Pressgrodor

13 februari 2009 14:07 | Citat | Inga kommentarer

Hittade via Grönköpings Veckoblad nummer 2 2009:

”Efter 18 år i branschen upphör nu min butik p. g. a. rygg- och nackskada.”

Annons i Svenska Dagbladet

”Vid 19.30 kom samtalet in till Uppsalapolisen. En man, boende i en lägenhet på Rådhusallén, hävdade att tre män slagit sönder hans lägenhet. Polisen misstänker att de kan ha gjort sig skyldiga till skadegörelse.”

Upsala Nya Tidning

Sångens makt

12 februari 2009 16:19 | Musik, Politik, Varia | 1 kommentar

Det är kraft i vårt förbund” hör till Joe Hills (1879-1915) mest sjungna sånger, kanske för att den appellerar till sammanhållning och kan appliceras på olika typer av vänsterrörelser.

Originalet, ”There Is Power In a Union”, publicerades första gången 1913 i femte upplagan av IWWs lilla röda sångbok, ”Songs To Fan the Flames of Discontent”. Som så många andra av Joe Hills (Joel Hägglunds) sånger har den en frikyrklig förlaga, ”There Is Power In the Blood of the Lamb” av Lewis E Jones (1865-1936), på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”.

Liksom i flera andra liknande fall parodierar Joe Hill den religiösa ursprungstexten och polemiserar mot den. Han gör det bland annat genom ordvrängerier: En mer näraliggande frälsning än ”the blood of the Lamb” ger ”the Grand Industrial Band”. Organisera er, arbetare i alla länder, och ni ska behärska världen!

Monica Nielsen sjöng Rune Lindströms svenska översättning, assisterad av
Lasse Bagges trio, på Olof Palmes valturné 1970. Publiken hänfördes, kokade, men folk från frikyrkor, där man var bekant med Lewis E Jones’ original, protesterade i media. Monica ändrade då ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Det är kraft i vårt förbund

Amerikansk originaltext: Joe Hill (”There Is Power In a Union”), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”, på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”)
Svensk text: Rune Lindström, 1963

Tror du på frihet och människorätt?
Kom då och var med uti våra led!
Vill du att slaven skall äta sig mätt?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft
där vi vandrar hand i hand.
Kom nu med, led vid led!
Det är kraft, det är kraft
som skall styra alla land
med vår enhets heta brand.

Tror du på paradissalarnas fröjd
men bor i barack med pöbel och pack?
Vill du ha vingar i himmelens höjd
du som svalt i klov och i black?

Det är kraft, det är kraft…

Om du på gudslammets blod blivit mätt
kom då och var med uti våra led!
Vill du ha skinka och äggomelett?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Gillar du busar som spöar dig mör,
du utanför står vår arbetarkår.
Önskar du ingenting innan du dör?
Ät ur basens hand som ett får.

Det är kraft, det är kraft…

Arbetarbröder i syd och i nord
kom och var med uti våra led!
Kräv nu vår människorätt på vår jord!
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Alternativa svenska översättningar: signaturen Sege (”Det är makt i en sådan union”), 1929, samt Ture Nerman (”Där är makt i en union”), 1951

På skiva:
Pierre Ström, Oscar Norrman & Anders Granell: ”Joe Hill lever!!!”, Riksteatern och YTF MUD-501360, 1979

There Is Power In a Union

Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joseph Hillstrom/Joel Hägglund), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”),

Would you have freedom wage slavery,
Then join in the Grand Industrial Band;
Would you from misery and hunger be free?
Then come! Do your share like a man.

There is power, there is power
In a band of Working men,
When they stand, hand in hand.
That’s a power, that’s a power
Ehat must rule in every land -
One Industrial Union Grand.

Would you have mansions of gold in the sky,
And live in a shack, way in the back?
Would you have wings up in heaven to fly,
And starve here with rags on your back?

-Chorus-

If you’ve had ’nuff of the ”blood of the lamb”,
Then join in the Grand Industrial Band;
If, for a change, you would have eggs and ham,
Then come! Do your share like a man.

-Chorus-

If you like sluggers to beat off your head,
Then don’t organize, all unions despise,
If you want nothing before you are dead,
Shake hands with your boss and look wise.

-Chorus-

Come all ye workers, from every land,
Come, join in the Grand Industrial Band,
Then we our share of this earth shall demand.
Come on! Do your share like a man.

-Chorus-

Skivinspelningar:
Entertaiment Workers: ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990)
Glazer, Joe: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, 1954 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Glazer, Joe & Friedland, Bill: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts LA 3 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Paulson, Mats: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP 20. 1968)
Phillips, Utah med flera: ”IWW Rebel Voices” (Flying Fish FF 70484, 1987)

Sverige för folket

12 februari 2009 14:30 | Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

I morgon kommer journalisten Janne Sundling hit för att intervjua mig. Eftersom intervjun ska handla om musik i valkampanjer, är det bäst att låta den äga rum här hemma, mitt bland alla skivor och sångböcker.

Boken den ska ingå i har arbetsnamnet ”Rösta!” och temat för just det här kapitlet är ”Rösten för rösten”.

En av de sånger som då måste nämnas är från mitten av 1930-talet. Den kommer alltså från den era då socialdemokratin växte sig stark och erövrade regeringsmakten.

Sångläraren Bertil BlombergBrunnsvik lär vara upphov till påståendet, att den här sången, som anvävndes i valrörelsen 1936, bidrog med 100.000 extra röster till Per Albin Hanssons stora valseger det året. Partimyt eller inte – politiska sånger kan ibland ligga exakt i tiden: gripa tag i sinnena, mana, elda. Kanske bidrog också grundstämningen i sången till dess popularitet just i den tid som rådde: ”Här skildras inte Sverige som främmande land, behärskat av fiender; Sverige tillhör folket”, skrev Hans Haste.

”Sverige för folket” är en sång om folkhemmet:

Sverige för folket

Svensk text: John O Ericsson, senast 1936
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934 (”Danmark for folket”)
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Sverige för folket! Väck upp i vår Nord -
samlade krafter och segrande ord -
alla som kämpar mot tryckande band
och alla dem, som skapar med sin valkiga hand,
alla, som ärligt i möda och strid
vill bygga upp i enighet en ny och bättre tid.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! Från stugor och hus
starkt skall det stiga som vårstormens brus
jubla sin sång, där pistongerna går,
gnola vid disken och skrivarens bord
och storma ut till havets folk, som gör sin bragd ombord.
Plats för oss alla- plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! I gärning och ord
plats för oss alla vid samhällets bord.
Kamp emot alla, som vill riva ned
det värn vi byggt gemensamt för vår frihet och fred.
Den sång får aldrig tystna, som vi sjöng för Sveriges skull.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sången är alltså inte svensk till sitt ursprung; den kommer från det socialdemokratiska partiet i Danmark. 1934 lade Socialdemokratiet fram programmet ”Danmark for folket”, och Oskar Hansen skrev en sång på samma tema:

Danmark for folket
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Danmark for folket,
det klinger og gror,
det er de stærke, de sejrende ord.
Hver den, der virker med evne og ånd,
og hver og en, der skaber med den barkede hånd,
hver den, der ærligt i arbejdets flid
vil bygge op den nye dag, den nye folkets tid.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
fra hytte og hus,
stærkt skal det stige som vårvindens sus,
nynne sin sang, hvor maskinerne står,
og nynne ud, hvor muldens mænd langs agrene går,
synge ved disk og ved pult på kontor
og storme ud til havets mænd langs skibes kølvandsspor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket -
det klinger fra nord,
plads for os alle ved samfundets bord.
Kamp imod dem, der vil storme og slå
de friheds lyse skanser, som vort folk bygger på.
Plads for hver tanke, der levende gror,
det er vor stærke tone i det store verdenskor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Det finns också en norsk version, ”Norge for folket”.

Här i Sverige torde den här sången, en gång så stor och populär, i det närmaste vara bortglömd i dag. Men den förekom fortfarande i 1963 års upplaga av ”Tidens sångbok” (Tidens förlag), och Hans Haste tog med den på sin, i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), 1976 utgivna dubbel-CD ”Arbetarrörelsens sånger” (POGO-plattan 102-103). Den framförs där av kör plus Sigurd Ågrens orkester.

Den här skivan, där i övrigt Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, innehåller centrala delar av den svenska arbetarrörelsens sångskatt. Innehållet borde återutges på CD.

Och så har man varit morfar igen

11 februari 2009 22:22 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.

Från Älvdalen, Njurunda och Ven

10 februari 2009 21:55 | Musik | Inga kommentarer

Per Gudmundson, Ale Möller och Lena Willemark har jag lyssnat på hur länge som helst, tillsammans i Frifot, i olika andra konstellationer och solo, live så väl som på skiva.

På CDn ”Flyt” (Amigo AMCD 762, 2007) finns mycket av den mångsidighet som utmärker den här gruppen. Som väntat blandas material från traditionsbärare inom svensk folkmusik med bearbetningar och eget material. Alla sjunger, ibland solo, ibland tillsammans. Per Gudmundson och Lena Willemark trakterar båda fiol och altfiol, Lena Willemark dessutom flöjt. Ale Möller spelar mandola, flöjter, kohorn och skalmeja. Av detta blir det en ljuv och salig blandning, det senare inte bara i psalmen ”Jag lyfter mina händer” som här sjungs i stämmor som man gjorde i Gammalsvenskby i Ukraina.

i sångerna agerar annars främst Lena Willemark, och det rör sig då ofta om dikter, tonsatta av henne själv. Hon rör sig över vidsträckta gap i tiden: I ena stunden använder hon sig av en dikt av Maria Wine, ”Höst eller vår”:

Höst eller vår
sommar eller vinter
Alla har vi flugit kring
med årets fyra vingar
Gråtit mull
skrattat snö
förnummit stenens liv
hört floden simma inom fisken

I andra stunden har hon tonsatt Michelangelo, ”Min sol”:

Som månen lyser av ett sken
som solen om natten lånar ut
Så syns jag ej förrän jag
tänds av dig
Du är min sol

(En parentetisk reflektion: Den här dikten ingår i en Michelangelo-volym, som speglar manlig kärlek till män; min hustru har fått ett exemplar i gåva från översättaren, Sverker Åström. Men när Lena Willemark sjunger den, får texten förstås en annan laddning.)

Också mellan dikter tonsatta av Ale Möller finns för övrigt samma tidssprång: Å ena sidan ”Kappa grå” från 1400-talet, skriven av Charles d’Orleans och översatt av Lasse Söderberg. Å andra sidan ”Sommarvalsen”, en dikt om Ven av Gabriel Jönsson.

Som man kan ana finns här mycket material från Älvdalen och övriga Dalarna. Som mycket hörvärda exempel kan nämnas den avslutande låten, ”Skomakarens vals”, skriven av Wilhelm Hedlund från Enviken, och ”Täpp Jons polska”, likaså ”Hurven” efter Gammelspaken.

Men åtskilligt av det som vinner mitt öras gunst kommer från helt andra delar i landet, inte minst flera nordliga landskap. Så ”Härjedalingarna” och ”Svedins polska”, som stammar från min gamla hemkommun Njurunda i Medelpad.

Näst sist på CDn ligger ett spår med två låtar i svit: Först ”Stäv” med text lånad från William ShakespearesHenrik IV”, här i övesättning av Erik Blomberg:

Allt som lyssnade sjönk ned
i en dvalas tysta fred
även böljorna på hav
Sådan är musikens makt
sorgen somnar i dess takt
somnar eller dör därav

När man först tar del av den här texten, vill man göra invändningar: Visst kan musik dämpa sorgen, men ibland kan ju musiken också vagga en ännu djupare ner i den.

Fast när man omedelbart på det hör ”Slit- och slängpolska” från Oviken i Jämtland, är man strax beredd att ta tillbaka alla invändningar mot innehållet i texten.

Epistlar för vår tid

9 februari 2009 16:33 | Musik | Inga kommentarer

Jag har med åren skaffat mig allt fler bellmaninspelningar. I själva verket har jag också Proprius’ fina boxar, som innehåller samtliga ”Fredmans epistlar” respektive samtliga ”Fredmans sånger”, inspelade av olika artister. Men jag har dessutom mängder av separatskivor med musik av Carl Michael Bellman, bland dem förstås till exempel Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks bellmanskivor.

Trots den avsevärda tid som ligger mellan oss och Bellman, berör hans epistlar och sånger än i dag. När jag nu lyssnar på Mikael SamuelsonsFredman” (Joglar JGL-102, 2009) med nyinspelningar av åtta epistlar, slås jag av svärtan i många av texterna – kanske är det min egen ålder som får mig att särskilt ta till mig budskapet hur nära vi står gravens rand.

”Gubben är gammal, urverket dras, / visaren visar, timman ilar. / Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas, / kring buteljen strött sina pilar”, heter det i Epistel nummer 27, ”Som är dess sista tankar”, här kallad ”Gubben är gammal”.

”Charon i luren tutar” inleds Epistel nummer 79 eller ”Avsked till mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, anno 1785”. Charon återkommer också i Epistel nummer 81, ”Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven”:

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!

Svärta finns det mycket av också i Epistel nummer 23, ”Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768”, den där Fredman ligger i rännstenen och förbannar sina dagars upphov: ”Ack, du min moder, säj vem dig sände / just till min faders säng”.

Och till och med Epistel nummer 43 avslutas trots sin ansats – ”Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle” – så här: ”ända i din kärlekstimma / måste du en död förnimma; / masken dold i blomman, bådar blommans död”.

Det mesta av det här gör Mikael Samuelson fint, men jag kan ibland tycka att han har ett lätt manierat tonfall. Det senare hindrar inte att jag gläds åt att den här utgåvan kan bidra till att locka nya generationer att lyssna på Bellman, ungefär som Fred och Cornelis gjorde på sin tid. Till detta bidrar i hög grad kompet med sitt moderna tilltal: Christer Karlsson på klaviaturer och Sven Lindvall på elbas. Jag vill inte påstå att det de gör är i höjd med det Björn J:son Lindh gjorde ihop med Cornelis, men till exempel den inledande Epistel nummer 28 ”Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad” (”I går såg jag ditt barn, min Fröja”) är mycket hörvärd, den redan nämnda Epistel nummer 23, där dessutom Bengan Andersson spelar trummor, likaså.

Tyvärr tycker jag att den avslutande Epistel nummer 82 eller ”Oförmodade avsked, förkunnat vid Ulla Winblads frukost en sommarmorgon i det gröna” (”Vila vid denna källa”) här har blivit ett musikaliskt misslyckande: kompet är väl muntert, nästan glättigt.

Men låt inte just detta avskräcka er från att lyssna på den här skivan!

Holly Near och Ronnie Gilbert tillsammans

8 februari 2009 17:08 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Ronnie Gilbert (född 1926) har jag främst lärt känna som den kvinnliga medlemmen i Pete Seegers legendariska grupp The Weavers, den som Joseph McCarthy kommuniststämplade, vilket ledde till att de – trots sin enorma popularitet – utestängdes från radio- och TV-stationer och många konserthallar.

Betydligt yngre är Holly Near (född 1949), sångerska och vänsteraktivist med rötter i den proteströrelse vietnamkriget väckte i USA. I vår skivsamling finns hennes LP ”Hang In There” (på det egna skivbolaget Redwood Records 1973); skivan är en gåva till min hustru, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, från den amerikanska delegationen vid stockholmskonferensen den 29-31 mars 1974.

När jag för ganska lång tid sedan, medan jag fortfarande jobbade i Stockholm, upptäckte att de här båda radikala sångerskorna hade gjort en skiva tillsammans, gick jag min vana trogen till en av de största skivaffärerna i Stockholm för att be dem ta hem den åt mig från USA. Killen jag pratade med där visade en reaktion som gjorde mig både road och förbryllad: jag minns inte den exakta formuleringen, men med en tydlig avsmak i rösten talade han om dem som lesbiska feminister. Det mest intressanta med den här reaktionen var att han av allt att döma själv var bög. Nåväl, han lyckades aldrig få hem den där skivan. Fast det kan ju ha haft att göra med att skivbolaget var litet och okänt.

När jag senast var i New York, var jag runt i ett par större skivaffärer och letade folkmusik, politisk musik och annat som intresserar mig. Bland det jag hittade fanns dubbel-CDn ”Lifeline Extended” (Appleseed Recordings APR CD 1066, 2002) med Holly Near och Ronnie Gilbert. Det rör sig om konsertupptagningar från Great American Music Hall i San Francisco 1983 plus tilläggsmaterial; allting har tidigare funnits på skiva, ”Lifeline” plus ett par andra plattor, samtliga på Redwood Records, men materialet är nu remastrat.

Kompet är lite ovanligt för artister som man förknippar med folkmusik: Jeff Langley, piano, och Carrie Barton, bas. Jag har någonstans läst att en del radikala amerikanska feminister inte gillar att de båda sångerskorna använder sig av en manlig pianist, men Langley är en skicklig sådan och har dessutom i några fall skrivit musiken, ensam eller tillsammans med Holly Near. Hur som helst vänjer sig öronen snart vid pianokompet, detta speciellt som flera av numren har karaktären av scenkabaré. Mycket tydligt finns de här dragen till exempel i mixen av ”Army Song” ur Bertolt Brechts och Kurt WeillsTolvskillingsoperan” och Ronnie Gilberts – hon har också arbetat som skådespelerska – dramatiskt framförda ”Chairman of the Board”.

Naturligtvis finns de lesbiska och feministiska dragen där i många nummer, dessutom högljutt bejublade av en publik som av allt att döma är övervägande kvinnlig. Ofta görs det här mycket skickligt: bitar av slagnummer ur The Great American Song Book får en ny färgning av att sjungas av två kvinnor, och Ronnie Gilbert drar sig inte ens för att framföra en ändrad textversion av The Weavers’ stora slagnummer, Huddie LedbettersGoodnight Irene”.

Annars finns här ganska mycket som man väntar sig av två vänsteraktivister om än av skilda generationer. Radikala hjältar hyllas: de båda dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti, Harriet Tubman, hon med the underground railroad, Steve Biko (i en fin låt av Bernice Reagon). Vi hör Woody GuthriesPastures of Plenty” och en sång om försvunna i Chile, ”Hay Una Mujer Desaparecida”.

Ännu bättre på den här skivan är ett par sånger av den för mig okända Ruth Pelham – särskilt ”I Cried” om en riktig olycksdag är enastående fin både textmässigt och musikaliskt. Jag blev också mycket förtjust i ”Perfect Night” med text av Holly Near och musik av henne plus Jeff Langley.

Fin är också den näst sista låten på andra CDn, Holly Nears ”Singing For Our Lives”, en kampsång mot homofobi.

* * *

Och så ska jag då kanske nämna att Ronnie Gilbert är bisexuell: har varit gift med en man som hon har en dotter med men har senare ingått gayäktenskap – i San Francisco, var annars?

Och Holly Near lever i ett lesbiskt parförhållande.

Korta meningar

8 februari 2009 12:10 | Korta meningar, Politik | 1 kommentar

Det ryktas att hon ska byta kön också. Och börja kalla sig Sture Plan.

*

Fredrik Reinfeldts parti ter sig numera som ett slags Mauderaterna Light.

Melodikrysset nr 6 2009

7 februari 2009 12:09 | Barnkultur, Deckare, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

I dag spelade Anders Eldeman Felix Körlings ”Nej se det snöar”, och snöat är vad det har gjort här i Uppsala de senaste dagarna. Här skulle låttiteln ge substantivet snö.

Jag tyckte dagens kryss var lätt ända fram till slutet. Sen körde jag fast på den kvinnliga artist som av Eldeman beskrevs som färgstark. Några ord jag uppfattade i texten ledde mig sen genom googlande fram till att det kan ha varit Pink, i så fall med ”Please Don’t Believe Me”, men alldeles säker är jag inte. /Låten heter ”So What” upplyser mig en av mina läsare./

Tragglandet med den här frågan gjorde att jag också tappade koncentrationen när jag skulle lösa dagens allra sista fråga, den om något gott. Melodin kände jag så väl igen men kunde inte, hur jag än försökte, komma på titeln. Eldemans ledtråd ”det är i alla fall lördag” fick mig dock att, med hjälp av första och sista bokstaven som jag hade, satsa på att det handlade om en drink. ”Pink” och ”drink” går in i varann, så kanske har jag hamnat rätt – men ta det för vad det är: gissningar. PS: Just när jag har lagt ut den här texten, går det upp en talgdank: Det vi hörde var ju gamla kära ”Cocktail For Two”, och då bör ju svaret bli just det jag gissade: drink.

Det här trasslet på slutet fick mig också att glömma vad exakt det var som spelades som illustration till näst näst sista frågan. Att det var musik av Lars-Erik Larsson är solklart. Jag tror också att det som spelades var hämtat ur hans ”Pastoralsvit”, men själva ljudillustrationen har vid det här laget suddats ut ur minnet.

Resten av dagens kryss hade jag inga större svårigheter med. Det började till exempel med ”Guldet blev till sand” ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”, och det tror jag alla klarade utan att man hörde Peter Jöback sjunga texten.

Leo Ferrés visor har översatts till svenska av Lars Forssell – i dag hörde vi ett exempel, ”Snurra min jord”. Jag har skrivit utförligt om Lars Forssell – se ovan under Kulturspegeln – och även fått några vänliga kommentarer här på bloggen från hans son Jonas.

Även om Cornelis Vreeswijk har jag skrivit mycket – du hittar också det ovan under Kulturspegeln. Cornelis har jag (liksom för övrigt Lars Forssell) haft personlig kontakt med. Jag har alla hans plattor i skivhyllorna och känner förstås genast igen ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”.

Jag är över huvud taget väl förtrogen med den svenska vistraditionen, till exempel Birger Sjöbergs visor. Fast i dag var det ju den lite ovanliga artisten som efterfrågades: skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Lill Lindfors känner vi ju främst som sångerska. Men hon har också komponerat, väl till och med. I dag hörde vi ett exempel, ”Musik ska byggas utav glädje”.

Jag brukar bekänna att jag ofta är urkass på signaturer till TV-serier, men Leif Kranz’ ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvurollen och med musik av Berndt Egerbladh såg jag faktiskt när den gick 1976. Det kan ju förstås ha att göra med att handlingen har anknytning till mitt Uppsala.

Till det roliga med Melodikrysset hör att där spelas både yngre och äldre musik.

De yngre lyssnarna hade säkert inga svårigheter att identifiera Darin, här i ”Dance” från senaste CDn ”Flashback”.

Däremot kanske de inte kände igen ”Ålefiskarns vals”. Här bjöd dessutom Eldeman på en halv slamkrypare: Jag försökte först, som efterfrågat yrke på huvudpersonen, skriva in ”ålefiskare”, men det visade sig att det som gick in var ålfiskare.

Tidshopp igen: Lisbet Jagedal sjöng ”Allt vad du begär”, som i Roy Orbisons original heter ”You Got It”.

Och så får vi väl, med tanke på kvällens begivenhet, avsluta med en melodifestivalare, närmare bestämt från 2007. Tyvärr gick det ju sen inte så bra för Ola Salo och The Ark: I Eurovision Song Contest hamnade deras ”The Worrying Kind” på artonde plats.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Berlin när nazisterna höll på att ta över

6 februari 2009 13:29 | Politik, Serier | Inga kommentarer

Den som utan närmare bakgrundskunskap läser Jason Lutes’ serieroman ”Berlin, stad av rök” (översättning Christer Follin, Ordfront Galago, 2008) kommer säkert att flera gånger känna sig förbryllad. Till exempel finns där kortare partier med texten på tyska, och jag tänker då inte på begripligheten – jag kan tillräckligt mycket tyska – utan på skälet till varför de här partierna inte har översatts till svenska.

Förklaringen är att Jason Lutes (född 1967) trots sitt ämne inte är tysk utan amerikan, en amerikansk serietecknare med stark dragning till både europeiska serieskapare och till europeisk historia. Det som har översatts är alltså hans i huvudsak engelskspråkiga text, inte de insprängda partierna på tyska.

Lutes’ bok handlar om Tyskland i skärningspunkten mellan Weimarrepubliken och nazisternas maktövertagande, åren 1929 och 1930. Man kommer osökt att tänka på Christopher Isherwoods legendariska bok om Berlin i början av 1930-talet, ”Goodbye To Berlin”, ”Farväl till Berlin” (svensk översättning Tage Svensson), den som också är känd genom musicalversionen ”Cabaret”. Det finns mycket riktigt likheter mellan Lutes’ och Isherwoods historier, till exempel i skildringen av hur Berlin dansar vid stupet ner mot en avgrund.

Isherwood bodde själv i Berlin under de aktuella åren. Lutes bygger sin historia på historiestudier och läsfrukter. Vad man förstås undrar är om dagens yngre serieromansläsare ändå har tillräckliga kunskaper om den historiska bakgrunden till den historia – eller snarare de historier – Lutes berättar.

”Berlin, stad av rök” har nämligen ingen rakt berättad, sammanhängande historia. I stället vävs händelser och olika människoöden ihop till en brokig tidsväv: Motsättningarna mellan de två militanta, mot varandra stående grupperingarna, kommunisterna och nazisterna, skildras, och de senares stora framgång i valet 1930 utgör slutvinjetten. Lika stort utrymme upptar Berlins ”dekadenta” nöjesliv med nattklubbar, droger, amerikansk negerjazz, gangsters, prostituerade och homoerotiska relationer. Judarnas utsatta läge skildras, liksom hur medelklassen dras till nazisterna.

För egen del är jag hyggligt förtrogen med allt detta. Men jag undrar hur mindre väl pålästa läsare klarar att lägga pussel med den här historiens olika trådar, som ibland löper parallellt, ibland är invävda i varann. Med det sista vill jag inte avskräcka någon från att försöka – Lutes skildrar en intressant epok.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^