Melodikrysset nr 46 2008

15 november 2008 11:45 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Serier, Ur dagboken | 15 kommentarer

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ‘Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

13 november 2008 13:20 | Citat | Inga kommentarer

Hittat via Journalisten nummer 24 2008:

Kvinnor får hjälp med missbruket

Rubrik i Folket

Hörselskadade går utan hjälpmedel

Rubrik i Upsala Nya Tidning

Män med cancer lever längst

Rubrik i Falu-Kuriren

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 9 2008:

”I tolv timmar tvingades HP, 28, ha en värkande metallbit i ögat. Orsaken var att det inte fanns en enda ögonläkare i tjänst i Skåne efter klockan sex på kvällen.
- Jag skickades bara hem med lite salva i handen, säger han.”

Kvällsposten

Älgar påkörda – en till lasarettet

Rubrik i Smålandsposten

Påkörd kvinna gick mot rött

Rubrik i Hufvudstadsbladet

”Klockan 12.53 på måndagen födde den norska prinsessan Märtha Louise och hennes make Ari Behn en dotter, meddelade det norska hovet på måndagseftermiddagen.”

Dagens Nyheter

Last chorus: Lasse Sandberg

13 november 2008 13:15 | Barnkultur, Media | Inga kommentarer

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

Protest och uppror

12 november 2008 18:30 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Mitt förhållande till punken är kluvet. I min jättelika samling av politisk musik finns förstås allt av Ebba Grön. Men som skivrecensent under den aktuella perioden sågade jag också många av de skivor som var att betrakta som punk. Dels för att många av banden spelade illa. Dels – och det är kanske mer intressant i det här sammanhanget – för att jag, från mitt vänsterperspektiv, ofta fann punkarnas samhällskritik ostrukturerad.

När tidskriften MOJO nu (som bilaga till novembernumret 2008) ger ut samlings-CDn ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”, tvingas jag på nytt pröva mina gamla uppfattningar om den här musikgenren. I urvalet av sånger med protest och uppror som gemensamt tema finns för all del också en klassiker som Woody GuthriesThis Land Is Your Land”. Men i övrigt har de nyare av de här sångerna, bortsett från Billy BraggsPower In a Union” (som jag förstås har i min skivsamling), inte det klassiska arbetarklassperspektivet. Därmed inte sagt att detta är det enda legitima upprorsperspektivet; jag återkommer till detta.

MOJOs urval har förvisso just ett upprorsperspektiv, men detta perspektiv är i det här fallet väldigt tydligt präglat av tänkta och uttalade trådar till The Clash (1976-1986), vars låtar speglade livet i ett London, präglat av bland annat rasmotsättningar (ett ämne som definitivt hör hemma i mitt vänsterperspektiv på tillvaron) men också av andra sorters uppror med mer diffus bakgrund. The Clash får både börja och avsluta den här CDn, med ”Tommy Gun” respektive ”Clampdown”, som sägs vara inspirerad av Three Mile Island-haveriet. Men det går också trådar mellan å ena sidan The Clash och deras Joe Strummer och å andra sidan flera av de övriga artisterna och deras låtar.

De senare hör inte alltid hemma inom just punkmusiken, men de är, ibland mer, ibland mindre, prägalde av samma slags tidsanda.

Här finns till exempel några jamaicanska artister, med Bob Marley i spetsen. Marleys tema i ”Soul Rebel” – ”I’m a rebel, a soul rebel” – känns ganska allmänt om man betänker att det här är en CD med upprorstema. En annan jamaican, Tapper Zukie, har i så fall en mer utmanande titel på sitt bidrag, ”MPLA”. ”Leggo Violence” med Dillinger skulle jag vilja kolla lite mera, men jag har inte lyckats hitta texten.

Till det som gör den här skivan intressant hör just att den inte är Europa- eller USA-centrerad. The Action 13 har med ”More Bread to the People” åstadkommit en intressant protestsång mot missförhållanden i Nigeria. Och algeriern Rachid Taha har med ”Rock El Casbah” i Clash’s anda beskrivit en helt annan sorts miljö än den som finns i London.

Men USA finns förstås representerat, inte bara genom Woody Guthrie. Rasfrågan är ett tema i ”Choice of Colors” med The Impressions, ett stycke R & B som kanske är väl smörigt i min smak. Men Nina SimonesThe Backlash Blues” med text av den afroamerikanske poeten Langston Hughes biter desto bättre:

The Backlash Blues

Text: Langston Hughes
Musik: Nina Simone

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just who do think I am
You raise my taxes, freeze my wages
And send my son to Vietnam

You give me second class houses
And second class schools
Do you think that alla colored folks
Are just second class fools
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

When I try to find a job
To earn a little cash
All you got to offer
Is your mean old white backlash
But the world is big
Big and bright and round
And it’s full of folks like me
Who are black, yellow, beige and brown
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just what do you think I got to lose
I’m gonna leave you
With the backlash blues
You’re the one will have the blues
Not me, just wait and see

Upprorisk i samma anda är också New York-gruppen The Last Poets’When the Revolution Comes”.

Och jag skulle gärna återge den mångfacetterade texten till ”H2O Gate Blues” med Gil Scott-Heron och Brian Jackson, om den inte vore så vansinnigt lång. (H2O, det vill säga vatten, heter Water på engelska.)

I den figurerar även Vietnam, och det leder oss vidare till Robert WyattsOut of the Blue”, som har ett vad man skulle kunna kalla för nerifrånperspektiv på flygbombningar:

Out Of The Blue

Text och musik: Robert Wyatt

ahhhhhhhhhhhh
No need to wipe your feet
The welcome mat’s not there
I’ll just take care before you dare
To step inside my door

Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable

The room wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
Beyond all understanding
You’ve blown my house apart

You set me free
You set me free
You set me free
You set me free
You set me free to let you know
You set me free to let you know
You planted everlasting hatred in my heart
You planted everlasting hatred in my heart

My rooms’ wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
You planted all your everlasting hatred in my heart x4
You have planted all your everlasting hatred in my heart x5

”Out of the Blue” är musikaliskt ett intressant samspel mellan vokalt och instrumentalt.

Skäl att vara arg

12 november 2008 14:49 | Barnkultur | 1 kommentar

Birgitta Stenbergs (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Billy är arg” (En bok för alla, 2008, i original på Bonnier Carlsen 2006) är en riktigt lyckad bilderbok.

Birgitta Stenbergs text handlar om en dag då allt känns avigt, allt från det att Billy vaknar på morgonen, då hans till att börja med oförklarliga ilska går ut över stackars Nalle, normalt hans gosedjur i sängen. Han fullföljer genom att ställa till det ordentligt i sitt rum.

Allt känns fel: vädret, Lotta och hennes lillebror, Molly och hennes hund Ruff. Billy är arg på allt och alla.

Men så upptäcker hans förskjutna och utskällda kompisar, att han nyser och har feber. Och snart kommer mamma och tar in honom, lägger honom i sängen tillsammans med Nalle. Runt sängen står de nyss utskällda kompisarna och visar förståelse.

Birgitta Stenberg har åstadkommit en fin och meningsfull vardagshistoria, och Mati Lepps illustrationer lägger till en dimension som gör boken dubbelt så bra: betydelsebärande detaljer i rummet, Billys minspel och runda fysionomi och så den där purjolöken som Billy under en stor del av handlingen av någon outgrundlig anledning går och bär på.

Tilda vill klättra

11 november 2008 22:19 | Barnkultur | 2 kommentarer

En bok för alla har återutgett Cecilia Davidssons (text) och Helena Davidsson Neppelbergs (bild) ”Tilda i toppen” (Alfabeta 1998, EBFA 2008).

Tilda är ingen vanlig tjej: leker varken med dockor eller bilar, cyklar inte, hoppar inte rep, lägger inte pussel, ritar inte, vill inte se barnprogrammen i TV. Men kanske är hon inte helt ovanlig ändå: Hon gillar att klättra! Till att börja med på stolar och bord och i bokhyllan.

Så långt är hon lik många andra barn, men hon vill klättra mycket högre, till exempel upp på skorstenen. Till sin stora besvikelse får hon ingen stege i fördelsedagspresent.

Men skam den som ger sig. En dag smiter hon ut i skogen och klättrar upp i högsta granens topp.

Så småningom hittar först pappa, sen mamma henne där i grantoppen – och trots kåda på händerna och barr i håret tar även de sig upp i trädet. Och så slutar det med en ganska osannolik idyll: hela familjen hänförs av utsikten ända bort till farmors och farfars hus och av den ut över havet; de njuter av solnedgången och stannar ända tills det har blivit natt med stjärnor på himlen.

Helena Davidsson Neppelbergs illustrationer är kanske inga konstnärliga mästerverk, men de är tydliga och illustrativa, vilket säkert också det uppskattas av de mindre barn den här boken vänder sig till.

Vi läser kan bli bättre

11 november 2008 21:28 | Media, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag har äntligen varit på Akademibokhandeln/Lundeq och köpt första numret (nummer 1 2008) av tidningen Vis avläggare Vi läser. Det är en snygg produkt, som gjord för att ha liggande framme i hem vars ägare vill visa sig kulturintresserade. Men för min del kan jag inte dölja att jag är besviken.

Den är gjord av journalister som gillar böcker; det är inte tu tal om något annat. De flesta av dem skriver väl, förefaller också ha grundkunskap om de författare de intervjuar eller skriver om. Men artiklarna är, hur välskrivna de än är, ytligare än de artiklar vi kan läsa om samma författare på kultursidor och i specialtidskrifter.

Kristina Lindström har fört samman tre författare för ett samtal ”om skrivandets lust och vånda”: Elsie Johansson, Peter Kihlgård och Joanna Rubin Dranger. Trots den citerade deklarationen saknar jag den röda tråden, förstår heller inte varför just de här tre författarna har förts samman.

Charlotte Pehrsons intervju med Bodil Malmsten kretsar kring det som har sysselsatt många av Bodils bloggläsare – jag är en av dem: Varför uppbrottet från det existerande eller fiktiva Finistère? Men Bodil släpper inte intervjuaren riktigt in på livet.

Bodils blogg är för övrigt en av sammanlagt tio bloggar med litterär anknytning som presenteras på ett uppslag i Vi läser. Men det görs ytligt och kvälls- eller veckotidningsaktigt: bloggarna kategoriseras med hjälp av etiketter som ”skvallerfaktor”, ”hur-jag-mår-faktor”, ”hatfaktor” och i ett par fall rent av ”litterär faktor”.

I samma tidningsanda ägnas en artikel åt böcker som medel för terapi när man har gått in i väggen och har hamnat på psykiatrisk klinik.

Riktigt nonsensartat är det grafiska schemat över fyra sidor om relationer mellan författare, förläggare och journalister.

Lite av samma underhållningsslag är ”Deckarlabyrinten. Vilken deckartyp är du?”.

För mig får tidningar gärna innehålla också underhållning och trams – jag är ingen gravallvarlig typ, var det heller inte när jag själv var chefredaktör för ett magasin med stor upplaga.

Men kan man verkligen göra en bra tidskrift om skönlitteratur utan att skriva mer om sådant som ligger under ytan? Och kan man göra en tidskrift ”för dig som älskar böcker” utan att publicera en enda ny och spännande skönlitterär text?

Jag vill inte efter ett enda nummer döma ut en så ambitiös satsning som Vi läser. Men ska den här tidskriften finna många läsare bland på allvar litteraturintresserade människor, måste den få större djup i artikelmaterialet och kompletteras med noveller och lyrik.

Trädgårdstankar i novemberregnet

10 november 2008 13:57 | Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Vi har övergett sommarhuset i Öregrund för lägenheten i Uppsala. Vädret är grått och regnet strilar ner, men jag börjar i alla fall tänka på trädgård. Och då tänker jag inte på vår trädgård i Öregrund utan på utemiljön runt våra hus här på Idrottsgatan.

Husen, från mitten av sextiotalet, är stilrena och vackra. Men ytorna mellan och runt dem har aldrig levt upp till husens skönhet.

Planteringarna är fantasilösa och mekaniskt utlagda. Bostadsrättsföreningens styrelse tycks ha ett ont öga till träd (utom till de anskrämliga blågrå julgranar man en gång planterade i besparingssyfte – dem kunde man gärna elda med, nu när det tydligen ska uppföras ett par grillplatser). Senast har vi fått meddelande om att oxlarna vid gatuinfarten ska väck, bland annat för att de har kladdiga bär. Men de är ju vackra, inte minst då de har de här röda bären!

Min hustru har gjort en del tappra försök att göra den här miljön varmare. Hon har planterat in vårblommande lökväxter. Och så har hon, i anslutning till våra balkonger på nedre botten och i en rabatt som syns tvärs över gräsmattan från våra fönster satt plantor av till exempel pion och lupin. Men det mesta av det senare verkar vara borta nu. Några som har erfarenhet från annat håll påstår att fastighetsskötare oftast saknar kunskap om växter och helt sonika rycker upp allt som inte verkar höra hemma i de snörräta buskraderna.

Men varför skulle man inte kunna göra markytorna mellan och runt våra höga bostadsrättshus ungefär som en gammaldags trädgård: med höga och låga träd, gärna blommande, gärna fruktträd till glädje för traktens ungar, rabatter med prunkande perenner där oregelbundenhet och färgprakt ersatte de snörräta raderna av likadana ölandstok, gräsmattor som på försommaren var översållade av blå scilla, syrensnår med bestånd av krollilja? Jag skulle heller inte känna avund om ett par familjer av de många som bor här gavs tillstånd att ha kökstäppa eller kryddgård på den gemensamma marken – vi skulle alla kunna njuta av deras nedlagda möda.

Vi har ju allt det här runt vårt hus i Öregrund, men vi skulle inte ha något emot att det blev vackrare och mer ombonat också runt vår lägenhet inne i stan. Jag har hört motargumentet att träd förstör utsikten för folk som bor marknära (det gör vi), men det ska mycken annan utsikt till för att kunna konkurrera med att på försommaren kunna titta rakt in i ett blommande äppelträd.

Snart är det dags att knalla ut i den grå novembervätan.

Men jag har en sak att se fram emot: Jag ska hämta Klara på dagis och Viggo i skolan. Att vara morfar sprider ljus även över mörka novembereftermiddagar.

Fars dag

9 november 2008 18:58 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nej, jag har inte fått någon slips, inte heller några strumpor.

Men Birgitta gick upp tidigt i morse och totade ihop två smörgåsbakelser – en åt mig och en åt henne till morgonkaffet – av så mäktigt slag att de räckte också till lunch.

Och så fick jag presenter: På DVD Allan Edwalls filmatisering av Sigfrid Siwertz’Mälarpirater”, på dubbel-CD ”Swing from Paris” med Django Reinhardt och så böcker av två författare som jag har läst allt på svenska av, Arto PaasilinnasUppdrag: Skyddsängel” och Michael ConnellysRäven”.

Av barnen ringde först av alla Anna, som sjöng för mig, innan hon skulle i väg till kyrkan för att predika.

Senare på eftermiddagen ringde också Matti, som numera sen länge bor på Söder i Stockholm.

Hos honom hade mellandottern, Kerstin, övernattat; hon var nämligen i går kväll på konsert med Tomas Andersson Wij – som ni ser finns det ett och annat gemensamt mellan generationerna i den här familjen. På vägen hem från tåget i dag tittade hon in hos oss och gav mig ett nummer av MOJO med vilken det följde en (i mitt fall) passande CD: ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”.

* * *

Min egen pappa, född 1912, dog alldeles för tidigt, 1977.

Jag var journalist då, chefredaktör, och måste pressa ur mig en text även den morgon då jag just hade fått dödsbeskedet. Så jag skrev om pappa och om döden i min bloggartade ledarsidesspalt:

DET
HÄNDER

…att det privata helt tar kommandot över ens offentliga jag.

Denna novembermorgon, då jag måste pina ur mig en ”Det händer”, har jag svårt att samla tankarna kring något annat än att min pappa dog i natt. Hastigt, hemma. Sextifem år gammal.

* Fast är det egentligen inte karaktäristiskt för vårt samhälle, att vi så gärna undviker att tala om döden?

Det mesta som i dag sägs om gårdagens samhälle är förljuget och romantiserat. Men just döden tror jag hade en mer naturlig plats i människors föreställningsvärld förr. Nu skuffar vi gärna in våra gamla i särskilda reservat. Och så försvinner de då, mer eller mindre omärkligt. Vi andra – vi ”produktiva”, vi som har barn och ungdomar omkring oss – är blyga för döden. Den vågar vi sällan tala om.

När talade någon politiker sist om döden?

* Det är lätt att avfärda frågeställningen med en skämtsam axelryckning: Inför döden kan politikerna inte överbjuda varann med löften.

Men det här är allvar.

Jag undrar om det inte är ett kardinalfel hos många av oss som är politiskt verksamma att vi stirrar oss blinda på det samhälleliga och påverkbara.

Ändå är det ju så att för de flesta är allt det som har att göra med familjen och den egna tillvaron och livscykeln betydligt mer påtagligt än det som vi normalt kallar politik.

I själva verket är det här heller inte två från varann klart skiljbara verkligheter. För den enskilda människan är det ”politiska” och det ”privata” hopplöst intrasslat i varann; hans eller hennes föreställningar och ställningstaganden är grundade både på det ena och det andra.

Även den som till äventyrs förnekar det nås själv av sanningens minut.

* Jag kunde ha valt att skriva om pappas industriallergi, den som ledde till att han blev förtidspensionerad. Jag kunde också ha berättat om flykten undan kriget, om svält och umbäranden. Och på så sätt församhälleligat honom.

Men i en sån här stund är det inte det som känns riktigt. Den alldeles privata sorgen och saknaden påminner om att det inte alltid hjälper att vara fyrtio år och stor och aldrig så kunnig om samhället.

Enn Kokk

Pappa dog den 7 november 1977, och den här texten publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1977, daterat den 24 november.

Begravningen ägde rum redan den 12 november, i Njurunda gravkapell.

Vid den höll jag, i kapellet, i egenskap av äldste son ett minnestal över pappa:

Pappas död kom hastigt och överraskande för oss alla. Han var ju inte sängliggande. Han var ju bara sextifem år.

Så resonerar vi gärna – skjuter tanken på döden ifrån oss. Och så kommer den då ändå en dag, nyckfull och överrumplande. Kvar finns bara tomheten, saknaden och minnena.

- – -

Pappas liv var många års hårt arbete, under krigsåren och strax därefter också oro, uppbrott och umbäranden.

Jag har många gånger i vuxen ålder, när jag fick egna barn, och jag vet att mina bröder också har tänkt så, tänkt på hur det måste ha känts för pappa och också mamma att ge sig i väg från hemlandet, Estland, från egna föräldrar och syskon, från människor de kände och tyckte om och att överge allt de ägde och hade.

Här i Sverige måste de börja om från början. Arbeta och bygga upp ett nytt hem. Lära ett nytt och främmande språk. Ge oss barn ny rot och en ny trygghet.

Pappa och mamma gjorde allt det här tillsammans, solidariskt och uppoffrande. Mamma har inte bara förlorat sin man sen fyrtiotvå år. Hon har också förlorat en livskamrat i ordets riktiga bemärkelse.

- – -

Färden över ett stormigt hav en annan höst, hösten 1944, slutade lyckligt. Vår familj fick efter hand en trygg och bra tillvaro. Jag tror att alla vi barn har minnen av barndomen fulla av ljus och glädje.

Mycket hade det här att göra med pappas envetenhet och vilja att genomföra det han trodde på och ville satsa på. Samtidigt var han en generös människa.

Det här handlar faktiskt inte bara om självklar fadersplikt. Pappa var alltid generös. Hade han något delade han med sig – även av det minsta han hade.

Och visst var det lite vi hade ibland, inte minst de allra första åren i Sverige. Men på något egendomligt sätt har vi barn aldrig haft känslan av att vi skulle ha levt ett särskilt svårt liv.

Man talar ibland om hur föräldrar genom egna uppoffringar ger sina barn ett tryggare och bättre liv. Det har aldrig varit så sant som när det gäller pappa. Tre barn lyckades han trots knapp lön ge möjlighet till utbildning. En oändlig rad av morgnar gick han till jobbet medan vi ungar ännu låg kvar i kökssoffan och sängens värme. En oändlig rad dagar av hårt arbete från hans sida la grunden till vårt liv på egna ben. Pappa ska veta att vi ungar aldrig glömmer det.

- – -

Vi hade allihop så intensivt önskat att han efter alla långa och tunga arbetsår hade fått en lång och skön ålderdom.

Riktigt så blev det nu inte. Arbete och sjukdom bröt ner honom i förtid. Pappa var under de senaste åren av förtidspensionering inte längre vad han var i sin krafts dagar.

Men det är inte så vi barn minns honom. För oss är han en kraftfull och stark människa, full av energi och arbetsglädje. För oss är barndomens somrar pappas notdragning och fiskefärder och alla utflykter till öarna ute i havet.

- – -

Minnet av en människa är med nödvändighet personligt. Mamma, var och en av oss syskon, våra hustrur och barnbarnen, släktingar och kamrater – alla har vi något alldeles eget som vi skulle vilja klä i ord i en sån här stund. Samtidigt är det så förtvivlat svårt. Det är som att med grova händer slita i spindelväv.

- – -

Min egen resa hem till Juniskär här om dagen blev en resa tillbaka till barndomen, men en resa full av sorg och saknad. När tåget passerade Njurunda tänkte jag på hur pappa och jag, när jag var barn, brukade åka dit och bada bastu tillsammans. Ljungan påminde om flottningen där pappa en gång jobbade, solbränd, blond och stark. Tåget gick också förbi Gränges Aluminium där pappa jobbade i många år och där jag själv hade sommarjobb. Och sen havet: vidsträckt, blått och vitkammigt i höstsolen.

Havet som pappa tyckte mer om än någonting annat. Havet som under många år gav arbete och utkomst men också var det lockande äventyret och fritidens rekreation.

Den allra sista dagen i livet var pappa ute på sjön och la ut nät.

Alla vi som kände honom väl vet att han skulle ha tyckt att det var det allra bästa sättet att sluta sin levnads dagar.

- – -

Puhka rahus kallis isa.

Judy Collins på nytt

9 november 2008 16:50 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag skrev nyss om mitt förlorade förhållande till Joan Baez. Judy Collins är ett parallellfall. Jag har alla hennes gamla folksångskivor på Elektra, men senare, när hon ändrade inriktning, har jag bara lyssnat sporadiskt på henne.

På samma utförsäljning, där jag hittade Joan Baez’ senaste skiva, hittade jag en Judy Collins-CD från 1990, ”Fires of Eden” (CBS 4672732) och beslöt mig för att återuppta bekantskapen.

I ett avseende känner jag igen den sångerska jag en gång i världen blev ganska förtjust i: texter med en politisk underton finns fortfarande i hennes repertoar.

”A message of hope
A message of peace
A message of helping each other
Is all the message we need”
heter det i ”City of Cities”.

Och lyssna på

Fortune of Soldiers

Text och musik: Judy Collins, David Buskin och Robin Bateau, 1990

Was the fortune of soldiers to be always at war
Sighting down the barrel at whatever comes
Till the fighters forgot what they’re doing it for
And reason was lost in the sound of the drums

Twas the fortune of soldiers to be always alone
Forgetting the faces of all their loved ones
Far from their daydreams, far from their homes
Love songs were drowned in the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said peace can never be
They just couldn’t see
What one dreamer can do

Tis the fortune of bankers and builders of arms
To worship the profit however it comes
Up in their towers, sheltered from harm
Far from the smoke and the sound of the drums

Tis the fortune of dreamers to see what they see
To live with the scorn till the miracle comes
To teach us the music and show us the key
And the chorus to silence the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say that peace can never be
They just couldn’t see what one dreamer can do

Tis the fortune of children to have such a choice
To grow up to be dreamers or builders of guns
Born to be angels, born to rejoice
Not to grow up to the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s just a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said that peace can never be
It’s a fantasy

Det här indikerar samtidigt, att Judy Collins sånger, ibland skrivna av henne själv men oftar ihop med andra, är reflekterande mer än agiterande; de texter hon har skrivit speglar också ofta erfarenheter ur hennes eget liv.

Folksångerska är hon inte längre utan i stället singer-songwriter.

Och det är främst i musiken bristerna finns i de låtar hon har valt till den här skivan.

”City of Cities”, som jag citerar ur ovan, har poparr med mycket kör, och detsamma gäller ”Dreaming” – musikaliskt är de här låtarna inte bra. Jag är lika kritisk till fler låtar, som ”The Air That I Breathe” med sin ganska smöriga musik.

Mycket lite finner, när det gäller musiken, nåd i mina öron. Ska jag nämna något någorlunda hyggligt undantag, får det bli ”From a Distance” med sin ganska traditionellt balladaktiga ton.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^