Ett ode till glädjen och broderskapet

7 januari 2010 18:18 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Nyårsvistelsen i ett kallt och igensnöat Öregrund bröts av att vi skulle bevista en trettondagskonsert i Musikens hus i Uppsala. Vi åkte först hem med vår packning, och sen tog vi oss till Musikens hus för att, före eftermiddagskonserten, äta en sen lunch i husets restaurang.

På programmet stod Ludwig van Beethovens (1770-1827) Symfoni nummer 9 i d-moll, opus 125. Beethoven skrev den här symfonin 1823-1824, och trots att han var döv allt sedan 1818, blev den här symfonin, nian, ett under av skaparkraft och musikalisk skönhet.

Konserthusets stora sal var fylld av förväntansfull publik, och på scenen rådde inte mindre trängsel: utöver Uppsala kammarorkester fanns där Gustaf Sjökvists kammarkör och Storkyrkans kör. Solister var Marianne Hellgren Staykov, sopran, Maria Forsström, alt, Mats Carlsson, tenor, och Karl-Magnus Fredriksson, bas, men det var framför allt de avslutande körpartierna som utgjorde konsertens höjdpunkt, detta sagt utan att vara menat som något förringande av det övriga – också orkestern, även den under ledning av Gustaf Sjökvist, spelade mycket njutbart, till exempel i det scherzo som finns i symfonins andra sats.

Beethovens nia är ett märkligt stycke bland annat för att den till att börja med, som brukligt, är orkestermusik fastän en mycket varierad sådan men sedan, i slutet, blir ett verk för kör och orkester. Vad Beethoven där har gjort är att ha tonsatt Friedrich Schillers (1758-1805) ”Ode an die Freude” (”Ode till glädjen”) från 1785.

Den här melodin är numera också känd som ”Europahymnen”, alltså EUs ”nationalsång”, och även jag som inte är någon anhängare av någon europeisk nation kan ju tycka, att man kunde ha valt betydligt sämre musik för ändamålet. Schillers tyska originaltext fanns, tillsammans med en översättning till svenska av Hugo Tigerschiöld, i programbladet, och den innehåller bland annat det idealistiska budskap, som jag antar har lockat EU och dess tillskyndare: ”Alle Menschen werden Brüder” (”Alla mänskor bliva bröder”). Fast i EU-sammanhang är det ju musiken vi hör, och den är både mäktig och underbar.

Den här musiken av Beethoven och nämnda ansatser i Schillers text har genom tiderna kommit att användas i ganska vitt skilda sammanhang. I mitt eget fall har jag kommit att intressera mig för deras användning på den politiska vänsterkanten. Mycket tidigt i mitt skivsamlande hörde jag till exempel flera insjungningar av den med den amerikanske folksångaren och vänsterikonen Pete Seeger.

Han sjöng då inte någon engelsk översättning av Schillers text utan, alltså till musiken ur Beethovens nia, följande text, där de två första stroferna är skrivna av Josephine Bacon och den tredje av Don West:

Hymn for Nations

Amerikansk text: Josephine Bacon, tredje strofen av Don West

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van BeethoivensSymfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Brother, sing your country’s anthem,
Shout your land’s undying fame,
Light the wondrous tale of nations
With your people’s golden name;
Tell your parent’s noble story,
Raise on high your county’s sign.
Join, then, in a final glory.
People lift you flag with mine!

Hail the sun of peace, now rising,
Hold the war clouds closer furled;
Blend our banners, o my brother,
In the rainbow of the world!
Red as blood and blue as heaven,
Wise with age and proud of youth,
Melt our colors, wonder woven,
In the great bright light of truth!

Build the road of peace before us,
Build it wide and deep and long;
Speed the slow, remind the eager,
Help the weak and curb the strong
None shall push aside another.
None shall let another fall,
March beside me, o my brother,
All for one and one for all!

I ett stencilerat sånghäfte från arbetarrörelsens barnorganisation Unga örnar hittade jag en anonym svensk version, som inte är någon ordagrann översättning men utan tvivel samma andas barn:

Och nu ljuder nya toner

Svensk text: Unga örnar

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van BeethoivensSymfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Och nu ljuder nya toner,
nya toner hör kamrat.
Samla världens millioner,
gör all världen till en stat.
Till en stat där nöd och faror
som en saga finnes blott.
Alla länder byter varor,
alla gör de var sin lott.

Över gamla gränser där som
broderblodet en gång flöt.
Ska den nya släkten samman
odla markens korn till bröd.
Hatet måste vi begrava,
fred för syster och för bror.
Fred på jorden, fred på haven,
fred för alla barn på jord.

Om någon känner till vem som skrev den här svenska texten och när det skedde, är jag tacksam för att få veta detta.

Både den amerikanska och den svenska texten publicerade jag i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Där finns också noter och ackordanalys.

Text och noter (amerikanskt original) i:

Silber, Irwin (redaktör): ”Reprints From Sing Out!, Vol 1” (Oak Publications, New York, 1962)

Inspelningar på skiva:

Seeger, Pete: ”Dangerous Songs!?” (CBS SBPG 62751, 1966, på CD Sony 65261, 1998)
Seeger, Pete: ”Darling Corey and Goofing Off Suite” (Smithsonian Folkways SFW 40018, 1993)
Seeger, Pete: ”Pete” (Living Music LMUS 0032, 1996)
Seeger, Pete: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950” (Folkways FH 5233, 1959)
Seeger, Pete: ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018, 1968)

Vem kan man lita på?

4 januari 2010 16:23 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Jag är en del av en radikal generation – i det tidiga sextiotalets socialdemokratiska studentförbund – som föregick det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets så kallade revolutionära uppsving. När det senare kom var jag anställd, från den första januari 1968, på Socialdemokratiska partistyrelsen, och kom där, eftersom även jag var beläst i de marxistiska källskrifterna och dessutom kunde universitetsmiljön där den nya vänstern hade sin bas, att bli den som tog den framför allt teoretiska striden med många av de unga som kunde ha tillhört (och i flera fall hade tillhört) den socialdemokratiska vänster jag var en del av.

Detta är inte tillfället att göra en mer omfattande analys av varför motsättningarna kom att bli så stora mellan å ena sidan socialdemorkatin, å andra sidan bokstavsvänstern med alla sina förgreningar. Men eftersom fokus i den här essän ligger på Hoola Bandoola och miljöskildringen (även politiskt) i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola. Om ett band, en tid, en stad” (Ordfront, 2009) mest är hämtad från hans och bandets hemstad Malmö, kan jag väl starta med att erkänna, att en del av tidens socialdemokratiska företrädare, bland dem Nils Yngvesson i Malmö, nog inte var särskilt väl lämpade för att slå bryggor till den musikrörelse som fanns till exempel i hans och Hoolas gemensamma stad.

När det gäller musikrörelsen, försökte jag själv slå bryggor, framför allt efter det att jag 1975 hade blivit chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Mycket snart började jag recensera i stort sett allt som hade getts ut av Musikrörelsens skivbolag: MNW, Nacksving, Amalthea, Silence, Manifest, ja även KFML(s) Proletärkultur och KFMLs/SKPs Oktober. Jag har senare, av människor som arbetade inom musikrörelsen och dess band och bolag och distributionsapparat, fått höra, att det jag skrev, trots en del ideologikritik, inte så sällan uppfattades som intressant. Jag var ju heller inte en helt ointressant bedömare, eftersom jag hade gett ut ett par vänstersångböcker, skrivit mapptext åt Finn Zetterholm, med mera.

Så småningom blev också bryggorna, både de kulturella och de politiska, flera. När jag anordnade minnesarrangemang efter Olof Palmes död, visade det sig inte svårt att få Nationalteaterns rockorkester att göra en utomhuskonsert som, efter ett fackeltåg, gick av stapeln på Norra Bantorget i Stockholm, och en gång har Mikael Wiehe ringt hit (till mitt sommarhus i Öregrund, där detta skrivs) och efterlyst fler exemplar av den Olof Palme-CD jag var med om att producera vid samma tillfälle – Mikael sålde Palme-CDn via sin hemsida! Både Mikael och Hoola-parhästen Björn Afzelius var, åtminstone så småningom, ingalunda antagonistiskt inställda till socialdemokratin. Mikael har jag hört spela på ett socialdemokratiskt valmöte i Uppsala, och Björn har jag, till min stora överraskning, mött både hos danska Socialdemokratiet och norska Arbeiderpartiet. I det förra fallet spelade han på en kongressfest, och jag köpte där, med dedikation från honom, hans sångbok. I det andra fallet satt han med på den del av valvakan, dit bara den innersta partiledningen och så gäster som jag hade tillträde! Om vi återvänder till Olof Palme, tror jag, att många inom sextio- och sjuttiotalsvänstern, som till exempel hade kritiserat honom hårt för IB, åtminstone efter hans död förstod, att Sverige nu hade förlorat en mycket betydande vänsterledare.

Med det här vill jag inte hävda att Wiehe och Afzelius var eller blev socialdemokrater; så vitt jag har förstått röstade båda på Vänsterpartiet. Men de hade den mogna klarsyn om gemensamma målsättningar och gemensam kamp som är förutsättningen för dagens röd-gröna samarbete.

Mot den här bakgrunden tycker jag att Svedbergs bok har lätt sekteristiska drag – han är vänsterpartist – men jag kan försvara honom med att han speglar en annan tid än den som nu råder. Och han citerar faktiskt Mikaels omdöme att bandets publik i Sverige är en bred vänster: ”det finns socialdemokratiska ungdomar, vänsterpartistiska ungdomar som lyssnar på Hoola”.

Dessa invändningar till trots – och trots att boken innehåller texter, privata minnen så väl som tidspanoramor som i bästa fall är väl allmänna kulisser till det som är bokens huvudämne, Hoola Bandoola – är jag glad över att Örjan Svedberg har tagit sig före att försöka teckna en helhetsbild av ett av det tidiga sjuttiotalets allra viktigaste proggband.

De enskilda plattorna – då i LP-form – analyseras systematiskt. Med boken följer också en CD med fyra låtar ur P3-programmet ”Tonkraft”, hämtade från en spelning den 15 december 1973: ”Vem kan man lita på?”, ”Danslåt för yttrandefriheten”, (tillägnad Jan Hammarlund plus de i IB-affären fängslade journalisterna), ”Bläckfisken” och ”Keops pyramid” med sin suggestiva text och sina suggestiva gitarrslingor.

Jag har alla Hoolas LP, har också senare köpt dem som CD, men jag har ändå nu, när MNW, som bildades 1969, firar sitt 40-årsjubileum med en rad nyutgåvor av viktiga plattor från proggeran, köpt till exempel Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” från 1972, eftersom den nya CD-utgåvan från 2009 dessutom innehåller en konsert, som Hoola höll i Nässjö Folkets Hus den 17 januari 1974. (Dessutom finns där en fin liveupptagning av ”Keops pyramid” från Älvsjömässan 1 maj 1974.)

Flera av låtarna på de båda CDna som ingår i den här utgåvan (MNWCDJ35, 2009) – ”Vem kan man lita på?”, ”Dansmelodi”, ”Keops pyramid”, ”Rocksamba” – finns därmed i dubbla upplagor. Det går inte att entydigt sätta den ena versionen framför den andra. I låtar som ”Dansmelodi” och ”Rocksamba” upplever man bandets lust att spela live inför en entusiastisk publik. I andra fall har studioinspelningarna sina företräden. ”Keops pyramid”, en låt om utsugning, får i studioinspelningen ett passande drag av sorg och tungsinne, och skivversionen av ”Vem kan man lita på?” är fantastisk med sin dylanska text och sina gitarrslingor – lyssna också på mellanspelet mellan verserna 2 och 3.

Och så är alltså texterna ofta så hörvärda. Varför skulle till exempel socialdemokrater slå dövörat till för det här?

1789+0

Text och musik: Mikael Wiehe, 1972

Medan den rikes barn blir feta
dör den fattiges barn av svält
Fast dom säger att vi är lika
så är det alltid dom som har rätt
Dom säger, vi sitter i samma båt
både styrman och matros
Men hur jag än försöker och bär mej åt
så är det alltid jag som ror

Om friheten för den lame
är att få gå precis vart han vill
och om den stumme kan bli kejsare
om han bara säger till
ja, då är skomakarpojkens frihet
att få stanna vid sin läst
och det är frihet för den fattige
att kunna köpa vad som helst

Dom säger att vi hör samman
att vi är bröder allihop
att vi ska lära oss att leva med varann!
Men när tiderna blir knappa
och man ska prova det som band
då är det slut på allt tal om broderskap
och man snor åt sej vad man kan

Medan den rikes barn blir feta…

Det här perspektivet, jämlikhetsperspektivet, måste socialdemokratin – för att återvända till nuet, valåret 2010 – envist hålla fast vid. Gör vi inte det, sviker vi deras förtroende som ger oss sin röst.

Men gör vi inte det, kommer vi att påminnas om slutraderna i ”Vem kan man lita på?”:

Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?

Till tvåsamhetens lov

3 januari 2010 17:49 | Musik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

I gårdagens melodikryss spelades musiken till en Evert Taube-ballad, vars text sedan har malt i mitt huvud ända till dess att jag nu har letat upp den på nätet:

Som stjärnor små

Text och musik: Evert Taube

Som srjärnor små
på himlen blå
de vinka till varann,
så gör du och jag, min vän,
för kärleken, för kärleken
emellan mig och dig.

Som bäckar små
i jorden gå
igenom djupan dal,
så gå du och jag min vän,
till kärleken, till kärleken
emellan mig och dig.

Som skyar små
på himmlen blå
de flytta till varann,
så fly du och jag min vän,
till kärleken, till kärleken
emellan mig och dig.

Serenad till Astri under dess balkong i staden, ej långt från Haga grindar, publicerad i ”Dikter”, 1955.

Melodikrysset nummer 53 2009/2010

2 januari 2010 12:02 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 22 kommentarer

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones‘ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett gott nytt – ett socialdemokratiskt – år!

31 december 2009 17:11 | Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har varit ute en sväng i dag också, varit och handlat ingredienserna till den nyårsaftonsmiddag jag ska laga. På Konsum träffade jag anställda – vänner – som frågade hur jag mådde och tillönskade mig gott nytt år. Birgitta inte bara följde med mig till Konsum utan har också varit ute på tomten ett par svängar: Dels tog hon in enris och prydde det med julprydnader – granen står ju kvar i lägenheten i Uppsala. Dels skottade hon runt grinden och så gången upp till huset – vi har haft ett tidvis ymnigt snöfall i dag.

Hon tillämpar en fin gammal socialdemokratisk värdering: är solidarisk med en som just nu är mer skröplig än hon är.

Upprördheten över hur cancersjuka och en människa som just har förlorat ett barn behandlas påminner om att de klassiska vänstervärderingarna fortfarande lever.

Inför 2010 kan vi bara hoppas att denna folkliga vrede ska bära ända fram, leda till en röd-grön valseger.

Men ska socialdemokratin dessutom kunna bibehålla sin ledande ställning inom den röd-gröna valalliansen och, ännu hellre, stärka denna, måste partiet hitta sin själ, återvända till allt det som en gång förde det till de stora segrarna. För när väljarna med egna ögon ser att socialdemokratin står för de solidariska lösningarna och att en socialdemokratisk politik ökar jämlikheten i samhället, kommer den gamla tilltron till partiets förmåga tillbaka!

Snart ska jag ut i vintermörkret och tända marschallerna, som ska lysa oss in i det nya året.

Må 2010 bli ett socialdemokratiskt år!

Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

30 december 2009 16:08 | Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

När öknen bringas blomma

29 december 2009 14:35 | Film, Musik | Inga kommentarer

Den tysk-amerikanska filmen ”Bagdad Café” (”Out of Rosenheim”, regi Percy Adlon) från 1987 är en både märklig och sevärd film. Den är komisk i den absurda skolan, samtidigt både fantasifull och djupt mänsklig.

Filmens geografiska centrum är ett motell beläget i Mojave-öknen i Nevada. Avståndet till nöjeslivet i Reno känns enormt; här stannar någon enstaka bil till vid macken, men motellets cafédel är en dammig skräpkammare och till och med kaffeautomaten är, när filmen börjar, ur funktion.

Här härskar den temperamentsfulla, mörkhyade Brenda (CCH Pounder) omgiven av barn, barnbarn och diverse udda existenser. Alldeles i början av filmens handling ger sig hennes man i väg efter ett gräl.

På den dammiga vägen kommer så en kvinnlig tysk turist, Jasmin Münchgestettner(Marianne Sägebrecht), överviktig och klädd i märkliga kläder, bland annat en bayersk fjäderhatt. Hon har, utan något annat mål än att bli av med sin man, gett sig ut på vägarna och råkar bara komma till Bagdad Café släpande på sin väska. Hon betalar med en resecheck, till att börja med för ett dygn. Men hon blir kvar.

Filmens nav är kampen mellan de här kvinnorna, Brendas misstro mot den främmande kvinnan och hennes udda beteende och märkliga kläder och hur Jasmin så småningom vinner Brendas förtroende och bokstavligen får det här lilla stället ute i öknen att blomma upp.

Jasmin vinner terräng på flera olika sätt. Dels blir hon vän med Brendas yngre familjemedlemmar och också med den före detta hollywooddekoratören och målaren Rudi Cox (Jack Palance). Dels röjer hon upp på motellet, skurar först sitt eget rum och rensar sen upp och målar om i reception och café. Som kronan på verket visar hon sig också vara en skicklig illusionist, som med sina nummer trollbinder en allt talrikare publik av chaufförer och andra. Också Brendas son Salomo (Darron Flagg) dras in i omvandlingen av motellet: Han är musikalisk – spelar bland annat Bach-preludier – vilket Jasmin snart upptäcker.

Många karaktärer i den här filmen, den ena mer udda än den andra, vore värda särskilda kommentarer, men i en klass för sig står hollywoodmålaren Cox (Palance), som i filmen bland annat ges funktionen av den som gradvis lockar ur den i början av filmen som föga attraktiv framställda Jasmin något som trots hennes yppighet till övermått måste betecknas som skönhet och rent av erotisk lockelse.

Mot slutet, med dess musikshow, blir den här filmen kanske inte riktigt lika bra, men man blir mänskligt varm om hjärtat av den. Den finns på DVD.

Summa summarum: mörkret är bara tillfälligt!

27 december 2009 13:56 | Barnkultur, Musik | 2 kommentarer

Lennart Hellsing har gett ut 120 böcker varav hälften är bilderböcker. Texterna i bilderböckerna utmärks av ordfantasi och associationsrikedom, och effekten av dem har förstärkts av samarbete med fantasirika och skickliga illustratörer. Ett tidigt exempel, från 1950, är ”Summa summarum”, där Lennart Hellsings ramsor illustreras av Poul Ströyer.

Ströyers illustrationer bidrar till att tydliggöra innebörden av Hellsings texter, som när ”Nicko Ticko Tinn och jag / vi for till stjärnorna en dag” illustreras med gubbar med rykande pipor i munnen. Ännu tydligare blir det här när Hellsing använder ett för dagens barn förmodligen okänt uttryck, när fru Pantalong ”kokar till middag / rammelbuljong” och detta illustreras dels med en kastrull innehållande en mattpiska och en brödkavel, dels med en liten kille som vänder byxbaken i riktning mot morsan.

De här båda exemplen visar också att Hellsing aldrig har dragit några skarpa gränser mellan det som får avhandlas för barn och det som inte får det.

Hellsing har aldrig varit insmickrande. Det som säkert upprörde många men ganska snart fångade desto fler, när han förnyade bilderboksgenren med till exempel ”Summa summarum”, var också de tvära kasten mellan motsatser och inlånen av detaljer som bara kan förklaras med att vi befinner oss i sagans och fantasins värld.

Det förra kan illustreras med följande vers:

Filip Glad i Filipstad
kokte en gryta med marmelad:
Socker, citron och getingbon,
peppar och salt och en julegalt,
fjorton hinkar med tjära.

Det senare blir tydligt i följande vers:

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast citronil borde väl egentligen skrivas Citronil, ett ord som väl behöver förklaras för dagens unga läsare/åhörare, som nog aldrig har kommit i kontakt med den här läsken.

Boken innehåller, när den nu återutges (Rabén & Sjögren, 2009), längst bak också noter, vilket är viktigt med tanke på att verserna i den har blivit berömda inte minst i Knut Brodins tonsättningar. Men annars finns flertalet av dem tillgängliga i originalinspelningar från 1955 på ”Krakel Spektakel Skivan” (Warner 3984 26943-2), där Lars Ekborg spelar Krakel Spektakel och Yvonne Lombard Kusin Vitamin – visorna sjungs av Astrid Söderbaum och Lars Lennartsson till Erik Johnssons orkester. (Det finns också modernare inspelningar – se till exempol ”Visor och ramsor i Hellsingland” under Kulturspegeln, Barnkultur.)

Lennart Hellsing fortsätter att ge ut nya barnböcker, nu senast ”Lillebror och natten” (2009 på det liksom Rabén & SJögren KF-ägda Eriksson & Lindgren).

Det här är en prosabok, vilket väl gör sitt till för att ge texterna ett lugnare tempo, men associationsrikedomen finns där fortfarande.

Berättelsen har formen av dialoger mellan lillebror och storebror och dessa rör viktiga frågor som ”Vad gör Mörkret hela dagarna?”, ”Vad är Mörkret, och måste man vara rädd för det?” och ”Finns det nattdjur som bor under sängarna?” – och blir solen kanske röd fram mot kvällen därför att den då sätter på sig en röd pyjamas?

Bokens illustratör, Ane Gustavsson, känner jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att hennes bilder passar den här bokens kynne: Hon både fångar natten ur lillebrors lite skrämda perspektiv och låter sedan bildfantasin skena i väg i takt med Hellsings fortfarande associations- och fantasirika kast i handlingen.

Både illustratören och textförfattaren tillåter sig inlån.

När solen utanför fönstret beger sig vidare västerut – den siste mohikanen där är ännu inte död! – och blir kvällsröd (det är väl därför indianerna är röda?), ser vi också Kusin Vitamin hänga och slänga i en gardin, så där som hon en gång tecknades av Poul Ströyer.

Hellsing lånar friskt från olika källor. På Grönland kastar solen sitt blekgröna sken över Eskil Eskimårtensson, Eskvajer rätt och slätt. Och lite längre fram hittar man en känd vers signerad Jeremias i Tröstlösa:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stjärnorna,
en borde vara två.

Fast då kommer förstås genast lillebrors logiska följdfråga:

– Ja, men hur kan en vara två?

Melodikrysset nummer 52 2009

26 december 2009 12:04 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 28 kommentarer

I morse sov jag längre än jag brukar på lördagar – hade helt enkelt glömt bort att det var lördag och därmed melodikryss. Så jag har lyssnat på och försökt lösa krysset iförd min nya fina julklappsmorgonrock i olika blå nyanser och en smula vitt, en present från Birgitta.

Att jag sov så länge hade väl att göra med att vi hade juldagskalas med (vuxna) barn och barnbarn, och sen var jag ju tvungen att diska upp efter festen, även om sonen hade hjälpt mig med en del innan han åkte hem till Stockholm.

Trots den lite hastigt påkomna starten gick det bra att lösa krysset, dock med ett undantag, vågrätt 13. Där ville Eldeman ha ett ord ur en originaltitel där jag hade sista bokstaven av två, N – men det finns ju en del engelska ord att välja på även då (om det nu som jag tror handlade om en engelsk originaltitel). Att det var Leif Bloms som spelade hjälpte mig inte mycket, eftersom jag inte brukar lyssna på dansbandsmusik. Men jag googlade och fann bland låtar Leif Bloms har spelat in ”Hold On Tight”, som jag inte känner igen men som av ordvalet att döma skulle kunna vara en tryckare för att knyta an till en av Eldemans ledtrådar. Säker är jag dock inte, så ta inte för givet att jag har rätt i det här fallet. /Rätt svar är ”Lady In Red”, upplyser mig flera av mina läsare. Jag har berättat hur jag kom fram till det som var en gissning – som alltså var fel./

Lite osäker är jag också om varifrån musiken som illustrerade ”en upplyst plats” var tagen. Svaret var med ledbokstävernas hjälp givet: scen. Men jag är ju en sån där som gärna vill veta mera, så varifrån kom musiken? Från en operett, så mycket var klart. Själv gissar jag att musiken var hämtad ur Emmerich (Imre) Kalmáns ”Cirkusprinsessan” (1926), som jag dock aldrig har sett. /Kalmáns ”Csardasfurstinnan” ska det vara, berättar en läsare som kan Kalmáns värld bättre än jag./

Också i flera andra fall var Eldeman lite gammaldags i dagens musikval. Vi hörde till exempel Ernst Rolf sjunga ”Min kärlek skall i valstakt gå”, en Robert Stoltz-vals som i original heter ”Mein Liebeslied muss ein Waltzer sein”.

Och så spelade han en gammal Jules Sylvain-melodi, ”Anna, du kan väl stanna”, vilket senare förstås är svaret på Eldemans fråga vad den tilltalade uppmanades göra.

På ”Titanic” hade väl däremot just ingen velat stanna. Men hur många gånger har vi förresten hört Céline Dion illustrera någon Titanic-fråga i Melodikryssset?

Därmed är vi inne på avsnittet filmmelodier.

Vi hörde till exempel något som jag liksom förmodligen flertalet melodikryssare alldeles nyligen har hört (i julaftonens kavalkad med Disney-filmer), nämligen ”Jag vill va som du” ur ”Djungelboken”.

Disney var för övrigt med ett varv till, genom ”Skönheten och odjuret” från 1991. Här hörde vi the Beauty and the Beast i en duett.

Den här filmen har som undertitel ”Den förtrollade julen”, men det hindrade inte Anders Eldeman från att inleda dagens kryss med ett par ganska somriga nummer.

Dels spelade han ”Stockholm i mitt hjärta”, skriven av en man som verkar ha en plats i Eldemans hjärta, Lasse Berghagen.

Dels spelade han en man som jag för min del håller högre, Harry Belafonte. Som illustration fick vi ett av Belafontes paradnummer, ”Island In the Sun”.

Men sen kylde han ner oss igen, genom att låta oss höra Laleh sjunga ”Snö” ur den första Arn-filmen. (Jag har inte sett den.)

Dagens melodifestivalare var ”Min kärlek” från 2004. Hon som sjöng var Shirley Clamp. Hon hamnade på andra plats med den.

Men går det inte med kärleken får man väl som Sven Ingvars ”Börja om från början”. I tio veckor låg den här låten, som skrevs av Rune Wallebom, på Svensktoppen 1965.

Också jag som inte är någon fan av dansband tycker att det här är en kul låt, men det finns musikaliska kärleksförklaringar som jag för egen del tycker är ett strå vassare i uttrycket. Ett bra exempel på vad jag menar är Olle Adolphsons fina ”Du är den som jag vill ha” – /”Nu har jag fått den jag vill ha” heter den förstås egentligen./

Till nyår ska jag själv tillsammans med den jag vill ha som vanligt åka ut till huset i Öregrund.

Men närmast ska jag njuta av julen här hemma i Uppsala.

Fortsatt sköna helgdagar önskar jag också mina läsare.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julens ande

25 december 2009 13:46 | Barnkultur, Citat, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Nej, något religiöst finns inte i mitt sätt att fira jul, inte ens i form av den åtbörd av ursprunglig historisk mening, som finns i slutet av Tage Danielssons makalöst fina ”Karl Bertil Jonssons julafton”, som jag förstås i går liksom alla andra jular såg i TV.

I viss mening, fast från en socialistisk utgångspunkt, delar jag förstås syn på julen med de kristna: julen är en gemenskapshögtid. Men jag tillåter mig också att skoja med julens religiösa innebörd. Familjens pastor (i Missionsförbundet) har sålunda från mycket unga år varje år fått se en präst dingla i närheten av granens topp – han kallas i familjen för ”hängda prästen” eftersom han hänger där med en sytråd runt halsen – omgiven av två änglar och två svarta katter.

All julgemenskap kan förstås också verka uteslutande; den förstärker ensamheten hos dem som inte riktigt tillhör någon etablerad gemenskap. Under många jular förr (liksom nyårsaftnar och midsomrar) brukade vi för vår del inbjuda några ensamstående att dela vår gemenskap, inte för att vara ädla utan för att de var våra vänner. Jag kan ju nämna att min nu döde bror Matti var den oftast återkommande gästen vid dessa tillfällen.

När han dog testamenterade han allt han ägde till våra och min bror Mikkos barn samt till några andra unga som på olika sätt hade stått honom nära – han hade inte några egna barn. Men de här unga arvingarna lät mig och Birgitta ta några minnessaker från Mattis lägenhet, och nu pryds byrån under spegeln i hallen av en tomte med luvan neddragen över näsan och en trähäst, vilka togs fram till jularna hemma hos Matti.

Inför julen har vi som vanligt pyntat och stökat, Birgitta mest – mig håller hon ett vakande öga på nu när jag har haft hjärtinfarkt. Men jag har som vanligt kokat estnisk julsylta och klätt julgranen, det senare för övrigt mer sparsmakat nu än förr då allting var ett måste för de barn som på julaftons morgon kom uttassande på bara fötter ut i vardagsrummet, där en doftande riktig gran blockerade dörren ut mot köket. Och på julgransmattan, handbroderad av Birgitta, låg då alltid några morgonjulklappar och väntade.

Jag och Birgitta har. även nu när vi lever utan barn hemma, fortsatt den här seden. Så under granen hittade jag på julaftons morgon en CD-box med Louis Armstrong och så två barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, en ny och en gammal. Den dagen man inte längre känner sig barnslig till julen, är det nog dags att lämna in!

I eftermiddag kommer barnen, allihop: Anna (det är hon som är missionspastor), Kerstin och Matti. Annas tjejer är hos sin pappa, men Kerstins två barn, Viggo och Klara, kommer med till julkalaset hos mormor och morfar. Med på kalaset är också Mattis Karin och Kerstins Bo. Birgitta har laddat upp med ett hejdundrande julbord.

Men innan vi äter ska vi förstås dela ut julklappar. Då, och när de olika deltagarna anländer, serverar Birgitta läskbål med bitar av gurka, citron och apelsin i.

Klockan två börjar de komma. Sen blir det stoj och gemenskap och glädje.

Sent på kvällen, när alla har åkt hem igen, ska jag diska.

Sen kan det vara dags att vila sig lite, ta det lugnt en stund. Men:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stärnorna,
en borde vara två.

Den här gamla versen av Jeremias i Tröstlösa hittade jag i en av de två bilderböcker av Lennart Hellsing jag fick av Birgitta.

Och vi två har ju varann, länge än, kan man hoppas.

Må också ni där ute leva ett gott liv i juletid.

Hjärtans god jul på er!

* * *

Det slumpar sig så att min dotter Kerstin i samband med juldagskalaset tog bilder av just hängda prästen, omgiven av änglar och svarta katter – så var så goda, kolla här!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^