Ingen nådig kritik

4 februari 2013 14:09 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag har ju då och då återpublicerat recensioner av skivor och böcker, som det finns anledning att påminna om. Men som recensent kunde jag, som här i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari), också vara mycket elak:

Skjut trubaduren!

Det finns en typ av krogtrubadurer som man skulle ha lust att skjuta bara för att få sitta i fred. Som reformist bär det mig emot att avslöja såna böjelser, men efter att ha hört Stefan LjungqvistsGräjtest hits” (YTF-50250, 1976) måste det ändå säjas.

Skivan är den förfärligaste blandning av plump humor, könsrollsfördomar, sexskämt och lånad musik. Den uppges delvis vara inspelad på Societetshuset i Marstrand; detta bara nämnt som en varning för krogbesökare.

Deckare i politisk miljö

4 februari 2013 13:15 | Deckare, Politik | Inga kommentarer

Deckare kan skrivas på många olika sätt. Vi som är förtrogna med genren vet att det också finns en nisch av samhällskritiska, om man så vill politiska deckare – i Sverige har sådana skrivits av till exempel Maj Sjöwall & Per Wahlöö samt Henning Mankell.

Mycket långt från dem, både politiskt och när det gäller infallsvinklar, befann sig Bo Balderson, som på sjuttiotalet sålde deckare i stora upplagor. På sin tid gav den här pseudonymen, för det var fråga om en sådan, upphov till en gissningslek i kvällstidningarna om vem som dolde sig bakom namnet Balderson, vilket väl bidrog till att höja upplagorna. Många kända personer, en del av dem med politisk anknytning, pekades ut, men i själva verket var Balderson, om jag minns rätt, en till Irland avflyttad svensk gymnasielärare.

Till och med jag har fått frågan, om jag var Balderson, och jag förstår den på ett sätt: Jag läser deckare, och till mina egenskaper hör att jag kan se även de komiska sidorna av politiken, men den där teorin föll i mitt fall redan på att jag var mycket mer hemmastadd i maktens labyrinter än vad Balderson uppenbarligen var.

I nummer 17 1975 (28 oktober) av Aktuellt i politiken (s) recenserade jag höstens Balderson:

Mord med talmansklubba

Höstens Bo Balderson heter ”Mord, herr talman” (Bonniers). Trots titeln utspelas den till en ringa del i maktens korridorer. Mordet med talmansklubban och mellanspelet i riksdagens utrymme för grovsopor förmår knappast ge boken så att säga politisk lokalfärg. Kapitlet om flygkaparen känns bara påklistrat och är dessutom reaktionärt på ett rent osmakligt sätt, vilket inte alltid kännetecknar Balderson.

Nej, Statsrådet lever ett eget liv, befriat från verkligheten.

Och som litterär figur har han onekligen sina poänger.

Baldersons styrka är det kåserande, ibland småreaktionära perpektivet på tillvaron, vilket kombineras med ett sinne för situationskomik, understundom slapstick. Historien om marmeladsmugglingen och rymningen från häktet gör till exempel att man är beredd att förlåta Balderson en och annan av hans åsikter.

Märkligt utfall i första deltävlingen i Melodifestivalen

3 februari 2013 17:27 | Media, Musik | 4 kommentarer

Någon schlagertävling har ju Melodifestivalen inte varit på länge. Men med snart sagt vilka bedömningsgrunder som helst var utfallet i den första deltävlingen obegripligt.

Porslin” med Anna Järvinen hade visserligen ett hopplöst komp, men den var ändå den bästa låten i det här startfältet. Och ut åkte den förstås med dunder och brak!

Till finalen gick däremot ”Skyline” med David Lindgren. Det är en sån där låt som ligger snubblande nära sånt man har hört förut, och det lär väl den alleuropeiska omröstningspubliken också tycka, om den skulle ta sig vidare till Eurovision Song Contest. Men 2013 är kanske året för det polerade och slätkammade?

Till den svenska finalen direkt gick också ”Heartbreak Hotel” med Yohio. Den är i och för sig bättre än ”Skyline”, men jag skulle tro att en stor del av dem som telefonröstade mer drogs till Yohios spektakulärt androgyna framtoning än till låten – numera är Melodifestivalen ju mer en scenshow än en låttävling.

Vidare till andra chansen gick Cookies N Beans med ”Burning Flags”, en sämre låt än den de tävlade med förra gången, och så ”Vi kommer aldrig…” med Eric Gadd, Gadd är i motsats till flera av de andra som deltar i den här tävlingen ibland en riktigt hygglig artist, men den här låten tyckte jag inte hörde till de bättre han har gjort.

Men jag är glad att den där låten som hette ”Kossa” eller något liknande inte gick vidare i tävlingen.

Melodikrysset nummer 5 2013

2 februari 2013 12:09 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Tidigt i morse hade jag datatrassel: lyckades bara lägga upp en del av en text jag hade skrivit för bloggen – jag har kollat att hela texten finns kvar, så resten kommer om ett tag.

Men först ska jag redogöra för dagens mödor med Melodikrysset.

Det innehöll flera låtar som jag inte hade hört förut. ”Step By Step” med Shirley Clamp är ett exempel, ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” med Pernilla Andersson ett annat.

”Avalon” med Roxy Music är jag heller inte säker på att jag har har hört förut.

Av melodifestivalmelodierna minns jag åtminstone ”Evighet” (”Invincible”) med Carola 2006 – men nu var det ju inte det vi skulle kunna utan namnet på hennes son: Amadeus.

Men ”Tusen och en natt” med Carlotte Nilsson, numera Perrelli, 1999 har fäst sig nittionio gånger bättre i mitt musikminne.

Dansbandsmusik är inte min grej, men det finns ju dansbandslåtar, till exempel ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som har fäst sig i ens musikminne. I dag gjorde dock Anders Dahl sitt yttersta för att förvirra även oss som normalt har ett ganska hyggligt musikminne.

Anders Eldeman har en viss tendens att försöka förvilla oss krysslösare genom att välja versioner som ibland inte är helt lättidentifierade, men det faktum att han spelade ”Bygga upp ett stort berg” i en instrumentalversion med Buddy Emmons förvillade väl inte så många. Ganska snart rann de där orden som sjöngs av Jan Malmsjö till.

Ibland är det sångrösten man ska känna igen. Men även om ”Country Is As Country Does” och CDn ”Better Day” är relativt nya, kände väl de flesta igen Dolly Partons röst.

Alf Robertson har också en mycket karaktäristisk röst, men när jag hör honom sjunga ”Kom lella vän ska vi segla”, kan jag också höra upphovsmannen själv, Lasse Dahlquist, sjunga den.

Ni som regelbundet följer min blogg vet, att jag har skrivit oerhört mycket om Evert Taube och också återgett många av hans fina sångtexter. ”Änglamark” till exempel hittar man ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast själv behövde jag inte gå dit för att minnas textraden ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”. ”Änglamark” är en fantstiskt fin plädering för vår miljö, ett exempel på att politisk musik kan ha mångs olika ansikten.

Men jag är, sjuttiofem år fyllda, också fortfarande en stor vän av barnkultur, vet till exempel att Astrid Lindgrens författarskap har gett oss massor av fin musik. Ett exempel hörde vi i dag: ”Mio min Mio”, som Benny Andersson och Björn Ulvaeus gjorde för filmvesionen av boken.

Och så var det bara en låt kvar att redovisa, Erroll Garners ”Misty” i en kul ukulele-version med Andy Eastwood.

Vårt vapen heter solidaritet – öppnandet av Socialdemokraternas 26e kongress i Folkets hus, Stockholm, den 27 september 1975

2 februari 2013 10:02 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 24 kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1975 (28 oktober) fanns följande text om en då alldeles nyutkommen LP-skiva:

Kongressöppningen finns på skiva!

Den fina öppningen av partikongressen har nu kommit ut på skiva. Till glädje för oss som var med och vill minnas och för dem som gärna vill höra hur det verkligen var.

Skivan heter ”Vårt vapen heter solidaritet” (Socialdemokraterna SAP 27975, 1975). Den kostar 25 kronor.

Det är första gången någonsin som ett avsnitt från en socialdemokratisk partikongress har getts ut på skiva. Alltså ett unikt tillfälle.

Skivan innehåller utdrag ur Olof Palmes hälsningstal, arbetarsånger med Röda röster och Nya gesällerna samt unison sång av ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”. Bernt Rosengren har skrivit de monologer och dialoger som finns på skivan, bland annat ”Katten, trädet och brnet”. Den läses av tioåriga Marie Wallin, Enskede.

Skivan, som ligger i ett rött vackert omslag helt täckt av fanor, kan gärna användas vid mötesöppningar.

”Vårt vapen heter solidaritet” är producerd av Brevskolan för Socialdemokaterna. Den kan mot postförskott rekvireras från den lokala partiorganisationen elle från Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm.

* * *

Så långt den dåtida texten i AiP, som i dag naturligtvis är helt irrelevant både när det gäller prisuppgift och beställningsmöjligheter.

Men den vore sannerligen värd att återutge på CD, faktiskt inte bara för att den innehåller ett tal av den nu genom flera långfilmer åter högaktuelle Olof Palme.

Den innehåller tre av arbetarrörelsens mest centrala sånger, sjungna unisont och mäktigt av en hel kongress. Det är skam, det är fläck på arbetarrörelsens baner, att de här sångerna – och ett antal till – i dag inte finns på skiva i bra inspelningar. Gärna också Thorstein BergmansAlla tillsammans”, som upphovsmannen själv gjorde solo inför kongresen.

Och sången och musiken på den här skivan låter verkligen inte mossigt! Till det bidrar inte bara Röda röster och Nya gesällerna som sjunger utan också Arne Domnerus’ sextett som står för musiken.

Och så finns där en hel rad sånger och texter signerade Bernt Rosengren, ett stycke arbetarrörelsekultur från sjuttitalet värd att bevara:

Katten, trädet och barnet

Text: Bent Rosengren, 1975
Musik: Tor Bergner, 1975

Man kan inte äga en katt
(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett träd
(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett barn
(Det finns de som tror att man kan)

Detta är mycket viktigt att veta
om kattor, om träd och om barn.

Ditt eget ansvar

Text: Bernt Rosengren, 1975

Passivitet
är också en handling
Det enda borgarna begär och behöver
är att arbetarna struntar i politiken

Därför är dina egna handlingar
så viktiga
Det vardagliga organisationsarbetet
så väsentligt
Orden du säger – ur din egen erfarenhet –
så betydelsefulla
Det gäller sannerligen inte bara
regeringsmakt eller inte.

Det gäller något mycket större:
Ditt eget ansvar
för vår gemensamma framtid.
Vi har något att försvara:
den enorma möjlighetsrikedom
som innesluts i ordet och begreppet
solidaritet!

Deltar oundvikligen

Text: Bernt Rosengren, 1975
Musik: Göran Blomquist, 1975

Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.

Det finns en nödvändig sorts
galenskap: att tro att just du
kan förändra världen
Galenskap som gränsar
till genialitet
och samtidigt är den enklaste
vardagsklokhet:
Du kan det och du gör det
tillsammans med andra

Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.

”Bara genom att inte blunda” kom också att ingå i två diktantologier, som utgavs i samband med ett par senare val: dels ”Bara genom att inte blunda…” (redaktör Bernt Rosengren, Tidens förlag tillsammsn med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm och Arbetarrörelsens fredsforum, 1982), dels”Alla tillsammans” (redaktörer Lennart Svensson och Ulf Bergengren, Socialdemokraterna i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska föreningar, 1988).

Vårt vapen heter solidaritet

Text: Bernt Rosengren, 1973
Musik: Georg Riedel, 1973

Jämlikhet är frihet
och ingenting annat
Jämlikhet är frihet
och den får man kämpa för
Framtiden formar vi tillsammans!
Tätare går nu våra led
I denna kamp
för frihet, jämlikhet
och trygghet
heter vårt främsta vapen – Solidaritet

Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

Ingen frihet för de många
utan jämlikhet
Ingen jämlikhet utan frihet finns!
Det vet vi och vårt vapen, ja det heter
helt enkelt Solidaritet.

Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

att förlora av slöhet är att svika
dom som tidigare slagits för vår sak.
Nej, vi glömmer inte dom som nu är borta
men som kämpade för oss en gång, helt nyss.

Och därför ska vi segre, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

Den här sången skrevs ursprungligen för Bernt Rosengrens och Svante Foersters pjäs ”Sprängpunkten” i 1973 års valrörelse.

I sjuttiotalets SSU levde den egna sången och musiken

1 februari 2013 16:14 | Musik, Politik | 1 kommentar

Under det tidiga sjuttiotalet frodades sången och musiken inte bara i yttervänstern utan också i den vida större reformistiska arbetarrörelsen, till exempel i SSU. Allt som gjordes var naturligtvis inte bra i professionell mening, men ur mängden och brukspoesin kunde man också vaska fram ett och annat guldkorn.

Den här texten publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1975 (7 maj):

SSU ger ut egen skiva

Röda röster, Eld i berget, Trots allt, Tabasco, De nya gesällerna och Mats Fjanters.

Detta är namnen på sex av SSUs klubbgäng som gemensamt svarar för SSUs alldeles färska första LP-skiva ”Så här är det….” (Frihets förlag).

Så när som på två texter är skivan rakt igenom ett SSU-verk. Sammanlagt rymmer den tretton sånger. Flera av dem handlar om Chile:

Chilesång” med stockholmsgruppen ”De nya gesällerna”, ”Kämpa för Chiles folk” med gruppen Tabasco och ”Svarta fåglar” med nästan professionella Röda röster från Boden.

Särskilt vacker är kanske sången ”Deltar oundvikligen”; den skiljer sig också från övriga med sitt lugna tempo och sitt samtidigt både mycket politiska och lyriska innehåll. Bernt Rosengren har skrivit texten till den och Göran Blomqvist har komponerat melodin. (Den här sången hör man också i nya SSU-filmen ”Tillsammans är vi starka”.)

Men också de övriga sångena är hörvärda. Trots att ambitionen med skivan i första hand inte har varit att visa fram det musikaliskt perfekta utan mer att tala om, att amatörismen, här i sångglädjen, frodas bland rörelsens unga.

Arrangör och producent för skivan är Ulf Numan och Björn Fridegren.

”Så här är det….” kostar 25 kronor och kan beställas från SSU. (Särskilt bra med skivn är att texthäfte medföljer – man kan alltså både sjunga och spela med i alla sångerna.)

* * *

Beställa den går förstås inte längre i dag.

Men hur vore det om SSU och andra förgreningar av arbetarrörelsen, som har produceat skivor, gradvis lät föra över dem till CD och sen lät sälja dem via Arbetarrörelsens arkiv och blliotek, dels manuellt, dels genom beställning och postdistribution?

Vägen vit som Valium

1 februari 2013 15:12 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Inlevelse i andra människors livsvillkor och solidaritet med samhällets utsatta var självklara fundament för den jämlikhetspräglade socialdemokrati som styrde i det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets Sverige. Bland annat var det närmast en självklarhet, att arbetarrörelsen och handikapprörelsen bildade enad front.

När HCK, Handikappförbundens Centralkommitté, gav ut en skiva om dem organisationen kämpade för, puffade vi självklart för den i Aktuellt i politiken (s) (nummer 9 1975, 13 mars):

Vägen vit som Valium

Rune Andersson har sjungit in en LP, som man måste beteckna som märklig. ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (YTF / Europa Film EFG-501 6098, 1974) heter den. Den handlar om handikappade.

Den berättar om ångest och Valium. Den berättar om hur det är att vara ung och handikappad när det är sommar och fågelmusik och solen skiner på väggen.

Men alla sånger utgår från handikappades egna berättelser. Därför talar de till oss på ett mycket mer omedelbart sätt än den grundligaste utredningstext någonsin kan.

Bakom denna okonventionella skiva står Handikappförbundens Centralkommitté.

I skivaffären kostar den omkring 35 kronor. Man kan också beställa den för 25 kronor per styck plus porto från HCK, David Bagares gata 3, 1 trappa, 111 38 Stockholm.

* * *

Ja, skivan finns förstås inte tillgänglig nu längre, varken där eller ännu mindre i skivaffärerna.

Ändå är den, med sina texter av Rune Andersson och musik av Andersson och Berndt Egerbladh, fortfarande en angelägen och hörvärd skiva.

Fallet Sigrid Gillner

31 januari 2013 14:39 | Politik | 1 kommentar

Bengt O hänvisade i en kommentar till en bloggtext han hade skrivit om Eva F Dahlgrens bok ”Fallet Sigrid Gillner”. Jag mindes då en sextiotalskontakt jag hade haft med henne men förlade den möjligen lite tidigare än det stundom falska minnet sa mig. Den enda artikeln jag i mitt textarkiv hittar om henne var heller inte publicerad i Libertas utan på kultursidan i Arbetarbladet den 20 juli 1965.

Några ord först om Sigrid Gillner (1891-1975): Hon var under sin studietid med i den socialdemokratiska föreningen Laboremus och satt också som socialdemokrtisk ledamot i stadsfullmäktige i Uppsala 1920-24. Sitt värv som socialdemokratisk politiker avslutade hon med att sitta i Riksdagens andra kammare 1932-1936.

Under mitten av 1930-talet fascinerades hon allt mer av den tyska nationalsocialismen och blev också utesluten ur det socialdemokratiska partiet. Vad jag vet var hon aldrig medlem av någon av de nazistiska partierna i Sverige men syntes i tyskanknutna sammanhang och gav ut böcker på bruna förlag.

I mångt och mycket får man väl se henne som en naiv idealist, som attraherades av nazismens blankpolerade yta men inte uppdagade dess rätta ansikte förrän vittnersbörden om utrotningslägren och annat liknande tog ner henne på jorden igen.

Men även senare, när hon verkade som en djupt konservativ skribent, fortsatte hon att vara kritisk både mot socialdemokratin och hela den moderna samhällsutvecklingen:

Gillner ogillar det mesta

Av Enn Kokk

Det kan inte hjälpas. Hur hjärtans gärna man än ville hitta försonande drag i Sigrid Gillners urval radio- och TV-kritik, ”Har vi fått en ny underklass?” (Gleerups), är det svårt att rekommendera den.

Sigrid Gillner känner och har känt många människor. Olle Holmberg, Rickard Sandler, Dag Hammarskjöld, Ellen Key, Artur Engberg och Herbert Tingsten är några. Engberg lärde hon känna i Laboremus, och under sin tid i Uppsala var hon med i samma matlag som Tingsten. (Se Tingstens memoarer.) Hon har varit socialdemokratisk stadsfullmäktig i Uppsala och sedermera riksdagsledamot för Norrköping. Glimtvis får man veta något om detta i hennes nya bok (hennes 27e!), men det räcker inte för att hålla intresset vid liv.

Radio- och TV-kritik i egentlig mening är väl inte heller hennes krönikor i NT-ÖD. Snarare då fria skriverier med utgångspunkt från program i radio och TV. Mest är ”Har vi fått en ny underklass?” en gigantisk debattbok på 450 sidor.

En konservativ

Sigrid Gillner är, trots att hon räknar sig som socialdemokrat, en i många avseenden djupt konservativ människa, driven av kristet färgad idealism. I dagens debattsituation känns därför hennes åsikter som mest anakronistiska (inte så mycket inopportuna, vilket hon själv tror). Jag ska, utan att egentligen ingå i polemik, referera några av hennes åsikter.

Hon tror, att högern till skillnad från socialdemokratin är ett idéparti.

Hon tycker inte om höghus och frågar: ”Kan inte ungdomen hamna i ‘narkotikaträsket’ för mindre?”

Sexualpuritan

Somliga av hennes åsikter, till exempel om könsrollsdebatten, är för grumliga för att kunna refereras. Hon tycks emellertid anse, att kvinnorna numera är för mycket inställda på försörjning, levnadsstandard och karriär. Hon menar, att kvinnorna har en speciell fredsmission på jorden. Hon anser vidare, att kvinnorna har ett särskilt ansvar för vårdarbetet och att de ska utföra detta arbete av idealism. Varför just kvinnorna ska ha dessa uppgifter framgår inte.

Hon är sexualpuritan av stora mått och överhuvud moralist. Jan Myrdal angriper hon, för att han har hängivit sig åt ”socialmoraliskt ohämmat liv”. Hon är mer intresserad av att moralisera över tonårssexualiteten än av att bekämpa dess oönskade följder, till exempel genom plädering för preventivmedel. Hon förfasar sig över Artur Engbergs åsikt, att en socialist måste få äta, klä sig, bo och supa som vilken människa som helst. Hon tror, att TV-programmen är orsaker till sexualbrotten. Ett kostligt utslag av hennes antisensualism är följande tirad: ”Är man av ärlig övertygelse och medkänsla emot all rasdiskriminering, då borde man väl också i dessa rasstridens dagar förhindra att sådana så kallade twistaftnar på svensk botten skadar negrernas sak.” Sovjetunionens viktorianska moral ser hon som ett föredöme.

Hon talar om den ”nihilistiska infiltrationen” i partierna och ner i folkdjupen och skriver: ”Samtidens overksamhet beror på en kallhamrad jagiskhet. Och gudlöshet!”

Ned med det mesta

Hon hyser aversioner mot den socialdemokratiska regeringen och mot fackföreningsrörelsen och SAP, som enligt henne utmärks av maktfullkomlighet och materialism. I beprövad konservativ anda tror hon på experter och vill ha en läkare som statsråd för hälso- och sjukvården och en erfaren officer som försvarsminister.

Sigrid Gillners åsikter är alltså ganska galna. I rättvisans namn ska jag också nämna några andra av hennes åsikter, som jag, från helt andra utgångspunkter än hennes, finner förnuftiga. Hon anser att det är dags att börja ta Hermanssons kommunistparti på allvar. Hon anser kärnvapenfrågan vara en av de allra viktigaste politiska frågorna i vår tid. Hon kritiserar kollektivanslutningen. Och hon poängterar nödvändigheten av en ideologi i allt politiskt arbete.

Nya underklassen

Och den nya underklassen? Det tycks vara alla människor i alla samhällsklasser, som Sigrid Gillner inte gillar: antimoralisterna, de öppna personligheterna, människor med en fördomsfri syn på kulturen, höghusbyggarna et cetera.

En slutanmärkning: Ingemar Lindblad kommer i polemiken mot Gunnar Fredriksson om moralismen i radio-TV att få en hängiven medkämpe i Sigrid Gillner.

Kalsonger med gylf finns kanske bara på museum?

31 januari 2013 11:31 | Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag är en gammal man, en som på grund av ålder och numera också urindrivande medicin ganska ofta har ett trängande behov av att behöva kissa.

I mitt bestånd av kalsonger finns också boxershorts, snygga men opraktiska av skäl som framgår ovan.

Att få tag på kalsonger med gylf visade sig dock vara lättare sagt än gjort.

När jag i en butik i centrala Uppsala åter igen hade konstaterat, att där bara fanns boxershorts, kom en expedit, en mycket ung dam, tillskyndande och frågde om jag behövde hjälp.

– Har ni kalsonger med gylf? frågade jag.

Och fick svaret: ”Vad är gylf?”

Först trodde jag hon skojade med mig, men hon var helt gravallvarlig i ansiktet – visste uppenbarligen inte vad gylf var.

Så jag förklarade.

Nä, något sådant hade de inte.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

30 januari 2013 20:58 | I skottgluggen, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara GranérsTidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^