Melodikrysset nummer 42 2012

20 oktober 2012 12:54 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Somliga av er som ser mig lösa Melodikrysset vecka efter vecka tror kanske att jag behärskar all slags musik. Mitt musiklyssnande är i och för sig brett, men det finns också områden som jag inte kan särskilt mycket om.

Jag skulle till exempel aldrig komma på idén att följa ett program som Idol i TV 4. Av det följer, för att ta ett exempel ur dagens kryss, att jag på sin höjd har hört talas om en artist som Moa Lignell, vars ”Whatever They Do” Anders Eldeman spelade i dag.

I TV 4 ser jag i stort sett bara nyhetssändningarna, men det skulle nog inte ha hjälpt heller om ”Solsidan” i stället hade visats i Ettan eller Tvåan, eftersom jag aldrig tittar på såpor. Men jag hittade programtiteln med hjälp av ”I’m So Happy” och Salem al Fakir.

Inte så att jag gillar allt som förekommer i melodifestivalerna, verkligen inte, men i de fallen har jag i alla fall tämligen troget följt uttagningarna och sen kollat hur det gick för vinnaren i Eurovision Song Contest.

Kalle Moraeus och Orsa spelmän gillade jag, när de tävlade med ”Underbart”.

Och Py Bäckmans ”Stad i ljus”, framförd av Tommy Körberg, tyckte jag hade varit värd en bättre placering än tolfte platrs i Eurovision Song Contest 1988.

Men jag hittar också nya favoriter, ibland bland mycket unga artister. First Aid Kit har jag skrivit mycket uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln, Musik – och jag gillar deras ”The Lion’s Roar”.

Eller för att ta ett något äldre exempel: David Bowie, i dag med ”Life On Mars?”, har jag heller inget emot att lyssna på.

Men för att kunna lösa Melodikrysset måste man ha ytterligare bredd i sitt musikkunnande. Eldeman spelar då och då till exempel någon operettmelodi, i dag ”Du är min hela värld” (”Dein ist mein ganzes Herz”). Den är hämtad ur ”Leendets land” med musik av Franz Lehár.

Anders Eldeman aviserade att han i ett kommande melodikryss bara kommer att spela musik för barn, men han startade på det temat redan i dag.

”Lydia the Tattooed Lady” skrevs väl inte ursprungligen för barn, men grodan Kermit, som sjöng det här stycket, är definitivt känd bland barn.

Och ”Ingen rädder för vargen här” skulle i dag leda oss till ett annat djur, inte varg men väl gris – vargen jagade ju som bekant tre små grisar.

Till växtriket förde oss ”Sov du lilla vide ung”, vars text skrevs av Zacharias Topelius – vi känner den främst genom Alice Tegnérs tonsättning.

Och i Olle Adolphsons fina ”Det gåtfulla folket” finns det en flicka som samlar på stenar. Fast här försökte Eldeman göra det lite svårare för oss genom att spela en engelskspråkig version, ”The Mysterious People”, med Cilla Black.

Mysterier finns det också i ”Älskade spion”, en av många filmer om agent 007. Just den här filmen från 2003 har jag inte sett, så Carly Simons ”You Belong To Me” ”Nobody Does It Better” gav mig ingen vägledning, men jag har lärt mig att filmfrågor i Melodikrysset ofta har anknytning till James Bond.

Däremot har jag, många gånger, sett Tage Danielssons underbara ”Att angöra en brygga” med bland andra Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Själv har jag haft problem med att angöra nätet, därav den lite sena publiceringen. Slutligen löste emellertid dottern, Kerstin, problemet genom att koppla ur den trådlösa routern och sen starta om hela nätverket av anslutna datorer igen.

Strid om andraplatsen i Estland

19 oktober 2012 17:51 | Politik | Inga kommentarer

TNS Emors oktobermätning av partisympatierna i Estland innehåller inga våldsamma förändringar men väcker ändå frågor.

Det dominerande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), går ner med en procentenhet jämfört med september och får i oktobermätningen 32 procent – men var det verkligen möjligt, att partiet i augusti var uppe i 39 procent, och i så fall varför?

Dess koalitionspartner, det socialkonservativa och nationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika) går upp med två procentenheter jämfört med september och får nu 13 procent. Det senare låter rimligt mot bakgrund av att det lilla kristdemokratiska partiet är på väg att fusioneras med IRL – men IRL var ju uppe i 13 procent även i augusti.

Enligt den här mätningen har Edgar Savisaars centerparti med lätt vänsterpopulistiska drag Keskerakond i den här mätningen med 25 procent (24 procent i september) blivit näst största parti och därmed gått om socialdemokraterna – resultatet ligger dock inom felmarginalen. I augustimätningen låg partiet på 20 procent, så vad skulle kunna förklara den här uppgången? Om den har ägt rum, kan den vara en effekt av att de mindre bemedlade väljarna under pågående ekonomisk kris stöder just ett populistiskt parti – Centern har till exempel kampanjat mot prisökningarna. För den här tolkningen talar möjligen också det faktum att partiets stöd bland Estlands ryssar är formidabelt, 70 procent.

För det talar också det faktum att Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, trots att man har sugit upp ett litet ryskt parti och gjort ansträngninar för att bygga upp partiorganisationer i de ryssdominerade delarna av landet, bara samlar 12 procent av ryssarna bakom sig, obetydligt fler än Reformpartiet som lockar 10 procent av ryssarna.

I oktobermätningen får SDE 22 procent, mot 24 procent i september. Men så hittar man även i det här fallet en egendomlig sommarvariation: I augusti fick Socialdemokraterna bara 20 procent. Vad jag har kunnat läsa mig till i estniska media, har SDE också synts i den offentliga debatten under hela perioden, bland annat stött offentliganställda i lönekonflikt, sådana som lärare, läkare och sjuksköterskor.

896 personer har tillfrågats. 34 procent av de tillfrågde har inte kunnat ange något parti de sympatiserar med.

Pressgroda

19 oktober 2012 14:28 | Citat | Inga kommentarer

hittad via Journalisten nummer 12 2012:

”- Jag var djupfrusen när jag kom hem. Det är skandal. Så här ska det inte behöva vara. Jag var arg så jag kokade hela dagen.”

Norrtelje Tidning

Och plötsligt minns jag sommardagar i Ångermanland

18 oktober 2012 17:19 | Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag har jag varit på Tunet uppe vid Torbjörns torg här i Svartbäcken för att tala om flykten från Estland i min tidiga barndom. Jag berättade minnen, några av dem ganska dramatiska, eftersom de här händelserna ägde rum under andra världskriget och strax efter dess slut. Jag kunde glädjas åt en mycket stor publik, pensionärer från SPF, och den lyssnade med stort intresse. Efteråt kom det fram folk och tackade.

En av dem som kom fram hade också ett annat ärende: Hon kände ett par av de människor jag hade talat om, min moster Linda och hennes man Richard Urb, kallad Rix, från Berghamn i Ångermanland.

Linda och Rix hade flytt från Estland tillsammans med min familj, bland dem Lindas syster Edla, som var min mor. Så länge vi – under åtta månader – från februari 1944 och framåt – vistades i Finland, höll de här familjerna ihop och kom också tillsammans till Sverige i början av oktober 1944. Även här höll vi till en början ihop: vistades i flyktingläger i flickskolan i Härnösand men återkom sen till Njurunda i Medelpad, där vi hade kommit i land, och fick en tid bo i övervåningen i en bondgård, hos familjen Hallén, i Nyland, alltså det Nyland som finns i Njurunda, inte det som finns i Ångemanland; under den här tiden sattes pappa och min ingifte morbror en tid i skogsarbete.

Sen skildes våra vägar. Pappa började fiska i Löran, där vi hade kommit i land, och ute på Brämön, medan Rix, som också försörjde sig och Linda på fiske, hamnade i Berghamn på ångermanlandskusten. Rix försökte locka pappa att flytta med dit upp och pappa var starkt lockad, men den som satte stopp för de planerna var jag: Jag hade fått nog av flykt och flytt i mitt fortfarande mycket unga liv, så jag spjärnade emot med näbbar och klor och vann den striden.

Men det är ju inte så långt mellan Juniskär söder om Sundsvall och det ångermanländska Berghamn, så naturlgitvis fortsatte vi att hålla kontakt, också att hälsa på varann.

Det här gör att jag har tillbringat sommarveckor i Berghamn, ett litet kustsamhälle som jag minns med ett slags sommarglädje – jag hade inget ont öga till Berghamn, ville bara rota mig i lugn och ro i Juniskär där vi hade slagit oss ner.

I dag vällde berghamnssomrarna över mig med full kraft. Jag har inte varit där uppe på länge – Linda och Rix är för länge sedan döda – men efter mitt föredrag i dag om flykten från Estland kom det fram en dam i min egen ålder och sa att hon hade känt Linda och Rix, från Berghamn.

När hon sa att hon hette Elsy – möjligen skrivet Elsie; jag vet inte – snurrade det runt i hjärnans kartotek, och jag frågade om hon möjligen som flicka hade hetat Nilsson och haft en pappa som hette Fritz. Och, jo, det stämde. Det visade sig också att hon relativt tidigt på femtitalet – tidigare än jag – hade flyttat till Uppsala och nu bodde i vår del av stan, men det är en i det här sammanhanget ovidkommande historia.

För det är från Berghamn jag minns henne och hennes syster Astrid.

Och jag bevisade att jag mindes henne genom att påminna om hur hon och hennes yngre syster, jag och ytterligare några andra, ingen av oss ännu i den riktiga dansåldern, tränade dans på dansbanan i Berghamn, tog våra första stapplande danssteg till tonerna av en vevgrammofon.

De där besöken hos Linda och Rix, så småningom i eget hus i Berghamn, hör till mina ljusa barn- och ungdomsminnen, men jag kan inte riktigt placera dem i tidsföljd.

Jag minns att jag vid något tillfälle fick sova i den sjöbod Rix använde: minns vattnets kluckande och att man genom någon gles golvspringa kunde se ner i vatten som var genomskinligt klart, ibland upplyst av solen.

Jag minns också cykelutflykter till handelsboden, dit det inte bara var långt utan också uppförsbacke en stor del av vägen. Fast på hemvägen var det sedan utförsbacke, så brant att farten kunde bli farlig om man inte bromsade lite då och då. Och någonstans längs den här vägen fanns det också ett hygge med smultron och hallon, dessutom också huggorm.

Men till Berghamn flyttade vi aldrig, sannolikt alltså på grund av mitt envisa motstånd.

Där fick Linda och Rix i stället sällskap och fiskeassistans av en annan estländare, Endel Warma, vars hus jag också har gästat. Även honom nämnde Elsy (Elsie?) vid namn. Men också han är död.

Oktoberdagbok

17 oktober 2012 21:16 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det verkar ha spritt sig i pensionärsorganisationerna, att jag med utgångspunkt i min och min familjs historia ibland brukar berätta om vår flykt från Estland, den som förde oss hit till Sverige hösten 1944. Ytterligare en person här i Svartbäcken i Uppsala, faktiskt i vårt hus, har bett mig komma och berätta om vad som hände och varför vi kände oss tvungna att ge oss i väg till ett främmande land med ett språk vi inte talade. Så i morgon är det dags för mig att berätta den här historien igen.

Det gjorde att hjärtkliniken på Akademiska sköt lite på de fortsatta kontrollerna – bland annat ska man gå in via strupen och kontrollera mitt inre närmare; också jag, alltså inte bara Birgitta, har drabbats av läckage i en klaff. Svullnaden i fötterna har efter ändring till kraftigare medicinering gått ner men inte försvunnit, och jag sover lite bättre om nätterna men vill gärna fortfarande sova en del av natten sittande. Nu ska jag i stället kontrolleras på måndag och tisdag. Jag måste kolla att jag på tisdag kväll kan gå på konserten med Anne Sophie Mutter, den som Birgitta fick i 75-årspresent av mig.

Birgitta har på grund av sin egen redan genomförda hjärtoperation varit så tagen, att hon inte har kunnat gå på två andra konserter efter den – en av dem gick jag på, men biljetterna till den andra sålde vi vidare. Den aktuella konserten är på tisdag kväll, och jag tror inte att någon av oss då kommer att vara i skick för att äta middag på restaurang som vi oftast brukar göra på konsertkvällarna. Vi får nog äta hemma.

Här hemma har vi fått en väldig avlastning. Vår dotter Kerstin, som såg hur eländigt det var med oss, har för en tid framåt flyttat hem till sina skraltiga föräldrar och hjälper oss nu med det mesta: hon bär hem tyngre matkassar, lagar en hel del middagsmat, diskar ofta, städar och kollar att vi inte i övermod gör saker vi inte riktigt orkar med. Det känns tryggt och skönt, och det gör att vi nu också i perioder har barnbarnen, Viggo och Klara, boende hos oss. Klara hittade redan en ny liten kompis på gården utanför vårt hus. När det gäller skolan, innebär det här inget problem, eftersom deras skola, Domarringen (för övrigt också Kerstins gamla skola), ligger mycket nära vårt hem.

I lördags hade vi även delar av den övriga familjen här hos oss för ett samlat gemensamt födelsedagsfirande. Då bidrog också Matti och Anna och Annas dotter Ella med olika maträtter och sedan diskade barnen, så bortsett från att Birgitta gjorde sin vanliga födelsedagsbål, behövde vi egentligen inte göra någonting.

Den här utökade närheten gör också att jag har kunnat se Viggo och Klara gå ut på gården med den hoppstylta jag gav Viggo i födelsedagspresent.

I dag blev middagen lite försenad, men av ett trevligt skäl: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel tittade in på väg hem till Vallentuna efter ett besök hemma hos deras dotter Lena, som numera med man och barn bor i Sala. Kerstin dukade med egenhändigt bakade bullar och kakor.

Också i det här fallet finns mer än familjebanden mellan Birgitta och Ragge: Gunnel bodde hos oss, i det som nu är mitt arbetsrum, under sin utbildning, och för övrigt har också deras dotter, Lena, under en tid bott hos oss.

Det är roligt när det finns en stor och varm familjegemenskap.

En flykting korsar sitt spår

16 oktober 2012 15:21 | Politik | 16 kommentarer

Mitt lilla inlägg om Sverigedemokraternas opinionsframgång och om invandring och främlingsfientlighet har väckt en del diskussion, trots balansen och realismen i det jag skrev också oreflekterade utfall.

I de här frågorna kan jag tala av egen efarenhet: Jag är född i Estland 1937 och kom tillsammans med den övriga familjen – pappa, mamma, och två yngre bröder, av vilka den yngste föddes i Finland, där vi vistades i åtta månader, innan vi kom hit – till Sverige hösten 1944 i min pappas fiskebåt.

Det var in emot 30.000 estniska flyktingar som anlände till Sverige under slutet av andra världskriget – en del fortsatte till fjärran länder som USA, Canada och Australien, men de flesta blev kvar här, gifte sig ibland med landsmän och fick barn i Sverige, barn som liksom andra som föddes i blandäktenskap kom att betrakta sig som svenskar.

Det senare var ganska lätt. Visserligen skilde sig språken starkt åt, men utseendemässigt var det inget som skilde estniska barn från svenska. Jag minns själv hur en historielärare jag hade i realskolan i Sundsvall såg ut över klassen och sa att jag, blond och blåögd som jag var, såg mest svensk ut av allihop.

Till integrationen bidrog också att de flesta ester, om de är religiösa, är lutheraner och att de hade minst lika god utbildning som det svenska värdfolket: Mellankrigstidens fria Estland hade bland annat haft Europas största antal studenter och bokutgivning per capita.

Också jag blev under småskoletiden någon gång av någon skolkamrat retad för min brytning och tog då till nävarna – men viktigare var att jag redan i tredje klass var bäst i klassen med a i svenska – när jag sen så småningom tog studenten i Sundsvall, hade svenskbetyget hunnit bli A, och jag gick ut läroverket med årets bästa studentbetyg.

Men jag har, trots att jag har haft det väl förspänt och trots den här frmgångssagan, alltid också sett dem som det inte har gått så väl för, för övrigt också bland pursvenskarna, och jag har sett det som viktigt att, bland annat genom politiska insatser, stötta dem som inte har haft det lika lätt som jag i livet.

Av mina egna relativt små anpassningssvårigheter i ett nytt land drar jag inga förhastade slutsatser om de mångdubbelt flera flyktingar och invandrare, ofta från fjärran länder och kulturer, som i dag finns i Sverige och fortsätter att komma till Sverige. Jag försöker se dem och deras motiv och problem på ett nyanserat sätt, vilket bland annat innebär att det i den här stora skaran förvisso finns skurkar och lycksökare men att flertalet av dem har hedervärda och beaktansvärda motiv för att söka sig till ett fjärran land med helt annat språk och annan kultur. Jag är, sannolikt för att jag själv är barn till flyktingar, också benägen att tycka, att även om man inte kan klä av sig alla sina kulturellt betingade invanda mönster, måste man som gäst anpassa sig till värdlandets värderingar och kultur, självfallet också lära sig att kommunicera med värdfolket – språkkunskaper är ett måste för integration.

Om sådana frågor borde vi kunna föra en sansad diskussion i lugn och analytisk ton.

Sverigedemokraterna bekämpas bäst med realism

15 oktober 2012 17:35 | Politik | 38 kommentarer

Får man tro United Minds’ opinionsmätning i dagens Aftonbladet, är Sverigedemokraterna nu Sveriges tredje största parti. Visserligen långt mindre än de två stora, Socialdemokraterna och Moderaterna, men alltså större än de två klassiska mittenpartierna, större än Miljöpartiet, större än Vänsterpartiet.

Jag med mina klassiska vänstervärderingar och klassbaserade samhällsanalys skulle aldrig ens i fantasin överväga att rösta på ett parti som SD, detta eftersom partiets ståndpunkter är ett osammanhängande populistiskt hopkok på förslag hämtade från hela den politiska skalan. Och till det kommer dessutom det som, vad partiet än säger och hur mycket partiet än lindar in det, är kärnan i dess budskap, själva nyckeln till dess framgång: främlingsfientligheten.

Samtidigt borde just detta, framgångens kärna, få oss att tänka efter och analysera situationen.

Naturligtvis kan anständiga och demokratiskt sinnade människor aldrig acceptera rasism. Där går en absolut gräns.

Men en del av de problem Sverigedemokraterna exploaterar är naturligtvis reella. Att arbetslösheten är mycket stor i delar av invandrarpopulationen. Att det i en del av de senaste årens flyktingvågor har funnits barn och ungdomar med stora brister i utbildningen, brister som inte går att reparera i brådrasket. Att vi tenderar att få ghettoliknande invandrarenklaver med ett permanent utanförskap, inte bara i fråga om utbildning och jobb utan också språk, där till slut alltför många inte ens längre tror att de någonsin kan bli en del av det svenska samhället.

Det här – och andra liknande problem – måste vi våga tala om.

Vi ska inte överlåta diskussionen om problem som är reella åt rasister, inte heller inbilla oss att saker och ting löser sig, bara vi skäller på rasisterna.

Ibland tycker jag att det finns en svensk stoppa-huvet-under-kudden-attityd i de här frågorna. Kanske har jag, med min estniska flyktingbakgrund och erfarenhet av att byta huvudspråk och göra mig till en del av den kultur som präglar det svenska samhället, lättare att se både problemen och en del lösningar.

Stabil partistruktur i Estland men få medlemmar i partierna

14 oktober 2012 14:18 | Politik | Inga kommentarer

Partistrukturen i Estland har, som jag tidigare har visat med resultat från en rad gallupmätningar, stabiliserats: Landet har fyra stora partier, och det finns för närvarande inget som tyder på att fler skulle kunna ta sig över femprocentsspärren och ta sig in i Riksdagen, Riigikogu.

På den tiden då jag arbetade aktivt med att återuppbygga en partibaserad demokrati i Estland, bland annat genom att bidra till återuppståndelsen av det socialdemokratiska partiet, predikade jag alltid att det var viktigt att bygga demokratin på partier med många medlemmar med inflytande över politiken.

Men det har tagit mycket lång tid att bygga landsomfattande partiorganisationer med hyggligt många medlemmar, och de estniska partierna är numerärt fortfarande små jämfört med de svenska, även om man tar hänsyn till både befolkningsmängd och medlemstappet i de svenska partiorganisationerna.

Det finns en rimlig psykologisk förklaring till detta: Ordet Parti (med stort P), på estniska Partei, hade en dubiös klang efter sovjeteran och kommunistdiktaturen. Den sista resten av detta en gång allsmäktiga parti, i dag kallat Ühendatud Vasakpartei (Förenade vänsterparteit, närstående vårt eget Vänsterpartiet) har i dag 2.082 medlemmar (- 34) och får i gallupmätningarna någon procent.

Under övergångstiden från sovjetvälde till demokrati och pånyttfödd självständighet fanns, helt naturligt, en rädsla hos befolkningen att det kunde bli en backlash och att det då kunde bli obehagliga påföljder för den som hade organiserat sig i något av de nya partierna.

Bäst med medlemsrekryteringen lyckades då det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), sannolikt för att dess ledare, Edgar Savisaar, under frigörelseprocessen var en av de främsta ledarna för Rahvarinne (Folkfronten), som kämpade för Estlands självständighet. Partiet är fortfarande med 12.581 medlemmar Estlands största, men i gallupmätningarna har det sjunkit ner till tredje plats. Medlemstappet hittills i år är litet, – 214, men jag vågar gissa att tappet har fortsatt, kanske också att det kan finnas luft i den redovisade siffran.

En viss överströmning av ryska väljare har skett till Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som också i sig har upptagit ett litet ryskt parti, Vene Erakond Eestis (Ryska partiet i Estland). SDE har nu 5.930 medlemmar, vilket är en ökning med 1.318. Men trots övergångarna från det lilla ryska partiet och faktiskt energiska och systematiska medlemsvärvningskampanjer länsvis, är alltså nettosumman fortfarande så pass låg för Estlands i galluparna näst största parti.

Det i galluparna och i parlamentet största partiet, det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) har dock också ökat i medlemstal (+ 1.097) och har nu 11.353 medlemmar. Det här nyliberalt orienterade partiet har bland sina anhängare många välbeställda människor, som förstås inte drar sig för att betala medlemsavgifter som kan kännas dryga för många andra.

Också riksdagens minsta parti, det socialkonservativa och nationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) har jämförelsevis många medlemmar, 9.724 (+ 6), vilket kan ha att göra med att partiet bygger på tidigare partifusioner. Och nu väntar en till: Kristlikud Demokraadid (Kristdemokraterna), som har gjort konkurs, väntas gå samman med IRL. Fast det återstår naturligtvis att se hur många av partiets 1.769 medlemmar (- 37) som faktiskt ansluter sig till IRL.

Socialdemokraterna hade kunnat bli ett medlemsmässigt mycket större parti, om det planerade samgåendet här om året med Rahvaliit (Folkunionen) hade lyckats, eftersom detta parti, huvudsakligen ett landsbygdsparti, ursprungligen organiserades som ett parti för dem som hade arbetat i landets kolchoser. Det här ändade visserligen i att flera av Rahvaliits ledande politiker gick direkt över till Socialdemokraterna, men partiet finns kvar och har fått en ny ideologisk inriktning – det heter nu Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti). Partiet har tappat 384 medlemmar men har fortfarande 7.918 medlemmar.

Det här partiet fanns tidigare i Riigikogu (Riksdagen) men åkte ut i det senaste valet efter att då redan ett antal ledande personer hade gått över till Socialdemokraterna. Att dess nya konservativa profil skulle bädda för en återkomst är nog inte så säkert: I Riigikogu finns ju redan det socialkonservativa och fosterländska IRL, som nu dessutom får en ny injektion av kristlighet i och med det planerade samgåendet med Kristdemokraterna.

Ut ur Riigikogu åkte i förra valet också Erakond Eestimaa Rohelised (Estlands gröna parti). Det står och stampar – ser inte ut att kunna komma över spärren – och har stora ekonomiska problem, vilket omöjliggör en offensiv. Antalet medlemmar har fallit med 84 och är nu 1.244.

Ytterligare ett par småpartier existerar men det är svårt att se vad som skulle kunna ge dem luft under vingarna.

Eesti Iseseisvusparti (Estlands självständighetsparti) har fusionerats med Vabariiiklik Partei (Republikanska partiet) vilket ger det senare partiet 2.170 medlemmar (+ 1.004).

Vabaduspartei-Põllumeeste Kogu) (Frihetspartiet-Jordbrukarunionen) har nu bara 996 medlemmar (- 18), vilket sänker partiet under den spärr på minst 1.000 medlemmar, som i den estniska författningen finns för att få kalla sig parti.

Kort mening om fredspriset

13 oktober 2012 13:22 | Korta meningar | 8 kommentarer

EN HYGGLIG GISSNING: Nästa år kommer Nobels fredspris att gå till Fred Flinta.

Melodikrysset nummer 41 2012

13 oktober 2012 11:57 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

I dag började Melodikrysset med en kombination jag för egen del aldrig skulle ha kunnat föreställa mig, Carola och Magnus Uggla. Ännu svårare att föreställa sig den här kombinationen blir det när man hör titeln, ”Jag vill ha dig baby”.

Som vanligt spelade Anders Eldeman åtminstone något som ligger helt utanför min musikhorisont, dansbndsmusik med Wizex. Själva frågan var å andra sidan desto lättare att besvara. Man hörde att sångerskan sjöng Åhus – låten heter ”Hem till Åhus” här i Sverige – och då är det ju ganska lätt att räkna ut att man i det danska original som jag aldrig heller har hört sjunger om Århus.

Eftersom jag följde Melodifestivalen 2011, måste jag ju ha hört Rasmus Viberg sjunga ”Social Butterfly”, men jag mindes honom inte ens när jag hade googlat fram hans namn.

Jag brukar inte se på såpor, varken australiska eller andra, men av signaturmelodin förstod jag, att dagens exemplar hette ”Neighbours”, på svenska ”Grannar” prövade jag på Google, och det stämde.

Inte heller har jag följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men jag förstod av rösten att det var Eva Dahlgren som sjöng ”This Is the Way”, tydligen en låt av E-type.

Annat var urlätt, bland annat mot bakgrund av att låten har varit med tidigare i krysset. Vi hörde Roger Whittakers ”Streets of London”, som ju i Pierre Isacssons svenska version blev ”Gatorna på Söder”.

Hur många gånger Evert Taubes ”Calle Schewens vals” har förekommit i krysset minns jag inte, men vi som kan vår Taube minns förstås oavsett detta att man där sjunger om nyslaget hö. Hela texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Men klassiker är klassiker, så jag hör gärna både den och Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”, även om jag hellre hör den med Frank Sinatra än som i dag i instrumentalversion – men annars hade det ju blivit för lätt.

En ungefär lika lätt klassiker är ”It’s Now Or Never”, stor i Elvis Presleys engelskspråkiga version. Fast i original heter den ”O sole mio”.

Det för oss naturligt vidare till den klassiska musikvärlden, närmare bestämt operavärlden. ”Don Juan” är en opera av Wolfgang Amadeus Mozart.

Musical kallas en modern variant av scenmusikaliska verk. Svenska storheter på det här området är Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars ”Chess” stod för en av dagens ljudillustrationer. Ur den hörde vi ”One Night In Bangkok”, som skulle ge oss ordet natt.

Uppsluppna verk för scen med mycket musik skapas också av Galenskaparna och After Shave. I dag fick vi höra Knut Agnred framföra ”Borås, Borås”, en svensk version av Frank Sinatras gamla hit ”New York, New York”.

Till allra sist har jag sparat ”Happy Birthday To You”. Just i dag är det ingen som fyller år här hemma, men vi har slagit ihop flera födelsedagar och har gemensam fest för främst Birgitta, vår dotter Kerstin, hennes son Viggo och lite grann, i efterskott, också för vår son Matti och hans fru Karin.

Happy birthday to you!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^