Dan Berglund är tillbaka

15 augusti 2008 19:16 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Vissångaren Dan Berglund stötte jag först på på den tiden då han var aktiv i KFMLr. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1977 (9 juni) recenserade jag hans debutplatta ihop med sex andra plattor från KFMLrs bokförlag och skivbolag Proletärkultur. Sammelrubriken var 6 x KFMLr, och jag var i Dan Berglunds fall inte alltför entusiastisk men ändå öppen för att han kunde bli bättre:

Dan Berglund är en ganska begåvad sångare, även om man kan spåra påverkan från andra svenska vissångare och andras vismaterial (Fred Åkerström, enstaka Cornelis-tonfall, ja till och med en smula Dan Andersson). Kanske kan han utvecklas, men så bra som en del skivrecensenter har velat göra honom är han verkligen inte på ”En järnarbetares visor” (Proletärkultur PROLP 575).

Det mest träffsäkra jag har läst om texter som hans och Röda ropets har jag faktiskt läst i SKPs Gnistan. De handlar, säger man där, ”om tillvarons ständiga förlorare”. Kanske handlar de om ”varför och vilka som blir r-are”.

KFMLrs skivor distribueras av Plattlangarna.

* * *

Nästa gång Dan Berglund dyker upp i Aktuellt i politiken (s) är i nummer 14 1978 (24 augusti):

Ny Rudolf Nilsen

Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. framför allt är tonsättningarna tonsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gällde att rädda vår jord. De bästa är kallade.

* * *

Inför nästa platta, recenserad ihop med många andra plattor under rubriken Kampsånger i Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) är jag stenkritisk igen:

Hos Dan Berglunds LP ”Den stora maskeraden” (Proletärkultur PROLP 279, distribution Plattlangarna) är det däremot över huvud taget svårt att hitta förtjänster. Inte i och för sig för att Berglund är KPMLrare utan för att låtarna inte är särskilt bra. Själv låter han som en Fred Åkerström som försöker sjunga som en Cornelis Vreeswijk, fast sämre i båda fallen. Till och med omslaget är läskigt.

* * *

Dan Berglund lämnade sedan KPMLr. Han har sporadiskt gett ut skivor även därefter, men jag har inte lyssnat på dem. När han nu, efter nästan 20 års tystnad, återkommer på CD, finner jag honom i de flesta avseenden – det handlar för min del alltså inte främst om den politiska omorienteringen – vara en intressant sångare med både musikaliskt och textinnehållsligt djup. CDn jag syftar på heter ”Såna som vi…” (Amigo AMCD 781, 2007).

Hans sångsätt är självständigare: den kraftfulla stämman ekar inte så mycket Fred Åkerström längre, och bara i några enstaka fall (”Frasse Swahns frälsning” är ett exempel) smyger det sig in ett och annat Cornelis-tonfall. Men den sången skildrar å andra sidan en existens i tillvarons marginal, och själva historien i den skulle, nästan bokstavligen, ha kunnat hända även Cornelis.

Musiken är, utan att vara överarrangerad, fint anpassad till låtmaterialet. Stråkarna i ”Brud vid min sida”, en mycket fin kärleksballad, är ett exempel. Duetten i den naturlyriska ”Hymn” med Sofia Karlsson, sång och bouzoukigitarr, är också fin – Sofia Karlssons ljusa stämma balanserar fint Dan Berglunds grövre.

Den inledande ”Loser” och en del annat av samma slag skulle kunna vara en replik till Gnistan tvärs över de mellanliggande årtiondena, men de människoöden Dan Berglund i dag skildrar känns faktiskt trovärdiga.

Och politiken? Dan Berglund djärvs fortfarande skriva sånger som ”Partisanen”, men nu handlar det mer om inlevelse än om kamp i ett namngivet land.

En mycket fin sång i genren är den retrospektiva ”Frasse Swahn i Albanien”, om det slags övertygelser som kan få en 18-åring att tro på ”femårsplanens djärva mål” och ”ett folk av stål”, ja till och med på Josef Stalin:

Frasse Swahn i Albanien

Text och musik: Dan Berglund, 2007

Albaniens land, Albaniens land
vill jag genast återse
Här är mitt gamla pass, men han
på bilden – vem är det?
Här irrar jag runt mitt kvarter utan plan
Fan vet när jag senast var utanför stan
Jag flög, jag flög, sa Frasse Swahn,
i ett reaplan

Jag stod så solbränd, vig och ung,
i söderns sol en gång
där kraftverksdammen Mao Tse-Tung
reste sig med sång
Med hackan i hand i en arbetsbrigad
stod Frasse Swahn i Tirana stad
Den bilden lockar fram en tår
Jag var arton år

Så vackert är det ingenstans
och kvällens vind så sval
Och där är skördefest och dans
allt i den gröna dal
Och lätt är att andas i unga dar
när allting sin jublande början tar
och man är nykter, klar och har
sitt ansikte kvar

Jag ser ett land så grönt och grant
där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant,
där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
eller komma ihåg var det landet låg
där femårsplanens djärva mål
smitt ett folk av stål

Jag ser hur som jag trycker fast
i änkans tröja grå
en gyllne nål av stansad plast
med Josef Stalin på
Den gåvan från svenska klassbröder brann
på hennes bröst, hennes glädje var sann
Hon såg den nya människan
Hennes tårar rann

Här vandrar jag, sa Frasse Swahn,
så tandlös och så tärd,
en pilgrim som endera dan
ska nå en bättre värld
Kamrater, farväl, jag reser ikväll
Jag liftar ditner från närmsta rondell
Se på skylten här i min hand
Står: ”ALBANIENS LAND”

Märk att detta är skrivet av en före detta troende, men skrivet utan ironi.

Dan Berglund är heller ingen nostalgiker – i titellåten ”Såna som vi…” är flodångaren Tiden ett läckande såll, och omkvädet lyder ”Och såna som vi kommer aldrig nånsin / aldrig nånsin att finnas mer”.

Dan Berglund vill jag gärna höra mer av, då också gärna med tolningar av andras material.

Peps Persson i retrospektiv

15 augusti 2008 16:46 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Nyligen skrev jag om en samlings-CD med ett antal av Peps Perssons bästa låtar.

Det har gett mig anledning att gräva i läggen och försöka hitta recensioner av Peps-skivor jag har publicerat.

I nummer 3 1977 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) skrev jag om två av Peps’ skivor:

Standardkritik av hög standard

Peps Persson hålls, med rätta, för att vara ett av de riktigt stora namnen i progressiv svensk musik. Han startade som bluesartist (och spelar och sjunger fortfarande förbannat bra blues) men har skaffat sig ett häpnadsväckande brett musikregister.

LPn ”Hög standard” (Sonet SLP 2572) med Peps Blodsband innehåller följaktligen musik av ganska många slag. Bra sådan, vill man tillägga, även om bara några få låtar hör till det bästa Peps kan åstadkomma. ”Djupt i mitt hjärta” hör dit.

Ett bestående intryck av skivan är dock att den progressiva musiken sitter fast i en jargong, i en samhällskritik som man hittar inte bara i grupper till ”vänster” om SAP utan också inom socialdemokratin, ja till och med i CUF och diverse liberala grupper. Här finns rim på ”färg-TV” och PCB”. Här finns ”konkurrensens djungel” och kritik av kriminalvården.

Det intressanta med skrivan är att Peps tycks vara medveten om detta.

I ”Djupt i mitt hjärta” sjunger han mot en bakgrund som bland annat består av befrielserörelserna i världen och ”missnöjets röster”:

Själv sitter jag här o blåser
såpbubblor ur en ring
O lägger till o drar ifrån
Bland orden som strös omkring
Men nåt språk måste det väl finnas
som inte e mummel i skägg
Som kan slipa bort vår trubbighet
o skärpa våra tankars egg

Proffsigt – men varför denna dimma?

Peps PerssonsDroppen urholkar stenen” (Sonet SLP-2575) är, som det mesta som hans Blodsband (Brynn Settels, Göran Weihs, Bosse Skoglund) gör, professionell, välgjord, rolig att lyssna till. Bara en sån sak som den uppsättning instrument dom här fyra killarna använder, piano, orgel, gitarr, elgitarr, trummor, tamburin, bas, kastanjetter, melodica, mellotron, clavinet, träblock, siren, klockor, gök, chocallo, marracas, munspel, cabaca, guijada… Av allt detta blir det rytmisk, fyllig, gungig musik.

Några låtar är bra översättningar: ”Liden såg” (”Small Axe” av Bob Marley), ”Det rolia e slut” (av Jimmy Ogden).

Göran Weihs’ ”Varför blev jag terrorist” står definitivt en klass under det övriga materialet.

Peps’ egna texter, vare sig de är original eller har förlagor, står naturligtvis generellt ovanför ganska mycket av det som ges ut på svenska plattor. Men det betyder inte att det inte finns invändningar att göra. Jag känner till exempel en svår vacklan inför de båda avslutande låtarna ”Vilddjurets tecken” (efter ”Mark of the Beast” av Peter Tosh) och Peps’ egen ”Hem, hem, hem”. Där finns ett bildspråk, en lyrik, bitvis också en samhällskritik som känns bra.

Men varför denna anarkism? Och varför denna dimma, som sveper in samhällskritiken i sitt töcken?

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) noterar jag att SKPs skivbolag Oktober breddar sin utgivning med bland andra Peps Persson, dock under diverse politiska krumbukter: ”SKPs musikideolog Anders Johansson säger i Röd ungdoms tidning Rödluvan, att rocken inte är progressiv; den har aldrig varit proletariatets musik. I stället måste tyngdpunkten för den kommunistiska musikpolitiken ligga i att utveckla den svenska musiktraditionen.”

Jag konstaterar sen att Oktobers och dess distributionsbolags, Engelbrekts, nya skivgiv väl då får bedömas i det ljuset. Peps Perssons skiva på Oktober är en av dem som jag skriver om under rubriken

Från Viksta-Lasse till Peps Persson:

Mest spännande är ”Fyra tunnland bedor om dan… ” (OSLP 518) med Pelleperssons kapell, det vill säga Peps Persson & co som här har botaniserat i floran av folkliga visor och arbetarsånger från Skåne.

För på den här plattan hör man att det är jazz-, blues- och reggaemusiker som spelar. Inte bara ”f d” som det står i Oktobers pressmeddelande. Oktobers folktraditionalism har gummiramar, i bästa kommersiella mening. Därmed alltså inget ont sagt om musiken. Skivan är väl värd att ha.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1979 (19 oktober) var det dags för en mer kritisk betraktelse:

Mest musik

Textmässigt är Peps Perssons LP ”Spår” (Sonet SLP-2625, distribution GDC) en besvikelse. Visserligen är den första låten, ”Maskin nr 2”, en intressant förnyelse av arbetarsånggenren – till reggaemusik! Men ”Stabo” är en slapp gröna vågen-text. Och ”Hyreskasern” är direkt anstötlig, inte bara som bostadspolitiskt inlägg. Den är, vad värre är, haschpropaganda; ”vi kan inte röga vår holk ifre” för Larsson och Svensson och Lundström.

Den innehåller också flera låtar på engelska (skrivna av och sjungna av Tony Ellis och Lester Jackman).

Å andra sidan svänger det till max om till exempel Tony Ellis’ låtar, som ”Punky Reggae”. Och om flera av Peps’ låtar också. Likaså om instrumentallåtarna ”Moliendo Café” och ”Mors lille Olle” (!). Den här plattans kvaliteter är främst musikaliska.

Bygderock från gränsen mot Skåne

15 augusti 2008 16:36 | Musik, Politik | Inga kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) publicerade jag följande recension:

Musikens, åtminstone folkmusikens, och även rock är ju en form av folksmusik, ursprungliga funktion ”att vara rolig” måste återerövras, säger Ronny Åström från Älmhult som debuterar med LPn ”Den ensamma människan” (Sonet SLB-2580).

Redan efter första låten, ”Skrotknuttes majvisa”, är man övertygad om att det här är en förbannat rolig skiva. Och se, det håller! På samma sida finns en av höjdpunkterna, ”Sextioettan”, som låter som femtitalsrock. Att samhällskritik kan göras rolig bevisar Ronny Åström bland annat med ”Balladen om den sjunde terroristen”, där polisen lyckas blanda samman orden ”turist” och ”terrorist” med dom mest fantastiska följdverkningar. Lite mer traditionellt vänsteristisk är texten i ”Storebror ser dej!” och ”Pssst! Lunchen väntar på Stadshotellet!” med undertiteln ”Antifackpampsmarschen”.

Ronny Åström är amatör och banne mej ”årets debutant” som skivbolaget har döpt honom till. Han lär aldrig ha uppträtt offentligt. God hjälp har han förstås haft av Peps Blodsband som står för arrangemang och musik – kompositören är dock Åström.

Sätt punkt för sommaren med badortsdagarna i Öregrund

14 augusti 2008 12:49 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dagens Upsala Nya Tidning finns en artikel om att turismen till vår del av Roslagen har ökat kraftigt. Även Östhammar har fått fler besök än förra året, men det är framför allt besöken i Öregrund som har ökat mycket kraftigt.

Den här lilla stan vid havet är en pärla värd att besöka. Nu är sommarsäsongen snart slut – de yrkesarbetande sommargästerna har återvänt till sina jobb, skolbarn och skolungdomar börjar skolorna på sina egna orter – men det finns en veckohelg kvar, den kommande, då Öregrund åter igen kommer att fyllas av många besökare.

Välkomna ni också! Gör en dagsutflykt eller övernatta på något av våra hotell!

Fredagen den 15, lördagen den 16 och söndagen den 17 augusti genomförs de årliga

Badortsdagarna i Öregrund

Fredag 15 augusti

16.00-20.00 Öppet hus i Hembygdsgården

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet

18.30 Badortsvandring
Samling vid Societetshusets trappa. En guidad vandring runt de klassiska badortskvarteren.

20.00 Konsert i Öregrunds kyrka
Småländska Paviljongsorkestern.

Lördag 16 augusti

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs Rådhusgatan

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen med start vid Hasselbackspiren

10.00-17.00 Dunk Dunk. Prova på att åka tändkulebåt

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning, Hasselbackspiren

11.00 Invigning av Badortsdagarna, Stora scenen
Därefter det traditionella badortsdoppet i gammaldags badkläder. Priser utdelas.

11.00-16.00 Gycklare på stadens gator och torg

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården.
Kaffeservering, hantverkare och underhållning.

11.30 Småländska paviljongsorkestern, Stora scenen

11.45 Skötbåtstävling med start i hamnen

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet
Utställning av Lubbe Nordströms tavlor
Upplandsmuseet visar foton och föremål från badortstiden
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD
14.00-14.30 Stig Sandelin kåserar kring öregrundsljugaren Calle Möller. Utställning kring Calle Möllers liv; hans stenkakor spelas på trattgrammofon.
Hitta dina anor från badortstiden. Släktforskardatorn är i gång i Blå rummet.

12.00-15.00 Utställning i Rådhussalen
Alf Rudström & Ylva Lindberg: ”Landskap och människor”
(Vernissage klockan 11.00)

12.00-15.00 Öppet hus i vävstugan (gamla polishuset intill biblioteket)

12.00-16.00 Öregrunds Hafsbadanstalt i Societetsparken
Massage av nacke, rygg och axlar, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset.
Kaffe och hembakat bröd. Bälgalaget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven

12.00 Brunnshusspelen i Hembygdsgården.
Lustspel i badortstidens anda av ensemble ur Österby herrgårdsspel

12.45 Square dance med Roden Square Dancers, Stora scenen

13.30 Prisutdelning för skötbåtstävlingen, Stora scenen

14.00 Badortsvandring med start vid Societetshusets trappa

15.30 Dräkt- och hattparad vid Turistbyrån
Priser och diplom delas ut till deltagarna, som paraderar i gammaldags dräkter och hattar

16.30 Båtparad med veteranbåtar

17.00 Lotteridragning för Badortslotteriet samt prisutdelning för tipsrodden, Stora scenen

18.00 Jazzen anfaller, Societetshuset. Peter Lind & The Cabaret Band

21.00 Mäktig eldshow med Eldsjälarna Efrit, Torget

Övriga aktiviteter under lördagen:
Briggen Gerda
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Lottförsäljning
Scoutbåten Kerstin
Segling med allmogebåt (man får följa med)

Särskilda barnaktiviteter under lördagen:
10.00-12.00 Snickra dina egna styltor, Hembygdsgården
13.00 Barnkarneval från Turistbyrån till Hembygdsgården
13.20 Barnkören Busungarna, Hembygdsgården
13.30 Barnteater, Hmbygdsgården
14.15 Lådbilsrally, Hembygdsgården

Söndag 17 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst, Hembygdsgården

13.00 Badortshelgens ”antikrunda” med Lars-Yngve Johansson

* * *

Som synes är lördagen den mest aktivitetsfyllda badortsdagen. Karta till de nämnda platserna hittar du i det tryckta programmet, som säljs tillsammans med badortslotterna.

Av restaurangerna vill jag särskilt rekommendera köket grill : kafé, Strandgatan 12 nere vid hamnen. Och glöm inte att ta en paus i trädgårdscaféet i Hotell Floras Trädgård, Västergatan 20.

Välkomna till Öregrund!

1975 års partiprogram: rörelsens program

14 augusti 2008 9:03 | Politik | 9 kommentarer

Ledaruppslaget i Aktuellt i politiken (s) nummer 1974 (19 augusti), där förslaget till nytt partiprogram presenterades, ägnades helt åt programmet och hur partiorganisationerna hade påverkat det och fortsatt kunde påverka dess innehåll.

Det senare ägnade jag innehållet i min ledarsideskolumn Det händer…:

Det händer…

…att partivännerna kritiserar partiet för att man i den ena eller den andra frågan inte tillräckligt noggrant har inhämtat deras mening. Och visst kan man önska att partidemokratin ytterligare skulle förbättras.

Förslaget till nytt partiprogram har föregåtts av en demokratisk process som, vad skrivaren vet, saknar motstycke inför någon av de tidigare programrevisionerna. Organisationerna har samlats kring ett studiematerial och fått möjlighet att yttra sig, innan programkommissionen alls hade skrivit något förslag.

I sista hand är det förstås de skrivande organisationerna själva som ska bedöma, om de är nöjda med programförslaget eller inte.

* De har också alla möjligheter att höra av sig, om de skulle ha synpunkter på programmet. Nu börjar nämligen remissbehandlingen. För att ytterligare göra det lättare för rörelsens folk att göra sin granskning grundligt och i lugn och ro, har partiets VU beslutat att rekommendera partistyrelsen att flytta fram sista dagen för inlämnande av motioner till partistyrelsen. Enligt partistadgarna ska detta ske senast 1 november i år. VU vill att partistyrelsen ska besluta om att skjuta på inlämningsdagen till 1 januari 1975.

De grupper som lämnade svar på partiprogramenkäten kan ju nu samlas igen och förbereda sina organisationers svar. Även på andra håll kan det vara lämpligt att tillsätta mindre grupper med uppgift att jämföra förslaget till nytt partiprogram med det nu gällande. Ett sådant förarbete underlättar för organisationernas styrelser att ta ställning och för organisationerna att samla sig till genomtänkta och samlade synpunkter.

Ytterligare ett sätt är att samla dem som arbetar i grupper och övriga intresserade till en eller ett par gemensamma kvällsöverläggningar eller en veckoslutskonferens.

* Partiet kommer att erbjuda dem som vill gå djupare in i program- och idédebatten kompletterande material i form av böcker och småskrifter.

Sten JohanssonsNär är tiden mogen?” finns redan i bokhandeln eller att rekvirera från Tidens förlag. Nu kommer också Jan LindhagensSocialdemokratins program” del 2 med underrubriken ”Bolsjevikstriden”. Del 1, ”I rörelsens tid”, och Gunnar GunnarsonsSocialdemokratiskt idéarv” rekommenderas också.

Aftonbladets förslag till partiprogram kommer ut i bokform och distribueras till partiorganisationerna i ett exemplar vardera (med möjlighet att beställa fler hos Tiden). Detsamma gäller sammanställningen av vad rörelsen tyckte i anslutning till diskussionsmaterialet ”Program och politik”.

Förslaget till nytt partiprogram bokhandelsdistribueras av Tidens förlag och kan alltså även köpas av folk utan anknytning till våra partiorganisationer.

Enn Kokk

* * *

Min ledare handlade om hur programförslaget förhöll sig till de synpunkter som hade sänts in med anledning av diskussionsmaterialet ”Program och politik”:

Rörelsens program

Förslaget till nytt partiprogram är ett rörelsens eget program. Det ansluter sig nära till de tankar och strömningar som präglar dagens socialdemokrati.

I oktober månad 1973 tillställdes partiorganisationerna ett diskussionsmaterial inför programrevisionen, ”Program och politik”. Cirka 60.000 exemplar gick ut. De har används på möten, i studiecirklar och rådslagsgrupper, på kurser och konferenser. Över 200 partiorganisationer sände in skriftliga synpunkter till programkommissionen.

Viktigaste frågorna

De ämnesområden som oftast och mest ingående togs upp i partiorganisationernas skriftliga svar finns alla utförligt behandlade i förslaget till nytt partiprogram.

* Arbetslivets villkor och demokratisering är kanske det som mer än något annat har fått prägla skrivningarna i förslaget till nytt partiprogram.

* Den ekonomiska demokratin behandlas i programförslagets planhushållningsavsnitt mycket utförligare än i det nu gällande partiprogrammet.

* De multinationella företagens roll för samhällsomvandlingen och för den fackliga kampen analyseras.

* Energi- och miljöfrågorna diskuteras utifrån insikten att många av de resurser som vi har är knappa och ändliga och att deras användning måste avvägas i ett globalt perspektiv.

* Jämlikheten mellan könen, säger programmet, måste gälla i hem, arbetsliv och samhälle. Kravet på 30 timmars arbetsvecka, 6 timmars arbetsdag – det allra vanligast förekommande kravet i svaren – ingår nu i punktprogrammet.

* De internationella frågorna behandlas utifrån sextio- och sjuttiotalens erfarenheter. Stödet för befrielserörelserna, kritiken mot imperialismen och en biståndspolitik, som intresserar sig inte bara för en utjämning mellan nationerna utan också inom nationerna, är några av de viktigaste inslagen.

* Skärpt kritik av kapitalismen krävdes också av dem som svarade i programenkäten. I förslaget till nytt partiprogram säger man bland annat att den moderna kapitalismen försöker styra den offentliga verksamheten och åstadkomma en sammanflätning av de kapitalistiska intressena och den offentliga verksamheten.

Idéarvet

Det sista och till exempel skrivningarna om imperialismen visar, att dagens socialdemokrati slår vakt om och tillämpar sitt marxistiskt präglade idéarv. Det stämmer väl överens med vad många svarande krävde. Den studiecirkel inom Vänersborgs arbetarekommun, som efterlyste ”en marxistisk analys av kapitalismen och samhället”, var inte ensam om sitt krav.

Men vanligast i programenkäten, vad gäller att slå vakt om det klassiska idéarvet, var ändå att man ville behålla de allmänna grundsatsernas inledning, speciellt det allra första stycket. ”Detta stycke skall vara kvar i varje stavelse”, skrev Sätra socialdemokratiska förening och tolkade därmed vad oerhört många tyckte.

Partivännerna i Sätra kan vara lugna. De formuleringar i första stycket i 1960 års partiprogram, som man slog vakt om, finns kvar oförändrade: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge varje individ möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Reformism

Socialdemokratins idéarv har sina rötter i marxismen. Detts speglas i förslaget till nytt partiprogram.

Detta i sin tur står alls inte i någon motsatsställning till det faktum, att det nya partiprogrammet utgör en energisk plädering för reformismen och demokratin, för en utveckling steg för steg och på många olika vägar.

Det är leninister och borgare som i skön förening har försökt göra kommunismen till den enda och sanna förvaltaren av arbetarrörelsens klassiska idéarv.

Kritik av kommunismen

”Partiets marxistiska grundval måste betonas, samtidigt som skillnaden gentemot kommunistiska partier klarlägges”, skrev Söderfors socialdemokratiska förening till programkommissionen.

I förslaget till nytt partiprogram finns mycket riktigt en hårdhänt kritik av kommunismen och dess elitidéer, av den byråkratiska och människofientliga statskapitalismen.

”Socialdemokratin anvisar ett värdigare sätt att organisera samhället än kapitalistiskt och statsbyråkratiskt fåtalsvälde”, står det i det nya partiprogrammet. Socialdemokratin vill ersätta den nuvarande ekonomiska maktkoncentrationen i ett fåtals händer ”med en ordning där varje människa har rätt att som medborgare, löntagare och konsument bestämma över produktionens inriktning och fördelning, över produktionsapparatens utformning och över arbetets villkor”.

Människans frigörelse

Påverkan, medansvar och frigörelse är några av nyckelorden i den samhällsutveckling som socialdemokratin förespråkar. Socialdemokratin förlitar sig därvid på vitaliteten hos de demokratiska institutionerna, på aktiviteten hos folkrörelserna och i sista hand på aktiva, medvetna och medskapande människor.

Det socialdemokratiska idéarv det nya partiprogrammet förvaltar och vidareutvecklar är ett arv att vara stolt över.

* * *

Ja det var då det. Vem kämpar i dag för arbetslivets demokratisering och ekonomisk demokrati och mot imperialism och de multinationella företagens tilltagande fåtalsvälde?

Vart tog Ernst Wigforss’ klassiska formuleringar, som inledde fyra partiprogram, vägen i den senaste programrevisionen? Vart tog arvet från marxismen vägen?

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Är det inte snart dags att börja diskutera det här igen?

Med Daugava som klangbotten

13 augusti 2008 9:08 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Eftersom Rīga under många år var en av mina städer – jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterae – väcker Lars Winnerbäcks skivtitel ”Daugava” (Sonet 060361742139, 2007, distribution Universal) omedelbart min nyfikenhet. Daugava är den flod som flyter genom staden.

Desto mer förvånad, på gränsen till förvirrad, känner jag mig, när jag sen kan konstatera, att CDns första låt, ”Farväl Jupiter”, inte har något som helst med Lettland att göra – dess musikaliska ton är omisskännligt irländsk. Det där irländska soundet återkommer sen i fler låtar, till exempel i den härliga ”Och det blåser genom hallen” och, ännu mer, i ”Gå på vatten”.

Men det är bara musiken som vetter åt det irländska. Stockholm finns där förstås, även Köpenhamn, Paris och förstås forna hemstaden Linköping (”En tätort på en slätt”). Men mentalt och tyngdpunktsmässigt lutar den mycket åt östeuropeiska städer, utöver Rīga även Kraków och Moskva.

Mörker och dimma bildar ingången till Winnerbäcks skildring av polska Kraków; Daugavas vatten rinner mörkt genom Rīga, och himlen över staden täcks av hotfulla moln. Vad jag minns av de recensioner av skivan jag har läst, har ingen av bedömarna fastnat för formuleringen ”från Rubalaskogen hörs skotten”, men det den syftar på är ett nattsvart minne ur Lettlands historia, judeavrättningarna som ägde rum där 1941 under den nazityska ockupationen.

Winnerbäck är ingen opolitisk estet, men den invändning man kan göra är att det ovanstående, som finns i sången ”Kom hem nu”, och andra formuleringar som ”i morse hängde man Saddam” (i ”Jag har väntat på ett regn”) och ”i högerns paradmarscher uppåt / i socialismens väg ner” (i ”Min helande tröst”) mest verkar ha funktionen av fond till det kompakta sinnesmörker som präglar texterna på skivan.

Jag vet ingenting om Winnerbäcks privata liv. Några av texterna kan tolkas som vittnesbörd om en havererad relation eller, som i den fina duetten med Miss Li, ”Om du lämnar mig nu”, åtminstone som en tankelek om detta.

Men det finns också en annan tolkningsmöjlighet, som jag, förr en ständigt resande ombudsman med övernattning efter övernattning på hotell, en tillvaro som nog inte är alldeles olik en turnerande rockmusikers, för egen del kan finna väl så trovärdig: I den näst sista låten, ”Gå på vatten”, skymtar platser som Köpenhamn och Baltikum, Montmartre, Moskva och Polen förbi. Det finns kvällar då man inte orkar med ytterligare ”en minibar på ett hotell”, då man inte ens orkar längta hem. Och säkert har Lars Winnerböck, även om det inte finns med i någon av de här sångerna, liksom jag någon gång vaknat på ett hotellrum och undrat var han var.

Bilderna av allt detta mörker ger oss Winnerbäck som poetiska drömbilder. Det märkvärdiga är att detta musikaliskt låter sig göras inte bara som svarta ballader utan också lika ofta till smittsamt häftig musik.

1975 års partiprogram

12 augusti 2008 15:14 | Politik | 4 kommentarer

1972, inför det programarbete som ändade i 1975 års socialdemokratiska partiprogram, det sjätte i partiets historia, knöts jag till programkommissionen som dess huvudsekreterare. Programkommissionen, ett kongressvalt, VU och partistyrelsen sidoställt partiorgan, leddes av Olof Palme. I det av kommissionen själv rekryterade sekretariatet ingick även Anders Ferm, Jan O Karlsson, Allan Larsson, Anne-Marie Lindgren och, av och till, också andra till gruppen mer löst knutna personer.

Det mycket omfattande och ambitiösa förarbetet redovisas kort i det avsnitt som avslutar den här texten.

1974, året före den kongress då det nya partiprogrammet skulle behandlas, la programkommissionen fram sitt förslag. Det trycktes och masspreds i partiorganisationerna, men dessutom lät jag – i egenskap av nybliven chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som då hade en upplaga på cirka 140.000 exemplar – trycka hela programförslaget som inlaga i tidningen (nummer 13 1974, 29 augusti). Jag introducerade själv programförslaget med en artikel, som slogs upp över ett helt uppslag:

Ett program för arbetets värde och värdighet

Arbetet är grunden för all välfärd. Varje människa har rätt till ett meningsfullt arbete. Arbetet och arbetets villkor är något av en röd tråd i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram, konstaterar ENN KOKK, huvudsekreterare i programkommissionen. Han analyserar här programförslaget, som efter remissbehandling läggs fram för kongressen 1975.

Djupast handlar förslaget till det nya partiprogrammet om den arbetande och skapande människan, som har rätt att bli bemött med respekt och aktning för sitt arbete och som har rätt att själv forma arbetets villkor. Programkommissionens förslag innebär, vad gäller både löntagarinflytandet och den planmässiga hushållningen, en kraftig utvidgning av programmet.

Löntagarinflytande

Medbestämmande för löntagarna på alla nivåer i företagen är en förutsättning för förnyelsen av arbetslivets villkior. Programmet förordar en smidig lagstiftning. Löntagarna måste själva få möjlighet att välja den form som effektivast leder fram till demokratisering av företagen. Den kan åstadkommas genom vidgad förhandlingsrätt, genom representation i företagsledande organ och genom självbestämmande över det egna arbetet.

Planmässig hushållning

Kravet på medbestämmande gäller inte bara det enskilda företaget. Hela den ekonomiska verksamheten, enskild så väl som kollektiv, måste samordnas till en planmässig hushållning under medborgarnas kontroll. Så långt följer förslaget till nytt partiprogram det gamla programmet.

Men det nya partiprogrammet anger också målen för planhushållningen: arbete åt alla, att rättvist fördela produktionens resultat, att åstadkomma en sådan avvägning av den samlade produktionen att medborgarnas behov tillgodoses, att styra den tekniska utvecklingen, en ansvarsfull hushållning med råvaror och energi, en god yttre miljö, kamp mot inflationen och regional balans.

Dessa mål följs sedan upp med konkreta krav i punktprogrammet. Detta innehåller bland annat ett helt nytt avsnitt om hushållningen med råvaror och energi.

Kapitalism och kommunism

I förslaget till nytt partiprogram kritiseras både privatkapitalismen och den kommunistiska statskapitalismen för en ensidig inriktning på ekonomisk tillväxt och ett ohållbart slöseri med naturresurser. Ojämlikheten och bristen på makt för de arbetande människorna är utmärkande för båda systemen, säger man.

Kritiken mot privatkapitalismen har funnits i samtliga partiprogram i vårt partis historia. Den utvecklas ytterligare i det nya programmet. Nytt är till exempel det som står om de multinationella företagen.

I det nya partiprogrammet kompletteras detta med ett kraftfullt avståndstagande från kommunismens ekonomiska system. Den leninistiska elitpartiteorin utdöms också.

Demokratisk socialism ett alternativ

Det nya programmet konstaterar, att reformismens väg kan tyckas vara mödosam och tidskrävande. Men den har ändå den helt avgörande fördelen, att samhällsomvandlingen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring.

Programmet blundar inte för det faktum att det svenska samhället rymmer klassgränser, ojämlikhet och stora orättvisor. Dessa brister ser man som ett belägg för att en fortsatt samhällsomvandling är nödvändig.

Alla folks frihet

Människornas kamp för frigörelse har tagit sig olika former i olika länder.

I programförslaget solidariserar sig den svenska socialdemokratin med alla krafter i världen som kämpar för den demokratiska socialismens sak. Den tar ställning för social och ekonomisk rättvisa – mellan länderna så väl som inom länderna. Den tar ställning för folkliga befrielserörelser och mot imperialism.

Det internationella avsnittet (och därmed hela partiprogrammet) avslutas med Carl Lindhagens klassiska Första maj-paroll ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Folkrörelser och kommuner

Många andra länder har genomgått en utveckling som är långt mer dramatisk än vår. Men för den enskilda medborgaren i det svenska samhället kan den stegvisa omvandlingen av levnadsvillkoren i det långa loppet också te sig revolutionerande.

Förslaget till nya allmänna grundsatser formar sig till en hyllning av folkrörelsernas Sverige, till det praktiska vardagsarbetet i organisationer och kommuner. Förslaget till kommunalt principprogram anger riktlinjer för den samhällsomvandling, som berör människorna allra närmast. Och i både kommunalprogrammet och punktprogrammet läggs nya stora samhälleliga uppgifter på folkrörelserna och folkrörelseföretagen.

I hela folkets händer

Socialismen i Sverige kommer varken att genomföras genom revolution eller genom riksdagsdekret. Framtidens samhälle, som det inte finns några färdiga planriktningar till, formuleras genom beslut i samhällsorgan på skilda nivåer. Inte bara stat, landsting och kommuner har del i den processen. Också folkrörelserna med alla deras verksamheter är med om att omskapa samhället. Företag med olika ägandeformer – statliga, privata, kooperativa och rörelseägda – lever sida vid sida. I alla dessa växer lönearbetarnas inflytande och därmed deras möjligheter att direkt påverka samhället.

I programmet talas det om ”vägar till ett bättre samhälle”, inte om ”vägen”.

Vägarna består i sin tur av många små och stora beslut. Från ”gradvis övergång till 30 timmars arbetsvecka, 8 timmars arbetsdag” till att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, för att tala med det nya partiprogrammet.

* * *

2001 gav Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ut boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld). Jag skrev förklarande intrduktioner till de enskilda programmen.

Hela detta material finns tillgängligt på nätet; du hittar det här.

Där kan du se, hur partiprogrammet faktiskt blev med de ändringar som gjordes av 1975 års partikongress.

* * *

1998 gav jag på programkommissionens uppdrag – mitt avhopp från dess sekretariat kom senare – ut skriften ”Socialdemokratins program. Ett studie- och diskussionsmaterial inför programrevisionen” (Socialdemokraterna). Där finns en mycket ambitiös genomgång av socialdemokratins dittillsvarande program plus ett utförligt och mycket öppet diskussionsmaterial inför den kommande beslutade programrevisionen. Mot slutet finns där också ett kapitel om partiprogrammet och det marxistiska arvet, inklusive förklaringar av marxismens grundbegrepp. Därefter följer ett slags ordbok med ord-, namn- och förkortningsförklaringar. Skriften avslutas med en lista över användbara böcker för den som vill läsa mera.

Tyvärr är den här skriften utgången på socialdemokratiska partistyrelsen – innehållet har annars en mycket större räckvidd än att vara ett diskussionsmaterial inför den senaste programrevisionen.

Så här beskrev jag 1975 års partiprogram i den nämnda skriften:

1975 års partiprogram

1975 års partiprogram är sannolikt det bäst förberedda och bäst förankrade av partiets samtliga, hittills sju partiprogram. Det föregicks av ett öppet rådslag kring ett studiematerial och av studiecirklar, som nådde många partimedlemmar och partiorganisationer. Därefter sände programkommissionen, som hade fått del av alla dessa synpunkter, ut sitt första utkast till partiprogram på remiss, vilket ledde till rekordmånga motioner – flest dittills på någon partikongress; 579 av dem handlade uttryckligen om partiprogrammet. Med ledning av dessa skrev programkommissionen om sitt programförslag, som tillsammans med alla motionerna behandlades av kongressen.

Det var Olof Palme, som ledde programkommissionens arbete inför 1975 års programrevision. 1975 års partiprogram, som skrevs i befrielse- och solidaritetsrörelsernas tid, blev ett mycket mer internationalistiskt program än sina föregångare. Ideologiskt knöt det starkare än 1960 års partiprogram an till den marxistiskt färgade men givetvis reformistiska idétraditionen inom socialdemokratin. Kapitalismens avigsidor – sådana de framträdde i tidens samhälle – kritiserades, och det nya partiprogrammet lyfte fram arbetsplatsdemokratin som ett av medlen att demokratisera det ekonomiska livet. Samtidigt var 1975 års partiprogram det första av våra partiprogram som, med namns nämnande, utförligt och hårt angrep kommunismen, vilket säkert hade att göra med den revolutionära vänsterns uppsving under det sena sextio- och det tidiga sjuttiotalet. Socialdemokratins egna centrala värderingar – frihet, jämlikhet och broderskap – gavs större utrymme och det redan i programmets inledning. Också begreppet arbete lyftes fram i paritet med socialdemokratins grundvärderingar.

Olof Palme formulerade i programmets kapitel om den demokratiska socialismen ett reformismens credo, som är värt att citera i sin helhet: ”De framsteg, som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp, har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse. Denna samhällsomdaning bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle, som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under respekt för andras uppfattningar, som hör demokratin till. Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen, att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.”

Americana på svenska

12 augusti 2008 9:08 | Musik | Inga kommentarer

Jag har lyssnat på Louise Hoffsten allt sedan debuten tillsammans med Sky High och alltid gillat henne. Ja har hennes samtliga skivor och även den självbiografiska boken ”Blues” från 1997, där hon bland annat berättar om sin MS.

Där berättar hon också om sina försök att slå sig in på den stenhårda amerikanska marknaden, och mycket riktigt har en mycket stor del av det hon har sjungit in på skiva, även här hemma, gjorts på engelska. När hon 2007, med ”Så speciell” (Border BLCD 30), efter mer än tio år återkom på svenska, lät ändå musiken väldigt amerikansk, detta trots att allting har skrivits av henne själv, Peter Kvint, Leif Larsson och Peter LeMarc.

Det går inte att sätta blues- eller jazzstämpel eller någon annan stämpel på den här skivan. Låtarna varierar ganska mycket inbördes; det som förenar dem är att de alla sjungs med Louises fina röst. Somligt är orkestrerat (”Som varje dag”) eller rent av symfoniskt (”Jag letar inte länge till”), annat balladartat (”Mycket mer och lite till”); ”Vem av oss två” är en bluesig ballad, som blir extra snygg genom att Peter LeMarc och Mikael Rickfors körar. ”Så speciell” (med ett munspelssolo av Louise) skulle göra sig på dansgolvet, medan ”Så jävla underbar” är jazzig. ”Slätten”, där Louise uppenbart besjunger sin östgötska hembygd, är rockig blues – den skulle jag gärna vilja höra henne göra tillsammans med Peps Persson.

Det omfattande samarbetet med Peter LeMarc har satt sina spår också i texterna, som därigenom har fått komplikation och en smärta som verkligen inte känns banal.

Det bästa resultatet av detta samarbete, om man väger samman både text och musik, är ”Sju steg till dörren”. Musiken, framför allt stränginstrumenten och rytmsektionen, får hjärtat att slå fortare, och texten är inte ens sju steg från Bob Dylan:

Sju steg till dörren

Text och musik: Louise Hoffsten & Peter LeMarc, 2007

Alla änglar kommer ifrån Grekland
Men Grekland är så långt härifrån
Och Jesus bor på Hornsgatan
Han har ingen telefon
Jag biter mig hårt i kinden
För att känna om det känns
Jag vill drunkna och försvinna
Som jag vinglar på en gräns

Sju steg till dörren
En oändlig väg att gå
Sju steg till dörren
Här finns ingen hjälp att få

Zigenaren var här i förrgår
Han smorde olja av guld på mitt bröst
Han gav mig ett kors i plast
Inte ens det gav mig någon tröst
Med cigarren i högra handen
Och bibeln i sin andra hand
Jag frågar honom öppet
”När blev världen så hård och kall?”

Sju steg till dörren…

Det finns en kvinna ifrån Kina
Hon ger mig örter varje natt
Hon säger ”Kom ihåg min flicka
Att Gud gav dig ditt skratt”
Men gråter gör jag ofta
Med tårar av kristall
Jag önskar att jag kunde
Se nått vackert i ett fall

Sju steg till dörren…

Lämna mig varsamt” bör också nämnas för den smärtsamma textens skull.

Nyliberalismen och klasshatet

11 augusti 2008 17:25 | Politik | 10 kommentarer

Tvärdrags-redaktören Daniel Suhonen, några gånger också gästskribent på den här bloggen, har på Aftonbladet Kultur (11 augusti) publicerat en viktig artikel, ”Nyliberalerna och klasshatet”. Formellt är artikeln ett svar på en artikel i Expressen (7 augusti) av Dilsa Demirbag-Sten, men den är framför allt intressant som analys av vad den nyliberala offensiven har gjort med delar av arbetarklassen.

”När ett fungerande system – det som Demirbag-Sten hånfull kallar ‘folkhemsnostalgi’ – med stöd av en folkvald riksdagsmajoritet avvecklas, är det verkliga demokratiproblemet att vänstern inte bråkar tillräckligt och därför förlorar sin mobiliserande kraft. Nyliberalismens draksådd är en demoraliserad arbetarrörelse som sprider apati och politisk sorg hos vänsterväljarna. I Landskrona blev svaret, som i hela västvärlden, att man slutar tro på politiken eller finner hopp hos högerpopulisterna.”

Här kan du ta del av hela Suhonens artikel.

* * *

Debatten fortsätter i Expressen med ett inlägg av Katrine Kielos, ”Fel måltavla”.

Du hittar artikeln här.

Socialismen och bofinken

11 augusti 2008 16:15 | Politik | 1 kommentar

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1974 publicerade jag i min ledarsideskolumn Det händer… en recension av en då aktuell bok:

Det händer…

…att massmedia förvillar i stället för att informera. Ett bra exempel på det är Sven-Göran Olhedes bok ”Socialismen och bofinken” (Tidens förlag).

Under sommaren har tidningarna beskrivit Olhedes bok som ett fränt angrepp på socialdemokratin. Olhede har beskrivits som en petad politiker, som nu tar hämnd.

Den som läser Olhedes bok utifrån den här konsumentupplysningen måste rimligen bli ganska förbryllad. Visst rymmer boken en kritik mot partiet för att inte ha tagit klara och entydiga ställningstaganden för socialismen, sådan som den definieras av Olhede. Och visst förekommer det i den krav på ett handlingsprogram, styrt av en socialistisk strategi.

Men det är ju inte unikt. Kravet på handlingsprogram och en socialistisk strategi återkom ofta i remissavaren från partiorganisationerna i programenkäten ”Program och politik”. Och vad Olhede säger i övrigt har ofta sagts i till exempel Arbetets programdebatt eller i artiklar i Tiden.

* Men framför allt har Sven-Göran Olhede skrivit en helt annan bok än tidningarna beskrev i somras.

”Socialismen och bofinken” är inte alls någon dagspolitisk pamflett. Den är en kunnigt skriven och i långa stycken intressant introduktion till marxistisk socialism. Den är en teoretisk bok, i några avsnitt till och med en svår bok för den i ämnet otränade läsaren.

Den som hade väntat sig angrepp på regeringen Palme får i stället läsa om vara, värde och mervärde, om utsugning och klassbegreppet.

Sven-Göran Olhedes bok är en utmaning på ett helt annat sätt än det som massmedia har beskrivit.

* Om jag känner någon förvåning inför boken, så skulle det kunna uttryckas på det här sättet: Det var som fan! En ledande socialdemokrat som vet något om marxismen och dessutom har förmåga att diskutera den på ett tankeväckande sätt!

Från den utgångspunkten blir ”Socialismen och bofinken” givetvis en kritik inifrån mot partiet, nämligen för vår brist på ideologisk skolning. Det är en nyttig kritik. Så köp boken och läs den!

Uppmaningen gäller inte minst de partivänner som säger sig aldrig ha tid att läsa på grund av de är så upptagna av att sköta sina många politiska uppdrag.

Enn Kokk

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^