Sommar i P1 med Theodor Kallifatides

Till att börja med undrar jag lite över musikvalet i Theodor Kallifatides’ Sommar-program: Är den här populärmusiken – flera av låtarna är kända från Melodifestivalen – verkligen det som han, en framstående och seriös skönlitterär författare, oftast lyssnar på? Men sen förstår jag hans underförstådda poäng: Svensk populärmusik kryllar av artister som har hel- eller halvutländskt påbrå: Sophie Zelmani, Cornelis Vreeswijk, Salem Al Fakir, Frida Hyvönen, Laleh Pourkarim, Elena Paparizou…

Så i själva verket passar den här musiken ovanligt väl i ett sommarprogram som. både självupplevt och prövande, handlar inte bara om ett författarskap utan om ett författarskap som har som förutsättning att man också lyckas behärska – ja mer än så – ett språk som inte är ens eget och dessutom använda detta förvärvade språk till något så avancerat som ett skönlitterärt författarskap.

Många, med som det kan tyckas mycket bättre förutsättningar, får aldrig några böcker utgivna, men Bonniers antog omedelbart och utan att tveka Kallifatides’ första bokmanus för utgivning. Sen dess har det blivit en hel rad till, böcker som oftast har fått mycket uppskattande recensioner. (Ja, jag har själv recenserat Kallifatides i Aktuellt i politiken (s), också publicerat en novell av honom där när jag var chefredaktör. Den tidens AiP var uppenbart känd för honom redan när jag kontaktade honom; jag vill minnas att han till och med kallade det en ära att få bli publicerad i den tidningen.)

I dagens retrospektiva Sommar-program – han gav intressanta bilder av sitt liv – framgick det också med stor tydlighet att hans och hans föräldars sympatier verkligen inte låg hos den högerregim, som vann det grekiska inbördeskriget. Och för att göra en personlig utvikning igen: För ett antal år sen stötte jag åter samman med Kallifatides under Ordfestivalen i Östhammar, där för övrigt också min hustru fanns bland de medverkande, och vi tre förde. vid sidan om programmet, ett privatsamtal om bland annat politik. Birgitta yttrade sig då kritiskt om Göran Persson – det låg i luften att han skulle bytas ut – och då tillade Kallifatides som ett personligt tillägg, att också Pär Nuder måste bort.

I det aktuella radioprogrammet gick han in för att prisa det svenska samhälle han, inte utan språkliga och andra fadäser, några av dem riktigt roliga, lyckades växa in i – vad jag förstår är han en genomtänkt vän av den klassiska svenska modellen.

I det stora hela fann han Sverige vara ett öppet och välkomnande samhälle. Han faktiskt inte ens försökte tvåla till de fula brunnationalistiska trynen som numera till och med sticker upp i Riksdagen.