Korta meningar

29 juli 2009 16:01 | Korta meningar, Politik | 1 kommentar

Moderaterna kallar sig numera för arbetarparti. I Vilda Västern fanns det en skojare som kallade sig Hederlige John.

* * *

Avdelningen superhjältar: Bäverkvinnan (C).

* * *

Under Pride-veckan försökte han testa om han var bisexuell men fick ett stick på ollonet.

* * *

Aktuell suck i jämtindebatten: Varför måste alla de här folkpartisterna söka sig till just Socialdemokraterna?

Carin Jämtins inlägg om den gemensamma sektorn är ett steg framåt. Men i nästa omgång bör socialdemokratin gå längre

28 juli 2009 17:32 | Politik | 34 kommentarer

Det är bra att Carin Jämtin i dagens Dagens Nyheter (28 juli 2009) sätter ned foten. Rubriken på hennes DN.Debatt-artikel är ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”.

Den ståndpunkt hon driver är att skattepengar, avsedda för privat drivna företag inom offentligt finansierade verksamheter som skolor, hemtjänst, äldreboenden, sjukvård, stöd till funktionshindrade et cetera, inte får gå i privata aktieägares fickor. Hon vill som ett minimum se en lagstiftning om vinstbegränsning i den privat drivna delen av värlfärden.

Jämtin vill ha ett kongressbeslut (S) om detta, och det här är enligt min mening ett minimiprogram – jag betonar ordet minimiprogram – för hur socialdemokratin ska ställa sig till det som en gång i världen var den gemensamma sektorn.

Du kan läsa hennes artikel här.

Genomför man det som Karin Jämtin föreslår, sållar man åtminstone bort de privata alternativ, som drivs av aktörer, vars främsta intresse är att tjäna pengar. Men socialdemokratin har under sin långa framgångsera praktiserat en ännu mer restriktiv hållning till privat verksamhet i utbildnings- och välfärdssektorn: verksamheten skulle vara inte bara offentligt finansierad utan också utförd i offentlig regi.

Så sent som i 1990 års partiprogram fanns följande formulering, som jag minns och kan tolka väl, eftersom det var jag som i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen skrev texten:

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.

Det här innebär inte att all verksamhet inom skola, barnomsorg, vård et cetera måste bedrivas i enhetlig form. Kommunerna och landstingen kan mycket väl organisera dessa verksamheter så, att medborgarna erbjuds olika utformade alternativ, vad gäller inriktning, pedagogik, serviceinnehåll och annat sådant som brukar anföras som skäl för att man bör tillåta privat drivna alternativ på de här områdena.

Avsteg från principen offentligt finansierat = offentligt utfört bör tillåtas bara där till exempel pedagogiska eldsjälar inom ramen för ett kooperativ, en folkrörelse eller en förening vill driva verksamhet med en inriktning som inte redan finns tillgodosedd inom motsvarande kommunal eller landstingskommunal verksamhet. En ännu större mångfald måste man tillåta inom den i programcitatet nämnda kultursektorn, men även inom det området bör det finnas inslag av offentliga monopol – det viktigaste exemplet är biblioteksväsendet.

Hitchcockfilm från kalla krigets tid

28 juli 2009 13:23 | Film, Politik | 1 kommentar

Alfred HitchcocksEn läcka i ridån” (”Torn Curtain”, 1966) är en film från kalla krigets tid. Den handlar om dragkampen mellan Öst och Väst om kärnvapen, lite oklart exakt om vad för slags, detta eftersom båda sidor ju då redan hade tillgång till sådana; de formelskriverier på en svart tavla som förekommer i filmen antar jag är rent nonsens.

Den här filmen hör, trots sitt intressanta ämne, knappast till Hitchcocks bättre, men den börjar hyggligt: Vi möter en amerikansk forskare, Michael Armstrong (Paul Newman), på resa i Norden med sin sekreterare, till lika fästmö Sarah (Julie Andrews). Som synes spelas huvudrollerna av yngre skådespelare, som Hitchcock dittills inte hade använt, och han lär från början ha önskat andra men, av ett slags moderniseringsskäl, ha blivit övertalad av filmbolaget att använda sig av nya affischnamn. Framför allt Newman gör dock sin roll väl, även om det lär ha förekommit kontroverser mellan honom och Hitchcock under inspelningen.

Armstrong är således något slags atomforskare, och som tittare blir man genast intresserad, när han i Købehavn får ett mystiskt meddelande om att han har ett paket att hämta och dessutom gör sitt bästa för att dölja detta även för sekreteraren/fästmön. Hon dras emellertid genast in i den delen av historien genom att på det antikvariat han ombeds gå till hämta försändelsen i fråga.

För trots att Armstrong och Sarah alltså står varann nära också privat – i filmen förekommer bland annat en sängkammarscen med de här ogifta i samma säng, något otänkbart i tidigare hollywoodproduktioner – förstår hon att han döljer något för henne. Så när han plötsligt aviserar en längre resa till Stockholm utan henne, börjar hon rota närmare i hans förehavanden.

Det visar sig att hans resa inte alls går till Stockholm utan till Östberlin i DDR. Till hans stora överraskning finns då, helt oplanerat från hans sida, också Sarah med på planet.

Och hon är vid det här laget, och förstås ännu mer efter ankomsten, där han tas emot av maktapparaten och pressen och då framträder som avhoppare, helt förtvivlad: Är han alltså en förrädare? Varför gör han så här?

Från och med ankomsten till Östberlin blir den här historien mer än lovligt osannolik. Även Sarah får tillstånd att tillsammans med Armstrong resa in i DDR och vistas där tillsammans med honom. Övervakningsapparaten runt dem är ett såll med stora hål, och de får möjlighet att röra sig på ett sätt som knappast hade varit möjligt, om det här hade varit på riktigt.

Dock visar det sig, vilket vi tittare då väl redan i allmänhet hade anat (så småningom förstår också Sarah samma sak), att Armstrong bara har låtsats: I själva verket är han amerikansk agent, och han är ute efter att plocka en framstående östtysk kärnforskare, professor Gustav Lindt (Ludwig Donath) på de forskningsrön han själv och USA behöver för att fullborda det projekt han arbetar med, vilket så småningom också lyckas.

Handlingen störs av att man där har stoppat in en omständligt skildrad utflykt, som via ett museum för Armstrong ut på den östtyska landsbygden – varför han just där, på en traktor, ska träffa en representant för det amerikanska underrättelseväsendet framstår som en gåta. Dock rymmer den här lantliga utflykten en våldsscen, som hör till de mest utstuderade i Hitchcocks hela filmproduktion: Armstrong har, trots alla försiktighetsåtgärder, ändå fått påhäng av sin ”kappa” Gromek (Wolfgang Kieling), och striden mellan dem, som slutar med att Armstrong håller Gromeks huvud i en gasugn, är verkligen spännande.

Slutet, med bussen in mot Östberlin och händelserna där, är så pass osannolikt att det inte är värt att närmare skildras. Här märks det tydligt att den gamle häxmästaren verkligen inte alltid var på toppen av sin förmåga.

Kan ingen skjuta den där Bertil

27 juli 2009 22:49 | Deckare, Film, Media | 2 kommentarer

som ideligen avbryter Beck-filmerna?

Det är inte varje dag jag tycker att det ligger något i det Timbro-högern säger

27 juli 2009 12:11 | Politik | 3 kommentarer

För det mesta är jag djupt skeptisk till budskap som framförs av Timbro-högern.

Men i Dagens Nyheter i dag (27 juli 2009) finns det på DN.debatt en artikel av tre personer från Timbro, VDn Maria Rankka samt utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja, ”Skattemedel för miljarder går till EU:s propaganda”, som innehåller åtskilligt tänkvärt.

Jag citerar:

”Varje år plöjs stora summor ned i en hord av tankesmedjor och idéinstitut runtom i Europa som alla har det gemensamt att de aktivt förespråkar att alltmer ska beslutas av EU.”

”I vår undersökning ger vi exempel på hur EU-institutionerna med stor uppfinningsrikedom använder offentliga medel för att flytta fram sina egna positioner och föra i hamn en utveckling som medborgarna och skattebetalarna ställer sig kritiska till.”

Slutsatsen, sammanfattad i ingressen, är: ”Skeptiska EU-medborgares skattepengar används för att få folk att gå med på ökad makt för EU.

Jag är för att EU främjar frihandel och bidrar till att lösa verkligt övernationella problem som miljöförstöringen. Men jag är samtidigt en svuren motståndare till allt mer av europeisk federalism, alltså en ökande centralmakt, på snart sagt alla områden.

Följaktligen anser jag det vara ett övergrepp att använda mina skattepengar till att övertyga mig och mina meningsfränder om motsatsen.

Läs och bedöm själva – artikeln hittar du här.

Alltför korta sommarmöten

26 juli 2009 17:17 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Om nazister som fortsatte att verka i Latinamerika

26 juli 2009 12:50 | Deckare, Film, Politik | Inga kommentarer

I flera av sina filmer skildrade Alfred Hitchcock nazisters verksamhet i andra miljöer än Tyskland. Ett mycket bra exempel är ”Notorious” från 1946, här i Sverige kallad ”Notorious!”.

Det är en mycket bra film, med ett utmärkt manus av Ben Hecht och där häxmästaren Hitchcock verkligen tar vara på spänningsmomenten, så att man som tittare är benägen att bita på naglarna. Amerikansk agent är här Cary Grant (T R Devlin), som vi också har sett i en mer oavsedd roll som agent i mästerstycket ”I sista minuten”.

Liksom i den filmen finns det ett kvinnligt lockbete, i det här fallet spelat av Ingrid Bergman: Alicia Huberman är dotter till en dömd nazispion och är därför, enligt det amerikanska underrättelseväsendet, väl ägnad att vara det agn, som får en nazikoryfé, som gömmer sig i Brasilien, Alex Sebastian (spelad av Claude Rains) att nappa på kroken och sen, väl där, avslöja det gäng av tyska krigsförbrytare som vistas där och, inte minst, vad de nu har för sig och planerar att göra.

Historien börjar i Miami, där Alicia vid ett av de alltför många och alltför spritindränkta parties hon gillar att delta i uppvaktas av Devlin, först – som hon tror i alla fall – i mer normala avsikter. Hon delar inte, och har aldrig delat, faderns nazisympatier, så det är inte där skon klämmer. Men hon vill inte ha någon politisk agenda, och hon blir rasande på Devlin också för att han försöker utnyttja henne. Ilskan har även att göra med att hon faktiskt har fallit för honom – och sen blir det inte bättre av att också han hyser känslor för henne, känslor som inte har något att göra med hans roll som agent.

Icke desto mindre ställer hon till slut upp på att genomföra det av säkerhetstjänsten planerade uppdraget och flyger tillsammans med Devlin till Rio de Janeiro.

Kontakten med Sebastian underlättas av att han en gång i världen har visat starkt intresse för Alicia, dotter till en aktiv nazist som hon var. På den tiden var hon inte intesserad, men nu arrangeras ett möte, för övrigt på hästrygg, för att hon, den här gången med större intresse, ska stifta ny bekantskap med honom.

Det här lyckas, och trots att Sebastians mor Anna (getaltad som en korsning av valkyria och lägervakt av Leopoldine Konstantin) är misstänksam, vill Sebastian gifta sig med Alicia – och får ja. På det här sättet kommer Alicia in i det hus, där Sebastian, snart hennes make, träffar sina tyska nazikontakter.

Devlin har varit med (och har arrangerat) Sebastians och Alicias möte (”av en slump”) och spelar i fortsättningen rollen av vän och avspisad beundrare till Alicia. Han inte bara mottar rapporter från Alicia när hon ensam är utanför huset utan låter henne, nu den unga hustrun i huset, också bjuda sig dit, alltså till naziflyktingarnas högborg.

Det är nu filmen blir riktigt otäck. En av de inbjudna till nazistgruppens möten, en som inte riktigt håller måttet, försvinner mystiskt – vi tittare får också veta vad som händer honom. Alicia upptäcker att det finns utrymmen i huset som hon inte har tillträde till; bland annat gäller det vinkällaren. Alltså stjäl hon nyckeln dit från makens nyckelknippa och ger den under en stor fest, dit också Devlin är bjuden, till honom.

De tar sig tillsammans utan att upptäckas ner i källaren och Devlin hittar där flaskor, som trots etiketterna uppenbarligen inte innehåller vin. När en av dessa flaskor genom ett missöde går sönder, visar den sig innehålla något som ser ut som sand. (Senare analys visar att det rör sig om uran, ett typiskt grepp för den här epoken efter Hiroshima och Nagasaki.) Devlin fyller en annan flaska med innehållet och de sopar skärvorna under vinstället.

Nyckelstölden upptäcks av Sebastian, och Alicia går rakt in en fälla, när hon återbördar nyckeln på hans nyckelknippa. Sebastian hittar flaskan med det utbytta innehållet, också skärvorna, och inviger sen modern i vad han nu förstår, och hon får då sin misstro mot svärdottern bekräftad – men nu är goda råd dyra: Båda vet vad som kommer att hända Sebastian, om hans tyska nazikumpaner får veta vad som har hänt. Med moderns aktiva hjälp börjar de långsamt förgifta Alicia.

När den allt mer försvagade Alicia ändå lyckas träffa Devlin ute på stan, börjar han ana oråd om vad som händer med Alicia, när hon senare hålls isolerad i ett rum i huset.

Det riktigt nagelbitarartade avsnittet kommer i filmens slut, när Devlin – mer driven av kärlek till Alicia än av sin roll som agent – tar sig in i huset mitt under ett pågående nazigruppmöte och sen lyckas ta sig uppför trapporna till det rum, där Alicia hålls isolerad. Han ser förstås i vilket tillstånd hon är – hon kan knappt hålla sig vaken – och börjar ta henne nerför trappan, där de blir upptäckta.

Devlin utnyttjar här kallt det faktum att de övriga nazisterna inte känner till bakgrunden till Alicias tillstånd och, framför allt, att hon har bidragit till att avslöja vad de håller på med. Devlin upprätthåller rollen av vän som har kunnat konstatera, att Alicia omedelbart behöver vård på sjukhus, och säger att han har ringt ett sjukhus som ska ta emot henne – man ska då veta att rummet där Alicia har hållits isolerad också saknar telefon.

Sebastian och hans mor tvingas hålla god min, och Sebastian följer Devlin och hustrun ut till bilen i avsikt att också själv kunna undkomma sina nazivänner. Men Devlin stänger hårdhjärtat och oväntat bildörren och kör i väg.

Upp för trappan fram till dörren, där nazikumpanerna står och väntar, går med blytunga steg Sebastian, ungefär som en dödsdömd tar sina sista steg upp mot galgen. Sen sluter sig porten bakom honom, och filmen är slut.

Melodikrysset nr 30 2009

25 juli 2009 11:42 | Barnkultur, Film, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I dag har Anders Eldeman knäckt mig med en TV-seriesignatur – TV-serier är, som jag tidigare har bekänt, inte min starka sida. Alltså vet jag inte om TV-serien i den avslutande frågan handlade om Molly, Polly eller Dolly eller vad hon nu kan ha hetat. /Polly, ur ”Pang i bygget”, ska det vara, upplyser mig en läsare./

Inte heller har jag sett ”Dirty Dancing”, men i det fallet kom jag med hjälp av ledbokstäverna på varifrån musiken var hämtad.

Det jag slutligen hade svårigheter med var den där tangon som skulle ge ordet ”eld” – jag kände igen den, men polletten ville inte trilla ner. Fast det var ju inte låttiteln som efterfrågades. /”Kiss of Fire” var det, upplyser mig en annan läsare./

Däremot sa det genast ”Pling”, när jag hörde Kicki Danielsson på engelska sjunga sin låt från Eurovision Song Contest 1985, ”Bra vibrationer”, den som börjar ”Du ger mig bra vibrationer”. Den skrevs av Lasse Holm och alltså Ingela ”Pling” Forsman.

I årets svenska melodifestival klarade sig Caroline af Ugglas mycket bra, med ”Snälla snälla”.

2007 vann Helena Paparizou Eurovision Song Contest med ”My Number One”, vilket gav Grekland förstaplatsen. Här hörde vi dock bamseversionen av den här låten.

Även Ola Salo och the Ark har ju tävlat – mindre framgångsrikt – i Eurovision Song Contest, men i dag hörde vi inte deras bidrag där utan ”Little Dysfunction Dysfunk You”.

TV-signaturer är alltså inte min starka sida, men efter en stund kom jag på att den signatur vi i dag hörde till en barnserie måste höra till ”Scooby-Doo”, som vi förresten har i filmhyllan för barnbarnen, Viggo och Klara.

Erik Axel Karlfeldts och Sven Scholanders ”Vid Färjestaden” hör naturligtvis inte hemma i avdelningen barnvisor, men jag lärde mig den under folkskoletiden och vet att den handlar om Öland.

Och på nästa skolstadium, under realskoletiden, kom jag i kontakt med Birger Sjöberg och lärde mig texten till ”Den första gång jag såg dig”. Numera har jag allt av Sjöberg i bokhyllorna, också Fridas visor i skivhyllorna.

Och jag är lagom gammal för att inte bara känna igen ”Stenka Rasin” utan också själv minnas att den brukade spelas av trumpetaren Arne Lambert.

Av samma skäl känner jag igen ”Gamle Svarten”, även när hästen, som här, misshandlas. Gamle Svarten var alltså häst, och hästar brukar bo i stall.

Därifrån kan steget synas långt till Buddy Holly och Genesis, men jag har lyssnat även på dem och klarade således båda.

I Melodikrysset är det bredden som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett Europa i nazismens skugga

24 juli 2009 16:11 | Politik, Serier | 2 kommentarer

Sir Arthur Benton – Operation Marmara” (översättning Stefan Carlsson, Albumförlaget, 2009) utgör första delen av en fransk serietrilogi, ”Sir Arthur Benton I: Opération Marmara”. Tecknaren heter Stéphane Perger, och manusförfattaren kallar sig bara för Tarek, vilket så vitt jag förstår är ett arabiskt namn. Är det någon som vet hans fullständiga namn?

En av huvudfigurerna heter Sir Arthur Benton, även känd som överste Kensington, som trots sitt brittiska medborgarskap inte bara har rötter i den preussiska adeln utan också är antisemit och arbetar för de tyska nazisterna. Hans huvudmotståndare Émile Marchand (Armand de la Taille, greve av Foix) är fransk agent; han är en konservativ aristokrat som inte bara bekämpar nazisterna utan också slåss för att det franska kolonialväldet ska bestå. Och trots sitt eget ideologiska hemvist är han beredd att aktivt samarbeta även med tyska kommunister så långt att man kan uppfatta seriestoryns skildring av den politiska och ideologiska kampen i 1930-talets Europa som kommunistvänlig.

Historien börjar i Nürnberg 1945, där Benton förhörs under mycket hårdhänt behandling. Marchand tar över, mer i samtalsform, och så rullas en historia upp som tar sin början i Istanbul 1929. Via Bulgarien tar sig Marchand tillsammans med den av honom arméutbildade Brigitte Latour och den tyske kommunisten Karl Arendt (Helmut von Millow), som själv arbetar inom Abwehr, till Berlin för att oskadliggöra Benton.

Hela historien ska här inte avslöjas, inte bara för att den har en del sidor som är så dunkla att de ibland är svåra att tyda. Med det vill jag säga att storyn kunde ha varit mer spännande, om den hade varit mer pregnant berättad – som jag ser det kunde det också ha varit mer action i några av de enskilda skeendena.

Men så är historien alltså inte berättad. Inte minst genom att den i stället ofta bygger på bildsekvenser utan ord, är det i hög grad tecknarens, Stéphane Pergers, förtjänst att helhetsintrycket av albumet ändå blir så positivt. Jag har inte på mycket länge läst en så vältecknad serie, där också personerna tecknas på ett individualiserat sätt, något som inte alltid karaktäriserar bildberättande i serieform.

Sammantaget har det blivit så bra att jag gärna kommer att läsa de kommande två albumen.

Joe Hill på svenska

23 juli 2009 16:19 | Musik, Politik | 17 kommentarer

När jag 1969 gav ut ”Joe Hills sånger” (Prisma) på svenska, såldes den snabbt i tiotusentals exemplar, och jag bidrog på så sätt till att göra Joe Hill – Joel Emanuel Häglund, 1879-1915 – känd och sjungen i sitt gamla hemland, inte minst i dess arbetarrörelse.

I Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 7, 12 april) skrev jag om några av de LP-skivor som kom i den här svenska Joe Hill-boomen:

Joe Hill

Riksteaterns stora turné med Barrie Stavis’ Joe Hill-pjäs (se Aktuellt 3/1979) har medfört en ny våg av intresse för Joel Emanuel Hägglund från Gävle.

Pierre Ström, Oscar Norrman och Anders Granell, som medverkar i den uppsättningen, har också gett ut LPn ”Joe Hill lever!!!” (Riksteatern/YTF MUD-501360, MUDIST), Det är ingen dum platta, även om det kunde ha varit lite mer jävlaranamma och kampglöd i den; det gäller till exempel ”Svarta präster”. Och nog gör Monica NielsenDet är kraft i vårt förbund” bättre. Deras ”Halleluja gå och driv” är lite för popig i min smak. Och så vidare. Men åtskilligt är bra också. Till exempel ”Luffaren”, ”Allihopa kommer med” med dess barbershop singing, ”Vad vi vill”, ”Det är lång väg att gå i soppkön” och ”Världens alla slavar vakna” (jättebra!). ”Casey Jones” är i och för sig inte så dum, men den ska väl egentligen inte låta så här?

Det senare är en invändning som jag i än högre grad tycker gäller Mora Träsks LP ”Joe Hills sånger” (Mora Träsk Musik MTM 6, distribution Plattlangarna). Deras ”Casey Jones” – ursprungligen en järnvägsballad – är lite för snabb. I spänningsfältet mellan ursprungsmelodi och kampsång går åtskilligt intressant att göra. Men vad är poängen med att göra om Stephen Foster-melodin ”Vi ska sjunga” (med en ny, inte särskilt bra text av Leif Walter) till New Orleans-jazz? Men för att vara rättvis: Mora Träsk gör flera bra versioner av Joe Hill-sånger också. ”Räkna noga” (med banjo) och en inte så släpig ”Rebellflickan” till exempel.

Men den hittills bästa Joe Hill-LPn på svenska är fortfarande ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, MUDIST) med Finn Zetterholm.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^