En av Stig Claessons yppersta romaner finns också som sevärd film

Jag läste Stig Claessons ”På palmblad och rosor” (Bonniers) 1975, året då den kom ut. Det här var innan jag hade börjat recensera hans böcker i Aktuellt i politiken (s) – ni kan läsa mina recensioner ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – men i ett par av recensionerna av kommande böcker finns referenser till ”På palmblad och rosor”.

Jag håller den för att vara en av Slas’ yppersta romaner. Den innehåller allt det som, i hans bästa stunder, gjorde Stig Claesson till en av nutidens – ja, han är död nu – mest läsvärda svenska författare: Den här söderkisen var en av Sveriges bästa skildrare av den svenska landsbygden. Hans språk är absolut egensinnigt. Och hans malande borrande, om och om igen, i samma historia blir till berättelser som skär rakt in i den nu allt mer hotade svenska kulturens hjärta.

”Proppen” Oskarssson, egentligen till yrket fastighetsmäklare, har som gentjänst åt en radiohandlare lovat leverera en förlängningssladd till TVn i en stuga någonstansute på landet. Stugan är svår att hitta där den ligger ute i skogen, långt från stora vägen och det samhälle som ligger en bit därifrån. Men till slut hittar han i alla fall stugan och knackar på. När ingen svarar, dristar han sig att kliva in. Efter en stund hittar han inne i kammaren nedbäddad i en soffa en gumma som inte ger ett ljud ifrån sig. Han försöker förklara att han är där med TV-sladden, men hon svarar inte. Hon är helt stum, verkar också vara lam, men ögonen skvallrar om att hon är vid liv.

Det är inte utkylt i huset; någon har eldat i spisen, även om det inte var helt nyligen. Det finns mat i kylen. Där finns också mjölk som han kan ge katten, som vill in. Det finns även frysbox och tvättmaskin. Tanten är tvättad och kammad, så någon verkar se till henne, även om det tydligen inte sker så ofta.

Proppen blir besatt av den här situationen och återvänder flera gånger till stugan, i sällskap också med först Gabriella, som han möter på ridtur ute på skogsvägen, sedan med den vilsegångne orienteraren Sållet – han är fotbollsmålvakt också, därav namnet. Men gumman ligger där, ständig ensam, inte kommunicerbar.

Varken Gabriella eller Sållet, som alltså bor i trakten, känner till stugan eller gumman, vilket bara stärker känslan av hennes oändliga ensamhet.

Proppen kör Gabriella och Sållet, båda mycket yngre än han själv, ner till byn – Gabriella har tidigare motat hästen att gå hem själv. Hemma hos Gabriella träffar de hennes föräldrar plus mormor, och Proppen badar bastu med Gabriella, hennes farsa och Sållet, så typiskt för det sjuttiotal även jag minns. Senare på kvällen ska han gå på Stadshotellet med Gabriella, äta middag och dansa.

Han får följa med henne hem, men sen blir det inget. Hon har druckit lite för mycket och somnar när han har klätt av henne och fått henne i säng, så han stoppar om henne och försöker i sället, nu som många gånger tidigare, ringa ut till gumman ute i skogen. Ingen svarar den här gången heller.

Genom hela den här handlingen mal tankarna i hans huvud: Vem tar hand om gumman och, framför allt, varför sker det så sällan? Borde han kontakta kommunen? Prästen? Borde man inte ha ihjäl en gumma som bara ligger där, förlamad och uppenbart övergiven?

Mitt i natten tar han sig ut till gummans torp ute i skogen igen och finner henne där i samma ställning han och Sållet har lagt henne, som omväxling för att hon inte skulle få liggsår.

Han ger katten mer mjölk och matar hönsen. Sen tar han den skyffel han har hittat i bilens baklucka och haft med sig och tar ögonmått från husknuten. Och sen drämmer han till allt vad han orkar i ytterväggen.

När han går in igen, först efter det att det har börjat ljusna, ser han gumman ligga i sin soffa, nu med huvudet krossat av den stora tunga amerikaklockan som tidigare har tickat en bit ovanför hennes gamla och sköra huvud.

Inte heller jag accepterar en sådan handling, men jag förstår och berörs av dess symbolik: likgiltigheten är värre än döden.

Den här mycket gripande och tankeväckande romanen filmades året därpå, 1976, av Lars Lennart Forsberg och sändes i TV. Filmversionen av ”På palmblad och rosor” finns numera på DVD och är högst sevärd även den.

Janne ”Loffe” Carlsson gör, med sitt en smula staccatoartade sätt att snacka, en ganska kongenial Proppen Oskarsson. Gunnel Fred gör ogenerat och naturligt rollen som Gabriella, och Hans Jonsson spelar, trovärdigt han med, Sållet. Den gamla gumman, vars roll i filmen är att ligga blick still och inte säga ett ord, spelas av Svea Holst.

Filmversionen ligger mycket nära bokens berättelse och är också den ett sevärt vittnesbörd om den svenska ensamheten.

Korven får en ände

Ulf Lundkvists Assar är ju en korv, och korvar har ju inte bara en ände utan två. För kort tid sedan stod det SLUT i sista rutan på dagens strip, men så kom det ytterligare några.

Men på nyårsdagen anade man att det var definitivt slut på den här korven: En traktor sågs kvadda Nollberga, och åter igen stod det i den här serierutan SLUT.

Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter, där ”Assar” under senare tid har huserat ensam tillsammans med ”Medelålders plus”, berättar i dag (2 januari 2013) det vi befarade: Ulf Lundkvist har meddelat DN att han nu, efter 22 år, lägger av med att teckna ”Assar”.

Lundkvist lovar dock att varannan vecka leverera teckningar till DNs söndagsseriesida, den enda ljusglimten i den tidningens serievärld. Utöver Sven-Bertil Bernarps ”Medelårlders plus”, nu den enda serien på NoN-sidan, finns på vardagarna – på annat håll i DNs kulturdel – också Martin Kellermans ”Rocky”.

Det är allt i serieväg som landets största morgontidning bjuder sina läsare på.

Dragshow bland chicagogangsters och oljemiljonärer i Florida

Billy Wilders ”I hetaste laget” (”Some Like It Hot”, 1959) är en i många avseenden suverän komedi.

Historien börjar i förbudstidens (1929) Chicago, bland gangsters som inte drar sig för att avrätta konkurrenter, som på ett eller annat sätt har rubbat den ordning som råder i de här kriminella kretsarna. I samband med en sådan gruppavrättning råkar två musiker, saxofonisten Joe (Tony Curtis) och basisten Jerry (Jack Lemmon) bli vittnen, men trots att de lovar att inte skvallra är de redan på förhand dödsdömda. Mer med hjälp av tur än på grund av skicklighet lyckas de med en hårsmån undkomma döden; endast Jerrys bas blir träffad av kulspruteelden.

De här båda har förgäves försökt få jobb via en artistförmedling men där fått veta att de enda lediga platserna aktualiter finns i en damorkester, som ska spela på en badort i Florida.

Eftersom de nu traktar efter de här jobben inte bara av försörjningsskäl – det gäller också att komma undan den beväpnade spritmaffia som jagar dem – klär de ut sig till damer och får då förstås de eftertraktade jobben. Det gäller bara att raka inte bara hakan utan också benen och så förställa rösten så gott man kan – perukerna och de falska tuttarna måste förstås också hållas på plats.

Men så snart de har konfronterats med det här tjejbandet, uppstår förstås komplikationer: Joe blir upp över öronen förälskad i sångerskan i bandet, Sugar Kane (Marilyn Monroe). Som man kan ana av det jag redan har avslöjat om intrigen är det här också en musikfilm, där särskilt Marilyn Monroes insjungning av ”I Wanna Be Loved By You” har gått till musikhistorien.

Av det här skulle man, i en senare och mer frigjord tid, ha kunnat göra en betydligt mer ekivok historia, men vi får inte glömma, att filmen gjordes i 1950-talets USA, där sex i film var många gånger mer förbjudet än våld i film. Wilder balanserar skickligt på den gräns som hade satts: trots en spritfest med alla damerna i de utklädda herrarnas sovvagn, fär man bara se en skymt av Marilyn Monroes ena lår. Och kyskhetskoden efterföljs också senare, när Curtis, nu i skepnad av en stiligt uniformerad miljonär, uppvaktar Sugar (Monroe), bland annat ombord på den yacht han har lagt rabarber på, medan hans till kvinna utklädde kompis (Lemmon) har lurat dess ägare Osgood Fielding III (Joe E Brown) att gå ut och dansa. Den stackars Daphne (Jerry) får dansa tango i timmer med oljemiljonären/yachtägaren för att hålla honom borta från båten.

Oturligt nog för våra musikervänner dyker plötsligt gangstrarna från chicagomassakern upp på just det här hotellet, där det ska äga rum ett maffiakonvent. Josephine och Daphne förefaller på något sätt bekanta för de här skurkarna, och när de båda musikerna försöker smita från hotellet, fortfarande iklädda damkläder, och maffian får syn på dem genom ett fönster, går det upp en talgdank för bovarna, som inleder en vild klappjakt på liv och död på dem, upp och ner, kors och tvärs genom hotellet. De båda musikerna undkommer genom att gömma sig under ett långbord med till golvet nedhängande bordduk, men tablå: runt bordet sätter sig hela gangstergänget i ett slags tribunal. Den ändar även den här gången i massavskjutning av de gangsters som anklagas för att inte ha skött sina kort, bland annat inte ha lyckats döda de farliga vittnena/musikerna.

Ny kalabalik – men Joe/Josephin och Jerry/Daphne lyckas ta sig ut på kajen och där lägga rabarber på en roddbåt, som kan ta ut dem till yachten, och i sista sekunden kommer även Sugar och hoppar ombord.

Att nu Sugar accepterar Joe fastän han inte är någon miljonär kommer inte som någon överraskning. I femtitalsfilmer måste det finnas ett element av riktig kärlek.

Intressantare är miljonären Osgood reaktioner, när Daphne försöker krångla sig ur den situation som har uppstått. Daphne/Jerry börjar försiktigt med att hon ju röker så förbannat mycket och därefter, när inte det biter, med att säga att hon inte kan få på sig Osgoods mors brudklänning. Inte ens argumentet att hon inte kan få barn biter. Filmens klimax är när Daphne till slut sliter av sig peruken och med manlig röst säger ”Jag är man!”. Varvid Osgood säger filmens allra sista replik: ”Well… nobody ’s perfect”.

Hitchcocks sista film

Alfred Hitchcock (1899-1980) gjorde sin allra sista film, ”Arvet” (”Family Plot”). 1976. Den fick sval kritik, och den hör förvisso inte till hans bästa filmer, men den innehåller ändå partier som påminner om hans storhetsdagar.

Filmen, baserad på ett manus av Ernest Lehman, har en del longörer, särskilt i början, då det också dröjer innan man får grepp om intrigen och de båda par, inget av dem något dygdemönster, som lite av en slump konfronteras med varann.

Det ena paret är dock bara småifflare jämfört med det andra. Hon, Blanche Tyler (Barbara Harris) har specialiserat sig på att, med viss (ande)hjälp av sin pojkvän George Lumley (Bruce Dern), lura av äldre arvtanter, i det aktuella fallet Julia Rainbird (Cathleen Nesbitt), pengar.

Den åldrande Julia har dåligt samvete för att hon aldrig har gjort något för sin systers, dock inte hennes mans, båda för länge sen döda, son. Alltså: lever han och var finns han i så fall? Inför utsikten att som hittelön få 10.000 dollar åtar hon sig genast att med hjälp av sina ”mediala gåvor” hitta den försvunne.

Under tiden, och här är filmen lite oklar, får vi stifta bekantskap med den försvunne utomäktenskaplige systersonen Arthur Adamson (William Devane), som visar sig vara en ännu mer avancerad skurk. Med hjälp av fästmön Fran (Karen Black) plus kidnapping lägger han rabarber på en jättestor diamant – han har för övrigt sin officiella försörjning som diamantahandlare.

Ett hitchcockskt mysterium blir den här historien först när Arthur besöker kyrkogården och mellan den avlidna systerns till den rika tanten och hennes mans gravar hittar en gravsten över den försvunne sonen men finner att det inte finns någa papper på att denne verkligen har dött.

Under jakten på systersonen råkar sedan George ut för det slags äventyr som vi förknippar med många av Hitchcocks filmer. Han spårar först upp Joseph P Maloney (Ed Lauter), en sjaskig mackföreståndare som tycks veta något om den försvunne arvingen. Maloney, som ibland används som underhuggare till Adamson, identisk med den försvunne Shoebridge, fifflar med George Lumleys bil – denne är taxichaufför – så att bromsarna inte tar på en starkt utförslutande och krokig väg med branter på sidorna. (Den här dödligt farliga bilfärden påminner om men är otäckare än den som förekommer i en annan och som helhet bättre hitchcockfilm, ”I sista minuten”.) George och Blanche kryper, kanske på grund av tur, kanske på grund av George’s manöverskicklighet, till slut i alla fall ur bilvraket, omskakade och med blessyrer men ändå vid liv. Men än har Maloney, som har följt efter dem i sin egen bil,inte gett upp. Han har vänt sin bil och försöker i full karriär köra över dem. De lyckas hoppa undan – men Maloney själv störtar med bil och allt utför ett stup vid vägkanten och omkommer.

Vid hans begravning avslöjar änkan, efter att ha utsatts för hårda påtryckningar, var man kan få tag på Arthur Adamson, alias Edward Shoebridge. Ett besök på hans begravningsbyrå – hans försörjningsfasad – leder Blanche vidare till hans villa. Ingen öppnar när hon ringer på dörrklockan,men när hon har skrivit ett meddelande och låtsas ha gått därifrån, kliver hon fram och försöker ta det hela från den vänliga sidan: ett stort arv väntar Arthur/Edward bara han ger sig till känna för sin moster. Men Arthur/Edward ser vid det här laget störe risker än möjligheter med att ge sig till känna, så Blanche tas till fånga, sövs och binds. Fran och Arthur/Edward ger sig i bil i väg för att fånga in även George.

Denne har under tdien tagit sig fram till deras villa och tar sig först in i garaget, där han hittar Blanches väska. Fylld av onda aningar tar han sig vidare in i huset. Han hittar henne, och hinner också befria henne – men under tiden har Fran och Arthur/Edward återvänt till sitt hus.

Det blir en dramatisk final där George på ett nästan mirakulöst sätt till slut lyckas låsa in Fran och Arthur/Edward.

Just innan han ska ringa polisen, hittar han den jättelika diamant paret i huset har tillskansat sig. Den låter han försvinna i sin egen ficka innan han fullföljer sina intentioner och ringer polisen.

Bland nunnor och nazister i alpdalarna

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenversion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.

Melodikrysset nummer 52 2012

Vi närmar oss slutet av 2012; gubben är 75, till sommaren 76, men än hänger han med, även i Melodikrysset.

Det var fortfarande bara ett par låtar som låg utanför hans musikaliska referensramar.

Coldplay, ska jag medge, hör till detta som jag fick söka svaren på, vilket inte betyder att jag har något ont att säga om deras ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Och Maja Ivarsson hade jag hittills inte ens hört talas om, men jag anade att hon kunde ha förekommit i ”Så mycket bättre”, ett program jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. Däremot har jag naturligtvis hört sången hon sjöng, ”Mitt bästa för dig”, förut.

Resten klarade jag ganska galant.

Jag kände till exempel igen rösten, så fort jag hörde Doris Day, i dag i ”Here Comes Santa Claus”.

Och ”La Bamba” har jag hört otaliga gånger och i otaliga versioner. Med Los Lobos har vi väl hört den förut i Melodikrysset?

Också Céline Dion har förekommit tidigare i krysset, men inte med just ”Another Year Has Gone By”.

Ännu lättare var det förstås att känna igen beatleslåten ”Yesterday”.

Yesterday var jag förresten på Uppsala stadsteater och såg ”Sound of Music”, men det har ju inget med dagens kryss att göra. Men var så säker: Något ur den kommer det säkert framöver också i Melodikrysset.

Men tillbaka till det aktuella krysset:

”Gott Nytt Jul” skaldade Sean Banan i sin märkliga helglegering.

Nog föredrar jag för egen del Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” för att knyta an till åtminstone en av vinterhögtiderna.

Och så fick vi höra Christer Sjögrens bidrag i Melodifestivalen 2008, ”I Love Europe”. För egen del hyser jag kärlek till många länder i vår världsdel men knappast den helhet som förkortas EU.

Men än är väl inte EU, dess värre, framme vid att stämma in med Helen Sjöholm och BAO, när de sjunger ”Vår sista dans är nu”.

Inte heller kan jag med ”Kungssången”, den som skulle leda oss till det underdåniga ”Ers majestät”. Vid högtidliga tillfällen som riksdagsöppnandet sjunger jag villigt med i nationalsången, även om det finns rader i ”Du gamla du fria” som jag finner tveksamma, men vid ”Kungssången” går gränsen. Den sjunger jag, republikan som jag är, aldrig. Vilket aldrig har varit riktat mot drottningen som person, när jag har stått vid hennes sida på Operan och tigit. Men man ska vara hederlig, inte hyckla.

Lite för mycket pompa och ståt för min smak är det också i Edgar Elgars ”Land of Hope And Glory”.

För egen del trivs jag bättre i den atmosfär som präglar Povel Ramels och Beppe Wolgers’ mästerliga stycke från 1964 ”Ta av dig skorna”. Läs gärna texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så återstår bara att redovisa ett musikstycke med en titel lämplig för vad som förestår, ABBAs ”Happy New Year”.

Ett gott nytt år önskar jag alla mina läsare, detta oavsett om ni håller med mig om allt jag skriver eller inte. Vi lever i ett fritt och demokratiskt land, och det ska vi vara glada för.

Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” som film

Astrid Lindgrens både hjärtknipande och spännande ”Rasmus på luffen” kom ut på Rabén & Sjögren 1956. Jag har läst den här boken om den rakhårige barnhemspojken Rasmus som rymmer och slår följe med den till en början motvillige luffaren Paradis-Oskar flera gånger, bland annat för egna barn.

Men boken kom inte först.

Allra först kom den här lindgrenhistorien som radioteater, 1955.

Det här var förstås en historia som pockade på att bli filmad, och den första filmversionen, kallad ”Luffaren och Rasmus”, kom därför året innan den kom i bokform, 1955. Den filmversionen gjordes av Rolf Husberg och hade Eskil Dalenius i rollen som Rasmus och Åke Grönberg i rollen som Paradis-Oskar. Den har många förtjänster, men eftersom den gjordes i svart-vitt, är den i dag tämligen okänd.

1981 gjordes nämligen en ny version, kallad ”Rasmus på luffen”, nu som färgfilm, och det är den som vi oftast ser i TV eller köper som DVD.

Historien är densamma, men regissören är ny, Olle Hellbom, skådespelarna likaså: Rasmus spelas den här gången, med den äran, av lintotten Erik Lindgren, men den som framför allt lyfter den här filmversionen är Allan Edwall i rollen som Paradis-Oskar. Jarl Kulle som skurk förtjänar också ett särskilt omnämnande liksom Emy Storm som ändå milt fördragande föreståndarinna på Västerhaga barnhem. Även musiken i filmen måste omnämnas: originalmusik av Björn Isfält och, särskilt sångramsor, av Allan Edwall och ”Kattvisan” signerad Lille Bror Söderlundh och Edwall – också Gösta Linderholm har lämnat bidrag, till exempel gjort musiken till Astrid Lindgrens ”Luffarvisan”.

Filmens handling utspelar sig för mer än 100 år sen, 1910.

Barnhemmet Västerhaga är fullt av barn som hålls efter ganska strängt men putsas upp ännu mer när det kommer adoptivföräldrar in spe på besök. Striphåriga gossar som Rasmus och hans bästa kompis Gunnar (Pål Steen) har då inte en chans i konkurrensen med de lockhåriga bland flickorna.

Så en dag tycker sig Rasmus ha fått nog och beslutar sig för att rymma. Han får visserligen inte med sig Gunnar men ger sig ändå i väg på natten.

Vädret är inte det bästa – det regnar – så Rasmus söker skydd i en lada. I höet där finns en luffare, Paradis-Oskar, och när Rasmus efter lite inledande tveksamhet har närmat sig Oskar, bland annat, hungrig som han är, fått en macka av luffaren, vill han slå följe med Oskar. Oskar är inte särskilt tilltalad av den tanken, men till slut tar han med pojken, som får hjälpa till med att samla in pengar, när han själv sjunger och spelar dragspel. Inget fett liv precis – en del skänker ingenting alls, andra som skulle ha råd snålt lite. Edwalls Oskar hånar i ord och ton dessa de girigt snåla.

De kommer i kontakt också med andra luffare, även skummisar som trots att de ser ut att höra hemma i en mer välbeställd värld ägnar sig åt till exempel stöld. När ett diamanthalsband försvinner hemma hos en gammal välbeställd dam Oskar och Rasmus har besökt, misstänker polisen att det är Oskar som har stulit halsbandet.

Oskar och Rasmus lyckas gömma sig i en ödegård utanför stan, men dit kommer även de verkliga tjuvarna som där har sin tjuvgömma. Oskar hinner gömma tjuvgodset på ett nytt ställe, och de lyckas också avväpna och stänga in tjuvarna. Misstänkt som han själv är, vågar dock Oskar inte gå till länsmannen utan ber den tyvärr förvirrade och räddhågsna Lille-Sara att ge hans skriftliga meddelande om tjuvarna och tjuvgodset till länsmannen.

Men hon gör inte det, och under tiden hinner bovarna komma loss. Oskar och Rasmus hamnar i finkan hos polisen, men Rasmus flyr – bara för att hamna i skurkarans händer. När Rasmus förklarar för dem, att bara Oskar vet, var tjuvgodset finns, beslutar sig tjuvarna för att befria Oskar.

Tillsammans beger de sig ut till ödegården. Men där finns länsmannen på pass – Lille-Sara har till slut gjort sin plikt – och bovarna grips. Och Paradis-Oskar har bevisat sin hederlighet.

Det är den rafflande delen av historien, men själv har jag alltid gripits mer av slutet, av hur det sen gick för barnhemspojken Rasmus.

Fria som som sommarfåglar vandrar det här luffarparet, en stor och en liten, vidare genom det grönskande landskapet.

Oskar försöker också hitta ett bra hem åt Rasmus, och ett barnlöst par med både hjärta och gård är färdiga att låta Rasmus stanna hos dem, men efter att på kvällen ha sagt ja, ångrar sig Rasmus nästa morgon. Så han säger som det är till dem men ger dem också ett råd inför det nu nödvändiga besöket på barnhemmet: ”Ta Gunnar! Ta Gunnar!”

Rasmus springer för sin del i väg och letar efter Oskar, som redan har hunnit ge sig i väg, finner honom också sittande vid en vägkant. Nu är det ingen tvekan längre: de här två hör ihop, för evigt.

Till slut kommer de till trakter där Oskar tycks vara välbekant, och när Oskar, lite försiktigt, har tagit sig innanför en inte alltför välhållen grind, hörs han, prövande och med lite darrig röst, ropa ”Martina!”. Och där kommer hon (Lena Brogren), först med ganska bister min men sen med ett soligt leende – Oskar får en kram, och när han har förklarat saken, Rasmus med. Han är välkommen och har fått ett hem.

Väl hemma tvingas Oskar av Martina att utföra jobb, och lite halvhjärtat hugger han lite ved och lagar taket.

Men nästa sommar, förstår man, ska han ut på luffen igen, nu tillsammans med Rasmus. Tillsammans ska de ut på vägarna, fria som fåglar.

Ett mord på Fjällbacka

Jag är en inbiten deckarläsare men ganska selektiv när det gäller att välja deckare. Deckare ska förstås vara spännande men också beskriva människor som väcker ens intresse, gärna också innehålla miljöskildringar som gör dem till något mer än bara spänningshistorier. Stieg Trenters lysande stockholmsbilder och H-K Rönbloms småstadsskildringar hör till det som i mina ögon gör deckare läsvärda.

Camilla Läckberg hör, trots de stora upplagor hon har nått med sina deckare, inte till de författare jag har läst – min erfarenhet är att kvantitet inte alltid är lika med kvalitet.

Läckberg har mutat in Fjällbacka i Bohuslän som sitt deckarrevir. Jag har varit i Bohuslän sommartid, till och med tillbringat några semesterveckor där tillsammans med Birgitta. dock inte i Fjällbacka, så när TV i går visade filmatiseringen av Läckbergs ”Fjällbackamorden”, bänkade vi oss framför TVn. Men inte ens de somriga miljöbilder som fanns inströdda i den rätt förvirrade handlingen fick oss att se blitt på det här spektaklet.

Jag är som sagt en ganska van deckarläsare och ser inte så sällan deckare på TV, men den här historien föstod ingen av oss förrän upplösningen, på känt deckarmaner, presenterades på slutet. Det som framför allt irriterade var myllret av människor som, utan att man ens hann lära sig namnen på dem och alltid fick klart för sig vilka de var, strömmade förbi i TV-rutan. Alltsammans var ett sammelsurium, och när vi redan var mycket långt in i filmen, tittasde vi på varann och jag sa vad vi båda tänkte: ”Jag förstår inte ett förbannat dugg!” Till detta bör jag kägga att vi båda var spik nyktra.

En gång under den här filmens gång skrattade jag dock högt: när jag såg scenen där konstnären målade damen på tavlan som förorsakade de här morden.

Det var inget snällt skratt.

Inget tabberas – men väldigt gott var det

Tabberaset i Katthult minns vi alla.

Hos oss blev det inte rent bord, men vi åt alla med god aptit av läckerheterna. Själv startade jag med tre sorters heminlagd sill och två sorters heminlagd strömming plus sillsallad, fortsatts sen med skinka och paté och sylta och fullbordade med rostbiff och hasselbackspotatis. Jag åt estniskt surbröd till också. Med det som kom däefter måste jag av kända skäl vara försiktig, men jag åt lite öregrudnshallon utan socker.

Birgitta hade stått för det mesta av maten, även om också Kerstin och Anna hade bidragit. Döttarna diskade sen i lilla köket och jag i vårt vardagskök.

Matti hade fullt upp med lilla Ella, eftersom Karin var kvar hemma, förkyld. Men vi skickade en kasse klappar hem till henne med Matti.

Sällskapet var faktiskt ännu större, eftersom både Kerstins barn, Viggo och Klara, var med liksom Annas barn Sara, Amanda och Ella, dessutom Annas hund Sudden.

För min del fick jag bland annat skivor och två böcker, inhandlade i Tallinn.

Även lilla Ella fick paket men verkade än så länge mest intresserad av de färggranna omslagspapperen och de krusiga snörena.

Det jag kanske mest slogs av under det här julkalaset var hur trygg lilla Ella verakde vara bland alla dessa ibland ganska högljudda människor. Inte heller någon ledsen min när hon togs om hand av små och halvstora kusiner eller av oss vuxna, vilket knappast beror på att hon känner igen oss – för det har vi träffats för sällan.

Hon är – och det är säkert till stor del hennes pappas och mammas förtjänst – ett tryggt och harmoniskt barn: ser sig nyfiket omkring i världen och tror inte oss som hon inte träffar så ofta om något illa.

En film om modern jul och moderna familjerelationer

Sent på julaftonskvällen, när samvaron med barnbarnen var över, sökte jag och hustrun någon film att avsluta kvällen med. I TV-tablån hittade vi en med ett, som det föreföll, lämpligt tema: ”Tomten är far till alla barnen”, en film Kjell Sundvall gjorde 1999 och som gavs ett hyggligt betyg av tidningarna.

Det senare visade sig i viss mening vara befogat. Skådespelarprestationerna är genomgående utmärkta och replikerna – Monica Rolfner står för manus – rappa och inte så sällan roliga.

Filmen betecknas som avart komedi, och det stämmer till en viss grad – men svärtan i handlingen känns, trots den allvarliga delen av den, aldrig tillräckligt svart för att kunna ge komedidelen en riktig match.

Den yttre ramen i filmhandlingen är bekant för väldigt många i dagens Sverige. Jan (Peter Haber) är sambo med Sara (Katarina Ewerlöf), och de bor tillsammans med Saras barn, resultaten av hennes många olika tidigare förhållanden, i ett hus, inbäddat i julens vinterland. Sara kommer på att de ska fira jul tillsammans med barnens fäder och deras nuvarande hustrur plus barn och så dessutom Saras mor, och innan Jan riktigt har hunnit sätta ner foten, har hon bjudit in dem, vilket förorsakar filmens första stora gräl. (Det blir flera.)

Så gästerna anländer – ett par av rollerna spelas av Dan och Anders Ekborg – och huset fylls av människor. Spriten gör att tungorna ibland, som när herrarna tillsammans badar bastu, far i väg på ett ganska vårdslöst sätt. Och under julaftonsmiddagen säger också en del av de äldre i den stora närvarande barnhorden beska sanningar med adress föräldrarna och den övriga vuxenvärlden.

Spänningen i detta kaos, stor nog ändå, skruvas upp när Sara avslöjar att hon väntar sitt första barn i relationen med Jan, som inte bara reagerar mot att få reda på det på det här sättet – det Sara säger är nämligen omöjligt, eftersom Jan, henne ovetande eftersom Jan inte vill ha några barn, har låtit sterilisera sig. Också detta sipprar dock ut i sällskapet, eftersom han under ett samtal med Rita (Jessica Zandén) har berättat sanningen.

Som även ni som inte själva har sett filmen säkert kan ana, utlöser det här, spriten, outredda konflikter plus en grannrelation den ena sammanstötningen efter den andra. Janne hinner till exempel anklaga Saras närvarande exmän och även tomten, mannen i grannhuset, för att vara far till det barn Sara väntar; med tomten har han för övrigt ett av de mer praktfulla slagsmålen i svensk film.

Men till slut avslöjar Sara hur det egentligen ligger till. När de många samlagen med maken aldrig gav önskat resultat, åkte hon till London och lät inseminera sig.

Friden lägger sig till slut över alla våra julfirare.

Nästa jul träffas de här människorna igen – djärva tanke – och Rita bär stolt den londonanskaffade nya babyn i famnen. Han visar sig vara svart. Och så vill hon för de församlade berätta ytterlgiare en nyhet som rör henne och Janne, men innan hon hinner få ett ord ur sig, börjar gästerna högljutt larma, visa av erfarenheten får man förmoda.

Roande och välspelat som sagt – men inte särskilt djupt.