Sixteen Tons

10 maj 2009 11:06 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Merle Travis fick 1947 en hit med en sång som hämtade sitt innehåll från kolgruvearbetarnas liv i Kentucky. Han spelade in låten på Capitol 48001. Här är den text han sjöng in:

Sixteen Tons

Text och musik: Merle Travis, 1946

Some people say a man is made out of mud
A poor man’s made out of muscle and blood
Muscle and blood and skin and bones
A mind that’s weak and a back that’s strong

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

I was born one morning when the sun didn’t shine
I picked up my shovel and I walked to the mine
I loaded sixteen tons of number nine coal
And the straw boss said well a bless my soul

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

I was born one morning it was drizzling rain
Fighting and trouble are my middle name
I was raised in the canebreak by an old mama lion
Ain’t no high tone woman make me walk the line

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

If you see me coming better step aside
A lot of men didn’t a lot of men died
One fist of iron the other of steel
If the right one don’t get you then the left one will

You load sixteen tons what do you get
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store

Det har sjungits in varianter av den här sången, och på 1960-talet gjorde en före detta kolgruvearbetare, George Davis, också anspråk på att vara den som ursprungligen skrev sången.

Bland dem som tidigt sjöng in ”Sixteen Tons” fanns andra amerikanska sångare och sånggrupper på vänsterkanten, till exempel Big Bill Broonzy och The Weavers. Senare har också till exempel Johnny Cash och Tom Jones haft framgångar med sången. Men den som här i Sverige hade störst framgång med den, 1955, var Tennessee Ernie Ford.

Det var väl också han som lockade Cacka Israelsson att 1956 sjunga in en svensk textversion, ”Sexton ton”, av ”Sixteen Tons”. Den svenska texten skrevs samma år av signaturen Ninita (= Ingrid Reutersköld).

Melodikrysset nr 19 2009

9 maj 2009 11:51 | Barnkultur, Deckare, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 15 kommentarer

Anders Eldeman hade rätt i att dagens melodikryss var svårt – men jag tror att jag har lyckats lösa det, även om det i några fall gick på skruvar.

Det svåraste för mig i dag var den dubbla musikalfrågan. Musikalen ”Nine” kände jag inte till, och för att hitta musikaltiteln fick jag lov att googla på ”Unusual Way”. Krånglet med detta gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på den andra delfrågan, en musikalmelodi – den kände jag igen men klarade inte att lokalisera. Men med tanke på att det även här skulle vara ett räkneord, måste det sökta ordet helt enkelt bli one.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag för egen del sett på Broadway och inte här i Sverige, men Google ledde mig till att den efterlysta sångerskan i titellåten måste vara Gunilla Backman.

Dagens operett var då lättare att ringa in: Vi hörde Carl Zellers ”Fågelhandlaren” från 1891. I den ingår ”Farfarssången”.

Årets melodifestival vanns ju av en sångerska med skolad röst. Riktigt lika bra gick det, trots likheten i det avseendet, inte för Loa Falkman i Melodifestivalen 1990, där han sjöng ”Symfonin”.

Lite bättre lyckades faktiskt Jessica Andersson i 2006 års upplaga. Hennes bidrag hette ”Kalla nätter”.

Fast i raden av svenska schlager kan den ändå inte hävda sig.

Nog var Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma”, för dagen med Siw i en tysk version, en slagkraftigare låt.

Och den är verkligen inte i samma klass som Björns och Bennys ”Du är min man”.

Ibland gör Eldeman sitt bästa för att villa bort oss: genom att spela en känd låt i en ovanlig version försöker han bringa vårt musikminne ur balans. Men nog var det Sven-Ingvars gamla hit ”Jag ringer på fredag” som här skulle ge oss det eftersökta verbet ringa.

Riktigt lätt var veckans Taube, ”Oxdragarsång”, den vars refräng börjar ”Dra, dra min gamla oxe”.

Lennart Hellsings ”Det var så roligt, jag måste skratta” sjöng vi när jag gick i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Den ibland sjungande skådespelare som här framförde den var Rolf Bengtsson Lassgård.

Anders Eldemans formulering om en otrolig gumma fick mig först att tro, att det var en bokbaserad barn-TV-serie han efterlyste. Detta blockerade mig för en lång stund; eftersom jag sällan känner igen TV-signaturer, hade jag ingen hjälp av musiken heller. Men så gick det, som det brukar göra när man läser deckare, upp en talgdank: Det efterlysta svaret var Agatha Christies ”Miss Marple”! Märk alltså att jag, trots att jag har sett otaliga avsnitt i TV, aldrig har lyckats lägga märke till signaturmelodin.

Svaren på de två återstående svaren finns båda i min skivsamling.

Jag är fan av Bette Midler och har förstås skivan där hon sjunger ”Beast of Burden”. Originalet gjordes av Rolling Stones 1978.

Den som väl först, 1946, spelade in ”Sixteen Tons” var Merle Travis. Men det finns flera bra versioner, till exempel med Pete Seegers fantastiska grupp The Weavers – mer om honom och om gruppen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. Här efterlystes dock viktangivelsen, ton, på svenska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vårens sista konsert, med temat Unga talanger

8 maj 2009 18:18 | Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

I går, torsdag, var Birgitta och jag på säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Temat för kvällens konsert var ”Unga talanger”, vilket nog inte i första hand syftade på att orkestern leddes av blott 27-åriga Eva Ollikainen. Hon ledde förresten orkestern på ett kraftfullt och tydligt sätt.

I stället syftade programrubriken på att samtliga framförda verk hade tillkommit i kompositörernas unga år.

Konserten började med ”Konsertuvertyr nummer 2, Hebriderna”, opus 26 (efter flera omarbetningar publicerad 1835), av Felix Mendelssohn (1809-1847). Mendelssohn, från en tysk-judisk familj, verkade också i England, och under en av sina resor där besökte han Hebriderna, vilket ledde till komponerandet av denna delvis stormande programmusik. Presentatören, Christer Åsberg, råkade säga att Mendelssohn tillsammans med en kamrat fotvandrade från Edingburgh till Hebriderna, vilket jag skulle ha velat se. Nå, med eller utan vattengående är det här ett hörvärt orkesterstycke.

Ett betydligt mer intrikat verk följde sedan, Aulis Sallinens (född 1935) ”Konsert för kammarorkester”, opus 3. Sallinen startade sin bana med att skriva musik inspirerad av Antonin Webern men integrerade sedan mer melodiska element i sitt tonspråk. Jag kände tidigare inte till honom, men både det framförda verket och uppgiften i programbladet att han ofta har valt politiska temata för sina verk (Berlinmuren, statskuppen i Etiopien och Finlands historiska position mellan Sverige och Ryssland) väckte mitt intresse för att få höra mera.

Bohuslav Martinu (1890-1959) har jag däremot tidigare hört musik av på skiva. Hans tonspråk, påverkat både av Igor Stravinskij och av jazzmusik, är spännande. I går fick vi höra hans ”Konsert för kammarorkester”, vars andra del, andantino moderato, är särskilt hörvärd.

Konserten avslutades sedan, efter paus, med Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 4 i c-moll”, D 417. Också här uppskattade jag särskilt andra satsen, andante-satsen.

* * *

Jag hade under eftermiddagen åkt in från Öregrund till Uppsala för att gå på konserten tillsammans med Birgitta, som jag då inte hade träffat på flera dagar – hon har varit på UNICEF-möte i Luxemburg. Vi startade kvällen tillsammans med att äta middag i restaurangen i Musikens hus, Uppsalas eget konserthus. Lammribs plus lammkorv med bland annat sparris var gott men kunde ha serverats lite raskare. Som kompensation fick vi dock gratis kaffe plus en chokladbit, i mitt fall en konstsötad.

Sen tog vi bussen till Öregrund, och Birgitta fick, mitt i natten, se de nya skifferplattor som nu förlänger gången på inre gårdsplan. Om omgestaltningen av trädgården mera senare.

Läskigt för de yngre – men ändå inte så läskigt

7 maj 2009 8:51 | Barnkultur | 1 kommentar

Barnbarnet Klara, fyra, gillar jättemycket bilderböcker med hemskheter i, nu senast Jonna BjörnstjernasSagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” och, ännu mera, uppföljaren ”Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck”. Hon fick båda i julklapp av mig, och har till och med hunnit ta fru Skräck med sig till dagis för att dela med sig till kompisarna.

Här om dan fick jag från En bok för alla en likartad bok, Kicki Stidhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (i originalutgåva 1992 på Gidlunds förlag, ny utgåva från EBFA 2009). Den ska jag läsa för Klara, när hon ganska snart kommer på besök hos morfar i Öregrund.

Eva Eriksson är en illustratör jag gillar – jag har följt henne allt sedan hon började illustrera bilder- och barnböcker. I den här boken påminner den lilla flickan, som är historiens huvudfigur, i sin rultighet lite om figurer som Bella och Max, men jag spårar också influenser från andra håll, kanske för att det här inte riktigt är Eva Erikssons vanliga gebit. Omslagets spökslott för omedelbart mina tankar till skräckmästaren Hans Arnold, medan åtminstone de mer godmodiga teckningarna av häxor och andra figurer har tycke av dansken Svend Otto S (där S står för Sørensen). Med detta menar jag absolut inte att det skulle vara epigoneri, snarare då att Eriksson har valt lite olika tecknarstilar för att inför den mycket unga publiken balansera läskigheterna en smula. Och hon har lyckats göra det, på sedvanligt begåvat sätt.

Författaren, Kicki Stridh, känner jag alls inte till förut, men hon har skrivit en rätt originell historia om det där hemska huset i skogen vår vilsegångna unga hjältinna kommer till. Huset är fullt av häxor och monster och lejon och troll och spöken, men den lilla flickan bemöter dem alla med sitt kolugna sätt och besegrar dem på det sättet. Häxornas gryta på ormar och spindlar och maskar avböjer hon att äta och beordrar i stället fram smörgåsar och mjölk. Det hemska monstret ber hon tvätta sig om fingrarna, eftersom de är så kletiga. Och eftersom hennes egna händer också har kletats ner av monstret, ber hon det rytande lejon som uppenbarar sig att slicka av hennes fingrar. Så där håller det på, och efter en god natts sömn i spökhuset går hon tillbaka ut i skogen och hittar strax sina föräldrar.

Jag tror nog att mitt fyraåriga barnbarn kommer att gilla det här, även alla de hemskheter som jag här har valt att hoppa över.

Kulturell odling & trädgården uppochnervänd

6 maj 2009 15:16 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som ledamot i kulturnämnden i Uppsala får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen anordnar. Vitsen med kulturfrukostarna är att för deltagarna presentera kommande kulturevenemang och en del permanenta inslag i stans kulturliv i vid mening. Kulturfrukostarna äger rum 08.00-09.00, och eftersom det är fråga om just frukostarrangemang, serveras en halv fralla plus kaffe eller te för 35 kronor, vilket vi deltagare själva betalar. Eftersom jag för att hinna vara med var tvungen att ta 05.55-bussen från Öregrund till Uppsala och således var tvungen att stiga upp 04.30, var det välkommet med en extra kopp kaffe. Till det fick vi jazz, exekverad av Trio Sandberg från Musikskolan.

Dagens kulturfrukost arrangerades på Grand på Trädgårdsgatan, förr biograf, nu aktivitetshus för ungdomar. Programmet hade som huvudtema kultur producerad av människor, framför allt ungdomar, med olika typer av handikapp.

Teater Blanca presenterades av sin konstnärlige ledare, Magnus Dahlerus, och vi fick med ett sång- och musiknummer prov på föreställningen ”Herr A:s penningar”: Filip Backström sjöng och spelade luftgitarr, assisterad av Chatarina Oldermark på klaviatur och Magnus Dahlerus, munspel. Bra, i rent professionell mening.

Därefter presenterade Annika Isaksson Labanskolan, en frisärskola med inriktning på drama, teater, musik och bild, och ett par elever gav smakprov på en moderniserad variant av ”Ronja Rövardotter”: ett sång- och dansnummer till arabisk musik.

Med ungdomar med funktionsnedsättning arbetar också Fyrisgården, vars verksamhet presenterades av Ulla Bergqvist, föreståndare, plus Ulrika Backlund, som visade en bit av en musikfilm, som lär komma i TV.

Besläktad med dessa inslag var också Karin Hedvalls presentation av kultur i vården, en verksamhet som vi i kulturnämnden på olika sätt stöder.

Där utöver fick vi veta lite om innehållet i årets version av Kulturnatten – kom gärna till Uppsala kvällen och natten den 12 september – och om sommarprogrammet i Parksnäckan. Också Hågaspelet, som tar sin avstamp i nordisk mytologi, presenterades, liksom en ny barnbok som utmanar de sexuella stereotyperna.

Sen blev det buss 811 tillbaka till Öregrund; jag var där lagom till lunch.

Min morgonutflykt till Uppsala råkade sammanfalla med att de beställda markarbetena på vår tomt påbörjades.

Det handlar om två tunga insatser. Det mindre av dem innebär att jag behöver hjälp med att restaurera ett stenparti, som jag anlade alldeles i början av vår närvaro här i Öregrund. Med ett beställt lass jord fick jag sedan in en hart när outrotlig klocka där, och min fysiska inaktivitet dels på grund av hjärtproblem, dels på grund av långvarig ischias har sen lett till att stenpartiet har vuxit igen.

Eva-Lotta Hasselqvist från Eds trädgård, som bland annat har räddat rosorna, hade redan gett sig av, när jag kom tillbaka, men Bosse Andersson, som med hjälp av några andra mannar hade skalat jorden av stenpartiet, var kvar och höll nu på med grävarbeten bort mot det relativt nya grannhuset: Han har tidigare spolat ur det jättelånga dräneringsrör jag en gång i världen grävde ner och bäddade in i singel, och nu höll han och de andra på med att gräva en ny vattengrav, som ska fyllas med sten, i ändan på röret.

Sen ska lågt liggande delar av gräsmattan, där det under senare år har bildats jättelika vattenpölar, också få ett nytt lager jord, som höjer nivån. Gräsmattan var redan tidigare fördärvad på vägen till trädgårdsboden, som vi har fått låta nyuppföra efter mordbranden i höstas, och nu har grävmaskinen gjort nya sår i gräsmattan.

Skifferplattegången från grinden upp till huset har Bosse dock täckt över med skivor; han har själv tidigare anlagt den, och vi har nu bett honom byta en del trasiga plattor plus dessutom förlänga gången en smula.

Just nu ser delar av tomten ut som en byggarbetsplats.

Men det blir nog fint, när alla arbetena så småningom är klara.

Grönstedts cognac ägs fortfarande av staten – nu finska staten

6 maj 2009 5:39 | Mat & dryck | 6 kommentarer

Många av oss gillade att Vin & Sprit, ett av världens snabbast växande dryckesföretag, ägdes av svenska staten. Den borgerliga regeringen såg just detta som en styggelse: Det fick inte lov att finnas ett statligt företag, som genom sina framgångar motbevisade borgerlighetens tes att alla statliga företag är dömda att misslyckas – alltså måste företaget snarast möjligt privatiseras.

Därför såldes guldägget V & S ut till franska Pernod Ricard. Kronbrännvin, som Kalle Schewen blandade med sitt kaffe till angenäm styrka och smak, är sålunda inte längre svenskt, ej heller Absolut vodka.

Pernod Ricard var stort redan dess förinnan, så EUs konkurrensmyndigheter tvingade företaget att sälja av några av de inköpta märkena, eftersom den nya ägaren annars inom några segment hade blivit alltför dominerande dels i Polen, dels här i Norden. Alltså såldes polska Lubuski Gin till Vinpol och Star Gin, Red Port och Dry Anis till Arcus Gruppen, ursprungligen den norska motsvarigheten till Vin & Sprit, numera ägd av svenska Ratos. Och redan dess förinnan hade Pernod Ricard, för att komma ur ett distributionsavtal i USA med Fortune Brands (Jim Beam International), i vilket V & S ägde 10 procent och hade ett hälftenägt säljbolag, Future Brands, ihop med, till detta företag tvingats sälja aktierna i det snabbt växande rommärket Cruzan Rum.

Tanken var att man först skulle sälja även Grönstedts Cognac till Arcus Gruppen, men detta stöp på EU-kommissionens invändningar: Arcus Gruppen äger redan det i Norge stora märket Braastad Cognac, som numera finns också på det svenska Systembolaget. Alltså såldes Grönstedts Cognac i stället till finska Altia Corporation.

Här blir det intressant: Grönstedts Cognac blir, från att ha varit ägd av svenska staten nu i stället ägd av finska staten. Altia Corporation är nämligen den finska motsvarigheten till det V & S var i Sverige: ett statligt företag i alkoholbranschen, till och med ett växande sådant.

Altia har steg för steg, ungefär som V & S gjorde på sin tid, växt sig stark inte bara i Finland utan också i Sverige och Norge och Estland; även i Danmark finns man närvarande. Det här har delvis skett genom uppköp av lokala företag i branschen. Bland dem kan nämnas Philipson & Söderberg samt Bibendum, men min gissning är att Altia så småningom kommer att etablera en mer enhetlig struktur av dotterbolag, kanske under Altias namn, i samtliga nämnda länder.

Som väntat är finsk vodka, Koskenkorva, rammen i erövringståget in i grannländerna, och jag köper själv gärna till exempel Koskenkorva Cranberry, alltså vodka med tranbärssmak.

Men Altias utbud av olika vin- och sprit- och även ölsorter är rikhaltigt, rymmer många kända märken, som man har i agentur.

Bland vinerna hittar man till exempel sydafrikanska Drosty-Hof och spanska Faustino, numera också huset Codorníus viner, som tidigare låg hos svenska Vin & Sprit.

Bland ölsorterna hittar man DAB, Grolsch, Pilsner Urquell, Erdinger och Bishop’s Finger.

Bland whiskysorterna hittar man Auchentoshan och Morrison’s Bowmore, som tidigare båda fanns i Vin & Sprits sortiment, vidare också Jack Daniel’s.

Bland de av Altia sålda likörerna finns Marie Brizard (bland annat Amaretto), Molinari Sambuca och Southern Comfort.

Altia saluför också Systemets största calvadosmärke, Boulard.

Än så länge har Altia inte V & S’ – för att inte säga Pernod Ricards – bredd och styrka, men det kan ju vara fler av Vin & Sprits gamla samarbetspartners som inte vill vara i Pernod Ricards stall, och dessutom kan ju Altia, liksom Vin & Sprit lyckades med, bygga fler egna starka varumärken än Koskenkorva och Grönstedts cognac. Kanske finns det i Finland redan embryon till en sådan expansion – finsk lagstiftning tillåter inte att spritmärken exponeras på nätet, så jag vet inte.

Nu gäller det att, där det går, välja statliga apotek

5 maj 2009 20:26 | Politik | 17 kommentarer

Jag har tidigare här på bloggen argumenterat mot utförsäljningen av statliga apotek – läs här.

Jag tycker att utförsäljningen är bedrövlig och hoppas att en kommande röd-grön regering är beredd att återinföra apoteksmonopolet.

Till dess gäller det att, där det går, gynna de icke-privatiserade apoteken, så att inte också dessa privatiseras med argumentet att de inte klarar konkurrensen.

I mitt fall ställer sig detta svårt men inte omöjligt. Man kunde nästan tro att de som har bestämt vilka apotek som ska privatiseras förföljer mig personligen. Bland utförsäljningsobjekten finns apoteket här i Öregrund, det vid vårdcentralen i Svartbäcken, min stadsdel hemma i Uppsala, det på Skolgatan, som avgränsar Svartbäcken från centrum, och det i Svava-gallerian i centrum (ganska nära öregrundsbussen), där jag oftast har handlat under vinterhalvåret.

Men privatiserarna har lämnat en lucka, relativt lätt åtkomlig för mig. I början av Svartbäcksgatan, norr om Stora Torget, finns ett apotek, Kronan, som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo.

Där tänker jag i fortsättningen handla mina apoteksvaror, så långt jag kan.

Dygdens pris

5 maj 2009 13:04 | Citat, Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Den människa som duktigt spar
och gnetar livet ut
har ganska mycket roligt kvar
när livet väl är slut.

Holmberg

Namn och Nytt, Dagens Nyheter, den 5 maj 2009

Bilderbok för små

5 maj 2009 12:13 | Barnkultur | Inga kommentarer

Siv Widerberg har för En bok för alla (numera Ordfronts barnboksförlag) sammanställt antologin ”De små barnens bok” (2009).

Jag gillar den högt och rent, allt ifrån Margareta Strömstedts sammanställning av födelsedagsvisor på olika språk först i boken till Lena Anderssons illustration av en traditionell stå-på-tå-ramsa allra sist i den.

Där emellan möter vi författare som Lennart Hellsing, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren samt Jujja och Tomas Wieslander och illustratörer som Eva Eriksson, Ingrid Nyman, Charlotte Ramel, Poul Ströyer, Cecilia Torudd och Stina Wirsén, även Anna-Clara Tidholm som är författare och illustratör i en och samma person.

Här finns klassiker som Pippi Långstrump och Max men också Siv Widerbergs och Stina Wirséns helt underbara story kring en potta.

Blir inte den här boken en liten klassiker, som i många år bidrar till att hålla En bok för alla vid liv, är jag skapt som en nors.

Spam med potenshöjande medel och lesbiska damer

5 maj 2009 11:39 | Media | 6 kommentarer

Dagligen fångar mitt spamfilter upp mängder av skräppost. Jag öppnar dem aldrig någonsin, men ser ju åtminstone de översta innan jag med en enkel knapptryckning utplånar dem.

Ohyggligt många av dem innehåller reklam för potenshöjande medel och andra farmaceutiska produkter. Som om det inte räckte, kommer det också in reklam för något som måhända är pornografiska filmer, påfallande många med föregivet lesbiska damer.

Syftet med reklambrev för produkter av den först nämnda typen förstår jag åtminstone. Det handlar om att kränga produkter, att tjäna pengar.

Men vad är syftet med den andra kategorin av erbjudanden? Är det fråga om smakprov med erbjudanden om att få köpa mer av samma vara? Är det här ett sätt att sprida datavirus?

Min undran är uppriktig – jag öppnar alltså aldrig någonsin spam.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^