Vägen till Klockrike som film

3 maj 2011 18:22 | Film, Musik, Politik | Inga kommentarer

Harry MartinsonsVägen till Klockrike”, ursprungligen utgiven 1948, gavs ut i det med FiBs folkböcker konkurrerande Bonniers folkbibliotek, BFB, 1954, och jag måste ha skaffat den och läst den under min gymnasietid. Mycket annat av Martinson – ”Aniara”, hans poesi – gjorde ett starkt intryck på mig, men jag minns inte ”Vägen till Klockrike” särskilt väl. När jag jag nu, i samband med TV-visningen av filmversionen, som är föremålet för den här texten, söker information om den – själva boken finns i Uppsala, medan jag befinner mig i Öregrund – inser jag att den på flera punkter skiljer sig från verk med beröringspunkter men skrivna av andra proletärförfattare. Jag tänker då på till exempel Eyvind JohnsonsRomanen om Olof” och på Lars AhlinsTåbb med manifestet”.

De här andra böckerna, som ju också innehåller element av luffarliv och arbetslöshet, är mycket mer politiska, och eftersom jag läste också dem i mina formativa tonår, då jag blev övertygad socialist, minns jag dem bättre. Sedan finns det också annat som skiljer ut ”Vägen till Klockrike” från de båda andra verken: Martinsons bok utspelas i en tid som ligger mycket längre tillbaka, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, och dess arbetslösa luffare är följaktligen inte poltiskt medvetna på samma sätt. Dessutom är ”Vägen till Klockrike” mycket martinsonsk i det att hans berättelse rymmer så mycket av naturskildring.

Det här senare går också starkt igen i Gunnar Skoglunds filmatisering från 1953. Trots att filmen är gjord i svart-vitt, fångar Sven Nykvist, alltså samme fotograf som har en stor del av äran för Ingmar Bergmans filmer, landskapet med dess skogar och blänkande sjöar och hagar, vitsippsbackarna, vägrenarnas hundkäx och hövolmarna. Några höstrusk- och vinterbilder är visserligen också infogade, men sammantaget framstår nog luffarlivet som lite för idylliskt.

De människor som befolkar dessa miljöer, främst luffaren Bolle (Anders Ek) och den som kom att bli hans vadringskompanjon, råttfällemakaren (Edvin Adolphson), är goda rollprestationer, men det finns också många andra de möter längs vägarna, värda att minnas och nämnas vid namn: Naima Wifstrand, Anders Henrikson, Stig Järrel med flera. Genom hela handlingen möter vi också en rad kvinnor som korsar Bolles väg, till exempel Margit Carlqvist. De här mötena skildras ganska rapsodiskt – kvinnorna flimrar förbi liksom landskapet, och just därför blir det något av ett obegripligt antiklimax, när Bolle i slutet av filmen plötsligt erbjuds bestående kärlek, åtminstone en återkommande sommarkärlek, på en fäbod.

Med det här har jag väl också sagt att filmversionen av ”Vägen till Klockrike” är mer av en lyrisk rapsodi än en dramatisk historia. Visserligen tecknas ett episkt förlopp, där Bolles luffande tar sin början efter att han har sagt adjö till en före detta käresta på väg mot Amerika, och en episod där Bolle och de andra vinddrivna luffarna blir tagna av polisen och får sona sitt lösdriveri med straffarbete i ett stenbrott. Men filmen ”Vägen till Klockrike”, som alltså har en del andra förtjänster, saknar för mycket berättarnerv och dramaturgi.

Ändå tyckte jag att det var intressant att se den här filmen med dess bilder av billösa landsvägar och inhägnader som hade satts på plats främst för att hindra kreatur från att fritt ströva in på jordbruksmark. Den här sortens miljöer fanns faktiskt fortfarande i det 1940-talssverige, som jag kom till som pojke.

Ett plus vill jag också sätta för musiken i filmen, vald av Lille Bror Söderlundh, sådant som hans egen ”Bollelåten”, James McGrahamsGå, Sion, din konung att möta” (”Be Glad In the Lord And Rejoice”) och visan om alla färgerna, särskilt den blå.

Aftonbladet Kryss misshushållar med sin bästa konstruktör

2 maj 2011 21:53 | Media, Ur dagboken | 9 kommentarer

Största nöjet med Aftonbladet Kryss & Quiz har länge varit Svåra krysset, konstruerat av Anna Hagberg. I veckans nummer finns hon visserligen kvar med det betydlig lättare Stjärnkrysset, men varje veckas roligaste utmaning, Svåra krysset, görs nu plötsligt i stället av Mats Larsson. Hagberg har tidigare fått lämna uppgiften att konstruera Kryptiskt till Gudrun Pettersson, som gör att nöjet med kryptot, att det inte som nu ska vara enkelt och förutsägbart, är borta.

Svåra krysset har, i Mats Larssons nya regi, inte blivit lättare att lösa, men det är nu svårt på fel sätt.

Anna Hagbergs styrka låg inte i svårlösta kunskapsfrågor utan i att krysslösaren tvingades associera och pröva alternativa sätt att tänka. I Mats Larssons Svåra krysset finns det något enstaka exempel på den tekniken – svaret på GGGG ska bli MASSAGE – men desto mer av knappologiska kunskapsfrågor. Jag skulle tro att flertalet av krysslösarna behöver använda sig av ordböcker och uppslagsböcker och Google för att kunna lösa det här krysset, som man numera inte kan klara på hygglig allmänbildning. Hört talas om slaget vid LODE – det ligger i Estland – mellan svenskar och ryssar 1573? Ni har väl varit på ORRÖ? (Det ligger väster om Bullerön, om ni nu vet var den ligger.) Ni har väl hört talas om den italienska staden TERAMO? Ni känner väl till betydelsen av ordet ADDUKTION? Ni vet väl att NOA var son till Lemek?

Jag skulle kunna ge ytterligare en bunt såna här exempel.

För egen del har jag löst Mats Larssons svåra kryss, så det är inte det.

Men det var inte kul att göra det.

Jag längtar efter Anna Hagberg.

PS för säkerhets skull: Jag har aldrig någonsin träffat Anna Hagberg, vet ingenting om henne; det här rör sig alltså inte om en uppbackning från en kompis sida. Jag bara gillar hennes sätt att konstruera kryss. dENNsamme

En annorlunda Första maj

1 maj 2011 16:51 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Jag började Första maj-demonstrera i lägre tonåren, i min dåtida skolstad Sundsvall. Jag minns fortfarande gemenskapen med många, många människor – det var ett långt tåg som ringlade runt centrala stan. Sen dess har jag alltid gått i tåget.

Ända till i dag, då jag bara deltog i mötet.

Det här har inte att göra med att jag skulle ha ändrat uppfattning. Det har med fysik att göra, inte min men hustruns. Även hon har drabbats av hjärtproblem, och de är för närvarande värre än mina. Hon orkar inte gå särskilt fort och måste dessutom då och då stanna och vila. Så av solidaritet med henne avstod även jag från att gå med i tåget.

Vi tog bussen från Öregrund till närmsta demonstrationsort, Gimo. Bussturerna på söndagar/helger är glesare, och eftersom den lämpligaste bussen skulle anlända till Gimo efter mötesstarten, tog vi den som anlände ett par timmar för tidigt.

I dag var vädret visserligen soligt men kallt, så vi försökte – förgäves – hitta ett öppet café eller en dito servering – allt var stängt. Till slut hittade vi i alla fall en öppen närbutik, där man skyltade med kaffeservering. Den ägde dock rum vid ett bord utomhus, där det var alldeles för kallt att sitta. Men killen i affären, som vi köpte kvällstidningar av, förstod vårt predikament och erbjöd oss generöst att sitta i soffan i ett litet kontorsutrymme innanför butiken. Där fick vi dricka nybryggt kaffe medan vi läste de nyinhandlade tidningarna.

Den vänlige killen, som pratade lite haltande svenska och av hudfärgen att döma var afrikan, visade sig vara sudanes, närmare bestämt från södra Sudan, och en allt hjärtligare stämning spred sig, när Birgitta berättade att hon hade besökt Sudan och dessutom ett mycket stort antal andra afrikanska länder samt att de här resorna inte bara hade ägt rum under hennes tid som statsråd och talman – det förtjänar att understrykas att vår värd inte hade en aning om vem hon var, när vi bjöds in till det här personalutrymmet – utan också i hennes tidigare jobb på Nordiska afrikainstitutet och Sida. I samtalet deltog också två av vår värds kompisar, en av dem irakier, den andre palestinier – sins emellan talade de här tre arabiska.

Det här är Gimo, länge med en stor flyktingförläggning, i ett nötskal. Fast alldeles nytt är ju inte det icke-svenska inslaget i de här delarna av Uppland: På Första maj-mötet lite senare såg jag förre partiombudsmannen Anti Lahti, vilket är en påminnelse om de många invandrade finnarna på de uppländska bruksorterna. Dessa har för övrigt en mycket äldre invandrartradition: bruken byggdes ju till stor del upp av hitlockade valloner, vars ättlingar också i dag finns kvar i de här bygderna. Och åker man längre ut mot kusten, till exempel till vårt Öregrund, hittar man en del ester och estlandssvenskar, som bosatte sig här ute och fortsatte att fiska liksom de hade gjort i Estland. Jag hör inte till den här kategorin, men naturligtvis berättade jag för de tre arabisktalande i Gimo att jag egentligen är estländare och del av en mycket tidigare stor flyktingvåg till Sverige.

Nå, så småningom drog vi vidare till torget, dit Första maj-tåget snart marscherade in, passande nog till tonerna av ”Internationalen”.

Om själva Första maj-mötet kunde man berätta mycket, men jag stannar för att förmedla en enda sak. Huvudtalare var Vivianne Macdisi, oppositionslandstingsråd (S) i Uppsala läns landsting. Hon höll ett i flera avseenden fint Första maj-tal, men rörde vid publikens hjärterötter gjorde hon främst när hon talade om det som nu sker i stora delar av arabvärlden och inte minst i Syrien. Den här unga kvinnan, vars utseende och perfekta svenska inte avslöjar att hon från början inte är svenska, föddes nämligen 1975 i syriska Homs.

Efter mötet blir vi, tillsammans med Vivianne, hembjudna till Margareta Widén-Berggren, bland annat kommunalråd i Östhammar och ledamot av Socialdemokratiska partistyrelsen. Margareta bjuder på kaffe och bullar upp både kakor och bullar men också bröd med goda tillbehör att göra smörgåsar av, vilket dels är bra för mig som diabetiker, dels – tillsammans med de kryddstarka läckerheter vi fick till kaffet av vår nye vän sudanesen – kom att utgöra dagens lunch.

Väl hemma i Öregrund slinker jag på vägen hem in på Konsum och handlar det jag har serverat många Första maj: potatis att koka, basturökt skinka, melon plus två sorters löksmakande dip och så något vi nästan aldrig annars köper hem: två stora påsar chips. Till det här serverar jag vin.

Melodikrysset nummer 17 2011

30 april 2011 12:09 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll både sånt som var lätt och sånt som var svårt, men efter lite klurande klarade jag även de svåra momenten.

Men det började lätt, även om vi i dag hörde Helen Sjöholm till BAO på engelska, i ”You Are My Man”. Rakt översatt blir detta ”Du är min man”, som vi oändligt länge har hört på Svensktoppen. Men det är en fin låt.

Thorstein Bergman har jag träffat personligen; vi har rent av en del gemensamma intressen: liksom jag har han redigerat en arbetarrörelsesångbok. Genom åren har han skrivit flera sånger som har slagit. ”Om du någonsin kommer fram till Samarkand” från 1972 är ett exempel.

Martin Stenmarck är inte på riktigt samma sätt min bag. Från en ny platta hörde vi i dag hur som helst ”Everybody’s Changing”.

Dansband är inte heller min bag. Arvingarna, i dag med ”Livet är underbart”, har jag dock inte kunnat undgå att höra då och då.

Filmen med samma namn är mycket bättre. Dess tema leder oss över till dagens TV-serie, ”The World At War”, med musik av Carl Davis och med Sir Laurence Olivier bland de medverkande. ”En värld i krig” heter den på svenska.

Film, fast biofilm, är också ”Ratata” från 1956, ur vilken vi i dag fick höra titellåten med Martin Ljung. Povel Ramels gamla biofilmer, även den här, är sevärda men inte riktigt i klass med hans revyer – ändå har jag de flesta på video eller som DVD.

Oftast hör vi ”Gröna små äpplen” med sång av Monica Zetterlund. I dag hörde vi en orkesterversion, eftersom det annars väl hade varit för lätt att komma på att restprodukten (efter äpplen) är skrott. Den svenska texten (som vi alltså inte hörde) skrevs av Stikkan Andersson, men originalet – ”Little Green Apples” – är inte svenskt.

Den här låten har förekommit tidigare i Melodikrysset. Också Electric Light Orchestra har förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi ELO i ”Sweet Talking Woman”.

Kunde ni inte det, fick ni strax därefter ”light” gratis, eftersom det i frågan därefter ingick som ett led i Glenn Miller-hiten ”Moonlight Serenade”. Den har jag dansat till många gånger – det här vill jag kalla dansmusik!

Barbra Streisand är inte så dum hon heller. Men i dag var det inte henne själv vi hörde i en av hennes hits, ”Woman In Love”, utan gitarristen Francis Goya.

Anna Ternheim är också en utmärkt sångerska – tyvärr har jag inte hört våldsamt mycket med henne. Men visst var det henne vi hörde i ”Make It On My Own”.

Mando Diao har jag faktiskt också hört – otroligt nog, skulle de som känner mig säga. Men att det var de som sjöng ”Gloria” kom jag på tack vare att sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

I dag är det sista april, men sista april-firandet i Uppsala deltar jag inte i – jag har flyttat ut till vår blommande trädgård i Öregrund för sommarhalvåret.

I morgon ska Birgitta och jag dock ta bussen till Gimo för att delta i Första maj-firandet. Slut upp under de röda fanorna ni också!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, htp://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Litterär/politisk/religiös brevväxling mellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen

29 april 2011 7:42 | Politik, Resor | 2 kommentarer

Johannes Salminen (född 1925) är en åländsk, således svenskspråkig författare, som sådan sparsmakad och inriktad på essäistik.

Jag vet faktiskt inte hur hans vägar korsades med Jaan Kaplinskis, född 1941 och bosatt i estniska Tartu, främst poet men också han med en dragning åt essäistik.

De är båda intresserade av litterära, politiska och religiösa frågor utan att för den skull ha identiska utgångspunkter. Salminen är till exempel katolik, medan Kaplinski förhåller sig skeptisk till olika former av bekännelsetro men har en viss dragning till naturreligioner och daoism.

En första brevväxling dem emellan publiceras i volymen ”Sjunger näktergalen än i Dorpat?” (Alba, 1990). Kaplinskis brev till Salminen har översatts till svenska av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, medan Salminens brev till Kaplinski förstås i original är skrivna på svenska. Den här boken har samtidigt (1990) utgetts i Finland men på svenska, på Söderströms förlag, där Salminen var litterär rådgivare 1956-1960 och litterär chef 1961-1991. På finska kom den här boken först 2010, med titeln ”Olen Kevät Tartossa”. Däremot har den aldrig utgivits på estniska.

Jaan Kaplinski är sedan länge socialdemokrat – har som sådan låtit sig väljas in i fullmäktige i Tartu – men han är, vilket säkert har att göra med hans sovjetiska erfarenhet, djupt skeptisk till alltförklarande ideologier:

”Denna baltiska och estniska vardag har gjort mig till en person som tänker radikalt annorlunda än vad som kanske annars skulle ha varit fallet. Den har lärt mig att medvetet förakta de avgudar som döpts till ‘Historien’, ‘Staten’, ‘Framsteg’, ‘Utveckling’, ‘Västerlandets civilisation’, ‘Kristendom’, ‘Socialism’ och vilka det nu ytterligare är, i vars namn ständigt allt det har förintats som stor-staternas, stor-företagens och stor-kyrkornas ledare ansett förlegat, icke ändamålsenligt, fientligt, kätterskt.”

Dessutom ser han ibland komiska likheter mellan den här typen av allt-förklarande trossystem och ideologier:

”Lite cyniskt uttryckt är kristendomen en judisk sekt, kommunismen en kristen sekt och det är mycket svårt för mig att tro att någondera gjort människorna lyckligare.”

Ur kanske främst sin erfarenhet av kommunismen och den misstro mot storvulna trossysem som är en följd av denna har han sökt sig till historiens förlorare, till exempel erfarenheter och föreställningar hos minoriteter och naturfolk, så vitt jag förstår även daoismen med dess större mångtydighet och förmåga att se olika aspekter av samma sak.

Kaplinski är ju uppvuxen i ett samhälle som gjorde sitt yttersta för att cementera synsätt, avsedda att förklara och försvara den bestående ordningen, men han var inte av den typen som rättade in sig i ledet:

”När jag studerade vid universitetet hade uttrycket ‘allmänmänsklig’ fortfarande en dålig klang. Även jag har blivit beskylld för överdriven hänsyn till det allmänmänskliga, det vill säga att bortse från klasstillhörigheten, kamppositionen, betrakta fienden mer som en människa än en fiende. Intellektuella hos oss kände kanske den mest maktlösa vreden inför de faktum att ett så allmänmänskligt fenomen som logik inte gällde i vårt samhälle. Om logiken ledde till sådana resultat som inte behagade makthavarna, tog man ‘dialektiken’ till hjälp mot den och påvisade att det rörde sig om någonting fientligt eller att det var ett abstrakt resonemang, som inte hade någon större relevans för det verkliga livet. ‘Livet’ var det bolsjevikiska samhällets andra gud. Den guden hade man gemensam med Nazi-Tyskland. Livet, dess komplexitet och dialektik (det borde snarare ha hetat ‘irrationalitet’), användes för att motverka alla försök att göra samhället mer mänskligt och förnuftigt.”

Kaplinski fortsätter:

”Kärlek och logik förenar människor till ett kollektiv, ett folk, skulle kunna förena dem till en mänsklighet. Om det inte funnes de som vägrar erkänna kärleken och logiken, som utestänger sina motståndare från kärlekens och logikens domäner. Sådana som nazisterna och bolsjevikerna och postbolsjevikerna, för vilka motståndarnas logik var värdelös, eftersom den framfördes av en mindervärdig eller fientlig människa.”

Det är värt att notera att Kaplinski i samma andetag tar avstånd från både kommunismen och nazismen. I samma brev till Salminen noterar han att det här dubbla avståndstagandet också fanns i den mänskliga kedja som, som ett led i frihetskampen, sträckte sig genom hela Baltikum:

”Och i den ‘baltiska kedja’ som anordnades till Molotov-Ribbentroppaktens sorgliga 50-årsminne bars verkligen banderoller på vilka bägge erövrarnas symboler fanns bredvid varandra – hakkorset lika väl som hammaren och skäran.”

Salminen och Kaplinski besitter en avsevärd lärdom och beläsenhet, mycket roande för oss som tycker om sådant, men ska jag vara en smula kritisk, tycker jag ibland att deras kritiska omdöme ibland blir mer tolerant i takt med att avståndet, i så väl historiskt som geografiskt avseende, ökar. Men för all del: visst kan man hitta uppmuntrande drag hos både kinesisk och tsarrysk kultur och samhällsutveckling. Intressant att iaktta hos den skarpe kommunismkritikern Kaplinski är också att han aldrig uttalar sig oförsonligt om ryssarna, inte ens de ryssar som under sovjetepoken har flyttat in i Estland. Tvärt om berättar han om hur en mängd ryssar, bosatta i Estland, entusiastiskt ansluter sig till den estniska folkfronten. Samtidigt ser han att roten till de motsättningar som ändå existerar finns längre tillbaka, i den sovjetiska ocksupationshistorien: ”I mitt barndomshem citerades ständigt Pusjkin och Lermontov, och ännu 1945 behövde användningen av det ryska språket inte vara illa tåld. Fram till det hade det i Estland inte funnits någon sådan avoghet och fientlighet mot Ryssland som i Finland. Fientligheten kom stegvis tillsammans med hundratusentals kolonisatörer och överordnade, som inte kunde eller ville använda estniska och inte heller ville lära sig det.”

När det gäller epokens kärnfråga – brevväxlingen mellan de båda herrarna äger rum 1989-1990 – ser de klart var den sjungande revolutionen kommer att ända och att det egentligen inte finns någon väg tillbaka. Salminen, som jag inte så mycket har uppehållit mig vid, eftersom mitt fokus i denna serie bloggartiklar ligger på Kaplinski, är här full av förakt mot finländska politiker, som – faktiskt i motsats till svenska – under hela den baltiska frigörelseprocessen håller en mycket låg profil, vid det laget troligen ett onödigt förhållningssätt, ett arv från det smärtsamma fredsslutet och därefter den överförsiktiga Paasikivi-Kekkonen-linjen.

Hur som helst: Estland vann sin självständighet åter, och kvar av det styrande estniska kommunistpartiet blev en nullitet, aldrig ens i närheten av att ta sig in i riksdagen ens efter omvandling till nationalkommunister. Många av de gamla kamraterna fann nu nya lönsamma verksamheter i det privatiserade näringslivet. Andra hittade nya fora i nya, till och med mycket borgerliga partier.

Några av dessa hade kommit tillbaka till sitt gamla hemland efter den sovjetiska ockupationen av Estland, men för oerhört många av de estniska kommunister som efter Estlands frigörelse efter första världskriget och ryska revolutionen hade det gått mycket illa långt tidigare, under Stalins utrensningar. Om dem skriver Kaplinski: 1937-1938 avrättades flertalet estniska intellektuella i Sovjetunionen, och alla som hade upprätthållit någon form av kommunikation med släktingar i Estland fängslades.

Kajsa Borgnäs intervjuar Håkan Juholt i Tiden

28 april 2011 12:53 | Media, Politik | 1 kommentar

I senaste numret av Tiden, socialdemokratisk idé- och debattidskrift, nummer 2 2011, intervjuar Kajsa Borgnäs Socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholt.

Borgnäs: ”Jag tänker mig att det finns åtminstone tre konkreta samhällsutmaningar som partiet måste lösa, för att vara just samhällsbärande och samhällsförändrande: välståndstillväxten, välfärden och hållbarheten. Du har i ditt installationstal och i intervjuer börjat skissa på konturerna för en linje i välfärdsfrågorna: utvärdera, gör om, gör rätt. Men i välfärdsfrågor och hållbarhet är du mer vag. Hur resonerar du kring dessa?”

Juholt: ”- Jag ser framför mig fyra politiska uppgifter, som på samma gång är verktyg och mål. För det första: sträva efter att nå en kunskapsbaserad ekonomi, en ekonomi byggd på investeringar i medborgarnas kunskaper, utbildning och lärandeprocesser. Det innebär att se värdet av förskolan, skolan, yrkesutbildning och vuxenutbildningen, via universitet och högskola. Jag vill att vi ska diskutera kunskap som en motor i ekonomin, inte en kostnad. Och satsa på den.

– För det andra vill jag koppla resonemang om en värdeburen tillväxt till detta. Alltså att vår tillväxt måste ske på ett sådant sätt att den inte förutsätter barnfattigdom, miljöförstöring, sjunkande skolresultat och så vidare. Den tillväxt vi har ska baseras på investeringar i löntagarna, och därmed i barn, pensionärer och alla andra grupper i samhället. Detta hänger ihop med, för det tredje, en social investeringspolitik, där jag vill etablera en politik som stärker medborgarvärdet, snarare än penningvärdet. Jag vill att vi satsar på museer, fritidsgårdar, samlingslokaler – allt sådant som skapar den tillväxt vi vill se.

– Tillsammans åstadkommer dessa tre ”linjer” ett ”innanförskapets samhälle” där medborgare och människor tas till vara och den ekonomiska utvecklingen sker till gagn för dem, inte på bekostnad av social och ekologisk hållbarhet. Det är det som är uppgiften framför oss. Så tänker jag att hållbarhet och välståndstillväxten hör ihop med välfärdsfrågorna.”

Det här samtalet spänner över mycket fler frågor och innehåller dessutom också enskilda formuleringar, nästan palmeska i sin elegans, som Juholts linjetal vid partikongressen var späckat av. Ett exempel ur Tiden-artikeln:

”Jag är oerhört kritisk till den ‘popcorn-politik’ som partiet lockats in i alltför länge; där förslag på förslag ploppar ur grytan utan inbördes ordning, och där utspel tas fram med hänsyn till vad vi tror att människor vill höra, inte vad vi själva vill åstadkomma.”

Än så länge finns inga länkar till artiklarna i det här Tiden-numret, men en bra idé även av andra skäl är att prenumerera. 288 kronor kostar en helårsprenumeration (6 nummer). Pengarna sätts in på postgiro 134 74 81-2.

Det här numret innehåller också mycket annat läsvärt, till exempel Kajsa Borgnäs’ krönika ”Efter tredje vägen?”, Ann Lindes bekymrade artikel om en socialistinternational i kris, ”Vinna eller försvinna” och ett knippe recensioner – bland de senare vill jag särskilt nämna Daniel BrolinsCaligulas återkomst”, som handlar om Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan, ”Hets!”.

Pressgrodor

27 april 2011 16:05 | Citat | 1 kommentar

hittade via Journalisten nummer 5 2011:

”Den jag mött mest är Fredrik Reinfeldt som var ordförande i Muf-distriktet samtidigt som jag, berättar Tommy Weidelich.”

Aktuellt i politiken

Pressad al-Assad kräver slöjdförbud

SR.SE/EKOT

Person biten av berg

VK.SE rapporterar om vargangrepp

Facket överkört
av förskolebussen

Södermanlands Nyheter

Serieroman där bilderna överglänser text & story

27 april 2011 12:50 | Deckare, Serier | Inga kommentarer

Jag blir först förbryllad över titeln till Jens Lapidus’ och Peter Bergtings serieroman ”Gängkrig 145” (Wahlström & Widstrand, 2009), men efter lite research förstår jag, att siffrorna syftar på ett postnummerområde, som omfattar Alby, Botkyrka och Tumba. Delar av de här områdena är ju invandrartäta, och de gäng av unga kriminella, i fallet exjugoslaverna också äldre gangsters, som står för det gängkrig som skildras, finns bland annat där.

Lapidus’ story startar med en våldtäkt på en berusad och försvarslös ung flicka, och utifrån den här händelsen trappas sen händelseförloppet upp till fullt gängkrig: tjejen, Jivan, berättar för sin bror Mahmud, varefter hämndvåld föder allt mera våld. I sina våldsamma partier, med fysiskt våld, vapen och bilar, fungerar också ”Gängkrig 145″ som serie.

Textförfattaren, Jens Lapidus, är den mest kände i duon bakom den här serien – han är som bekant en storsäljande deckarförfattare. Men i den här genren är tecknaren, Peter Bergting, honom mycket överlägsen. Hans färgteckningar är, när det gäller person- och miljöteckning och inte minst action, det som främst ger den här serieromanen dess läsvärde.

Lapidus är en spännande författare, vilket i den här boken illustreras av det efter serien lagda prosastycket om några av figurerna i serien, ”Mamma försökte”. Men som serieskapare är han en amatör: Topparna i storyn är alltför få och han behärskar inte riktigt serietekniken, att berätta sin historia med i huvudsak pratbubblor och så ett antal korta textbryggor som för historien framåt. Alltför ofta pepprar han bildrutorna med myriader av berättande och förklarande små textrutor.

En del av Lapidus’ story kretsar, à la vanliga läsdeckare, om konflikter mellan poliser, som har olika syn på hur jobbet ska skötas, Ronander och hjälten Hägerström. Hägerströms regelbrott, hans förhållande till en kvinnlig polis respektive en exhustru samt hans äventyrande i slutfighten av sitt och den senares barn pekar mot att det kan finnas en planerad fortsättning.

Görs även den i serieform, hoppas jag att Lapidus har lärt sig något av arbetet med ”Gängkrig 145″. Görs den som en vanlig deckare, à la det påhängda prosastycket, är jag inte lika orolig.

Bröderna Marx från Sovjetunionen

26 april 2011 13:53 | Film, Politik | 9 kommentarer

Jag har sett ”Ninotchka”, Ernst Lubitschs film från 1939 med Greta Garbo i huvudrollen, flera gånger. Den här gången har jag sett om den på DVD.

Det här är en film där allt stämmer: Lubitschs eleganta regi, Garbos spel – det visar sig här att hon hade också en komisk talang, som växer genom att hon använder sig av ett återhållet spel – och så ett spirituellt manus, skrivet av bland andra Billy Wilder.

Till Paris anländer tre sovjetiska emissarier, som inte så lite påminner om bröderna Marx: Iranoff (Sig Ruman). Buljanoff (Felix Bressart) och Kopalski (Alexander Granach). Sovjetunionen är i stort behov av kapital, och deras uppdrag är att sälja en stor kollektion juveler, som de bär med sig i en resväska.

Eftersom de för förvaringen av juvelerna behöver ett stort kassaskåp, hamnar de i hotellets kungliga svit med ett dygnspris som får dem att fundera över hur de ska förklara denna extravaganta utgift för sina uppdragsgivare. Paris och livet på ett av stadens lyxhotell visar sig dock ha en nedbrytande effekt på deras kommunistiska moral, och snart beställer de upp både helflaskor champagne och cigarretter, det senare nog mest för de tre kurviga cigarrettflickornas skull.

Projektet med försäljningen av juvelerna går också snart i stå: I Paris finns nämligen juvelernas ursprungliga ägarinna, storhertiginnan Swana (Ina Claire), som med advokathjälp blockerar affären. Det kan komma att ta tid att få saken avgjord – men under tiden passar de sovjetiska bröderna Marx på att göra sig glada dagar.

Tålamodet tryter i Moskva, och till Paris utsänds nu en superkontrollör, Nina Ivanovna Jakushova (Greta Garbo), gemenligen kallad Ninotchka. Garbo spelar den här rollen med osviklig precision: i allt från klädsel och mimik till stålhård moral och absurda frågor om den för henne nya, kapitalistiska världen framträder hon som en mänsklig kommunistisk pansarkryssare.

Men även kvinnliga pansarkryssare kan drabbas av så oberäkneliga saker som kärlek.

Sin blivande kärlek stöter hon av en slump ihop med under en sightseeingtur till fots i avsikt att lära sig det mesta om Paris: greve Leon d’Algout (Melvyn Douglas), playboy men en charmerande karl. Vad hon inte till att börja med vet är att han är lejd att vara storhertiginnan Swanas verktyg i kampen om juvelerna – dessutom, får hon först så småningom veta, är greven också storhertiginnans älskare.

Nu är greven inte den illistige typ detta tycks peka mot. Han blir upp över öronen förälskad i Ninotchka och stoppar undan storhertiginnans inramade porträtt i en byrålåda.

”Ninotchka” handlar förvisso om oförenliga ideologier, men filmens kärna är de svårberäkneliga saker kärleken åstadkommer med oss människor. Greven börjar läsa Marx, inte bröderna utan Karl, och försöker tillämpa sina nyförvärvade jämlikhetsidéer på sin helt oförstående och allt mer förfärade betjänt.

Och Ninotchka förförs inte bara av greven utan också av Paris och den atmosfär och flärd staden bjuder på: en vacker hatt, modekläder, champagne.

Av champagnen, inmundigad på en restaurang dit också storhertiginnan anländer, blir hon milt talat plakat och måste därför av greven hemföras till hotellet, i vars säng hon faller i dvala.

Och så går det som det går: när hon vaknar nästa morgon, är juvelerna borta.

Både hon och hennes tre musketörer vet vad det betyder i stalintidens Sovjetunionen.

Så när storhertiginnan ringer med alla trumf på hand, är hon beredd att göra en smärtsam uppgörelse, som för hennes del innebär att hon flyger hem och lämnar greven åt storhertiginnan.

Nå, greven blir för den skull inte mindre begiven på Ninotchka. Han försöker, förgäves, få inresevisum till Sovjetunionen, och han skriver brev som, med hela texten censurtuschad, anländer till den förkrossade Ninotchka, nu i Moskva.

Skildringen av trettiotalets vardagsliv i Sovjetunionen görs här i komediform men är icke desto mindre träffande: trångboddheten med många boende i samma lägenhet, tystnaden som utbreder sig över samtalet när en på goda grunder misstänkt angivare kommer in i rummet, bristen på livsmedel, här illustrerad av hur hennes tre kumpaner från Paris kommer hem till Ninotchka med var sin dyrbarhet, ett ägg. Att ett av äggen har gått sönder i en kavajficka skildrar i komedins form det som naturligtvis på riktigt på den tiden i det samhället var en tragedi.

En öppning i denna svarta tillvaro erbjuds när Iranoff, Buljanoff och Kopalski sänds ut på ett nytt utlandsuppdrag, den här gången till Turkiet. Från Konstantinopel inkommer nu även den här gången rapporter om försummade plikter och ett tvivelaktigt leverne. Så den som stenhård betraktade Nina Ivanovna Jakushova utsänds ännu en gång för att bringa ordning i oredan.

Det visar sig att de andliga kusinerna till bröderna Marx den här gången har öppnat en icke oäven och därför välbesökt restaurang. Dessutom har de meddelat greve d’Algout vem som är i antågande.

Den här gången får han och Ninotchka varann, så slutet gott, allting gott.

Men nej, förresten. Innan filmen är till ända ser vi en av de tre avhoppade sovjetiska musketörerna demonstrera mot de båda andra, som har kastat ut honom ur krogägarkretsen.

Sådan är kapitalismen.

Expressen kastar skit på Juholt

25 april 2011 15:24 | Media, Politik | Inga kommentarer

Jag har för rätt länge sedan slutat köpa Expressen mer regelbundet. När jag via andra S-bloggar får höra att Expressen har skrivit en artikel där anonyma svenska turister i Turkiet kastar skit på Håkan Juholt – Juholt och hans särbo är i Istanbul över påskhelgen – kollar jag förstås expressenartikeln via nätet.

Jag är gammal journalist och har allt sedan tonåren dagligen läst många tidningar – men den här expressenartikeln hör till de mer lättviktiga jag någonsin har läst. En svenskspråkig (givetvis anonym) samtalsavlyssnare har hört Juholt muttra över priset på en gin och tonic, förbanna en okänd svensks – troligen sossepolitikers -iphonemeddelande och uttala sig förklenande om en likaledes okänd kvinnlig partivän.

Tro mig: sådant här händer i de flesta människors, inte bara partiledares liv. Alla har vi förbannat både det ena eller det andra.

I sak är det Håkan Juholt sa ingenting att bry sig om. Men är man partiledare eller eljest en känd politiker, ska man kanske ändå vara försiktigare än han nu var, när man vistas i offentliga miljöer. Svenska öron, en del av dem illvilliga, finns överallt i världen. Jag har egna erfarenheter, men dem tänker jag inte berätta. Och jag kan vittna om att min egen hustru, på den tiden då hon var statsråd och sen talman, lärde sig att hålla tand för tunga inför offentligheten även vid tillfällen då en mindre påpassad medborgare inte ens skulle ha dragit sig för att slå en dum och oresonlig antagonist på käften. (Fast det är nog mer jag än hon som ibland kan gripas av sådana böjelser.)

Håkan Juholt är en klok karl, och jag tror att han redan har dragit rätt slutsats av det här: I offentliga miljöer finns även fiender, och då måste man passa sin tunga jävligt noga.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^