Grånade socialister möts igen

Dagen börjar för min del med ett besök på Vårdcentralen, ett av många i raden för att fastställa den dagliga Waran-dosen. Provet skickas till Hjärtmottagningen på Akademiska, och därefter får jag besked om hur många tabletter jag ska ta per dag under den närmaste tiden.

När jag är hemma igen, ringer telefonen; Birgitta tar samtalet. Det visar sig, att den som ringer är bådas vår vän från ungdomsåren, Hans O Sjöström.

Jag har redan länge vetat, att Hans O och hans hustru Lill har sålt sitt hus en bit från Märsta och i stället skaffat en lägenhet här i Uppsala. Men de bor inte i vårt bostadsområde, och vi har heller inte kommit oss för med att hälsa på hos dem eller bjuda dem hit till oss. Så nu föreslår Birgitta, att vår gamle vän , som snart ska gå på promenad, ska titta in hos oss. (Hans hustru har fortfarande lärartjänst, men snart ska även hon gå i pension.)

Under senare år har vi setts bara i samband med jämna födelsedagar, så det finns mycket att berätta om hur vi har det. Grånade, äldre och fysiskt svagare är vi alla tre, och vi har också drabbats av likartade åkommor, hjärtproblem och annat sådant. Under ungdomsåren hade vi väl också hjärtproblem, fast av ett helt annat slag.

Nu blir det en hel del om barn och barnbarn.

När våra vägar en gång i världen momentant skildes, tillhörde Hans O under en period den vänster som såg ljuset komma från Kina. Men i dag tror jag nog att han, oavsett vilket parti han röstar på, värderingsmässigt står mig nära – vilket senare säkert också har att göra med att jag för min del, i motsats till en del andra i mitt parti, faktiskt inte har rört mig åt höger jämfört med ungdomsåren.

Utöver om politisk kurs talar vi om böcker och musik och om kulturpolitik, inte minst lokal sådan. Hans O och Lill bor numera alldeles nära Musikens hus. Vi tipsar dem om bra restauranger i närheten av var de numera bor. Vällagad mat hör även det till livets goda.

Vi kommer nog att ses mer i fortsättningen, hemma hos varandra.

Livsutvärdering

Dagens Nyheter har fattat det vanvettiga beslutet att reducera antalet dagliga serier till två. Sven Bertil Bärnarps förträffliga ”Medelålders plus” är en av de dagliga serierna, om än numera med placering på Namn och Nytt-sidan.

I dag går mannen i seriens pensionärspar på en vintrig väg och filosoferar:

Jag har klarat mig bra här i livet.

skolavslutningen och pensionen.

Vita frun, en egenartad svensk deckarfilm

För oss som växte upp under 1950-talet är Folke Mellvig (1913-1994) ett välkänt namn. Som just författare hörde han inte till de främsta av de svenska deckarförfattarna. Men han förekom ofta i radio som författare till dramatiserade deckarhistorier, så hans hjälte, kapten Hillman, var på sin tid mycket känd. Han skrev också, i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, manus till en rad filmer med kapten Hillman (spelad av Karl-Arne Holmsten) som deckarhjälte och med Arne Mattsson som regissör.

Flera av de filmatiserade hillmandeckarna, alla med en färg i titeln, filmades året innan de utkom även i bokform. Mellvig tänkte säkert redan när han skrev filmmanus också i boktermer. Även ”Vita frun”, film 1962, gavs 1963 ut som bok.

I den här storyn har inte hustrun, Kajsa Hillman, som har spelats av flera olika skådespelerskor, någon roll, men för omväxlings skull är Freddy (Nils Hallberg) och efter ett tag även hans fästmö Sonja (Lena Granhagen) relativt tidigt på plats – så småningom dyker också kapten Hillman upp för att med sitt skarpsinne lösa den mordgåta som förstås är ett centralt tema i intrigen.

De här karaktärerna känner vi som tidigare har sett hillmanfilmer förstås lätt igen, men det är verkligen inte lika lätt att hålla reda på vilka roller annars kända skådespelare som Nils Asther, Anita Björk, Jan Malmsjö, Sif Ruud, Tor Isedal, Gio Petré, Margit Carlqvist och Hjördis Petterson spelar – dock lyckas jag så snart han dyker upp notera att den gamle TV-kändisen Olle Björklund här spelar kriminalkomissarie.

Jag förstår på slutet vem som är mördaren, men stora delar av handlingen ter sig då fortfarande lika dunkla som när jag såg dem som enskilda scener.

Så för egen del hade jag nog större glädje av exteriörbilderna från Leufsta bruk här i Uppland än av den snåriga deckarhistorien.

”Arbeiderpartiet krossar Høyre”

”Ap knuser Høgre” lyder rubriken över Nationens redovisning av den opinionsundersökning tidningen tillsammans med Klassekampen har beställt från Norfakta. På den punkten skiljer sig resultatet i den här undersökningen kraftigt från den jag nyligen redovisade och där Høyre låg hack i häl på Arbeiderpartiet.

I den nu aktuella undersökningen får Arbeiderpartiet hela 34,4 procent, att jämföra med valresultatet från 2013 på 30,9 procent.

Medan Høyre får nöja sig med 28,8 procent, i och för sig också det bättre än valresultatet, 26,8 procent.

Fremskrittspartiet får i den här mätningen 14,5 procent, ett resultat som ligger under valresultatet, 16,4 procent.

Den blå-blå regeringens stödpartier i Stortinget står och stampar:

Kristelig Folkeparti får 5,2 procent, samma andel som i valet.

Liberala Venstre får 4,6 procent, en minskning i förhållande till valresultatet, 5,2 procent.

Senterpartiet, som ju ingick i den rödgröna regering som föll i förra hösens val och som nu har intern debatt om både ledarskap och blocktillhörighet, hamnar precis på spärrgränsen, 4 procent, att jämföra med valresultatet, 5,5 procent.

Den tredje koalitionspartnern i den förra, rödgröna regeringen, Sosialistisk Venstre, hamnar i den här mätningen däremot under spärrgränsen och får 3,1 procent mot 4,1 procent i valet.

Också i den här mätningen gör det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne ett hyggligt resultat, 3,1 procent mot 2,6 procent i valet, men partiet tangerar alltså inte fyraprocentssprärren, vilket det gjorde i den mätning jag nyligen redovisade.

För yttervänsterpartiet Rødt redovisas inget resultat i de tre tidningar, vars artiklar om undersökningen jag har läst.

Däremot innehåller de här artiklarna en del geografiska fakta av intresse.

Arbeiderpartiet får hela 50 procent i Nordnorge. Høyre får i de tre nordligaste länen bara 20 procent, medan Fremskrittspartiet får 14.

I Trøndelags-fylkena ligger Høyre på futtiga 18 procent, medan Fremskrittspartiet får 15.

Arbeiderpartiet är i Trøndelag avsevärt större än de båda regeringspartierna tillsammans och får där 43 procent.

Vestlandet är de blåblås bästa landsdel. Här har FrP och Høyre tillsammans 48 procent, att jämföra med de rödgrönas 36 procent.

Också på de folkrika Østlandet har de blåblå ett övertag.

Finlands moderna historia i romanform

Arto Paasilinna är en av Finlands mest populära författare, med stor läsekrets också i Sverige. Och även jag har läst ett tjugotal av hans romaner, nu även ”Hett blod, kalla nerver” (Brombergs, 2012, i översättning av Camilla Frostell, i original ”Kylmät hermot, kuuma veri”, 2006).

Nå, romaner och romaner – de berättelser han levererar har gärna formen av skrönor, som han kryddar med en myckenhet av det som ofta får karaktärisera den finska nationalkaraktären, stor konsumtion av alkoholhaltiga drycker.

Spriten – närmare bestämt smuggelspriten – lägger grunden till den förmögenhet familjen Kokkoluoto, pappa Antti ned hjälp av hustrun Hanna och barnmorskan Linnea Lindeman, men också sonen Tuomas så småningom lyckas bygga upp.

Trots att Kokkoluoto den äldre driver speceriaffär tolkas hans vägran att under revolutionens och frigörelsens år 1917 ställa upp på den vita sidan som ett aktivt ställningstagande för den röda sidan, och senare utsätts också sonen för ett, dess bättre misslyckat, försök att bli lämpad över på den sovjetryska sidan.

Den här familjen är socialdemokrater och står på småfolkets sida, har för det mesta också goda förbindelser med fackföreningsrörelsen. Och Kokkoluoto den yngre blir så småningom till och med riksdagsman (S) och viceminister. Ganska många namn ur finländsk politik, inte bara en del mycket kända socialdemokrater, förekommer i handlingen. Alla får inte eget liv, men särskilt förre presidenten Urho Kekkonen skildras på det för Paasilinna så karaktäristiska sättet, inte bara snar till flaskan utan också till fruntimren.

”Hett blod, kalla nerver” utspelar sig 1918-1990, det vill säga den livstid som Linnea Lindeman har spått att Antti ska få, och romanen blir därmed också en historik eller snarare skröna över Finlands moderna historia. Viktiga inslag i romanen blir på det sättet också de båda krig Finland utkämpade under andravärldskrigsperioden. Anttis insatser i de båda krigen skildras detaljrikt och drastiskt, och särskilt det han utsätts för i sovjetisk fångenskap har mer av socialrealism än skröna över sig.

Samtidigt är romankompositionen mycket nyckfull: Till det vi får ta del av ur Anttis livshistoria hör berättelsen om en turistresa till Spanien, också den nedsköljd med mycket sprit.

Man får inte veta särskilt mycket om hans ganska många barn, men Paasilinna använder två av dem för att illustrera historieskrivningen i någorlunda modern tid: En dotter får barn med en afrikan men återvänder ganska snart till Finland – och det här är ju faktiskt en berättelse om den finländska nationella slutenheten. En son blir under det röda sjuttiotalet kommunist, till och med sovjettroende kommunist – men senare förstår man att han med besked har återgått till den rätta politiska fåran.

Mycket av det här är ganska traditionellt och förutsägbart, men det visar sig, att själva romanslutet innehåller en överraskning. Till sin av Linnea Lindeman förutspådda dödsdag den 12 juli 1990 har Antti Kokkoluoto inbjudit till ett jättelikt utomhuskalas, sannolikt med fler deltagare än något annat någonsin i Finland, allt från släktingar och gamla vänner till mycket kända (och namngivna) politiker.

Allt genomförs enligt den storslagna planen, men det som föranledde den äger inte rum. Så sista meningen i boken lyder: ”Och än i dag lever Antti Kokkoluoto.”

* * *

I fråga om det mesta löper också Camilla Frostells översättning väl. Men en kapitelrubrik borde hon få avstängning för:

”Antti och Kerttus förlovning”.

Förlovade sig inte Antti också?

Förväntad seger i lördagens deltävling i Melodifestivalen

Jag är inte förvånad över att JEM gick vidare till andra chansen med sin ”Love Trigger”. Den var fartig, och sen kom egentligen inget värt att prisa förrän vi var framme vid låt nummer sex, ”Undo” med Sanna Nielsen, som jag ska återkomma till.

The Refreshments ned ”Hallelujah” försökte locka TV-publiken med konstiga kläder, och dansbandsentusiasterna gav dem åtminstone en plats i finalheatet, men sen åkte de ut.

För egen del var jag heller inte så imponerad av Panetoz, några mörkhyade gentlemen och en finne, men deras ”Efter solsken” tilltalade tydligen så pass många av de röstande, att också de gick vidare till final.

Att Sanna Nielsen skulle gå direkt till final hade de flesta tidningar tippat i förväg. Hon har ju både rutin och kändisskap, och hon gjorde förvisso bra ifrån sig i ”Undo”. Det är en hygglig låt, men den saknar kanske ändå det där lilla extra.

Sanna är för övrigt inte det enda exemplet på att tidigare förvärvad namnkunnighet kan vara en hjälp i en tävling, där verkligen inte alla röstande egentligen kan särskilt mycket om musik. Men när Martin Stenmarck gick vidare till andra chansen, berodde det säkert också på att ”När änglarna går hem” var snäppet bättre än flertalet av de övriga låtarna i det här heatet.

Fast kändisskap ger inte automatiskt framgång i den här tävlingen. Little Great Things hade bra ös i sin ”Set Yourself Free”, men det hjälpte inte att två av medlemmarna är söner till Nanne Grönwall och sonsöner till Benny Andersson.

Melodikrysset nummer 6 2014

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We’ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

Det mesta talar nu för att Pia Olsen Dyhr blir ordförande för danska SF

Jag har tidigare redovisat den växande uppslutningen bakom Pia Olsen Dyhr som ny ordförande för krisande danska Socialistisk Folkeparti. Nu ansluter sig också förre skatteministern Jonas Dahl, tidigare en av dem som nämndes som ett tänkbart alternativ, till hennes uppbackare:

”Pia Olsen er min formandskandidat. Pia har min fulde støtte, hun er den, der kan samle SF, så vi igen kan sikre SF’s røde och grønne løsninger till gavn for danskerne.”

Tidningen Information, som står SF nära, redovisar både det här uttalandet och uttalanden från dem jag citerade i går (plus ytterligare några). Därmed borde saken vara klar.

Pia Olsen Dyhr har nu också själv deklarerat, att hon kandiderar till ordförandeposen.

Danmark: Socialistisk Folkeparti i kaos och utan självklar ordförandekandidat

Socialistisk Folkeparti, som har lämnat regeringskoalitionen med S och RV och vars ordförande har meddelat, att hon avgår, befinner sig i djup kris, inte bara om man ser till det rekordlåga opinionsstödet.

Två framstående partiföreträdare, som satt i den danska regeringen, har lämnat SF och anslutit sig till Socialdemokratiet respektive Radikale Venstre. Båda har tillhört SFs gröna flygel, och den stora risken SF har löpt och fortfarande löper är att fler ur just den delen av det röd-gröna partiet lämnar partiet, så att det reduceras till ett traditionellt vänsterparti.

Det här förstår också flera av partiets mest kunniga och erfarna politiker och – om jag har tytt artiklar i danska tidningar rätt – ganska många av partiets ledande kommunalpolitiker runt om i landet.

En mycket tung röst i partiet, tidigare partiledaren Holger K Nielsen, pekar därför ut Pia Olsen Dyhr som tänkbar ny partiordförande. Olsen Dyhr, som till helt nyligen var transportminister, har gott renommé bland SFs gröna väljare. Pia Olsen Dyhr får nu stöd av många andra, till exempel ordföranden i SFs riksdagsgrupp Pernille Vigsø Bagge, borgmästaren i Lejre Mette Tuborg, parlamentarikern/miljöpolitikern Steen Gade och EU-parlamentarikern Margrete Auken, för övrigt mor till den nu till Radikale Venstre avhoppade före detta SF-ministern Ida Auken.

Pia Olsen Dyhr, som tidigare har gjort ett misslyckat försök att kandidera till partiordförandeposten, har för egen del inte meddelat om hon kandiderar.

Andra namn nämns också, men inte heller någon av dem har förklarat sig villig att kandidera.

Hur som helst är läget i SF nu så spänt och skört att fortsatt sönderfall av partiet inte kan uteslutas, om uttalat ”fel” kandidat vinner ordförandevalet.

Norge: Høyre i hälarna på Arbeiderpartiet. Fremskrittspartiet på tillbakagång. De gröna aningen större än SF

I en norsk opinionsundersökning för kort tid sedan såg det ut som om Fremskrittspartiet hade brutit sin nedåtgående trend. Så inte i Nordsats mätning för Vårt Land. Partiet tappar där 3 procentenheter jämfört med förra mätningen och är därmed nere på 11,7 procent, mot 16,4 procent i valet i höstas.

Kraftigt uppåt (+ 3,3) går det däremot för Høyre, som i den här mätningen får 30,3 procent (26,8 procent i valet).

De båda mittenpartier, som själva inte sitter i regeringen men stöder den, blir i den här mätningen jämnstora:

Kristelig Folkeparti minskar med 0,6 procentenheter och får stöd av 5,1 procent. I valet fick KrF 5,2 procent.

5,1 procent (+ 0,6) stöder även liberala Venstre, som i valet stöddes av 5,2 procent.

Om alltså de här båda mittenpartierna har i stort sett oförändrade resultat, går det faktiskt bättre för ledarkrisande Senterpartiet, som ju före det majoritetsskifte, som ledde fram till den nya blå-blå regeringen, var i regeringskoalition med AP och SF: Senterpartiet ökar i den här mätningen med 1,6 procent och får därmed stöd av 5,9 procent, vilket är högre än valresultatet, 5,5 procent. Vad det här beror på är oklart. Mätningen är gjord efter Liv Signe Navarsetes besked, att hon avgår som partiledare, men har inte fångat in att partiets favorit, Marit Arnstad, har meddelat, att hon inte kandiderar till ordförandeposten.

Krisen för Sosialistisk Venstre består. Stödet för partiet ökar visserligen med 0,5 procentenheter, men också 3,9 ligger under spärrgränsen. I stortingsvalet hamnade partiet strax ovanför, fick 4,1 procent.

Den framgångskurva Arbeiderpartiet har haft i flera mätningar är också bruten i den här. Partiet minskar med hela 2,8 procentenheter och får i den här mätningen stöd av 32,1 procent. Jämfört med valresultatet, 30,9 procent, är det ändå ett hyggligt resultat, men enligt den här mätningen är AP inte våldsamt mycket större än Høyre.

Rødt ökar med 0,4 procentenheter till 1,4 procent (1,2 i valet).

En riktigt stor framgång har Miljøpartiet De Grønne, som bara fick 2,6 procent i valet men nu plötsligt får hela 4 procent (+ 0,8 jämfört med förra mätningen i den här serien). Ett sådant resultat skulle ge MDG hela sju mandat i Stortinget (mot ett lokalt oslomandat nu), att jämföra med bara två mandat för SV, om det aktuella gallupresultatet vore ett resultat i ett stortingsval.