Peter Pan i ytterligare en filmversion

J M Barrie gav redan 1911 ut sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, vars titel senare förkortades till ”Peter Pan”.

Senare har Walt Disney’s version av den här berättelsen inte bara spritts utan tagit över. 1953 kom hans animerade långfilm ”Peter Pan”, och i dess spår följde en rad bilderboksversioner, som även jag – på den tiden ombud för Folket i Bild, i vars serie av FiBs Gyllene böcker ”Peter Pan” ingick – läste och som präglade min bild av Peter Pan.

Senare har jag bland annat sett en dramatisering, signerad Armin Kerber, på Uppsala stadsteater och då skrivit både om föreställningen och de olika bokversionerna.

Men det finns även en amerikansk spelfilmsversion från 2003, signerad P J Hogan.

Den är i många stycken följsam mot ursprungsberättelsen – hunden Nana följer till exempel inte med till Landet Ingenstans (Neverland).

Annars lyckas den förbluffande väl med att trovärdigt återge till exempel berättelsens många flygfärder. Trickfilmstekniken medger också att den pyttelilla älvan Tingeling spelas av en levande skådespelerska, Ludivine Sagnier.

Den androgyna Peter Pan-figuren, pojken som aldrig vill bli stor, spelas av Jeremy Sumpter, som har en nästan flickaktig skönhet, och hans kvinnliga motpart Wendy Darling, som fortfarande är en äventyrslysten tolvårig tjej men känner av de begynnande tonårens dragningskraft till det motsatta könet, av Rachel Hurd-Wood. Även de som spelar hennes småbröder John och Michael (Harry Newell respektive Freddie Popplewell) passar för uppgiften. Liksom i teateruppsättningen på Uppsala stadsteater spelas deras pappa Mr Darling och Kapten Krok av samme skådespelare, i filmens fall Jason Isaacs.

Barrie’s grundberättelse är mer mångbottnad än Disney’s film- och bilderboksbearbetningar, men P J Hogan lyckas (med manushjälp också av Patrick McCormick) åter göra berättelsen om Peter Pan sådan den ursprungligen var: Den här sagan handlar inte bara om barnets olust inför att ta vuxenansvar utan också om att inte vilja bli vuxen i meningen att knyta band till någon av motsatt kön. Och inte nog med det senare: Den innehåller också ett häftigt svartsjukedrama om Peter Pans gunst mellan Wendy och älvan Tingeling.

Barnen Darling lockas av Peter Pan med till ett fantasiland med sjörövare och indianer och ett gäng förvildade borttappade pojkar och en människoätande krokodil, och de här äventyren är precis så hisnande som alla fantasiäventyren jag minns från motsvarande ålder.

Alltsammans är väl gestaltat, men jag har möjligen den anmärkningen att de två striderna med Kapten Krok är så långa och detaljrika, delvis snåriga, att åtminstone en yngre publik kan ha svårt att greppa dem. Fast å andra sidan innehåller ju den här storyn – som jag nyss har skildrat – hur som helst element, som denna yngre publik är obekant med.

Och slutet görs som Barrie avsåg: barnen Darling återbördas till sina längtande föräldrar, som faktiskt också tar hand om de borttappade pojkarna. Och kvar blir då – för evigt ensam – Peter Pan, pojken som aldrig vill bli stor.

Vad ska vi göra åt Stockholm?

Dagens Nyheters stockholmsbilaga DN Sthlm innehåller i dag (26 september 2012) en lokal Ipsos-gallup om det politiska opinionsläget i Stockholm. Den borde sända kalla kårar över ryggen på partiledningen, både den i Stockholm och den för hela riket.

S får där 21,9 procent, vilket är – 0,8 jämfört med september för ett år sen. Moderaterna backar visserligen med 1,4 procent men ligger skyhögt över med 34,8 procent – vilket å andra sidan kompenseras av att de övriga allianspartierna går lite framåt. M + FP + C + KD får sammanlagt 52,7 procent (+ 1,5) mot 43,6 procent för S + V + MP (- 2,5).

När det gäller partisympatier relaterade till kön, finns också en intressant skillnad: Bland manliga tillfrågade väljer hela 38,4 procent M, medan det för kvinnliga väljare finns en motsvarande övervikt för MP, som bland kvinnor får hela 18,8 procent. För S, förr med starka kvinnosympatier, är könsskillnaden negligerbar: 22,4 procent av kvinnorna och 21,5 procent av männen säger sig stödja S.

Långsiktigt ser man en mycket oroande tendens för S i huvudstaden: I den äldsta väljargruppen har S fortfarande 34,0 procent mot bara 13,7 i den yngsta.

Kanske är det insikter som dessa om opinionsläget som har fått fyra ledande socialdemokrater, i riket samt i Stockholms län och stad, att i en programartikel använda en argumentation när det gäller värdeorden förvillande lik moderaternas. Det här är stolligt inte bara med hänsyn till socialdemokratins idologiska arv och samhällsfunktion utan också taktiskt: Varför skulle stockholmsväljarna plötsligt börja stödja en kopia när de kan lägga sin röst för the real thing? Här har någon eller några tänkt något så in i helvete fel!

Här finns inte utrymme för en alternativ analys, men det är ju helt uppenbart att vi i stockholmsområdet i dag i nästan alla av livets aspekter har fått en borgerlig hegemoni, som huvudstadsregionens starkt försvagade arbetarrörelseorganisationer inte längre förmår att bryta. Både partiet och fackföreningsrörelsen är så försvagade, att de inte längre kan göra sig gällande, i vart fall inte med organisationen som hjälpmedel.

I det här läget borde det vara närmast självklart att försöka förse arbetarrörelsen med ett instrument att nå ut till en hyggligt stor och förhoppningsvis växande skara människor i huvudstadsregionen: en daglig stockholmstidning. Läget i Storstockholm är så prekärt, att också rörelsefolk i andra delar av landet rimligen inser, att även de måste hjälpa till, om socialdemokratin ska kunna återta åtminstone något av sin forna roll i svensk politik.

Svenska Dagbladets utsatta läge, som jag skrev om i går, borde kunna vara en utgångspunkt för ett sådant projekt: en socialdemokratisk ledarsida i SvD eller möjligen en egen edition av den, kallad till exempel Stockholms-Tidningen eller Morgon-Tidningen.

Men ska det vara någon mening med det, får det ju inte handla om en daglig kopia av den ovan beskrivna famösa DN-artikeln. En SvD (S) eller en ST eller MT måste stå för ett ideologiskt alternativ till SvD (M).

Ett utarmat medialandskap

När jag växte upp under femtiotalet, hade Sverige, när det gällde dagspress, fortfarande ett rikt och mångfacetterat medialandskap. Inte minst gällde detta Stockholm:

Där fanns sedan gammalt socialdemokratiska Morgon-Tidningen, MT (förr Social-Demokraten) och den med andra världskrigets bruna strömningar som bakgrund av LO startade Afton-Tidningen, AT.

Det senare kontrade Bonnier-koncernen, ägare även av liberala Dagens Nyheter, med att starta Expressen.

Likaså folkpartistödjande, men med en mer tvivelaktig politisk hållning under krigsåren, var Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men dessa köptes av LO och blev socialdemokratiska, vilket ledde till att MT och AT efter någon tid lades ned.

Svenska Dagbladet stödde Högerpartiet, det som numera heter Moderaterna.

Därutöver fanns kommunistiska Ny Dag, syndikalistiska Dagstidnigen Arbetaren, Pingströrelsens Dagen, som så småningom kom att stödja KDS, och frisinnat folkpartistiska Svenska Morgon-Bladet.

Det här, att bevara och stödja en både medial och partipolitisk mångfald, var bakgrunden till införandet av presstödet. En viktig del av detta var också att det då fortfarande över nästan hela landet fanns en socialdemokratisk press, andratidningar på sina utgivningsorter och därmed med mindre annonsintäkter än sina lokala borgerliga konkurrenter. Centern, som gammalt bondeparti utan mediafäste i just huvudstaden, hade också egna tidningar att värna runt om i landet och ställde därför upp i en blocköverskridande överenskommelse om presstöd.

Dagens medialandskap ser helt annorlunda ut, inte minst i Stockholm. I dag finns det till exempel bara två morgontidningar att räkna med i huvudstaden, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Och när den norska Schibsted-koncernen är klar med sin just aviserade massaker på Svenska Dagbladet, återstår det att se, om bonnierägda Dagens Nyheter möjligen har vunnit slutstriden och har morgontidningsmonopol. Därefter kan ju DN, eftersom tidningen har monopol, göra vad som helst, inte bara lägga ner sin seriesida.

Vad vi nu vet om förändringarna av SvD är bland annat att den separata kulturdelen kommer att försvinna och att den egna sportredaktionen försvinner. Att kulturmaterialet efter en nedbantning av antalet tjänster skulle kunna behålla nuvarande bredd och kvalitet förefaller inte särskilt sannolikt.

Märk att det här görs i ett läge när Svenska Dagbladet går med vinst. Schibsted gör det här bland annat för att tillfredsställa sina amrikanska investorer, som vill ha mer avkastning på sina pengar.

Återstår att se om det här är till gagn för tidningen, i slutändan även för investorerna.

Skulle man inte kunna tänka sig att LO nu satsade en del av vinsten av försäljningen till Schibsted av Aftonbladet på att förse Svenska Dagbladet med en extra socialdemokratisk ledarsida och, om pengarna räcker, även till att stärka utrymmet för kulturen?

Jag är ganska säker på att en sådan uppgörelse skulle leda till att många socialdemokratiska DN-prenumeranter bytte till SvD. Så i vågskålen ligger inte bara de pengar LO orkar och vill satsa.

En gullunge och en konvalescent

När jag i lördags åkte upp på Akademiska för att hälsa på Birgitta, var rummet redan fullt – vi fick ta in en extrastol.

Sonen, Matti, var där för att hälsa på sin mamma, och med sig hade han också sin Karin och deras baby Ella. Rummet var fullt av blommor, som hade kommit med besökare och bud, detta med anledning av Birgittas 75-årsdag. Normalt får man inte ta in blommor på hjärtkliniken, men eftersom Birgitta hade enkelrum, gick det för sig.

Som överenskommet följde sen Matti och hans familj med mig hem. Det går buss direkt från Akademiska hem till oss i Svartbäcken. Matti & co fortsatte dock upp till Torbjörns torg för att handla i Coop Konsum. Matti hade nämligen, när han ringde mig om deras besök med övernattning, förklarat att han ville laga lördagsmiddagen.

Och den blev god: lax i ugn med färskpotatis från Öregrund. Vi satt i vår matsal med tända ljus och vår fina Arabia-servis på bordet.

Och överallt var lilla Ella med. Hon satt i vår fortfarande bevarade babystol, som nu har använts av flera generationer.

Hon har börjat äta annat än bröstmjölk, och nu fick hon för första gången smaka små, små smakbitar av laxen. Ella har mycket god aptit och gillar, tror jag, allt hon hittills har fått. Under det här besöket har också farfar fått mata henne med barnmat och vatten. Sen tjoade hon länge i farfars knä, mätt och belåten.

Nästa morgon åt vi frukost tillsammans och sen hjälpte Matti sina skraltiga föräldrar med att bära ner kläder till Birgittas källarförråd, som till största delen hade varit utrymt på grund av avloppsrenoveringen. Och så bäddade han om vår dubbelsäng inför Birgittas hemkomst från sjukhuset.

Ganska snart efter det att Matti, Karin och Ella hade åkt tillbaka till Stockholm på söndag, tog jag bussen till Akademiska för att hämta hem Birgitta.

Jag var där före utsatt tid för utskrivningen, men den drog ut på tiden, gick med förlov sagt obegripligt långsamt. Sen dröjde det också osannolikt länge innan den utlovade hemtransporttaxin kom, med ytterligare en passagerare i framsätet visade det sig.

Det här gjorde att min söndagsmiddag blev försenad – först måste jag ju gå och handla, men det motbalanserades av att det fanns mycket kvar av Mattis goda lax, som jag försåg med lite nya tillbehör, bland annat rädisor och en mix av av färsk gurka och saltgurka. Min egenhändigt komponerade gräddfilssås med bland annat fransk senap blev också lyckad.

Lite senare på kvällen såg vi på Kalle Moraeus med gäster och tog oss var sin liten cognac till de päron, druvor, salta kex och olika ostar jag hade köpt till efterrätt på Konsum.

Livet är bra mycket roligare när man är två.

Men i dag kunde jag konstatera att Birgitta fortfarande har en bit kvar till full vigör. Det tog en oändlig tid bara att ta morgonmedicinerna, och hon lyckades spilla ut två glas vatten innan det var klart.

Vi har haft hjälp med att höststäda våningen i dag, och medan städningen pågick, somnade faktiskt Birgitta på sin säng en ganska lång stund.

Det är bra. Det behöver hon.

Last chorus: Sven Erik Rönnby

Min gamle medarbetare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby (1936-2012) är död. Han fanns som redaktionssekreterare på tidningen redan när jag tillträdde som chefredaktör, och han var kvar där när jag efter nio år lämnade redaktörskapet.

Trots att vi var ganska olika, trivdes vi med att jobba ihop, och när partisekreteraren (s) – Bo Toresson – ryckte i väg mig till sitt kansli, försökte Sven Erik med att jag väl ändå kunde fortsätta att skriva ledare. Men jag trodde inte på en sådan lösning.

Under första hösten i mitt värv på tidningen utredde vi hur man skulle kunna göra AiP ännu mer läsvärd. Socialdemokratisk politik, politikerintervjuer och ledare var ju redan tidigare givna ämnen, men min ambition som ny chefredaktör var att bredda innehållet åt gamla Folket i Bilds håll: Alltså införde vi noveller, serier, kulturbevakning, personporträtt och annat liknande i tidningen. Sven Erik breddade ytterligare det här till att ta upp ämnen som bilar och hundar, och så började tidningen arrangera något som definitivt låg utanför den sportointresserade chefredaktörens intressen, Bommersviksloppet. Vår övertygelse var att folkrörelsefamiljer inte lever av politik allena.

Den prenumererade upplagan låg kring 140.000 exemplar för denna fjortondagarstidning.

Sven Eriks lust under de där åren låg inte på att skriva själv utan på att redigera vad andra – tidningens egna journalister men också många frilansare – skrev och så göra snygga och för läsarna attraktiva uppslag med lockande bilder av artiklarna. Men förvisso kunde han också skriva: Han hade en gedigen dagspressbana bakom sig, och under senare år – när han var pensionär – publicerade han en hel del recensioner i vår gamla tidning.

Så småningom kom våra banor åter igen att korsas en smula. Jag var med om att starta Helga Henschens vänner, och eftersom Helga under en period bodde i södertäljetrakten och Sven Erik var södertäljebo, var det naturligt att rekrytera honom till föreningen, där han gjorde stor nytta genom att värva många andra.

Sven Erik var en mångsidig man med många olika intressen, vilket sammansättningen av de många begravningsgästerna, både i Sankta Ragnhilds kyrka i fredags och vid kaffet i församlingshemmet efteråt vittnade om. Mångsidigheten i Sven Eriks personlighet speglades också i programbladet till begravningsakten, där man på baksidan av vikbladet hade placerat en text av den avlidne själv, ”Vad Sven Erik hade tyckt att ni borde veta om denna kyrka”.

Detta, och att det var en kyrklig begravning, överraskade faktiskt mig – under vår långa tid tillsammans hade jag aldrig anat att det fanns en religiös sida hos honom. Själv är jag som musikälskare intresserad även av psalmer, men eftersom jag inte vill manifestera en tro jag inte har, sjunger jag dem inte ens på begravningar.

Men efteråt, vid kaffet i församlingshemmet, fick jag möjlighet att inför hans hustru och söner vittna om mina varma känslor för min gamle medarbetare. Jag hälsade då också från två andra närvarande arbetskamrater på partiexpeditionen, de båda partikassörerna (i olika omgångar) Björn Wall och Inger Mäler.

Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Fransk musik

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå på utan sällskap av Birgitta; hon ligger som bekant på Akademiska efter att ha genomgått en hjärtklaffoperation. Men jag var förstås och hälsade på henne tidigare i dag – det gör jag varje dag, men i dag är det dessutom hennes 75-årsdag, vilket också märktes på alla blombuketter hon hade fått. Jag hade med mig ytterligare en plus biljetter till en kommande konsert med Ann-Sophie Mutter och en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Hemma väntar fler presenter.

Vi brukar oftast äta middag ute före konserterna i Musikens hus, men i dag fick jag äta ensam. Jag hade tänkt äta i restaurangen i Musikens hus, men den var stängd då – i stället hänvisades jag till en nyinrättad matservering på plan sex, där också den stora konserthallen ligger. Det enda som bjöds där var en ganska enkel buffé, och äta fick man göra vid gemensamma, provisoriskt ditställda bord en bit bort. Ganska trist. Mycket få åt där – ryktet har väl redan spritt sig. Vad är det för snille som har hittat på det här?

Mitt humör var därför kanske inte det allra bästa, när Paul Mägi inledde kvällens franska tema ”Musikens Paris” med Maurice Ravels (1875-1937) bagatell ”Pavane pour une infante défunte”, Pavane för en död prinsessa (1899). Jag avstår från att försöka tolka symboliken i titeln, eftersom även Ravel slog ifrån sig på den punkten, men pavane är i alla fall en starkt formbunden dans, som var mycket populär under 1500- och 1600-talen

Därnäst följde ”Les nuits d’eté” (1841), ett knippe sånger med musik av Hector Bérlioz (1803-1869) och text av Théophile Gautier (1811-1872). De här sångerna handlar om romantisk kärlek, och jag tyckte nog inte att musiken präglades av den kyla man ofta har förknippat med Bérlioz’ musik. Inte hellee har jag något att invända mot mezzosopranen Katarina Karnéus’ sångliga tolkning av dem.

Kanske var det mitt eget humör som gradvis blev bättre, men själv hade jag bäst utbyte av musiken efter pausen, George Bizets (1838-1875) ”Symfoni i C dur” från 1855 – varför den fick vänta i 80 år på sitt uruppförande förstår jag inte, även om den var ett ungdomsverk och nog har hämtat influenser från andra kompositörer. Dess tempo är också fascinerande.

* * *

I morgon ska jag börja dagen med ett besök hos min husläkare. Hon ska, på basis av prover jag var och tog i går, försöka diagnosticera vad det är för fel på mig – det är inte bara hustrun som är skraltig – och vad man i så fall kan göra åt det. Trots pacemaker och stent orkar jag inte gå mer än korta sträckor och i krypfart. Det är främst lungkapaciteten som inte räcker till – det senare tvingar mig också att delar av nätterna sova sittande upprätt i en stol. Fötterna är svullna och de och nedre delen av benen en smula domnade – sitter jag på golvet kan jag inte ta mig upp utan att använda armarnas muskelkraft.

Det är inte alltid livet är livat.

Barbro Lindgren, tonåring under femtiotalet

Den avslutande delen i Barbro Lindgrens trilogi om sina flickår heter ”Bladen brinner” (första utgåvan på Rabén & Sjögren 1973, ny upplaga på Karneval förlag 2010). Det är tidigt femtiotal, Barbro är femton och går i läroverk. Hon bor i Ängby, en stadsdel i Stockholm.

Den här delen av trilogin – vars självbiografiska karaktär i den här utgåvan ytterligare framhävs av att den nu är illustrerad med foton ur författarinnans eget fotoaltbum – får en ny dimension genom att ett klasfoto har försetts med en bildtext som visar vilka som döljer sig bakom förnamnen, ibland öknamnen. Tidsfärgen blir extra stark genom detaljer som skoldanser med Whiskey Bottle Slickers, rodnande lärarinnor som försöker ha sexualundervisning för fnissande elever och tunnelbanans invigning. Tidsfärgen är suverän – inte ens ”Kerry Drake” saknas; jag vet, eftersom jag är jämngammal.

Men i centrum för handlingen i den här delen står förstås hur det är att förvandlas från flicka till ung kvinna, sådant som man ser redan på omslagsfotot: en för övrigt mycket vacker tonårig Barbro som, bland de sista i klassen, har fått bröst som man ser i profil under baddräkten. Och så kommer förstås också allt det där andra: den första mensen, killar som man trånar efter men som inte verkar bry sig, de första pojkvännerna som man inte riktigt vet hur man ska hantera.

Och som det var när det begav sig: de jämnåriga killarna var barnsligt flabbigare, så tjejerna sökte gärna manliga partners som var lite äldre. Den unga Barbro drog sig dock tillbaka som ett bränt barn, när det började hetta till, visste inte riktigt hur hon skulle hantera den situationen. Den Per Barbro drogs till brände sina skepp genom något så banalt som att kyssa henne efter en träff.

Vem denne Per var avslöjar Barbro Lindgren i sitt efterord till den här upplagan av ”Bladen brinner”: han blev läkare och faktiskt också författare, så jag misstänker att den kille som uppvaktade henne var P C (Per Christian) Jersild.

Det finns ytterligare en personuppgift i ”Bladen brinner” som intresserar mig i min egenskap av est. En av Barbros klasskamrater hette Hilja, och av klassfotot framgår att hennes efternamn var Rei.

August Rei (1886-1963) var statschef (riksäldste) i Estland 1928-1929 och var under landsflykten i Sverige premiärminister med presidentens uppgifter i den estniska regeringen i exil 1945-1963. August Rei var socialdemokrat.

Barbro Lindgren på väg in i tonåren

Barbro Lindgrens självbiografiska trilogi skildrar hennes eget liv från tio till femton års ålder. I ”Världhemligt” (i origibnal på Rabén & Sjögren 1972, ny upplaga på Karneval förlag 2010) finns åtminstone en säker tidsbestämning: hon skildrar där Gustav Vs begravning. Den ägde rum 1950, och då måste hon, eftersom hon är jämngammal med mig, född 1937, ha varit 13 år gammal.

I ”Världshemligt” skildrar hon den tid i livet då man vacklar mellan att fortfarande vara barn och att, steg frö steg, bli vuxen. Det senare yttrar sig till exempel i att klasskompisen Kajsa får mens, som droppar ner på golvet, pojkarnas verbala fixering vid sådant som har med sex och kön att göra, tjuvläsning av föräldrarnas bok ”Det fulländade äktenskapet” och så lite tjuvrökning förstås.

Men också den kreativitet som i den här åldern hör begåvade barn till – till exempel utgivningen av tidningen ”The Happy Corkscrew” – och busigheten i förhållande till de frälsta i Filadelfiakyrkan.

Även nya sidor av livet, som att man måste dö vare sig nan vill eller inte, tränger sig på, här till exempel genom att kompisen Ingrids mamma Margret dör och begravs eller som att lillsyrran på hemväg från skolan antastas av en ful gubbe.

Men än så länge försöker Barbro och hennes kompisar hålla livets hårdare realitetet på armbågs avstånd. Som när tjejerna just har träffat representanter både för frikyrkan och nykterhetsrörelsen:

”På krillen i dag skickade Cissi en lapp till mej där det stod: Käre Herre fräls mej ifrån spriten hällst idag. C.B.
Tur att inte krillefröken fick syn på den!”

Ivar Lo-roman om prostitution som film

1957, när jag gick ut tredje ring i gymnasiet, fick jag vid avslutningen ett bokstipendium. Man fick välja böckerna själv, och eftersom jag ville ha ut så mycket som möjligt för pengarna, valde jag böcker ur tidens billiga folkbokserier. Folket i Bilds böcker hade jag tillgång till fortlöpande, eftersom jag var FiB-ombud, så ur Bonniers Folkbibliotek valde jag bland annat ut Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan”, illustrerad av Claes Bäckström. Ivar Lo hade jag då redan läst mycket av, eftersom många av hans böcker också ingick i FiBs folkbokserie och/eller hade gått som följetong i Folket i Bild.

I stipendievillkoren ingick att man måste få inköpslistan godkänd av svensklärare, och eftersom jag inte lyckades få tag på min liberale svensklärare, ringde jag i stället till en annan. Han hade inga invändningar utom på en punkt: ”Kungsgatan” var kanske inte någon lämplig bok att köpa in för stipendiepengarna. Jag minns inte längre hur jag argumenterade mig igenom det här samtalet – men i själva verket hade jag redan köpt de böcker jag ville ha.

I själva verket var ”Kungsgatan” vid det här laget inte längre någon aktuell sensationsbok. I original hade den kommit ut redan 1933.

Den hade filmats också, men 1943 då jag bara var sex år och inte ens hade kommit till Sverige. Långt senare, på 1960-talet, kom jag faktiskt att på en bommesvikskurs med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening träffa och bli en smula bekant med dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, skådespelerskan Barbro Kollberg, men jag hade inte heller då sett filmversionen.

Den har jag faktiskt sett först i dag, i TV.

Filmen ”Kungsgatan”, i regi av Gösta Cederlund och med Ivar Lo-Johanssons ursprungsstory bearbetad av Torsten Quensel, är kanske inte kass men ligger långt under Ivar Los romannivå. I de centrala rollerna som statarflickan Marta och bondpojken Adrian ser vi Barbro Kollberg respektive Sture Lagerwall, och jag vill gärna säga, att det inte är deras fel att den här filmen inte är bra.

Filmen börjar i och för sig relativt hyggligt i lantlig sörmländsk miljö, men när vi sen – först genom att Marta flyttar dit, sedan genom att Adrian följer efter – kommer till huvudstaden, är det främst tidens stockholmsmiljöer som i dag känns sevärda.

Marta tar först jobb på ett café, men när caféägaren som gör sexuella närmanden får nobben, får hon sparken. Och sen dras hon, för att göra en lång historia kort, bland annat genom en redan gatuaktiv väninnas vägledning, in i prostitution.

Till en början går det bra för henne, åtminstone ekonomiskt, så hon kan skicka pengar hem till sina fattiga statarföräldrar – men när de en gång kommer på besök förstår mamman ganska snart varifrån alla pengarna kommer.

Prostitutionen skildras utan glamour – i en bärande scen skildras de prostituerade som en skock förfallna fyllkajor – och för säkerhets skull får en läkare bidra med en del statistik och avskräckande fakta.

När sen hennes ädle bondpojke själv har lyckats få jobb som brevbärare och därefter till slut lyckas hitta henne, är det redan kört. Han belönas till och med genom att få en icke namngiven könssjukdom av henne.

Hon tas in för vård, men när hon är botad är hon snart ute i svängen igen, råkar till och med vid ett tillfälle av misstag försöka locka sin gamle vän Adrian.

Men sen dör hon av skam, låter tåget köra över sig.

Av honom blir det däremot, när han är botad från sin skamliga sjukdom, en hederlig arbetare i byggsvängen.

Inte ens Jules Sylvains filmmusik är riktigt lyckad i det här fallet.