Kjell Eriksson hos Ordfront på Stadsbiblioteket

9 oktober 2008 15:37 | Deckare, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Kjell Erikssons nionde deckare om uppsalapolisen Ann Lindell heter ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront). Jag har köpt den men ännu inte läst den – jag återkommer med en recension.

Kjell Eriksson är i sina deckare en uppsalaskildrare av rang, och han har många läsare i sin hemstad. Ordfront – Kjell har varit lokalavdelningens ordförande – passar på att tillsammans med ABF och Stadsbiblioteket anordna en författarafton i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid (i dag, torsdagen den 9 oktober) klockan 18.30. Det är fri entré, och det kommer säkert att bli trångt. Biljetter bokas i Stadsbibliotekets reception, telefon 018-727 17 00, e-post stadsbiblioteket.receptionen@uppsala.se. Biljetter hämtas senast klockan 18.00.

Själv kan jag inte gå, men jag har laga förfall. Jag och Birgitta ska gå på Konsert & kongress för att höra musik av Puccini. Men ni som inte ska gå dit, bör gå och lyssna på Kjell.

Krig och beredskapstid

9 oktober 2008 15:17 | Media, Politik | 6 kommentarer

Åter har jag fått några gamla Folket i Bild på posten; på Tradera köper jag regelbundet nummer som jag inte redan har.

Den här gången är tidningarna från krigsåret 1943.

Nummer 10 startar med en artikel om Sovjets unga generaler. Längre fram i tidningen berättar Stig Almqvist – den förr mycket berömde filmskribenten Robin Hood – om en rad kända franska filmskådepelare, som nu vistas som flyktingar i Hollywood. Ryssland och USA i gemensam front mot Nazityskland.

En rubrik på omslaget till nummer 13 fick säkert läsarna att hoppa till: ”Ryssarna i Berlin och alla tiders femtekolonn!” 1943? Nej, det här handlar om 1760. Man kunde göra lockande rubriker även 1943.

I samma nummer finns en artikel i en serie om striderna i Nordnorge 1940, närmare bestämt om hur de allierade intog Narvik. Den här artikelserien fortsätter i nummer 14 med en artikel om striden om Malmbanan och den fortsatta kampen om Narvik.

I nummer 14 hittar man också en artikel med rubriken ”Dagligt liv i Oslo”, om ransonering och stöveltramp och passivt motstånd.

Omställningen i yrkeslivet under krigsåren, då männen hade beredskapstjänst, speglas i bildreportaget i nummer 47, ”Kvinnlig lastbilschaufför”. Nödvändigheten körde över de invanda könsrollerna och kom sedan också efter kriget att spela en roll för att få allt fler kvinnor att gå in i yrkeslivet, även i tidigare mansdominerade delar av detta yrkesliv.

Beredskapsfolket har under den här tiden en särskild avdelning i tidningen, ”Folket i fält”, där man hittar allt från beredskapshumor till karikatyrtävling.

Filmartikeln i nummer 14 handlar om inspelningen av Ernest HemingwaysKlockan klämtar för dig”. Föga förvånande ligger fokus i artikeln på Ingrid Bergman i en av huvudrollerna – men alla vi som har läst boken, då som nu, vet att dess handling utspelas under spanska inbördeskriget och att Hemingways storartade roman har en starkt antifascistisk tendens.

I sin långa serie om människor i olika yrken har Folket i Bild i detta nummer hunnit fram till ubåtsmatrosen. Till formen är artikeln opolitisk, men samtliga läsare kände ju till varför det var nödvändigt för Sverige att ha ett starkt ubåtsförsvar.

Av en slump (?) har jag med en annan försändelse innehållande gamla Folket i Bild fått också nummer 17 1943 av tidningen Folk och Försvar. Huvudartikeln där har rubriken ”Ulventragedins sista akt” och handlar om jordfästningen av de 33 döda från ubåten Ulven, som gick på en mina.

Visst finns här också artiklar som ”Söta lottor i det gröna”, men udden i de viktigare artiklarna är klar: Vi ser flygbilder av det sönderbombade Hamburg, och ledaren, ”Åter klar kurs”, medger att ”transiteringarna har blivit en olycklig historia, som tärt på vår andliga motståndskraft”. Men nu gäller följande: ”Den svenska utrikeskursen är åter klar och otvetydig och inom Sveriges gränser finns inga andra soldater än svenska.”

Det är intressant att ta del av material som inte är efterhandstolkningar av tiden utan direkta uttryck för de stämningar som fanns då.

Nobelpriset i litteratur till Jean-Marie Gustave Le Clézio

9 oktober 2008 13:48 | Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag hör till dem som läser mycket skönlitteratur; vi har också ett omfattande eget bibliotek. Det gör att jag oftast har läst åtminstone något av de författare som får nobelpriset i litteratur.

Så inte den här gången. Det finns inte en enda bok av Le Clézio i bokhyllan, och jag har heller inte läst någon. Le Clézio är en lucka i min litterära bildning.

Det får ses som en försummelse. Jag ska läsa honom, inte på grund av snobbism eller plikt utan för att jag blev nyfiken efter presentationen i radio.

Vad borde jag börja med?

En ny generation radikala socialdemokrater

8 oktober 2008 15:15 | Media, Politik | 3 kommentarer

SSUs Tvärdrag håller, under Jens Lundbergs och Daniel Suhonens redaktörskap, på att bli den verkligt oumbärliga tidskriften för socialdemokratisk debatt.

I nummer 4 2008 har jag särskilt fäst mig vid var sitt bidrag från och så ett samtal mellan Katrine Kielos, Magnus Wennerhag och Kajsa Borgnäs. Katrine har många av oss tidigare läst på hennes nu nedlagda blogg, men man kan numera läsa henne bland annat i Dagens Arena. Magnus knöt jag till den socialdemokratiska programkommissionens sekretariat, medan jag fortfarande fanns kvar där; numera är han bland annat redaktionssekreterare för Fronesis. Kajsa är ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet; henne kan man bland annat följa på hennes blogg, som det finns länk till här intill.

Det har funnits perioder då jag har tappat nästan all tro på att socialdemokratin skulle komma tillbaka som en samhällsomvandlande vänsterkraft i svensk politik. Denna pessimism har fått sin näring inte minst av att då både SSU och Studentförbundet har dragit ändå längre åt höger – det har alltså funnits föga hopp om framtiden. Men det har alltså lönat sig att vänta tiden an: de här tre, och många fler med dem, ger både nyliberalismen och de oreflekterade anpassningshållningarna, som fortfarande finns hos alltför många socialdemokrater i ledande ställning, en match. Ett par citat från Kajsa Borgnäs: ”Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp har tappats bort.” ”Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring.”

Och ett från Katrine Kielos: ”Progressiv politik kan skapa en känsla för det möjliga. En känsla för att människor som arbetar tillsammans kan och ska göra världen bättre. Det är vad socialdemokratin handlar om i grund och botten. Att människor har skyldigheter mot varandra liksom mot sig själva och att det goda samhället bör uppmuntra oss. Inte hålla oss tillbaka. Människan kan styra sitt öde och behöver inte överlämna det åt marknadskrafterna. Men då behövs mer politik. Inte mindre. Den svåra frågan om hur, är vad en ny socialdemokrati måste besvara.”

Dagens unga radikala socialdemokrater är inte längre rädda att tala i termer av klass – och hos dem finns alldeles självklart också ett könsperspektiv, när det gäller samhället och dess maktstrukturer. Magnus Wennerhag ser i sitt bidrag de nya rättviserörelserna, de som samlas i World Social Forum, som världsvida bundsförvanter till den arbetarklassbaserade nationella socialdemokratin.

I det av Moa Elf Karlén sammanfattade samtalet pekar de ut sådant som jämlikhet, antikapitalism och hållbarhet som de viktigaste målen för socialdemokratisk politik.

De tankar som var bärande också i 1990 års socialdemokratiska partiprogram har alltså kommit till heders igen.

Bara 100 kronor kostar en årsprenumeration, sex nummer, på Tvärdrag. Anmäl dig som prenumerant och mejla namn och adress till tvardrag@ssu.se.

Svar i svåra krysset

7 oktober 2008 18:39 | Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Varje måndag köper jag Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz, fylligare nu än när jag först började köpa den och lösa alla kryssen där. Det vill säga, Östen Nilssons Sportkrysset löser jag aldrig. Jag har visserligen provat och lyckats med hjälp av Google, men det känns meningslöst, eftersom jag ju aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV.

Annat, till exempel Elli ArbaeusVetenskapskrysset, envisas jag dock att lösa, även om jag som gammal latinare har handikappet att inte kunna mycket om naturvetenskap.

Min personliga favorit bland Aftonbladets krysskonstruktörer är Anna Hagberg. Hennes kryss är lagom kluriga. Dessutom älskar jag att lösa hennes krypto, Kryptiskt.

Kul, eftersom det utmanar ordfantasin, men inte särskilt svårt är Lars Fjellströms Tvetydigt. Kul och inte heller särskilt svåra, ibland dock lite slängiga i formuleringarna, är Mattias Sigurdssons kryss. Ordflätan Bikupan har däremot blivit för lätt när den nu görs av Eva Ohlin Särman i stället för, som tidigare, av Claudia Sigurdsson som verkligen kunde sätta ens kombinationsförmåga på prov.

Jag löser också, vecka efter vecka, Bengt Löfstrands Svåra krysset. I allmänhet går det att klara på allmänbildning.

I veckans upplaga fanns dessutom en fråga som var extra lätt, åtminstone för mig: ”Kokk som skriver”, tre bokstäver.

Min vana trogen – ni melodikrysslösare vet vad jag syftar på – skickar jag dock aldrig in svaren, ens när jag själv finns med bland dem.

Tillbaka till Brooklyn – och the Village

7 oktober 2008 12:56 | Musik | Inga kommentarer

Om Dave van Ronk (1936-2002) har jag tidigare skrivit – se Kulturspegeln, Musik.

På den CD som föranleder det här, ”Going Back to Brooklyn” (Hightone Records HCD 8192, 2006, som innehåller inspelningar från 1991), finns hans ”Left Bank Blues”, där titeln syftar på ett besök i Paris och Vänstra stranden, och som Rosalie Sorrels skriver i texthäftet, finns det hos van Ronk mycket som är besläktat med det som franskspråkiga kabaréartister (Brel, Piaf, Aznavour) gjorde. Men om man går från texterna till musiken, hittar man hos van Ronk en mycket större bredd och variation. På hans repertoar finns inte bara folksånger och blues utan också jug- och washboardbandmusik, jazz och ragtime. Och så skrev han alltså ballader i singer/songwriteranda. Den här skivan innehåller bara låtar med text och musik av van Ronk själv och vetter alltså åt det sist nämnda hållet. Men där finns enstaka nummer som har omisskännliga drag av irländsk musik (”Luang Prabang” à capella och den likaledes rent vokala ”Tantric Mantra” samt ”Last Call” som låter som en irländsk fyllevisa). Och där finns ragtimemusik, som blir mjukare på van Ronks gitarr: ”Antelope Rag” och ”The Gaslight Rag”.

The Gaslight hette ett berömt ställe i the Village, och det leder oss vidare till nästa tema:

Han inte bara umgicks med och spelade ihop med många av dem som vi här i Sverige känner bättre till än Dave van Ronk: Joni Mitchell, Tom Paxton, Leonard Cohen. Och Bob Dylan – läs de mycket uppskattande omdömena om van Ronk i Dylans memoarer!

Vilken fin låtskrivare van Ronk var framgår av de tre inledande låtarna på CDn: ”Losers”, en hes ballad från 1982, ”Blood Red Moon”, en blues i Robert Johnsons anda, och den vemodiga och vackra ”Honey Hair”, här inte som ursprungligen i 4/4s takt utan, som van Ronk själv skriver: ”Here it is in 5/4 (more or less), the way it shouold be”.

Och den avslutande kärleksballaden ”Another Time and Place” är helt underbar.

Folkmusik med Pete Seeger

6 oktober 2008 20:58 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Under besöket i New York köpte jag bland annat en CD med Pete Seeger, ”Folk Music of the World” (Collectables COL-CD-0867, 2006). Jag tyckte, när jag kollade den i skivaffären, att det mesta som fanns på den redan föreföll finnas i mina samlingar men kände inte igen omslaget. Väl hemma såg jag, att jag redan har exakt det här urvalet. Men fortfarande finns på omslaget en Pete Seeger, som är betydligt äldre än då han i själva verket sjöng in de här sångerna.

Inspelningarna är nämligen gjorda mycket tidigt, på den tiden då mannen som senare grundade Folkways fortfarande drev skivbolag under namnet Asch Recordings. Moe Asch hade nämligen då en medfinansiär, som han dock inte drog jämt med – eller om det nu var tvärt om. Hur som helst: de båda kompanjonerna skilde på sig. Asch startade Folkways med ungefär samma inriktning på utgivningen. Det dittills utgivna var det, om jag har förstått saken rätt, lite slagsmål om, men i ett stort antal fall hamnade det utgivna materialet hos både Asch och hans före detta kollega. Och det är den före detta kollegans del av arvet som i dag finns hos Collectables.

Liksom Folkways, senare Smithsonian Folkways, har Collectables putsat upp ljudet från de gamla inspelningarna, så att det håller modern klass. Och det här urvalet av folkmusik, insjungen av Seeger, har stor bredd och god kvalitet, även om titeln, ”Folk Music of the World”, innebär en överdrift – de flesta sångerna är amerikanska.

Men inget ont i det. Där finns ”Black Is the Colour of My True Loves Hair”, ”The Fox”, ”Joshua Fit the Battle of Jericho”, ”Winnsboro Cotton Mill Blues”, ”In the Evening When the Sun Goes Down” och den underbara kärlekssången ”Kisses Sweeter than Wine”, den som min hustru spelade för mig (med just Pete Seeger), när hon var sommarpratare i radio.

Av det internationella sångmaterialet kan nämnas ”Ariran”, sydafrikanska ”Bayeza” och en urgammal tysk sång, ”Die Gedanken Sind Frei”, som fick ny betydelse i koncentrationslägrens Tyskland – jag publicerade texten plus Roland von Malmborgs översättning, ”Tankar är fria”, i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma). Intressant att notera är också att Seeger då, förmodligen i samma anda, har tagit med en israelisk sång, ”Road to Eilat”; senare har ju den vänster han tillhör blivit starkt israelkritisk.

Och på tal om politik: Skivan innehåller också ”Joe Hill”, den sång som på svenska kallas ”Balladen om Joe Hill”. Här passar jag på att göra en utvikning:

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) sånger, så väl i sina amerikanska original som i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

I min ingress till sången i ”Upp till kamp!” noterar jag, att hjälteballader om enskilda människors bedrifter inte ingår i Joe Hills repertoar: Det är alltid organisationen, IWW, som står i förgrunden. Men i och med att Joe Hill avrättades, hade IWW fått en martyr. Joe Hill blev snabbt en legend. ”Mannen som aldrig dog” heter Barrie Stavis’ Joe Hill-biografi, och Alfred Hayes’ dikt från 1925, tonsatt 1938 av Earl Robinson, har samma tema.

Amerikansk text med noter finns i
Frederik Hetmann: ”Protest – Lieder aus der Welt”, Fischer Bücherei, 1967.
Waldemar Hille: ”The People’s Song Book”, Boni and Gaer, 1948 / Oak Publications, 1967.
Irwin Silber: ”Lift Every Voice! The Second People’s Songbook” – introduction by Paul Robeson, Oak Publications, 1953.

Svensk text med noter finns i
Rune Lindström: ”Joe Hills sånger”, Abr. Lundquist musikförlag, 1963.
Röd front” (stencilerad sångbok), Clarté / Zenit, 1967.
Fred Åkerström: ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Multitone AB musikförlag, 1967.

Den amerikanska originaltexten finns insjungen på
Joan Baez: ”One Day at a Time”, Vanguard VSD 79310.
Ronnie Gilbert: ”Songs for a Better Tomorrow”, UAW Education Department and John O’Brien Productions Inc.
Paul Robeson: ”Ballad for Americans”.
Paul Robeson: ”Let Freedom Sing!”, Othello L-301.
Earl Robinson: ”Earl Robinson singt”, Eterna 4 10 038.
Pete Seeger: ”The Rainbow Quest”, Folkways FA 2454 – finns tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways.
Pete Seeger: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950”, Folkways FH 5233, 1959 – finns tillgänglig på CD från Smithsonian Folkways.

Den svenska texten finns insjungen på
Monica Nielsen: ”Monica Nielsen – Sandro Key-Åberg”, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF EP:1.
Fred Åkerström: ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP
5291.

Seeger, för att avslutningsvis återvänd till honom igen, har också med sånger på den här CDn, vilka är amerikaniserade men har till exempel irländskt eller, som i fallet ”Michael Row the Boat Ashore”, karibiskt ursprung. Hans röst är stark och klar och intensiv, och han spelar oftast banjo, ibland tolvstängad gitarr – här förekommer också à capella-sång.

New York: restaurangerna, maten och miljöerna

5 oktober 2008 17:26 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Resor, Teater | Inga kommentarer

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy WarholsGold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron CarterBlue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri CaineIridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.

Melodikrysset nr 40 2008

4 oktober 2008 11:39 | Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarer

Dagens melodikryss startade med några mycket lätta frågor.

Rednex‘ bidrag till Melodifestivalen 2006, ”Mama Take Me Home”, hade det där härliga schvunget som gör, att en melodi fäster sig i minnet.

”Lay Your Love On Me” med BWO, Bodies Without Organs, där Alexander Bard är ankare, var också en sån där låt med schlagertycke, som är lätt att komma ihåg. Och då tänker jag inte på det faktum att den förekom så sent som i årets melodifestival.

Och, för att hoppa till en helt annan och stillsammare genre, Oskar Merikantos ”Där björkarna susa” sitter ännu fastare i mitt melodiminne. Här skulle sången ge ordet träd.

En av frågorna var nästan för lätt, detta för att den för kort tid sen tidigare har förekommit i Melodikrysset. Vi hörde åter igen ”Sjuttiosex tromboner” ur Meredith Wilsons musikal från 1957, ”The Music Man”. Kollar Eldeman att vi har lärt oss något?

Och vem i all världen känner inte igen Lennons och McCartneys ”The Yellow Submarine”, även om den sjungs på finska? Här skulle den ge färgen gul.

Ett par frågor var lätta för oss som är äldre – jag är sjuttioett år – men kanske inte för de yngre melodikrysslösarna.

Vi hörde Edvard Persson i ”Min lilla hatt”.

Ännu finare var ”Vind i seglen”, här med Kjell Kraghe. Själv minns jag den också med Harry Brandelius.

”Hela familjen går ut med geten”, som här skulle ge get, har veterligen lånat sin melodi från ”Fjällnäspolska”. Men vad jag funderar på – minns någon? – är om inte möjligen SweDanes sjöng in den.

En sång, på franska, som jag tyvärr inte uppfattade titeln på, sjöngs helt uppenbart av filmskådespelerskan, djurrättsaktivisten med mera Brigitte Bardot.

I Rod Stewarts serie av nyinsjungningar av sånger ur The Great American Song Book hörde vi i dag Hoagy Carmichaels fina ”The Nearness of You”. Det var lätt, men vem skrev texten? Jag fick googla: Jo, Ned Washington.

The Osmond Brothers hörde aldrig till dem jag brukade lyssna på. Men den där tonsårshjärtekrossaren måste ha varit Donny Osmond.

Två av dagens frågor gick helt och hållet utanför mitt ganska breda musikkunnande.

Trots att jag har gamla anknytningar till Medelpad, har jag aldrig ens hört talas om Ånge-gruppen Takida, här med ”Curly Sue” från ”Bury the Lies”.

Och ”Den vilda jakten på juvelen” har jag möjligen sett i TV (men då sannolikt somnat ifrån). Sångaren Billy Ocean, som förekommer där, har jag hur som helst aldrig lagt märke till.

Obönhörligt mot höst

3 oktober 2008 17:31 | Barnkultur, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^