Sommar i P1 med Henrik Lundqvist

10 juli 2013 15:45 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag är en sån där som aldrig hr läst tidningarnas sportsidor och aldrig har sett hockeymatcher vare sig live eller i TV. När vi under läroverkstiden hade gympatimmar, gjorde jag sådant som att ställa upp på fotbollsplanen iförd hatt och halsduk.

Jag hade genomgående mycket höga betyg i skolan, dock inte i gymnastik med lek och idrott som jag tror att det kallades. Lek har jag aldrig haft något emot, men alla former av tävlingsmoment är främmande för min personlighet, så jag kan helt enkelt inte med verksamheter som går ut på att man ska tävla mot andra. Mina höga betyg i ämnen som svensk skrivning och litteratur var effekter av att jag var genuint intresserad av de här ämnena – det fanns skolämnen där jag, av lust och intresse, kunde mycket mer än det som fordrades enligt läroplanen.

När jag lyssnar på Sommar i P1 försöker jag alltid nollställa mig, bortse från mina egna förutfattade meningar. Det här blir lättare när jag, som i dag i fråga om hockeymålvakten i New York Rangers Henrik Lundqvist, har noll förhandskunskaper.

Så jag lyssnar och lyssnar, men jag förstår ingenting för det. Vad är det som gör att en människa måste tävla, tävla och tävla och dessutom, helst ständigt, vinna? Varför blir depressionen så bottenlöst djup om man inte vinner? Jag tror faktiskt inte att drivkraften för ett hockeyproffs främst utgörs av pengar, även om sådana naturligtvis behövs, om man som Lundqvist också gärna vill ha snabba bilar, det senare för övrigt inte heller ett mål i livet jag förstår mig på.

Den här mannen har helt uppenbart också en del mer mänskliga sidor – plötsligt dök det till exempel upp en fru i programmet, och sen fick de en dotter.

Hans kärlek till New York kan jag, eftersom jag har varit där, förstå, men jag kan ju inte med bästa vilja säga at han lyckades förmedla stadens puls, dess rytm och kultur.

Ingenting i det här programmet rörde vid mig. Inte ens musiken, trots att han spelade Jon Bon Jovi, Håkan Hellström, John Fogerty, Mark Knopfler och Bruce Springsteen.

Och ändå förökte jag.

12 kommentarer

  1. Det här är en av anledningarna till att jag numera, i bästa fall, är en sporadisk lyssnare av Sommar. Det är sönderkvoterat. Hälften kvinnor, hälften män, en femtedel invandrare, en sjättedel från näringslivet, en sjättedel kulturpersonligheter, en sjundedel idrottsstjärnor och så vidare. Fokus borde istället vara på om talaren har något att framföra och om personen är duktig på, och intresserad av, att framföra detta i radio.

    Dessutom är det nog så att just de unga idrottsstjärnorna är de sämst på muntlig framställan i radio. Även om de har varit med om mycket i förhållande till sin ringa ålder så saknar de förmåga och intresse av att förmedla detta. Förmodligen blev de inte sportstjärnor för att de var intresserade av svensk litteratur och samhällskunskap, snarare tvärtom.

    Comment by Jan — 2013 07 10 17:33 #

  2. Till Jan: Jag håller med dig. Dessutom bör man, för att få bli sommarpratare, ha något slags förhållande till musik, gärna så att snack och vald musik understryker varann.

    Comment by Enn Kokk — 2013 07 10 17:40 #

  3. En känd kulturpersonlighet skulle intervjuas i fransk TV. En grupp av personer med lämplig bakgrund och olika erfarenheter arbetade långt i förväg med att sålla fram några alternativ som programledare för intervjun. Tre av de tänkbara kandidagerna intervjuades i en slutomgång för att på så sätt få fram den bäst lämpade.
    Svensk television sände ungefär samtidigt ett program med Kristina Lugn. Programledaren, vars namn jag förbigår, fick frågan om han hade läst något av det intervjuoffret skrivit. Nja, det hade han kanske inte…

    Sverige tunnas ut på substans till förmån för lättare underhållning och rent blaj där Sommar i P1 är ett tydligt exempel. Men det har sänts program med innehåll o c h underhållningsvärde. Morgan Allings sommarprogram 2009 om en svår uppväxt var ett sådant.

    Comment by Hans G Eriksson — 2013 07 10 23:07 #

  4. Jag undrar om vi någonsin får uppleva ett sommarprogram av Ingmar Bergmans kaliber, det var väl 2004 det sändes om jag minns rätt. Naturligtvis pratade han mycket om musik och kom så småningom in på ”Trollflöjten”. Han lyfte särskilt fram den enkla men vackra duetten i första akten mellan Pamina och Papageno. Som IB påpekade så bröt ju Mozart, musikdramatikens mästare, mot alla principer genom att stoppa upp handlingen med en duett som inte för handlingen framåt överhuvudtaget. Men så är ju också ”Trollflöjten” unik, det finns ingenting i ”Figaro”, ”Cosi Fan Tutte” eller ”Don Giovanni” som pekar fram mot ”Trollflöjten”. Och ”Trollflöjten” har sin egen logik, regler och sound, dess ultimativa skönhet framträder först när man lyssnar i ett stadium av total tilltro och acceptans.
    Annars rycker ”Cosi Fan Tutte” mer och mer fram som en verklig favorit. Musiken är naturligtvis underbar, ibland nästan symmetriskt perfekt, och lär vara den opera som är roligast för orkesterna att spela. Blåsarna får jobba!

    Comment by Mats Larsson — 2013 07 11 16:18 #

  5. Till Mats Larsson: Delar din höga uppskattning av ”Trollflöjten”.

    Comment by Enn Kokk — 2013 07 11 20:36 #

  6. Till Enn Kokk, du skriver att man för att få bli sommarpratare måste ha något slags förhållande till musik. Jag vet inte vad du menar men en av de allra mest suveräna sommarpratarna genom tiderna, Torsten Ehrenmark, valde så vitt jag vet inte en enda låt själv. Hans förhållande till musik var obefintligt. Och det är kanske också ett förhållande.

    Comment by Greger — 2013 07 13 10:32 #

  7. Till Greger: Jag känner till det, uppskattade också Ehrenmarks sommarprat. Men idealet är nog ändå att sommarprataren själv skapar en helhet av orat och musik.

    Comment by Enn Kokk — 2013 07 13 11:10 #

  8. Till Greger. Jag har också noterat detta faktum i ett inlägg tidigare här. Jag håller också med Enn om att ett samband mellan musik och prat ger en extra dimension åt programmet, men jag tycker inte att det är nödvändigt.
    Till Enn, Jag saknar din reaktion på Sarita Skagnes program. Det var ett av de starkaste på länge.

    Comment by Åke F — 2013 07 13 19:43 #

  9. Till Åke F: Jag missade en veckas program, eftersom jag var på östersjökryssning.

    Comment by Enn Kokk — 2013 07 13 19:56 #

  10. Till Enn, lyssna då på detta program via nätet

    Comment by Åke F — 2013 07 13 19:59 #

  11. Till Enn Kokk, du skriver stt du är främmande för alla former av tävlingsmoment men så vitt jag minns tittar du gärna på På spåret, som ju verkligen är en tävling. Samt lyssnar på Melodikrysset, i grunden en pristävling. Politiska val är ju också en form av tävling där det gäller att vinna över andra. Tävlingsinstinkt har vi nog alla i oss på gott och ont hur gärna vi än hävdar motsatsen.

    Comment by Greger — 2013 07 14 16:42 #

  12. Till Greger: Fast jag deltar ju inte själv i På spåret utan ser programmet som en allmänbildande lek. Detsamma gäller Melodikrysset – jag har aldrig någonsin skickat in svar.

    Politiska val är ingen tävling utan medborgarnas val mellan olika modeller för samhällsutveckling.

    Comment by Enn Kokk — 2013 07 14 17:31 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^