Östersjökryssning 30 juni-7 juli 2013: Vision of the Seas

7 juli 2013 20:53 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Birgitta har bjudit mig på en drygt veckolång östersjökryssning. Vi diskuterade tänkbara resmål, och eftersom jag under en ganska lång period var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – hade hand om partiets relationer till de socialdemokratiska partierna i våra grannländer och också gjorde ett omfattande arbete för att återuppbygga sådana i Estland, Lettland och Litauen efter Baltikums frigörelse – har jag många fina minnen av de här länderna och deras huvudstäder. Och eftersom jag inte har varit där på länge nu, hittade hon en kryssningsresa till Helsinki, Tallinn oh Riga; dessutom ingick Sankt Petersburg, där jag har varit tillsammans med henne på den tiden hon var talman i Sveriges riksdag. (Och lite senare i sommar ska vi göra en resa till ytterligare ett av mina gamla arbetsfält, Ísland.)

Resan hon hade hittat skulle ske per båt, men vad vi talar om, Vision of the Seas, är ett fullkomligt enormt flytetyg i flera våningar. Det här fartyget är inte bra ett enormt hotell med rymliga hytter och plats för mängder av passagerare. Här finns också en rad restauranger, underhållning från scen, musik av lite olika slag, en jättelik spelhall. auktioner, taxfreebutik.

Alkohol som man handlade där eller vid besök i land togs om hand av personal – man fick ut flaskorna inför hemkomsten, medan vin och öl som man drack till exempel till maten betalades med det kort hustrun hade registrerat som betalmedel. (Själv har jag inga plastkort, eftersom jag är en inbiten kontantanvändare.) Själva maten ingår i priset för resan.

Frukost åt vi alltid ombord. Brödet och flertalet pålägg var kanske inte våldsamt lockande, men både Birgitta och jag hittade snabbt sådant vi ville ha: äggröra och bacon och så bitar av ananas och olika sorters melon. Till det drack vi apelsinjuice (nåja) och svart kaffe.

Vi åt ett par plockluncher ombord, första och sista resdagen, men i det fallet smakade den Heineken-öl vi drack bättre än maten, någon obestämbar stekt fisk.

Däremot hade man lagt ner ganska mycket möda på att presentera en varierad middagsmeny (förrätt, huvudrätt, efterrätt), och det gick alltid att hitta flera lovvärda rätter att välja emellan. Som diabetiker uppskattade jag särskilt att man också hade lagt ned omsorg på att menyn skulle innehålla ett par, ibland flera efterrätter, som inte får blodsockervärdet att rusa i höjden. Vinlistan var likaledes mycket stor.

Det norsk-amerikanska rederiet som driver den här verksamheten meddelade i de papper vi fick före avfärd, att man borde vara propert klädd under middagarna ombord – för två av dessa anbefalldes smoking. Sen hustruns talmanstid äger jag en sådan med alla nödvändiga tillbehör, så jag packade alltså ner smoking, gördel, väst, svart fluga och ett par smokingskjortor i bagaget, och i hustruns bagage fanns ett antal passande klänningar. Döm om vår förvåning, när vi upptäckte, att nästan inga andra var klädda på det här sättet. Och det är helt OK för min del – dock fanns det en del middagsgäster som med förlov sagt var ganska slafsigt klädda. Det senare torde knappast ha ekonomiska skäl, eftersom det kostar en slant, om man vill vara med på en sådan här kryssning.

Ganska många av den svenska grupp vi ingick i och som för utflykterna i land hade en svenskspråkig guide, var äldre människor; några hade också handikapp som hindrade dem från att delta i alla exkursioner. Annars var de som fanns med – det gällde både passagerare och besättning – en mycket brokig samling, också i högst varierande åldrar. Många av passagerarna var spansktalande eller nordamerikaner, men där fanns folk från alla jordens hörn, allt från japaner till norrmän. Under en middag hade vi vid bordet bredvid vårt en mor och dotter bosatta i USA – den här pratglada amerikanskan visade sig dock i mycket unga år ha lämnat Lettland, dit hon nu var på väg ör att hälsa på och visa dottern det gamla landet.

Också beättningen var kosmopolitisk. Vi fick träffa chefspersonerna ombord vid en mottagning, och de kom verkligen från alla tänkbara håll. Ännu större spridning kunde man iaktta när det gällde personalen i matsalen, den personal som (exemplariskt och diskret) höll rent och städat i vår hytt och så vidare: vi såg östeuropeiskt klingande namn så väl som personer som i fråga om så väl hår- som hudfärg starkt skilde sig från mig. Jag hoppas att alla de här människorna får någorlunda anständigt betalt. Inför vår landstigning i morse hade vi fått in kuvert att lägga dricks i till fyra olika personer/funktioner – men så vitt jag förstod hade de alla något slags basfunktion. För egen del gillar jag inte den här sortens tip-system, och det beror verkligen inte på snålhet. Och det är klart att jag stoppar pengar i de utlagda kuverten.

Praktiskt var det hur som helst att, huvudsakligen nattetid och sovande, kunna förflytta sig på det här bekväma sättet mellan ett antal östersjöstäder.

Ibland präglade de här visiterna i land också tillvaron i denna flytande värld för sig, Vision of the Seas. En dag, i anslutning till besöket i Ryssland, bjöds det till exempel på rysk scenshow, musik så väl som dans, bland annat kosackdans.

Men framför allt var det här ett praktiskt sätt att förflytta sig, sova. äta med mera för en man som i allt högre grad får sin orienteringsförmåga begränsad av tilltagande synproblem. I det stycket har hustrun varit mig till stor hjälp – utan hennes hjälp skulle jag ha haft avsevärda svårigheter att hitta hissar och matsalar och inte minst till den egna hyttens ro och trygghet.

Men jag får också möjlighet att återgälda. Birgitta hör allt sämre – särskilt i sorl och bullriga miljöer får man lov att upprepa sitt budskap två eller rent av tre gånger.

Så en döv hjälper en blind, och vice versa.