Om den långa väg som till sylta bär

20 december 2010 16:56 | Mat & dryck, Ur dagboken | 4 kommentarer

Till mina årligen återkommande julbestyr hör att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag bara var en liten pojke, fick jag hjälpa henne med syltatillverkningen: min uppgift var att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

I år har det dröjt i längsta laget med den traditionsenliga syltakokningen, detta för att moderna livsmedelsaffärer helt enkelt inte saluför de nödvändiga ingredienserna. Jag har beställt, och också fått, kalvkött i en liten gårdsvarubutik här i närheten, men fläskläggarna kom inte som utlovat i dag utan skulle levereras först på osndag eftermiddag. Så nu har jag för att skynda på processen varit på Konsum, som naturligtvis heller inte förutsätter att några av kunderna ska envisas med att själva koka sylta, men en av de anställda har lovat att försöka fixa hem tre läggar från Coop Forum i morgon. Hoppas det nu fungerar!

För att göra estnisk julsylta ska man ha fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig, och de måste alltså finnas med under koket.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas minst tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Man kan naturligtvis ställa dem i kylen, men där brukar det ju vara fullt så här före jul, så jag brukar för egen del ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka. En liten varning dock: i år när det är så pass kallt utomhus, kommer syltorna att frysa, om man ställer dem på balkongen. I så fall får man lov att ta in dem för ganska lång tining innan man kan servera dem.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

I sovjetsamhällets grepp

19 december 2010 15:45 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Sofi Oksanen, född 1977 i Finland men med estnisk mamma, har skrivit en suveränt bra roman om sin mors hemland och dess dystra historia, ”Utrensning”. Du hittar min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Oksanen, Sofi.

Hennes debutroman ”Stalinin lehmät” utkom 2003 och översattes 2007 till svenska under titeln ”Stalins kossor” (översättning Janina Orlov, Bazar). Om den är mer mångtydig eller mindre fullgången kan diskuteras. Jag har till exempel sett artiklar och recensioner med tre olika tolkningare redan av romanens titel. På samma sätt har ett av dess mer framträdande temata, huvudpersonen Annas häftiga ätstörningar, både anorexi och bulimi, tolkats olika. I en intervju i DN (22 april 2007) hävdar hon själv att man bör se ätstörningarna som en metafor för tystnaden, för det vi inte talar om, och på den punkten får vi väl lita på författaren. Men redan den här artikeln öppnar också för andra tolkningar.

Romanens handling rör sig i ett komplicerat mönster mellan olika punkter i tid och rum. I Estland, till att börja med Sovjetestland, finns mormodern. I Finland finns den av en finsk byggnadsarbetare från Estland hemförda modern, som själv är byggnadsingenjör till yrket men inte kan utöva sitt yrke i det nya hemlandet. Deras dotter, Anna, växer upp i Finland men kommer också att, tillsammans med sin mor, senare för egen maskin, ofta resa till Estland. Sofi Oksanen har här helt uppenbart hämtat mycket ur egna erfarenheter och demonstrerar också med insprängda fraser på estniska att hon behärskar sin mors språk, även om hon gör vissa små men tämligen betydelselösa missar ibland.

För egen del har jag haft stort utbyte av den här romanens sensovjetiska och postsovjetiska partier – där har jag egna erfarenheter att jämföra med, och jag vill gärna vidimera att Oksanen har fångat tiden, andan och människorna väl. De bakgrunder som ges av tvångssovjetiseringen, motståndet och deporteringarna är också realistiskt skildrade.

Oksanen heroiserar aldrig; det som gör de här delarna av romanhandlingen så bra är att människorna där skildras i den moraliska gråskala som dess värre utmärker verkligheten. Och när det gäller båtturistströmmen av finnar till Tallinn och de finnar som tar jobb i Sovjetunionen, bland annat i Tallinn och Moskva – en av dem är Annas far, som för övrigt aldrig nämns vid egennamn – lägger Oksanen heller inte något förskönande filter emellan. ”Stalins kossor” ger ingen vacker bild av de finska männen med alla sina fyllor och horor.

Så kanske är det till slut ändå inte så konstigt, att bokens Anna, med rötter i två världar, drabbas av ätstörningar.

De köpta högersossarna

18 december 2010 17:52 | Politik | 50 kommentarer

Aftonbladets avslöjande av att en rad namngivna högersossar agerar köpta springpojkar åt Svenskt näringsliv borde göra dem omöjliga att ta på allvar i socialdemokratiska sammanhang.

Jag nöjer mig med att hänvisa till texter av och med Lena Sandlin – ”Ett svek att låta sig köpas”, här – och Daniel Suhonen – ”Det här måste få konsekvenser”, här.

Ytterligare ett läsvärt och roligt inlägg i ämnet finns på vänsterpartisten Ali Esbatis blogg: ”Ordning och reda i den politiska förräderibranschen”, här.

Melodikrysset nummer 50 2010

18 december 2010 11:37 | Barnkultur, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens melodikryss var det årliga julkrysset.

Men 100 procent jul blev det ju ändå inte. ”Happy New Year” av och med ABBA skulle ge ordet nyårsafton. Och Felix Körlings klassiska barnvisa ”Nej se det snöar” handlar väl inte specifikt om jul, även om det just i år ser ut att bli en vit jul.

Den och även ”När juldagsmorgon glimmar” sjöng vi under små- och folkskoleåren, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun. De här barndomstrakterna minns jag mycket mer än Uppsala som ett snörike under vintrarna, men i år saknar vi inte vinter heller i Uppsala. Utanför fönstret faller just nu mer snö i form av vita flingor.

Också ”Jul, jul, strålande jul” hör till den klassiska sångrepertoar jag förknippar med julen – i dag hörde vi den dock i en instrumental version med Åsa Jinder.

Men det är ju kul också när någon eller några lyckas göra något lite avvikande i den här traditionstyngda genren. Ett exempel i dagens kryss är ”Juligen” med Just D”.

Fast ska jag vara alldeles uppriktig, tycker jag att det görs alldeles för många julskivor. Dessutom är mycket av det som finns på dem sådant som man kunde vara utan.

Sten & Stanley gör väl ett halvhyggligt jobb med ”Jungfru Maria”, men ”Winter Song” med Sarah Dawn Finer och Louise Hoffsten, annars en artist jag gillar mycket, kunde vi gott ha varit utan.

Det hjälper inte att artister är stora – det gör inte automatiskt deras julsånger stora. Alltså känner jag mig rätt likgiltig för ”The Christmas Song” med Nat King Cole, ”Christmas Time” med Bryan Adams, ”Beginning To Look a Lot Like Christmas” med Bing Crosby och ”Christmas Eve” med Céline Dion.

Men Dean Martin väcker nostalgiska känslor hos mig, när han sjunger ”Rudolph the Rednosed Reindeer”.

Och när jag hör ”Ser du stjärnan i det blå”, är jag ohjälpligt förlorad.

Ingen julafton utan Disney!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julbestyr

17 december 2010 22:56 | Ur dagboken | Inga kommentarer

Det är mycket nu inför julen.

I dag kom Birgitta hem med kalvköttet till min estniska julsylta. Men fläskläggarna hade ännu inte kommit till butiken, så än så länge kan inte syltakoket påbörajs.

Varje dag den här veckan har jag åkt ner till centrum och köpt julklappar. Med åren har det blivit till allt fler: nu ingår också barnens respektive och ett par kullar barnbarn bland dem som ska ha presenter. Som vägledning har jag önskelistor, skickade per mejl.

Men det finns två komplikationer med de här önskelistorna.

Dels riktar de sig till flera.

Dels begränsar de ens egen kunskapsbasereade uppfinningsrikedom.

Sålunda har jag redan i tre fall köpt julklappar som också har inköpts av någon annan. Med påföljd att jag har tvingats använda en eftermiddag åt att byta redan inköpta presenter.

Dock är jag, tror jag, kunnigare än de flesta på att välja böcker och skivor i present – det kan alltså hända att jag hittar sådant som, trots förutfattade meningar, visar sig roligt att få.

Så på julkalaset kommer det att visa sig att de som finns i min närmaste krets får ett och annat som de inte uttryckligen har önskat sig.

Och det blir inte automatiskt, och trots önskelistornas anvisningar i motsatt riktning, helt fel i alla fall.

Hej då, kulturnämnden!

16 december 2010 23:08 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.

Läsning för lyrikvänner

15 december 2010 14:44 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Årets sista nummer (6 2010) av Lyrikvännen har anlänt, och med den nummer 43 i Ellerströms Lilla serien, ”Sången” av Guillevic. Sex fullmatade nummer plus alltså bonusböcker får man, om man prenumererar. 320 kronor (270 om man är under 25 år) kostar det för helår. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

Lyrikklubben, med medlemstidskriften Lyrikvännen, startades 1954 av Folket i Bilds förlag med Stig Carlson som drivande kraft. Jag har varit medlem från starten och har, tror jag, samtliga utgåvor i Lyrikklubbens olika serier.

Det här numret innehåller material om och av till exempel Mircea Cărtărescu, Bengt Emil Johnson och Harriet Löwenhjelm, men naturligtvis intresserar jag mig extra mycket för ett par författare som jag har kommit i personlig kontakt med.

Fast Kerstin Thorvall känner jag förstås främst till som prosaförfattare, och dessutom hade min kontakt med henne med en helt annan av hennes många talanger att göra: Jag använde henne som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s), och hon var själv uppe på redaktionen och levererade, undrade då också hur det kom sig att jag hade kommit på att hon också tecknade.

Ragnar Thoursie, som även han ägnas utrymme i Lyrikvännen, upptäckte jag som många andra genom urvalsvolymen ”Mod att leva” (FiBs lyrikklubb, 1957, illustrationer av Gösta Kriland). Sen har Thoursie, bland annat genom fortsatt läsning och Olof Palmes användande av hans ”Sundbybergsprologen”, följt mig genom åren, och genom min hustrus förmedling kom jag år 2002 att äntligen träffa honom.

När Birgitta var talman, brukade hon varje år arrangera en vårmiddag i riksdagen. Bland gästerna fanns då alltid, utöver naturligtvis riksdagsledamöter, utomstående gäster, bland dem alltid företrädare för kulturlivet. Som tack skickade Thoursie sitt eget bidrag, ”Kyrkomakt och irrfärder”, till Tegnérsamfundets skriftserie, och jag har senare hört honom i radio berätta om sin förvåning över att bli inbjuden till den här vårmiddagen.

Men politiker, till exempel talmän, kan vara litterärt bevandrade. Även Birgitta har ett exemplar av ”Mod att leva”, lyrikklubbsutgåvan från 1957. Och hon har ofta citerat dikter och diktrader i sina många tal, även de rent politiska.

Året därefter skickade Thoursie, före bokens utgivningsdag, sin ”Elefantsjukan” med följande hälsning:

Bästa Birgitta Dahl och Enn Kokk

Mitt magnum opus först på ålderns höst – hälften dikt, hälften dokument.

Med vänlig hälsning

Ragnar Thoursie

Artikeln i Lyrikvännen avslutar Ann Lingebrandt med följande dikt av Ragnar Thoursie:

Dagens dikt

En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt – när vi väl tänker efter.

Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

Fler vinterdikter

14 december 2010 17:43 | Prosa & lyrik | 4 kommentarer

av Ingrid Arvidsson

Vinterläsning

Orgelbrus
ur svarta djup.
Fängelse. Förgängelse.
Själens trängtan bortom världen.
Sävens sus i sorgens rike.
Mjältsjuk leda genom mänskolivet.

Blanksliten trygghet
i de nötta banden.
Välbekanta
vintergator av verksrader.
Musikens ordning.
Det stora tungsinnets
stjärnljus över snön.

Snöskymning på Östermalm

Det snöar mot tjocka murar
kring gammalt skört porslin.
Det snöar glömska och tystnad.
Pendylen snöar tid.

Det snöar på Strindbergs axlar
aska ur världarnas eld.
Det snöar tätt som en slöja.
Det växer en vägg.

Staden försvinner som livet.
Lyktorna bleknar och dör.
Spikarna lossnar och faller
sakta mot jordens hus.

Jag ser ingen längre därute.
Inga murar och galler och torn.
Det snöar mot innerstadens sista försvar.

Båda dikterna är hämtade ur Ingrid ArvidssonsUnder ytan”, 1986

Ingrid Arvidsson, född 1919, har varit redaktionssekreterare för Idun 1942-1944, litteraturkritiker i LOs Aftontidningen 1945-1947 och i Dagens Nyheter
1949-1966, kulturattaché i Wahington 1966-1972 och därefter programchef vid Sveriges Radio. Hon har gett ut böckerna ”Vårens ruiner”, 1949, ”Danser”, 1951″, ”Solfeber”, 1952, ”Leendet”, 1975, ”Under ytan”, 1986, ”Öden i vår tid”, 1987, ”En glimmande vägg”, 1992, ”Rummet innanför”, 1999, och ”Det röda”, 2005″ samt dessutom för gamla Folket i Bilds förlag redigerat antologin ”Berömda berättare om kvinnor och kärlek”, 1955.

Vintersaga

13 december 2010 21:46 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Vintersaga

Av Ingrid Arvidsson

En gång drog den första snön
in över staden som en rysk saga
med en klang av heliga ljusa klockor
en doft av mandel och hyacint.
En brudslöja, ett vargnät
kastades över det vilddjurslika mörkret
och staden blev tyngdlös
lätt som ett dun.

Ännu kan snön förvandla
med tysta fingrar
en stenstad till ett vinterslott.
Snön med sin friskhet
som ger oss tillbaka
musiken sagorna
glansen över tingen.

Ur ”Under ytan”, 1986

Vinterhelg med barn och barnbarn

12 december 2010 18:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar SöderbergsDoktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle AdolphsonsDet gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^