Last chorus: Sven Erik Rönnby

Min gamle medarbetare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby (1936-2012) är död. Han fanns som redaktionssekreterare på tidningen redan när jag tillträdde som chefredaktör, och han var kvar där när jag efter nio år lämnade redaktörskapet.

Trots att vi var ganska olika, trivdes vi med att jobba ihop, och när partisekreteraren (s) – Bo Toresson – ryckte i väg mig till sitt kansli, försökte Sven Erik med att jag väl ändå kunde fortsätta att skriva ledare. Men jag trodde inte på en sådan lösning.

Under första hösten i mitt värv på tidningen utredde vi hur man skulle kunna göra AiP ännu mer läsvärd. Socialdemokratisk politik, politikerintervjuer och ledare var ju redan tidigare givna ämnen, men min ambition som ny chefredaktör var att bredda innehållet åt gamla Folket i Bilds håll: Alltså införde vi noveller, serier, kulturbevakning, personporträtt och annat liknande i tidningen. Sven Erik breddade ytterligare det här till att ta upp ämnen som bilar och hundar, och så började tidningen arrangera något som definitivt låg utanför den sportointresserade chefredaktörens intressen, Bommersviksloppet. Vår övertygelse var att folkrörelsefamiljer inte lever av politik allena.

Den prenumererade upplagan låg kring 140.000 exemplar för denna fjortondagarstidning.

Sven Eriks lust under de där åren låg inte på att skriva själv utan på att redigera vad andra – tidningens egna journalister men också många frilansare – skrev och så göra snygga och för läsarna attraktiva uppslag med lockande bilder av artiklarna. Men förvisso kunde han också skriva: Han hade en gedigen dagspressbana bakom sig, och under senare år – när han var pensionär – publicerade han en hel del recensioner i vår gamla tidning.

Så småningom kom våra banor åter igen att korsas en smula. Jag var med om att starta Helga Henschens vänner, och eftersom Helga under en period bodde i södertäljetrakten och Sven Erik var södertäljebo, var det naturligt att rekrytera honom till föreningen, där han gjorde stor nytta genom att värva många andra.

Sven Erik var en mångsidig man med många olika intressen, vilket sammansättningen av de många begravningsgästerna, både i Sankta Ragnhilds kyrka i fredags och vid kaffet i församlingshemmet efteråt vittnade om. Mångsidigheten i Sven Eriks personlighet speglades också i programbladet till begravningsakten, där man på baksidan av vikbladet hade placerat en text av den avlidne själv, ”Vad Sven Erik hade tyckt att ni borde veta om denna kyrka”.

Detta, och att det var en kyrklig begravning, överraskade faktiskt mig – under vår långa tid tillsammans hade jag aldrig anat att det fanns en religiös sida hos honom. Själv är jag som musikälskare intresserad även av psalmer, men eftersom jag inte vill manifestera en tro jag inte har, sjunger jag dem inte ens på begravningar.

Men efteråt, vid kaffet i församlingshemmet, fick jag möjlighet att inför hans hustru och söner vittna om mina varma känslor för min gamle medarbetare. Jag hälsade då också från två andra närvarande arbetskamrater på partiexpeditionen, de båda partikassörerna (i olika omgångar) Björn Wall och Inger Mäler.