Melodikrysset nr 30 2008

27 juli 2008 19:22 | Barnkultur, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 22 kommentarer

I dag ser jag att min trägne besökare Lars-Gunnar Blom i Halmstad har hänvisat till min melodikrysslösning långt innan jag har presterat den.

Som framgick av den avslutande texten i föregående inlägg, har jag varit i Värmland på släktträff, närmare bestämt i Sjöändan där för övrigt Kristinehamn tar sitt vatten. Först i kväll, söndag, har jag alltså på webben kunnat lyssna på Melodikrysset och också lösa det.

Jag måste starta med att göra värmlänningarna besvikna. Eftersom jag nästan aldrig lyssnar på dansband, är jag inte särskilt bekant med den musik Christer Sjögren och Vikingarna så framgångsrikt ger ut på skiva. Alltså hade jag ingen aning om vad deras ”Schenk mir den Sommer Marie” hette i svenskt original. Men Google räddade mig. Den vägen har jag fått reda på att den på svenska hette ”Du är min sommar Marie”.

Alltså hör inte heller Lill-Nickes – jag är ledsen, Lars-Gunnar – till dem jag brukar lyssna på. Men i deras fall var det lättare att komma på svaret: det de spelade var Edvard Perssons kända filmmelodi ”Jag har bott vid en landsväg”.

Alcazar, och därmed Tess (Therése) Merkel hör, lika lite som The Poodles till det jag normal lyssnar på, och vid det här laget hade jag lyckligt lyckats förtränga, att de gjorde ett gemensamt nummer i Melodifestivalen 2006.

Ingmar Nordströms har jag för all del hört, främst i Svensktoppen. Men mest uppskattade jag i det i dagens melodikryss aktuella fallet att de spelade den gamla sentimentala schlagern ”Violer till mor”, som här skulle ge singularen viol.

Och som en avslutning på dansbandsredovisningen kan vi väl ta en smörsångare också, Eros Ramazzotti.

Anders Eldemann bekände att han inte kan mycket om sport, och däri har han i mig en själsfrände. Ändå hade det någonstans i bakhuvudet på mig fastnat, att Pernilla Wiberg har gjort en skivinspelning – kontrollgoogling visade, att låten hette ”Privilege”. Jag ser aldrig sportsändningar eller läser sportsidor, men eftersom jag har sett henne åka utför i normala nyhetssändningar, förmodar jag att det eftersökta ordet är pister.

För mig är ändå Siw Malmqvist en mer känd populärmusiksångerska. Här hörde vi visserligen en av hennes hits, ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”, på danska, men det är klart att jag vet att Siw i det svenska originalet bland annat besjunger sin gamla hemstad Landskrona.

Men en mycket äldre svensk schlager, som Eldeman påpekade ofta förekommande i allsångssammanhang, är ”Anna, du kan väl stanna”, den där man rimmar ”vinet” och ”apelsinet”.

Från den äldre repertoaren kan vi sen ta ett kliv över till det barn sjunger. Dagens exempel i Melodikrysset var Hasse Alfredsons ”Blommig falukorv”, som vi dock här hörde i en engelsk version med Claes Jansson. Claes är liksom jag uppsalabo, och vi brukar träffas här och var. Han har berättat, att han brukar kolla min blogg: har bland annat läst vad jag har skrivit om några av hans skivor och konserter.

Hasse Alfredson förekom förresten i en ljudillustration till i dag men då som parhäst till Tage Danielsson. Bland annat besjöng de – med Monica Zetterlunds hjälp – ”Donna Juanita”.

En annan skönhet besjöng Nils Ferlin (tonsatt av Lille Bror Söderlundh) i ”När skönheten kom till byn”, som vi här hörde i Sven Bertil Taubes tolkning. Det som efterfrågades var dock Ferlins hemstad, Filipstad, också det beläget i det Värmland jag besökte i helgen.

Den här veckohelgen var sommarens kanske hittills vackraste, i vart fall varmaste.

Därför passar det väl bra med att avsluta redovisningen med ett par sånger, som jag för egen del tycker är bra mycket somrigare än den låt vi hörde Christer Sjögren sjunga.

Vi hörde David Hellströms och Göran Svennings härliga ”Kostervalsen”, liksom ”Anna, du kan väl stanna” en allsångsklassiker. Och jo, jag har dansat till den på dansbana. Här skulle den ge platsem för valsen, alltså Koster.

En annan sommarfavorit är Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”. I det av honom besjungna Överby har jag förresten hälsat på min estniske gudfar (som bland annat berättade att han och Martin Ljung, grannar där, brukade byta tidning med varann). Carl Anton själv har jag hört på socialdemokratiskt valmöte.

Om isglass, sparkcyklar och en ekorre. Och om Sunnanö förstås

25 juli 2008 10:09 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Viggo och Klara står fortfarande i fokus för vår lantliga tillvaro. Redan tidigt på morgonen kommer Klara, utrustad med cykelhjälm: hon vill åka sparkcykel till Konsum. När jag säger att det inte är dags att gå till Konsum än, förmår hon Birgitta att följa med till cykelvägen, som ändar vid vår grind. Där åker hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sen, när jag äntligen vill gå till Konsum, följer inte bara hon utan också storebror Viggo med. På sparkcykel förstås.

I frysen finns isglass, och när värmen pressar på, kommer ungarna och vill ha. Får först var sin colaglass av mig, sen var sin saftglass av Birgitta. Förrådet av Festis i kylen minskar också det.

Borta i talldungen, där gungan och nu också hängmattan finns, träffar ungarna ofta på en ekorre. Den kilar runt på taket till redskapsboden, pilar över en bergknalle och hoppar från tallegren till tallegren. ”Ekorrn satt i granen” sjunger Klara lite oegentligt – men den hoppar ju faktiskt också från tallegren. Sen fortsätter hon av bara farten med ”Lilla snigel, akta dig”.

De två senaste dagarna har vi gjort badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

Sunnanö är ett campingområde vid en innanfjärd. Där finns stugor till uthyrning men framför allt massor av husvagnar, många av dem flotta med stora förtält, ibland också trädäck. Jag kan ju inte med bästa vilja säga att det här någonsin har känts som ett lockande liv för mig – men vi människor är ju olika. Också till kroppen, framgår det när man tittar sig omkring.

Ganska nära stranden står huvudbyggnaden, som rymmer reception, kiosk och en enkel restaurang. I den senare, i utomhusdelen, äter vi lunch de här båda baddagarna. Ungarna hugger in med god aptit i sina hamburgare med pommes frites respektive köttbullar, också de med pommes frites. Till det dricker de kall 7 Up. Kanske inte världens nyttigaste mat, men den duger om man i övrigt (hemma) serverar nyttigare mat.

Där vi badar, i den långgrunda delen med sandbotten, finns barnen och barnfamiljerna. Barnen – inte bara våra barnbarn – gräver kanaler i strandens sand och fyller dem med havsvatten, upphämtad i hink eller med vattenkanna. I det grunda vattnet längs stranden seglar de med den medförda plastbåten.

Stort jubel väcker det, när någon snabbgående båt susar förbi. Då kommer det stora, spännande svallvågor, som går ända upp på sandstranden. Men helst ska man stå en bit ute i vattnet och känna dem svepa långt ovanför naveln.

Vattnet i den här innanfjärden är mycket varmt, och ungarna badar verkligen, går inte bara i vattenbrynet. Klara gör en upptäckt: Hon kan gå med händerna mot bottnen så att resten av kroppen och benen flyter. Hon skrattar förtjust och gör mer och mer. Storebror Viggo lär sig snart tekniken och gör likadant. Det här är helt klart första steget att lära sig simma.

När vi kommer hem andra dagen, ringer telefonen. Det är mamma Kerstin: hon och Bo har kommit hem med flyg från Helsingfors och är, en dag tidigare än sagt, i bil på väg till Öregrund. Ungarna och det fina badvädret lockar.

Och så får vi plötsligt ytterligare två personer till middag. Tur att Konsum ligger ett stenkast från vårt hus.

Men före middagen blir det kramar och presenter. Och den här återkomstkvällen måste mamma läsa godnattsaga både för Klara och för Viggo.

När barnen sover, tar sig Kerstin och Bo ner till klipporna, och Kerstin tar en simtur.

Kerstin, Bo och ungarna stannar till lunch i dag. Men just nu har de åkt till Sunnanö i bil: barnen vill ju visa upp sina nya flytkonster för mamma och pappa.

Sen åker de hem till sig.

Och vi åker in till Uppsla.

I morgon, lördag, åker vi allihop till Värmland för sommarens stora släktträff, i Sjöändan utanför Kristinehamn.

Morfar och mormor på heltid

23 juli 2008 10:59 | Barnkultur, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Just nu blir det inte så mycket skrivet, heller inte gjort: Jag och Birgitta är morfar och mormor på heltid.

Barnen leker mycket tillsammans, både inne och ute. Men morfar eller mormor måste hela tiden finnas till hands: medla i tvister, svara på frågor, skapa den där extra tryggheten genom att bara vistas i närheten. Sätter man sig vid datorn en stund, kommer strax Klara och vill ha en hink fylld med vatten eller Viggo med en DVD-film han vill se – just nu är det ”Kasper, det vänliga spöket” som gäller. Förr fanns Kasper som serietidning. Jag köpte och läste den för Viggos och Klaras mamma Kerstin.

Klara håller på att lära sig saker som hör till hennes ålder men som hon ännu inte fullt ut behärskar. Vi fullföljer potträningen. Hon har nattblöja men får under dagens lopp ideliga uppmaningar att gå till pottan och kissa. Det gör hon också av och till. Men där emellan händer det små olyckor. I går var det en kisspöl i farstun, och i morse kom kisset på mattan i hennes rum, det som ursprungligen var hennes mammas och där numera datorn finns.

Klara håller också på att vänja sig av med att sova middag. Det går för det mesta riktigt bra, men varma dagar då hon har lekt sig trött – som i förrgår i sängen framför TVn och i går i vagnen på hemväg från badet – kan hon somna vid alldeles fel tid, strax före middag och sen läggdags. Sen blir det förstås väldigt sent innan hon kan förmås att somna om.

I går var det min tur att läsa saga för Viggo. Han var mycket förtjust i Lennar Hellsings och Poul StröyersDen krångliga kråkan”, som jag nyligen skrev om. (Det här en mycket beläst liten kille, så han förstod själv att Hellsing på ett ställe i texten har en anspelning på sången om prästens lilla kråka.) Och han tyckte helt uppenbart att Ingrid Vang-Nymans först seriebok om Pippi Långstrump, ”Pippi flyttar in”, var en höjdare. Är du nyfiken på de här böckerna, hittar du mer under Kulturspegeln ovan.

Vädret är på det hela taget fint men en smula lynnigt. Den här blandningen av sol och moln är perfekt för lekar ute i trädgården. Viggo gör företrädesvis långa utflykter i den och har gett fantasinamn åt olika delar av den: djungeln, borggården. Han är en mycket fantasibegåvad ung man. Klara hålls gärna på stenplattorna på gången utanför yttertrappan: ber om och om igen om en hink vatten, bubblar med plaströr, fyller sin lilla vattenkanna av plast och så vidare. Henne får man ständigt byta på; hon är våt av det ena eller det andra skälet.

I går eftermiddag gjorde vi en badutflykt till Tallparken. Tallparken är ett fantastiskt fint friluftsområde ut mot Öregrundsgrepen. Från infarten till Öregrund går det upp en gata till en bilparkering, varefter man kommer till två tennisbanor samt en byggnad som inrymmer omklädningsrum med duschar, toaletter och en liten tillfällighetskiosk. Därifrån går stigen ner mot havet förbi en lekplats, och uppe på en bergknalle ser man en fint restaurerad dansbana med tak under vilket man kan ta skydd om det skulle bli regn.

När vi själva är på badutflykt i Tallparken, går vi nästan alltid ännu längre bort, följer en stig som går bakom nakenbadet till det som vi betraktar som vårt badberg. Men nu när Viggo och Klara är med oss, går vi till den barnvänligare badviken dit stigen går. Den är på båda sidor omgiven av berg med utmärkta platser för den som vill sola och ta ett dopp, men till den inre stranden av den mycket grunda viken, egentligen med stenbotten, fraktar kommunen varje år billass med sand. Där samlas familjerna med små barn. Barnen gräver i sanden och plaskar i det grunda och därmed mycket varma vattnet. Över det stenigaste partiet längst inne i viken har kommunen också låtit bygga en gång av trä. I en del av den här badviken finns grillplats och givetvis också soptunnor. Hit ner kan man ta sig till fots, per cykel och med barnvagn, däremot inte med bil.

Viggo och Klara är som alla andra barn: seglar med båtar, fyller sina hinkar med vatten eller sand, bygger sandslott och murar av småsten, plaskar med stenar ute i vattnet.

Det här var Sommarlandet för våra tre barn.

Det är roligt för morfar och mormor att få uppleva att det blir det också för deras barn.

Den här trädgården är på nytt ett äventyr för några små människor. Spännande men samtidigt trygg. Har man lekt så man är alldeles törstig, kan man gå till morfar eller mormor och få en pärontetra eller glass: Violglass är det som gäller för Viggo. Klara föredrar isglass med colasmak.

* * *

Matti och hans Karin har fortsatt till nästa Sommarland, det som ägs av Karins föräldrar.

Måndag i Öregrund

21 juli 2008 17:54 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Barnbarnen, Viggo, snart sex, och Klara, tre, är kvar hos oss hela veckan – deras föräldrar är i Helsinki, eller i Helsingfors som man ska skriva i svensk text. Samtidigt har vi besök av vår son Matti och hans Karin. Fullt i ytterligare tre rum. Men huset är numera rymligt.

I morse drack jag morgonkaffe och försökte läsa tidning ute vid trädgårdbordet. Men lilla Klara tyckte – inte utan fog – att vinden var kall och satte sig därför i morfars knä, där det var varmare, så det blev si och så med tidningsläsningen. Över huvud taget svärmar ungarna omkring en där ute: Viggo vill prata, Klara vill ha hjälp med att buffa på gungan eller med att peta bort en myra från det bara benet. Snart befann vi oss tillsammans i klyftan med bärbuskarna, den som Viggo har döpt till borggården (han är riddare nu när han och Klara har fått ett tält i form av en riddarborg plus var sin sköld respektive svärd). I morfars sällskap ägnar sig riddar Viggo och riddar Klara dock inte åt vådligare äventyr än att mumsa på de röda, vita och svarta vinbär samt krusbär och hallon, som växer i bergsskrevorna.

Efter lunch går vi allihop, alltså även Matti och Karin, på promenad runt Öregrund, Viggo och Klara förstås per sparkcykel. Öregrund är, med sina låga trähus och välskötta trädgårdar, även med sin fina hamn full av båtar, en fantastisk sommaridyll, värd att bevara.

Vi besöker Västra banken, fordom ett fyrskepp, nu ett monument fastgjutet i klipporna, och barnen springer på det forna skeppets däck, beser kanonen, klättrar på det jättelika ankare som finns på berget nedanför.

Och sen går vi till Café Floras trädgård, där morfar bjuder på saft och kaffe, bullar och bakverk. Vi sitter förstås i trädgården, och snart upptäcker Viggo och Klara gungan som hänger där i ett stort träd och hängmattan som hänger mellan ett par andra. Vi vuxna beundrar den pietetsfullt restaurerade miljön i det här gamla pensionatet; det hette Västerport när vi i slutet av 1960-talet köpte vårt ställe i Öregrund.

Väl hemma igen följer Birgitta och jag upp det barnen har blivit så förtjusta i i Floras trädgård: Vi plockar fram en hängmatta, som Birgitta en gång i världen skaffade i Vietnam, och hänger upp den i stabila rep mellan två av tallarna i vår talldunge, där även gungan hänger.

Och mycket riktigt: snart gungar Viggo och Klara i hängmattan, var för sig eller tillsammans. Fast Viggo får ta av sig långbyxorna och gunga i kalsongerna. Byxknapparna fastnar ideligen i hängmattan.

Snart blir det grillmiddag. Men det är tveksamt om Klara kommer att delta i den. Hon har nämligen somnat framför ”Bröderna Lejonhjärta”, som Viggo valde ut att se i videon.

Sommar med barn och barnbarn

20 juli 2008 16:09 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vad vore sommaren utan barnen och barnbarnen?

I torsdags var vi i Rinkeby för att, en dag för tidigt, fira Saras 16-årsdag. Vi åkte buss in till Uppsala och fick sen skjuts vidare av Bengt och hans fru Inger; Bengt är pappa till Saras mamma Anna, som i huvudsak växte upp hemma hos sin mamma Birgitta och därmed hos mig. Anna räknar mig som ett slags extrapappa.

Med på kalaset i Rinkeby var en mängd medlemmar i familjen: Annas syskon Kerstin med man och barn och Matti med sambo Karin, den här syskonskarans kusin Anna-Karin med familj, Annas exman Cai (pappa till hennes tre flickor), vänner till Anna och hennes barn samt hunden Sudden icke att förglömma.

Anna bjöd på stort kalas. Ett par glimtar kan du få här. Födelsedagsbarnet är i den där åldern då man inte vill vara med på bild, men här kan du se hennes lillasyster Ella spela trummor tillsammans med Kerstins och Bos barn Klara och Viggo. Att invandrartäta Rinkeby rymmer intressanta miljöer är det radhusområde, där Anna bor, ett vittnesbörd om.

När Birgitta och jag tog en promenad i omgivningarna tillsammans med Viggo och Klara, fick jag dock ett av de där trista exemplen på att smårasismen lever också i Rinkeby. Vi mötte en uppenbarligen pursvensk dam som, vänd till mig, förmodligen för att jag var blondast av allihop, uttryckte sin uppskattning över att se svenskar i området. Hon skulle bara veta att det var en estländare hon talade till!

På lördag var det på nytt dags att odla släktbanden. Kerstin och Bo kom hit till Öregrund för att lämna över Viggo och Klara för den vecka de själva ska tillbringa i Helsinki – jag skriver så, eftersom Bo, så ångermanlänning och svensk han är, framgångsrikt har pluggat finska. Mormor Birgitta bjöd familjen Kokk-Strömbergvåfflor när de anlände, för oss vuxna (plus Klara) matiga med hjälp av rom, crème fraiche och hackad lök. Innan Bo och Kerstin åkte hem för att packa, hann Birgitta också servera grillade revbensspjäll med goda tillbehör. Bo och Kerstin fick också en del tips av mig om Helsinki; där har jag varit så många gånger att jag kan åtminstone centrala staden utan och innan.

Under dagens lopp gick vi en promenad runt Öregrund – barnen åkte dock sparkcykel. Dottern Kerstin tog under promenaden en serie bilder av vår sommaridyll, och har på sin blogg också publicerat bilder från det klassiska öregrundskondis, som förr hette Lundeborgs. Dit gick vi på den gamla goda tiden alltid och fikade efter fredagsbastun.

Kerstin tog också en rad bilder dels inne i vårt hus, dels runt om i trädgården. Med hennes hjälp kan ni alltså själva bilda er en uppfattning om den miljö jag så ofta skriver om.

På en av trädgårdsbilderna syns också riddar Viggo med sitt nya svärd och sin nya sköld. De här sakerna – också en omgång åt riddar Klara – fanns i den tältriddarborg morfar hade satt upp i trädgården inför barnens ankomst. Det är en fröjd att se ungarna klättra på bergknallarna och gömma sig i buskagen. Den här tomten är ett äventyrslandskap för små personer i deras ålder; Viggo kallar ett parti för djungeln.

Morfar och mormor turas om att läsa godnattsagor för barnbarnen. I går kväll läste Birgitta för Viggo och jag för Klara. Vad jag läste framgår av en bild som Kerstin tog, innan hon gav sig i väg.

För en stund sen kom Matti och Karin med bussen från Stockholm. De stannar ett par nätter.

Välsignade sommar!

I

Melodikrysset nr 29 2008

19 juli 2008 11:41 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

En av frågorna i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan att googla. Jag har aldrig sett Idol, varken 2004 eller senare, kan heller inte minnas att jag har hört Daniel Lindström eller hans ”Coming Through”.

Fast i början av sändningen var jag lite ängslig över något annat. Melodikrysset sändes i dag från dansbandsgalan i Borlänge, och dansbandsmusik är definitivt inte något jag gillar och behärskar. Tänk om det skulle bli massor av dansbandsmusik!

Mycket riktigt startade krysset med ett dansband, Simons, men det de spelade var för mig välkända ”Island in the Sun”, som blev världskänd genom Harry Belafonte, en artist som jag uppskattar och har skivor med.

I själva verket visade det sig i stort sett vara lugna gatan att lösa det här krysset.

Det är till exempel klart att jag ofta och gärna har lyssnat på ”Singin’ in the Rain”, som här skulle ge det övergripande begreppet nederbörd. Jag har förstås filmen på video, och jag såg också scenuppsättningen i Stockholm nyligen.

Som mina läsare vet, är jag sällan imponerad över låtar som förekommer i Melodifestivalen. Men Sarah Dawn Finer är en fin sångerska, om än ”I Remember Love” i 2007 års tävling inte hör till det allra bästa hon har gjort.

Och känner man inte till Lena Philipsson, ofta kallad Lena Ph, ska man nog inte försöka sig på att lösa Melodikrysset. Här sjöng hon ”Stjärnorna”.

Men jag ska gärna tillstå, att Evert Taube och hans diktade och tonsatta värld ligger mig personligen närmare om hjärtat. I dag förekom det två taubeanknutna frågor. Dels hörde vi ”Calle Schewens vals”, där det doftar av nyslaget . Dels hörde vi ”Dans på Sunnanö” med Rönnerdahl i en av huvudrollerna. Det här Sunnanö väcker för övrigt lite huvudbry hos mig. Här i Öregrund finns ett Sunnanö, men där finns ett bad med camping och servering, inte något pensionat av det slag Taube skriver om i visan. I ett lexikon med taubegeografi sägs Taubes Sunnanö lika fullt vara vårt Sunnanö här i Öregrund. Vet någon hur det förhåller sig med det här?

Ytterligare två av dagens musikillustrationer hör hemma bland det jag musikaliskt gillar väldigt mycket.

Dels hörde vi Thorstein Bergman (som jag för övrigt känner) sjunga Dan Anderssons ”Till min syster”.

Dels hörde vi Aston Reymers rivaler sjunga och spela ”Stockholms ström”. Aston Reymers rivaler har jag allt av på skiva (jag har alla Thorsteins skivor också), och jag har en gång hört dem live på Sergels torg i Stockholm. De började som gatuband och behärskar den här sortens miljö till fulländning, och mycket riktigt förvandlade de snabbt publiken på Sergels torg till en gungande och dansande massa, som var ett med deras svängiga musik.

TV-signaturer är inte min starka sida, särskilt som jag sällan ser dramaserier. (Däremot ser jag ofta och gärna TV-deckare.) Men att känna igen signaturen till ”Hem till gården” (”Emmerdale”) var inte alltför svårt.

Ännu lättare var det att identifiera Marve Fleksnes, suveränt spelad av Rolv Wesenlund.

Sist tar vi i dag de två barnmusikfrågorna.

Gullan Bornemark sjöng på sin tid ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Och ”En till som jag” hör hemma i ”Emil i Lönneberga”, som jag och Birgitta förstås passar på att se om igen, nu när den på nytt går i repris i TV.

Snart kommer vi då att få sällskap vid TV-apparaten. I dag kommer nämligen Viggo, snart sex, och Klara, tre, hit till morfar och mormor. De ska stanna här hela den kommande veckan. Jag har som överraskning köpt en riddarborg (ett tält), som nu står och väntar på gräsmattan. I riddarborgen finns också två sköldar och två (helt ofarliga) svärd. I barnbarnens sommar ska det finns mycket lek och äventyr. Och förstås badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Korta meningar

16 juli 2008 11:20 | Korta meningar, Politik | 3 kommentarer

För att förbättra den negativa bilden av Danmark, som blev en följd av Muhammed-teckningarna, satsar nu den danska regeringen 50 miljoner kronor på stora idrottsarrangemang.

Det blir väl i form av hundkapplöpningar i rondeller?

*

Regeringen har gjort en praktfull FRAdäs.

*

Studerar man hur de borgerliga ledamöterna röstade om FRA, är det lätt att skilja alla agnarna från samvetet.

*

Att tänka fritt är stort, men att stänka tvätt är större.

Fat Ollie som författare

15 juli 2008 12:46 | Deckare | 4 kommentarer

Ed McBain (1926-2005) hörde länge till mina deckarfavoritet – en längre artikel om honom och hans författarskap finns ovan under Kulturspegeln, Deckare.

I Sverige sågs han till att börja med som kioskboksförfattare, men sen upptäckte Norstedts hans litterära kvalitéer och tog över honom från massmarknadsförlagen. Ironiskt nog är han nu, efter sin död, tillbaka hos dem igen. Alltså är det B Wahlströms som har givit ut en av hans sista böcker om 87e polisdistriktet, ”Fat Ollies bok” (översättning Mats Blomqvist, 2006).

Fat Ollie, kriminalinspektör Oliver Wendell Weeks, hör hemma i det angränsande 88e distriktet men har tidigare figurerat i 87e-deckare. Han snubblar över mordet på borgmästarkandidaten Lester Henderson, och han och 88e får det alltså som sitt fall. Men omständigheterna kring mordet gör att det krävs ett omfattande samarbete med 87e och de för oss McBain-läsare välkända kriminalinspektörerna Steve Carella, Andy Parker och Bert Kling. Och Eileen Burke, som tidigare har varit ihop med Kling och nu har hamnat på 87e, vilket utgör en komplikation: Kling har en ny tjej.

Det är i praktiken 87e-poliserna som löser fallet, dock med stöd av en nyanställd sådan på 88e, den observanta Patricia Gomez. Till det märkligaste i den här bokens handling hör att den klipska Patricia faller för den dumdryge Fat Ollie – men vad vet man egentligen om vad som styr människornas känsloliv? Fat Ollie har i bok efter bok framställts som ett monster: ständigt ätande tredubbla portioner skräpmat, fet, fördomsfull, rasistisk, alltid övertygad om att han – och bara han – har rätt. Och sen faller han för en puertoricanska.

Skildringen av Fat Ollies alla fördomar och förutfattade meningar är faktiskt rolig.

Men mot bakgrund av vad han hittills har stått för (och står för även i denna bok) är det en närmast revolutionerande tanke, att den här mannen skulle ha kommit på idén att skriva en bok och faktiskt också åstadkommit ett manus till en polisrutinroman. De fragment av romanen vi får ta del av blir dock så småningom allt mer skruvade.

McBain är ju känd för att arbeta med parallella historier, och jag måste även om den del av den här boken, som handlar om just Fat Ollies bok, säga att den hör till de mer skruvade. Manuset stjäls nämligen vid ett bilinbrott, och dess karaktär av rapport till kriminalinspektören får tjuven, en transvestit och hora och knarkare, att tro, att hon (egentligen han) har kommit ett gömt parti ”konfliktdiamanter” från Afrika på spåren. Tyvärr är den här delen av handlingen mer fars än kriminalroman, dessutom omöjlig att tro på.

Huvudhistorien, den om den mördade borgmästarkandidaten (av vem? varför?), är också skriven på ganska trött rutin. Spåren leder så småningom via en kvinna till en annan.

Mer än så kan man ju inte, som deckarrecensent, avslöja för kommande läsare.

Beredskapsjazz

14 juli 2008 16:51 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag har genom åren då och då köpt boxar ur serien Svensk jazzhistoria. Det har skett när andan har fallit på, och så småningom hade vi stora delar av den här utgivningen men inte alltihop. När Birgitta och jag förra året hade gemensam 70-årsfest, fick vi förstås en del CD som vi redan ägde, och då passade jag på att byta dem mot de boxar med musik ur den svenska jazzhistorien som vi saknade.

Här om kvällen satt vi på glasverandan och lyssnade på Vol 4 i serien, Swedish Jazz 1940-42, med titeln ”Beredskapsswing” (2 CD, Caprice CAP 22040, 1995).

När den här musiken gavs ut, 1940-1942, var vi båda för små för att intressera oss för jazzplattor; själv fanns jag dessutom fortfarande kvar i Estland. Men vi blev ivriga radiolyssnare under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet, då den här musiken fortfarande i hög grad levde. Alice Babs, Tore Ehrling, Charles Redland. Sven Stiberg, Svenska hotkvintetten – alla är de välkända för oss. När vi växte upp, hörde vi regelbundet Thore Ehrling spela modern dansmusik, som det hette, på Skansen, vilket sändes i radio.

Under de nämnda krigsåren var jazzen ännu i vida kretsar inte särskilt väldsedd. Tonsättaren Kurt Atterberg sa till exempel, intervjuad i Orkester-Journalen: ”Även som blott och bart dansmusik är den sortens ‘jazz’, som går i den Armstrongska silvertrumpetstilen, alltså den stupida, tungomålstalande, vrålande jazzen, fullkomligt odräglig. Det verkligt onda med jazzen är emellertid de blekfåniga, mjäkiga, sentimentala, jamande, sliskiga refrängtexterna. Det vilar ett tungt ansvar över de anglosaxiska folken,” – märk udden! – ”som släppt lös denna kulturskymning över världen.”

Filmen ”Swing it, magistern” med Alice ”Babs” Nilsson hade premiär före jul 1940. Om den uttalade sig STIM-chefen Eric Westerberg i Filmjournalen: ”Flickorna som sjunger, låter som slynor. Alice Babs låter också som en slyna i radio. Fast radion kan man ju stänga av.”

”Slynan” Alice Babs sjöng ju senare gärna i kyrkor och var ett slag, vilket verkligen inte är min bag, aktiv i Moralisk Upprustning, MRA. Men då sjöng hon ungdomens upproriska musik, som de här herrarna och många med dem över huvud taget inte kunde ta till sig; hon sågs som en kulturfara. (I det tjocka texthäftet, som följer med den här boxen, finns också en intervju med Alice Babs, som indikerar, att hon i sina yngre år kanhända också var mer politiskt radikal än hon möjligen var senare: ”När 1 maj firades i Västervik med blåsorkester gick jag alltid så nära trumman som möjligt.” Sina första lärospån i branschen gjorde hon i arbetarrörelsemiljö: ”Pappa ackompanjerade artister som gästade Folkets Park och försökte få in mig som en liten del av programmet.”)

Som alla nymodigheter hade jazzen och dess dåtida dansvariant, swingmusiken, först slagit rot i de större städerna i Sverige. Beredskapen, massinkallelserna av unga män, ledde förstås till stora problem som att en eller flera ledande musiker i ett band plötsligt kunde inkallas för tjänstgöring i till exempel Värmland eller Norrbotten; till det kom under senare delen av kriget materialbrist (i fysisk mening) för skivproduktion. Men den hade också en intressant spridningseffekt. Grabbarna tog med sig sina instrument, hittade andra spelkunniga och spellystna där de hade hamnat ”någonstans i Sverige” och bildade nya band, som spelade på de danser där de inkallade killarna uppvaktade traktens tjejer. Andra turnerade som fältartister. Och så spreds jazzen över hela Sverige, blev det man alltså kallade modern dansmusik.

Den moderna dansmusiken hade för övrigt inte vattentäta skott mot den gamla dansmusiken. Inte bara så att man på dansbanorna blandade foxtrot med vals och ibland hambo – fråga mig; jag har uppevt det här; jag klarade vals men fasade för hambo. Lika intressant är det att instrument som användes för gammal dansmusik började användas också för att spela modern dansmusik. Emil Iwring spelade jazz på fiol, Erik Frank på dragspel, bara för att ta ett par mycket kända exempel.

De här båda CDna innehåller sammanlagt 50 spår, det ena roligare än det andra att lyssna på. Det rör sig genomgående om swingmusik med starkt markerad dansrytm, med vilket senare menas att musiker som Thore Jederby på bas ofta har en betydelsefull roll.

CDn öppnas starkt med Sven Arefeldt och Willard Ringstrans orkester i ”One Two Three Four” från 1940. Från samma år är till exempel Alice Babs med en blues, ”Diga Diga Do”, ”Avalon” (där Sven Jerring introducerar en ungdomlig grupp, The Juniors), Thore Ehrlings orkester med ”Roses of Picardy” och en helt underbar version av ”Farwell Blues” med Thore Jederbys septett.

Från 1941 härstammar ”How Do You Do, Mr Swing” med Alice Babs till Seymor Österwalls orkester, ”All of Me” med Thore Ehrlings Dixie Seven, ”Boogie Woogie” med Thore Jederby, ”Blues in C” med Hasse Kahn och Folke Eriksberg, ”Jam Session Blues” med George Vernon & co och ”Jag står i regnet” med Thore Ehrlings orkester.

Och som smakprov på hörvärda inspelningar från 1943 kan jag nämna ”Blue Lou” med Owe Kjells orkester, ”Friday the 13th” med Emil Iwrings kvintett, ”Monoton rytm” med Miff Görlings orkester och ”Wabash Blues” med Alice Babs till Erik Franks kvintett.

Detta alltså nämnt bara som smakprov. De här båda skivorna innehåller som sagt mycket mer värt att lyssna på.

Äppelros

13 juli 2008 15:36 | Trädgård | Inga kommentarer

Jag har genom åren beställt (från Cedergrens i Råå) och planterat ett stort antal gammaldags buskrosor. Ett exempel är Äppelros (Rosa eglanteria/rubignosa), även kallad Lukttörne, Vinros och Ängeltorn.

Jag har misslyckats med flera exemplar. Först planterade jag den i ett stakethörn, där det brukade klättra över ungar – den bildar ogenomträngliga, taggiga snår, som lockar småfåglar men inte barn. Tyvärr växer det en stor tall strax intill, så den plantan dog. Sen valde jag att sätta plantor på ömse sidor om det vi kallar syrengrinden men misslyckades, två gånger, på den sida, där det också växer en stor lönn.

Men plantan på höger sida om grinden rotade sig och trivdes, har nu brett ut sig ordentligt och blommar. Den har redan tagit några meter av änden på rabatten i besittning och kan få en ännu större vidd, fyra meter. Den är redan nu längre än jag men torde växa ännu mer också på höjden, upp till tre meter. Och så är den översållad av stora och ljuvligt äppeldoftande, en smula törnroslika blommor: rosa blad med en ljusare ring in mot mitten, där de gula ståndarna finns. Blomningstiden är juni och juli. Sedan ger den härligt röda nypon.

Äppelrosen finns, utöver i Europa, i nordvästra Afrika samt i Turkiet och Kaukasien. I vår egen kultur är den säkert belagd 1551, men den omtalades av Albertus Magnus redan på 1200-talet och är säkert ännu äldre.

Den här rosen rekommenderas särskilt för den som likt oss har stora ytor med inslag av naturtomt till sitt förfogande. Dess krav på jordens kvalitet står i samklang med vad som finns på en naturtomt.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^