Sing Out! med ny musik

26 januari 2011 16:53 | Media, Musik, Politik | 1 kommentar

Den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out! har utkommit med sitt nummer 1, Vol 54, med den lite märkliga dateringen Nov/Dec ’10/Jan ’11. Den här tidskriften håller inte alltid sitt utgivningsschema – men den är alltid väl värd att vänta på. $ 78 kostar den per år för så kallat basic membership, vilket inkluderar en medföljande CD per nummer – man får då fyra nummer med medföljande CD per år. Kolla mer på tidskriftens website, www.singout.org!

Det här numret, på 164 sidor, innehåller som vanligt en binge intressanta artiklar, till exempel om den vite sydafrikanske artisten Johnny Clegg och om den svarte amerikanske bluesevangelisten Blind Willie Johnson.

Bådas musik kan man förstås också ta del av på den medföljande CDn. Johnny Clegg får vi höra med en gospelkör från Soweto i ”Asilazi (We Don’t Know the Day)”, en sång som andas en begriplig otålighet över att förändringen av Sydafrika till det bättre går så långsamt. Blind Willie Johnsons kristet färgade budskap är heller inte politiskt oskyldigt: ”Everybody Ought To Treat a Stranger Right”.

Politiska budskap hittar man också i Polly LaFarges och The South City Tree‘s ”Hard Time Come and Go”, en melodi som vibrerar av blues, swing och jug, Roy Zimmermans Titanic-skildring, den civilisationskritiska ”End of the Ship” och Paul Kamms och Eleanore MacDonalds musikaliska sjösättning av IWWaren Utah Phillips‘ ”Ship Gonna Sail”.

Mycket annat vore också värt att nämna, men jag ska nöja mig med att fästa er uppmärksamhet på två saker. Dels har Tim O’Brien gjort en snabb bluegrassmelodi till Woody Guthries efterlämnade text ”The Sun Jumped Up”. Dels gör Glenn Weiser tre lite olika munspelsversioner av ”Will the Circle Be Unbroken”, skriven redan 1907 men känd framför allt genom en insjungning av The Carter Family.

Som vanligt innehåller Sing Out! också en jättestor recensionsavdelning, som ger tips om bra skivor utgivna både i USA och i resten av världen.

I partiledarfrågan

25 januari 2011 20:57 | Politik | 18 kommentarer

För några dagar sedan blev jag kontaktad av en daglig tidning, som ville att jag skulle skriva en debattartikel, en plädering för den person jag vill se som socialdemokratisk partiledare. Jag kände mig starkt lockad av erbjudandet men avböjde efter viss vånda.

Jag kan svensk politik, inte minst socialdemokratin, inifrån och har på nära håll kunnat följa flera olika socialdemokratiska partiledares framgångar så väl som tillkortakommanden. Jag tror att jag, med den långa erfarenhet jag har av vårt partis inre liv, har hyggliga förutsättningar att bedöma resultatet av det ena eller det andra valet av partiledare.

Mitt problem är i det här fallet ett annat, och det var det som fick mig att till slut tacka nej till erbjudandet att skriva den där artikeln: Om just jag uttryckligen pekar ut den jag skulle vilja se som ny partiledare, riskerar jag att mer stjälpa än hjälpa vederbörande: I till exempel Stockholms läns partidistrikt, som jag har häcklat med all den formuleringskonst jag behärskar, skulle den jag rekommenderar omedelbart rödstämplas och bli omöjlig. Bland S-bloggarna finns det många som fortfarande, till och med efter hennes famösa anförande på förtroenderådets sammanträde, har svårt att förlåta mig det jag skrev om Mona Sahlin när valberedningen förra gången pekade ut ny partiledare.

Jag är inte feg och jag är gärna outspoken, men jag vill gärna underlätta, inte försvåra valet av en ny och förhoppningsvis samlande partiledare.

Partiledarvalet är naturligtvis viktigt, men ännu viktigare är det att förskjuta partiets kurs ett par modesta steg i riktning mot klassisk svensk socialdemokratisk politik. Det kan ske bland annat genom att den kommande extrakongressen i partiets beslutsorgan – VU och partistyrelsen – väljer in ett antal personer som, utan att ha identiska åsikter eller ligga lika på den klassiska höger-vänster-skalan, tillsammans skulle kunna återge partiet dess ursprungliga reformistiska och inte socialliberala hållning.

Luciano Astudillo, Kajsa Borgnäs, Tomas Eneroth, Helene Fritzon, Marie Granlund, Peter Hultqvist, Morgan Johansson, Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Veronica Palm, Lena Sommestad, Elvy Söderström och Sven-Erik Österberg är några av de personer som tillsammans skulle kunna uträtta detta.

Och bland de nämnda bör man nog också kunna hitta en ny partiledare.

Till detta bör tilläggas att både VU och partistyrelsen naturligtvis också, liksom tidigare, bör innehålla LO-ordföranden och andra ledande fackliga representanter samt att framför allt partistyrelsen bör spegla partiets regionala organisation. Namngivningen ovan har gjorts främst för att markera en lätt omorientering av tyngdpunkten i partiets politik i en smula mer traditionell socialdemokratisk riktning.

Den mycket unga kärlekens jämmer och elände

25 januari 2011 16:57 | Musik | Inga kommentarer

För en tid sen hörde jag i radio titellåten på Melissa Horns CD ”Säg ingenting till mig” (Svedala / Sony 88697 60080 2, 2010) och föll genast för den: bra text, snyggt intro och komp, en för mig ny och intressant sångröst.

Dessutom gjorde mig sångerskans namn extra intresserad. Jo, det visade sig att hon mycket riktigt är dotter till Maritza Horn, som jag har på skiva, också har recenserat med uppskattning.

Det visar sig att Melissa är mycket ung, född 1987 och således bara en liten bit över 20. Lyssningen på det här albument, för övrigt redan hennes andra, säger mig att hon, utan att ännu vara helt färdigutvecklad, har en stor potential som både låtskrivare och sångartist.

Gott stöd har hon haft av Ola Gustafsson, som vi annars förknippar med Lars Winnerbäck, som hon också, tidigare, har gjort en duett med. Namnet Winnerbäck ger också viss vägledning om hennes inriktning: hennes texter handlar mycket om relationer, oftast inte så lyckliga sådana. Men man behöver nog egentligen inte söka musikaliska förebilder. Så ung som hon är, tjej eller kille (vill jag minnas från mina egna relationstrassel i motsvarande ålder), är det väl ganska naturligt att hennes texter är präglade av förhoppningar och misslyckanden när det gäller personer av motsatt kön. Ibland blir det så mycket av det här att jag kommer att tänka på en LP som hennes mamma gjorde, ”Jämmer och elände” (som dock innehöll skillingtryck), men med det vill jag ingalunda banalisera. långt mindre förlöjliga de ofta svårhanterbara känslor kärleken väcker hos mycket unga människor.

Däremot kunde ju någon ha hjälpt henne med att tvätta bort språkliga missar som ”alla vet vart du är”.

För egen del gillar jag, utöver titellåten, mest de spår som har lite högre tempo och lite mer överraskande, ibland rockigt komp: ”Hur ska det gå?”, ”Jag vet vem jag är när jag hör dig” och ”Jag ska sakna dig imorgon”.

Som helhet ännu inte en fullträff, men jag hör i skivaffären att den här CDn fortlöpande säljer bra – när jag försökte köpa den, var den momentant slutsåld men beställd i ny upplaga.

Silverbröllop – och om ett förhållande mellan hund och katt

23 januari 2011 15:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis MagnussonsElake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

* * *

Medan ett jubileumsfyrverkeri lyste upp himlen över Stadsteatern, gick hustrun och jag den ganska korta vägen till Peppar, peppar, belägen på Suttungs gränd 3 (bakom gamla Posthuset). Dit hade jag ringt och bokat bord, och det fixade sig trots att det i princip var fullsatt: kanske spelade det roll att vi har varit där förut och att jag har skrivit mycket uppskattande om krogen, kanske hjälpte det till att jag berättade att vi ville äta vår silverbröllopsmiddag där. Eftersom teatern tog slut mycket tidigare än vad som hade angetts, kom vi tidigare än sagt till restaurangen, men det ordnade sig det också.

Bröllopsdagen är egentligen den 17 januari, men det passade bättre att förlägga den här jubileumsmiddagen efter teaterpremiären. Sen vi sist var på Peppar, peppar har restaurangen renoverats och utvidgats, men den drar alltså fortfarande fullt hus.

Helt berättigat: förrätten – löjrom med västerbottenspaj med rödlök, gräddfil och citron – var ljuvlig tillsammans med ett glas linjeakvavit.

Och huvudrätten – reninnanlår med kantarell- och västerbottenspaj, jordärtskockspuré och lingonsky – slank ner den också.

Sen avslutade vi med irish coffee.

25 års äktenskap är faktiskt någonting att fira. Fast egentligen har vi ju levt samman – i synd, som det brukar heta – mycket längre, från 1964.

Melodikrysset nummer 3 2011

22 januari 2011 11:59 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

Som framgick senast av föregående text, hör jag till den kategori medborgare som då och då går på operan. Nu senast var det Mozart jag njöt av, men det bereder mig heller inga svårigheter att känna igen musik skriven av Richard Wagner.

Däremot tar det en stund att ur minnet vaska fram namnet på den som i Melodifestivalen sjöng ”Unstoppable”, nämligen Ola Svensson.

Amerikanska R.E.M. – gruppen som i dag hördes i ”Losing My Religion” – plockar jag fram ur minnet med hjälp av punkterna.

”Gubben i lådan” googlar jag på och får fram Daniel Adams-Ray. Honom känner jag inte till, däremot hans faster.

Lustigt nog är det en TV-serie, som jag har sett alla avsnitt av, som vållar mig allra mest besvär. Jag känner igen signaturmelodin, men det tar skamligt lång tid innan jag kan placera den: Jo, visst inledde den avsnitten i ”Familjen Macahan”.

Resten var lugna gatan; klassiska schlager är jag bra på.

Så visst känner jag genast igen ”Säg det i toner”, som Jules Sylvain och Karl-Ewert skrev för filmen med samma namn 1924.

Olle Bergmans 1950-talsschlager ”Sjung och le” minns jag likaledes väl.

Och bra och sångbara låtar fastnar i mitt musikminne, även om de är betydligt yngre: Som 70-talaren ”När vi rör varann” med bland andra Susanne Alfvengren, ursprungligen Dan Hills ”Sometimes When You Touch”. Som ”När vi gräver guld i USA” med GES (bland andra Anders Glenmark), där vi dessutom skulle vända på färdriktningen: österut. Och som Helen Sjöholms och BAOs hit från 2004 ”Du är min man”.

Bellmans epistlar – här nummer 2, ” skruva fiolen” – känner jag väl igen, även om de som här sjungs på engelska.

Och skulle jag, efter alla mina besök där i samband med val och Arbeiderpartiets kongresser, inte känna igen vårt västra grannlands nationalsång, ”Ja vi elsker dette landet”?

Ser ni på Skavlan i TV förresten? I går blev det ett utmärkt samnordiskt program med Stieg Larssons bror, danska Hanne Vibeke Holst och den hörvärde norske trubaduren Bjørn Eidsvåg, som jag har på CD – jag fick Eidsvåg i present redan på 60-årsdagen av några av mina norska partivänner.

För egen del tycker jag inte ens att samnordiska program behöver textas. Men om man nu ska texta, bör man ju helst också översätta högst vanliga norska ord rätt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En elegant och erotiskt laddad operaföreställning

21 januari 2011 15:39 | Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Birgitta hade i går inbjudits att delta i KPMG Economic ForumGrand Hôtel i Stockholm. Så vitt jag förstår blev det ett intressant seminarium, men själv hade jag valt att bara delta i den efterföljande buffén och i den operaföreställning som också ingick i programmet.

Jag kom lite för tidigt men lotsades förbi den fullsatta, stora seminariesalen till en bar där jag försågs med ett glas vin. Efter seminariets slut gick jag ner till Spegelsalen, sär seminariedeltagarna samlades för buffé – så småningom kom även Birgitta. Buffén var riklig och delikat.

Därifrån tog vi oss till fots till den relativt näraliggande Operan, där alltså en stor del av platserna var abonnerade för seminariedeltagarna. Roligt att se att näringslivet på det här sättet bidrog till att subventionera en dyrbar konstart – och den här gången fick sponsorn verkligen valuta för pengarna!

Jag har tidigare sett Wolfgang Amadeus MozartsFigaros bröllop” (”Le nozze di Figaro”, 1786) men aldrig i en så elegant och så erotiskt laddad version. En smula revolutionär var den redan i sin ursprungsversion, med libretto av Lorenzo da Ponte efter P A Caron de Beaumarchais’ komedi ”Le Mariage de Figaro”. I sin ursprungliga version, alltså tillkommen i franska revolutionens tid, var dess handling, bland annat käleksrelationer och andra relationer mellan herrskap och tjänstefolk, radikal för sin tid, och den handlingen finns naturligtvis kvar men en smula neddämpad av att historien, främst genom Maria Gebers kostymering och Ole Anders Tandbergs scenografi, har förlagts till något som för ögat liknar 1950-tal.

I stället har regissören, samme Ole Anders Tandberg, tagit vara på och också förstärkt de erotiska drag som också i rikligt mått finns i intrigen. Men naturligtvis är gränsen mellan de här båda ämnena flytande: en av utgångspunkterna till det här scendramat är feodalherrens rätt till första natten med tjänarens brud. Det som i Tandbergs eleganta uppsättning ger ”Figaros bröllop” en ny och modern lyster är dock att här damerna inte bara får rollerna av villiga erotiska offer utan också skildras som både självständiga och med frisk erotisk aptit. En extra erotisk krydda är pagen Cherubino, som i gårdagens föreställning spelades av Matilda Paulsson, alltså en kvinna.

Intrigen, snårig och vindlande som så ofta i opera, tänker jag högaktningsfullt ge fan i att återge – den går för övrigt säkert att hitta någonstans på nätet.

Musiken och sången – här finns flera kända arior – talar dock fortfarande till oss, och de som exekverar dem – soloartisterna så väl som Hovkapellet under ledning av Jens Georg Bachmann – är värda alla applåder de fick.

Det var för övrigt fascinerande att se musikerna på så nära håll – vi hade fått platser på parkettens allra första bänkrad och kunde alltså se rakt ner i orkesterdiket.

På kungamiddag för Estlands president

20 januari 2011 13:26 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I förrgår kväll var jag på återbesök i en värld som inte längre är min. För första gången på länge var jag tillsammans med Birgitta på kungamiddag på Stockholms slott. Anledningen till inbjudan var statsbesök av Estlands president, Toomas Hendrik Ilves.

Jag och Birgitta har båda tidigare träffat Ilves åtskilliga gånger, jag ännu fler gånger än Birgitta, eftersom vi har träffats på valvakor och i partisammanhang – jag var ju förr de svenska Socialdemokraternas kontaktman gent emot systerpartierna i Norden och i Baltikum, bland dem det (även med min hjälp) återuppståndna Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti).

Ilves kom ursprungligen från ett annat parti, som fusionerades med det socialdemokratiska, men blev vald till ordförande för ESDE. Han föddes här i Sverige, i en estnisk flyktingfamilj – som dock snart flyttade till USA, där Ilves har vuxit upp och fått sin utbildning. Bland estniska politiker är han relativt unik i så måtto att han talar en fullständigt klanderfri engelska men däremot aldrig har gått i skola i Estland där barnen under sovjeteran tvingades lära sig ryska. Vägen via USA till dagens Estland bidrog säkert också till att hans första partival inte var socialdemokratin, men när han väl hade rotat sig i sitt nya parti, tycks han ha funnit sig väl till rätta där. Någon vänsterradikal är han ju inte, men väl en progressiv person.

Hans partiledarskap var mycket framgångsrikt på så sätt att han, när han kandiderade till EU-parlamentet, lyckades med konststycket att inte bara själv bli invald utan att också lyfta sitt parti till att plötsligt, och för första gången, bli det största bland de estniska i EU-parlamentet. Detta banade väg för hans val till president i Estland – flera andra partier insåg att han skulle bli svår att slå och rekommenderade därför sina väljare att rösta på honom.

Nu har han nyligen meddelat att han kommer att kandidera för en ny period, vilket har lett till att inte bara hans eget gamla parti – som det partipolitiskt neutrala presidentskapet i och för sig har tvingat honom att formellt lämna – utan också det nyliberala Reformpartiet, Estlands sörsta parti, stöder hans återval.

Estnisk politik är mycket mer personinriktad än svensk, och även om Ilves’ strålglans alltså tidigare momentant har lyft hans gamla parti, har detta i galluparna nu halkat tillbaka till sin mer traditionella tioprocentsnivå. Där, eller lite däröver, ligger det stadigt, detta fastän partiet har fått överströmningar av grupper från andra partier, bland dem kända namn som har tagit plats i de estniska socialdemokraternas parlamentsgrupp och partiledning. Den nuvarande partiledaren, Sven Mikser, är till exempel en (för rätt länge sedan) avhoppad parlamentsledamot från Edgar Savisaars vänsterpopulistiska centerparti.

Under den inledande hälsningsceremonin vid kungamiddagen för det estniska presidentparet går vi förstås fram – Birgittas gamla roll som talman gör att vi hör till de främsta – och hälsar på Ilves och hans hustru, även naturligtvis på vårt eget kungapar som står bredvid. Bland middagsgästerna finns ett antal framstående andra sverigeester, personer som vi förstås har träffat i många olika sammanhang: lindgrenillustratören Ilon Wikland, radiojournalisten och författaren Maarja Talgre, konsertpianisten och författarinnan, den med Ingmar Bergman tidigare gifta Käbi Laretei – hon sitter i rullstol efter en operation och blir tyvärr tvungen att lämna middagen efter bara en kort stund. Vid kaffet efter middagen har vi också ett längre samtal med Jaan Seim, rektor vid estniska skolan i Stockholm och bror till min gamle kumpan (s) från många estlandsexpeditioner Jüri-Karl Seim. Bland de många sveigeesterna skymtar jag Kristian Luuk; även Per Nuder är där. Jag hälsar också på flera bekanta från tiden för mina många estlandsresor, sådana som ambassadörerna Lars Grundberg och Elisabet Borsiin Bonnier.

Birgitta placeras mellan H M Konungen och den estniske justitieministern Rein Lang. Det dräller av folk från den sittande svenska regeringen, och vid uppställningen inför middagen pratar vi bland annat med Jan Björklund och Göran Hägglund. Till bordet får jag för övrigt Björklunds hustru Anette Brifalk Björklund, och på min andra sida sitter Anna Maria Corazza Bildt.

Vi bjöds på utsökt mat och utsökta viner och utöver detta bjöds vi också på, faktiskt, meningsfulla tal hållna av kungen respektive presidenten.

Men jag undrar vem som hade lärt kungen namnen på estniska kulturpersonligheter som Jaan Kross och Arvo Pärt.

På återbesök i centerland

19 januari 2011 22:52 | Media, Politik, Resor | 9 kommentarer

Med dagens post anländer boken ”100 år av handlingskraft” (Jengel förlag, 2010), som är utgiven med anledning av Centerpartiets 100-årsjubileum förra året.

Redaktörer för boken är Mailis Dahlberg, Thomas Korsfeldt, Håkan Larsson och Emelie Löthgren, och två av de här redaktörerna – Mailis Dahlberg och Håkan Larsson – är gamla kompisar från mina många besök på center- och CUF-stämmor. Jag skriver ”kompisar” fastän jag var där som journalist på en inte helt vänligt sinnad tidning, Aktuellt i politiken (s). Men mellan mig och flera av de engagerade och aktiva i den rörelse jag bevakade fanns både respekt och vänskapsband. Att man tillhör olika partier och slåss för rivaliserande sociala intressen måste ju inte betyda att man inte kan umgås på det personliga planet. Och den här sortens vänskapliga och, trots ibland hårda ord, respektfulla band upphör inte ens i och med att åren och årtiondena går.

Med boken följer ett kort från Centerns riksdagskansli:

”Hej Enn

Åren går och kanske kan du få en liten nostalgitripp, när du bläddrar igenom min bok. Du har ju suttit med på många centerstämmor genom åren, och därför vill jag sända dig ‘100 år av handlingskraft’.

Varma hälsningar

Mailis”

Det tackar jag för.

Jag har ju, som framgår av Mailis’ lilla hälsning, bevistat ett stort antal centerstämmor – CUFs, CKFs och Centerpartiets och så det gemensamma Rikstinget – vilket alltid tog veckan före midsommar, inklusive min egen födelsedag (19 juni), i anspråk. Centerstämmorna roterade i enlighet med ett fastställt schema mellan länen, så jag har på det här sättet också fått uppleva många svenska lokalsamhällen i den gröna skrud som utmärker Sverige när det är som försommarfagrast.

Så när jag nu bläddrar i den rikligt illustrerade ”100 år av handlingkraft”, känner jag från mina aktiva journalistår igen mängder av miljöer och människor – många av de senare har jag som sagt också etablerat en personlig relation till, både på det yrkesmässiga och det personliga planet.

Det är kul att återse gamla valafficher och på nytt konfronteras med gamla kampanjteman. Jag har inte hunnit lusläsa boken men kan genast konstatera, att den, även om den i likhet med andra likande historiker inte är fri från ambitioner att teckna en bestämd och positiv bild, ändå heller inte undviker besvärliga ämnen, till exempel dåvarande Bondeförbundets lite vacklande väg under Europas bruna år.

Centerns historia rymmer ju både långa och fruktbara perioder av samarbete med socialdemokratin och, särskilt under senare år, en mycket tydligare och mycket mer militant borgerlig – med vilket också menas en antisocialdemokratisk – hållning. Jag vill inte påstå att den aktuella boken lyckas reda ut skälen för just denna kursändring, men jag har mina aningar om att svaret kan tänkas finnas i en närmast marxistisk analys av respektive partis bas i det Marx kallar produktivkrafterna.

Förr var det mycket som förenade arbetare och bönder, också de senare kroppsarbetare. Men det här gällde under de många småbrukens tid. Numera, när jordbrukens arealer är mycket större och detta samt den kapitalinsats det krävs för att driva jordbruk får jordbrukarna att mer känna sig som företagare än som kroppsarbetare, är det kanske mer naturligt att de primärt känner intressegemenskap med partier, som också de – hur de än etiketterar sig – mer gynnar kapitalets intressen.

* * *

Med tanke på att det jag har skrivit om Centern och deras stämmor inte har varit helt snällt, är det kanske förvånande att jag genom åren har lyckats få så många vänner inom centerrörelsen och sedan också har lyckats behålla ett vänskapligt förhållande till dem.

Jag tänker här ge lite exempel på vad jag har skrivit om Centern genom åren. Det har förstås blivit åtskilliga ledare med analyser av partiets strategi och hållning i olika sakfrågor, men jag tänkte här hålla mig till de kåserier och elakheter jag har publicerat, främst i den personligt skrivna spalten Det händer… i Aktuellt i politiken (s).

Från rikstingståget vid centerstämmorna i Sundsvall 1975 noterar jag till exempel – för att starta någonstans – att Centerns Kvinnoförbund (CKF) står för de pittoreska inslagen: I rikstingets festtåg ser centerkvinnorna i sina färggranna bygdedräkter ut som ”en skvadron störtade påskkärringar”.

1976 rapporterar jag följande från centerstämmorna:

DET
HÄNDER

…att jag känner en egendomlig kluvenhet, när jag bevistar centerns stämmor.

Det finns fortfarande ett drag av folkrörelse över detta parti. Särskilt märks det på alla kringarrangemang runt stämmorna. Det är ungdomsdans på Folkets park. Det är amatörinslag i inledningar och pauser och programuppspelning i en aula. Kaffe och läsk serveras i ett tält utanför stämmolokalerna. Det är söndagens traditionella riksting med festtåg under gröna fanor, spelamanslag och människor i folkdräkt. (Hannes Alfvén var dock klädd i vanlig kostym.)

Någon gång – men det är inte så ofta numera – kan den här känslan rent av gälla politiken. När CUF-stämman med rejäl majoritet beslöt att socialisera läkemedelsindustrin var argumentationen faktiskt förbluffande lik, ja identisk med den på vår egen kongress.

Efteråt kom en olycklig yngling fram till mig och beklagade beslutet. ”Jag är mera funktionssocialist”, sa han.

Nog borde väl Fälldin ha lärt något av det här exemplet.

När vi sitter tillsammans i bastun ger han intrycket av att vara en lugn och resonabel karl. Inte bara när han talar om vandringar i fjällen.

Men hans påhopp på socialdemokratin i rikstingstalet var ju alldeles vettlöst i sak. Är det inte uttryck för obotlig ideologisk rörighet, så är det uttryck för hejdlöst skrupelfri taktik med avsikt att dels slå mot socialdemokratin och dels stänga grindar åt höger, så att väljarna inte ger sig i väg.

I kärnkraftsdebatten har han satt sig i spetsen för en religiös rörelse, vars proselyter nu till och med framträdde med gitarr inför stämman i Ystad. ”Ska du vara passiv / tills du blivit radioaktiv”, sjöng ett stämmoombud.

Och Sven-Erik Jansson, den sjungande ombudsmannen, framförde årets visa av märket Bo Finken, det vill säga Gustaf Jonnergård: ”De aningslöst drager till kärnkraftens land / fast folket sagt rungande nej. / Betänk vad som händer om helvetets brand / tar futt i en kärnkraftsverksgrej.”

”Så dundrar vår centerkanon”, heter det vidare i visan, som går på Calle Schewen, men jag undrar om inte den krigiska andan mindre har tänts av ekologin och kärnkraften än av hoppet att få regera tillsammans med folkpartiet och moderaterna.

”Vi segern ska vinna i valet i höst / Snart Palme ska trilla av tron.”

Enn Kokk

Och så blev det ju.

* * *

Nästa år, 1977, rapporterade jag från centerstämmorna i Karlstad.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att centerstämmorna liknar en serie bisarra, osammanhängande händelser.

Centerkvinnorna hamnade som bekant i det politiska rampljuset en hel dag. Men politiska uttalanden (som det om indexregleringen) gör dom sannolikt aldrig mer. Allt kommer att återgå till det gamla, det vill säga motionsdebatter om svordomar i TV och lanthushållsskolornas bevarande.

Från partistämman minns jag mest regeringstroheten och att björkarna stod runt väggarna likt energiskogar. På ett särskilt papper har jag också antecknat en minnesvärd replik från talarstolen: ”Är det rimligt att hunden ska skita just där?”

Just när jag stod och talade med CUF-ordföranden Anders Ljunggren anlände Jan-Erik Wikström till centerstämman. Ljunggren, med den blick över axeln: – Nu går jag ut!

Och var annars – om inte på centerns stämmofest – får man höra ett bildspråk som Gustaf Jonnergårds: ”Tänk om det tar futt i en avfallsbassäng?”

Som svar på centerungdomarnas antikärnkraftssång började ett halvt journalistbord på samma fest sjunga en motsång som går på ”We Shall Overcome”: ”Vi når ända fram / Vi når ända fram / En daaag.” Jag vet vem som hittade på texten, men jag avslöjar det inte, för hennes tidning skulle nog inte uppskatta det.

(Sen följer historien om kyrkominister Johannes Antonsson och hans skiss på en servett av evigheten, den som jag nyligen har återberättat.)

Enn Kokk

* * *

1978 skrev jag om centerstämmorna i Eskilstuna:

DET
HÄNDER

…att centerns politiska ståndpunker förbryllar mig.

I ett uttalande om skattesystemet kräver partiet till exempel ett skattesystem som kan utnyttjas som ett medel att uppnå ekologisk balans. Kan det vara Bohmans ständigt ökade förbrukning av sedelpapper, en ändlig resurs, man tänker på?

Politiskt var årets centerstämmor annars inte mycket att hurra för. Tidigare år har man talat med stora bokstäver om till exempel riksplanen. I år blev det mest bara riskplanen; Hedlunds slagskugga vilade över stämmorna, läser jag i en tidning, en fascinerande bild med tanke på hans stofthydda.

Centerkvinnorna, vars presskonferenser liknar en ständigt pågående examen i politikskolan, hör till mina absoluta favoriter i underhållningsbranschen. Den kväll TV sände en långfilm med bröderna Marx valde jag ändå utan tvekan att gå på CKFs stämma. Som ett modest exempel vill jag nämna motionen om att man inte bör få spotta popcorn på varann i barnprogrammen i TV, eftersom man inte ska lära barn att leka med mat.

Och på CUF- och partistämmorna kan man titta på Karin Perers från Dalarna, denna enastående korsning mellan skogsrå och naturkatastrof.

Rikstingståget tycker jag mycket om att titta på. Efter så pass många år på centerstämmorna att jag snart borde vara kvalificerad för Bramstorpsplaketten, är det, med sina gröna fanor och folkdräkter, en del av den svenska försommaren för mig. Det är inte många banderoller eller andra störande inslag i tåget, där det ringlar fram insvept i en doft av nyponblom på Nyforsgatan i Eskilstuna.

Rune Gustafsson har folkdräkt, Olof Johansson (döpt till Tok-Olle av kärnkraftsanhängarna som demonstrerar utanför Folkets park) är folklig i rutig skjorta och Thorbjörn Fälldin säjer ”Hej!” till mig där jag står på trottoaren. Elvy Olsson, också i folkdräkt, har en av SÄPO-killarna bredvid sig. Kanske ska han skydda henne för Birgit Friggebo, folkpartiets utsända gäst på centerstämman.

* På hemvägen berättar A-pressens Olle Högstrand att en centerkvinna på stämmofesten kom fram till honom och sa:

– Tänk att du som är så trevlig och Enn Kokk som är så snäll kan skriva så jävligt om oss!

Enn Kokk

* * *

1979 var centerstämmorna förlagda till Jönköping.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att de unga centerpartisterna hemfaller åt självbedrägeri.

CUF-stämman i Jönköping uttalade att man inte vill se centern i regering tillsammans med moderaterna igen. Två gånger för säkerhets skull.

Jag tror nog att Anders Ljunggren, Helena Nilsson och dom andra är uppriktiga.

Jag tror också att Anders, när han vid CUF-stämmans avslutning höll ett litet tacktal till mig på temat att vi i folkrörelserna ändå förstår varandra, inte bara gjorde det som en ploj.

Men faktum kvarstår. Vinner de borgerliga valet får signaturen Bofinken (Gustaf Jonnergård) skriva visor under signaturen Bohmanfinken.

Och när partiledare Thorbjörn Fälldin på rikstinget markerade avstånd till Gösta Bohman så var det inte ens fråga om självbedrägeri, bara rent och skärt bedrägeri: Först ska han locka till sig marginalväljarna mellan centern och socialdemokraterna, sen blir det som vanligt igen, det vill säga regering med Bohman.

Frågan är varför Anders, Helena och dom andra spelar med i detta spel.

* Nu tröstar de sig med sin framgångsrika mygel- och valkampanj för Olof Johansson: Han är mannen som ska göra slut på blockpolitiken! Han är mannen som slutgiltigt ska förvandla centern till ett radikalt miljöparti!

Jag förstår inte den här entusiasmen. Olof Johansson är röd mest i pälsen.

Men hans trut är det inget fel på. Och med hjälp av folkdräkter kan man ju förvandla de giftspridande storbönderna till miljövänner, åtminstone i rikstingståget. Själv tyckte jag dock att det väldiga Elmia inte var någon vidare lokal för alla vackra tal om småskalighet och lokalsamhällen. Jag minns också Gösta Spjuths viskkommentar till CUFs stämmotema ”Arbete i hembygd”:

– TV-hus i Segeltorp!

Ett av de oförglömliga minnena från årets centerstämmor blev också CUF-festen där det bara såldes läsk i engångsförpackning.

Den bittraste miljöstriden utkämpades dock på herrtoaletten, där det fanns en stor skylt med följadne text; ”Den som har fimpar, kapsyler och snus i urinen bör omedelbart uppsöka jourhavande läkare.”

Klotter därunder: ”Eller pissa i askkoppen.”

Enn Kokk

* * *

1980 hölls centerstämmorna i Sollefteå.

DET
HÄNDER

…att politiska manifestationer misslyckas.

Jag har, i sedvanlig ordning, tillbringat veckan före midsommar på centerstämmorna.

Om dem är bara en slutsats möjlig: Centern har inte lyckats hitta något budskap som bär.

Bland journalisterna utvecklades, i takt med att Fälldin skällde högre och högre på socialdemokratin, en bisarr sport (ett slags kompensation för att det inte fanns mycket att skriva om): att registrera dagens nya romanser. Bland centerpartisterna; dom har ett särskilt ord för det, stämmoäktenskap. Och bland journalisterna.

Nej, jag ska inte vara indiskret. Men ni blev allt nyfikna, va?

* Centerstämmorna är som gjorda för romanser. Solen skiner alltid. (Gud är centerpartist, säger värdfolket.) Försommaren står i sin fagraste blom.

I Sollefteå, där vi höll till i år, vindlade älven mellan nipor och, på längre håll, blånande berg.

När centerpartisterna samlades för söndagens rikstingståg (Karin Söder i folkdräkt och Åsa Nisse-marxisten Rune Lanestrand i röd skjorta) plockade jag en skir bukett med styvmorsviol och törnros och klöver till hotellrummet. (Buketten vissnade nästan under Fälldins tal men tog sig sen i kallt vatten.) Under samlingen diskuterade jag rosenodling med fru Söder.

I täten gick Härnösands musikskolas tjejer iförda kortkorta kjolar, pälsmössor, röda kjolar och vita stövlar. I kolonnen bakom sågs jämställdhetsminister Karin Andersson.

Som inledning till programmet på Nipvallen visade flickorna stjärten för statsministern.

Bredvid honom satt Gunnar Hedlund och myste.

* En kväll var det bankett, helnykter vill jag gärna intyga. Tro inte kvällspressen!

Kvällens folkdräkt i hambosvängarna var lila för damerna, sandgul kostym för herrarna. (Jag har uppgiften från en kvinnlig centerpartist som bjöd upp mig.)

Det var inte bara nyktert – det var så städat, så städat på stämmorna. Politiskt, menar jag. CUF-ledningen uppträdde som en samling yngre statsmän. Locket på!

På banketten hade mycket riktigt Helena Nilsson, CUFs säkerhetsrisk, placerats med en SÄPO-vakt som bordskavaljer.

Glad sommar!

Enn Kokk

* * *

1981 samlades centerpartisterna i Ronneby.

DET
HÄNDER

…att man får samhällets bristande handikappanpassning bjärt belyst.

På centerstämman i Ronneby före midsommar ställs presidium och personal plötsligt inför (det oväntade?) problemet att en rullstolsbunden kille begär ordet. En ramp byggs i all hast upp mellan podiet och golvet, men dessförinnan får man lov att lyfta upp killen med rullstol och allt. Även högtalare och talarplats (talarstolen är för hög) måste ordnas.

Killen i rullstol, Björn Billing, skräder inte orden: Fälldin och Åsling har över huvud taget inte nämnt ordet handikapp-politik. De handikappade behöver den nu så kritiserade offentliga sektorn! Varför har regeringspartiet centern inte sett till att de synskadade äntligen får sin dagliga tidning?

* Den av Billing kritiserade Nils G Åsling är förresten en riktig spjuver. Han avslutar sin presskonferens om regionalpolitik och lokalsamhälle med att peka på min bandspelare och säga:

– Kan man få skicka en hälsning till partistyrelsen i den där?

Och när jag beredvilligt säger ja, läser han in ett litet meddelande om lokalsamhällenas förträfflighet till socialdemokratiska partistyrelsen. Han slutar under journalisternas garv med ”Bästa hälsningar till Olof”.

Själv kvitterar jag med att föreslå att lokalsamhällena (som enligt centerns program ska förverkligas i ett antal experimentkommuner) förläggs till kommuner med borrhål, så att dom får lite kompensation.

Åsling, som inte är beredd att vakta Kynnefjäll, tänder genast på idén:

– Ja, just det. Lokalsamhällen med eget borrhål!

* Tidigare har Rune Lanestrand försökt starta en insamling till förmån för bötfällda lokala borrhålsvakter. Från talarstolen går han till ordföranden, Clas Elmstedt, med en väldig pappkartong och erbjuder kommunikationsministern att slutförvara en eller annan sedel i kartongen. Elmstedt vägrar, och partisekreteraren förbjuder insamlingen. Lanestrand ställer sig utanför ingången i stället.

Någon observerar att Åsling lägger pengar i Lanestrands kartong, men Åsling försvarar sig på presskonferensen.

– Jag trodde det var CUFs valfondsinsamling. Men jag la bara en tia, så jag har inte begärt den i retur.

Enn Kokk

* * *

1982 var det Örebros tur att härbärgera centerstämmorna.

DET
HÄNDER

…att jag inte kan hålla mig i styr på andra partiers tillställningar heller.

På centerns stämma i Örebro deltog en hund, i storleksordningen kalv. Den tog aktiv del i stämmoarbetet; så var den till exempel framme vid podiet och begärde ordet.

Under en nattlig debatt om IDB, där CUF-arna som vanligt slogs förgäves mot partiledningen, började jag iaktta hunden. När frågan var avgjord sände jag följande lapp till CUF-arna:

”Den läskiga hunden i gången deltog i omröstningen – den reste sig i voteringen. Den var mot IDB.” Högljudda garv från CUF-bänken.

Och när stämman var framme vid provborrningarna sände jag en ny lapp: ”Hunden meddelar att den vill gräva ner avfallet.”

Varefter jag fick en lapp tillbaka, undertecknad CUF: ”Tänk om det kommer en annan hund och gräver upp det!”

Någon logik kan jag inte finna hos CUF-arna – dom är mot slutförvaring både ovan och under jord.

Däremot har dom humor.

* Och så kan dom dansa.

Ibland tror jag faktiskt att dom i grunden är mycket mer intresserade av dans än av politik, och inget ont i det!

Jag deltar alltid flitigt i festerna under centerstämmorna.

Ingen riktig centerstämma utan att jag har fått dansa med Karin Perers, denna märkliga blandning av skogsrå och naturkatastrof, och med Helena Nilsson, centerns Bette Midler.

Under CUF-stämman dyker Thorbjörn Fälldin upp först i avslutningen, på förbundsfesten. En av de första han får syn på är förstås mig. Han hälsar och skakar hand och säger:

– Dansar du inte hambo när tillfälle bjuds?

Sen går han och dansar schottis med Soveig som också är med.

* Under partifesten genomför någa ungdomar från en dansskola som har uppvisning i latinamerikansk dans en kupp: Fälldin tvingas dansa samba i bastkjol. Ni har väl sett bilderna?

Jag måste försvara Fälldin en smula. Han fann sig bra, och skötte sig riktigt snyggt.

Jag har fällt många hårda ord om honom och gör det även i ledaren här bredvid.

Men rätt ska vara rätt.

Han är faktiskt bra på att dansa.

* Från spelmännen och knätofsarna på centerstämmorna åker jag till midsommarfirandet i Öregrund med lövad stång och Valö spelmanslag.

Glad sommar!

* * *

Centerstämmorna i Vänersborg 1983 kom att bli mina sista – jag lämnade redaktörsjobbet för Aktuellt i politiken (s) för att i stället biträda partisekreteraren i dennes kansli.

DET
HÄNDER

…nästan aldrig att jag blir sjuk. Allså blev jag inte så lite chockad när jag, på väg till centerstämmorna i Vänersborg, drabbades av allt värre magsmärtor – hemskare tågresa har jag aldrig upplevt i mitt liv. När jag, kallsvettig och uttorkad av kräkningar, anlände till hotellet och fann att jag inte hade blivit bättre, tog jag taxi till akuten på Vänersborgs lasarett och blev genast inlagd. Med dropp. Första prognosen var tarmvred; jag skulle opereras! Men nästa morgon hade magen lugnat ner sig – jag hade av allt att döma haft en häftig matförgiftning – och efter nya prover skrevs jag ut.

Genast begav jag mig till centerstämmorna.

* På centerstämmorna kan vad som helst hända.

CUF-stämman uttalade sig till exempel för bojkott av Pripps samtliga produkter, men varifrån tror ni att läsken i stämmokafeterian och i baren på stämmofesten kom?

Mer konsekvens fanns det då i CUF-beslutet att förbjuda konstgjord insemination. På parkeringsplatsen kunde man se bilar med streamertexten ”Decentralister gör det i det gröna”.

På CUFs stämmofest gjorde jag förresten en egen insats. Man samlade in pengar till solidaritetsfonden, och eftersom pengarna gick till SWAPO, skänkte jag en slant. Jag bilade mitt visitkort, där det står var jag arbetar. Så när resultatet redovisades – över 10.000 kronor hade samlats in – så meddelades det att däri ingick ett bidrag från socialdemokratiska partistyrelsen.

Under CUF-stämman pågick samtidigt i en annan lokal kvinnoförbundets, CKFs, stämma. Jag var inte där så länge. När jag hade tagit del av motionerna – Valstads CKF-avdelning krävde närvaroplikt (!) vid kristendomslektionerna i skolan och Hajoms CKF-avdelning påtalade att det svärs och sups för mycket i TV – gick jag tillbaka till CUF.

På söndag kväll – efter rikstinget med folkdräkter och gröna fanor; årets nyhet i tåget var glasskontroll med blåbärsglass – inleddes så partiets stämma. Utanför idrottshallen hade Rune Lanestrand anordnat en demonstration mot förre CUF-ordföranden Karl-Erik Olsson, som ju har medverkat till att ersätta villkorslagen med dess krav på helt säker slutförvaring med en ny (och i praktiken strängare) lag. ”Omplacera Karl-Erik Olsson” stod det på en skylt. Jag tröstade Karl-Erik med att man ju ändå inte hade krävt slutförvaring av honom.

Enn Kokk

* * *

Under centerstämman i Vänersborg blev jag vid ett tillfälle utbjuden på lunch av en delegation bestående av centerpartister från Umeå: Eftersom jag visste mer än de flesta, centerpartisterna inberäknade, om vad som var bra respektive dåligt med de olika centerstämmorna, ville de nu – när det ju skulle bli Umeås tur nästa år – be mig om goda råd.

Några fick de också, men själv kunde jag alltså inte längre vara med i Umeå, eftersom jag vid det laget inte längre var journalist.

Från centerstämman i Umeå kom det dock ett vykort med budskapet:
VI SAKNAR DIG HÄR!
DU MISSAR CHANSEN TILL PLAKETTEN

Kortet var undertecknat av ett fyrtiotal personer, både centerpartister och journalistkolleger.

Nytt mysterium i Aftonbladet Kryss & Quiz

18 januari 2011 12:36 | Media | 2 kommentarer

Jag köper och löser som vanligt Aftonbladet Kryss & Quiz. Och som vanligt stöter jag på ett mysterium i Gudrun Petterssons Kryptiskt.

Svårt att lösa är det ju inte; jag får snabbt ut det. Ramsan på de gula rutorna blir ”Hackar i sig kalasmat”, och lösenordet, på blå rutor, blir ”BONUS”.

Därmed kunde jag låta det bero.

Men nu är jag inte en vanlig krysslösare – jag vill ha rim och reson i hela krysset för att bli nöjd. Under bilden i kryptot ligger, uppifrån och neråt, orden DIVIDERANDE, URTID och KALASMAT. Den från höger tredje lodräta raden genom dessa ord bildar då ordet NTA. Jag har dubbelkollat: 9 = N, 21 = T, 4 = A.

Men vad i helvete är NTA?

Jag har kollat i förkortningslexikon och där inte hittat något NTA.

Då försöker jag med Google. Och får fram följande: ”Naturvetenskap och teknik för alla – NTA – är ett skolutvecklingsprogram med syfte att stimulera nyfikenhet och öka intresset för naturvetenskap och teknik hos både elever och lärare. NTA riktar sig till förskolan och hela grundskolan.”

Då blir frågan: Förutsätts detta NTA vara känt bland läsarna av Aftonbladet Kryss & Quiz? (Jag är en bildad äldre herre men gick i gymnasiet på 1950-talet, dessutom på latinlinjen.) Eller var det bara en nödlösning för att få Kryptot att gå ihop?

Min egen principinställning är att alla förkortningar i kryss är nödlösningar och därför förkastliga.

Politikerhistorier: Enn Kokk, sammanträdesförstörare

17 januari 2011 15:24 | Politik, Politikerhistorier | 6 kommentarer

Jag erkännder. Under mitt långa liv i politiken har jag förstört många allvarliga sammanträden. Jag har, genom att skicka runt kommentarlappar, fått folk att helt tappa tråden.

Under det så kallade Storrådslaget 1979 hade jag satt mig i det utskott, som skulle försöka ena partiet i energifrågorna.

I det första fallet blandade jag, på ett för båda frågorna förödande sätt, ihop debatten om vattenkraften och den om kärnkraften. Under pågående utskottsarbete skickar jag fram en lapp till podiet, just när utskottet behandlar frågan om utbyggnad av de orörda norrlandsälvarna. Ordföranden, Ingvar Carlsson, läser upp den:

Vi kan väl bygga ut älvarna utan att ladda dem. Var ska vi förresten göra av allt avfallsvatten?

Mitt andra bidrag till debatten föranleds av att ökad användning av fossila bränslen enligt vårt arbetspapper hotar oss med en ny syndaflod men också av att Byggnads’ ordförande mycket aktivt under debatten har förordat utbyggnad av i princip allt som rinner:

Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.

Också den läser Ingvar Carlsson upp.

Sen ser jag att någon där framme på podiet har skrivit en kommentar nederst på min lapp:

Vilka regleringsdammar!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^