Östersjökryssning 4 juli 2013: Tallinn

Jag var sex år, när vår familj i februari 1944 gav sig i väg från Estland. Dit återvände jag sedan inte förrän under sen sovjettid, och först under strävandena till frigörelse från Sovjetunionen kom besöken att bli mer frekventa. Då och under begynnelsen av den återerövrade självständigheten kom jag att åka som en skottspole, per färja och flyg, till mitt gamla hemland – bland annat fick jag i mitt arbete på Socialdemokratiska partistyrelsen hand om partiförbindelserna inte bara med Norden utan nu också med Baltikum.

Allt sedan dess är jag mycket hemmastadd i centrala Tallinn, så när kryssningsfartyget Vision of the Seas lägger till i Tallinn, behöver vi inte delta i någon guidad tur.

En buss kör oss till en parkering en bit från Viru värav (Viruporten), och därifrån letar vi oss strax in i Vana linn (Gamla stan). Från Viru-porten går en gata upp mot torget i centrum av Gamla stan, och vi följer den uppåt: kollar skyltfönster och tar oss en kopp förmiddagskaffe på en uteservering.

I en butik hittar Birgitta eleganta bärnstenssmycken – halsband och armband – åt Kerstin; de utmärker sig genom att vara mycket mörka i färgen. Vi köper också Tallin-tröjor åt Viggo och Klara.

Sen bär det uppför Toompea (Domberget) längs Pikk jalg (Långa benet). Motlutet och de många mötande turistflockarna tar på krafterna, så vi stannar till några gånger och vilar.

Vi kommer upp vid den vackra rysk-ortodoxa kyrkan och parlamentet, gör ett besök i Domkyrkan och promenerar långsamt bort mot utsiktsplatsen med fantastisk vy över Tallinns tak och torn. På vägen stannar vi till – Birgitta köper vykort och frimärken av en tjej som säljer sådant på gatan. En kort bit därifrån kommer vi till en rysk butik med bland annat ett stort bestånd av gummor som i allt mindre format går in i varandra. Birgitta vill köpa en sån till Mattis och Karins lilla Ella och väljer också ut en fin docka.

Då gör hon den tråkiga upptäckten: Hennes plånbok, som hon förvarade i handväskan, är borta och med den alla hennes kort och kontanter, ganska mycket i euro och så en del obrukade rubler, kvar från besöket i Sankt Petersburg. Hur det har gått till vet vi inte; väskan är för övrigt stängd. Det kan ha skett i folkträngseln ute på gatan eller rent av inne i butiken, där det är mycket folk.

Vi försöker få personalens hjälp att få dit polis, men det visar sig inte fungera. Vi är nu dessutom utan pengar (euro) som är giltiga i Tallinn – själv har jag ganska mycket pengar i svenska kronor i plånboken som reserv – jag skulle kunna växla om det bara fanns en bank i närheten. (Märk att den här resan var en födelsedagspresent från Birgitta till mig, så det är hon som har växlat till sig de lokala valutorna.)

En uppenbarligen rik medkund, en man från någon del av det forna Sovjetunionen, förstår vår belägenhet och ger mig helt sonika en lagom stor summa i euro, så att vi kan beställa en taxi, som kan föra oss till bank och/eller polis. Så småningom kommer det en taxibil, och jag sätter mig fram, och eftersom chauffören är estländare, förklarar jag på estniska vår situation för honom.

Det här visar sig vara en mycket hygglig och hjälpsam karl, så han föreslår att han för en inte särskilt stor summa ska köra oss först till Swedbank, därefter till polisen (som har flyttat ut från centrum) och så tillbaka dit vi vill i Gamla stan. Däremellan är han beredd att vänta.

Så vi gör en deal och vinner på så sätt ganska mycket tid. På Swedbank växlar jag en lagom stor summa svenska kronor till euro, och Birgitta får låna en telefon av personalen, så att hon kan spärra alla kortkonton utom det som gäller på kryssningsfartyget. (Också det klarar hon sen, ombord.)

Också den unga kvinnliga polisen på polisstationen, dit vi sen åker, är mycket hjälpsam, och sitt protokoll upprättar hon efter ett förhör på estniska med mig som tolk – jag får också läsa igenom protokollet för godkänannde. Vid ett tillfälle ursäktar jag mig och förklarar att jag lämnade Estland vid sex års ålder, men hon konstaterar, mycket uppskattande, att jag i så fall talar en förbluffande bra estniska.

Därefter återvänder vi till vår tålmodige taxichaufför och ber honom köra oss till Majasmokk (Läckergom) för en mycket sen lunch.

Han kör oss så nära han kan ta sig med taxin, och vi tackar honom för all hjälpsamhet – jag betalar honom också påtagligt mer än den summa han begär för att ha hjälpt oss.

Majasmokk är i grunden ett mycket fint konditori, men där finns också räksallad och annat mättande – dock måste vi, om vi vill dricka öl till det här, gå till en uteservering på deras baksida. Så vi gör det, slappnar så småningom också äntligen av. Ölet, finskägda A. L Coq, gör väl sitt till.

Vid det här laget har en mycket stor del av vår dag i Tallinn gått, och vi orkar inte hitta på något annat utan letar oss tillbaka till hållplatsen för bussen som går till kryssningsfartyget.

Där har Birgitta mer kontanta medel, bland annat i lettiska lat. Det finns kassaskåp i hytten.

Sommar i P1 med Carolina Neurath

Carolina Neurath, som gjorde dagens Sommar-program, höll sig till sitt gebit, ekonomijournalistens. Vi prenumererar på Svenska Dagbladet, och eftersom jag läser även ekonomidelen, känner jag till hennes granskning av till exempel Hagströmer & Quiberg, ett grävjobb som också ledde till en bok – hon har också, välförtjänt, belönats för sina journalistiska insatser.

Det här är en tjej med både ryggrad och integritet, egenskaper som hon inte viker från heller för att tillfredsställa företag, som genom sina annonser bidrar till att hålla SvD vid liv.

Det finns ibland skäl att om Sommar-program säga, att de spretar för mycket både hit och dit, men Neurath höll sig ganska strikt till sitt yrkesämne – kanske till och med lite för strikt: av ett Sommar-program väntar man sig fler rent personliga saker.

Om jag gillar hennes arbetsresultat och delar hennes kritiska inställning till avundsjuka kollegers nedvärdering och ifrågasättande av hennes grävjobb, har jag svårare för det lätt egotrippade och tävlingsinriktade i hennes personlighet.

Musiken i programemt hade ibland anknytning till det hon talade om, men bortsett från Daddy Boastin spelade hon artister och musik, som jag normalt inte lyssnar på. Det är väl helt enkelt så att jag är så mycket äldre än hon.

Östersjökryssning 2-3 juli 2013: Sankt Petersburg

I så väl Helsinki som i Tallinn och Rīga är jag väl hemmastadd sedan otaliga besök under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Där valde Birgitta och jag att under vår östersjökryssning göra våra stadsvandringar på egen hand.

Jag har också besökt Sankt Petersburg ett par gånger, båda gångerna som make till Birgitta, första gången redan då hon var energiminister – vi besökte bland annat kärnkraftverket Sosnovy Bor. Det gör att jag redan då kom att besöka Eremitaget/Vinterpalatset – konstmuseet Eremitgaget med sina fantastiska konstsamlingar grundades 1764 av Katarina den stora, och efter ryska revolutionen infogades tsarens vinterpalats som en del av museikomplexet.

Det här gör att besökaren får se både märkliga palatsinteriörer och en av världens främsta konstsamlingar, bland annat med en makalös Rembrandt-samling.

Det här låter roligare och intressantare än det blev åtminstone den här gången. Självfallet fick vi bara smakprov, bland annat ur Rembrandt-samlingen, men visningen, i rasande tempo och med vår grupp (liksom alla andra grupper) ständigt framåtfösta av stressade museivakter, som försökte bringa ordning i de människomassor som hade släppts in samtidigt, blev tämligen onjutbar. Vi guidades av en svensktalande ryska, som i bästa fall kunde höras genom våra utdelade hörsnäckor – Birgittas till exempel fungerade inte. Vidare hade flera äldre och handikappade personer i vår grupp svårt att hänga med i det hastiga tempot – en äldre, lätt rörelsehandikappad man följde inte med på nästa dags exkursion, därför att han fann den här för jobbig.

Utflykten nästa dag gick till Petershof, beläget en bit utanför centrala Sankt Petersburg. Jag har sett parken utanför, med sina 176 fontäner och fyra kaskader, tidigare, men sist vi var där kom vi inte in i palatset – jag tror att det då var föremål för renovering.

Båda de här palatsen bär vittnesbörd om inte bara konst och smak utan också vad tsarfamiljen tillät sig i en tid då stora delar av befolkningen i Ryssland levde i fattigdom. Jag är ingen vän av kommunistiska revolutioner, men självfallet förstår jag den förbittring så gigantiska skillnader i levnadsvillkor kunde väcka.

Men vi fick i Vinterpalatset också se det rum, där den provisoriska regeringen satt, när den arresterades av bolsjevikerna. Utvecklingen i Ryssland hade kanske också kunnat ta en annan väg än den som bolsjevikerna stakade ut.

Det här rummet visade den ryska guiden för oss.

Men när jag efteråt frågade henne om hur många ingrer det egentligen numera finns kvar i Sankt Petersburg och i det omkringliggande gamla Ingermanland – området mellan Karelen och Estland var också det ursprungligen bebott av människor, som talade ett finsk-ugriskt språk – sa hon sig inte veta. Och något ligger det väl i det svaret också: en mycket stor del av de ingrer som finns kvar i sitt gamla område torde i dag vara förryskade.

I övrigt fick vi genom bussfönstret se delar av Sankt Petersburg. Mycket där förstördes under andra världskriget, så rätt stora delar av stan är nybyggda, men man har hållit fast vid den gamla regeln, att bebyggelsen ska vara låg. Det jag såg var inte påfallande vackert, men floden, Neva, och alla kanalerna plus sommargröna träd gör utsikten från bussfönstret behaglig. Också Sankt Petersburg blir allt mer storstadslik i västerländsk mening, men än så länge domineras inte stadsbilden lika mycket av kommersiella skyltar.

Båda dagarna stannade vi till vid restauranger, där vi hade förhandbeställda bord för lunch. Menyerna var berömvärt ryska – vi åt sådant som borsjtj och Biff Stroganoff. Och så fick vi lokalt öl, Baltika, dock sedan länge ägt av danska Carlsberg.

Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

Gårdagens Sommar-program missade jag – när det sändes var jag på väg till Rinkeby, och sen kom vi först sent på kvällen tillbaka till Öregrund. Men det var sommar i Rinkeby också.

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum. I tisdags blev Amanda 19 och i dag fyller Sara 21. Alltså brukar vi fira båda dagen mitt emellan, det vill säga i går. Anna hade för övrigt åkt till Kina tillsammans med Amanda, när det var hennes egen födelsedag, så vi firade henne också.

Annas pappa Bengt och hans fru Inger hade vänligt erbjudit sig att skjutsa oss till kalaset, så vi hade åkt in till Uppsala dagen före – Birgitta hade också en del ärenden att uträtta i Uppsala, en efterbörd av plånboksstölden i Tallinn.

Vederbörligt utrustade med paket anlände vi så till Rinkeby. Till både Anna och hennes flickor hade vi i Rīga köpt bärnstenshalsband – ja, Anna fick ett armband också. (Till Kerstin hann vi handla det här i Tallinn, innan stölden av Birgittas plånbok ägde rum.)

Amanda visade oss en långklänning hon hade låtit sy upp i Kina. Hon berättade en mängd iakttagelser och upplevelser från resan där, och det framgick också, att den här mycket musikaliska och musikintresserade flickan – hon hade till och med haft en fiol med under resan – en kväll hade gått på operan i Beijing. Men samtalet rörde också iakttagelser om sociala förhållanden i olika delar av Kina – det här var en riktig långresa.

Vi började samvaron med sockerfri fruktbål, men en del annat på den här festen måste jag i egenskap av diabetiker avstå från, så när det drog ut på tiden och jag kände den frestande doften av grillade hamburgare, kände jag mig drabbad av blodsockerfall. Hamburgare med tillbehör plus mer fruktbål hjälpte dock snabbt upp det här.

Att ta sig till Rinkeby trots alla gatuarbeten känns som att köra igenom en krigszon, och när Bengt på hemvägen till slut äntligen hade lyckats ta sig ur den här zonen och vi var på hemväg, visslade han lyckligt en rad välkända Evert Taube-låtar.

Till stationsområdet i Uppsala kom vi ändå i god tid, och sen förde oss buss 811 åter till Öregrund.

Danmarks rödgröna yttervänster växer

Som jag tidigare har rapporterat, går det inte så värst bra opinionsmässigt för den danska mitten-vänsterregeringen, som består av Socialdemokratiet, Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre. det senare ett socialliberalt parti.

Den här koalitionsregeringen har ett visst men inte villkorslöst stöd av ett parti, som inte riktigt har någon svensk motsvarighet, Enhedslisten. Något sammansvetsat parti är det här inte. Från början var Enhedslisten en valkoalition av mindre grupper ganska långt ute på vänsterkanten, och detta har sedan kompletterats med en grön dimension: För att använda en svensk måttstock, verkar den gröna rörelsens mer vänsterradikala del inom ramen för Enhedslisten-

Den här röd-gröna mixen har fått allt mera vind i seglen i takt med att S+SF+RV-regeringens politik i vissa avseenden har blivit allt mer impopulär. Följden har blivit att det från början ganska lilla rödgröna partiet har vuxit i popularitet, vilket kan mätas på flera olika sätt.

Framgången märks i ett avseende som är ganska unikt i urbaniserade samhällen av dagens snitt: Enhedslisten, som 2010 hade 5.111 medlemmar, har fördubblat sitt medlemstal och har nu över 10.000 medlemmar.

Rakt upp går det också i gallupmätningarna. I den senaste sammanställningen från Ritzau stöddes Enhedslisten av hela 11,8 procent.

Sommar i P1 med Annika Andersson

Annika Andersson har jag, ofta med uppskattning, sett i TV-programmet ”Parlamentet” – däremot har jag inte känt dragning till Stefan & Krister som hon har samarbetat med både på scen och i TV.

Jag nämner det senare, eftersom hon försvarade Stefan & Krister i sitt Sommar-program i dag, ett program som spretade åt gansak många olika håll. Känslomässigt betydde naturligtvis berättelserna om den älskade faderns frånfälle och om den olycka maken råkade ut för en stor roll för henne själv, men jag blev mer intresserad av två andra temata i programmet: dels historien om uppväxten i ett litet lantligt samhälle, dels hennes berättelse om hur hon gick in i väggen.

Ganska blandat blev det, lite för lite sammanhållet för att bli ett riktigt bra program.

Tyvärr hjälpte inte musiken – allt från flera låtar med ett eget barn till Ralf Gyllenhammar – till för att höja helhetsintrycket.

Sommar i P1 ned Ingemar Eliasson

Jag har ibland politiska synpunkter på Sommar-programmen, men jag bedömen verkligen inte sommarvärdarnas program efter värdarnas politiska hemhörighet. Ingemar Eliasson är folkpartist och före detta statsråd, och jag förstår inte, varför han valde att ställa upp som riksmarskalk vid hovet, men detta hindrar mig inte från att tycka, att hans sommarprogram i dag hörde till den här sommarens allra bästa.

Eliasson hade en personlig och lågmäld ton, ibland kryddad med humor. Och han bjöd på sig själv, allt från uppväxttidens lanthandlarmiljö och fromhet, båda så typiska för det folkparti, som förr var präglat av folkligt frisinne. Jag har för all del aldrig för egen del betraktat det gamla Folkpartiets politik som tillräckligt radikal, men dess vänsterborgerlighet var på sin tid likväl ett anständigt politiskt alternativ, dess tidiga uppslutning bakom demokratin rent av berömlig.

Men ännu mer hörvärt blev det här sommarprogrammet av att Eliasson utan att allt för mycket framhäva sig själv berättade intressanta episoder och erfarenheter ur sitt liv och av att han så ofta lyckades hitta perfekta musikillustrationer – musik av ganska varierande slag – till sin levnadsberättelse. Ganska mycket musik hade följaktligen sitt upphov i Värmland.

Men som exempel på hur intelligent vald hans musik var valjer jag att nämna valet, efter ett avsnitt om kungen, av Beny Anderssons ”Du är min man” med Helen Sjöholm.

Kort sagt, det här var ett Sommar-program att minnas!

Sommar i P1 med Jean-Pierre Lacroix

Det var ganska strongt gjort av Frankrikes amassadör i Sverige, Jean-Pierre Lacroix, att ställa upp i Sveriges Radio och göra ett Sommar-progam, även om det i dag är den 14 juli.

Stormningar av några bastiljer bjöd han väl inte på, men det är ju en ambassadörs främsta plikt att vakta sina ord. När han kom in på brännbara ämnen som ett militärt ingripande i Västafrika, handlade det följaktligen om att tränga tillbaka islamister, och märk väl: han betonade att inte bara Frankrike utan också Sverige deltog.

Personligare var han i avsnitten om sin familjebakgrund och sina unga år, och berättelsen om diplomattiden i Stockholm kryddade han med lite klagan över den svenska punktligheten i samband med mottagningar och middagar och en hyllning till den svenska välfärden, som nog är mer anfrätt vid det här laget än en ambassadör vill klämma ur sig.

Men det hela var småputtrigt trevligt, och när det gällde valet av musik, ansträngde han sig att spela sådant som knöt an till det han berättade om från olika delar av världen, särskiklt förstås då från Frankrike. Roligt att få höra ett musikurval som inte främst bestod av amerikanskt och svenskt material.

Förr spelades franska artister som Charles Aznavour, för att hämta ett exempel ur det aktuella programmet, ganska ofta i svensk radio.

Öregrundssommar

Eftersom min blogg är bildlös, undrar väl mina läsare ibland hur det egentligen ser ut i de miljöer jag ofta skriver om.

Nu har dottern, Kerstin, och hennes barn, Viggo och Klara, tillbringat en semestervecka i det som var hennes egen barndoms sommarland. Och hon tar bilder!

Så på hennes blogg – länk finns här intill – finns nu flera texter och massor av foton från besöket i Öregrund: vårt köksbord, inre gårdsplan där man kan sitta på trappen och äta frukost, bilder av trädgård och rosor, massor av bilder från badklipporna i Tallparken, fika i Floras trädgård och en hel del annat.

Välkomna att hälsa på på det här sättet, via Kerstins blogg!