Girighet eller rättfärdighet?

9 maj 2013 13:41 | Politik | 7 kommentarer

Den mycket omfattande ungdomsarbetslösheten i Sverige har nu debatterats under lång tid.

På sista tiden har man också uppmärksammat, att det i storstäderna – speciellt i deras förorter – finns en stor andel av dessa unga som varken studerar eller arbetar.

Att den borgerliga regeringen inte har något användbart recept mot den här omfattande ungdomsarbetslösheten är ju uppenbart – men jag är inte säker på att Socialdemokraterna heller har alla svar på det här växande samhällsproblemet.

Låt mig för ett ögonblick återvända till min egen ungdoms femtiotal.

Min lärare under det som senare kom att kallas mellanstadiet upptäckte att jag – en pojke från en flykting/arbetarfamilj där föräldrarna bara hade kort folkskoleutbildning – hade fallenhet för studier och övertalade mina föräldrar att, trots pappas låga inkomst, sätta mig i läroverk.

På den tiden fanns det andra av mina jämnåriga som också var duktiga i skolan som levde under ekonomiska och andra omsändigheter som gjorde det omöjligt för dem att gå vidae till realskolan i stan. Men på den tiden fanns det fullt med enkla jobb, som stod till buds för dem som saknade påbyggnadsutbildning, kanske inte ens hade klarat folkskolan med mer än nöd och näppe. Jag hade kompisar som startade sitt yrkesliv med att sopa i en fabrik eller göra småjobb i en bilfirma; Harry i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monica” och ”Medan staden sover” jobbade på ett lager. På den tiden jag var spingsjas i Berglunds handelsbod, hände det att jag per paketcykel levererade varor till sommargäster, ”fina” sundsvallsfamiljer som höll sig med barnflicka/hembiträde, på den tiden ett inte ovanligt jobb för tjejer utan ykesutbildning.

Till och med många av de mest inkapala fick ofta något slags arbete i femtiotalets svenska samhälle. I min lilla norrländska by fanns en lite äldre kille som arbetade som cykelbud åt en konkurrerande liten affär. Hans förstånd var inte stort – säskilt inte när det gällde spriten – men en uppgift, om än säkert inte särskilt väl avlönad, hade han.

På många sätt kan man välsigna att det samhälle jag skildrar, med underordning och nådegåvor eller utomordentligt låg lön, försvann.

Men vad gäller sysselsättningsnivån bland unga har den utbildningsexplosion och den öviga samhällsomvandling vi har varit med om inte lett till önskade resultat. Här talar ungdomsarbetslöshetssiffrorna sitt tydliga språk.

Mitt eget parti vill möta det här främst med mer utbildning. Och utbildning är aldrig bortkastat, särskilt om den leder in ungdomar på yrkesbanor, där det råder brist på arbetskraft.

Men man ska inte inbilla sig att ens en massiv satsning på utbildning löser alla problem. Många av förortsungdomarna kommer från länder, där de inte har fått den skolutbildning, som svenskfödda ungdomar i motsvarande ålder förutsätts ha. Segregeringen i ghettoliknande sociala miljöer tenderar att bestå – man märker den på till exempel språkförståelse och idiom – och förstärks ofta drastiskt av de friskolor inte bara de borgerliga utan också, dess värre, socialdemokrater och miljöpartister i de här områdena accepterar.

Men hur frmgångsrika vi än blir med att eliminera de här svårigheterna, kommer vi aldrig – och det är det svåraste för socialdemokraer att erkänna – att lösa alla problem genom utbildning, inte ens om vi ger dem vi definierar som skoltrötta en andra och en tredje, ja rent av en fjärde chans.

Det finns till slut kvar ett antal ungdomar, som saknar förutsättningar att utvecklas tillräckligt långt genom just mer studier.

För min del lägger jag inget nedvärderande i detta. Jag dömer dem heller inte till utanförskap – tvärt om måste också de få ett meningsfullt liv med arbete och lön, den senare subventionerad av sådana som likt mig har det lite bättre förspänt i livet.

Det bästa sättet att organisera och finansiera det här är via den skattefinansieade gemensamma sektorn. Den senare är i dag, på geund av borgerlig snålhushållning med skattemedel och krav på ständiga effektiviseringar, så utarmad, att den bidrar till den utbredda arbetslösheten bland de unga. Mycket av det som utförs av den gemensamma sektorn kräver kvalificerad arbetskraft, men dess utkant rymmer också mängder av enkla tjänster, som skulle göra äldres, sjukas och barns liv mänskligare och bättre.

Ett på det här sättet mer generöst samhälle skulle främja alla arbetarrörelsens klassiska värderingar: fihet, jämlikhet och solidaritet.

För somliga av oss skulle det här kännas mer i plånboken, men varför måste vi alltid styras mer av girighet än av rättfärdighet?