En vilsam och skön helg önskar jag er!

Hur man än bär sig åt, blir det alltid mycket slit och släp före jul. Att hitta rätt saker till hustrun, barnen och barnbarnen tar sin tid, och att bära hem det man köper blir inte lättare med åren. Och sen ska man ju slå in alltsammans i paket också.

Ändå har vi fått avlastning i år. Dottern, Kerstin, har hjälpt sina gamla skraltiga föräldrar med julstädningen, hon har lagat en del av julmaten och så tog hon över ett värv som i alla år har legat på mig: hon köpte gran, för övrigt en av de snyggaste och jämnaste på åratal, och klädde den sen vackert, i huvudsak med sina egna mycket smakfulla julgransprydnader, detta för att hennes barn som kom hit i går skulle få den rätta julhemkänslan. Klara, sju år, inredde mormorsmors tomtegrotta, som brukar stå bredvid julgranen. Men julgransklädningen fick hon och brorsan Viggo inte vara med om; den gjorde Kerstin när barnen hade lagt sig.

Jag hade överlåtit julgransklädningen åt Kerstin på villkor att några måsten i vår gran skulle vara med, bland dem ”hängda prästen” (en gammaldags prost med en sytråd om halsen att hänga den i granen med). Själv brukar jag hänga honom i grantoppen med ett par änglar och ett par svarta katter alldeles intill, men Kerstin hade på den punkten dämpat mina provokativa associationer. Katterna och änglarna fanns med fast på annat håll.

På julgransmattan, vackert broderad av Birgitta, placerade vi vuxna sedan några morgonklappar till varandra och till Kerstins barn.

Vid ettiden på natten kunde vi sen gå till sängs. När jag vaknade på julaftons morgon hade barnbarnen redan, tyst, tyst, tassat in i vardagsrummet och hämtat sina morgonklappar under julgranen, vars ljus spred sitt milda sken över det julpyntde vardagsrummet.

På förmiddagen tog jag min vanliga julaftonspromenad upp till blomsterhandeln vid torget, detta för att hämta ut mina sju långa blommande vita syrenkvistar till Birgitta, en julgåva hon får varje år.

Nästan hemma halkade jag på trottoaren – lätt nysnö på blankis – och föll raklång men klarade både syrenerna och kassen från Konsum. Själv överlevde jag den här gången också. Dessutom kom en vänlig yngre dam och hjälpte upp mig på benen.

Lite senare åt vi alla av ett rikligt julbord, däribland min estniska julsylta plus surkål med kummin som också ingick i min estniskpräglade barndoms julbord. Där fanns också flera sorters heminlagd sill, sillsallad, skinka förstås, paté och annat. Birgitta hade fortfarande lagat det mesta, men också Kerstin hade bidragit med en del, bland annat med tonsäkert hembakat estniskt surbröd. Kerstin hade också med Upplandskubb från sitt bageri – det gillade Klara. Hon och Viggo håller sig annars till det barntraditionella, prinskorv och köttbullar, men Klara gillar skinka också.

Sen blev det Kalle Anka och hans vänner i TV. Man måste ju hålla på de gamla svenska jultraditionerna.

Och därefter julklappsutdelning.

Hellsing för de minsta

Lennart Hellsing har vid det här laget glatt generationer och åter nya generationer av barn. Hans fantasirika rim, fyndiga bilder och överraskande kontraster fångar omedelbart barnens intresse, och den lilla bilderboken ”Vad ska vi göra?” (Rabén & Sjögren, 2011, med illustrationer av Emma AdBåge) är verkligen ett paradexempel på allt det här.

Två, på Emma AdBåges omslagsbild fortfarande uttråkade, barn hittar i den här lilla vershistorien på en rad hyss, och den de roar sig med är självaste kungen, försedd med krona och allt. Svaret på ”Vad ska vi göra?” blir på varje bilduppslag först ett svar, sen en illustration av hur detta drabbar kungen: Hoppa hage på kungens mage. Äta frallor i kungens brallor. Sitta och dricka i kungens ficka. Och så vidare, tills kungen säger ”STOPP! Inte mera! Nu måste ajg gå och regera!”

Pekböcker

Det är klart att vi som är föräldrar respektive far- och morföräldrar tycker att det är roligst att kunna läsa en historia för barnet/barnbarnet. Men det finns ju ett stadium också på vägen dit, då det lilla barnet ska lärz sig orden.

Det gör man med hjälp av den omgivande verkligheten, men också pekboken kan vara en väg att i pappas/mammas eller någon annans famn lära sig de nödvändiga och rätta orden.

Ingela P Arrhenius har för Rabén & Sjögren gjort pekbokserien Jag vet. De följer alla samma mönster: på ett uppslags vänstra sida finns en stor och tydlig bild av det barnet ska lära sig beteckningen på, och på sidan till höger finns den avbildade saken under användning, inte av ett barn utan av ett djur.

I ”Vi klär på oss” (R & S, 2012) ser vi till exempel en elefant sätta på sig strumporna, följaktligen fyra stycken, och en vit kanin kränga en rosa tröja över hvudet.

I ”Vi leker” (R & S, 2012) ser man en tiger som vispar välling på en spis, och en räv klurar över hur pusselbitarna ska hamna rätt.

I ”Vi äter mat” (R & S, 2012) finns en apa som belåtet smackar i sig välling ur en nappflaska, medan den stackars björnen får nöja sig med gröna ärter.

Och i ”Vi lägger oss” (R & S, 2012) ser man en björn med en liten nalle, medan tigern visserligen finns bakom spjälor, men inte på zoo utan i en spjälsäng – dessutom har han tappat sin napp på golvet!

Melodikrysset nummer 51 2012

Tidigt i morse, långt före Melodikrysset, satte jag i gång årets långkok. Tre fläskläggar har i var sin gryta med vatten fått sällskap av kalvkött, seltin, skivad morot, några lagerblad, var sin uppskuren stor gul lök och så i varje gryta en hel burk av vardera hel svartpeppar, hel vitpeppar och hel kryddpeppar.

Köttet ska jag senare i dag – det är ett långkok; man måste då och då fylla på mer vatten – med kniv och gaffel tråda upp och skära i ganska långa bitar. Kryddor, morots- och lökbitar och lagerblad silas av ur kokspadet – det är det som ska bli syltans gele.

Därefter brukar jag blanda fläsk- och kalvkött och fördela det på ett dussintal stora aluminiumformar, där man sen fyller på med det avsilade spadet. Sist sätter jag ut dem, förstås med lock på, på balkongen för att svalna och stelna, och där får de sedan stå under helgen, medan de förbrukas eller tas med hem av något av barnen.

Prova gärna estnisk julsylta – servera med kokt potatis och saltgurka. I vårt hem är den ett måste. Jag lärde mig laga den redan när jag var barn och fick hjälpa min mamma.

Granen står så grön och grann, inte i stugan men väl på balkongen – dottern Kerstin var och köpte årets julträd – så snart kan vi sjunga ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Och ur radion strömmar julmusiken – det var 100 procent jul i dag hos Eldeman, både gammal och ny julmusik:

”Tänd ett ljus” med Triad har väl kanske inte riktigt sjunkit in i mitt julmedvetenade än, men även om E.M.D.- Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – inte är mina idoler, har jag förstrås ett förhållande till den låt de sjöng, ”Det strålar en stjärna” eller ”När det lider mot jul”. Den skrevs för övrigt av en man som bodde här i Uppsala, Ruben Liljefors.

Och både svenskt och amerikanskt ursprung har ju de julsånger vi hörde med Agnetha Fältskog och hennes dotter Linda: ”Nej, se det snöar” är inhemsk, medan ”Bjällerklang” är amerikansk i original.

”Rudolf med röda mulen” tror många är svensk, men den är till ursprunget amerikansk. Här skulle vi i alla fall hitta ord ur den svenska texten: Rudolf hjälpte tomten, och han var en ren.

Vår egen Loa Falkman fick vi höra sjunga på engelska, om en vit jul: ”White Christmas”.

En helsvensk och långvarig julhit fick Adolphson & Falk med ”Mer jul”.

Mer jul? Just den kvantitativa sidan av julen står nog många upp i halsen. Och många glömmer bort att det finns både ensamma människor och barn som knappast får några julklappar alls. Det senare gäller förstås i ännu större utsträckning i de delar av världen där man har knappt om allt. ”Do They Know It’s Christmas?” frågade Band Aid, som man kanske också kan ifrågasätta, men jag tror nog att Phil Collins, Bob Geldof och de andra drivs av god vilja.

Den här gången hade Anders Eldeman också lyckats hitta en del jullåtar som inte spelas så ofta, även om artisterna är välkända.

Vi hörde till exempel Rod Stewart i ”Red Suited Superman”.

”Let It Snow” med Paul Anka hörs väl heller inte så ofta.

Och även ”Mrs Santa Claus” med Nat King Cole är väl en särling i dubbel bemärkelse.

”Santa Claus Is Coming To town” med just Boston Pops tror jag inte ens att jag har hört förut.

Och så var det då bara ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens sista fråga. Som mycket annat i julgenren har den ett religiöst innehåll som jag inte har något förhållande till, men det hindrar inte att jag kan lyssna på en gammal julpsalm som ”När juldagsmorgon glimmar”.

Nu ska jag för egen del återgå till julsyltakoket och annat julstök.

Och er alla där ute önskar jag en hjärtans god jul!

Barnvisor i bild, text och ton

”Ellen och Olle sjunger” heter en serie små sångböcker, illustrerade av Catarina Kruusval. Varje liten bok rymmer en sång, och texten är utspridd över bilduppslagen. Tanken är väl, tror jag, att pappa eller mamma ska bläddra sig igenom boken och samtidit sjunga. Ganska snart kommer sen barnet att först sjunga med, sen sjunga själv.

Man skulle kunna kalla de här böckerna för peksångböcker.

”Björnen sover” (Rabén & Sjögren, 2008) blir i Catarina Crususvals bildversion ganska snäll, kanske för att den är avsedd för små barn. Björnens lugna bo blir här en märklig jordhusskapelse, och björnen själv ser – när han till slut rusar ut – så snäll ut att han nog egentligen inte borde kunna skrämma någon.

Då känns det ”Prästens lilla kråka” (Rabén & Sjögren, 2010) råkar ut för i den här bildversonen lite vådligare.

Bilderna i ”Räven raskar över isen” (Rabén & Sjögren, 2012) framhäver förstås de olika figurer som förekommer i texten: Grinolle, bagaren och så vidare. Här får nog den
sjungande föräldern själv bidra med de rörelser som vi förknippar med texten.

”Små grodorna” (Rabén & Sjögren, 2010), tecknade på näckrosblad, har Kruusval fått till mycket bra. Möjligen borde stjärtpartierna ha synts just på de bilder då man sjunger ”ej svansar hava de”.

En riktig höjdare är ”Var bor du lilla råtta?” (Rabén & Sjögren, 2009). Britt G Hallqvists text, där man steker glass och spisar både korv och jazz, är halsbrytande och Kruusvals bilder kongeniala.

Musikanterna i ”Vi äro musikanter” (Rabén & Sjögren, 2012) är djur fast de kommer från Skaraborg, och det svänger om deras musik så att skatorna drattar omkull.

I fråga om ”Tre pepparkaksgubbar” (Rabén & Sjögren, 2011) har Catarina Kruusval samarbetat med Astrid Gullstrand. Pepparkaksgubbarna är bruna alla tre och kommer från Pepparkakeland, så frågan är vad Sveriges rasister säger om deras ankomst. Och de politiskt korrekta tycker kanske å andra sidan att det är förklenande, att gubbarna har hattarna på sne’.

Ett härligt komplement till detta – dock med ett annat sångurval – är Tina Ahlins (urval, piano och munspel) ”Svenska barnvisor” (Max Ström, 2012) med illustrationer av Jessica Kurki. Men till exempel ”Var bor du lilla råtta?” finns med även här.

Den innehåller text och noter till 50 klassiska barnvisor, men en av poängerna med den är att man inte behöver kunna melodierna sen gammalt, ej heller noter, för att kunna använda den. Tina Ahlin har nämligen spelat in alla visorna, och de kan följaktligen också avlyssnas i denna spelande bok.

Det senare gör att varken föräldrar eller tekniskt försigkomna barn behöver tveka om hur låtarna går. Men mycket är förstås också välbekant: ”Blinka lilla stjärna”, ”Här dansar Herr Guyrka”, ”Imse vimse spindel”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Idas sommarvisa” och många många andra.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 15 2012:

”Är det någon som släpper ut sina barn som är så små (mindre än 17 cm) själva på stan?”

Norrtelje Tidning

”VISBY En kvinna i 30-årsåldern delgivs misstanke om brott efter att hon olovligen har kört personbil på fastlandet.”

Gotlands Allehanda

”Parallellt med presidentvalet röstade amerikanerna också i en rad dolkomröstningar på delstatsnivå.”

SVTTEXT om den aktuella debatten om vapenförbud?

Norstedts får ny VD/styrelseordförande och stuvar om

Böckernas klubb, Hem och trädgård och Nautiska bokklubben, ägda av i sin tur KF-ägda Norstedts och med sammanlagt 50.000 medlemmar och vikande lönsamhet, läggs ner. KF Media gör här som Bonniers, som tidigare har lagt ner sin Stora romanklubben. Bokklubbarna är inte längre vinstmaskiner för förlagen. Kvar finns fortfarande Månadens bok, Barnens bokklubb och Clio, som drivs i samarbete med andra förlag.

I vår familj beklagar vi verkligen nedläggningen av Böckernas klubb. Birgitta har inte bara varit trägen medlem sedan mycket länge; vi har varje månad valt ut ganska många böcker ur det kvalitetsutbud Böckernas klubb har stått för. Särskilt under sommarhalvåret, då vi bor på en liten ort utan bokhandel, har det varit till glädje att få böcker levererade direkt i brevlådan.

Det ska bli intressant att se vad som efter årsskiftet händer med Norstedts, Sveriges äldsta förlag, och dess barn- och ungdomsbokförlag Raben & Sjögren.

Norstedts får då ny VD och samtidigt ny styrelseordförande: Eva Swartz Grimaldi, fram till i september chef för Natur och Kultur, dessutom också känd som kulturutredare åt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Enligt den uppgörelse som har offentliggjorts får förlaget samtidigt ökad självständighet gentemot ägaren, KF.

Det känns frestande att spekulera i att Eva Swartz Grimaldi skulle kunna bli brobyggare mellan sitt nya förlag, Norstedts, och sitt gamla förlag, Natur och Kultur, av vilka det skulle kunna bli en förlagskoncern som även storleksmässigt skulle kunna ge Bonniers en match.

Samtidigt är jag väl medveen om att Natur och Kultur ägs av en stiftelse och att den konstruktionen gör det mycket svårt för att inte säga omöjligt att överlåta majoriteten av ägandet till någon annan än stiftelsen. Men KF har uppenbarligen inte tvekat att fatta principbeslut om en sammanslagning av den av KF helägda Akademibokhandeln med Bokia, där Natur och Kultur innehar en betydande aktiepost – hur ägarkonstruktionen slutgiltigt blir, vet vi ännu inte.

Så kanske finns det en väg för någon form av samgående, eventuellt ett partiellt sådant, mellan de båda förlagskoncernerna. Kanske kan Natur och Kultur släppa in Norstedts som minoritetsägare mot att stiftelsen bakom Natur och Kultur får en minoritetspost i Norstedts/Rabén & Sjögren. Det skulle i sin tur kuna användas för rationaliseringar/specialiseringar, till exempel att Rabén & Sjögren övertog också Natur och Kulturs utgivning av barnböcker och deras fina backlist av barn- och ungdomsböcker, medan till exempel klassikerutgivningen kunde samlas i Natur och kulturs fina klassikerserie ”Levande litteratur”, i vilken då även Tidens förnämliga gamla klassikerserie och en rad mycket läsvärda klassiker, utgivna av Norstedts, kunde infogas.

Född: en ny julklassiker

Det finns flera kombinationer av text och bild som förtjänar beteckningen julklassiker – den här nyligen nämnda ”Tomten”, med text av Viktor Rydberg och illustrationer av Harald Wiberg är en av dem. Rakt in bland de här julanknutna klassikerna kliver nu i ett enda steg också Ulf Starks (text) och Eva Erikssons ”Jul i Stora Skogen” (Rabén & Sjögren, 2012). Den fångar utan att ha någon religiös underton hela julens magi.

Den är, som en adventskalender, indelad i 24 avsnitt eller dagar.

Dess sgomytologi är ganska udda: I en ödestuga ute i skogen, ett hus övergivet av människor sedan 50 år tillbaka, bor en ensam tomte – som tur är kan han ta sig in i huset via kattluckan. Ett slags hustomte är han fortfarande – han ser till huset varje dag – men han är en ensam och vresig typ: hter faktiskt Vrese och delar sin ensamhet bara med en humla som han räddar från att frysa ihjäl, fastsnärjd som humlan är i spindelnätet i det övergivna huset.

Och Vrese får ytterligare skäl för att odla sin vresighet: en stormig dag blåser stormen i väg både hans vantar och hans röda luva. En bit av skylten människorna som bodde här satte upp på grinden innan de flyttade – TOMTEN TILL SALU lossnar och flyger i väg i vinden – nu lyder den gåtfulla texten TOMTEN TILL S.

Den fjärde dagen i den här märkliga adventskalendern förflyttas vi till kaninernas håla, långt därifrån någonstans i skogen. Kaninbarnen har inte ens varit med om någon vinter än.När de undrar vad vinter är, förklarar farfar: ”Det är när det blir så kallt att det nyper tilol inosen och allting blir vitt som blomkål, säge farfar. De vita kallas snö.”

Kaninungarna Nina och Kain går ut i vinden, där löven fladdrar i blåsen och öronen fladdrar. De hittar tomtens röda luva som de inte riktigt vet vad det är, kanske en påse att stoppa något i, och sen hittar de hans vantar, som kanske kan användas som öronvärmare, slutligen också den för dm obegripliga skylten. Inte ens ugglan, som likt den hos Nalle Puh or i en trädstam, kan läsa vad det står på den, men det vägarar han att erkänna. I stället blir det ett par kråkor som lyckas tyda texten – men de tror att den handlar om en tomte, inte om en tomt. Kråkorna vet också att tomten är någon som kommer till julen. Farfar tror för sin del att texten ska tydas som ett budskap: Tomten till Stora Skogen.

Och nu fångas inte bara kaninfamiljen utan också deras vänner bland de andra djuren i skogen, ekorren, igelkotten och andra, av en spännande väntan och förväntar. Men när kommer julen, och vad är den egentligen?

Steg för steg fångas vår kaninfamilj av julens magi: man lagar mat inför tomtens ankomst, städar, gör i ordning presenter åt tomten, klär till slut till och med en gran ute i snön som nu har anlänt med sådant som röda vildäpplen och fåglarnas fjädrar.

Tomten i sin ödestuga har under tiden en natt fått besök. Som i en dröm ser han en ljusgestalt, en kombination av lucia och ängel, vid sin säng, och hennes julevangelium är att han ska få barn, inte ett utan rent av två. Han vill gärna tro att han har drömt alltsammans – men nästa morgon finns det kaffe, nu kallt, med bullar och pepparkaka kvar som ett gåtfullt vittnesbörd.

Och mycket riktigt hittar till slut kaninbarnen Nina och Kain, som har företagit en strpatsrik vandring genom vinterskogen, tomten som först är avog och ilsk men sen släpper in dem i stugvärmen.

Och så slutar det som en saga bör sluta: På självaste julafton kommer de båda kaninbarnen hem med tomten.

Historien ändar alltså i sagans julaftonsidyll. Men inte bara: Nästa morgon kör tomten upp dem tidigt – de måste ju gå i julottan!

Ulf Starks berättelse om julen är värd att läsas bara den, men den får en rent magisk lyster av Eva Erikssons fantastiska illustrationer, som slår nästan allt annat man vill jämföra med. Hennes tomte är så vresig även till utseendet, att hon når en John Bauers nivå, och hennes vinterbilder och bilden av julgranen ute i skogen kan tävla med det bästa Elsa Beskow gjorde. Och ändå har hennes bilder en alldeles egen ton av svensk sagoskog både i snöglopp och i vinterskymning.

Som sagt: detta är en bok som redan från första stund är en julklassiker.

Hans Rosling ny hedersupplänning

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.

Pippi Långstrumps jul

Astrid Lindgren grundlade sin berömmelse som barnboksförfattare med de tre böckerna om Pippi Långstrump, ”Pippi Långstrump” (1945), ”Pippi Långstrump går ombord” (1946) och ”Pippi Långstrump i Söderhavet” (1948), samtliga illustrerade av Ingrid Vang Nyman. Senare har de här pippiberättelserna kompletterats med en rad bilderböcker samt serien ”Pippi Långstrump”, som hon tillsammans med Ingrid Vang Nyman gjorde för den av KF/Rabén & Sjögren utgivna barntidningen Klumpe Dumpe; Pippi Långstrump-serien gavs sedan också ut som en serie böcker.

”Pippi har julgransplundring” gjorde Astrid Lindgren dock separat för Allers julnummer 1948. Även den illustrerades där av Vang Nyman. Rabén & Sjögren gav ut den som egen bok 1979.

Då hade den svart-vita bilder, men när den 2011 återutgavs av R & S, hade den färglagts. Det låter sig förstås göras – åtminstone i stort sett – eftersom Ingrid Vang Nymans serieversioner i färg finns att utgå ifrån. Lite mer tveksam låter deklarationen att Björn Hedlund inte bara har komponerat omslaget utan också reviderat och digitalt restaurerat samtliga illustrationer i samarbete med Gustaf Brundin. Jag har varken Vang Nymans svart-vita originalteckningar eller hennes serieteckningar – jag har serieböckerna ute på landet – att jämföra med, men färgsättningen verkar ibland lite för modern för något som tillkom 1948; dessutom minns jag inte Vang Nymans stil som så här stram.

Men visst har det blivit en grann bilderbok, och Astrid Lindgrens text är verkligen värd att föra vidare till nya generationer av barn. Å, en sån fin gran! Å, så många spännande paket! Och å, vilken fin ny kamrat Pippi hittar, hunden Pärk!