Barnbok blir självbiografi

Barbro Lindgren är en författare som alltid har skivit både barnböcker och vuxenböcker, men jag skulle inte vilja säga att gränserna mellan de här kategorierna alltid är så knivskarpa.

Hon blev från mitten av sextiotalet en av det KF-ägda Rabén & Sjögrens stora barnboksförfattare men kom också att själv engagera sig i barnboksbranschen: Tillsammans med förra R&S-chefen Marianne Eriksson startade hon R&S-satelliten Eriksson & Lindgren, ett förlag som numera åter har uppgått i Rabén & Sjögren. Hennes många barnboksfigurer som Mattias, Loranga, Masarin och Dartanjang, Sparvel, Max (en dundersuccé tillsammans med illustratören Eva Eriksson), Benny och andra är kända och älskade.

Som vuxenförfattare är hon förvisso också läsvärd men har inte haft lika lätt att slå igenom. Jag kan tänka mig att det var kontakten med en intresserad och engagerad förläggare som i det fallet förde henne till Karneval förlag, och det här samarbetet har uppenbarligen fallit så väl ut, att hon nu också har börjat låta Karneval nyutge några av sina gamla barnböcker, till exempel den trilogi som börjar med ”Jättehemligt” (ursprungligen utgiven på R&S 1971, ny upplaga på Karneval 2011).

I den här trilogin skildrar Barbro Lindgren sitt eget liv från tio- till femtonårsåldrn, alltså den tid då hon går från att vara flicka till ung kvinna. Miljön är en av Stockholms utkanter, men som så många stockholmare har Barbro Lindgren också familjerötter någon annanstans, till exempel i östra Småland, således inte så långt från det Öland där hon bor i dag.

Barbro Lindgren är konstfackutbildad och har gjort egna kongeniala illustationer till många av sina böcker, men den nya Karneval-utgåvan av ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” skiljer ut sig genom att vara illustrerad med mängder av svart-vita fotografier ur hennes egen fotosamling. Det är naturligtvis i en mening ett plus, men det får också en speciell effekt: Det blir nu mycket tydligare att det faktiskt är fråga om en självbiografi, inte en skönlitterär fantasiskapelse. Men när jag ser fotot av lillbrorsan, Kjellegubben, inser jag också hur exakt, med kariaktyrtecknarens knorr, hon har ritat honom och hans kinder.

Det är möjligt att Barbro Lindgren har kvar dagböcker från den tid hon skildrar, i ”Jättehemligt” med början under sent 1940-tal, men även om kapitlen är korta och lite dagboksartade, har handlingen dragits samman till temata och skeenden. Språket – jag är jämnårig med Barbro Lindgren, född 1937 – är också moderniserat jämfört med hur vi skrev i den åldern.

Men de som skildras i den här boken – kompisen Ingrid, den helt oregerlige Anton och alla de andra – har alltså funnits på riktigt. Och den där våndan som under en tid hindrade bokens jagperson från att gå till skolan var alltså en svår depression, bekänner Barbro Lindgren i sitt efterord.

Bilderböckernas femtiotal

I Lisa Bjärbos och Susanna Hellsings antologiserie med utdrag decennievis ur bilderböcker har jag tidigare skrivit om 60-talsboken. Det var inte bara roligt utan också lätt, det senare eftersom sextiotalet var det årtionde då jag började läsa sagor för barn i vår egen familj.

Jag är i och för sig en sådan som aldrig blir vuxen i förhållande till barn- och ungdomsböcker. Också efter det att jag inte längre hade några barn att läsa böcker för hemma, inte heller någon tidning att längre recensera barnböcker i, har jag fortsatt att läsa böcker avsedda för barn och ungdomar – jag har till och med systematiskt köpt många av klassikerna på området att ha i de egna bokhyllorna när vårt stora barnbokbestånd försvann med de utflyttande barnen. Fast nu har de ju börjat förse morfar/farfar med en ny generation ungar att läsa för…

En av mina svaga punkter är barnböckernas femtiotal, det som skildras i Bjärbos och Hellsings ”Bilderboksretro 50-tal” (Rabén & Sjögren, 2011). Naturligtvis finns där ändå mycket som har återutgivits och som jag senare har kommit att läsa, också somligt som jag faktiskt läste redan då.

Tove Janssons muminvärld kom jag i kontakt med tidigt, råkade vid ett julbesök i en familj med lite yngre barn hitta mitt livs första muminbok och slukade den liggande på ett barnkammargolv. Och när jag i slutet av 1950-talet som student kom till Uppsala för att plugga köpte jag alla böckerna med hennes serieversion av ”Mumintrollet” (Gebers), som i det här bilderboksurvalet med stort berättigande får några sidor.

En annan bilderbokserie som jag kom i kontakt med under femtiotalet var FiBs gyllene böcker, utgivna av Folket i Bild som jag var både tidnings- och bokombud för. Av de här presenterade gyllene böckerna minns jag framför allt ”Misse Murr” men också Einar Norelius’ ”Petter och hans fyra getter”, som ju har åtgerutgetts många gånger sen dess – det finns nog inget av våra barn som inte har läst och älskat den. Samma sak gäller Åke Löfgrens kluriga ”Historien om någon” från 1951. Patsy (text) och Richard (bild) Scarrys ”Kalle Bävers hemlighet” (1954) är värd att notera som ett mycket tidigt uttryck för den senare inte bara mycket produktive utan också skicklige Richard Scarrys bokskapande.

Bertil Almkvists ”Barna Hedenhös” – den första i serien kom 1950 på Bonniers – är jag också säker på att jag kom i kontakt med redan under 1950-talet.-

Men en stor del av 1950-talet barnböcker kom jag först i kontakt med när jag i mittet av sextiotalet började läsa godnattsagor för Anna, vars mor Birgitta jag då flyttade ihop med. Och när Birgitta och jag sen fick två barn, Kerstin och Matti, tillsammans, följde många av godnattsagevanorna med – i ett antal fall fick de yngre barnen också nya upplagor av flera av de bästa barnböckerna.

Inga Borgs böcker om Plupp (Norstedts) med sina fina bilder från fjällandskapet har etsat sig kvar i minnet och ögonen.

En annan favorit för flera barn i vår barnkammare har varit Edith Unnerstads (text) och Iben Clantes (bild) historia om lilla O, ”Klåfingerdagen” (Rabén & Sjögren).

Mycket fröjd hemma hos oss har också Alf Prøysen skapat, till exempel med bilderboksversionen från 1959 av ”Mössens julafton” (Rabén & Sjögren, bild Willie Nordrå). Ni minns väl alla Ulf Peder Olrogs tonsättning?

Ett särskilt omnämnande bland Rabén & Sjögrens alla förnämliga barnboksförfattare måste vi ge Lennart Hellsing, också han en favorit både hos våra barn och generationer av andra barn. Här representeras han av ”Summa Summarum” (bild Poul Ströyer, musik Knut Brodin, Rabén & Sjögren, 1950) och av ”Krakel Spektakel köper en klubba” (bild Stig Lindberg, Rabén & SJögren, 1956).

Den största av dem alla är naturligtvis ändå Astrid Lindgren (som för övrigt också, genom att jobba där, bidrog till att KF-ägda Rabén & Sjögren blev epokens helt dominerande barnbokförlag). Av henne får vi här läsa ”Barnen på Bråkmakargatan” (illustrerad av Ilon Wikland 1956) och Pippi Långstrump som serie (1957, illustrerad av Ingrid Vang Nyman).

Det här, plus ytterligare material i den aktuella antologin, är inte hämtat ur bokutgåvorna utan ur den av Rabén & Sjögren utgivna kvalitetsbarntidningen Klumpe Dumpe, som jag själv – eftersom jag då var i alldeles fel ålder och ännu inte hade egna barn – dess värre aldrig kom i kontakt med.

Men här får vi exempel på innehållet både i den och i en rad ytterligare bilderböcker som jag inte ens har nämnt namnet på. Ni får läsa själva!

DNs seriemassaker fortsätter

Dagens Nyheter har på söndagarna haft en hel seriesida, som man har kunnat njuta av till förmiddagskaffet.

Borta är nu även den. Seriemassakern fortsätter.

Kvar finns bara cartoon/enbildsversionen av Ulf Lundkvists ”Assar”, och att den med sin skämtteckningsform har hamnat på Namn och Nytt-sidan är väl egentligen inget att säga om.

Men på söndagarna innehåller nu DN inga serier alls i stripform. Var är du, Tuula?

Det är kulturskymning. Dagens DN måste ledas av ett gäng idioter.

Melodikrysset nummer 37 2012

Jag hade lite problem både i början och slutet av dagens kryss.

Dagens inledande melodi kände jag väl igen, men vad hette den och vad handlade den om för grönsak? Jo ”Popcorn” förstås, och det gör man ju av majs!

Det tog också tid innan jag kom på melodititeln ”Just idag är jag stark”; jag borde mycket snabbare ha kommit på både det och att den sjöngs av Kenneth Gustafsson, Kenta kallad och en kändis under modsepoken. Honom hade vi faktiskt på omslaget till ett nummer av Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var – vi hade en lång intervju med honom i tidningen.

Annars var det ganska många ljudillustrationer i dag som en gammal man som jag känner igen. ”Under Paris broar” är bara ett exempel.

Sven Arefeldt var omåttligt populär i radio i min gröna ungdom, inte minst med ”I en roddbåt till Kina”, i engelskspråkigt original ”Slow Boat To China”.

Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage” minns jag också väl från the radio days.

”Den blomstertid nu kommer” minns jag från folkskoletidens skolavslutningar i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, men den version vi i dag hörde, med Lill Lindfors och Nils Landgren, var betydligt senare. Och i dag har den väl kanske vid skolavslutningarna passerats i popularitet av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som skulle ge oss svarsordet Ida.

Vårat gäng – Alice Babs med flera – med signaturmeldin ”Vårat gäng” förekom också i radio fram mot fyrtiotalets senare del, men de debuterade där långt före min ankomst till Sverige. Men efterkrigstidens stora stjärnor, bland dem Alice Babs, har jag alla upplevt live, vid de jättelika midsommarfesterna i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Också Povel Ramel upplevde jag under de där åren, en gång också under tältturné, då på Läroverksplan i Sundsvall. Honom lärde vi först uppskatta som crazyartist, men han visade sig också ha en samhällsmedveten sida, till exemepel i ”Varför är det ingen is till punschen?”. Du kan hitta texten plus en kommentar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer traditionella – i dag skulle vi kanske snarare säga omoderna – värderingar förmedlades i en annan gammal hit, ”Bla, bla, bla” med Egon Kjerrman. Men kvinnans i den här låten återkommande meningsyttringar kan förvisso sammanfattas i ordet tjat.

Hon var nog inte något exempel på det GES, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strrömstedt, sjöng, ”En jävel på kärlek”.

Kärlek – tvåsamhet – är för övrigt något ömsesidigt, det som i den engelska versionen av ”Rör vid min själ” av Åsa Jinder uttrycks som ”You Raise Me Up”.

Sist i dag hamnar vi därmed i mitt Uppsala, varifrån Veronica Maggio kommer. Henne hörde vi i dag sjunga ”Välkommen in”.

Själv önskar jag att jag så småningom ska kunna säga ”Välkommen hem” till min Birgitta, som just nu ligger på Akademiska sjukhuset efter genomförd hjärtklaffoperation.

I början såg det lite darrigt ut för henne, men så upptäckte man att hon också hade lunginflammation och satte in åtgärder även mot den. Så i går när jag hälsade på var hon faktiskt riktigt pigg.

Jag ska hälsa på henne också senare i dag.

Nu sviker också Dagens Nyheter serieläsarna

Tidning efter tidning snuvar oss serieälskare på det vi vill ha mycket av i de tidningar vi läser.

Dagens Nyheter hade länge en mycket läsvärd seriesida med både kvalitet och bredd. Sedan Martin Kellermans ”Rocky” flyttade till stockholmsdelen – en i och för sig välmotiverad placering – har DN på den vanliga seriesidan haft kvar fyra serier: Lise Myhres ”Nemi”, Ulf Lundkvists ”Assar”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Susanne Fredelius’ ”Doris”.

I dagens DN finns bara två av dessa kvar, ”Assar” och ”Medelålders plus”, nu flyttade till Namn och Nytt-sidan. Båda är utmärkta, men facit är att DN nu, inkluderat ”Rocky”, alltså bara har tre dagliga serier. Det är skamligt. Det är uselt!

Ut åkte i den här omgången den fortfarande högst läsvärda ”Nemi” och så DNs egen stolta lansering, barnserien ”Doris”. Den senares genialitet har jag för egen del aldrig förstått, så den spolningen har jag inget att invända mot.

Men DN kunde ju i stället ha gjort som kollegan Svenska Dagbladet, ersatt den med en klassiker, i Svenskans fall Tove Janssons ”Mumin” – den återpubliceras nu kronologiskt från starten. DN kunde ha gjort likadant och ha publicerat samtliga avsnitt av Marten Toonder’s fantastiska ”Tom Puss” i kronologisk ordning.

Varför beter sig media som DN? Expressen har slopat serierna, och Aftonbladet har reducerat sina till två. Vår lokalavisa Upsala Nya Tidning har numera en serielös dag i veckan. Vi verkar ha fått en generation tidningsmakare som över huvud taget inte förstår sig på serier.

Anders Åborg med nya fantastiska versioner av Joe Hill-sånger

Av en gammal känning i musikbranschen, Anders Åborg, bland annat mycket uppskattad medlem i Aston Reymers Rivaler, har jag fått en ny DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson: ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill” (2012).

Den berättar, enkelt och kort, historien om arbetargrabben Joel Hägglund från Gävle, som 1902 utvandrade till USA och där kom att bli agitator, sånglig agitator, för den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World, IWW. Och inte bara det: i mormonstaten Utah greps han för mordet på en handlare och avrättades, trots sitt nekande och massprotester, 1915 genom arkebusering.

Filmen är enkelt gjord med filmbilder bland annat från Joe Hill-gården i Gävle och, lite oegentligt, dagens amerikanska ambassad i Stockholm men är i övrigt gjord med speaker och stillbilder, många av de senare förstås från USA. Dess förtjänst är så långt framför allt stillbilderna av människor och miljöer.

Men det som i den här filmen har ett verkligt kreativt lyft är musiken. Anders Åborg har för det här ändamålet gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones”, ”Vad vi vill”, ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna” – han inte bara sjunger utan också visslar och spelar gitarr, banjo och enradigt dragspel. Dessutom har han gjort textbearbetningar av Jacob Brantings och Rune Lindströms texter, de som återfinns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Filmen kan du själv titta på på nätet, på http://www.historiska.program.se.

På nätet har jag också separat hittat Anders Åborgs fantastiska versioner av ”Vad vi vill” och ”Casey Jones”.

Jag skulle ingenting högre önska än att Anders Åborg fick möjlighet att göra en hel CD med Joe Hill-sånger. Det skulle tvärsäkert leda till en Joe Hill-renässans i Sverige.

När ett kryss utmanar både kunskap och associationsförmåga

Eftersom jag har hyvlat av och därmed kanske bidragit till att få ett par konstruktörer av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz utbytta (även om den förste av dem faktiskt bättrade sig) har kanske några därav dragit den felaktiga slutsatsen, att jag har något emot svåra kryss. Nej, jag löser gärna knepiga kryss – det jag har haft invändningar mot är medvetet vaga nycklar, förkortningar och knappologiska kunskapsfrågor.

I senaste numret av den här korsordstidningen finns ett kryss med tema Stad, signerat Tomas Widmark, ett mönsterexempel på roande korsord, i det aktuella fallet i några stycken ovanför den trepoängsnivå krysset har åsatts.

Kryssets huvudtema är inte svårt för just mig, eftersom jag en gång i världen i flera somrar har arbetat som ledarskribent på en tidning i den här staden, också erbjudits att bli chefredaktör för den.

Betydligt svårare, åtminstone för dem som inte har min estniska bakgrund, är nyckeln ESTMART. Men i det fallet får man alla bokstävena om man knäcker de fyra svar som löper igenom det.

Några lite ovanliga svarsord finns där, också en landbeteckning – men just de senare förkortningarna finns ju lätt tillgängliga på Google.

Men det som väcker min förtjusning är några listiga nycklar överst upp till höger – här gäller det att få rätt associationer. Vågrätt: MED KURANT IBLAND och GJORDE STEN I SÅSEN. Samt lodrätt: REKORDTRIPP och TURGUBBE och så vinkelordet ÄR MEDELSPORTARE.

Lösa krysset får ni göra själva. Jag vill inte förstöra nöjet för er.

Rapport från en sjukbädd

I söndags togs Birgitta in på Akademiska för hjärtoperation. Båda de läckande hjärtklaffarna skulle få konstgjort stöd och flimret åtgärdas.

I måndags genomfördes operationen, och på eftermiddagen fick jag telefonbesked: Operationen hade lyckats men Birgitta var fortfarande nedsövd.

Jag fick lov att återkomma sent på måndag kväll, och eftersom Birgitta vid det laget var vaken, kunde jag – med hjälp av en av personalen utlånad telefon – ha ett kort samtal med henne.

Sent på tisdag eftermiddag fick jag lov att göra ett kort besök – under det här inledande skedet har man, beroende på smittorisken, helt naturligt restriktioner, och jag förstod strax själv, inte bara av syrgastillförsel och alla sladdar utan också av Birgittas matta tillstånd, att det är bäst att låta henne återhämta sig i lugn och ro. Dessutom hade hon nu, dan efter operationen, smärtkänningar efter den. Så besöket blev inte särskilt långt.

I dag blev jag uppringd av Birgittas läkare, som gav en aktuell rapport och berättade att Birgitta just då låg och sov.

Detta och fler detaljer har jag i omgångar per mejl och telefon meddelat barnen och Birgittas syskon.

Vi får ha tålamod. Besöken får anstå till dess att Birgitta själv orkar och har glädje av dem.

När läget medger kommer hon att föras över till en vanlig vårdavdelning på hjärtkliniken.

Om att konstruera svåra korsord

Jag skulle tro att beslutet att efter kort tid byta ut Mats Olsén som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz har att göra med läsarprotester och att alltför få lyckades lösa de här kryssen. Till det senare bidrog nycklar med krokiga och vilseledande associationer, förkortningar, små och perifera orter och annat liknande. Ibland, som i den lösning som presenteras i veckans nummer, har jag med hjälp av genomgående svarsord fått ut svaret men ändå inte begripit innebörden: ÄR MEST OMFATTANDE ska bli OED – men vad betyder det?

Korsord, även svåra korsord, är ju menade att vara en lek som sätter lösarens intelligens och allmänbildning och associationsförmåga på prov. Åtminstone jag ser inga poänger med korsord som är knappologiska och som har starkt vilseledande eller medvetet inexakta nycklar.

Men nu är ordningen återställd: I veckans nummer av Aftonbladets kryssbilaga har Bertil ”Blues” Johansson övertagit Svåra krysset. Och nu går det här krysset att lösa för en hyggligt brett allmänbildad person. De fackuttryck som efterfrågas fordar bredd men inte specialistkunskaper, och här finns också exempel på sådana dubbeltydigheter som korsordslösare måste ta med i beräkningen: SÅDAN KAN HA VÄST – där man har de två sista bokstäverna av tre, ES. Läser man VÄST med kort Ä, som ett klädesplagg, blir det svårt – men prova med långt Ä i stället!

Fast på sidorna därefter går Mats Olsén på som vanligt. I ordflätan Bikupan ska vi den här gången fläta in ord som ALUDEL och LIPEMI.

Och i hans Hitta orden, normalt ganska lätt, ska vi hitta svenska idrottsklubbar, en del av dem tämligen okända för oss som aldrig läser sportsidorna.

Långt från borgerlighetens diskreta charm

Hasse Ekmans ”Banketten” (1948) är en överraskande politisk film.

Visserligen hörde jag att hans son, Gösta Ekman den yngre, en gång i socialdemokraters sällskap berättade att Hasse till sönerna på valdagen brukade säga ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar”, men ändå låg politiken normalt ganska långt från hans filmiska temata.

Fast den här filmen baserar sig på en roman, skriven året före av Marika Stiernstedt, och även om Hasse både har skrivit manus och regisserat, har han här nog också låtit sig påverkas av grundhållningen i boken.

Ekmans filmversion kan möjligen sägas vara för lite fokuserad på en enda dramatisk händelsekedja, men å andra sidan speglar den väl de olika personligheter som finns i en familj, även en finansfamilj, och i avgörande stycken finns här mer av blåsyra än av borgerlighetens diskreta charm.

Ändå skildras den här familjens nestor, bankiren Jacob Cotten (Ernst Eklund) nyansrikt, som en människa som har förmåga att se även andras värderingar och bevekelsegrunder. Hans motsats i detta är hans hustru Agnes (Elsa Carlsson) – för henne betyder social status och sociala uppförandekoder allt, mer än – ska det visa sig – till och med de egna barnen, och notera också hennes sätt att se på hembiträden.

Ganska endimensionellt skildras också deras son Pierre (Sture Lagerwall), av vilken det har blivit en goddagspilt och fyllbult – men faktiskt också ibland cynisk sanningssägare.

Hans bror Ivar har gått en helt annan väg. Under sina snart avslutade studier har han kommit in i radikala kretsar och blivit kommunist. Sina röda åsikter sprider han numera bland annat genom att hålla agitationsföredrag. Fadern, som just ska fira sin 60-årsdag, har haft ett hopp om att Ivar ska ta över rodret i familjeföretaget, men den här sonen står fast vid sin radikala övertygelse och avböjer. Det intressanta med den här pappa-son-relationen är att fadern faktiskt inte bara sörjer sonens beslut utan också känner respekt för det.

I den tid som skildras var det ännu inte någon naturlig tanke att dottern i familjen, i det här fallet Victoria (Eva Henning), skulle kunna tänkas axla ansvaret att leda familjeföretaget. Ändå blir hon en av den här filmens intressantaste figurer, gift med konsthistorikern (det är alltså hennes eller rättare sagt hennes pappas pengar de lever på) och sadomasochisten Hugo Stenbrott (Hasse Ekman); Hugos läggning och beteende mot henne har också fått henne att då och då dricka alldeles för mycket alkohol.

I en sådan lätt förnedrande situation träffar hon en av brodern Ivars radikala vänner, Rex Lundgren (Birger Malmsten), blivande läkare.

Hon förälskar sig häftigt i Rex, och trots hans inledande tvivel om vad hon egentligen vill inleder de ett förhållande.

Det här leder till filmens tragiska crescendo: På själva dagen för pappa Jacobs jättelika och påkostade 60-årskalas överraskas Victoria och Rex av Hugo, och Hugo lyckas genom sin blandning av förslagenhet, aggressivitet och cynism driva i väg Rex, av allt att döma för evigt. Den här scenen plus den efterföljande där Hugo med sin sadism får Victoria att tappa besinningen hör för övrigt till det bästa jag någonsin har sett Hasse Ekman göra.

Och så går det som det går. Till slut får han hustrun, som han själv för övrigt har försett med en laddad pistol, att tappa besinningen, och när hon har avlossat ett skott mot honom, dock inte med dödlig utgång, lovar han henne – som ett led i en utpressning inför resten av deras liv tillsammans – att vittna om att det hela var en olycka.

Under tiden pågår 60-årskalaset; Hugo har meddelat att hustrun är opasslig. Pierre håller ett skandalöst tal, och fadern håller ett slags försvarstal för yngste sonen Ivar och lovar också donera familjeförmögenheten till den medicinska forskningen. Ivar blir den som tar emot det fatala telefonsamtalet om vad som under tiden har hänt, inte bara att Hugo skottskadad har förts till sjukhus utan att hans hustru, Ivars syster, därefter har skjutit sig själv. När Ivar lägger på luren, kommer fadern in bakom honom.