Obönhörligt mot höst

3 oktober 2008 17:31 | Barnkultur, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

Folket i Bild och filmen

3 oktober 2008 16:29 | Film, Media | 3 kommentarer

Gamla Folket i Bild präglades tidigt av medvetenhet om filmens stora genomslagskraft. Många av tidningens följetonger var filmade romaner och illustrerades ibland med filmbilder. Men även filmgenren i sig ägnades utrymme.

Lasse Bergström är säkert mest ihågkommen som initiativrik chef för Norstedts. Men på 1950-talet var han också en mycket känd och respekterad filmkritiker i Folket i Bild. Varje nummer innehöll recensionsavdelningen Filmrutor, där han skrev om och betygsatte nya filmer.

Han var verkligen inte en filmskribent som i onödan höjde mer eller mindre mediokra filmer till skyarna. I nummer 14 1956, som jag just har fått genom ett Tradera-köp, blir betygen på veckans tre recenserade filmer Ba, B respektive Bc.

Under veckans recensioner kunde man hitta betygsomdömen på fortfarande något så när aktuella, tidigare recenserade filmer. Rubriken var FiB rekommenderar.

Jag noterar att jag, när det begav sig, såg alla de fyra filmer som Lasse Bergström gav betyget A: ”Rififi”, Sommarnattens leende”, ”Överrocken” och ”La Strada.” Och av de filmer som fick AB såg jag alla utom en: ”Hemsöborna”, ”Okänd soldat” (som för övrigt gick som följetong i FiB med filmbilder), ”Ung rebell” och ”Mannen med den gyllene armen”. Den AB-film jag inte minns är ”Utflykt i det gröna”.

I samma nummer finns ett bildreportage om den allra första utdelningen av FiBs nyinstiftade filmpris. Priset, skapat av skulptören Arne Jones, delades ut av Tage Erlander. Bland pristagarna fanns Ingmar Bergman, som mycket riktigt belönades för ”Sommarnattens leende”, Eva Dahlbeck, Sven-Eric Gamble, Harriet Andersson och Olle Nordemar, den senare för Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Luffaren och Rasmus”.

Folket i Bild var då fortfarande ett framgångsrikt folkrörelseföretag, dessutom, med alla sina ombud (av vilka jag var ett), en folkrörelse för att sprida bildning på litteraturens eller, som här, filmens område, självfallet respekterad också av hela det skapande kulturlivet.

Giv oss en sådan arbetarrörelse åter!

Pressgrodor

2 oktober 2008 13:07 | Citat | 1 kommentar

Hittat i Journalisten nummer 22 2008:

Inga cyklar har stulits i Bjurholm

Rubrik i Västerbottens Folkblad

47-årig man anhölls efter drunkning

Rubrik i Tidningen Ångermanland

Äntligen skattelättnader för penisionärerna!

Rubrik i Västerbottens-Kuriren

Bovils Flygkamraterna i Folket i Bild

1 oktober 2008 11:43 | Barnkultur, Media, Serier | 4 kommentarer

En av Sveriges stora, tidiga serietecknare kallade sig Bovil. Det är fråga om en ganska lättydd signatur: i verkligheten hette tecknaren Bo Vilson.

Bo Vilsons seriekarriär, som inleddes 1941, blev tyvärr kort. Han var född 1910 och avled redan 1949. Trots detta hann han genomföra flera större serieprojekt, värda att minnas. Själv minns jag framför allt hans tecknade version av ”Tusen och en natt”, som, saga för saga, gick i Vecko-Revyn 1944-1949. Det var en vacker, detaljrik och fantasieggande serieversion av den klassiska sagosamlingen. Jag läste den inte från början – jag kom till Sverige först hösten 1944 och måste först lära mig tala och läsa svenska – men jag kom så småningom att läsa den här serien.

Hans storstilade och mycket spännande debutverk som seriemakare missade jag av samma skäl helt. 1941-1945 tecknade han för Folket i Bild originalserien ”Flygkamraterna”. Själv kom jag att bli ombud för och läsare av just Folket i Bild, men vid det laget hade ”Flygkamraterna” försvunnit från tidningens spalter.

Först när jag under senare år på Tradera gradvis har köpt in nummer för nummer, i vissa fall nu hela årgångar, av gamla Folket i Bild, har jag alltså stiftat bekantskap med den här serien, ivrigt påhejad av min gamle vän Björn Kumm, seriefan och i yngre år än jag FiB-läsare.

Senast har jag, eftersom jag har lyckats köpa in ett parti Folket i Bild från 1945, läst stora delar av avsnittet ”Flygkamraterna i Atlantis”. Det handlar om ett mycket väl utfört pojkboksäventyr med varelser som lever under vattnet, med pirater som utöver att röva i vår vanliga värld kan förvandla sig till amfibier, om flygkamraternas kvinnliga partner Greta (bara det!) som de försöker återfinna i Atlantis, om en märklig flygfarkost med för samtiden okända egenskaper och annat sådant, alltsammans skildrat med oupphörligt upprätthållen och ofta stegrad spänning och så en detaljrikedom och fantasi, som slår det mesta i genren.

Det som i dag känns föråldrat är främst att förklarande handling och repliker är lagda som tryckt text under serierutorna; till exempel pratbubblor förekommer inte. Men den här serien är faktiskt så bra, att den borde återutges i samlad form. Att till exempel avsnitten från Afrika med dagens mått mätt inte i allo är politiskt korrekta tycker jag man får leva med.

Det här är de avsnitt av ”Flygkamraterna” Bovil tecknade för Folket i Bild (källa: Seriewikin):

”Flygkamraterna i inkariket”, nummer 2 1941-nummer 20 1942.

”Flygkamraterna i Afrika”, nummer 21 1942-nummer 23 1944.

”Flygkamraterna i Atlantis”, nummer 24 1944-nummer 37 1945.

”Flygkamraterna far till Norpolen och Kanada”, nummer 38 1945-nummer 53 1945.

Flygkamraterna återgavs i det man brukar kalla falsk fyrfärg: röd dekorfärg adderades till det svarta och det vita, vilket medgav allt från rosa till brunt.

Marita Ulvskog – och hennes efterträdare

30 september 2008 14:29 | Politik | 21 kommentarer

Att Leif Pagrotsky inte ville komma till EU-parlamentet visste jag mycket långt innan det hade blivit offentligt. Jag talade i telefon med Leif, och han sa då, mycket bestämt, att han inte var intresserad.

Nu löser man det här problemet genom en lösning i samma anda: Ska det gå att lappa ihop det i EU-frågan svårt söndrade socialdemokratiska partiet, så att det också ska kunna locka sina EU-skeptiker, i själva verket en majoritet av partiets anhängare, måste man ha en känd och självständig EU-kritiker högt upp på listan. Med Marita Ulvskog som förstanamn får de socialdemokratiska EU-skeptikerna någon att rösta på som de kan lita på spjärnar emot när det krävs.

Jag har känt Marita länge, allt sedan hon var anställd i Ingvar Carlssons stab i statsrådsberedningen. Vi deltog under ett antal år båda i statsrådsberedningens och partiexpeditionens gemensamma överläggningar i Vålådalen och fann då att vi var likasinnade, inte bara i EU-frågan. I motsats till väldigt många andra bytte vi heller aldrig åsikt i den frågan när våra respektive chefer och större delen av vår omgivning som genom ett slags kollektiv samtidig ingivelse bytte ståndpunkt. Så sent som i EMU-omröstningen övervägde vi att skriva en gemensam debattartikel i frågan. Det blev aldrig av, men där blev ju resultatet utmärkt i alla fall.

Som hennes efterträdare på posten som partisekreterare utpekas Peter Hultqvist. Om någon tror att man då passar på att byta ut Marita mot en EU-entusiast, tror han eller hon fel. Peter, ordförande för partidistriktet i Dalarna, är en god företrädare för den EU-kritiska miljö han representerar. Jag vill peka på att han i debatten om Laval-domen förespråkade den linje till exempel jag själv förespråkade: ingen ratificering av EU-fördraget förrän EU har backat från EU-domstolens dumma beslut.

Marita Ulvskog har som partisekreterare haft det emot sig, att hon, åtminstone till att börja med, saknade tillräcklig kunskap om just partiorganisationen. Den här sortens invändningar kan inte resas mot Peter. Han har, allt sedan SSU-tiden till sitt nuvarande partidistriktsordförandeskap, en förkrossande kunskap om partiet, dess sätt att arbeta och de stämningar som finns bland medlemmarna. Också honom känner jag själv sedan länge: han var en av mina efterträdare på chefredaktörsposten för Aktuellt i politiken (s); vi träffades regelbundet, bland annat i partiexpeditionens ledningsgrupp, vars sekreterare jag var. Jag känner honom som en man med ideologisk ryggrad och med båda fötterna på jorden. Därefter har han säkert lärt sig ännu mer om rikspolitiken inklusive om de andra partierna – han har suttit också i riksdagen.

Så vitt jag begriper vore det här alltså sammantaget en lyckad rockad (s).

Arne Paasche Aasen om Rudolf Nilsen

29 september 2008 18:13 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Jag fortsätter att på Tradera köpa in nummer av gamla Folket i Bild. Nyligen lyckades jag köpa in en hel bunt tidningar från 1938, helt intakta och i mycket gott skick.

I nummer 13 berättar redaktionen att upplagan, som för två och ett halvt år sen var 14.000 exemplar, nu är uppe i 215.000 exemplar per vecka. Senast har den nya följetongen, ”Katrina” av Sally Salminen, ökat veckoupplagan med 30.000 exemplar.

Bland dem som medverkar med noveller i de nummer jag nu har tagit mig igenom finns till exmpel Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg; i flera olika nummer hittar jag dikter av Nils Ferlin. Evert Taube intervjuas om sin Fritiof Andersson. Mycket annat vore värt att nämna.

Europas ödesår gör sig också påminta. Ledaren för det sudettyska socialdemokratiska partiet Wenzel Jaksch slår ett slag för bevarad fred. Professor Birger Nerman utreder begreppet ”germanerna”. ”Ras och folk äro ju olika begrepp, fastän de ofta sammanblandas”, skriver han bland annat. Nummer 46 1938 är utformat som ett antikrigsnummer med bidrag från bland annat Per Albin Hansson, Ture Nerman och Pär Lagerkvist.

Eftersom jag här på bloggen tidigare har skrivit om både Rudolf Nilsen och Arne Paasche Aasen, blir jag förstås särskilt intresserad, när jag i nummer 49 1938 hittar en längre artikel av Arne Paasche Aasen, ”Rudolf Nilsen: vardagens diktare”.

Rudolf Nilsen, senare känd bland annat genom att hans dikter i så stor utsträckning har blivit tonsatta, debuterade 1924. Hans författarbana blev mycket kort, eftersom han, på väg hem från Madrid, dog i Paris den 23 april 1929, blott 28 år gammal.

I sin diktning skildrar han i mycket stor utsträckning sin egen miljö, det proletära Oslo.

1925 debuterade han, och slog igenom med, diktsamlingen ”På steingrunn”. ”Man stod inför en diktare, som inte tuggade på andras arbete, utan fri och oavhängig vunnit sitt eget stoff, sin egen form och sitt eget uttryckssätt. Han visade oss att också kampen för brödet och den grå vardagen kräver sin sång”, skriver Paasche Aasen.

Nilsen älskade sin stad, men det fanns något oändligt bittert och sårat i hans kärlek, skriver Paasch Aasen och citerar:

”Byen, altid byen, til jeg en gang slukner brått
som en svart elektrisk lampe när dens glødetråd er gått.
Får jeg lyse litt i byen, så dess sind blir mindre grått?”

Paasche Aasen gör den alldeles korrekta iakttagelsen att det inte finns något tillgjort eller programmatiskt i Nilsens kärlek till den proletära staden. Han känner den här staden och de människor han skildrar genom att han själv hör dit. Paasche Aasen använder som exempel Nilsens stora dikt om en hyreskasern och dess invånare, ”Nr 13”, och citerar några rader som speglar också de ljusa sidorna av proletärernas oftast hårda tillvaro:

”Der sisler stekpanner fylt med flesk og småmakrell,
og veggene gir gjenlyd av de svultne ungers sprell -
ja, gården vår har sangbunn slik en herlig fredags kveld!”

Det är alltså fredag och avlöningsdag.

”Efter denna ypperliga miljöskildring” (Paasche-Aasen citerar mer än jag har gjort) ”kommer slutackorden, som visar Rudolf Nilsens starkt betonade klassmedvetna inställning och hans socialistiska livsuppfattning, dessa slutstrofer, som pekar ut över stengårdens gränser och utöver det nuvarande samhällssystemets ram”:

”Men ennu våker noen. Det er ganske unge menn
som bøiet over bøker leter drømmen frem igjen,
slik den engang strålte om en vismanns gyldne penn.
Den drøm som natten avler og som dagen slår ihjel
om Atlantis, Utopia – om en bedre lodd og del
enn et liv hvor andre eier selv ens hjerter: Våk og lær
at du klart og nært og koldt igjennom drømmens gyldne skjær
ser veien til et land hvor Nr. 13 ikke er!”

New York, ett fantastiskt ställe för en musikälskare

28 september 2008 17:45 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Av tidigare erfarenheter vet jag att musikutbudet i New York är fantastiskt. Eftersom inte bara jag utan också Birgitta älskar musik, nätbokar hon redan innan vi åker dit biljetter till en konsert respektive en musikal.

Men innan vi har hunnit gå på något liveevenemang är jag på språng mot ett par av de stora skivbutikerna, först Virgin, sen Barnes & Noble. Med mig hem får jag sedan ett dussintal CD med främst amerikansk folkmusik, inte lika inne här i Sverige numera som på 1960- och 1970-talen. Och i de amerikanska skivaffärerna går det dessutom att få tag på CD-återutgivningar av äldre plattor.

Alltså köper jag till exempel en CD med Pete Seeger, ”Folk Music of the World”, vars hela innehåll jag tidigare har på olika skivor. Det här är en utgåva från Collectables, som innehåller tidiga inspelningar, som också har återutgetts av Folkways och, därefter, av Smithsonian Folkways. Bakgrunden är att Folkways-grundaren Moe Asch i sitt ännu äldre bolag, Asch Recordings, hade en meddelägare, och att, när de här parterna inte längre kom överens, båda tog med sig samma inspelningar till var sitt nybildat bolag.

Av Petes halvbror Mike Seeger, liksom Pete under mycket lång tid knuten till Folkways, köpte jag två relativt nya CD, utgivna av Smithsonian Folkways: ”True Vine” och ”Early Southern Guitar Sounds”.

Pete Seeger och Woody Guthrie står för var sin CD i 2 CD-urvalet ”The First Rays of Protest in the Twentieth Century” (Primo). Sannolikt har jag redan alla de här sångerna på andra skivor med de här båda radikala artisterna, men är man samlare så…

Ytterligare två CD med anknytning till Woody Guthrie blev det också. Dels 2 CD-hyllningen ”Tribute to Woody Guthrie” (Warner) med Joan Baez, Judy Collins, Bob Dylan, Jack Elliott, Arlo Guthrie, Richie Havens, Country Joe McDonald, Odetta, Tom Paxton, Earl Robinson och Pete Seeger; dessutom medverkar bland andra Peter Fonda. Dels ”’til we outnumber ‘em” (Righteous Babe) med Billy Bragg, Ani Difranco, Jack Elliott, Arlo Guthrie, Indigo Girls, David Pirner, Tim Robbins och Bruce Springsteen.

Pete Seeger var under ett antal år den drivande kraften i den mycket framgångsrika sånggruppen The Weavers, den som senator Joe McCarthys beryktade kommission kom att utestänga från mängder av scener, TV- och radiokanaler samt de stora skivbolagen.

Den kvinnliga medlemmen i The Weavers hette Ronnie Gilbert. Tillsammans med Holly Near har hon gjort dubbel-CDn ”Lifeline Extended”, utgiven av Appleseed, som har som målsättning att föra arvet från Seeger vidare – ”Johnny Appleseed Jr” hette den kolumn Seeger i årtionden skrev för det radikala folkmusikmagasinet Sing Out!.

I The Weavers efterträddes Seeger av Eric Darling. Han bildade senare, tillsammans med Bill Svanoe och Lynne Taylor, en egen vokalgrupp, The Rooftop Singers. Med The Rooftop Singers hittade jag nu två CD, båda från Vanguard, som också gav ut The Weavers: ”Best of the Vanguard Years” och ”Vanguard Visionaries”.

Visste ni att också Josh White hörde till de radikala kretsarna i USA och i yngre dar förekom på Folkways-skivor? Nyutgåvan ”Chain Gang Songs” (som för övrigt också innehåller spirituals och blues) är utgiven av Collectables och kan tänkas innehålla material fråns Asch-epoken, men den helhet som nu återutges gavs ut av Elektra 1958.

Dave van Ronk upptäckte jag för egen del i en LP-box från just Elektra, och jag har sen lyssnat på honom med allt större uppskattning. Av honom hittade jag nu (han är själv död) ”Going Back to Brooklyn” (Hightone).

Till de flesta av de här CDna kommer jag med all säkerhet att återkomma, i takt med att jag har hunnit lyssna ordentligt på dem.

Men nu över till den levande musiken på Manhattan, New York!

* * *

På torsdagskvällen, den 18 september, hade Birgitta lyckats få tag på bra biljetter, långt fram, i Avery Fisher Hall i Lincoln Center. Vi gick på en konsert med New York Philharmonic under ledning av Lorin Maazel, en helt fantastisk konsert visade det sig, vilket var både dirigentens och musikernas förtjänst.

Konserten började med ett nyskrivet (2008) stycke av New York-kompositören Steven Stucky, född 1949: ”Rhapsodies for Orchestra”. Detta korta stycke (12 minuter) med sin fria form väckte definitivt mitt intresse för att få höra mer av Stucky.

Applåderna ville aldrig ta slut för Sergei RachmaninoffsPianokonsert nummer 3 i D-moll” (opus 30, 1909). Till stor del berodde publikgensvaret på den mästerlige pianisten Yefim Bronfman, men den perfekta uppbackningen han fick av orkestern spelade också stor roll för det lysande resultatet.

Efter pausen – vi drack champagne på balkongen och blickade ut i den mörka, varma kvällen – blev det dags för ett ungefär samtida verk (från 1908-1910) av Maurice Ravel, en svit ur ”Ma Mère l’Oye”, som alltså består av programmusik med anknytning till berättelser som ingår i Charles Perraults samling ”Gåsmors sagor”. Själv har jag lite svårt för programmusik, men oavsett om nu det vi hörde verkligen illustrerade ”Törnrosa”, ”Tummeliten” och ”Skönheten och odjuret”, var musiken utan några sådana tolkningar njutbar.

Béla Bartóks musik har, allt sedan tonåren, fascinerat mig. Här fick vi lyssna till hans pantomim i en akt, ”Den sällsamme mandarinen” (opus 19) från 1918-1919. Orkesterns tolkning av det här verket gjorde mig verkligen inte besviken, och publiken fortsatte att jubla och klappa i händer så att Lorin Maazel gång på gång fick lov att komma in igen och till slut med orkesterns hjälp trollade fram några roliga extranummer.

* * *

Ovanstående är ett exempel på att musikscenerna i New York häpnadsväckande ofta lyckas ge publiken något av det yppersta som finns att lyssna på i världen. Urvalet av musiker är strängt och drillen stenhård – vilket leder till att musiken låter naturgiven.

Allt det här gäller också musikalscenerna på Boroadway, där dansarna och sångarna/skådespelarna sållas och drillas på motsvarande sätt. Man kan tycka mycket om den här sortens arbetsmetoder, men bra blir det onekligen.

Ett exempel på det här är broadwayuppsätningen på Winter Garden av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ (och i någon mån Stikkan Anderssons) ”Mamma Mia!”. Vi såg den på Birgittas födelsedag, lördagen den 20 september.

”Mamma Mia!” kallas i reklamen för ”the smash hit musical based on the songs of ABBA”, och det är väl en ganska bra beskrivning av vad den är. Kärnan i den är helt sonika en rad ABBA-hits: ”Chiquitita”, ”Dancing Queen”, ”Does Your Mother Know”, ”Gimme! Gimme! Gimme!”, ”Honey, Honey”, ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, ”I Have a Dream”, ”Knowing Me, Knowing You”, ”Lay All Your Love On Me”, ”Mamma Mia”, ”Money, Money, Money”, ”One of Us”, ”Our Last Summer”, ”Slipping Through My Fingers”, ”S.O.S.”, ”Super Trouper”, ”Take a Chance On Me”, ”Thank You For the Music”, ”The Name of the Game”, ”The Winner Takes It All”, ”Under Attack” och ”Voulez-Vous”. Och som allt detta inte räckte, får vi i finalen – som ett slags extranummer – höra också ”Waterloo”. Det mesta av det här görs musikaliskt mycket bra och ännu bättre där det förekommer inlagda dansnummer. Publiken, även vi, applåderar entusiastiskt.

Den sammanbindande handlingen (huvudsakligen av Catherine Johnson) är med förlov sagt tunn men, förmodar jag, med amerikanska mått ganska djärv: en ung kvinna, just i färd med att gifta sig (på en grekisk ö) försöker genom samtal med tre män, mammas älskare från ungdomsåren, och med mamman själv få reda på vem som egentligen är hennes far. Jag försöker göra mig en bild av hur publiken reagerar genom att studera de båda unga amerikanskor som sitter närmast mig respektive Birgitta: Hon som sitter närmast mig lever sig in i den här historien, medan hon som sitter bredvid Birgitta visar upp ett stenansikte. Kanske har de här olika reaktionerna att göra med deras respektive privatmoraliska utgångspunkter? Men hon med inlevelsen har av reaktionerna att döma en mycket stor majoritet av publiken på sin sida.

Själv uppskattade jag allra mest de komiska och burleska inslag, som också fanns i den här föreställningen.

* * *

Till det vi alltid försöker göra när vi är i New York är att besöka jazzklubbar. Den här gången hann vi med två.

Den första vi gick på, onsdag kväll, den 18 september, var klassiska Blue Note i Greenwich Village. Vi lyssnade där på mycket välspelande och samspelta Ron Carter Trio. Trion består, utom av Carter själv, av Mulgrew Miller, piano, och Russell Malone, gitarr.

Ron Carter är basist, en av jazzvärldens förnämsta. Han är jämnårig med oss (född 1937) och lär finnas på otroliga 2.500 skivinspelningar. Han har spelat med de flesta av jazzens stora, Lena Horne, Dexter Gordon, Eric Dolphy, Miles Davis, Coleman Hawkins, Quincy Jones – kanske skulle det vara lättare att räkna upp de stora han inte har spelat med. I hans meritlista finns också ett par hedersdoktorat.

Det sista nämner jag därför att Carter är en klassiskt skolad musiker – han började som cellist – som lär kräva notkunnighet av sina medmusiker. I yngre år var han primärt inriktad på att spela klassisk musik, men av Leopold Stokowski fick han då, trots att han var en mycket skicklig musiker, rådet att söka sig till andra arenor: den publik som lyssnade på klassisk musik var inte mogen för svarta musiker i symfoniorkestern.

Och så blev det jazz i stället. Och jazz låter ju jävligt bra det också, när den exekveras av en sådan som Ron Carter.

* * *

Besöket på Iridium, numera med lokal i teaterdistriktet på Broadway, blev musikaliskt en glad överraskning och fick dessutom en fantastiskt rolig utommusikalisk ingrediens.

På fredagskvällen, den 19 september, hade vi bestämt oss för att gå på Iridium, ursprungligen för att gå på en konsert med musik av Bud Powell. Men vi kom dit fel dag – de som spelade var den för oss okände pianisten Uri Caine. Med sig hade han basisten Drew Gress och trummisen Johnathan Blake. Den mörkhyade Blake visade sig vara en virtuos, och den mer blekansiktade Gress var inte så tokig han heller. Tillsammans med Uri Caine, helt uppenbart jude, hade vi en trio framför oss, som på något sätt kändes mycket representativ för den blandning av människor med olika etniskt ursprung New York är.

Men framför allt spelade den här trion, inte minst Uri Caine, en suveränt svängig och njutbar jazzmusik. Han är född 1956 och har alltså fortfarande framtiden för sig.

Vi gick tidigt till Iridium, för att hinna äta före musiken. Medan vi åt, kom musikerna in för en kort sound-check, och när de slutade, hojtade Birgitta – vi satt precis nedanför scenen – på skoj: – Was that all?

Caine kom då ner till oss – det var fortfarande ganska få i lokalen – uppenbarligen för att slänga käft lite grann. När vi hade förklarat att vi kom från Sverige och gärna lyssnade på amerikansk jazzmusik och att vi alldeles nyss hade hört Ron Carter, uppstod snabbt personlig kontakt.

Caine slog sig ner vid vårt bord och vi började utbyta tankar om inte bara musik utan också politik, fann att vi var likasinnade. Caine hade inte mycket till övers för Bush och de senaste årens politik, och när Birgitta berättade, att hon hade varit ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, lyste han upp och meddelade i sin tur, att hans farsa hade varit vietnamaktivist.

När jag frågade om han hade med CD till salu och berättade, att jag i så fall skulle köpa åt min hustru som fyllde 71 dan därpå, beklagade han att han inte hade det. Men om jag skickade adress via hans hemsida, skulle han mer än gärna skicka en signerad födelsedagsskiva till den förra talmannen och miljöministern i Sverige.

Jag har just lokaliserat hans hemsida och sänt i väg en hälsning med adress angiven.

Melodikrysset nr 39 2008

27 september 2008 11:57 | Film, Musik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

Den gångna perioden har rymt både roliga och ledsamma saker. Birgitta och jag åkte till New York och har där lyssnat på mycket fantastisk musik. Men bland det första som hände var att vi fick telefonbesked om att vi hade utsatts för mordbrand i vårt sommarviste i Öregrund: ett uthus med mycket kärt innehåll har bränts ned. Om det senare har jag skrivit här på bloggen. Till musikupplevelserna återkommer jag snart.

New York-resan gjorde att jag var tvungen att hoppa över förra veckans melodikryss. Men jag har förstått, att där fanns en fråga om en melodi som ingår i Björns och Bennys ”Mamma Mia” – som vi såg Broadway-uppsättningen av, när vi var i New York.

Anknytning till Björn Ulvaeus hade i viss mening en av dagens frågor, den om ”Mårten Gås” som förekom på en av Hootenanny Singers’ plattor. Fast den som sjöng (?) den var gruppens chaufför, Hans Bergkvist.

Av dagens frågor var det bara en som låg utanför min kunskapsram. Jag fick ta hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop för att komma på att de som sjöng ”Ladies Night” var tjejgruppen Atomic Kitten.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men eftersom jag har sett Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten”, var det inte alltför svårt att komma på, att det sökta ordet var skatt.

Efter lite funderande plus kontrollgoogling blev jag också viss om att jag hade gissat rätt om vem som assisterade Eros Ramazzotti på ”Cosa de la vita” / ”Can’t Stop Thinking About You”: Tina Turner.

Resten var mer eller mindre lätt, för mig alltså.

Charlotte Nilssons bidrag i Eurovision Song Contest 1994 hette på engelska ”Take Me To Your Heaven” och på svenska ”Tusen och en natt”.

I Eurovision Song Contest 1987 tävlade Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, som dock – eftersom texten innehöll varumärkesreklam – döptes om till det obegripliga ”Boogaloo dansa rock’n'rolla”.

1988 deltog Tommy Körberg i Eurovision Song Contest med Py Bäckmans ”Stad i ljus”.

Inte heller den återstående någorlunda nutida melodin var svår att identifiera. Vi hörde Ted Gärdestad i ”Angela”.

Men Melodikrysset innehöll också, som sig bör, ett antal gamla godingar.

Vi hörde Lasse Dahlquist i sin egen ”Skänk en slant till en fattig speleman”. Och trots att Lasse skrev många visor för urskåningen Edvard Persson, hade han sina egna rötter i Adas och Bedas stad Göteborg.

Sven Bertil Taube sjöng den mycket fina ”Violen från Flen”, som har skrivits av Ulf Peder Olrog.

Vidare spelades ytterligare en pärla ur den svenska sångskatten, Gabriel Jönssons dikt ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson, vars nästan hela, avsevärda, produktion jag har i bokform i mitt musikbibliotek. Den som sjöng var Gustaf Torrestad, en välkänd stämma i radio förr i världen.

En underbar röst, också den välkänd för oss gamla radioter, hade även Ulla Billquist. Här hörde vi henne i ”Tänk att man kan bli så kär”. Jag har sett TV-dokumentären om hennes liv och död – men jag kan inte säga att jag för den skull blev mycket klokare på varför hon tog livet av sig.

En av min hustrus favoriter är Hoagy Carmichael. Det var han som skrev originalet till den sång som i Gunnar Viklunds svenska version kallades ”Ensam går jag”, ”Georgia On My Mind”.

Sommaren fanns kvar i New York men definitivt inte här när vi kom hem. Men visst har jag hört ”In the Summertime”, nästan för många gånger till och med. Den spelades, om och om igen, tills man nästan blev tokig, på bergknallen utanför huset i Öregrund, på batterigrammofon av Anna och Marie. Så här långt efteråt tycker jag ändå att Mungo Jerry hade en välmotiverad hit med den.

Last chorus: Nils Hjorth

26 september 2008 18:09 | Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Nils Hjorth (1920-2008) var en person som jag tidigt lärde känna som politisk representant för Dannemora och Österby, sinnebilder för brukens Uppland. När jag som student kom till Uppsala 1959 och påföljande vår valdes till ordförande i Laboremus, hade han redan en gedigen facklig och politisk erfarenhet bakom sig. Redan som ung gruvarbetare engagerade han sig både i Svenska Gruvarbetareförbundets avdelning i Dannemora, där han fick förtroendeuppdrag, och i SSU. Han var också styrelseledamot, så småningom ordförande, i Dannemora arbetarekommun. Han satt under en period även i styrelsen för Österby-Dannemora folkhetshusförening.

Själv kom jag först i kontakt med honom vid det socialdemokratiska partidistriktets i Uppsala årskongresser: jag valdes under laboremustiden till ombud och satt under några år sekreterare vid distriktskongresserna. Nils satt, i omgångar, i partidistriktets styrelse.

Jag kom också i kontakt med honom en annan väg: åren 1962-1982 satt han i riksdagen, blev från 1968 års val kollega där med min hustru. Jag träffade honom därefter både vid socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträden och i partisammanhang.

Nils var en sån där gammaldags socialdemokrat och folkrörelsemänniska, som det blir allt färre av i vår tid. Utöver riksdagsuppdraget och de fackliga uppdragen hade han fram till i början på 1970-talet också en rad kommunala uppdrag: satt i fullmäktige och i en rad nämnder. Han var en engagerad talesman för den bruksbygd och den gruvnäring han representerade.

Ändå tror jag ingen som träffade Nils upplevde honom som apparat- eller maktmänniska. Tvärt om kan många vittna om att han var en lyssnande och stöttande person.

Han var en utpräglad arbetarintellektuell. Till hans tidiga uppdrag i gruvavdelningen hörde att vara studieledare, och senare – när han var pensionär – ägnade han mycken kraft och stort intresse åt rörelsehistorien och brukshistorien; han var engagerad i arbetarrörelsens arkivverksamhet och i hembygdsföreningen. Han var en i ordets finaste mening bildad människa.

Representanter för alla de rörelser Nils verkade i talade vid samlingen i församlingshemmet med värme och uppskattning om hans gärning.

Birgitta och jag åkte i bil med Tone Tingsgård, riksdagsledamot (s) från Uppsala, till Nils Hjorts begravning i Dannemora kyrka. Det uppländska höstlandskapet var färgrikt och mycket vackert i solskenet, men ännu vackrare var Dannemora kyrka. I Dannemora har det funnits kyrka ända sen 1200-talet, men den nuvarande kyrkan, uppförd i gråsten i olika färger, är från den tid då malmbrytningen tog fart, slutet av 1400-talet. Invändigt är kyrkan, med sina bilder på väggarna och i taket, ännu mer fascinerande.

Som mina läsare vet, är jag inte religiös och berörs därför inte av prästens tal mer än då hon knyter an till Nils Hjorts gärning inom arbetarrörelsen. (Naturligtvis finns där också fanbärare med sorgflortäckta röda fanor på båda sidor om kistan.)

Som ateist inser jag intellektuellt, att det inte har någon som helst verkan om jag sjunger med i psalmerna, men jag vill inte hyckla en tro som jag inte har. Alltså sjunger jag inte med. Men jag följer med i de också för mig välkända texterna.

Psalmsången börjar med Lina Sandell-Bergs och Oscar AhnfeldtsBlott en dag” (svensk psalm 249), som jag fortfarande kan utantill sen småskoletiden. Jo, det här är en del av vårt kulturarv. Sen följer Lina Sandell-Bergs text till en mycket vacker svensk folkmelodi, ”Bred dina vida vingar” (svensk psalm 190).

Men egentligen är den avslutande psalmen den allra vackraste, ”Lär mig du skog, att vissna glad”, ursprungligen skriven av A G Oehlenschläger, med svensk text av E Ahnfeldt Laurin (numera bearbetad av Britt G Hallqvist) och med musik av Nathan Söderblom.

Texten blir gradvis mer religiös, men den allra första versen skulle också en ateist som jag nästan kunna sjunga med i:

Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Jo, nya vårar och nya somrar kommer väl ännu ett tag, men knappast blir det någon evighetens sommar.

Dödsklockan tickar i oss alla.

Trettiotalskris och jordenruntresa

25 september 2008 16:10 | Barnkultur, Politik | Inga kommentarer

Kom med ut i världen” (Axel Holmströms förlag, 1934) är en av Lisa Tetzners tidiga böcker. Namnet på det tyska originalet nämns inte i den svenska utgåvan, men boken hette ”Hans Urian oder Die Gesichte einer Weltreise” (1929); däremot har boken fått behålla Bruno Fuks fina originalillustrationer.

Dan Byströms översättning till svenska måste man ha två ganska väsensskilda synpunkter. Dels är översättningen språkligt häpnadsväckande modern – unga läsare av i dag skulle utan svårigheter kunna läsa den. Dels, och det är det tveksamma, är den svenska översättningen även innehållsligt anpassad för svensk publik: Hans, som ju egentligen är tysk, har här gjorts till svensk, och handlingen har därför i viss (men ringa) utsträckning tvingats revideras en smula för att passa detta byte av ursprungsland.

Formellt är boken, faktiskt på ett vällyckat sätt, en märklig blandning av gammaldags folksaga och socialt medveten pojkbok. Ofta förenar Tetzner de båda perspektiven, som när hon i bokens själva inledning konstaterar, att Hans var en riktig fattiglapp men att han trots detta trivdes i det ruckel där han bodde.

Som så många andra nioåriga pojkar i sagans värld råkar Hans ut för stora prövningar, men dessa är hämtade ur trettiotalets arbetarverklighet: Pappan dör i en olycka på fabriken. Mamman försörjer Hans och hans småsyskon så gott hon kan men blir sjuk.

Och i den här sagan går lille Hans ut i världen för att skaffa mat åt mamma, sig själv och syskonen. Mycket snart upptäcker han dock hur den kapitalistiska ordningen (även om den inte kallas så i boken) fungerar. Det är pengarna som styr. Åt den som inget har ska inget bli givet, även om överflödet både i brödbutiken och på bondgården tycks stort.

På det här stadiet i handlingen blir berättelsen en klassisk saga. Hans möter haren Trillevipp och upptäcker, att han kan tala med haren – Hans är en unik människa som kan tala djurens språk – och att haren kan tala med honom.

Dessutom kan den här haren flyga med hjälp av sina löstagbara öron – de fungerar ungefär som en propeller. Pojken och haren beslutar sig tillsammans för att ta sig till Amerika, där det – enligt vad Hans har hört – finns mat och pengar i överflöd, medel som han behöver för sin svältande familj.

Och så börjar raden av äventyr. Omständigheterna för dem jorden runt.

Första äventyret äger rum på en atlantångare. Sen hamnar de på Grönland, där de räddar med sig en ensam, föräldralös och plågad eskimåpojke, Kagsagsuk. Och trots den ökade bördan på ryggen lyckas Trillevipp flyga dem till Amerika.

Lärdomen där blir, att det även där finns ett fåtal rika och ett flertal mindre bemedlade. En extra och ännu mer provocerande poäng i den här delen av historien är att de möter pojken Bill, vars pappa äger och driver en kanonfabrik. Den amerikanska delen ändar våldsamt med att vårt gäng på nu tre pojkar plus en hare med hjälp av provskjutning – de har gömt sig i kanonrören – hamnar ombord på ett fartyg, som ska till Afrika.

Där skildrar Tetzner, på sagovis, något som förefaller vara ett kolonialistiskt krig – men man kan också notera att hennes skildring av afrikanerna, ännu mer framhävd i illustrationerna, är rätt så präglad av tidens syn på ”infödingar”. I Afrikas djungler råkar våra vänner förstås ut för vådliga äventyr. Och värst av allt, pojkarna skiljs från Trillevipp och Trillevipp från sina löstagbara magiska öron – dem råkar Hans gå och bära på.

Trillevipp hamnar i bur hos en turnerande indisk trollkarl och pojkarna tillfångatas och luras av kinesen Hang-Song-Lu, som använder dem som slavarbetskraft på båten till Kina och därefter säljer dem vidare till den fete fabriksägaren Wang. Wang driver ett silkesspinneri med hjälp av barnarbetskraft – märk att den här boken alltså skrevs redan 1929!

Nå, pojkarna rymmer och träffar sen av en slump – sagans under! – på den indiske trollkarlens ambulerande tivoli, där han förevisar den öronlöse Trillevipp, av släktet ”Sine auribus”. Genom list lyckas de befria Trillevipp, och sen anträder de den långa vandringen – Trillevipp klarar inte tre pojkar på ryggen – genom Kina, Mongoliet och Sibirien, på väg hem till Sverige som det heter i översättningen.

I Ryssland blir de tillfångatagna – ingen vill tro på deras fantastiska historia, och de placeras på barnhem och får också gå i skola. Hur ska de nu komma vidare?

Barnhemstillvaron skildras som trygg och fin, och den lille eskimåpojken Kagsagsuk beslutar sig för stanna. Bill får till slut kontakt med sin far, som lovar komma och hämta hem honom till USA.

Så Hans tar farväl av sina vänner och flyger vidare hemåt med Trillevipp. Hans skolryggsäck är nu full av pengar, intjänade när de på väg hemöver från Kina har haft uppträdanden med Trillevipp som attraktion.

Hans och Trillevipp tar ett varmt farväl av varann, och Hans kommer hem till mamma, som nu är på benen, och till småsyskonen. Nu kan han, som alla sagors pojkar på äventyr, återvända med en skatt, åtminstone en liten sådan.

En saga med social insikt och medvetenhet således. Man kan möjligen invända mot att skildringen av Ryssland, det vill säga Sovjetunionen, under den här perioden var alldeles för idyllisk, men vida värre var den reaktion den här boken efter nazisternas maktövertagande väckte i Tyskland: den hamnade på bokbålslistan.

Lisa Tetzner och hennes man Kurt Held såg till att, innan det blev för sent, själva undkomma de tilltagande förföljelserna i hemlandet. De tog sin tillflykt till Schweiz.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^