Harry Bosch och Mickey Haller i samma bok

30 augusti 2010 15:58 | Deckare | Inga kommentarer

Michael Connelly har skrivit en rad spännande polisdeckare i Los Angeles-miljö om Hieronymus – Harry – Bosch. Som så många andra deckarförfattare har han försökt variera sig genom att introducera också andra hjältar, i Connellys fall försvarsadvokaten Mickey Haller.

I ”Gatans lag” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2010, i original ”The Brass Verdict”, 2009) tar han greppet att sammanföra sina båda hjältar: Huvudagerande är försvarsadvokaten Haller, men det mordfall, där han företräder den anklagade, utreds av just Harry Bosch. Connelly spelar här skickligt på de olika roller en försvarsadvokat och en mordutredare har: de företräder ju ibland motstående intressen – men de kan ibland också ha intresse av att, åtminstone i vissa stycken, hjälpa varann.

Startpunkten för den här historien är ganska mystifierande: En försvarsadvokat, kollega till Haller, mördas, och Haller får överta den mördade kollegans fall, bland annat det som blir det centrala i den här deckaren: En framgångsrik filmproducent ringer polisen om att han har hittat sin hustru och en man, som uppenbart är hennes älskare, döda, skjutna, i filmproducentens strandvilla. Inget mordvapen hittas, men man hittar krutstänk på maken/filmproducenten, som alltså anklagas för att ha mördat sin otrogna hustru och hennes älskare. Men varför mördas den mordmisstänkte producentens advokat? Den mördade advokaten var ju försvarare i en rad helt olika fall, men så småningom visar det sig att det kanske ändå finns ett samband mellan just de här båda morden. Historien blir till slut ännu mer mångbottnad, och det visar sig att det finns rättsröta även högt uppe i rättsväsendet.

Som ofta i Connellys deckare tar det sin tid att komma fram till den spännande upplösningen – dess förinnan rymmer historien många olika trådar, bland annat också det där som Connelly inte är så bra på, att berätta om familjerelationer, här mellan Haller, hans exhustru och dotter. Men priset, i negativ mening, tar nog ändå avslöjandet i bokens slut av att Bosch och Haller är halvbröder.

Fast låt er inte avskräckas av detta. I huvudsak är ”Gatans lag” en läsvärd deckare.

Skördetid i kryddgården

30 augusti 2010 14:25 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgitta har en fantastisk kryddgård. Jag var med på ett hörn när den anlades: hjälpte till med att gräva ur en långsträckt bergsklyfta och med att kärra dit jord. Men det här är Birgittas ögonsten, och hon har själv både då gjort större delen av arbetet och därefter gjort allt arbete själv: rensat, förnyat och fyllt på jorden, planterat in, ibland sått många tiotals olika örtkryddor. På sensommaren omges den av svärmar av humlor och fjärilar, och det doftar fantastiskt om den, när man går dit för att hämta in något inför middagsmatlagningen.

Den här kryddgårdden är listigt anlagd, alltså i en ganska långsträckt bergsklyfta. Klyftan är djup nog att hålla kvar vatten, och det berg som omger den på tre sidor ger lä och håller också kvar värme.

I morse steg Birgitta upp tidigt. Hon måste in till stan – bland annat för att få den telefon vi i samband med stamrenoveringen på något sätt fick avkapad inkopplad igen, senare även för sammanträde – så hon använde den soliga morgonen till att skörda en del av sina örtkryddor och klippa ner dem i askar att ställa i frysen hemma i Uppsala.

Kvar på köksbordet här i Öregrund blev en lista över kryddor att skörda. Strukna – alltså skördade i morse – är dill, slät respektive mosskrusig persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin och libbsticka.

Ostrukna – kvar att skörda – är timjan, gräslök, gurkört, citronmeliss, salvia, spansk körvel, mynta, kungsmynta och oregano.

Men det finns ännu fler sorter där, vet jag.

100 år för ett bättre samhälle

29 augusti 2010 15:45 | Mat & dryck, Musik, Politik | Inga kommentarer

Lördagen var en dag full av socialdemokratiska valaktiviteter runt om i hela Uppsala län. På kvällen kom det in folk från hela länet till Uppsala för att tillsammans fira det socialdemokratiska partidistriktets 100-årsdag. Stockholm och Uppsala hade ett gemensamt partidistrikt, bildat 1907, men den 28 augusti 1910 – alltså för exakt 100 år sedan – bildades det ett separat partidistrikt för Uppsala län.

Min hustru, Birgitta Dahl, har lett partidistriktets jubileumskommitté, som bland annat, lagom till 100-årsdagen, har publicerat jubileumsskriften ”100 år för ett bättre samhälle”. Jag ska försöka återkomma till den här boken, där bland annat Birgitta skildrar samhällsutvecklingen 1910-2010 med utsiktspunkt i Uppsala län och självfallet i ett socialdemokratiskt perspektiv.

Själv hade Birgitta tidigare under jubileumsdagen bland annat deltagit i ett seminarium, ”De första hundra åren, men sen då?”.

Jubileumsfesten hölls på Uppsala stadsteater, inrymd i det som förr var Folkets hus. Stadsteaterns stora scen var smyckad med röda fanor, och stämningen var redan från allra första början, när Thomas Östros hälsade oss välkomna och manade oss att nu ge järnet fram till valdagen, på topp. Huvudtalaren, Ingvar Carlsson, rev ner applåder med sina angrepp på den sittande högerregeringen för dess nedmontering av bärande element i det som har varit den svenska modellen. Birgitta Dahl kallades upp på scenen, formellt för att avtackas för sin insats som ordförande i jubileumskommittén, men manades där av Thomas Östros att – helt oförberett – hålla ett anförande. Och agitatorstagen sitter i: efter hennes korta och hårtslående improviserade anförande ville applåderna inte ta slut förrän hon åter satte sig ner bredvid mig nere i salongen. Raden av anföranden avslutades sedan av SSU-ordföranden Jytte Guteland, vars budskap visade att det finns ständigt nya generationer som är beredda att föra socialdemokratins reformverk vidare.

Mellan och efter de här anförandena sjöng vi, sånger som sjöngs både när jag och Birgitta var unga och ännu tidigare. Ackompanjerade av Erik Lundberg sjöng vi i tur och ordning ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och sist, hand i hand, ”Internationalen”.

Det var som i forna dagar, och budskapen från scenen, med jämlikhet åter som nyckelord, förstärkte intrycket att socialdemokratin nog, trots en del borgerliga villfarelser under de senaste årtiondena, ändå inte har tappat bort sin gamla anda.

När Mikael Wiehe efter jubileumsmiddagen trädde in på Stadsteaterns stora scen, stannade han häpet till och konstaterade att han inte hade sett så många röda fanor sedan sin egen revolutonära ungdom.

Wiehe är själv vänsterpartist, men han har – för övrigt långt före dagens röd-gröna partisamarbete – brukat ställa upp på socialdemokratiska partiarrangemang. Sin senaste CD, ”Ta det tillbaka”, ägnar han åt att välta den sittande regeringen, och det hördes att stora delar av den här socialdemokratiska publiken redan kunde hans sånger: jag och många med mig sjöng med i refrängerna i ”Ta det tillbaka”, ”Hej då, trevligt att träffas” och den avslutande ”Det här är ditt land”. Sen ropades han förstås in igen och sjöng som avslutning ”Titanic”, som han tillägnade den sittande regeringen.

Efteråt sålde han skivor i Stadsteaterns foajé. Kön var lång, men vi lyckades till slut ta oss fram till skivorna. Jag har alla Mikael Wiehes skivor, men från scenen hade han gjort reklam för en udda skiva som jag inte har, ”Olympiska nätter”, en box med tre CD: konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, gjorda i Danmark, Sverige och Norge på 1980- och 1990-talen. Jag fick den signerad av Wiehe, och jag och Birgitta hälsade också på honom och hann växla några ord: Vi känner inte varann men Wiehe har säkert läst mina recensioner av hans skivor, och han har faktiskt en gång ringt hem till mig (här i Öregrund) eftersom han ville ha fler exemplar av den av mig producerade CDn med Olof Palme som han brukade sälja via sin hemsida.

Melodikrysset nummer 34 2010

28 augusti 2010 12:07 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens kryss direktsändes från Ludvika, och som så ofta när det gäller direktsända kryss var det ganska lätt.

En av frågorna hade också viss anknytning till Ludvika. Vi hörde ludvikasonen Charlie Norman och så hans son Lenny i en text som skojar lite med våra grannar finnarna men som har hämtat sin melodi, ”Säkkijärven polkka”, från Finland, där den gjorde stor succé redan 1939 – låten skrevs av Viljo Vesterinen och Reino Helismaa. För min del kom jag först i kontakt med den här låten 1944, när min familj under åtta månader var flyktingar i Finland. På hösten samma år fortsatte vi till Sverige, eftersom Finland inte längre var säkert för estniska flyktingar.

En annan dalkarl, dock från Vansbro, i dagens kryss var Björn Skifs, vars ”Michelangelo (men så svara då)” kom på femte plats i Melodifestivalen 1975. Låten låg elva veckor på Svensktoppen.

Ännu längre, i 15 veckor, låg Lena Ph på Svensktoppen 1994 med sin och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”.

Schlagerkungen själv, Bert Karlsson, har faktiskt även peronligen vågat sig på att sjunga in på skiva – ja, varför skulle han dra sig för just det? Det var nämligen honom vi hörde i ”Hoppa hulle”.

Mer buskis: Arne Qvick fick 1969 en hit med ”Rosen”. Själv hade jag då hört den redan tidigare. På fester bland studenter, bland annat i mitt Uppsala, spelades den som ett slags underhållning: folk skrattade så de grät när den spelades.

Lite buskisartad men mer bullrande är också ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som väl sjöngs av Östen Warnerbring. Huvudbonaden, tyrolerhatten, skulle här få oss att tänka på lederhosen.

I en helt annan genre och i mycket modernare tid – skivan, ”Två steg från Paradise”, är helt ny – finns Håkan Hellström med ”För en lång, lång tid”.

Därmed är vi på Västkusten. Där utspelas också ”Ålefeskarns vals”, hit 1975 med Kjell Krage men här i en version med Skövde dragspelsklubb. Hade vi hört texten hade det nämligen varit lite för lätt att komma på att det djur (Eldemans terminologi) man sjunger om är ål.

Till Västkusten förde oss också dagens kortaste fråga, med enbokstavssvar. Vi hörde ”Öckerövalsen”, skriven och framförd av Andrew Walter och Walter Eriksson. Hade vi hört den med sång av Harry Brandelius, hade det förstås blivit alldeles för lätt att komma på, att svaret skulle bli ö.

Jag märker att jag, faktiskt helt oavsiktligt, har sparat de engelskspråkiga bidragen till sist.

Verkligen inte för att jag har något emot dem. Beatles’ ”Yesterday” – här testade Eldeman våra engelskkunskaper genom att låta oss översätta titeln till ”Igår” – av Paul McCartney är en fin låt – den finns förstås i mina skivhyllor.

”Something Stupid” med Nicole Kidman och Robbie Williams från 2001 har jag inte på skiva men lyssnar gärna på när den spelas.

Charlie Chaplins ”Moderna tider”, en politiskt radikal och intressant film, finns däremot på DVD hemma hos oss. I den ingår hans egenkomponerade ”Smile”, som spelades i dag – Chaplin skrev hörvärd musik också.

Nu ska jag strax packa och ta bussen in till Uppsala, bland annat för att höra en annan politiskt engagerad artist. I kväll avslutas Socialdemokraternas valupptaktsdag med ett program på Uppsala stadsterater, där Thomas Östros, Ingvar Carlsson och Jytte Guteland talar och Mikael Wiehe sjunger.

Tidigt 1950-tal och svensk jazz är på väg in i sin storhetstid

27 augusti 2010 20:04 | Musik | 9 kommentarer

Kring 1950 hände något intressant och mycket fruktbart med svensk jazz. Tidigare hade den svenska jazzen, vilket är mycket tydligt i Caprice Records’ förnämliga dokumentära CD-serie ”Svensk jazz”, gradvis utvecklats tills att swingmusiken blev helt dominerande och erövrade en stor publik, bland annat danspublik. Volym 6 i den här serien, ”Swedish Jazz 1947-1951: Cream of the Crop” (Caprice Records CAP 22041, 1999), visar att jazzmusiken i Sverige visserligen fortfarande domineras av den dansanta swingmusiken men att svensk jazz samtidigt blir stilmässigt mer mångförgrenad och experimenterande och att den framför allt tar häpnadsväckande kliv framåt så att den kvalitativt hör till de allra främsta i världen, vilket också erkänns i jazzens hemland USA.

Av det tjocka mapphäftet till den här boxen om tre CD framgår att kontakterna med USA vid den här tiden redan är avsevärda.

Dels åkte några svenska jazzmusiker som den alltför tidigt bortgångne klarinettisten Åke Hasselgård (i USA känd som Stan Hasselgard) och trumpetaren Rolf Ericson över och gjorde succé. Långt fler blev kända och uppskattade genom skivor och genom Leonard Feathers radioprogram, och många av dem hade kunnat göra karriär i USA, om inte det amerikanska Musikerförbundet hade satt käppar i hjulet för detta.

Ryktet om den fantastiska svenska jazzen spreds också genom de många och mycket kvalificerade amerikanska jazzmusiker som under den här spelade och turnerade i Sverige, sådana som Charlie Parker; några av dem, bland dem Parker, hade dessutom hört den svenska jazzeliten spela i Paris.

Det hände förstås också att gästande amerikanska jzzmusiker jammade med svenska musiker, också ibland spelade in skivor tillsammans med dem. Roy Eldridge spelade bland annat tillsammans med svenska musiker in ”The Heat’s On”, och James Moody gjorde samma sak med ”Out of Nowhere”. Ett lysande exempel är Stan Getz’ version tillsammans med Bengt Hallbergs trio av ”Fjäriln vinga syns på Haga”. Det blev under den här perioden rent av en sport att låta utländska artister spela in svenskt material på skiva, gärna på svenska. Ett exempel som finns med här är Delta Rythm Boys med ”Domaredansen”. Den här amerikanska sånggruppen hörde jag själv i min ungdom live vid en av de midsommarfester som årligen drog en jättepublik till Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär söder om Sundsvall.

Den här jazzhistorien på skiva väjer således inte för det lite udda som alltid fanns vid sidan om jazzens mainstream. Ett annat exempel är Brita Borg & Flickery Flies – också dem har jag hört live vid en av de nämnda midsommarfesterna – när de tillsammans med Seymors orkester gör en jazzig version av ”Vilhelmina”, närmast att betrakta som en schlager.

Också dragspelsjazzen levde kvar och hade en stor publik, inte minst i radio. Jularbo JrEberhart Jularbo – spelade dragspel, men hans trio, här i ”Down the Hatch”, innehöll både elgitarr och vibrafon. Lill-Arne SöderbergsBe-Bop Accordeon” är ett annat exempel, ”Smiles” med Johan Adolfssons sextett ytterligare ett. ”Tiger Rag” med Erik Franks sextett måste absolut också nämnas.

Och i skolorna vann dixieland/New Orleans-jazz terräng bland skolungdomarna. Vi får höra Hep Cats (bland annat med Jack Lidström och Stubben Kallin) i ”Weary Blues”, Grav-Olles Storyville Band med Brita Lindahl i ”Call of the Freaks”, Buntas Jazz Band i ”Jackass Blues”, ”Dixie March” med Olle Jacobssons Dixielandband och även ”Of All the Wrong You’ve Done To Me” med Black Bottom Stompers.

Boogie Woogie lyssnade vi också gärna på i radio, vi som gick i skolorna på den här tiden. Charlie Norman var omåttligt populär. Jag har med stort nöje i den här boxen hittat ”Boogie Woogie On St Louis Blues” och Olson Brothers (det vill säga nämnde Norman plus Reinhold Svensson på dubbelpiano) i ”Tiger Boogie”.

Man kan också hitta udda nummer här som GershwinsThe Man I Love” spelad av Arne Domnérus och stråkorkester – och det låter faktiskt bra.

Innehållet i boxen är stockholmscentrerat, men man ska då hålla i minnet att till exempel pianovirtuosen Bengt Hallberg kom från Göteborg och att Göteborg, med bland andra Malte Johnssons orkester på Liseberg, Sonya Hedenbratt och Kenneth Fagerlunds trio, hade sitt eget jazzliv. Med de båda senare finns här en utmärkt version av Cole PortersWhat Is This Thing Called Love”. Från Malmö kom Harry Arnold, senare känd som ledare för Radiobandet – här kan man få höra honom i originalmiljö i bland annat ”Tallahassee”. I Linköping verkade Gunnar Hoffstens orkester som vi får höra i ”Cupol Boogie” – han är förresten farsa till Louise.

Sångerskor är det inte så gott om på de här tre skivorna. Brita Borg och Brita Lindahl, som dock försvann till andra värv i USA, är redan nämnda. Bibi Johns, ursprungigen Bibbi Johnsson, kan vi höra på i en tempovarierad ”How High the Moon” tillsammans med Thore Swaneruds sextett – men sen försvann hon för schlagerkarriär i Tyskland. Alica Babs, tidens stora namn, kan vi höra med Estrads elitorkester i ”Undecided”.

Resten är jazzig swingmusik, ibland med dragning åt bop och cool jazz. Mycket av det här är anpassat för dansbruk – skivbolagen satsade på det dansanta – men det är klart att man ibland, som i Lasse GullinsBarit” med Arne Domnérus’ orkester hör en annan, mer konstnärlig strävan.

Men i stället för att kategorisera för hårt väljer jag i stället att helt enkelt lite osorterat nämna de band och de låtar jag själv har fastnat för.

Den redan nämnde Domnérus är njutbar också i ”Body and Soul”, här med sextett. I ”Out of Nowhere” hörs bland annat Rolf Ericson i i det här fallet Arne Domnérus kvintett.

Den nämnde Lars Gullin spelade också med Thore Ehrlings orkester, till exempel i ”Godchild”. Men Tore Ehrlings orkester är hörvärd även utan Gullin – med Rolf Blomquist får vi höra fina ”I Surrender Dear”.

Putte Wickmans sextett – Putte släpps för ävrigt loss i full frihet i en mycket lång intervju i skivmappen – gör till exempel fint ifrån sig i Irving BerlinsBlue Skies”, i ”Cherokee” och i den andra versionen (av två) av ”All the Tings You Are”.

Simon Brehms sextett gör en fin version av Dizzy GillespiesEmanon”.

Anders Burmans kvintett hör jag gärna i George GershwinsI Got Rythm”.

Thore Jederbys sextett tolkar utmärkt Jerome KernsAll the Things You Are”.

Av numren med Gösta Theselius’ orkester väljer jag ”Reactions”.

En annan av tidens orkestrar, Gösta Törners, svänger det rejält om både i ”Sweet Sue” och ”Jazz Me Blues”.

Ytterligare en av tidens framgångsrika och hörvärda orkestrar var Seymor Österwalls. Lyssna gärna på ”Lonely Moments”.

Ett av tidens fenomen var att tidningarna och jazztidskrifterna årligen lät läsarna rösta fram sina favoritorkestrar.

Expressens elitorkester 1949, i vilken ingick större delen av tidens svenska jazzelit, spelade till exempel in Jerome KernsAll the Things You Are” på skiva, och här kan vi alltså åter få lyssna på den här inspelningen.

Den svenska jazzeliten förenades också i den så kallade Parisorkestern 1949, och med den får vi i den här samligen höra ett par fina nummer, dels ”Idaho”, dels ”Sugar” (med Alice Babs som vokalist).

Vi som under den här tiden och lite senare lyssnade på jazz gjorde det gärna via radio. Från USA rapporterade Claes Dahlgren. I Stockholm gjorde Olle Helander jazzprogram. I den här boxen finns bandade jamsessionprogram med honom från Karlaplansstudion, i vilket vi bland annat får höra ”Body and Soul” och ”Perdido”.

Det här handlade alltså om kunnig radiojournalistik. Många av oss äldre minns också Ingemar Glanzelius som omdömdesgill jazzskribent i Dagens Nyheter. Man bör då påminna om att han själv hade ett förflutet som jazzmusiker. I den här boxen kan vi höra honom som altsaxofonist i Kenneth Fagerlunds kvintett, i ”Attribution”.

Och när jag väl är inne på positionsbyten, vill jag avsluta den här artikeln – liksom den tredje och sista CDn i boxen avslutas – med Ulf Linde. För egen del har jag träffat honom personligen, i ett helt annat sammanhang: Min hustru och jag var vid ett tillfälle inbjudna till en eftersits med Svenska akademien, efter en tillställning med densamma, och hamnade då vid samma bord som Ulf Linde, akademiledamot och en mycket underhållande och mångsidigt begåvad man, kan jag försäkra. För mig och många andra är han också känd som bland annat konstskribent och som chef för Moderna museet 1973-1976. Men som många riktigt begåvade människor äger han en mångsidighet, till vilken man i hans fall ska räkna musikalitet. Ulf har varit jazzvibrafonist, till och med en mycket skicklig sådan, vilket man kan konstatera med hjälp av den här jazzantologin. Dels finns där Gösta Theselius’Three Without a Key 1-3” med Ulf Lindes kvartett. Dels finns där, som avslutning på hela samlingen, ”Cream of the Crop” med Jazzkritikerorkestern 1951, där – guess who – spelar vibrafon.

Mona Sahlin gjorde mycket bra ifrån sig i kvällens TV-utfrågning

26 augusti 2010 22:08 | Media, Politik | 4 kommentarer

Mona Sahlin gjorde en mycket fin insats i utfrågningen i TV i kväll. Hon argumenterade väl och kunnigt i svaren på alla frågor hon fick och lyckades också räta ut en del frågetecken i det utrikes- och säkerhetspolitiska avsnittet. Alla intrikata frågor – samt även Henrik Dorsins provokativa visa om hennes tobleroneaffärer – klarade hon med bibehållet lugn, rent av leende.

Nej, den här TV-utfrågningen fick henne inte i gungning, långt mindre ur balans.

Och svaren om RUT-avdraget antydde att hon har mer krut att komma med, om några dagar då det gemensamma röd-gröna valmanifestet ska redovisas.

Att hon för ögonblicket inte kunde påminna sig den exakta storleken på ersättningsnivåerna i de röd-grönas förslag om arbetslöshetsförsäkringen tror jag bara var bra – det är långt ifrån säkert att väljarna mest uppskattar politiker som liknar robotar med datamaskin i stället för hjärna. För egen del tror jag att väljarna mer uppskattar politiker med hjärta.

Och hjärtat, det sitter till vänster.

Dompan på Nalen 1950-1951

26 augusti 2010 17:10 | Musik | 3 kommentarer

Jazzlegendaren altsaxofonisten Arne Domnérus och hans band spelade på Nalen 1950-1951. I bandet fanns stadigt Gunnar Svensson, piano, Yngve Åkerberg, bas, och Jack Norén, trummor, oftast också Rolf Blomquist, tenorsax. Dessutom spelade under den här perioden trumpetaren Rolf Ericson och barytonsaxofonisten Lars Gullin i bandet. Den här Nalenorkestern kan avlyssnas på CDn ”Svenska jazzklassiker” (Nostalgia Naxos 8.120868, 2007). Som man kan ana av inspelningsplatsen, rör det sig genomgående om mycket dansant jazzmusik.

Som man kan vänta sig, hittar man på den här CDn klassiska tryckare som ”Tenderly”, men trots att Topsy Lindblom höll hårt på nalenpublikens rätt att dansa, finns här också nummer där Dompans och de andra jazzmusikernas lust att variera slog igenom. Ett exempel på det senare är ”Out of Nowhere”, som här blir en hybrid mellan samba och jazz, ett annat Lars GullinsBarit”. Å andra sidan finns här också låtar där jag kan se framför mig hur nalenpubliken tog ut svängarna, som Gene KrupasBoogie Blues”.

Listan över mycket hörvärda låtar skulle kunna göras mycket lång, men jag nöjer mig med att här nämna ”Caravan”, George GershwinsThe Man I Love”, Benny CartersThe Favour of a Fool”, ”That Old Black Magic” och så ”Hallelujah”, så att ni kan göra er en bild av vad det var för musik som spelades på Nalen i början av 1950-talet.

Politiska ställningstaganden kan ibland finnas där man inte väntade sig sådana

26 augusti 2010 11:44 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Lars-Erik Larsson (1908-1986) var och är en med rätta högt ansedd svensk 1900-talstonsättare. Hans orkestermusik och kammarmusik tilltalar många, och han har också nått en bred publik genom att skriva till exempel filmmusik. Han var född i och återvände så småningom till Skåne, men han verkade länge i Stockholm, var också 1961-1965 director musices vid Uppsala universitet.

Bland hans tidiga verk finns ”De nakna trädens sånger” från 1932, ursprungligen en diktsvit från 1906-1907 av Sigfrid Siwertz (1882-1972, han med ”Mälarpirater”). De här sångerna med melodier som speglar de olika trädens karaktär finns inspelade från 1978 med uppsalakören Orphei Drängar under ledning av Eric Ericson.

Redan 1957 spelade Eric Ericsons kammarkör in Lars-Erik Larssons ”Missa Brevis” från 1954.

Båda de här verken hittar man på CDn ”Förklädd gud” (Swedish Society / Discofil, SCD 1096, 1998), som alltså har fått sitt namn efter ett av Lars-Erik Larssons viktigaste verk. Här möter vi ett verk av Larsson, fullbordat ödesåret 1940, med ett textinnehåll hämtat från den grekiska mytologin och skrivet av Hjalmar Gullberg 1933, dock med ett intressant tillgägg, som jag ska återkomma till, gjort 1939.

Musikaliskt består ”Förklädd gud” omväxlande av kör-, solo- och recitationspartier. För recitationen står Lars Ekborg. För musiken står Stockholms radioorkester och för körpartierna Martin Lidstams vokalensemble; dirigent är Stig Westerberg. Sångsolister är Erik Saedén, baryton, och Elisabeth Söderström, sopran. Det här är mycket hörvärt i den inspelning från 1957 som finns på CDn, kan jag lova, men jag vill här främst fästa läsarnas uppmärksamhet på det faktum att ”Förklädd gud” med sina motiv och agerande, hämtade från de grekiska gudasagorna, inför uruppförandet i radio 1940 av Hjalmar Gullberg försågs med ett tillägg, som var en kommentar till det som då hände i Europa:

Ej för de starka i världen, men de svaga
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt
sin jordbit utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara den idyll- och kärleksskildrande poet en del vill reducera honom till. Den här klassiskt bildade författaren visade politiskt kurage många gånger under andra världskriget, när han var anställd på Sveriges radio. Den 9 april 1940 såg han till exempel till att Esaias TegnérsDet eviga” lästes som Dagens dikt.

”Utrensning” av finsk-estniska Sofi Oksanen en hårtslående, i långa stycken lysande roman

25 augusti 2010 12:20 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Sofi Oksanen, född 1977, har på kort tid etablerat sig som en av de främsta romanförfattarna i vår del av Europa, vilket har bekräftats bland annat genom att hon i hemlandet Finland 2008 har belönats med Finlandiapriset och 2009 med Runebergpriset och därefter 2010 också har fått Nordiska rådets stora litteraturpris.

Hon skriver alltså på finska, men när man läser hennes böcker förstår man, att hon också behärskar estniska. Det har sin bakgrund i att pappan var finsk elektriker och mamman estnisk diplomingenjör. Föräldrarna träffades när fadern hade jobb i Tallinn. Det här finsk-estniska paret gifte sig och modern fick tillstånd att flytta till maken i Finland, närmare bestämt till Jyväskyla, där dottern Sofi föddes. Men Sofi och hennes mamma fortsatte att med jämna mellanrum åka till Estland, bland annat för vistelser hos Sofis morföräldrar. Det här är förklaringen till Sofi Oksanens tvåspråkighet och ännu mer till hennes intresse för att skildra Estlands tragsika historia under andra hälften av 1900-talet.

Hennes stora litterära genombrott blev ”Puhdistus”, som först, 2007, gick upp som drama på en stor helsingforsscen. Året efter, 2008, utkom den som roman. I Sverige gavs den ut 2010 med titeln ”Utrensning” (Bonniers, i utmärkt översättning av Janina Orlov).

Man kan sätta små frågetecken för några detaljer i handlingen, men det här är en så skickligt berättad och spännande och dessutom politiskt realistisk historia, att det vore småaktigt att haka upp sig på dessa detaljer.

Handlingen kryssar på ett intrikat sätt mellan ett nu och ett då, dels det Estland som just håller på att bryta sig ur sovjetväldet och famlar mellan sovjetsamhällets kvardröjande mönster och kapitalismens nya men i praktiken kanske inte så sköna rike, dels den efterkrigstid då Stalin fortfarande härskade och då de i många fall mycket motspänstiga estländarna tvingades in i kommunismens nya samhälle. Sofi Oksanen skildrar med stor inlevelse och detaljrikedom vad sådana här häftiga samhällsomvälvningar gör med de människor som berörs av dem – märk att gestalterna i ”Utrensning” knappast i några fall är några hjältar.

Bokens äldre kvinna, Aliide, ger visserligen dess yngre kvinnliga huvudperson, Zara, ett förrymt offer för trafficking, samtidigt hennes systerdotter, i slutet av boken en ny chans, men hennes sätt att lösa det här är även det präglat av den brutalitet som utmärkte också det kommunistiska system hon cyniskt har tjänat. Märk dock att Sofi Oksanens skildring av Aliide är präglad av en vilja att förstå mekanismerna bakom: Aliides brott (bland annat att skicka sin egen syster och hennes dotter, som är Zaras mamma, till Sibirien) har sin bakgrund både i egoistiska motiv – hon åtrår hett men förgäves, visar det sig, systerns man – och i den både fysiskt våldsamma och sexuellt förnedrande behandling hon utsätts för vid förhör hos NKVD.

Sofi Oksanens ”Utrensning” är ett exempel på att politisk historia kan skrivas på ett ofta thrillerartat spännande men samtidigt psykologiskt intressant för att inte säga intrikat sätt. Dessutom är hennes miljöskildring av ett lantligt, strax efter frigörelsen i många stycken fortfarande sovjetpräglat samhälle kusligt exakt ända in i sina detaljer.

Thomas Östros vann den första stora valdebatten i TV

24 augusti 2010 22:11 | Media, Politik | 19 kommentarer

I kväll sändes, från Umeå, den första stora valdebatten i TV, den om ekonomi. Efter en lite trevande och småputtrig inledning fick den här debatten nerv och blev intressant.

Thomas Östros (S), som tidigare inte alltid har haft det alldeles lätt att tas med den självsäkre Anders Borg (M), vann med god marginal matchen mot finansministern i alliansregeringen, och fick dessutom god och pricksäker assistans av två kvinnor, Mikaela Valtersson (Mp), som täckte inte bara de gröna frågorna utan också stod upp för en välfärdspolitik med social profil, och så vänsteryttern Ulla Andersson, som bidrog med rättvisepatos och en del nödvändigt jävlaranamma. Bäst i hela debatten var Thomas Östros’ offensiva och klargörande svar på de blå regeringsföreträdarnas grillfrågor, vilket ytterligare förstärktes av att Östros avlevererade sina svar med både säkerhet och gott humör.

Min bedömning är att den enda fråga där allianssidan av applåderna att döma hade lite flyt var frågan om bensinkostnaderna. Men här ska man komma i håg att den applåderande publiken fanns i Umeå, inte i Soho på Söder i Stockholm där Miljöpartiet i dag hotar Socialdemokraternas ställning som största parti på den rödgröna sidan. I den här frågan blev de rödgröna långt ifrån svarslösa i TV, men argumentationen behöver ytterligarfe finslipas så att den går att använda i landsändar med så vitt skilda förutsättningar som de nämnda.

En intressant iakttagelse från debatten var att de rödgröna så framgångsrikt gång på gång lyckades ställa regeringens skattesänkningar mot jobb och nödvändig välfärd, inte bara den ”välfärdens kärna” Borg, Reinfeldt & co vill begränsa sig till.

Jag skulle tro att humöret hittills, efter en rad nedslående opinionsundersökningar, inte har varit det allra bästa bland de rödgröna valarbetarna, men kvällens debatt måste rimligen ha fått dem att repa nytt mod: Fortsätter valrörelsen som kvällens TV-debatt, ligger ett regeringsskifte klart inom räckhåll.

Nu gäller det bland annat att övertyga den stora skaran av fortfarande osäkra.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^