Sveriges enda radikala serietidning

20 oktober 2011 12:44 | Media, Politik, Serier | 3 kommentarer

”Sveriges enda radikala serietidning” – den devisen hittar man på omslaget till Galago.

Det betydr nu inte att serierna i Galago är fulla av politiskt radikala budskap. Men i nummer 3 2011 (nummer 104 i löpande ordning sen starten) finns ändå några exempel även på det: David Liljemarks och Robert PetterssonsJa må han leva” med dess vänstersving mot Svenska Dagbladets Per Gudmundson och så Hanna PetersonsPigan, del 2” som sopar till RUT.

Annars tycker jag att Galago av i dag lite grann har stagnerat. Några gamla galagostjärnor som Joakim Pirinen och den något senare Liv Strömquist återkommer men kanske inte med några av sina bästa sidor. Roligare är det då att få återknyta bekantskapen med den surrealistiske John Andersson.

De nya svenska serierna i numret präglas främst av den amatöristiska stil, vars främsta exponent annars är numrets redaktör, Mats Jonsson. Bättre än snittet bland de svenska bidragsgivarna är Marcus Ivarsson med ”Outro”, detta främst för att han dels har en utpräglat egen tecknarstil och färgläggning, dels faktiskt lyckas berätta en story.

Det senare gäller också en översatt serie, Gabrielle BellesMajsgröt”. Att också den saknar ett mer definitivt avslut beror förmodligen på att det Galago publicerar är en del av en längre handling. Det andra inlånet, ”Calgaryfestivalen” av Seth, är inte en oäven serie men lider av det som så ofta är Galagos sjuka, att i serieform berätta en vardagsstory utan dramaturgi eller avslut med något slags knorr.

Så jag vill inte dölja att jag är lite besviken.

* * *

Aktiemajoriteten i Ordfront förlag, som går knackigt, och dess underliggande serieförlag och tidskrift Galago tas nu över av Alfabeta.

Alfabeta satsar knappast sina pengar på att verksamheterna ska fortsätta att gå knackigt. I seriegenren äger Alfabeta främst de svenska rättigheterna till Tove och Lars Janssons klassiska Mumin-serie, och även om en serie av Mumins typ inte riktigt passar i just Galagos magasin, kan man hoppas på att den nya majoritetsägaren kan hjälpa förlagsdelen av Galago till att vidga sin utgivning till serieklassiker, barnserier, äventyrsserier och annat sådant som kan hjälpa till att bära kostnaderna för Galagos mer experimentella serieutgivning.

Juholt än en gång

19 oktober 2011 11:53 | Media, Politik | 11 kommentarer

Jag skrev, när debatten om Håkan Juholt mest liknade ett tumult, ett ganska balanserat inlägg om saken: tog principiellt klar ställning mot att en riksdagsledamot som representerat något valdistrikt utanför huvudstadsregionen borde kunna få bostadskostnaderna där täckta också för hustru/make/sambo som permanent bor i den aktuella bostaden, samtidigt som jag ställde frågor om hantering och regelverk.

Sällan har jag fått så många kommentarer – och det visade sig också att kommentatorerna tyckte ganska olika. En del av kommentatorerna lyckades heller inte hålla den balanserade och resonerande ton jag försöker upprätthålla på den här bloggen. Var det drev i pressen, så deltog en del av bloggkommentatorerna med liv och lust i det drevet.

I kulturdelen av Dagens Nyheter (19 oktober 2011) finns en granskning, signerad tidningens förra kulturchef Maria Schottenius, formellt en radiokrönika men i realiteten en mycket bredare mediagranskning, av den så kallade Juholt-affären, den som blev ett mediadrev med vittring av blod. Vill ni ha en tankeställare, så läs den här artikeln – du hittar den här.

Det enda jag har att tillägga är att dagens DN också – i notisform – berättar, att listan över riksdagsledamöter som har fått felaktig hyresersättning nu har kompletterats med två moderater, Betty Malmberg och Ann Marie Brodén. Tidigare har det visat sig att också två centerpartister, Emil Källström och Erik A Eriksson, har fått för mycket pengar.

Hur man nu kan hävda det, när Riksdagens regler och kontroll har varit sådana som de var.

Birgittas musik

18 oktober 2011 21:54 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har genom åren av ganska många föreningar ombetts att göra program om politisk musik, ofta med rubriken ”Sången som vapen”. Det är ganska naturligt, eftersom jag har samlat på politiska skivor och sångböcker, också själv gett ut sådana. Jag skulle våga gissa att vi i vårt hem har det här landets största samling i den här genren, bland annat i form av skivor från hela världen.

När Birgitta av Senioruniversitetet i Uppsala nu hade ombetts att göra ett musikprogram, ”Min musik”, ett kåseri (mest) med mellanliggande musik ur vår faktiskt enorma skivsamling, var ingången mer allmän – men naturligtvis innehöll det här programmet också musik med politiska och samhällskritiska texter.

De politiska inslagen bäddade hon in mellan två block med klassisk musik, ett i inledningen och ett i avslutningen. Hon startade med allegrot ur Johann Sebastian BachsBrandenburgerkonsert nummer 5”, spelade därefter adagiot ur Wolfgang Amadeus MozartsPianokonsert i A-dur” med den rumänska pianisten Klara Haskil och avslutade den klassiska inledningen med Antonio Vivaldis konsert för tvärflöjt ”Il Gardellino”. Berättade också hur hon, efter det uppbrott en skilsmässa i ganska unga år medförde, ganska pank valde att lägga en då ganska stor summa på en radiogrammofon.

Den fick också jag stor glädje av. Numera står den, obrukbar men ett kärt minne, på vår glasveranda i Öregrund.

Skivsamlingen växte, nu också i allt större utsträckning genom min försorg.

En av hennes favoritlåtar, ett minne från de yngre år då vi ännu inte hade träffats, hade hon dock aldrig lyckats få tag på. Men en god vän med kontakter i skivvärlden fixade en piratkopiering av den på vinyl: ”The Old Piano Roll Blues” med Hoagy Carmichael.

Annat av det hon spelade i det här programmet är sådant vi gemensamt har skaffat och lyssnat mycket på tillsammans. Ett exempel är ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och Vienna Midnight Cabaret. Den handlar om avstaliniseringen i Öst, men jag har fantastiska minnen av att vi ibland, när promillehalten redan var hög och ljudnivån i lägenheten bedövande, spelade den som dansmusik vid våra afrikanska parties för deltagare i Hammarskjöldfondens seminarier, som Birgitta arbetade med på den tiden.

Tom Lehrer spelade hon också, för åhörarna i den alldeles fullsatta Missionskyrkan. Inte bara ”The Folk Song Army” utan också ”Pollution”, en låt som ju i hög grad berör ett fält Birgitta kom att jobba intensivt med under sin tid som miljöminister.

Ett starkt miljötema har också Pete SeegersPreserven el Parque Elysian” från en LP med den vackra titeln ”God Bless the Grass”. Här gjorde Birgitta en påpasslig kommentar om det hot som just nu svävar över Seminarieparken i vårt Uppsala.

Pete Seeger spelade hon sen ytterligare två gånger. Dels ingick han i den fantastiska gruppen The Weavers, där han bland annat sjöng duett med Ronnie Gilbert i kärlekssången ”Kisses Sweeter Than Wine”, en ömsint sång om två människor som fortsätter att älska varann även på äldre dar. Dels fick vi höra Seeger solo i den klassiska, ursprungligen sydafrikanska sången ”Wimoweh”.

Den har frihetstema, så också åtskilligt av det Miriam Makeba har gjort. Med henne spelade Birgitta dock två låtar av lite annat slag. Dels en tidig (från 1959) jazzinspelning med sydafrikansk touche av Duke Ellingtons med fleras ”Rocking In Rythm” – här kompas hon, bland annat med kwelaflöjt, av Jimmy Pratt with Lemmy Special. Dels, förstås, höll jag på att säga, ”The Click Song” med dess för oss oefterhärmliga klickljud som finns i xhosa.

Allt det här interfolierade Birgitta med egna minnen av de artister hon spelade: av Pete Seeger i Carnegie Hall i New York och av Miriam Makeba här i vårt eget Musikens hus i Uppsala vid en konsert som för övrigt gavs inte särskilt långt före hennes död.

Också Alberta HuntersNobody Knows You When You’re Down And Out” bäddade hon in i egna minnen från en konsert i New York, den då hon fick Alberta att dedikera en skiva till mig, som inte var närvarande.

Inte bara Makeba utan afrikansk musik över huvud taget ligger Birgittas hjärta nära allt sedan åren på Dag Hammrskjölds minnesfond, Nordiska afrikainstitutet och SIDA, där hon i tur och ordning jobbade innan hon valdes in i riksdagen och sen slukades av politiken. Från sina många resor i Afrika har Birgitta släpat hem många skivor, av vilka vi i Missionskyrkan fick höra två: ”Tukhong ‘ine tuluya. A Mourning Song to the Ligombo Zither” från dåvarande Tanganyika och så Zeal Onyia and His Band med ”Onye Maechi” (Vem känner morgondagen). Om den här låten, som vi tidigare hade på skiva, berättade Birgitta hur hon, under en resa tillsammans med Olof Palme i Nigeria, genom natten hörde den tränga upp till hennes hotellrum.

Och så fyllde hon avslutningsvis Missionskyrkan med klassisk musik igen: Carl Stamitz‘ ”Konsert för klarinett och orkester, nummer 3 i B-dur, med Sabine Meyer på klarinett tillsammans med Academy of St. Martin In the Field, Johann Sebastian BachsSvit nummer 5 i C-moll” (preludiet) med Mstislav Rostropovich på cello, Antonio VivaldisKonsert för två fioler (David Oistrach och Isaac Stern) för stråkorkester, sats 2, larghetto e spirotoso, och så Wolfgang Amadeus MozartsKonsert för fiol och orkester, nummer 23 i D-dur”, sats 3, rondo: allegro, med Gidon Kremer, Nikolaus Harnoncourt och Wienfilharmonikerna.

Allt samman fick levande, personlig anknytning också av att Birgitta kunde berätta personliga minnen av Isaac Stern vid en konsert i New York och Gidon Kremer vid en konsert här i vårt eget konserthus och så om hur vi en gång hade ynnesten att personligen få möta och i ett litet middagssällskap på Uppsala slott lyssna på den fantastiske Mstislav Rostropovich.

Socialdemokraterna starkt framåt på Åland

18 oktober 2011 16:55 | Politik | Inga kommentarer

På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare fanns ett mycket livligt nordiskt – från och med Baltikums gradvisa frigörelse också ett nordiskt-baltiskt – samarbete. Den här nordliga dimensionen på politiskt samarbete försvagades sedan gradvis allt mer, när EU-samarbetet ökade i intensitet och vikt.

I dag är till och med nyhetsrapporteringen från de här grannländerna starkt försvagad. Det är klart att Norge med Anders Behring Breiviks bombdåd åter hamnade i nyhetsfokus, vilket ledde till att svenska media också skrev om det norska kommun- och fylketingsval som följde. Även regeringsskiftet i Danmark har vi fått läsa något om – men jag var tämligen ensam om att här på bloggen analysera det lettiska valet, som nyligen ägde rum.

När det gäller det nordiska området, är jag i dag inte säker på att ens politiskt normalt hyggligt orienterade svenskar har klart för sig, att Norden inte bara består av självständiga stater utan också av tre självstyrande områden med mycket betydande inre självbestämmande, faktiskt med en partistruktur som inte är helt identiskt med den i de länder de är knutna till. Två av dem, Färöarna och Grönland, är knutna till Danmark. Det tredje, Åland, är en självstyrande del av Finland, men det är en del av Finland där dess svenskhet värnas i lag.

I helgen genomfördes val på Åland, ett lagtings- och kommunalval – men det är valet till lagtinget, öns eget parlament, vi här ska ägna oss åt.

13.308 röster avgavs, vilket innebär ett valdeltagande på 66,6 procent (mot 67,6 procent i lagtingsvalet 2007).

Av tradition har Åländsk Center varit ett mycket starkt parti på ön, inte minst på landsbygden och alla öarna, och partiet blev den här gången med 7 mandat största parti, men miste ett av sina 8 mandat från valet 2007.

Upp som en raket gick i stället Ålands Socialdemokrater, som ökade från 3 mandat 2007 till nu 6 mandat.

Socialdemokraterna har, om man går längre tillbaka l historien, varit mycket starkare än de var 2007, och här finns ett speciellt åländskt fenomen att notera: De och Liberalerna på Åland är åtminstone delvis kommunicerande kärl. 2007 skrällde Liberalerna och fick 10 mandat, medan de nu är nere på 6.

Även Moderaterna på Åland har gått framåt något, från 3 till 4 mandat.

Åland har också några partier som man ideologiskt inte kan definiera med hjälp av motsvarigheter i Finland eller Sverige:

Obunden Samling på Åland fick 4 mandat (+-0 jämfört med 2007).

Och så fick Ålands framtid 3 mandat (2 mandat 2007). Partiets lilla framgång kan tänkas ha ett samband med att partiet den här gången har dämpat ner sin propaganda för ett självständigt Åland.

Socialdemokraternas framgång har sin bakgrund inte bara i Liberalernas tillbakagång, som genom svag ledning och svagt valbudskap till stor del var självförvållad. Det socialdemokratiska vallöftet om allmän tandvård har säkert bidragit till att knipa röster. Men framför allt har Socialdemokraterna i Camilla Gunell fått en karismatisk ledare, populär långt utanför den egna partikärnan. Åländsk politik är starkt personfixerad på ett sätt som känns främmande för många rikssvenskar. När man läser de åländska tidningarnas valrapporter, slås man av hur ofta de här rapporterna innehåller namn och antal personröster men inte partibeteckning.

Som röstmagnet är Socialdemorkaternas Camilla Gunell enastående. Hon fick nästan dubbelt så många personröster som någon annan.

Nästan alla bedömare tror nu att Åland får en regering av det slag som i Finland kallas rödmylleregering. I det åländska fallet skulle det innebära att Socialdemokraterna fick 3 ministerposter, Centern lika många och Moderaterna 1. Centern är fortfarande största parti, men vid regeringsbildningen är det ett problem, att partiets ledare Harry Jansson till mångas förvåning inte blev omvald. Så media spekulerar nu i att posten som lantråd (statsminister) kanske i stället går till Socialdemokraternas framgångsrika ledare Camilla Gunell. Fast osvuret är bäst: i vassen lurar också en av Centerns gammelgäddor, Roger Nordlund.

Shakespeare på Uppsala slott

17 oktober 2011 18:37 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

För oss som har dåligt hjärta och skraltiga ben är Uppsala slott, beläget högst uppe på en brant backe, ett alldeles hopplöst ställe för kulturevenemang. Men vi tog taxi dit, eftersom det som i söndags gavs där lockade: ”Som ni behagar. Shakespeare på Slottet”.

Det handlade om ett konsertprogram med Uppsala akademiska kammarkör under ledning av Stefan Parkman, som vi båda känner sedan Birgittas tid som ordförande i Sveriges körförbund och min tid i Kulturnämnden – självfallet har vi hört kammarkören också, upprepade gånger.

Fast ett renodlat konsertprogram var det inte den här gången, även om det ingick ett uruppförande i programmet, av Carl Michael Bergerheims fina tonsättning av William Shakespeares Sonett nummer 60.; Bergerheim ackompanjerade själv på piano.

Den här sonettens inledning har jag en gång citerat i dödsannonsen för en nära och kär person, vår hyresvärd i Juniskär under alla år, Kjell Nordin:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Fast den här gången användes Eva Ströms nya tolkning från 2010:

Likt vågor som har brått mot stenig strand,
så flyr våra minuter mot sitt slut,
där varje våg som kämpar in mot land
mot föregångaren ska bytas ut.

Fast i programmet fanns också exempel på hur Göran O Eriksson tolkade Shakespeare.

Det här var nämligen ett dikt-musik-program. För diktläsning och textpartier hämtade ur ”Trettondagsafton” och ”Som ni vill ha det” stod Stina Ekblad. Minnesvärd var också den häxbrygd ur ”Macbeth” Ekblad serverade. I hennes fall handlade det inte bara om recitativ; hon arbetade i flera fall i nära samklang med kören, även med Stefan Parkman som fick bli objektet för de ganska blandade känslor hon uttryckte med hjälp av Shakespeare.

Inte ens bara ett dikt-musik-program förresten – vi befann oss ju i ett konstmuseum, så på två stora bildskärmar visades i anslutning till det Stina Ekblad och kören gjorde konst, åtminstone delvis med anknytning till Shakespeare. Jan von Bonsdorff hade gjort bildspelet.

I Finn Poulsens regi blev det här programmet något av ett allkonstverk.

* * *

Efter föreställningen gick vi till fots nerför backen – det är lättare – och in på Övre Slottsgatan. När Birgitta i somras låg intagen för hjärtproblem på Akademiska och jag tillsammans med Anna var och hälsade på henne, hade Anna och jag kommit överens om att äta middag tillsammans och sen gå på bio, och eftersom vi skulle gå på Fyrisbiografen hade jag för middagen valt ut näraliggande Koh Pangan. Den gången satt vi utomhus och kunde konstatera att den här thailändska krogen hade bra mat. Sen dess har Birgitta då och då sagt, att även hon gärna ville gå dit.

I går blev det alltså av, och jag hade – utöver att berömma maten – också varnat henne för den mycket märkliga miljön: man sitter i något slags disneylanddjungel uppbyggd av lampor i skärande färger, men då och då släcks lamporna ner och ersätts av ett tropiskt oväder med åskmuller och imiterat regn.

Allt det här upplevde vi alltså en halvtrappa upp i den här restaurangen, allt medan vi njöt av den vällagade ankan och rödvinet vi hade beställt.

Utanverket tar över

17 oktober 2011 16:02 | Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag ser ”Mefisto” på Uppsala stadsteater, har jag ett handikapp: Jag är inte förtrogen med Klaus Manns original från 1936. Ändå förstår jag av texten i programhäftet, att pjäsens Hendrik Höfgen är ett polemiskt porträtt av en verklig teaterman, Gustaf Gründgen, tidigare socialist men under nazismens framgångsår i Tyskland allt mer en anpassling. När den urkrainske regissören Andriy Zholdak har dramatiserat Manns roman – han har även stått för regi och scenografi – har han valt att understryka det kluvna i Höfgens/Gründgens personlighet genom att helt enkelt dela honom i två, utmärkt spelade av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson.

Frågan är om publiken genomgående förstår det här greppet. Över huvud taget är både de agerande och handlingen i ”Mefisto” svåra att få grepp om. Flera av skådespelarna i ensemblen uppträder i flera roller, och Manns udd mot nazismen synliggörs inte alltid tydligt. Ministerpresidenten (spelad av Gustav Levin), i verkligheten Hermann Göring, har inga av nazismens insignier, och trettiotalets nazifierade Tyskland kan bara anas genom den musik som ibland tillfälligt tränger in på scenen när någon öppnar en viss dörr i dess fond. Fragmentariskt anar man vad avvikarna i detta bruna samhälle kan råka ut för: gamle vännen Otto Ulrich (Mathias Olsson), som Höfgen/Gründgen först räddar, sedan sviker, och den mörkhyade Juliette (Anna Thiam).

Problemet är att mycket av det här drunknar på scenen – där tar utanverket över, med dunder och brak.

Jag ska villigt erkänna att jag – mer än de recensenter jag har hunnit läsa – föll för det här utanverket – i något enstaka fall pladask, skulle man kunna säga, eftersom det stänkte rejält på oss som satt nära den bassäng som fanns till höger på scenen. Det här blev i många avseenden – fysiska övningar som tar andan ur de samtidigt skrikande skådespelarna, män som sitter med bar bak på en toalettring med potta under, kvinnor som exponerar det mesta av sin kropp, kukavsugning som slutar med munnen full av sperma, blodiga köttslamsor, ja ni kan inte ana allt vad man få se på Uppsala stadsteater – en kaskad av äckelmättade detaljer och halsbrytande händelser närmast i farstempo.

Somliga kommer att tycka att det här är provokativt, och jag talar nu inte nödvändigtvis om sexualmoralister. Dagen efter premiären träffade vi förre teaterchefen Finn Pulsen, som nyfiket frågade vad vi tyckte om den här uppsättningen, som han inte hade sett – men han berättade att han hade sett en uppsättning av Zholdak någon annan stans och då hade gått i pausen.

Själv tycket jag att det främsta problemet med allt det här påträngande utanverket är att det tar över föreställningen. Klaus Manns angelägna politiska budskap får man sen leta efter för att få syn på i all den här bråten.

* * *

Efter teaterpremiären hade vi beställt bord på restaurang Ai (Kärlek), som ligger i Amazing Thais gamla lokaler runt hörnet i Bredgränd – Amazing Thai har flyttat runt nästa hörn.

Som tur var fick vi var sin kopp grönt te att skölja ur munnen med efter den häftiga föreställningen på teatern. Vi beställde också in sake att drickas innan vi grep oss an med maten. Ai visade sig vara ett intressant tillskott till floran av japanska restauranger, redan eftersom där inte serveras sushi. Vi valde en pålitlig bekanting – biff Teriyaki, grillat nötkött serverat med ris, misosoppa och kimchisallad. Gott och klart prisvärt. Till maten drack vi australiskt rödvin.

Melodikrysset nummer 41 2011

15 oktober 2011 11:45 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

I dagens kryss låg ovanligt mycket utanför det jag normalt brukar lyssna på, så för min del tyckte jag det här krysset var svårt. De flesta svar går ju att hitta på nätet, men för egen del tycker jag det är mycket roligare, när jag får använda mitt eget musikminne.

Hajen” till exempel har jag aldrig sett.

Och ”Onedinlinjen” har jag väl halkat in på någon enstaka gång, men sett den här TV-serien har jag aldrig.

Dr Feelgood, i dag med ”Waiting For Saturday Night”, har jag väl på sin höjd hört namnet på.

Europe känner jag naturligtvis till, men jag har egentligen aldrig lyssnat på dem. I dag fick vi höra Lars Roos spela deras ”The Final Countdown”.

Kanske har jag någon gång, förslagsvis 2007, hört ”Release Me”, men det tog lång tid innan jag lyckades googla mig fram till att gruppen som sjöng den hette Oh Laura.

Ungefär samma sak gäller ”Barbie Girl” och Aqua.

När det gällde ”Crazy” kände jag igen rösten på Julio Iglesias, och själva frågeställningen tydde dessutom på att det efterlysta namnet var Enrique (Iglesisas).

Plura Jonsson har jag allt av på skiva, så jag kände naturligtvis genast igen hans röst i ”Den hon vill ha” – men det efterlysta programmet i TV4, ” mycket bättre”, har jag faktiskt aldrig någonsin sett.

Sen kommer vi till de frågor som verkligen var lätta för mig:

”Tusen och en natt” minns vi med Charlotte Perrelli, på den tiden Nilsson.

Åsa Jinders röst är lätt att känna igen – även om det som spelades, ”Som en sommarvind”, inte hör till det som oftast brukar spelas med henne.

Lill Lindfors gjorde 1967 stor succé med ”Du är den ende”, till melodiursprunget en spansk romans.

Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” har väl nästan alla hört och också sjungit under skoltiden. Den är hämtad ur samlingen ”Fredmans sånger”.

Och så kan vi väl avsluta med en av Bellmans arvtagare, Cornelis Vreeswijk. Liksom Bellman hade Vreeswijk blick också för samhällets utsatta och missgynnade. Ett exempel är hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket senare skulle ge singularen sko.

* * *

Har Google fört dig hit under letandet efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Flykten från Estland

13 oktober 2011 15:30 | Politik | 2 kommentarer

I kväll klockan 18.30 är jag ombedd att komma till Fyrisgården i Svartbäcken här i Uppsala för att åter igen – jag har tidigare gjort det på Upplandsmuseet, i Östhammar, i Öregrund och i Enköping – berätta om flykten från Estland, den som hösten 1944 förde mig hit till Sverige.

Kanske kommer orden just i kväll inte att falla exakt så här, men det här är i alla fall stommen i det jag tänkte berätta:

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. Inte så få hamnade också här i Uppsala, många av oss – bland dem jag – som studenter.

En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen i modern tid här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det val och den parlamentariska process som användes för att legitimera detta var en grov parodi på demokrati. Valförrättarna till och med sökte upp dem som inte hade röstat i hemmet för att ”ge dem som inte hade kunnat en chans att rösta” (läs: rätt). En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från Sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår förstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finlands i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. Vi åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också – mot våra ursprungliga intentioner; vi ville ju alla hem till Estland – svenska medborgare.

Och vi försörjde oss själva, lämnade också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag är en av många. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.

För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.

Vad ska man tro om Juholt?

12 oktober 2011 16:15 | Politik | 82 kommentarer

Jag såg i förmiddags riksdagsdebatten kring budgetalternativen, och mitt främsta intryck av den är att S-ledaren Håkan Juholt skötte sig utmärkt – jag är särskilt imponerad över att han, mitt i den mediatornado han befinner sig i, lyckades bevara sitt lugn och i fråga efter fråga gå till offensiv.

Jag har hittills varit ganska försiktig i fråga om att uttala mig om den kris Juholt befinner sig i. Att det handlar om en mycket allvarlig kris går inte att ifrågasätta – se till exempel den förtroendemätning Dagens Nyheter publicerar i dag.

I den aktuella sakfrågan har jag samma ståndpunkt som rimligen varje vettig människa: Håkan Juholt, som representerar ett annat valdistrikt än Stockholm, har som alla andra riksdagsledamöter rätt till ersättning för den extra bostad han därför måste ha, dock naturligtvis inte också för den del av månadsavgiften som faller på hans stockholmska sambo. Möjligen kan Juholt för sin del ha trott att Riksdagens regler var mer generösa än de är, men av en person i hans position kan man begära, att han tar reda på fakta. Fast naturligtvis har också riksdagsförvaltningen och den socialdemokratiska gruppledningen ett ansvar för att infomera riksdagsledamöterna så att de får klart för sig vilka regler som gäller.

Nå, det här klantet har han redan fått äta upp: Han tvingas betala tillbaka sambons andel av bostadskostnaderna.

Det jag hittills har nämnt är i och för sig illa nog. Alla vet ju, att man inte brukar ha misskund med dem som överutnyttjar reglerna för olika slag av samhälleliga bidrag.

Men om nu Juholt alltså var naiv, finns det faktiskt också andra saker i den här historien som gör mig förbryllad, så förbryllad att jag inte utan vidare kunskap är beredd att utfärda vare sig moraliska eller andra domar. En viktig sådan sak rör händelseförloppet och tidsaxeln i den här historien.

Det råkar vara så att jag känner flera av de andra agerande i den här historien, bättre än jag känner Håkan Juholt, som jag bara ytligt har träffat. Partikassören Tommy Ohlström fanns på partiexpeditionen redan under min tid där. Kanslichefen Sven-Eric Söder känner jag sedan hans tid på Palmecentret. Informationschefen Nina Wadensjö var under en del av min tid på partiet redaktör för tidskriften Tiden. Och Juholts assistent Peter Cervin, som hade motsvarande tjänst redan på Mona Sahlins tid, har jag bland annat träffat vid partiexpeditionens julluncher för gamla medarbetare.

Några av de här personerna har lämnat olika uppgifter, också i fråga om varandra, om när Juholt respektive någon av de andra informerades om reglerna för riksdagens ersättning för extrabostad i Stockholm.

Källan till uppgiften att Juholt, tidigare än han själv har sagt, informerades om att han bröt mot riksdagens regler för ersättning för extra bostad är Cervin. Men han har sagt att han då också informerade Söder, vilket denne förnekar.

Och i Aftonbladets (12 oktober 2011) allt annat än Juholt-vänliga artikel om den här affären finns ytterligare en uppgift, som är mycket anmärkningsvärd om den är sann:

Informationschefen Nina Wadensjö säger till Aftonbladet ”att det i själva verket var Peter Cervin som valde att skicka in blanketten där Juholt ansökte om ersättning på samma felaktiga sätt som tidigare. Detta för att Cervin fått så tvetydiga signaler från förvaltningen”.

Innan allt det här har retts ut, är jag för min del – även om man naturligtvis kan klandra Håkan Juholt för slarv och naivitet – inte beredd att kräva hans huvud på ett fat.

Han har många goda sidor också, och han har ett hjärta som klappar till vänster. Och det är nog det senare, mer än lidelsen för lag och ordning, som är drivkraften för de stockholmslänare som nu i parti och minut tar avstånd från Juholt.

Lappar

11 oktober 2011 16:00 | Citat, Korta meningar | 1 kommentar

Det här var ju tråkigt” (Forum, 2010) är en bok med oftast argsinta meddelanden på lappar, uppsatta androm till varnagel. Den som med hjälp av andra har samlat ihop de här lapparna är David Batra. Batra har också skrivit introducerande texter till samlingens olika avdelningar.

Jag hämtar mina exempel utan hänsyn till den indelningen:

ALL AFFISCHERING
UTOM AFFISCHERING
OM AFFISCHERING
FÖRBJUDEN FÖRBJUDEN

ROST OCH PLÅTSKADOR
UTFÖRS BILLIGT!

Vi har rum där du
kan byta din bebis

ALLERGIKER?
FRÅGA PERSONALEN

VI
SERVERAR
VARMT KAFFE!

Lapp på tvättmaskin i gemensamma tvättstugan:
Sätt på mig
när jag är full
/Husfrun

HÄNGMÖRDAD OXFILÉ
SCAN, SVERIGE
299:- KG

Några av lapparna är roliga främst på grund av sin tafflighet. En del av dem har av allt att döma skrivits av inte så svenskkunniga invandrare, men det finns helt uppenbart också infödda svenskar som har brister i sina kunskaper om grammatik, rättstavning och meningsbyggnad, för att inte säga logik.

Något ska ni ha kvar att själva leta upp i den här boken, men här kommer till sist ändå ett modest exempel:

Språklektioner!
Jag lär dig svenska extra snabb!

(Och därunder ett telefonnummer)

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^