En medmänsklig tanke till en kamrat som nu behöver vårt stöd

Jag var i unga år ganska länge helnykterist, men sedan har jag som många andra använt alkohol: druckit vin eller snaps till maten, druckit cognac till kaffet, tagit en whiskey framför TVn. Naturligtvis inte dagligen – som många andra har jag inskränkt mitt alkoholbruk till weekendkvällar.

Jag har aldrig haft något slags missbruksproblem, men när både jag och hustrun drabbades av en rad andra hälsoproblem, kom vi resonemangsvis fram till att det kanske var vettigt att återgå till ungdomens helnykterhet, och nu lever vi alltså ett liv, där den starkaste måltidsdrycken är lättöl.

Det här klarar en rationellt tänkande gammal man som jag att göra, men jag gissar att det – även för mig – hade varit mycket svårare att avstå från alkohol, om jag fortfarande hade levt mitt gamla, ofta mycket stressiga liv, där det dessutom förekom ganska många måltider tillsammans med andra, måltider där alkohol var en självklarhet och ibland betalades av andra – om det nu inte var man själv som skulle bjuda. Ofta betalades det här med ett representationskonto.

Jag har ytligt träffat den socialdemokratiske stockholmspolitikern Tomas Rudin, men jag känner honom egentligen inte – hade till exempel ingen aning om att han tidigare i livet har haft alkoholproblem och sedan under en lång tid tydligen har avstått från att dricka alkohol.

Med den kännedom jag har om det hektiska livet i politikens – i det här fallet stockholmspolitikens – centrum förstår jag också hur lätt det är att på nytt frestas av spriten. Och för den som en gång har fastnat i alkoholberoende är sedan steget obegripligt kort till nytt beroende och missbruk.

Det här har inget med partitillhörighet att göra. Somliga av oss är skörare, och mer sårbara för alkohol, än andra. Själv har jag aldrig skrivit ett ont ord om en annan ledande stockholmspolitiker, Kristina Axén Olin (M), vars förhållande till alkohol blev så problematiskt att hon valde att hoppa av och, dess bättre, söka vård. Heder åt henne!

Det är bara att hoppas att Tomas Rudin (S) orkar göra något liknande. Om han sedan orkar komma tillbaka, vet jag inte och förmodligen inte han heller. Skammen över att ha försökt stjäla en flaska dyr whisky på Systemet är förmodligen större än ångesten över att komma ut som alkoholberoende.

Ni som nu kastar både sten och tompavor på honom kan ju pröva att i stället ge honom ett tröstande och stöttande ord i hans elände.

Mina egna medmänskliga tankar går också till hans gamla mamma, som jag av tillfälligheter har kommit att träffa oftare än Tomas.

Favoritkandidaten i striden om partiledarskapet i norska Senterpartiet meddelar att hon inte kandiderar

I en landsomfattande enkät med ordförandena och vice ordförandena i norska Senterpartiets samtliga fylkesorganisationer förordade en klar majoritet Marit Arnstad som ny ordförande för partiet.

I går meddelade hon emellertid partiets valkommitté, att hon inte ställer upp som kandidat till ordförandeposten. Till Aftenposten säger hon så här:

– Jeg har gått en runde med meg selv og konkluderer fortsatt med at jeg ikke ser meg selv som en aktuell leder. Det har jeg varslet lederen av valgkomiteen om og hatt en grundlig samtale med ham om.

I stället förordar hon Trygve Slagsvold Vedum, som nu är andre vice ordförande i partiet och var jordbruksminister i den avgångna Stoltenberg-regeringen.

Inte heller vill hon bli förste vice ordförande – på den posten återfinns Ola Borten Moe, som verkar vilja sitta kvar – möjligen skulle han också vilja bli partiordförande.

Borten Moe, son till förre partiledaren och statsministern Per Borten och olje- och energiminister i Stoltenberg-regeringen, hör till den falang inom Senterpartiet, som vill orientera sig tillbaka till den politiska mittenposition, där man samarbetar främst högerut. I den positionen befinner sig också de två andra små mittenpartierna, liberala Venstre och Kristelig Folkeparti. Skulle Borten Moe väljas till ny senterledare, skulle detta sannolikt innebära en lösgörelse från samarbetet med Arbeiderpartiet.

Flykten från SF fortsätter: ännu en övergång till S

Fanflykten från Socialistisk Folkeparti fortsätter: Den före detta ministern Astrid Krag, som har gått över till Socialdemokratiet, får sällskap av ytterligare en SFare i Folketinget. Folketingsmannen och tidigare ministern Olle Sohn går också över till Socialdemokraterne.

Det är inte direkt någon gammal smygsosse som nu ansluter sig till den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Sohn var tidigare ordförande i DKP, Danmarks Kommunistiske Parti, men gick 1992 över till Socialistisk Folkeparti.

Redan i en tidigare omgång har en ledande SFare, Jesper Petersen, lämnat SF och gått över till S. Efter de senaste tre avhoppen/partibytena – Ida Auken har gått över till socialliberala Radikale Venstre – har SF kvar bara tolv medlemmar i Folketinget.

En brud som varken är mö eller vit som snö

Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991)) har lånat titeln till sin deckare från 1957, ”Kung Liljekonvalje av Dungen” (Norstedts), ur fjärde delen av Gustaf Frödings ”Strövtåg i hembygden”, utgiven 1896.

Men i motsats till prinsessan i dikten är den försvunna – mördade, visar det sig – bruden Anneli (Maya Hansson-Bergqvist), fastän hon väljer liljekonvaljer till sin brudbukett, varken mö eller har en moral vit som snö.

Christer Wijk (Ola Rapace), som är i Skoga, envisas, som vanligt med viss assistans av Puck (Tuva Novotny), med att gräva djupare i den här historien – bruden hittas mördad ute i skogen – än vad den lokala polisen gör. Som vanligt hos Lang ljuger alla inblandade.

Alltså är det inte som den lokala polisen tror, att det är en gammal kärlek till den mördade bruden, numera bosatt i en liljekonvaljedunge i skogen, som har mördat henne, detta trots att man hittar förtvivlade kärleksbrev från honom till henne. Att han hittas hängd utanför sitt hus i skogen är – förstår Christer Wijk – ett villospår utlagt av den verklige mördaren.

Mördaren, som har ertappats med bevis av hembiträdet, hinner döda även henne, innan Christer Wijk avslöjar honom: Det är brudens styvfar, som har haft ett förhållande med styvdottern, som har dödat henne. Thomas Bolme gör rollen som Sebastian mycket rutinerat.

Det här berättas rappt och utan skygglappar i den nu aktuella filmatiseringen.

Filmen är en ganska bra småstadsskildring, både om man ser till skildringen av miljön och till skildringen av människorna i den. Också den förljugenhet som den tidens småstadsmiljöer skapade, inte minst i fråga om sexuella snedsprång, fångas väl. Rimligen är det här filmiskt de båda regissörernas, Christian Eklöws och Christopher Panevs, förtjänst, men grundhistorien är ju Maria Langs.

Ett extra plus vill jag den här gången ge för skildringen av de komplikationer Puck och Einar råkar in i inför sitt eget planerade bröllopet. Det här skildras stegvis och är en viktig bihandling, och även om Christer Wijk även den här gången skildras som en lockelse för Puck, är slutets glada grimas, med en helt annan och beredvillig dam i Christers bil, ett välinprickat filmslut.

* * *

”Kung Liljekonvalje av dungen” har filmats tidigare, av Arne Mattsson 1961. Fast den filmen fick namnet ”Ljuvlig är sommarnatten”.

Cyankalium, arsenik och även några pistolkulor

Jag har nu tagit mig igenom samtliga återutgivna deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991). ”Farligt att förtära” (1950, nyutgiven av Norstedts 2013) utspelar sig i stockholmsk gymnasiemiljö och är därför i vissa avseenden mer realistisk än flera andra Lang-deckare – Dagmar Lange var nämligen lektor och studierektor under många herrans år.

Hon var också litteraturvetare, därmed rimligen väl skolad i svenska språket och dess litterära utövande, men gör sig ändå – har jag märkt både vid läsningen av den här boken och andra återutgivna – skyldig till små språkgrodor som vi som gick i 1950-talets skolor drillades mot.

I just den här boken lyckas hon i och för sig individualisera sina (som så ofta många) agerande, så att man kan identifiera dem utan att ständigt slå upp personförteckningen i bokens inledning. Men dess värre klarar hon inte heller i det här fallet att individualisera de agerandes språk – det låter lika, vem som än talar. Dessutom låter hon ibland sina romangestalter ibland använda ord, som aldrig hörde hemma i talspråk heller på den tiden.

Greppet att ständigt pröva de agerandes alibin är rätt tjatigt – men man förstår ju, att någon av dem som ser ut att ha ett vattentätt alibi till slut ändå kommer att avslöjas som mördaren.

Här blottläggs till slut som mordmotiv inte bara ett svek mot en mor som, övergiven av en notorisk förförare/svikare, i förtvivlan tar sitt eget liv. På den punkten är intrigen realistisk – men det här att ”rädda” ett par av förförarens/svikarens offer genom att ta dem av daga framställer mördaren som mer sjuk än vad vederbörande, i slutförhöret efter avslöjandet, verkar vara.

Mördaren ångrar sig dock på en punkt: Genom viss tafflighet i utförandet har vid ett tillfälle fel person råkat bli dödad.

Djärvt, snudd på orealistiskt, av Lang är det att i den här skolmiljön från tidigt femtiotal låta elever och lärare umgås så fritt och otvunget med varandra. (Fast även jag känner till en relation mellan en elev och hennes lärare, dock offentligt uppvisad först efter studenten – dessutom hände det här långt senare.)

Katastrofsiffror för Socialistisk Folkeparti – men det går inte så bra för (S) heller

Att krisen i och sönderfallet av Socialistisk Folkeparti skulle ge bortfall av opinionsstöd var ju ganska självklart, men stödet för partiet i Voxmeters senaste mätning, 3,1 procent, är närmast chockerande lågt. I Voxmeters förra gallup fick SF 5,6 procent. I förra valet fick SF 9,2 procent, också det lågt om man ser till partiets historiska siffror.

Men det är inte Socialdemokratiet som har vunnit på det här. Partiet får i den här mätningen 19,9 procent mot 21,1 procent i förra mätningen och 24,8 procent i valet 2011.

Socialliberala Radikale Venstre, i fortsatt koalition med Socialdemokraterne, klättrar dock en smula uppåt, från 8,6 procent i förra mätningen till 8,9 procent nu. Men också RV ligger under sitt valresultat 2011, 9,6 procent.

Det vänsterparti som fortsätter att klättra uppåt är den röd-gröna och feministiska koalitionen Enhedslisten, från 6,7 procent i valet till 10,8 procent i januari och 11,6 procent nu.

Liberala Venstre, som i valet fick 26,7 procent, står i stort sett stilla: 28,7 procent nu mot 27,5 procent i förra mätningen.

Liberal Alliance, som i valet fick 5 procent, får i den här mätningen 4,6 procent mot 5,2 procent i förra mätningen.

Konservative Folkeparti, som i valet fick 4,9 procent, får nu 5,2 procent mot 4,6 procent i förra mätningen.

Och det populistiska Dansk Folkeparti, som i valet fick 12,3 procent, ligger kvar på sin nuvarande högre nivå, 17,1 procent nu mot 16,1 procent i förra mätningen.

I den regeringsombildning som statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) har företagit med anledning av SFs uttåg ur regeringen sker både rockader och nytillsättningar, dock bara med gamla socialdemokrater och socialliberaler som schackpjäser – de båda SF-ministrar, som bytte parti till S respektive RV, återfinns nu inte längre i regeringen, vilket kanske är klokt mot bakgrund av att SFarana i Folketinget annars kunde ha lockats att rösta nej till propositioner från S-RV-regeringen, särskilt om förslagen i fråga kom från departement, ledda av före detta SFare.

Jag noterar att Nick Hækkerup (S), som för inte så länge sedan degraderades från sin post som försvarsminister (dock på grund av kritisk hållning till en skattefråga), nu får posten som hälsovårdsminister. Uppenbarligen prioriterar Helle Thorning-Schmidt sammanhållningen inom Socialdemokratiet mer än att uppmuntra övergångna SFare som Astrid Krag, som ju här om dagen lämnade sitt gamla parti för S.

Massivt motstånd mot norskt EU-medlemskap

Motståndet i Norge mot EU-medlemskap är fortsatt jättestort, till och med en aning större än förra året.

71 procent av norrmännen säger nej till norsk anslutning till EU, visar en färsk undersökning utförd av Sentio för tidningarna Klassekampen och Nationen. Bara 19 procent av de tillfrågade vill ha norskt EU-medlemskap.

I motsvarande undersökning förra året var det också 19 procent av norrmännen, som ville se sitt land som medlem i EU. Men motståndarlägret har ökat en aning sen dess: Då sa 69 procent nej till unionen.

Inga solklara val i första deltävlingen i Melodifestivalen

Det är klart att jag har kollat på den första deltävlingen i Melodifestivalen också.

Man kunde, delvis redan i förväg, ana vilka fyra låtar som skulle gå vidare, däremot inte vilka av dem som skulle gå direkt till final respektive till andra chansen.

Personligen tyckte jag att Helena Paparitzous ”Survivor” var den bästa låten, men den gick nu till andra chansen.

Att ”To the End” eller kanske snarare Yohio skulle gå direkt till final var inte så svårt att lista ut. Det här är ju långt ifrån en tävling om bästa låt.

Att Ellen Benediktson gick direkt till final med ”Songbird” var kanske inte så förvånande. Låten är för all del inte så våldsamt catchy, men hon kan i alla fall sjunga, och konkurrensen var ju inte våldsamt stor.

Inte lika självklart var det att Linus Svenning med ”Bröder” skulle gå vidare, i hans fall till andra chansen. Helena Paparitzou befinner sig i en helt annan klass.

Och så en notering lite vid sidan om. Sylvester Schlegels ”Bygdens son”, som kom sist, hade töntdrag – jo – men faktiskt också lite av det där som en gång i världen utmärkte det som benämndes schlager.

En socialdemokrati med tillförsikt inför valet

I lördags var jag på Uppsala arbetarekommuns möte i Celsiusskolan. Jag är inte ombud i representantskapet, men Birgitta och jag brukar oftast delta i de här mötena och då inte bara för att träffa gamla vänner inom partiet.

Dagordningen var ganska diger – innehöll bland annat fastställande av ombudslistan till partidistriktets kongress, behandling av 23 motioner till distriktskongressen och dialog om det så kallade Framtidskontraktet för Uppsala, en programhandling inför valet.

Valet var över huvud taget närvarande: valledaren Gustaf Lantz presenterade uppläggningen.

Men allra först hade vi som talare (om valets viktigaste frågor) och gäst Magdalena Andersson, verkligen inte bara en representant för partiledningen – Magdalena är uppvuxen här i stan.

Hennes inledning följdes av en lång frågestund. Bland det jag noterade från inriktningen på den var att det finns en oro över att vårt parti möjligen inte tillräckligt möter de krav pensionärerna ställer – man noterade också att pensionärerna numera är en politiskt långt rörligare väljargrupp än förr.

Min hustru poängterade i ett applåderat inlägg vikten av att översätta budgetmässiga insatser för vård, skola och omsorg också till antal undersköterskor med flera, som med vår politik blir de nödvändiga hjälpande händerna.

Ytterligare en SF-minister i Danmark som byter parti

Danska Socialistisk Folkeparti har mist ytterligare en av sina framstående företrädare: Miljöminister Ida Auken lämnar SF och går över till socialliberala Radikale Venstre.

Ida Auken var ett av SFs framtidsnamn och är dotter till en av SFs mest lyskraftiga politiker i en tidigare generation, Margrete Auken, i sin tur syster till Svend Auken, som var socialdemokratisk partiordförande kring decennieskiftet 1980/1990-tal.

Ida Auken säger sig nu värderingsmässigt stå nära Radikale Venstre och har hälsats välkommen av ordföranden i sitt nya parti, Margrethe Vestager.

Ida Auken hör till den gröna delen av det rödgröna SF, och det är allt mer uppenbart, att det som nu pågår inom resterna av Socialistisk Folkeparti är en maktkamp mellan dess röda och dess gröna falang.

Båda dessa falanger finns ju också representerade i det för närvarande mer framgångsrika vänsteralternativet Enhedslisten, men där är motsättningarna inte lika manifesta av den enkla anledningen, att partiet inte sitter i regeringsställning.

Den röda falangen inom SF verkar inställd på att i den situation som nu råder försöka ta makten i partiet. Lyckas det, återstår det att se vart andra med uttalat gröna värderingar tar vägen.

Man bör också notera att alla socialdemokrater verkligen inte är lyckliga över försäljningen av aktier i Dong Energy till Goldman Sachs. En som har uttalat sig mycket kritiskt mot det här är Ritt Bjerregaard, en av Socialdemokratiets mer lyskraftiga politiker i en tidigare generation: ”Jeg ville ønske S havde gjort som SF” (tidningen Politiken).