De estniska Socialdemokraterna beredda att bilda regering tillsammans med landets mest nyliberala parti

Ibland får den begripliga längtan att äntligen få regera de estniska socialdemokraterna att göra obegripliga saker.

Landets länge mest nyliberala parti, Reformierakond (Reformpartiet), har visserligen något modifierat sin hållning i mer pragmatisk riktning – kanske har detta att göra med att partiet, länge Estlands ledande regeringsparti, har gjort tabbar, som märkbart har sänkt dess siffror i opinionsmätningarna – men detta är ju ingen anledning för dess politiska konkurrenter att hjälpa till med att göra partiet rumsrent och regeringsdugligt igen.

Men det är precis vad ledaren för Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna), Sven Mikser, nu har gjort. Vid ett stort SDE-sammandrag har han förklarat, att Socialdemokraterna, om det krävs, också är beredda att samregera med Reformpartiet.

Det är kanske bra, om målet främst är att inte skrämma genuint borgerliga väljare. Men fortfarande borde det vara SDEs främsta mål att få de många både estniska och ryska väljare med knaper ekonomi, vilka i dag lägger sin röst på Edgar Savisaars Keskerakond, Centerpartiet, att i stället rösta socialdemokratiskt.

Annica blev 70 den här gången

Annars var allting sig likt.

Vi trakterades som vanligt med god mat.

Samtalen fördes i trevlig ton.

Ingen föreföll ha bytt politisk åsikt.

(De två senaste utsagorna ska ses i ljuset av att den dahlska familjen rymmer högst varierande politiska åsikter.)

Och Annicas bror frågade mig åter igen, om det verkligen är sant, att det inte är jag som är Bo Balderson.

Varför kallas det här fortfarande för Melodifesivalen?

Nu har jag sett och hört tre av delfinalerna i årets upplaga av Melodifesivalen, och jag undrar hur många av tittarna/lyssnarna som skulle gå i land med att sjunga något av de bidrag som hittills har förekommit.

Förr betydde schlager en melodi som slog, något som hade en refräng eller något annat som omedelbart fäste sig i minnet, men numera verkar man tävla med scenshow. Det jag själv minns av en av de två finallåtarna, ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder, är några mörkhyade gentlemen i fångdräkter.

En av de där (sångligt/musikaliskt) hopplösa pojkspolingarna, Oscar Zia, tog sig också vidare till final. Varför vet jag inte. Kanske är det för att andra barn röstade på honom, ibland flera gånger.

Varför ”Echo” med Outtrigger och ”All We Are” med State of Drama tog sig vidare till Andra chansen är också svårbegripligt. Särskilt som de slog ut ”Around the World” med Dr Alban och Jessica Folcker.

Men tydligen betyder scenrutin och tidigare meriter inte längre någonting i den här tävlingen. Så ut åkte – redan i steg ett – även Shirley Clamp med ”Burning Alive”.

Och ut i första omgången åkte också den enda låten i den här deltävlingen, som hade vissa schlagerkvaliteter, ”En enkel sång” med CajsaStina Åkerström. Men hon stod ju där bara och sjöng alldeles ensam, så det gick ju inte.

Fast själv skulle jag tycka det vore intressant, om man förbjöd alla ljus- och sceneffekter och alla ovidkommande dansare med flera och i stället tvingade deltagarna att tävla med en avskalad låt och sin egen sångförmåga.

Shelley tillbaka hos Uppsala kammarorkester

Kvällen startade olyckligt, vilket inte berodde på krogen jag, Birgitta och Anna åt middag på, Brasserie Höganäs. Fiskgrytan jag åt var god och vällagad, men jag råkade få en stor del av en flaska lättöl rakt i famnen, på skjortan över magen och sen resten ner i skrevet.

Nog sagt om detta.

* * *

Nå, lite sur var jag nog ändå, när jag lyssnade på det inledande stycket med Uppsala kammarorkester, för kvällen ledd av en av dess tidigare dirigenter, Howard Shelley, till lika pianist – också vid det här tillfället i dubbelrollen som pianist och dirigent.

Ouvertyren till Fredrik Mendelssohns (1809-1847) ”Heimkehr aus der Fremde” gjorde mig kanske inte riktigt tänd.

Däremot var jag mycket begeistrad i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, både vad gäller pianosolona och orkesterpartierna. Beethoven åstadkommer här, liksom i flera andra sammanhang, överraskande kombinationer.

Musiken efter pausen lämnade mig mer oberörd, och jag tror inte att det främst berodde på att jag inte är bekant med de verk som spelades då och tonsättarna bakom dem.

Den brittiske tonsättaren Gerald Finzi’s (1901-1956) ”Ecologue för piano och stråkorkester” med sin melankoliska stämning grep mig inte riktigt.

Och Charles Gounods (1818-1893) ”Symfoni nummer 1 i D-dur” har förvisso både elegans och spänst, men för egen del tyckte jag, att den musikaliska helheten trots flera utmärkta partier ändå inte gick rakt in i hjärtat.

Bevara Musikens hus, med det slags inriktning Magnus Bäckström gav det!

Efter årtionden av kommunala strider fick Uppsala äntligen sitt Musikens hus, det konserthus landets fjärde och fortsatt växande stad alltför länge har saknat.

Huset blev vackert och akustiskt välfungerande, men för att blidka den högljudda motståndarsidan, också i Stadshuset, bantades en del funktioner ned för att sänka kostnaderna. Det här gav en del idiotiska effekter, bland annat i fråga om hisskapaciteten.

Verksamheten, ledd av VD Magnus Bäckström (med gedigen egen bakgrund i Musiksverige), har varit spännande och haft en kvalitativt hög nivå.

Att den inte har gett riktigt så stora intäkter som man i de inledande kalkylerna räknade med är knappast Magnus Bäckströms fel. De här kalkylerna var nog delvis gjorda också för att övertyga den skeptiska opinion, som alltså fanns även i Stadshuset.

Magnus Bäckström har jobbat hårt för att dra stor publik till Musikens hus och därmed öka husets intäkter, och han har då också mixat ett programutbud, som har dragit olika slags grupper av publik till huset. Det senare har dock aldrig skett på bekostnad av kvaliteten i utbudet.

På det hela taget verkar han i mitt perspektiv – jag har lång personlig erfarenhet av kommunal kulturpolitik och är också, bland annat genom egna besök, väl förtrogen med musikutbudet i vårt Konserthus – ha lyckats väl med programsättningen.

När jag nyligen läste kritik (från anställda i huset) mot hans sätt att leda den dagliga verksamheten i Musikens hus, såg jag det mest som det slags gnöl mot chefer man finner på alla arbetsplatser. Men nu, när meddelandet om Magnus Bäckströms avgång som chef för Musikens hus har slagit ner som en bomb, ser jag något mycket mer oroande. Bäckström – som vanligt fridsam i sitt uttryckssätt – avslöjar i en intervju i Upsala Nya Tidning vad det här egentligen handlar om:

– Det har pågått en diskussion om verksamhetens inriktning ett tag. Styrelsen vill att den ska utvecklas från kulturell till mer nöjesinriktad, kommersiell. Då har jag sagt att det är ingenting för mig, att jag inte är rätt person att leda den verksamheten, säger Magnus Bäckström till UNT.

Om det är på det här sättet, handlar det inte längre om Magnus Bäckströms person. Han är för övrigt en känd profil i Musiksverige och kommer säkert, även om han just nu inte har något nytt jobb i sikte, att få attraktiva bud från andra håll.

Däremot är den här bortträngningen en präktig kulturpolitisk skandal.

Melodikrysset nummer 7 2013

Nej, jag uppskattade inte att behöva stiga upp före halv sju i morse och sen – före morgontoalett och frukost – starta lördagen med att lösa Melodikrysset. Det tog en stund att få i gång hjärnan.

Dessutom spelade Anders Eldeman i dag ganska mycket musik, som jag inte genast spontant kände igen.

Lady Gaga, i dag med ”Applause”, hör till exempel inte till de artister som jag brukar lyssna på.

Och för att hoppa över till en person som jag gillar både som skådespelerska och som – faktiskt! – politisk aktör: Lena Endre förknippar jag inte med sång, så det tog en stund innan jag kom på, att det var hon som sjöng ”Akta dig”.

Jag är ju, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men lustigt nog klarade jag däremot omedelbart Arvingarna som upphovsband till ”I vår undervattensvärld”.

Inte heller har jag sett ”Beverly Hills Cop”, på svenska ”Snuten i Hollywood”, men jag känner åtminstone till den. I det här fallet använde jag signaturmelodin, ”The Heat Is On”, till att få min teori om TV-serie bekräftad.

The Doors ingår inte i min ansenliga och breda skivsamling, men till slut kom jag i alla fall på att det var de som gjorde ”Light My Fire”.

Som jag tidigare har bekänt, har jag inte förrän nu på slutet följt ”Så mycket bättre” i TV, men trots detta var det ganska lätt för mig att komma fram till att den som vi hörde i Lena Phs gamla hit ”Det gör ont” var Darin (Zanyar).

Därmed glider vi över på de – för mig – lätta frågorna.

Många äldre schlager hade – i motsats till flertalet låtar som förekommer i dagens Melodifestivalen – lätt för att fastna i musikminnet.

En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, som vi minns bland annat med Carli Tornehave.

En ännu mer minnesvärd skapelse är skalden Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson. Miljön i den är Ven. ”Flicka från Backafall” finns förstås också med i filmen ”Flickan från Backafall” från 1953.

Jag har varken läst Jan Guillous bokoriginal eller sett filmatiseringen av ”Arn”, men i det fallet har Anders Eldeman redan tidigare spelat ”Snö” med Laleh, så inte heller det var svårt.

The Beatles har jag allt av och med på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem genom ”Maxwell’s Sliver Hammer”.

Och för att hoppa till något helt annat: Sven Arefeldt, en mycket känd artist i mina yngre år, var alltid trevlig att lyssna på. I dag fick vi inte höra honom själv utan Roland Cedermark i en låt som Arefeldt gjorde på svenska, ”Hjärtats röst”, i original C&W-sången ”Jealous Heart”.

Och så slutar vi med lite TV-program:

”Gäster med gester” var, framför allt i sin första version, ett mycket underhållande TV-program.

Kakmonstret, vars svenska röst var Ernst Günther, fanns med i ”Sesam”, i original ”Sesame Street”.

Och ”Norge, Norge, det är ett ruttet land” sjöng Moltas Eriksson i ”Mosebacke Monarki”. Den svenska texten var Hasses och Tages, men i Lonny Donegans engelska original sjunger man ”Lively”.

Nu ska jag äntligen göra morgontoalett och äta frukost.

Lite längre fram på dan ska jag och Birgitta åka till Åkersberga för att fira Annica som fyller 70. Grattis, Annica!

SF löser sin akuta ledarkris – men oro inom hela den danska vänstern i vid mening

Pia Olsen Dyhr kandiderar nu, utan några hotande konkurrenter, till posten som ledare för Socialistisk Folkeparti i Danmark. Hon hör inte hemma i någon extrem gruppering men ställer ändå krav: Om SF i motsats till Enhedslisten ska vara med i regeringen igen, ska det vara med en annan socialdemokrati: ”Det skal være med et socialdemokrati, der lægger mere vægt på venstre fot.”

Det finns både frustration och hemlöshetskänsla bland de väljare som i vid mening definierar sig som centrum-vänster, detta enligt en analys som har gjorts av företaget Analyse Danmark i kölvattnet på en undersökning av politiska sympatier, berättar Berlingske Tidende. 22 procent av dem som i det senaste valet röstade på Socialdemokratiet, Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti eller Enhedslisten anser, att det finns behov av ett nytt parti till vänster om mitten – när det gäller SFs och Enhedslistens väljare är den här andelen hela 39 procent.

Problemet med den här typen av undersökningar är att den potential de mäter för att få substans kräver en ledare med trovärdighet och lyskraft och dessutom exponering av ”rätt” politiska krav. Och det här kan ju ske också inom ramen för något av de existerande vänsterparteirna.

Framtiden oviss för norska ICA – konkurrensmyndigheten stoppar planerat samgående med jätten NorgesGruppen

Jag har tidigare rapporterat om att den norska förgreningen av ICA har jättelika problem: Omsättningen har minskat och driftsunderskottet ökat. Det har inte hjälpt att 28 olönsamma ICA-, Rimi- och Matkroken-butiker har stängts.

I det här läget har ICA-gruppen försökt klara sin överlevnad genom att ingå ett mycket långtgående inköps- och distributionsavtal med den redan nu överlägset största detaljhandelsgruppen i Norge, NorgesGruppen. Det här måste förstås då också få OK av Konkurransetilsynet, och dess utslag – nej – har just kommit.

Konkrransetillsynet hade nog hur som helst kommit fram till samma utslag, men den här myndigheten utsattes dessutom för extra press genom att de två återstående stora aktörerna på den norska livsmedelsmarknaden, Coop och Rema, om det blev ett ja, hotade att slå sig samman i ett långtgående samarbete.

Inte bara Rema utan också, mycket aktivt, Coop har i det här läget öppnat famnen för ett samarbetsavtal med det blödande ICA.

Lämnas ICA att stå kvar på egna (och alltså vacklande) ben är bedömningen den, att ICA kommer att tvingas lägga ner kanske så många som 200 butiker, framför allt i utkantsområden.

Arbeiderpartiet befäster sin ställning som Norges största parti

I ytterligare en norsk opinionsmätning, gjord av Respons för Adresseavisen, bekräftas den uppåtgående trenden för Arbeiderpartiet och den nedåtgående för Høyre. Skillnaden mellan dessa partier är i den här undersökningen 7,7 procentenheter.

Arbeiderpartiet är i den här mätningen uppe i 34,7 procent (+ 1), att jämföra med 30,9 procent i stortingsvalet i höstas.

Høyre tappar i den här mätningen hela 4 procentenheter och får då 27 procent, vilket dock fortfarande är aningen högre än valresultatet, 26,8 procent.

Høyres regeringspartner Fremskrittspartiet ökar i den här mätningen med 1,7 procentenheter till 14,3 procent, dock lägre än valresultatet, 16,4 procent.

Sosialistisk Venstre kan glädja sig åt en ökning om 1,1 procentenheter och åt att med 4,8 procent nu åter ligga över spärrgränsen. Det här är också ett bättre resultat än valresultatet, 4,1 procent.

Senterpartiet, som ingick i samma regering, får i den här mätningen 4,6 procent, mot 5,5 i valet.

För de båda mittenpartier, som stöder högerregeringen, har inga dramatiska förändringar skett:

Liberala Venstre får i den här mätningen 5,1 procent, mot 5,2 i valet.

Och Kristelig Folkeparti får 5 procent (5,2 i valet).

Det blockobundna Miljøpartiet De Grønne får i den här mätningen 2,5 procent, alltså ungefär lika lite som i valet (2,6 procent).

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2014:

”Enligt åklagaren har han kränkt flickorna genom att ta deras rumpor.
Fem av flickorna begär 5000 kronor i skadestånd för kräkningarna.”

SR P4 Halland

* * *

”Bartendern Fredrik Lundegård ser ett uppsving för drinkar med bitter. Idag finns ett flertal varianter på barnmenyn.”

Sydsvenskan