Marita Ulvskog om EU hos Onsdagsklubben

25 mars 2009 21:39 | Helga Henschens Vänner, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

I dag var jag på min gamla arbetsplats, 68an, igen. I konferensvåningen i gatuplanet samlades den stockholmska (S)-veteranklubben Onsdagsklubben för årsmöte. Innan mötet började, drack jag kaffe och pratade med min gamle arbetskamrat Leif Karlsson (Sofia Karlssons pappa), Annie Marie Sundbom och Anna-Greta Leijon; den senare valde vi senare in i styrelsen.

Av Lennart Svensson, som jag i går kväll träffade på Socialdemokratiska pressföreningen, köpte jag för 150 kronor en fin bok, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (Sundbybergs stad och Helga Henschens Vänner, 2009, redaktör Barbro Werkmäster), och jag såg att Lennart sålde ganska många exemplar till S-veteranerna, som älskar Helga och hennes konst.

Den här föreningen, där jag känner väldigt många av de aktiva, går mot strömmen när det gäller medlemsantal. Klubben hade vid förra årets slut 354 medlemmar, den största anslutningen sedan starten. Av dessa var 33 nytillkomna under 2008, men det talet är inte ett netto – när medlemmarna är i den här åldern, får man räkna med svinn.

Jag påminner mig ett tillfälle när jag som journalist bevakade en centerstämma. Just det här inträffade medan Gunnar Hedlund fortfarande var partiledare, och när det var pressträff för oss journalister, hade någon av mina kolleger i verksamhetsberättelsen hittat data som alla tydde på att Centern förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlund sa på sitt vanliga, lakoniska sätt det som alldeles säkert var sanningen om hans åldrande parti:

- Dom har nog dött.

Att medlemmar dör när de alla är i pensionsåldern får man räkna med, men Onsdagsklubben är verkligen ingen död förening. Aktiviteten är mycket hög och arrangemangen mycket välbesökta. Vid årsmötet i dag fylldes den ganska stora möteslokalen snabbt, och man fick bära in extrastolar.

Dagens gästtalare var Marita Ulvskog och hennes ämne förstås det förestående EU-valet – Marita toppar ju Socialdemokraternas valsedel och har redan avverkat en mycket intensiv kampanjinledning i Dalarna. Inte för att dagens publik behövde övertygas att rösta och att rösta (S), men Onsdagsklubbens medlemmar är mycket aktiva också som opinionsbildare, så mötet användes närmast för argumenttrimning.

Och det behövs ju med tanke på det hittills anmärkningsvärt låga deltagandet i EU-valen, inte minst bland dem som i de övriga valen brukar rösta på Socialdemokraterna. Bland de (S)-väljare som inte röstar alls finns förstås många som – i likhet med mig och Marita – har röstat nej till EU-anslutning och senare också till EMU. Andra har, därför att de främst är antifederalister, valt att rösta på till exempel Junilistan.

Här om dagen fick jag ett brev från en gammal vän, som i de båda EU-relaterade folkomröstningarna, alltså i motsats till både mig och Marita, har röstat ja. Han har nu problem med Maritas placering på första plats på EU-valsedeln, säger sig aldrig för sitt liv kunna tänka sig att rösta på henne.

Nå, det behöver han ju heller inte göra. På listan finns fullt med kandidater, som liksom min gamle vän har röstat ja i de nämnda folkomröstningarna, och han kan alltså välja att kryssa någon av dessa.

Å andra sidan kan inte den mest EU-entusiastiske socialdemokrat komma förbi det faktum, att socialdemokratin har en väljarkår, vars stora majoritet röstade nej till EMU och som är djupt skeptisk till att öka inslaget av federalism i EU. I förra EU-valet fick vi ett exempel på detta: de EU-skeptiska (S)-väljarna lyfte upp den då nästan okända Anna Hedh från botten av listan till valbar plats.

Men sen ska man kanske ändå inte överdriva motsättningarna. Inför Onsdagsklubben markerade Marita Ulvskog på nytt sin antifederalistiska hållning och deklarerade, att hon – om det på nytt blev en folkomröstning om EMU – åter skulle rösta nej. Men i det stora hela förfäktade hon politiska ståndpunkter, som omfattas av samtliga kandidater (S) på EU-valsedeln och som finns i det socialdemokratiska EU-valsprogrammet. Till det som jag tror gladde alla som var med vid Onsdagsklubbens möte var att hon trodde sig ha hela socialistgruppens i EU-parlamentet stöd för att kollektivavtal ska respekteras och inte, som i Laval-fallet, kunna undermineras genom lönedumping.

Självfallet måste svenska, socialdemokratiska värderingar och ståndpunkter försvaras också i Bryssel och Strasbourg. Och det kan man inte åstadkomma genom att till exempel låta bli att rösta, var Marita Ulvskogs slutsats.

Katrine Kielos bland pensionerade journalister och folk ur PR-apparaten

24 mars 2009 22:35 | Media, Politik | 1 kommentar

Jag har varit på årsmöte med Socialdemokratiska pressföreningen. Årsmötet hölls på Sveavägen 68, och några av de journalister som genom åren har arbetat på min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) var där. Till ny ordförande i föreningen valdes förresten Eric Sundström, tidningens nuvarande chefredaktör.

Påfallande många av medlemmarna i den här föreningen är veteraner, verksamma som journalister under min egen aktiva journalisttid. Det finns förstås också yngre medlemmar, flera av dem med PR- eller informatörsjobb, en del av dem före detta journalister. Jag nämner inte detta med något avståndstagande – jag hade själv under slutet av min yrkesverksamma tid ett byråkratjobb på partistyrelsen – och frågan är ju också var politiskt engagerade eller rent av partianslutna journalister av det slag som fordom befolkade pressföreningen (chefredaktörer, ledarskribenter, politiska kolumnister med flera) skulle kunna få jobb i dagens mediavärld. Inte bara de socialdemokratiska tidningarna är färre, särskilt i Stockholm. Också fackförbundspressen har drabbats av sammanslagningar och glesare utgivning.

Årsmötets gästtalare, Katrine Kielos, var ett lysande undantag från den ganska dystra bild jag ger ovan. Hon är, trots att hon fortfarande är mycket ung, ledarskribent på Aftonbladet och var närmast dess förinnan verksam på nättidningen Dagens Arena.

I fokus för hennes inledning och den efterföljande diskussionen stod just publicitet i nya former, vilket Dagens Arena bara är ett exempel på. För mig som dagligen använder nätet bland annat i opinionsbildande syfte var det intressant att lyssna på den här diskussionen, även om inläggen pendlade mellan kunskap om nätmedia och, särskilt från några av de äldre deltagarna, inte alltför våldsam förtrogenhet med sådana.

Katrine Kielos var uppenbart själv fångad av de möjligheter till snabb kommunikation – i framtiden kanske till och med ännu mycket snabbare kommunikation – den nya tekniken medger.

Jag är, som mina läsare vet, verkligen ingen fiende till den nya tekniken, men jag tyckte samtidigt, att Katrine Kielos lite för lättvindigt släppte frågan om behovet av ”gammelmedia”, särskilt en på morgnarna utkommande papperstidning riktad till socialdemokrater och andra vänstersinnade i Stockholm med omnejd.

Vacker men inte riktigt funktionsduglig ABC-bok

24 mars 2009 14:39 | Barnkultur | 2 kommentarer

Magda Korotyńska heter en polsk bildkonstnär, född 1954, som 1982 bosatte sig i Sverige. Tillsammans med Rod Bengtsson (text) har hon gjort ”Simsalabims Stockholms ABC” (på Bonnier Carlsen 1994, i ny upplaga hos En bok för alla 2009).

Bilderna i den här boken är så vackra, att jag önskar att jag kunde rekommendera den som ABC-bok, men jag har dess värre en rad invändningar.

Framför allt för vuxna stockholmare (och även för mig som under större delen av mitt vuxna liv har arbetat i Stockholm) är vyerna välbekanta: Stadsbiblioteket, Fjällgatan, Stockholms ström, Hornsgatspuckeln. Men hur många barn, särskilt barn som bor utanför Stockholm, har sett och känner igen tälten i Hagaparken, Västerlånggatan och Skeppsbron, för att inte nämna Yttersta tvärgränd?

Alla de här bilderna, inte minst den som föreställer Yttersta tvärgränd i yrsnö, är betagande vackra men förmår knappast väcka några associationer hos dem som är i den ålder då man lär sig läsa.

Dessutom är bokstavsassociationerna inte konsekvent genomförda. Yttersta tvärgränd börjar visserligen på Y, men Ået i bilden från Skeppsbron får man i stället hämta från en åsna, som seglar på en flotte. Övriga Å-associationer i skeppsbrobilden får man hämta från åskväder och ångbåt samt dessutom från de rök-åttor som stiger ur ångbåtens skorsten.

Bokstavsutlärningen fordrar rätt så ofta att stockholmsvyerna måste kompletteras med element som, fyndiga eller inte, knappast hör hemma i bilderna i fråga. På Z-vyn, som föreställer Zinkensdamm, hittar man följaktligen både en zebra på skridskor och en zeppelinare.

Att Rod Bengtssons verser till bilderna rytmiskt flyter bra och innehåller användbara associationer hjälper dess värre inte upp svagheten i grunduppläggningen.

Därför misstänker jag att de som ska läras alfabetet med hjälp av den här boken i stället kommer att koncentrera sig på att i varje bild hitta harlekinfiguren Simsalabim, som ibland synlig, ibland listigt dold, visar oss vägen genom Stockholm och genom alfabetet.

Kaniner och monster

24 mars 2009 12:10 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jonna Björnstjerna gjorde 2007 en begåvad bilderboksdebut med ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” (Bonniers). Den finns nu (2009) i en ny utgåva från En bok för alla.

Bilderna leder en smula tanken till ”Bland tomtar och troll”-illustratörerna John Bauer och Einar Norelius men är i Hans Arnolds anda mycket mörkare och hemskare: till exempel trädens ansikten har har drag av monster. Samtidigt saknas det där ljuva som utmärker till exempel Bauers bilder – medlemmarna i familjen Kanin ser ganska plufsiga ut.

Texten flyter lätt; bara ett par vändningar är hämtade från vuxenvärlden. Dock borde förlagen inte har släppt igenom stavningen ”fotölj” (av ”fåtölj”).

Handlingen, där lillebror Kanin förirrar sig från den underbara till den fruktansvärda delen av skogen, är verkligen spännande, även fantasifull: i den här sagoskogen finns det till och med en Metro, även om den verkligen inte ser ut som någo vanlig tunnelbanevagn.

Över huvud taget är handlingen i historien om lillebror Kanin full av överraskningar. Tomten, som åtar sig att visa vägen, visar sig inte hitta. Och det läskiga monstret, som följer efter lillebror Kanin ända hem, visar sig gråta över att det är så fult att ingen vågar titta det i ögonen.

Ett bad i mamma Kanins regi hjälper dock en smula (nåja!), så det slutar med att monstret upptas i familjen Kanin.

Charmig pekbok

23 mars 2009 20:31 | Barnkultur | Inga kommentarer

Pekböcker blir lätt stereotypa; det är inte lätt att variera ett tema som alltid går ut på att barnet självt ska säga vad det ena och det andra föreställer.

Holländskan Linne BiesLeo från topp till tå” (översättning Lisa Henriksson, En bok för alla, 2009, på Berghs förlag 2005) lyckas dock variera det här eviga temat bra, både om man ser till de enkla och charmiga bilderna och de enkla bildgåtorna: vad döljer sig bakom …?

Bakom fjärilen som sitter mitt i lille Leos ansikte döljer sig följaktligen hans näsa, och bakom boken han håller i finns hans mun. Och så vidare.

Den enda tabben jag har hittat är att Leos öron sägs finnas bakom dockorna. Hans ena öra finns förvisso bakom en docka, men det andra örat döljs av en nalle, vilket säkert de barn jag har läst pekböcker för genast skulle ha påpekat. Om det här beror på originaltexten eller översättningen vet jag inte.

Men lappri! Har ni barn eller barnbarn i pekboksåldern, kan ni lugnt skaffa ”Leo från topp till tå”.

Thåström, inte längre ung och grön

23 mars 2009 13:16 | Musik | Inga kommentarer

Jag minns när jag recenserade Ebba Grön i Aktuellt i politiken (s). Utspelet var starkt och många av texterna gjorde starkt intryck, även om jag också hade invändningar mot några av de senare. Och så minns jag att en medarbetare, som inte var lika intresserad av tidens musik som jag var, sorterade in fotot av gruppen i arkivskåpet med namnet Grön, Ebba på kuvertet.

Jag har sen lyssnat också på Imperiet-skivorna och på Thåströms soloplattor.

När han nu återkommer med ”Kärlek är för dom” (Sonet/Universal 080251799407, 2009), är han varken ung, larmande eller rebellisk på det där sättet som han en gång i världen började. I den inledande låten, ”Kort biografi med litet testamente”, ser han tillbaka på sitt liv. Flera recensenter uppskattar just det här spåret på CDn, men för egen del finner jag den lite ostrukturerat tillbakablickande och tycker dessutom inte att den som låt – Thåström pratar till musik – hör till de allra bästa på ”Kort biografi”.

Över huvud taget tar det en stund innan jag kan ta till mig den här skivan, där sången och musiken ofta känns som skilda element. I ”Långt bort” sjungs oregelbundna textrader till musiken – men här faller jag för den snygga refrängen. På samma sätt fångas jag i ”Tillbaks till Trehörningsgatan” av leksakspianots slingor bakom sången. Först när jag kommer till ”Som tåg av längtan” faller jag för helheten.

En bra låt är också titelspåret ”Kärlek är för dom” där vi även hör Anna Ternheim sjunga och där Pelle Ossler spelar gitarr. Och så upprepas det här budskapet i Thåströms refräng:

Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom
Dom som har tur
Kärlek är för dom… kärlek är för dom

I mitt tycke är dock ”Över sundet”, en snygg ballad, den allra bästa låten på den här CDn. Till det hörvärda resultatet bidrar i hög grad Niklas Hellbergs piano.

Jag noterar också att Joakim Thåström har medkompositörer till de två sist nämnda låtarna.

I två andra och intressanta fall har han lånat material från annat håll.

Han sällar sig till de i dag många, som har återupptäckt Dan Andersson: Han har, med gott resultat, tonsatt Anderssons ”Den druckne matrosens sång”.

Och så ställer han in sig i ledet bland dem som gör Bob Dylan på svenska. I det fallet gör han en egen version av ”Tomorrow Is a Long Time”, i Ulf Dagebys svenska översättning ”Men bara om min älskade väntar”. Resultatet är hyggligt, men jag har hört den här låten göras bättre på svenska.

Kärnkraften ska stegvis ersättas

22 mars 2009 16:57 | Politik | 4 kommentarer

Den rödgröna vänsteralliansen har beundransvärt snabbt formulerat sitt alternativ till att – som högerregeringen inklusive Centern vill – ersätta gamla kärnkraftverk med nya. Kärnkraften ska fasas ut när den kan ersättas med el från förnybara energikällor.

Hela förslaget presenteras av partiledarna Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) samt Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP). Det sker i en artikel på DN.Debatt i dagens DN (22 mars 2009).

Du kan läsa deras debattartikel här.

Melodikrysset nr 12 2009

21 mars 2009 12:36 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag var det mycket filmmusik, en genre som jag ofta har svårigheter med. Dels finns det fullt med filmer som jag, trots att jag är filmintresserad, inte har sett, dels kommer jag sällan ihåg temat i eller signaturen till de filmer eller TV-serier jag faktiskt har sett.

Den kände filmkomponist som efterfrågades måste, av ledbokstäverna att döma, vara John Williams, han som bland annat har gjort musiken till ”Stjärnornas krig”. Men om det är just därifrån som dagens ljudillustration kom, vet jag inte – jag har sett mycket lite av ”Stjärnornas krig”, och det var längesen. /Musiken kom från ”Indiana Jones”, upplyser mig en läsare. En annan läsare hävdar att musiken är ur ”Stålmannen”. Därefter har det kommit in ytterligare en röst på ”Indiana Jones”. Men även i dessa båda fall stod alltså John Williams för musiken./

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men så ofta som Céline Dion har spelats i olika sammanhang, förstod jag genast, att det var från den filmen musiken hade hämtats. Och man behöver ju inte ha sett filmen för att veta att Titanic gick på ett isberg.

”Born To Be Wild” kände jag förstås igen. Visste också att den förekom i filmen ”Easy Rider” – som jag heller inte har sett. Men lite filmallmänbildning har man ju, så följaktligen visste jag att det efterfrågade fortskaffningsmedlet förkortas MC.

Filmen ”Sol över Klara” (1942) har jag förmodligen någon gång sett i TV. Dessutom var rösten på den som sjöng lätt att känna igen. Den tillhörde Edvard Persson.

Carola Häggkvists bidrag i Melodifestivalen 1990 kom jag däremot inte i håg, så jag fick googla. ”Mitt i ett äventyr” hette låten.

När det gäller schlager och andra topplistelåtar, är jag starkt beroende av att de ska innehålla någon melodikrok som lätt fastnar i musikminnet, för att jag ska komma i håg dem ens strax efter att jag har hört dem.

Björn och Benny skriver ofta såna låtar. Ett exempel är ”Välkommen till världen”, som vi främst minns i Lill-Babs’ insjungning. Och välkomnas till världen gör man ju på ett BB.

Men populärmusik kan se ut på många olika sätt. Också Magnus Uggla lyckas ofta nå stor publik. Här hörde vi hans ”Kung för en dag”.

Nordman hade onekligen ett eget sound, vilket vi i dag kunde konstatera i ”Vandraren”. Men till deras framgång bidrog också en skicklig textförfattare, Py Bäckman.

För egen del är jag ännu mer förtjust i en relativt ny låt på topplistorna, ”Om du lämnar mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li.

Och helt underbar tyckte jag Bernt Staaf, tyvärr nu död, var i ”Familjelycka”:

Familjelycka

Text och musik: Bernt Staaf, 1970

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
och leka lustgård med en kvinna som är mogen
och så min havre i en fåra efter plogen

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Det positivt beskrivande ord som Eldeman efterlyste finns förstås i den här raden: ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”.

Mycket fin var också Jan Johanssons version av den gamla visan ”Jag gick mig ut en afton”. Den för tankarna till den årstid Anders Eldeman (och förvisso även jag) längtar efter.

Eldeman gjorde i dag liksom förra gången sitt bästa för att besvärja vädrets makten.

Han konstaterade i och för sig att ”än så är det långt till vår”, när han spelade Alice Tegnérs ”Sov du lilla videung”.

Men hans håg stod helt uppenbart till ”Den blomstertid nu kommer”. Den skrevs, efter en äldre, folklig förlaga, av Israel Kolmodin och kom in i 1695 års psalmbok. Senare har den bearbetats ytterligare av Johan Olof Wallin 1819 och Britt G Hallqvist 1979. ”Den blomstertid som kommer” är en utomordentligt vacker psalm, som uppskattas också av en hundhedning som skrivaren.

För övrigt tog det i dag mycket längre tid än det borde ha gjort. Medan jag skrev, hade jag tappat internetkontakten och fick följaktligen skriva om större delen av texten. Hoppas jag inte har tappat bort något nu under det andra varvet.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Degenererade judar

20 mars 2009 17:39 | Mat & dryck, Musik, Politik | 2 kommentarer

Uppsala kammarorkester under ledning av Staffan Larsson bjöd i går på en konsert med temat ”Hopp och förtvivlan”. Musiken var skriven av två österrikiska tonsättare, Gustav Mahler (1860-1911) och Arnold Shönberg (1874-1951).

Båda kom att verka i USA, Mahler från 1907 och Schönberg från 1934. Båda kom från judiska familjer.

Att Schönberg var protestant, kristen, hjälpte honom föga, när nazisterna flyttade fram sina positioner i trettiotalets Centraleuropa. Mot honom anfördes också hans modernistiska, atonala musik, som fick stämpeln entartete (degenererad) Kunst.

Också Mahler konverterade redan 1897 till kristendomen, i hans fall katolicismen. Men de antisemitiska stämningarna var så starka i Wien redan under nittonhundratalets början, att de starkt bidrog till att han lämnade sitt jobb som konstnärlig ledare vid Hovoperan för att i stället arbeta först vid Metropolitan, sedan vid New York Philharmonic.

Ibland uppstår spännande och nyskapande konst i skärningspunkten mellan olika kulturer, men det torde vara svårt att leda i bevis att de obestridligt nyskapande elementen i Mahlers respektive Schönbergs musik skulle vara effekter av just skärningspunkterna mellan judendomen respektive två olika grenar av den kristna tron. Framför allt Schönbergs musik med sin seriella tolvtonsteknik och sina expressionistiska drag utmanade säkert också rent musikaliskt nazisterna med sina fixa föreställningar om både det ena och det andra – men naturligtvis utmanade de också många andra som var tillvanda vid olika slag av klassisk seriös musik. I fallet Mahler är det svårare att använda sådana förklaringar. Hans musikaliska verk är mycket mer melodiösa än Schönbergs.

Hur som helst, gårdagskvällens program började med Schönbergs ”Erwartung”, monodram i en akt, opus 17 (1909), med libretto av Marie Pappenheim. Som man kan förstå av detta fordrades det alltså också en sångsolist. För sången stod, med den äran, sopranen Ibba Andersson, men det är klart att innehållet i monodramen – den kvinnliga huvudpersonen sjunger för en älskad man, som ligger lik framför henne på scenen – är något enahanda. Jag känner till att librettot har getts en freudiansk tolkning, men trots att jag har tillgång till texten, orkar jag inte med att nu göra en textgranskning av det slaget.

”Erwartung” är Schönbergs första större verk, där han arbetar på ett modernistiskt sätt, och utan tvekan uttycker hans musik det mörker och den ångest som också finns i librettot.

Med konventionella mått mätt var naturligtvis Mahlers ”Symfoni nummer 4 i G-dur” (1892/1899-1900), här i en bearbetning för kammarorkester, lättare att ta till sig. Mahlers musik är dynamisk och fantasifull, med klanger som borde kunna tilltala alla som älskar olika former av klassisk musik.

Det textparti vi hörde med sång av Ibba Andersson, en del av ”Des Knaben Wunderhorn” ur ”Das Himmlische Leben”, innehåller det hopp som utlovades i programtiteln ”Hopp och förtvivlan”: Här skildras den himmelska glädjen, en ängaltillvaro med dans och sång, en oxe slaktad av Lukas, vin ur himlens vinkällare, änglabakt bröd, sparris, äpplen, päron och druvor.

En mer lättpåverkad själ än jag kan ju bli frälst för mindre.

* * *

Själva hade vi före konserten låtit oss utspisas med biff Schezuan plus en flaska Gato Negro på kinarestaurangen China Garden i det som fordom var Folkets hus.

Lästips: Kind of blue och Kind of red

20 mars 2009 15:19 | Musik, Politik | 8 kommentarer

I dagens stockholmstidningar finns ett par artiklar, som jag gärna vill göra mina läsare uppmärksamma på.

För inte så länge sedan skrev jag om Miles Davis’Kind of Blue”, detta apropå att jag hade gett sonen, Matti, en till box utökad utgåva av den här jazzklassikern. I kulturdelen av dagens Svenska Dagbladet har Harry Amster ett helt uppslag om ”mästerverket som brukar kallas jazzens bästa skiva”. Där kan du också läsa om vad till exempel Rigmor Gustafsson och Jan Lundgren anser om det här albumet. Du kan läsa artikeln – ”Ett blått mästerverk” – här.

För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. Den som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Vilket förlag hinner först med att ge ut den här boken i Sverige, Ordfront eller Atlas?

Fast sen gäller det ju också att få någon, gärna flera, i den socialdemokratiska partiledningen att läsa den. Det kan bli svårare.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^