Viktor Rydbergs ”Tomten” i Astrid Lindgrens version

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881

1960 gav Rabén & Sjögren ut Viktor Rydbergs ”Tomten” som bilderbok, suveränt illustreerad av Harald Wiberg.

Särskilt Wibergs illustrationer lockade barnboksförlag också i andra länder att ge ut ”Tomten”, Rydbergs vid det här laget gansak ålderdomliga språk och även versformen utgjorde problem vid introduktionen i andra länder, så Astrid Lindgren, som på den tiden var barnbokschef på Rabén & Sjögren, gick med på att förse Wibergs illustrationer med en lite enklare och en smula tillrättalagd prosaparafras till Wibergs illustrationer.

Den här lindgrentexten har fram till nu aldrig getts ut i Sverige, och när den nu utges i bilderboken ”Tomten är vaken” (Rabén & Sjögren, 2012), märkligt nog utan referens till Rydbergs förlaga, dock med en diskret angiven länk till förlagets hemsida som kan berätta mera, slås jag av att även en barnbokens mästare som Lindgren kan begå misstag. Visst är det här även i Lindgrens version en läsvärd berättelse, men till Rydbergs originalnivå når den inte.

Man har i den här utgåvan, kanske för att just koppla loss den från originalet, också valt att inte använda Harald Wibergs suveräna originalillustreationer. I stället har uppdraget att illustrera gått till den prisbelönta Kitty Crowther. Hon har, på sitt maner, lyckats fånga den nordiska vintermagin väl, så som den speglas i Lindgrens text, och en del av hennes bilder är verkligen mycket vackra. Men Wibergs illustrationer till Rydbergs ”Tomten” var kongeniala.

När ska konsumentkooperationen komma tillbaka till sin forna styrka och mångfald?

Konsumentkooperationen fanns under min uppväxttid på 1950-talet närvarande överallt, växte också på olika områden – hade, bland annat i USA, lärt sig moderna grepp och levde med i tidens våg. Bland annat var kooperationen tidigt brett ute med snabbköpen, som fick gamla tiders lanthandlar med disk att te sig urmodiga.

I min gamla skolstad Sundsvall fanns det inte bara konsumbutiker för livsmedel; Konsum hade också en självservering, där många skolungdomar åt, en blomsterhandel och ett mycket modernt café med ett stort utbud av tidskrifter, kallat Cafeteria rätt och slätt. 1959 öppnades det stora Forum-varuhuset vid Stora torget, ett helt köpkvarter med bland annat bokhandel, restaurang och stor livsmedelshall mot åsidan, där det fanns en stor parkering. Dit åkte mina föräldrar och deras hyresvärd Kjell Nordin regelbundet och handlade.

I dag finns nästan ingenting av det här kvar. Konsumhallarna i Njurunda och Kvissleby, där mina föräldar och Kjell också handlade, är nedlagda, och i hela gamla Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall, finns inte en enda konsumbutik. Också inne i det ursprungliga Sundsvall är det glest när det gäller konsumbutiker – kooperationen finns i huvudsak i form av varuhus på andra sidan om stan än där jag en gång bodde. Jag behöver väl inte nämna, att allt det där kooperativa jag minns från stadens centrum på 1950-talet i dag är väck. Varuhuset Forum stängdes 1995.

Också från Uppsala, dit jag flyttade som student, och Stockholm, där jag sen kom att arbeta, minns jag en livskraftig och inte minst mångförgrenad konsumentkooperation: centrumvaruhus, egna klädbutiker, egen järnhandel (John Wall ägdes på den tiden av Konsum), restauranger allt från bricklunchställen till finrestauranger som Wallonen och Gondolen, egen radio/TV-kedja, egna skobutiker (förr Skokonsum, senare Wedins), egna leksaksaffärer (Stor och Liten), hygienartiklar och skönhetsmedel (Kicks, numera sålt till Åhléns), Guldfynd och så vidare.

Antalet kooperativa livsmedelsbutiker har starkt reducerats, av kända skäl. Butiksnätet var anpassat för en tid utan massbilism, och de små och tätt utspridda enheterna kunde i längden inte konkurrerara med köpladorna i städernas utkanter.

Och eftersom KF reagerade för långsamt och dessutom i det här fallet fördröjdes av medlemsdemokratin, ledde de till slut nödvändiga ingreppen till panikåtgärder: för att klara ekonomin tvingades man sälja av praktiskt taget alla specialvarukedjor, men inte ens det räckte – pengarna räckte ändå inte till alla de nyinvesteringar som skulle ha fordrats för att ge konsumentkooperationen en ny och mer ändamålsenlig struktur och återge den dess forna styrka. Och då hade ändå också all tillverkning i egen regi – ett ämne som det finns anledning att separat återkomma till – sålts.

Nu verkar ändå nya vindar blåsa.

Det tillkommer nya stora och välförsedda livsmedelshallar här och var. I Uppsala har vi till exempel fått ett nytt stort Coop Konsum vid en av Uppsalas centrala knutpunkter, Uppsala C, där det dagligen passerar stora folkströmmar på väg till och från jobbet.

Hade jag något med KFs planering att göra, skulle jag nog också ta mig en allvarlig funderare över om man inte, i den ena eller den andra formen – skulle kunna återupprätta kooperationens cityvaruhus. Åhléns har ju visat, att varuhus av den gamla sorten kan överleva i city, men också som skal för lämplig egendriven fackhandel borde de ha en framtid.

KF äger sedan länge Akademibokhandeln och har nu – detta eftersom de båda kedjorna i de allra flesta fall har butiker på skilda orter – fått Konkurrensverkets tillstånd att köpa även majoriteten i Bokia, och bokhandlar behöver centrala placeringar i stadskärnor med stor kundgenomströmning.

Nyligen har konsumentkooperationen – egentligen den i Stockholm – köpt en betydande minoritetsandel i fyra klädföretag, och Med Mera-kortet gäller numera i Polarn O. Pyret, JC Jeans Company, Brothers och Sisters. Det här gör att det vore ganska naturligt att ge de här butikerna plats i egna centralt belägna cityvaruhus.

Om inte de ekonomiska omständigheterna hade varit som de hade varit, borde KF kanske aldrig ha släppt hela ägandet i de fackhandelskedjor man en gång helägde men sedan tvingades sälja – se ovan.

Nu lönar det sig föga att gråta över spilld mjölk, och KFs tillgängliga medel måste ju i första hand användas för att återupprätta ett större och på sikt livskraftigt butiksnät på livsmedelssidan. Dock undrar jag om inte KFs organisation här är ett hinder: Kan man till exempel från Umeå, där ledningen för Konsum i Västerbotten, Jämtland, Ångermanland och Medelpad i dag finns, verkligen göra adekvata bedömningar av var någonstans i ett område söder om Sundsvall det är lämpligt att placera en ny konsumhall?

Men om tillfälle erbjuds, skulle det ju gagna medlemsnyttan, om fler grenar av handeln kunde knytas till Med Mera-kortet. Läget, frmför allt KFs ekonmiska läge, talar ju inte för att man nu skulle köpa 100 procent av någon fackhandelskedja, men ett delägnde, som sedan eventuellt kunde bli lite större, skulle ju faktiskt kunna locka ägare av privata fristående handelskedjor att med hjälp av en liten Med Mera-rabatt kunde dra till sig en stor grupp kunder.

Närmast till hands ligger skobutiker, fler klädbutiker med bredare sortiment (åter en ägarandel I Kapp-Ahl?) samt radio- och TV. KF äger för övrigt redan en minoritetsandel i apotekskedjan Kronans Droghandel, som även den behöver bra och tillgängliga citylägen.

De estniska socialdemokraternas framgång bekräftad

Nyligen publicerades i Estland en halvfärdig opinionsmätning, detta för att den var så sensationell: Socialdemokraterna var största parti, och det ledande borgerliga partiet och regeringspartiet Reformpartiet hade åkt ner på tredje plats.

Nu publicerar opinionsundersökningsinstitutet Emor de fullständiga siffrorna. De är inte exakt desamma, men slutresultatet ligger mycket nära den förbluffande halvtidsredovisningens.

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) är med 28 procent (25 procent i november, 22 procent i oktober) Estlands största parti. SDE var i halvvägsredovisningen uppe i hela 30 procent, och EMORs ansvarige, Aivar Voog, varnar i en ton som andas social nedlåtenhet för att pariets framgång kan vara tillfällig – många av de nytillkomna (s)-väljarna hör nämligen till gruppen politiskt instabila, läs samhällets undre skikt. Själv ser jag just detta som ett steg framåt för de estniska socialdemokraterna, som har varit relativt sett mer framgångsrika bland intellektuella än band arbetare. Om den av Voog kommenterade tendensen håller i sig, finns det också en chans att Socialdemokraterna hämtar hem allt fler väljare från det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet).

Edgar Savisaars Keskerakond behåller fortsatt sitt starka grepp om landets ryssar och får i decembermätningen 24 procent (24 procent även i november, 25 procent i oktober), vilket ger partiet andraplatsen i den här mätnmingen. Voog säger i en kommentar, att stödet för Centerpartiet nu en tid har legat stabilt, på 23-25 procent.

Det sensationella halvtidsresultatet för Reformierakond (Reformpartiet) i decembermätningen, 21,4 procent, ligger för hela mätperioden på 22 procent (26 procent i november, 32 procent i oktober, tidigare ännu högre). Som jag tidigre har skrivit, har Reformparteit nu under lång tid fått dålig publicitet, detta till och med i tidningar som helt uppenbart annars föredrar borgerligt styre, och en minister har nyligen tvingats avgå.

Reformpartiets tapp har enligt Voog varit relativt sett mindre bland höginkomsttagare och unga, men tapp har partiet gjort, till exempel av högutbildade i Tallinn, i någon utsträckning till socialdemokraterna men framför allt till regeringskollegan Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fädernesladnet och Res Publika), ett konservativt, i viss utsträckning socialkonservativt, kristdemokratiskt och fosterlandssinnat parti. IRL ligger nu på 18 procent (17 procent i november men bara 13 procent i oktober). Under senhösten har partiet i sig upptagit det lilla kristdemokratiska partiet, men IRL får säkert också stöd av tidigare reformpartister, som inte gärna vill stödja Socialdemokraterna eller Centerpartiet.

Mätningen gjordes under perioden 21 november-12 december. 877 personer tillfrågades. Av dessa kunde eller ville inte hela 38 procent uppge någon partisympati.

Melodikrysset nummer 50 2012

Dagens melodikryss innehöll en del knepigheter, men jag löste det!

Andra hade säkert helt andra problem än jag, men vi kan väl ta mina först.

Jonathan Johansson, som vi hörde i ”Stockholm”, har jag inget som hels förhållande till, även om jag såg honom i ”På spåret” då jag undrade vem han var, men upplysningen om Ted Gärdestad-stipendiet (2004) hjälpte mig att googla fram hans namn.

När det gäller Eurovision Song Contest, brukar jag ofta inte ens komma ihåg de låtar som vann, långt mindre treorna. Men eftersom vi fick årtalet, var det ju hyfsat lätt att ta reda på att det var Rumänien som kom på tredje plats 2010, med ”Playing With Fire”, sjungen av Paula Seling och Ovi.

Då mindes jag mycket lättare ”I See a Star” från 1974, i holländskt original ”Ik zie en ster” – för oss som kan både engelska och tyska är förresten holländska inte så svårt att dechiffrera. De som sjöng var Mouth & MacNeal, men det Eldeman ville ha reda på var det svenska ordet för ”star” / ”ster”, det vill säga stjärna.

Rihanna hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till henne. I dag hörde vi henne i ”Diamonds”.

Resten var ganska lätt för mig, även om jag hade lite svårt att minnas den rätta ordalydelsen av ”Det är jag som tar vägen uppför stegen” från 1933. Men låten kom jag obetingat ihåg.

”Vintergatan” av Jules Sylvain kom jag också omedelbart ihåg. Svårare var det då att identifiera sångaren, Mattias Enn, men han har varit med förr i krysset, och så har han ju ett efternamn som är identiskt med mitt förnamn.

Lätt som en plätt var det att känna igen Lasse Dahlquists ”Oh boy, oh boy, oh boy”, den som börjar med ”Ada har legat i papiljotter i natt”, detta för att engelska flottan har siktats vid Vinga.

Och Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” har jag rent av återgett texten till här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – så visst minns jag att där förekommer en löjtnant
John Forsell där.

Svensk klassiker i en annan mening är ”Sverige” av Verner von Heidenstam och Wilhelm Stenhammar. Den kan väl sägas vara odödliggjord av Jussi Björling.

Jag brukar klara operafrågor hyggligt, men den här gången har jag bara, med hjälp av ledbokstäverna, kommit fram till att någon del av handlingen utspelar sig i en smedja. Jag minns dess värre ingen sådan scen, och jag har trots ivrigt letande inte lyckats identifiera operan i fråga. Vet någon säkert vad det var vi hörde? /En vänlig läsare har sedan bekräftat det jag själv trodde: musiken var av Giuseppe Verdi; den var hämtad ur ”Trubaduren”./

Betydligt lättare var det då att identifiera ”You Can Call Me Al” ur Paul Simon’s ”Graceland”.

Och sen var det väl bara filmmusikfrågn kvar. Vi hörde musik signerad Nino Rota ur filmatiseringen av Agatha Christie’s ”Döden vid Nilen”. Den har jag sett, flera gånger.

Om livet före jul och om ett litet vardagskalas

Livet går sin gilla gång. Fast vid min ålder och med mina krämpor kan man ju aldrig vara helt säker på det. I går var jag på nytt kallad till Akademiska för hjärt- och lungröntgen, och eftersom jag inte har fått något resultat än, vet jag ju inte om jag lever eller inte.

Den här veckan bor Kerstins barn hos oss, så morgnarna har blivit tidiga för oss, eftersom vi måste väcka Viggo och Klara, ge dem frukost och se till att de går till skolan i rätt tid. Först därefter brukar morfar och mormor själva äta frukost och till en eller annan extra kopp kaffe läsa färdigt morgontidningarna.

Fast både jag och Birgitta hade vid det här laget egentligen lagt om våra egna morgonvanor. Det fanns därför en uppenbar risk att vi inte skulle reagera på våra svagtljudande gamla resväckarur, så jag var nere hos vår urmakare i centrum och köpte en större väckarklocka, som skräller rejält.

Jag har börjat handla julklappar; Birgitta är just nu nere på stan och handlar fler sådana. Själv ska jag göra nya julklappsräder i nästa vecka då barnbarnen bor hos sin pappa. När de som nu är här, ska de ju också tas emot här hemma efter skolan.

I går hann i alla fall Kerstin komma hem innan jag och Birgitta skulle i väg. Vi var hembjudna till Bengt och Inger – Bengt var en gång i världen gift med Birgitta, och deras gemensamma barn, Anna, har växelvis bott hos oss och hos Bengt och Inger, vilket underlättades av att de skaffade sig en lägenhet bara ett par kvarter från vår. Vi har sedan fortsatt att träffas regelbundet, inte bara inom ramen för den sosseförening vi alla tillhör utan också privat, detta alltså även långt efter det att Anna var den sammanlänkande faktorn.

En ganska rolig sak i det här sammanhanget är att Bengt, som inte har något estniskt påbrå, har kommit att intressera sig mycket för Estland (och dess grannländer Lettland och Litauen): han har läst estniska författare som finns översatta till svenska, läst estnisk historia och besökt snart sagt alla delar av Estland, i flera fall många gånger; dessutom brukar han anordna av honom själv guidade pensionärsresor till Estland och dess två grannländer i söder. Så ibland kan det, när vi som i går kväll var hembjudna till Bengt och Inger, bli ganska mycket prat om Estland, både landets historia och aktuella erfarenheter därifrån. Bengt kan inte estniska men har ändå lärt sig en del användbra ord och uttryck och hade nu till och med skaffat en ordbok.

Anna var med Birgitta och mig på sitt livs första estlandsresa redan 1985, men hon har nu ockiså varit över med sin far och blev då så förtjust i en spabehandling – hon har reumatism – att hon tydligen tänker åka till Tallinn flera gånger.

Nå, syftet med gårdagens träff var att äta middag tillsammans. I det lilla middagssällskapet ingick också Lennart Källströmer och hans hustru Inger Lindqvist, gamla arkabor liksom Birgitta, Bengt och Inger. Arken är den gängse benämningen på Nykterhetsvännernas sudenthem på Sturegatan i Uppsala, och därav förstår man att alla de nämnda en gång i världen var aktiva nykterister – Lennart och Inger är det förresten fortfarande.

På Arken har sedan även både Anna och Kerstin bott; Kerstin satt för övrigt under en period som nykterhetsröreelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där hon efterträdde Lennart, som jag själv hade som kollega där; jag representerade då Uppsala kommun. Intressanta äro om inte Herrans så dock Folkrörelsernas korsande vägar.

Alla vi som träffades i går kväll är ju i den åldern att vi bland annat ses på varandras jämna födelsedagar. Birgitta och jag firade på grund av våra tilltagande krämpor inte våra 75-årsdagar i någon större skala, så Lennart och Inger ville passa på att ändå, så här post festum, ge oss något trevligt i 75-årspresent.

Som presenter hade de valt något som har anknytning till Inger personligen, dels ”Hon som älskade havet”, samlade dikter av Ebba Lindqvist (Warne förlag, 2009), dels Birgitta Bergstens ”Kvinnan och havet. Ebba Lindqvist – liv och dikt” (Warne förlag, 2008). Ebba Lindqvist var Ingers faster.

Vem är Ebba Lindqvist, frågar säkert många som läser denna text. Ebba Lindqvist (1908-1995) var en tillräckligt betydande poet för att få en helsida i Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den svenska litteraturen”, del V, den som omfattar perioden 1920-1950.

Själv kom jag i kontakt med hennes poesi via mitt eget första universitet, Folket i Bild. Under tonåren skaffade jag mig ockå och läste Ivar Öhmans antologi ”Tolv moderna poeter” (FIBs lyrikklubb, 1953), där hon hade en avdelning med elva dikter.

Bohuslänsk vinter

Så ödsligt gråa finns väl inga vintrar
som vintrarna därhemma. Grå ligger bergen,
och molnen hänga snyftningstunga,
och landsvägen är isgrå,
och gräset grått.

Så ödsligt bara finns väl inga vintrar –
Gud sig förbarme.
Enen står där risig och ljungen bar,
och ormbunkarna knastra
i den råa vinden.

Vart skall vi gå, var skall vi gömma oss?
Som döda ögon stirra
snöns vita fläckar,
och havets järnhand griper oss om strupen.
Vart skall vi gå?

Ur ”Lyrisk dagbok”, 1937

Nu tändas tusen juleljus

I går kväll var vi i Domkyrkan på den årliga luciakonserten med Uppsala musikklasser. Birgitta får varje år en inbjudan till den här konserten som tack för att hon en gång i världen gjorde en avgörande insats, när musikklassernas existens hotades.

Varken jag eller Birgitta har någon religiös tro, och Birgitta, men inte jag, sjunger också med i den enda unisona sången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men jag hör gärna på de många psalmerna som ingår i programmet; de är alla välbekanta för mig sedan min egen skoltid, och några är mycket vackra, även om jag alltså inte delar troselementet i dem: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”.

Också en rad av de andra sångerna, som Adams berömda ”Julsång” och ”Sankta Lucia” icke att förglömma, hör hemma i den kristna traditionen, den som i mer än tusen år har präglat inte bara religionsutövningen i det här landet.

Trossidan av den här sångtraditionen har, liksom den religiösa sidan av ”Den blomstertid nu kommer” vid skolavslutningarna, tunnats ut i vår tids allt mer sekulasierade samhälle.

Jag hör till dem som tycker att aktiv religionsutövning, framför allt predikan och bön, inte hör hemma i arrangemang, till exempel skolavslutningar, som är en del av den obligatoriska skolan. Och jag tyckte så årtionden innan Sverige hade någon muslimsk minoritet man ens kunde lägga märke till. För mig får kristna, judar och muslimer gärna samlas till gudstjänst, men deltagande i sådana aktiviteter måste vara frivillig, bygga på egen tro .

Med psalmerna förhåller det sig kanske ändå något annorlunda.

De är ett djupt rotat musikaliskt arv i den svenska kulturen, ett arv som lever trots den avkristning jag själv i grunden välkomnar. Jag har ett emotionellt och estetiskt förhållande till dem, fastän jag som icke troende ser på deras trosinnehåll som på andra myter eller sagor. Men en del av svensk kultur är de!

Det kan, tror jag, även muslimska barn förstå. Därför kan de också vara med och lyssna – sjunga med måste de ju inte, särskilt inte i de starkt trospräglade delarna av psalmerna.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Restaurera seriesidorna och vinn nya generationer läsare

Rocky, i det här fallet serietidningen, härbärgerar inte bara Martin Kellermans titelserie ”Rocky” utan också mycket annat – fortfarande för mycket recensioner och om spel, men bland serierna finns numera ett par permanenta inslag. värda att nämna.

Bland de besläktade – jag tänker då till exempel på attityden till sex – tillskotten finns Lina Neidestams ”Zelda”; roliga är också till exempel Zeldas ganska egoistiska uttolkningar av den feminism hon gärna och högljutt bekänner sig till.

Ännu mer, och vassare, samtidssatir hittar man i Pelle Forsheds (text) och Stefan Thungrens (bild) ”Stockholmsnatt”, som man, utöver i ”Rocky”, varje weekend hittar i Svenska Dagbladet.

Innehållet i flera av dagens serietidningar – Rocky är ett exempel – riktar sig över huvud taget inte till barn eller unga i de lägre tonåren. Den här typen av serietidningar görs för vuxna läsare, vana vid seriemediet sen barnsben. Och den här inriktningen är givetvis helt i sin ordning – det finns ju andra typer av serietidningar, med yngre åldrar som målgrupp.

I flera av de dagstidningar som fortfarande publicerar serier syns den här trenden också tydligt. Dagens Nyheter har på söndagarna visserligen kvar en barnserie, men resten av söndagsseriesidan, med Lise Myhres ”Nemi” som främsta exempel, riktar sig inte till barn och unga. På vardagarna innehåller DN numera bara tre serier, ingen av dem precis någon läsning för barn: Martin Kellermans ”Rocky”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Ulf Lundkvists ”Assar”.

Samma tendens finns i Aftonbladet, som har reducerat sina dagliga serier till två: Lars Mortimers roliga variationer på ständigt samma tema, ”Hälge”, och så den inte bara för de yngre läsarna oläsliga danska serien ”Wumo”, signerad Wulff och Morgenthaler. Var sin dag i veckan förekommer, på annan plats i tidningen, ytterligare två vuxenserier, den redan nämnda ”Zelda” och så Charlie Christensens fortfarande uddiga ”Arne Anka”. Också Martin Kellermans ”Kellermannen” publiceras en gång i veckan i Aftonbladet, men den är ju ingen serie.

Jag gillar alla de nämnda serierna utom ”Wumo”, men jag är ändå missnöjd med både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Dels för att de har för få serier. Dels, och framför allt, för att de med sina serier i dag nästan bara vänder sig till den ingtellektuella och vuxna seriepublik jag själv är en del av.

Några lite mer folkliga skämtserier skulle inte skada, och vill man vänja människor att från barnsben vilja läsa tidningar, måste dessa också innehålla serier för yngre publik. Och både den och äldre seriefans som jag själv skulle med begär kasta oss över dagens strippar, om våra dags- och kvällstidningar också innehöll bra äventyursserier/fortsättningsserier.

Kjell Eriksson i en av honom själv spräckt spegel

När jag läser deckare har jag en förkärlek för lite udda böcker, vars agerande, miljöer och intriger ger någonting mer än den där utstuderat konstruerade spänningen som tycks locka så många deckarläsre. Kort sagt: böckerna ska också ha andra kvalitéer än spänningsmomentet för att locka mig.

Av just de här skälen har jag läst och gillat Kjell Erikssons polisromaner, detta trots att de ofta har brutit mot de etablerade reglerna för deckargenren. Whodunit har inte alltid varit de här deckarnas signum – enligt gängse normer har vi ibland alldeles för tidigt fått veta vem som var den skyldige – och det har också hänt att vi har kommit mördaren så nära, att vi har förstått hans motiv, någon gång kanske till och med lite mer. Och Eriksson har låtit oss få möta människor och miljöer, som inte är så vanliga i spänningsvärlden. Den som vill läsa mer om de här deckarna kan gå vidare till Kulturspegeln, Deckare.

Många av miljöerna, hämtade från olika delar av Uppsala och Uppland, har jag av naturliga skäl varit bekant med, och när jag nu har läst hans ”Simma i mörker” (Ordfront, 2012), har jag fått ytterligare nycklar: på flera ställen berättar han om verkliga människor och händelser som han har vävt in i sina kriminalromaner.

Den här memoarboken, av Eriksson själv betecknad som ”En självbiografisk klassresa”, är intressant i båda nämnda avseendena, som självbiografi och för sitt klassperspektiv. Dock är den också problematisk i båda avseendena.

Som självbiografi är den fragmentarisk och, framför allt, okronologisk – läsaren får själv lista ut tidsaxeln i den.

Jag kommer själv från arbetarklass och känner stor sympati för att Eriksson, uppvuxen i en genuin arbetarmiljö här i Uppsala, har kvar det klassperspektiv på livet som fanns i det Almtuna han växte upp i. Men de flesta i den miljö han växte upp i var sossar, och han själv var, om än under en mycket kort period, med I SSU; 1968 gick han också i det socialdemokratiska Första maj-tåget.

Som många andra sögs han med i den revolutionära våg som kom med FNL-grupperna och de nya kommunistiska grupperingar som bildade det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster. Så småningom gör han upp också med det maoistiska KFML/SKP, som han blev aktiv i, men jag tycker inte att han egentligen ger någon ordentlig förklaring till varför han för egen del lämnade socialdemokratin.

Några kända socialdemokratiska rikspolitiker får sina fiskar varma, men bara i en hatuppräkning – de hör inte till mina favoriter heller, men Kjell Erikssons problem är att så många av de av honom nämnda fick en politisk roll värd att tala om först långt efter det att han själv hade lämnat socialdemokratin. Några av SSUarna från hans egen tid – jag känner dem alla – nämner han vid efternamn, dock utan att egentligen säga något annat om dem än att de inte kunde hålla honom kvar men själva senare fick politiska förtroendeuppdrag, och en lite äldre SSUare, den nyligen avlidne Kjell Johansson, i boken benämnd KJ, skildrar han rent av med sympati.

Över huvud taget förstår jag inte vitsen med att benämna ett stort antal av de omnämnda personerna med initialer – för mig som deckarläsare är det ju ändå ganska lätt att lista ut att HN = Håkan Nesser. Dessutom: Nesser omnämns ju med sympati, medan Kerstin Ekman, som Eriksson är kritisk mot, omnämns med namn. Och på tal om deckarförfattare förstår jag inte Kjell Erikssons slängar mot Arnaldur Indriðason, som för övrigt skriver lika egensinniga och läsvärda deckare som Eriksson själv.

I andra avseenden kan Kjell Eriksson vara knivskarp. Jag är genom lång och trägen forskning ganska förtrogen med 1960- och 1970-talens vänstergrupperingar och har också gett ut både häften och böcker om dessa, men i ett fall, Arbetarlistan, till vars bildande Kjell Eriksson mycket aktivt bidrog, lägger han nu fram en mycket intressant redogörelse, som framför allt förklarar den här partibildningens snabba nedgång och fall.

Också hans, om än fläckvisa, skildring av ett delvis redan svunnet Arbetaruppsala och enskilda människor där är värdefull, särskilt för oss uppsalabor.

Själv har Kjell nu lämnat sitt Uppsala; han bor växelvis i Brasilien och Spanien. (Och han har genom åren vid det här laget hunnit vistas också i många andra länder, vilket framgår både av självbiografin och av miljöerna i flera av deckarna.) Han har sålt villan och redan dess förinnan också sin plantskola – han berättar för övrigt i sin memoarbok om hur han länge växlade mellan å ena sidan anläggningsarbete och arbete i handelsträdgård utomhus och å andra sidan sitt författande.

Dess förinnan hade den här stadskillen under en lång period arbetat inom Lantarbetareförbundet.

Jag känner honom en smula – vi var för några år sen samtidigt aktiva inom Ordfront i Uppsala, han som ordförande, jag som kassör – och vi fick, trots våra olika politiska utgångspunkter, ett mycket bra förhållande till varann, men det betyder inte, att jag i alla avseenden förstår mig på honom ens efter den här självbiografiska boken.

Varför kan han aldrig slå sig till ro för gott någonstans? Varför har han bytt kvinnlig partner så många gånger? (Jag har träffat en av dem några gånger, men i den här boken nämner han ett antal.) Varför tröttnar han på organisationer och sammanhang han har hört hemma i?

Jag har under läsningen av den här memoarboken någon gång funderat över om några drogintensiva år strax efter mitten på sextiotalet – han skriver själv om dem – plus senare, ibland inte särskilt måttfullt, alkoholbruk kan ha bidragit till den här eviga oron, men jag tror att de kanske snarare också de är symtom på något slags inre oro, den som både i unga år fick honom att, trots en uppenbar begåvning, vända ryggen till skolan och den som alltså senare i livet har fått honom att hoppa från tuva till tuva, vid ett tillfälle – som han själv skriver om – också att bli intagen på Ulleråker.

Bli inte förbannad nu, Kjell! Jag gillar dig, även om jag har en del frågetecken kring delar av innehållet i den här boken.

(S) störst i Estland – nyliberala Reformpartiet ner på tredje plats

Det blåser snålt kring det regerande nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) i Estland. Partiet har ansatts hårt om sin finansiering. Justitieminstern har tvingats – valt, heter det officiellt – att avgå. Fler är skeptiska till partiets politik i den rådande ekonomiska krisen.

Opinionsläget är så skakigt och innehåller så anmärkningsvärda förändringar, att nyhetsprogrammet i TV Aktuaalne kaamera har valt att publicera Emors nya siffror halvvägs in i mätperioden. De mätresultat som har redovisats täcker bara perioden 21-28 november, och man bör väl åtminstone invänta resten av mätningen för att våga dra alltför långtgående slutsatser, men under den aktuella mätperidoen var stödet för Reformpartiet, sedan mycket länge Estlands största parti, nere på 21,4 procent.

Upp går det däremot för det ledande oppositionspartiet Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet), som nu med 30 procent är Estlands största parti.

På andra plats ligger Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med 24 procent.

Reformpartiet verkar, av kommentarerna att döma, faktiskt ha tappat en del anhängare till Socialdemokraterna, men flertalet av de anhängare Reformpartiet har tappat har ändå gått över till dess borgerliga regeringspartner Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), ett socialkonservativt, nationalistiskt och kristet parti. IRL ligger i den här mätningen på sin högsta nivå på länge, 17,3 procent.

Jag återkommer när hela mätningen är klar och det är meningsfullt att jämföra med tidigare mätningar.