Jelena Guro, en tidig futurist

20 januari 2012 22:30 | Prosa & lyrik | 5 kommentarer

I den till Lyrikklubben knutna Lilla serien utgavs i slutet av 2011 ett urval poesi av Jelena Guro, ”Himlens kamelföl” (Ellerströms).

Jelena Guro (1871-1913) är en så pass okänd rysk poet, att tanken ett ögonblick föresvävar mig att hon kunde vara en uppfinning av översättaren Mikael Nydahl: Var verkligen Pablo Picasso, som förekommer i en dikt, känd för henne? Men jo, han hade redan hunnit skapa sig ett namn under de där få åren före hennes död, då hon hann ge ut sina dikter.

Jag söker information om henne, också mot bakgrund av att hennes lyrik i stor utsträckning har karelska motiv och referenser – till exempel finns ”Kalevala” där. Jo, hon föddes i Sankt Petersburg och dog i leukemi – Edith Södergran med vilken hon har en del likheter dog i lungtuberkulos – i Uusikirkko. Huruvida detta också betydde att hon talade finska och/eller varianten karelska vet jag inte. Däremot får jag i mina efterforskningar fram att hon hade franskt påbrå. Men sammantaget om detta ämne: Sankt Petersburg och delar av det omgivande Karelska näset var under hennes tid en ganska märklig, mycket språk- och nationsblandad miljö. Hon publicerade sig hur som helst på ryska.

De egentliga ryska futuristerna, Velimir Chlebnikov och andra, som hon mycket riktigt kom att samarbeta med, kring tidskriften ”Tranan”, hör till en yngre generation, så i egenskap av futurist är hon något av en early bird.

Men hon är inte alldeles lätt att sätta etikett på. Som jag har sett Håkan Sandell skriva, finns det också ett björlingskt, impressionistiskt drag hos henne. Men Gunnar Björlings poesi är ännu mer avskalad och minimalistiskt än det här:

Juni

Djupt, så djupt är det blå.
Full är skogen av värme.
Och det hängande barrverkets töcken
klingar lätt
av sömn.
Djup, så djup barrskogen står.
Full av värme
och glädje
och töcken
och extas.

När jag läser Jelena Guros lyrik, slås jag av att det hon skriver i vissa avseenden vittnar om kunskap om den natur som finns i flera av dikterna – mjölon till exempel känner inte många till som inte har varit ute i nordiska bärskogar. Samtidigt har blommorna inga namn – de reduceras till sina färger. Kanske kan detta ha att göra med att hennes make var målare, alltså bildkonstnär. Det här måleriska draget finns på flera håll i den här urvalsvolymen, till exempel i den långa prosalyriska texten ”Där himlen töat fram”.

Och så är det Fars dag igen

19 januari 2012 16:43 | Ur dagboken | 1 kommentar

På Fars dag förra året fick jag av hustrun, som har skarp blick för när det behövs, ett löfte om en del nya kläder – i presenten ingick att hon inte bara skulle gå med som smakråd utan också betala.

Av erfarenhet vet vi att man ska vänta till mellandagarna eller efter nyår, då många fina plagg reas. Så i dag tågade vi i väg till en favoritbutik i herrmodebranschen, normalt inte billig men nu som alltid med snygga och kvalitativt bra herrkläder, och så fick vi viss rearabatt lite i förväg. Vi har handlat där i åratal, vilket gör att vi också får god service-

Jag hittade nästan genast en elegant kostym, som jag trots det förhållandevis höga priset genast fastnade för – men den kommer i gengäld att hålla och även behålla sin passform i många år. Vi hittade också två par udda byxor i olika grå nyanser. Eftersom jag har satt kropp med inte så långa ben, måste både byxben och kavajärmar kortas, innan jag kan hämta ut dem och ta dem i bruk.

Med mig hem fick jag i alla fall två nya fina skjortor – flera av mina gamla börjar bli nötta i kragkanten och måste snart kastas.

Efter mellanlandlingar bland annat på Pressbyrån och Apoteket gick vi till en symaskinsaffär, som också reparerar symaskiner. Birgitta hade lämnat in vår gamla Hugin, en riktig trotjänare, på reparation, men affärsinnehavaren ringde här om dan och berättade, att förslitningsskadorna på den vid det här laget var så många att det skulle kosta en avsevärd summa att reparera den. Dock erbjöd han en skaplig summa i mellanskillnad, om vi köpte en ny maskin och lämnade kvar den gamla, så efter lite funderande slog Birgitta till. Den nya symaskinen kommer hon närmast att använda för att sy koltar åt det nya barnbarn som är på väg.

Vi gick också i skoaffärer för att hitta ett par bekväma och fina tofflor åt Birgitta att ta med sig till Akademiska nästa vecka, då hon ska genomgå nya undersökningar och en ny, den här gången förhoppningsvis lyckad, hjärtkonvertering. Vi hittade inga i de två skobutiker vi först besökte, men i den ena av dem inhandlade jag ett par nya, svarta lågskor för halva priset – det var rea där. I den tredje skoaffären hittade vi till slut också ett par snygga och sköna nya tofflor åt Birgitta

Men den här dagen blev som helhet ändå en uppföljning av Fars dag. Far ber att få tacka!

Kongenial Forster-filmatisering

19 januari 2012 9:48 | Film, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

E M (Edward Morgan) Forster (1879-1970) var en brittisk författare, en av medlemmarna i den så kallade Bloomsburygruppen i vilken ingick bland andra Virginia Woolf. På svenska har han introducerats relativt sent, bland annat i samband med de många filmatiseringarna av hans romaner. I Tidens klassikers engelska serie utgavs dock ”Där änglar vägra gå” (översättning Karin Alin) 1956, vilket i det här fallet är tidigt – men originalet, ”Where Angels Fear To Tread”, utkom redan 1905. Tyvärr har Norstedts, som numera äger Tidens förlag, försummat att nyutge och utvidga Tidens förnämliga klassikerserie.

Forster fick en renässans mot slutet av 1900-talet, och något som också verkar ha satt fart på nyutgivningen, bland annat på svenska, av Forsters sammanlagt faktiskt ganska få romaner är en serie mycket lyckade filmatiseringar under 1980- och 1990-talen. ”A Room With a view”, 1908, filmatiserades av James Ivory 1985 och utkom 2006 på svenska under titeln ”Ett rum med utsikt”. Samme Ivory filmatiserade 1992 ”Howards End” från 1910, som i översättning av Maria Ekman under samma titel gavs ut i Atlantis’ klassikerserie 1993.

James Ivory är en regissör med stark känsla för både tidsepok, människor och story, och han har i ”Howards End” liksom i den likaledes sevärda ”Återstoden av dagen” från året därpå (”The Remains of the Day”, 1993) arbetat med en rad ypperliga skådespelare, som delvis återfinns i båda filmerna: Anthony Hopkins och Emma Thompson.

I E M Forsters romaner sker ofta kollisioner mellan skilda livsstilar och miljöer, och i ”Howards End”, vars handling utspelar sig i och utanför London 1910, är motpolerna dels de tre syskonen Schlegel (med tyskt påbrå), Margaret (Emma Thompson), Helen (Helena Bonham Carter) och Tibby (Adrian Ross-Magenty), dels familjen Wilcox, Henry (Anthony Hopkins), makan Ruth (Vanessa Redgrave) och sönerna Paul (Joseph Bennett) och Charles (James Wilby).

I filmens början lär vi känna miljöerna och människorna: bland annat för slumpen (i form av ett paraply på villovägar) samman de här familjerna, och lillasyster Helen och familjen Wilcox’ yngste son, men det förhållandet tar snart slut. Mamma Wilcox hinner dock fatta sympati för schleglarna, och innan hon dör, testementerar hon familjens lantställe Howards End till storasyster Schlegel; dock väljer familjen Wilcox att bortse från det i hast nedtecknade testamentet och bränner det.

Ödet, eller vad det nu är, för ändå de här familjerna samman, för Mr Wilcox faller för Margaret, friar och får ja.

Under själva bröllopsfesten träder, genom den godhjärtade Helens förmedling, paret Bast, Leonard (Samuel West) och Jacky (Nicola Duffett) in i huvudhandlingen. Vi har mött honom tidigare i filmen, när han – efter ett, som det visade sig, dåligt råd från Mr Wilcox, bytte jobb från en bank från en till en annan, med påföljden att han blev arbetslös. Margret bönar hos sin nye make för den arbetslöse Bast – men så visar det sig att Mrs Bast en gång i världen, kanske av fattigdom och olyckliga omständigheter, har tvingats vara älskarinna åt Mr Wilcox, och då är det kört, med moraliska argument från hans sida och allting. Det här är ett stycke engelskt överklasshyckleri, som man åtminstone kan hoppas var vanligare på den tid filmen och boken tilldrar sig i.

Till storyns många förvecklingar hör också att Leonard, som Helen även fortsatt försöker hjälpa, under en roddtur gör henne med barn, något som hon försöker dölja bland annat genom upprepade resor till Tyskland.

När Helen trots att Henry Wilcox har förbjudit det, ändå gör ett kort besök i sommarhuset Howards End, där ingen bor för tillfället, skickar han yngste sonen, Charles (James Wilby), dit och denne möter där Leonard, som har kommit för att träffa Helen. Charles slår, i en blandning av vrede och överklassarrogans, ihjäl Leonard med ett svärd som hänger på väggen. Han fängslas för dråp.

Till sist landar filmhandlingen på Howards End nästa sommar. Helen har fött sitt barn, och Henry skriver ett nytt testamentet i vilket han villfar den första hustruns, Ruths, vilja: Howsards End ska ärvas av hans nuvarande hustru Margaret.

Sherlock Holmes och morden i Bäverns gränd

18 januari 2012 17:25 | Deckare, Mat & dryck, Teater | Inga kommentarer

Redan 1997 gjorde John Fiske tillsammans med sin gamle följeslagare Paul Kessel en uppsättning av sin ”Morden i Bäverns gränd”.

Den såg jag aldrig, men jag och Birgitta såg i går den publikdragande pjäsen på Uppsala stadsteaters lilla scen. Det vill säga, huvuddelen av föreställningen genomfördes på Lilla scenen, men det började med att publiken samlades för middag – fläskfilé och potatissallad – i lokalen bakom baren på andra sidan av foajén, och där fick vi också några smakprov på vad den aktuella ensemblen kan, inklusive att gissa på vem av dem som spelade en nyckelroll i pjäsen.

Sen förflyttade vi oss alltså till Lilla scenen.

Den som väntade sig att vi där genast skulle kastas in i ett mysterium à la Conan Doyle fick tji. Hela första akten genomfördes, scen för scen, som metateater, där ensemblen stod i centrum. Utgångspunkten var att regissören och manusförfattaren John Fiske inte hade levererat något manus och inte heller, trots väntan dag efter dag, dök upp – detta för att han hade haffats av tullen för försök till knarksmuggling.

Det här blir alltså ett slags metateater, bitvis rolig men kanske ändå proportionellt lite för utdraget, eftersom det tar den ena av de två akterna. Men kvickheterna och allusionerna på aktualiteter – några av dem uppebart inlagda efter den fösta versionen av den här pjäsen – haglar. Den ukrainske regissören Andrej Zholdak, vars våldsamheter vi nyligen fick uppleva på Stadsteatern, figurerar, och även en polismästare med namnet Lindberg förekommer, helt naturligt eftersom handlingen har fokus på brott i skuggan av sex. I den delen av handlingen figurerar även en sexgalen kung, Oscar II eftersom det handlar om Sherlock Holmes tid, men det är klart att pjäsen sedan den uruppfördes på den här punkten har fått förnyad aktualitet.

Andra akten startar visserligen på Baker street i London men snart nog befinner sig Sherlock Holmes i skepnad av Gustav Levin tillsammans med sin trogne vapendragare Dr Watson i Uppsala, i för uppsalapubliken åtminstone identifierbara miljöer. Detta, plus det faktum att andra aktens Sherlock Holmes-historia både har drag av pastisch och distanserad komedi, gör att den lokala publiken är road – jag har noterat att inte alla stockholmsrecensenter är lika förtjusta.

Jag kan förstå invändningarna, men teater måste väl inte bara oroa – den kan också få lov att roa, särskilt om det lätta tonfallet bärs upp av en ensemble, utöver Gustav Levin även Crister Olsson, Mathias Olsson, Helena Thornqvist och Andreas Björkholm, som är med på noterna.

Tankar på bröllopsdagen

17 januari 2012 13:45 | Mat & dryck, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Birgitta och jag har varit ett par sen 1964. I 22 år bodde vi först tillsammans utan att vara gifta och hann under den tiden få våra två gemensamma barn.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt gifta mig, men Birgitta övertygade mig om att det kanske var ett mer praktiskt alternativ av trygghetsskäl, inte minst ekonomiska sådana.

Så vi kom överens om att gifta oss utan några särskilda krusiduller; vi växlade inte ens ringar. Vigselceremonin ägde rum i rådhusrätten i Uppsala den 17 januari 1986. Jag minns fortfarande hur förvånade de inkallade vittnena ur personalen såg ut, när de upptäckte att det var Birgitta vars vigsel de skulle bevittna.

Vigselakten ägde rum en fredagseftermiddag, efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 vi båda hade deltagit i, Birgitta som ledamot och jag som partitjänsteman. Jag minns att vi sen från Stockholm tog ett tåg, som gick till Sala, så vi hade sällskap i vagnen av Lena Hjelm-Wallén, som hade varit på samma sammanträde och anmärkte att vi var ovanligt prydligt klädda. Men inte heller för henne avslöjade vi, vad vi skulle göra. Efteråt – när vårt giftermål blev känt – placerade min vän Bo Krogvig följande nyhet på Aftonbladets Folk i farten: Birgitta Dahl och Enn Kokk har gift sig och har nu åkt på bröllopsresa, Birgitta till Afrika och Enn till Finland. Resorna och resmålen stämmer, även om syftena med dem var helt andra.

På hemvägen efter vigseln köpte jag blommor till Birgitta, men det är i och för sig inte så ovanligt. Jag har i årtionden gjort det nästan varje veckohelg. Däremellan brukar hon köpa hem blommor till helgen.

Vi gjorde alltså inte själva något stort nummer av vårt giftermål. Först efteråt ringde vi våra mammor och berättade. Min mamma, som sa ”Det var då på tiden!” när hon fick höra nyheten, berättade själv sen att hon hade gått till jordkällaren i Juniskär och hämtat upp en flaska hemgjort rödvinbärsvin och firat lite.

Hemma hos oss väntade oss det allra finaste den här dagen. Även om vi själva inte tyckte att det var någon stor sak att vi gifte oss, var uppenbarligen våra barn, de enda som i föväg hade fått veta vad som skulle ske, lite mer upphetsade.

Så de hemmavarande, Kerstin och Matti, hade faktiskt ordnat en liten bröllopsfest åt sina föräldrar. Kerstin, med av iver och välvilja blossande kinder, hade anrättat något av det bästa hon visste, pizza, som bröllopsmiddag åt sina föräldrar.

Det är en av de finaste måltider jag har fått i mitt liv!

Det här är längesen nu, och Birgitta och jag har alltså levt samman ännu långre, i 48 år.

Det är en lång tid, och jag är glad över att jag förhoppningsvis har kvar ännu ett antal år tillsammans med Birgitta.

Det betyder inte att jag pekar finger åt alla dem som inte klarar av att leva i livslånga äktenskap – Birgitta har ju för övrigt, innan det blev jag, varit gift med en annan man under sina unga år. Och som tröst åt andra kan jag väl bekänna att heller inte vårt liv alltid bara har varit en dans på rosor. Livet ger en sina törnar – men i bästa fall lär man sig något av sina erfarenheter. En av nycklarna till ett långvarigt äktenskap är väl dessutom också att man lyckas inse att den man lever ihop med inte är en kopia av en själv utan har egna intressen och egenheter, ibland rent av sidor som man måste överse med, vilket senare inte ska tolkas som att man själv måste anse sig vara en perfekt människa.

I kväll, alltså på bröllopsdagen, ska vi gå på Uppsala stadsteater och se John FiskesMorden på Bäverns gränd”. Under senare år har jag brukat bjuda ut hustrun på restaurang på bröllopsdagen, men i det här fallet inleds föreställningen med att publiken äter middag.

Vi utnyttjar en julklapp från sonen, Matti, och hans sambo Karin, ett presentkort till Uppsala stadsteater.

Karin – Matti och hon är förlovade sen en semesterresa tidigare i år till New York – gav oss hembakt hårdbröd i julklapp, ett jättegott frukostbröd som jag har börjat äta nu när Mattis kumminbröd och Kerstins estniska surbröd är slut.

I söndags var vi hembjudna till Karins föräldrar, liksom Karin och Matti boende på Stockholms Söder – Karin har faktiskt bott nästan hela sitt liv på Söder.

Vi har träffats förut, men nu fanns det ytterligare en anledning: Karin och Matti väntar barn i vår; Karins mage visar numera mycket tydligt vad som är på gång, så jag spräcker inte någon nyhet. Det är inte vårt första barnbarn, men det är Karins och Mattis första barn och Lennarts och Lenas allra första barnbarn.

Lenas afrikanska gryta var mycket god, och samtalet runt matbordet var mycket hjärtligt, vare sig vi pratade om nära ting eller om politik. Och utsikten från deras högt belägna lägeenhet var fantastisk.

Det känns alltid förhoppningsfullt när det visar sig, att den familj ens barn har gift in sig i också består av likasinnade människor, som man faktiskt gärna vill träffa.

Men framför allt är det bra för den där lilla som ännu inte har kommit till världen att hamna i en stor familj med förgreningar på både mammans och pappans sida, människor som kommer att älska och stötta henne under hennes livs äventyr.

Socialdemokraterna och Ryska partiet i Estland på väg att gå samman

16 januari 2012 17:32 | Politik | 10 kommentarer

De estniska Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, fortsätter att växa. På deras hemsida har jag de senaste dagarna kunnat läsa om bildandet av ytterligare en partiavdelning och om ytterligare en lokalt framstående representant för det sönderfallande landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen) som har gått över till Socialdemokraterna.

Man får intrycket av ett parti, som växer över hela Estland.

Förhandlingarna med Vene erakond Eestis (Ryska partiet i Estland) ser också ut att ända i ett enande ganska snart. Partiernas ledningar är överens, och överenskommelsen ska nu bekräftas, först av VEEs kongress den 29 januari, därefter av SDEs partiråd den 19 februari.

Enligt överenskommelsen kommer VEEs ordförande Stanislav Tserepanov att få en post som vice ordförande i SDE, och i ledningen för det sammanslagna partiet – formellt uppgår VEE i SDE – väljs ytterligare tre VEEare in.

Ledningarna för båda partierna uttalar att den här fusionen ska ses som ett viktigt steg i att ända de gamla motsättningarna mellan esterna och den relativtr stora ryska minoriteten i Estland.

Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet

16 januari 2012 16:49 | Film, Politik | Inga kommentarer

Framgången med ”Fram för lilla Märta” 1945 verkar inte ha gett den ibland alltför flitige Hasse Ekman någon ro.

1948 återkom han med en film som egentligen bara till namnet är en uppföljare, ”Lilla Märta kommer tillbaka” men som, om man ser till handlingen, mer gör skäl för alternativtitlarna ”Grevinnans snedsteg” eller ”Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet”.

Visserligen återkommer Stig Järrel i kvinnokläder, som dels kocken Sture Letterström, dels journalisten Märta Letterström, ett trick som dessutom fördubblas: Hasse Ekman spelar själv fänrik Kurt Svensson, i en del av filmen utstyrd som fröken Elvira Pettersson. Men här är det där könsbytartricket inte alls lika roligt, eftersom det bara används för att herrarna ska ta sig in i ett godsägarhushåll och, framför allt, komma i närheten av den nazistiska advokaten Peter Sonne (Douglas Håge), en förrädare som före omvändelsen hette Pettersson.

Kapplöpningen mellan militären och den lantliga svenska nazistligan om ett hemligt dokument på avvägar är svår att ta på allvar, och då syftar jag inte på att den innehåller en del farsartade inslag. Det är som om Hasse Ekman själv inte riktigt tror på sin idé: han både distanserar publiken från det mer allvarliga i ämnet genom att à la stumfilm signerad Chaplin lägga in förklarande textskyltar mellan de farsartade inslagen, dels i handlingen lägga in sådant som inte har något med huvudhandlingen att göra: ett sånginslag med Brita Borg (som spelar godsägardotter), ett farsartat inspektionsinslag med Gunnar Björnstrand som kapten och annat i den vägen.

Huvudstoryn är nipprig och krånglig, och jag har full förståelse för att regissören till slut väljer att avsluta filmen genom att inte avsluta den.

För dagens publik förefaller driften med krigstidens svenska naziser som tämligen harmlös och faktiskt inte särskilt rolig (sådant som ett antal herrar med hitlermustasch och parodi på nazistiskt agitationstal med inlån från helt andra områden). Kan det här ha känts mer träffande och djärvt 1948?

Elsa Beskows sagoskatt: TRULL

15 januari 2012 10:46 | Barnkultur, Musik | Inga kommentarer

Tredje delen av antologin ”Elsa Beskows sagoskatt” (Bonnier Carlsen, 2011, redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundeberg) har förstås beteckningen ”Tripp, trapp, TRULL”. Till uppläggningen är den snarlik sina två föregångare.

Av längre och mycket kända bildberättelser hittar man här den mycket kända ”Puttes äventyr i blåbärsskogen”, ursprungligen utgiven redan 1901. Det är berättelsen om lille Putte som vill överraska mamma på födelsedagen med en korg blåbär och en korg lingon, men som – när han inte hittar några bär – får hjälp av den lille men trollkunnige blåbärskungen och sen får assistans av såväl blåbärspojkarna som lingonflickorna. En underbar gammaldags saga!

Pelles nya kläder” (från 1912) hör också till de klassiska beskowsagorna men är kanske lite för präktig: genom flit och uthållighet vinner man det man vill ha – men så enkelt är det väl inte alltid här i världen?

Berättelserna om Petter och Lotta är ju mycket kända, men dem kom jag för min del inte i kontakt med under mina sagoläsningsår, trots att ”Petter och Lotta på äventyr”, som återges i den här volymen, utkom redan 1929. I den här berättelsen kommer hunden, lilla Prick, bort, och barnen råkar ut för vådliga äventyr – bland annat tar en gumma deras kläder när de badar. Det gör de för övrigt nakna – som jag tidigare har noterat, var Elsa Beskow inte pryd.

Beskow knyter på en annan punkt an till den klassiska folksagetraditionen: I ”Var är mina fem grå ullgarnsnystan?”, ursprungligen publicerad i ”Kistan på herrgårdsvinden” (1926), finns en riktigt elak häxa, som man dock – vilket är vanligt i den här traditionen – kan lura.

Den ingick också i den läsebok – del II – som jag fick använda i småskolan. Däremot fick vi aldrig använda ”Vill du läsa?”, del III, som 1937 gjordes som bredvidläsningsbok till de båda första delarna – jag har inte ens vetat att denna tredje del fanns. Alltså känner jag heller inte till ett par texter ur den, som finns med i den nu aktuella urvalsvolymen. Jag talar om dels ”Midsommarstången”, dels ”Mitt trädgårdsland” – båda förekom dock ursprungligen i ”Barnen på Solbacka” (1898).

Men det finns i den här volymen ytterligare några sagor, som jag heller inte läste som barn men som jag har tagit del av senare.

Ett exempel är ”Solägget” från 1932, där Beskow skickligt blandar gammalt och nytt: i en fabelartad saga dimper det ner en modernitet, en apelsin, som först tolkas som ett ”solägg”.

Sagan om den nyfikna abborren” från 1933 har vi tidigare i separat utgivning i vår bokhylla. Den här berättelsen, om en nyfiken liten fisk som blir uppmetad men sen med hjälp av lite trolldom återbördad till havet, läste jag aldrig själv när jag var i sagoåren, men jag har läst den för barnbarnen.

Kantareller” fanns ursprungligen med i ”Blommornas bok – visor av Jeanna Oterdahl” (1905), men jag minns den från min smnåskoleläsebok.

Den här volymen rymmer ett antal visor med noter, som vi genom illustrationerna förknippar med Elsa Beskow, även om de är skrivna av andra. ”Majas visa” – vilken underbar bild! – med text och musik av Alice Tegnér, ”Lasse Liten” med musik av Tegnér men text av Zacharias Topelius, ”Bä bä vita lamm” (en traditonell text med musik av Alice Tegnér) och en del annat.

Den likaledes traditionella ”Vart ska du gå?” med musik av Alice Tegnér minns jag också i Beskows bildversion – vi sjöng den i småskolan – men jag kan numera inte höra den här visan om flickan som ska hämta dricka utan att Povel Ramels version tar över:

Får jag följa med? Får jag följa med?
Ja, om du betalar.

Melodikrysset nummer 2 2012

14 januari 2012 11:59 | Film, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hos Lennart Källströmer på 75-årsuppvaktning

13 januari 2012 19:25 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Många av mina gamla vänner har bott på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, på Sturegatan i Uppsala. Jag var själv under en kort tid medlem av Studenternas Helnykterhetssällskap, SHS, vilket inte var någon uppoffring, eftersom jag under mina tidiga universitetsår var helnykterist. Men ska jag vara ärlig, var det en annan sak som fick mig att bli medlem: När studentföreningarna, bland dem socialdemokratiska Laboremus, som jag var ordförande för, hade recentiorsmottagning på universitetet i början av höstterminen 1960, fanns också SHS på plats i skepnad av sin nya ordförande Anna-Greta Leijon, och vi beslöt på stubinen att gå in som medlemmar i varandras föreningar.

Varken Anna-Greta eller jag är numera helnykterister, men båda är fortfarande socialdemokrater.

Nu är fler av de helnyktra studenterna på Arken intressanta av samma skäl. Anna-Gretas företrädare som ordförande i SHS hette på den tiden Birgitta Kettner; senare känd under sitt flicknamn, Birgitta Dahl. Även hon gick med i den socialdemokratiska studentföreningen, och dessutom flyttade vi så småningom ihop, gifte oss till och med.

Laboremiterna på Arken var många och aktiva, och vi brukade ibland skoja om att Laboremus hade en särskild avdelning där. Jag har tidigare i ett annat sammanhang listat en rad av dem – några av dem, till exempel Björn Kumm och Hans O Sjöström, hör fortfarande till mina vänner och brukar då och då skriva kommentarer här på bloggen.

I dag har jag och Birgitta varit på 75-årsmottagning hos en före detta arkabo, Lennart Källströmer, numera tillsammans med hustru Inger Lindqvist, givetvis också hämtad på Arken, boende på Hällbygatan (ganska nära Jumkilsgatan, där jag bodde under min första tid i Uppsala). Lennart har jag under många år mött bland annat som nykterhetsrörelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där jag själv representerade Kulturnämnden och Uppsala kommun. Lennart har universitetsmeriter – bland de övriga gästerna fanns Universitetets förre rektor, Bo Sundqvist – men jag skulle ändå främst vilja framhålla hans tillhörighet till nykterhetsrörelsen, ja folkrörelsesfären. Det var också ett nöje att, innan vi gick, under hans guidning ta del av innehållet i hans bokhyllor, där det till exempel fanns en stor avdelning lyrik.

Påfallande många av dem som kom till mottagningen var gamla arkabor, inte samtliga i dag helnykterister, men Lennart håller den gamla stilen, så det serverades ingen alkohol. Själv drack jag tranbärsdricka.

För övrigt hade den här födelsedagsbjudningen karaktären av knytkalas. Många av gästerna, särskilt de kvinnliga, hade lämnat mycket välsmakande bidrag till en kall och riklig buffé.

Bland gästerna fanns en rad arkabor som jag känner igen men i ungdomsåren inte kände närmare. Men där fanns också sådana som har hört till Birgittas och, lite senare, även mina vänner: Käthe Elmgren, som under måltiden satt mitt emot oss, är det kanske främsta exemplet; med henne och hennes familj har vi med ibland ojämna mellanrum haft kontakt genom åren. Och i Öregrund brukar vi träffa ett par som var ett par redan på Arken, Inger och Sigvard Nilsson.

Skjuts dit och hem fick vi av Bengt Kettner, Birgittas första man, som sedan länge lever sitt liv med en annan gammal arkabo, Inger Grandell, en av dagens festkommitterade. Bengt och Inger är med i samma socialdemokratiska förening som jag och Birgitta, den i Svartbäcken. Och om vi ska hålla oss till just partivänner, fanns också Leni Björklund, gammal arkabo även hon, med bland gästerna.

Många av oss som var där har, som jag tidigare antydde, avfallit från nykterheten, men jag har stor respekt för nykterhetsrörelsen, så jag tänker inte avsluta med någon skål för jubilaren.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^