Dans kring julgranen

20 november 2009 11:47 | Barnkultur, Musik | Inga kommentarer

Yngsta barnbarnet, Klara, kommer att få den illustrerade sångboken ”Dans kring julgranen” (redaktörer Gisela Björklund och Susanna Hellsing, illustrationer Gun Jacobson, Rabén & Sjögren, 2009) i julklapp av mig. Den innehåller ett sångligt barnkulturarv att föra vidare till nya generationer, dels i form av texter och dans- och sånginstruktioner, dels i form av en CD med alla 16 sångerna i boken.

Eftersom jag varje midsommar går till Hembygdsgården i Öregrund för att se på alla ungar och deras föräldrar som deltar i dansen kring midsommarstången, slås jag av hur många av sångerna och ringlekarna som då är obligatoriska också används i dansen kring granen: ”Vi äro musikanter”, ”Så går vi runt om en enebärsbusk” (eller ”ett enebärssnår”), ”Ritsch ratsch filibom bom bom”, ”Sju vackra flickor i en ring”, ”Karusellen”, ”Raketen” och ”Räven raskar över isen” – fast då sjunger man förstås ”Räven raskar över ängen”. Åtskilligt av det här, till exempel ”Sju vackra flickor”, görs verkligen som en danslek, och på CDn finns också en lekledare, Ylva Hellen, som ger muntliga och begripliga instruktioner.

Alltså görs också till exempel ”Nu har vi ljus” som en traditionell ringdans och ”Nu är det jul igen” som en klassisk långdans med smittsamt musikackompanjemang. I schottistakt går Alf PrøysensMössens julafton”. Lekledaren drar sig inte ens för att lära ut schottis (”Tomtefar och råttorna”) eller att introducera helt nya sätt att dansa. ”Midnatt råder” görs till exempel med steg à la ”Zorbas dans” och i allt snabbare tempo – och tro mig, resultatet blir intressant.

Till det goda helhetsintrycket bidrar dels musiken och arrangemangen, dels det varierade framförandet av sångerna. Bland sångarna finns både kända och okända; bland de förra hittar man till exempel Eva Röse, Helen Sjöholm och Arne Weise.

Gun Jacobsons illustrationer är lite enahanda med alla sina tomtar, men illustrationen till ”Mössens julafton” visar, att hon kan mycket bättre.

Om att upptäcka en verklighet utanför sin egen vanliga

19 november 2009 21:10 | Barnkultur | Inga kommentarer

Pija Lindenbaum, känd bland annat för böckrna om Gittan, är från mitt gamla Sundsvall, men när jag på nätet läser en artikel om henne i min gamla hemmatidning Dagbladet, ser jag, att nästan ingen i stan tycks ha en aning om att hon har sina rötter i just den här stan. Så kan det gå! Men nu när hon får litterära pris och utkommer i USA, uppmärksammas hon också i sin gamla hemstad.

Lindenbaum är en mycket begåvad barnboksförfattare och -illustratör, så bra att hon sällar sig till raden av de många banbrytare, som redan för årtionden sedan gjorde Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag.

I ”Siv sover vilse” (Rabén & Sjögren, 2009) bryts en inte ovanlig men spännande erfarenhet för barn – att för första gången sova över hos en kompis – med det främmande och farliga som kanske också är en del av just den upplevelsen. Och genom att boken till stor del utspelas under en natt, innehåller historien detaljer, som har karaktär av drömmens ibland groteska förvanskningar av verkligheten.

Pija Lindenbaum är samtidigt en skarp iakttagare av detaljer i den sociala – reella – verklighet som skiljer kompisen Cerisias (bara det!) familj och hem från det som Siv är van vid. Stora och generösa bilder av väldiga rum i kombination med detaljer som utgör klassmarkörer målar upp en borgerlig tillvaro (här inte i politiska mening) som Siv uppenbart inte känner sig hemma i. Lukter känns främmande, maten – couscous – likaså.

Och hur ska man våga somna i ett så mörkt och så främmande hus? Mycket också av det andra som Lindenbaum skildrar, sådant som antalet glassar och kex var och en får, bidrar även det till att många barn säkert känner igen sig i hur det är att för första gången sova borta hos en kompis.

Som Siv säger i bokens avslutning:

Nu har jag sovit över.
Det var inte så jättkul.

Men många barn kommer nog att tycka att det är kul att få höra historien om när Siv sov vilse.

Sundsvall på 1950-talet

18 november 2009 15:53 | Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor | 92 kommentarer

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.

Leonard Cohen på svenska

17 november 2009 17:40 | Musik | 5 kommentarer

Jag gillar Leonard Cohen, jag gillar Mikael Wiehe och jag gillar Ebba Forsberg. Ändå vill det sig inte riktigt, när de förenas på CDn ”Ta min vals. Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen” (Amigo AMCD 925, 2009).

Det kan knappast bero på Mikael Wiehe – han har tidigare med framgång översatt allt från Bob Dylan till argentinsk tango.

Det kan knappast heller bero på Ebba Forsberg, som är en bra sångerska – vi har bland annat hört henne sjunga Dylan tillsammans med Wiehe.

Alltså måste det ha med Cohen själv att göra. Kanske är den speciella magi som vävs mellan hans texter och hans egen mycket speciella röst oerhört svår att återskapa i någon annnans regi. Fast det finns ju exempel på att det har gått. När jag nu hör Ebba Forsberg tolka Cohen, tycker jag att det mest lyckade numret är ”Det här är inget sätt att säga adjö” (”Hey, That’s No Way To Say Goodbye”), och den har jag tidigare många gånger hört framföras av en kvinnlig röst. Judy Collins sjöng den på sin LP ”Wildflowers” (Elektra EKS-74012, 1967).

Fast så där enkelt kan det inte vara. På samma LP sjöng Collins också Cohens ”Sisters of Mercy”, och den har jag inte alls samma förhållande till. Inte heller hjälper det att här, i Forsbergs svenska version, höra den som ”Kärlekens systrar”.

Jag har en stark känsla av att man, när man har hört Cohen sjunga Cohen, har hans röst i kombination med musik, arr och kör så inpräntad i öronen, att det därefter är svårt att höra någon annan göra hans låtar. Den som dessutom har hört de många kvinnorna i hans publik – numera ofta i övre medelåldern och mera – tjuta till hans musik kan kanske också ha svårt att höra samma sånger göras av en kvinnlig sångröst.

Bara i ett par fall (utöver alltså det redan nämnda) känner jag att den cohenska magin fungerar, åtminstone en smula. ”Dansa mej till kärleken” (”Dance Me To the End of Love”) är inte så tokig, och så finns det ett sug i en återkommande, refrängartad fras i ”Ta min vals” (”Take This Walz”): ”Aj, aj, aj, aj / Ta min vals, ta min vals”.

Till New York med Håkan Nesser

16 november 2009 15:58 | Deckare | Inga kommentarer

Håkan Nesser har varit lärare åt våra barn, när de gick på högstadiet, i Tunabergsskolan här i Svartbäcken i Uppsala. Jag vill inte påstå att jag känner honom närmare, men vi brukar hälsa och växla några ord när vi träffas. Numera har han ju flyttat från stan, men han råkade vara på Akadmibokhandeln/Lundeq strax före Birgittas födelsedag, och jag lyckades därför få en personlig hyllningsadress till henne i hans senaste deckare, ”Maskarna på Carmine Street” (Bonniers, 2009).

Jag har läst alla Håkan Nessers böcker och tycker att den här hör till de mest läsvärda. Spänningsmomentet, med ett försvunnet barn i centrum, suger snabbt läsaren in i handlingen, och i mitt fall gör det väl sitt till att handlingen till stora delar utspelas i miljöer som jag själv har upplevt, i Greenwich Village och övriga Manhattan i New York.

På ytan är den här boken en spänningsroman i deckargenren, men den refererar också med namns nämnande till en författare som Edgar Alan Poe, och mycket riktigt finns det inslag i handlingen som inte riktigt låter sig rationellt förklaras ens när vi har fått upplösningen. Dessutom rymmer den här berättelser en del synvillor – Svenska Dagbladets Magnus Persson gör i sin recension på den punkten en begåvad jämförelse med Alfred HitchcocksVertigo”. Fast här börjar man på ett redan tidigare stadium i handlingen grubbla över om författaren Erik Steinbcks hustru Winnie riktigt är den hon utger sig för att vara.

Upplösningen blir spännande och också mer våldsam än man normalt väntar sig av Nesser. Några av frågetecknen som handlingen har väckt rätas därmed ut. Men inte alla. Några av de märkliga sammanträffadnen som skildras skulle nog kunna inträffa i Poes värld, men inte i den här.

Kooperationen och styckningen av Apoteket

15 november 2009 16:53 | Politik | 16 kommentarer

Apoteket AB i Uppsala län drabbas hårt av utförsäljningarna av apotek. Kvar i den statliga apotekskoncernen blir ganska få apotek i vårt län. Dock förblir det utmärkta apoteket Kronan på Svartbäcksgatan i centrala Uppsala kvar i statlig ägo. Där kommer jag att handla apoteksvaror när jag under vinterhalvåret bor i Uppsala eller eljest reser in till stan.

Eftersom jag under sommarhalvåret bor i Öregrund, har jag förstås undrat över vem som skulle ta över apoteket där. Jag är ju i princip emot hela den här utförsäljningen – apoteksväsendet borde ha drivits vidare som statligt monopol – men eftersom jag också är en mycket trogen kund i Konsum, känns det inte lika motbjudande att handla i ett av de privata alternativen, de apotek som kommer att drivas av Kronans droghandel. Kronans droghandel, som också är stor läkemedelsgrossist, kommer att driva en apoteksrörelse, som till 80 procent ägs av finländska Oriola och till 20 procent av KF. Mitt Med mera-kort kommer att gälla där.

I den del av Uppland, där jag har mitt sommarboende, är konsumentkooperationen redan stark. Coop Konsum i Öregrund är ortens största och bästa livsmedelshall, och den positionen kan snarast komma att förstärkas, när folk upptäcker, att Med mera-kortet gäller även på apoteket Sälen i Öregrund. Liknande symbioseffekter kan man säkert också få mellan apoteket Kronan på Rådhusgatan i Östhammar och det näraliggande Coop Konsum samt, inte minst, nya stora Coop Extra vid infarten. Och inne i Uppsala kan det komma att fungera på samma sätt ute i Gränby centrum, där Coop Forum nu kommer att få Med mera-sällskap av apoteket Gripen.

Hej tillbaka till Klas Eklund, en gammal trätobroder

15 november 2009 16:10 | Media, Politik | 2 kommentarer

Till de många som har hälsat till mig med anledning av min lyckligt ändade hjärtinfarkt har sällat sig även Klas Eklund. Han tecknar sig trätobroder, och ja, jo – för min del har jag ju aldrig trott på vare sig trotskismen eller kanslihushögern.

Det Klas väl närmast syftar på är en del meningsskiljaktigheter vi hade när vi, på var sitt håll, höll på att skriva det så kallade ”90-talsprogrammet” (Klas) respektive det partiprogram som antogs av kongressen 1990 (jag). Vid ett seminarium om dessa våra mödor minns jag att jag stillsamt påminde Klas om att socialdemokratiska partiet i en viss och faktiskt positiv mening nog är en mer konservativ församling än vad han riktigt tycktes ha klart för sig. Det där gick tydligen Klas djupt till sinnes, för flera år efteråt återvände han i sitt sommarprogram i radio till det jag då hade sagt.

För egen del har jag äran av att ha medverkat till att hans stora boksuccé ”Vår ekonomi” kom till. Denna introduktion till samhällsekonomin, först utgiven 1987 på Tidens förlag, kom ju sen ut i nya och nya upplagor och såldes också till många andra länder; bland annat gavs den ut på kinesiska. Men det hela började med att Klas för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var, skrev en serie pedagogiska och lättlästa artiklar om ekonomiska elementa, kallade ”Ekonomiskolan”.

Under senare år, framför allt under den långa period då Klas har arbetat för SEB, har vi knappast setts alls, men det är ju kul att kunna konstatera att denne min gamle trätobroder hör till de många som följer min blogg.

Hej, Klas!

Melodikrysset nummer 46 2009

14 november 2009 12:03 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Tack än en gång för alla uppmuntrande tillrop, som min hjärtinfarkt föranledde från melodikrysslösare och andra. Så sent som i går fick jag liljekonvaljer från Anna och från författaren själv nyutgåvan av Kurt Salomonsons roman ”Sveket”, som ni kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Jag har klarat veckans kryss. även om där fanns signaturen till en TV-serie som jag förstås inte har sett – jag ser sällan TV-serier. Men med de ledtrådar Eldeman gav (Patrick Swayze, motsatsord) var det inte alltför svårt att komma fram till att den serie som efterlystes var ”Nord och Syd” (”North and South”), som handlade om amerikanska inbördeskriget.

Biofilm förekom det förstås också i krysset. I dag fick vi höra Edvard Persson sjunga ”Alla är vi sjömän”, som ingick i ”En sjöman till häst” från 1940.

Och så demonstrerade Anders Eldeman åter igen sin stora kärlek till James Bond-filmer. Den här gången fick vi höra ”Live and Let Die” med Paul McCartney och The Wings. På svenska kallades filmen ”Leva och låta dö”.

Det är inte bara till James Bond Eldeman ständigt återvänder. I dag kommer jag på rak arm på åtminstone tre ljudillustrationer, som har varit med förr.

Den första var ”Med en enkel tulipan”, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938. Mest känd är den väl i den insjungning, som gjordes av Harry Brandelius.

Också ”Lesson One”, på svenska ”Kalle Johansson”, har tidigare förekommit i krysset. Det Russ Conway spelade på kallas för spikpiano.

Och visst har vi tidigare hört även Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar”, där det bland annat fläktar till i en tyllgardin.

Lisa Nilsson kallar sin senaste CD för ”Sambou Sambou”, och på den hittar man bland annat ”Wave”, som väl ursprungligen är en Tom Jones-låt.

Ännu nyare på skiva är ”Du som tog mitt hjärta”, där Patrik Isaksson sjöng duett med Sarah Dawn Finer, trippelfråga i krysset nyligen.

När det gäller de svenska artisterna i övrigt, hade Eldeman bemödat sig om att hitta sådant som inte är allt för vanligt och lättidentifierat.

Alltså hörde vi Lill Lindfors i ”I mig finns en sång”, där musiken är lånad från Frédéric Chopin.

Inte heller hör man så ofta ”Så glad som dina ögon”. Men nog var det Agnetha Fältskog som sjöng!

Gipsy Kings – här med ”Baila me” – hade Eldeman också grävt fram ur skivgömmorna, dock inte de svenska. (De är franska romer.)

Ja, sen är det väl bara dagens två barnvisor kvar att redovisa, ingen av dem särskilt svår: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” och så Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”.

Trots uppnådda 72 års ålder är jag fortfartande barnsligt förtjust i barnkultur.

Ett tyskt requiem

13 november 2009 15:32 | Mat & dryck, Musik | 4 kommentarer

Birgitta och jag har säsongsabonnemang på konserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester. I går kväll var det dags igen, men jag fick gå ensam, eftersom hustrun var bjuden på avskedsmiddag på Sätergläntan i Dalarna; hon har varit ordförande för denna den svenska hemslöjdsrörelsens främsta utbildningsanstalt.

Eftersom vi brukar äta ute före de här konserterna, valde jag att göra det också i går: intog en ensam middag i restaurangen på nedervåningen i vårt konserthus. Det blev hjortstek.

Birgitta hade ringt Musikens hus och meddelat, att hennes plats stod till förfogande, om någon ville köpa biljett där, och eftersom vi har fasta platser för två till höger om högra gången, var det lite intressant att se, vem som skulle hamna bredvid mig. Det visade sig vara en kvinna som jag kände igen men inte genast kunde placera – hon däremot visste omedelbart vem jag var. Så hon presenterade sig, Lena Redin, och berättade också att när hon googlade på sin dotters namn – Maria Nytell – fick hon upp dotterns namn tillsammans med mitt. Maria har en gång, när hon jobbade på Elevorganisationen, bloggvägen kontaktat mig om elevriksdagen 1959. Mamman, Lena, är välkänd för alla oss som brukar lyssna på ”Odla med P1” i radion. Hon gör också musikprogram.

Ibland är världen liten.

Ni som brukar läsa mina kommentarer till olika konserter med klassisk och annan seriös konstmusik vet, att jag inte alltid är så förtjust i musik av Johannes Brahms (1833-1897).

Det jag hörde i går vann dock mitt gillande.

Det vi fick höra var nämligen ett körverk, ”Ein deutsches Requiem”, påbörjat 1865 och avslutat 1868.

Brahms requiem skiljer sig inte bara från många andra sådana genom att det har text på tyska i stället för på latin; innehållsligt/textmässigt har det också en ljusare ton än mycket annat i genren, även om de texter som sjungs är hämtade ur Bibeln.

Ett par sångsolister, Anders Larsson, baryton, och Karin Roman, sopran, medverkade i några korta solopartier, men trots att inte minst Roman var väl värd att lyssna på, var solopartierna inte kvällens stora behållning – de spelar helt enkelt en ganska liten roll i helheten.

I stället spelade körerna, den här kvällen två stycken, huvudrollen: S:t Jacobs kammarkör och Gustaf Sjökvists kammarkör med vardera över 30 sångare. De fungerade oerhört fint ihop med kammarorkestern, och man kan nog ana att orkesterns dirigent, Paul Mägi, vars hemland, Estland, är ett av de riktigt stora körmusikländerna, har fått det att låta så här bra.

Synd att min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, inte fick höra det här!

Underbar bok om den svenska vintern

12 november 2009 15:50 | Barnkultur, Politik | 10 kommentarer

Kaj Beckman skapade i början av 1970-talet (1971, 1973, 1973 och 1974, Folket i Bilds förlag) sin serie bilderböcker om årstiderna och de svenska sedvänjor som är förknippade med dem. Det är en underbar serie böcker, som sen av Tidens förlag också kom att utges i samlingsvolymen ”Måns och Mari från vår till vinter”, 1999 återutgiven igen av En bok för alla. Hur älskad den här bokserien har blivit av nya och nya generationer barn förstår man av att En bok för alla nu på nytt och separat ger ut ”Måns pch Mari om vintern” lagom till årets (2009) jul.

Den vinter Kaj Beckman trollar fram är förtrollande vacker: trädgården blir ett snöhöljt paradis, där barnen, Måns och Mari, hjälps åt att sopa rent gångarna men där man också kan bygga snöfästning, snögubbe och snölykta. Fåglar matas med kärve, och man får lära sig namnen på de vanligaste fåglarna på fågelbordet. Måns och Mari lussar för Matti (som är en kvinna; det sägs aldrig, men hon förefaller vara deras ensamstående mor) och bakar tillsammans med henne pepparkakor med fantasifullt utlagd sockerglasyr. Julgran köps och det blir både julkrubba och jultomte, och till att delta i julaftonsfirandet inbjuds både ett par ensamma grannar och ett invandrarpar – det här är en bok från det tidiga sjuttiotalet då vi i Sverige fortfarande trodde på och praktiserade solidaritet. Nyårsnattens fyrverkerier får vi också se, liksom skridskoåkningen på den bottenfrusna dammen. På sista bilden eldas julgranen upp, gren för gren.

Har ni barn eller barnbarn i bilderboksåldern, är den här boken ett julklappsmåste!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^