Sommar i P1 med Nina Lagergren

Nina Lagergren har jag träffat, i samband med middagar på Kungliga slottet, där hennes nu döde man var riksmarskalk. Det här har i sin tur att göra med att min hustru under en period var Riksdagens talman och då tillsammans med make inbjöds till ett antal slottsmiddagar. Det här betyder inte att jag i någon rimlig mening av begreppet känner henne. Jag har för övrigt också träffat Kofi Annan och hans svenska hustru Nane, detta utan att då ha någon aning om att hon är dotter till Nina Lagergren – jag nämner det senare eftersom de båda förekom i Nina Lagergrens sommarprogram i dag.

Huvudperson i det här sommarprogrammet var dock hennes mycket kände halvbror, Raoul Wallenberg. Den här svenske diplomaten, som under andra världskriget gjorde utomordentligt berömvärda insatser för att rädda stora mängder ungerska judar undan deportation och förintelse i koncentrationsläger, försvann ju under av Sovjetunionen mörklagda omständigheter, och Nina Lagergren har gjort mer än de flesta för att bringa klarhet i vad som egentligen hände honom.

Nina Lagergren är i dag 93 år, och jag tyckte att den här gamla damen gjorde en beundransvärd insats för att för nya generationer lämna ett vittnesbörd om fallet Wallenberg.

Föga förvånande, när det som här gäller en bildad äldre kvinna, spelade hon i sitt program sådant som Händels ”Messias”, Puccinis ”Turandot”, Carl Nielsens ”Moderen” och Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit”, alltsammans i bra inspelningar med utomordentliga solister.

Men hennes musikval rymde också mycket annat närmast självklart för oss som inte direkt är purunga: Glenn Miller, Fred Astaire, Miriam Makeba, Lill Lindfors, Povel Ramel, ja rent av John Lennon.

Valet av ABBAs ”Dancing Queen” visade sig ha ett samband med det nuvarande kungaparets bröllop.

Men riktigt överraskad blev jag av att få höra Laleh (”Some Die Young”) och Loreen (”We Got the Power”) i hennes program.

Danmark: Socialdemokratiet störst men Venstre återtar mark

Också i dansk politik råder det sommarstiltje, men jag har noterat, att de två minsta borgerliga partierna är i luven på varann.

Ledaren för Liberal Alliance, Anders Samuelsen, har deklarerat, att han helst ser att Konservative Folkeparti över huvud taget inte ska behövas för att efter nästa val åstadkomma en ny, borgerlig majoritetsregering – denna borde kunna bestå av Venstre, Dansk Folkeparti och så Liberal Alliance.

I den senaste opinionsmätningen, från Greens, går Liberal Alliance också upp: får 6,6 procent (6,3 procent i genomsnitt i Berlingske Barometer) mot 5,0 procent i folketingsvalet 2011.

Det av LA-ledaren som hopplöst avfärdade Konservative Folkeparti håller i stort sett sitt valresultat från 2011, 5,0 procent, med 4,8 procent i den aktuella mätningen, 4,9 procent i barometern.

Det dominerande borgerliga partiet Venstre, som ett slag, efter partiledarens privatberikande fadäser, sjönk som en sten, håller nu på att återta en del av den förlorade marken och noteras i den aktuella mätningen för 21,6 procent (21,7 procent i barometern) – därmed ligger partiet på andra plats. Men fortfarande är det en bit kvar till valresultatet 2011, 26,7 procent.

Trea ligger populistiska Dansk Folkeparti med 20,9 procent (21,1 procent i barometern). Det här partiet tycks nu bestående ha lagt sig på en ny och mycket högre nivå än i valet 2011, då partiet fick 9,2 procent.

Etta i mätningen från Greens ligger Socialdemokratiet med 22,0 procent, 21,9 procent i Berlingske Barometer. Det här är långt över vad partiet fick under sin krisperiod för inte så länge sen, men fortfarande är det en bit kvar till valresultatet från 2011, 24,8 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, som relativt länge låg under sitt valresultat 2011, 9,1 procent, är nu i mätningen från Greens åter uppe på den nivån: 9,1 procent i den aktuella mätningen, 9,0 procent i barometergenomsnittet.

Socialistisk Folkeparti, som efter inre strider lämnade den här regeringen, är på väg att återta förlorad mark och får både i den aktuella mätningen och i barometern 5,7 procent. Men det är fortfarande en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, röd-gröna och feministiska Enhedslisten ligger, med 8,1 procent i den aktuella mätningen lägre än partiet gjorde för en tid sen – baromtergenomsnittet, 8,6 procent, speglar detta. Men även nu ligger partiet över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Finländska (S) på ekordlåg nivå och fortsätter att backa

Min erfarenhet av att genomföra opinionsmätningar säger mig, att en partisympatimätning som görs i månadsskiftet juli-augusti kan innehålla fel – väldigt många av de personer som man väljer ut för undersökningen är vid den tiden på året borta på semester. Ändå fanns många av de viktigaste tendenserna i Taloustutkimus’ mätning för Yle redan i motsvarande mätning i juni.

Partiledarbytet i Suomen Sosialidemokraatinen Puolue, Socialdemokraterna, där Jutta Urpilainen med knapp övervikt byttes ut mot Antti Rinne som ny partiordförande, verkar hur som helst inte ha lett till någon positiv effekt för partiet. SDP, som redan länge hade legat på den för partiet mycket låga 15-procentsnivån, får i den nu aktuella mätningen stöd av 13,8 procent, att jämföra med 14,8 procent före partiledarbytet. Det senare har lett till att Urpilainen har lämnat finansministerposten och regeringen och till att Rinne i stället har övertagit den här problematiska regeringsposten. Ska han nå tillbaka till partiets valresultat 2011, 19,1 procent, inte heller det något att yvas över, har han en bra bit kvar.

Det enda de finländska Socialdemokraterna kan glädjas åt i den nu aktuella mätningen är att det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2011 också fick 19,1 procent (sannolikt med hjälp bland annat av röster från före detta socialdemokrater), också sjunker, dock inte lika mycket: 17,9 procent i juni och 16,4 procent i den aktuella mätningen.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) har, sedan partiet lämnade regeringen, haft framgång, sannolikt på Socialdemokraternas bekostnad. I både junimätningen och den nu aktuella får partiet stöd av 9,3 procent, mot 8,1 procent i valet 2011.

Vinnare är också de två stora borgerliga partierna, det ena stommen i regeringen, det andra i opposition.

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), det mest borgerliga av dem, som också i försomras bytte partiordförande – den nye, Alexander Stubb, blev samtidigt ny statsminister – ökar sitt stöd från 20,3 procent i juni till 21,8 procent nu, att jämföra med 20,4 procent i valet 2011.

Och det ibland lätt vänsterpopulistiska mittenpartiet Suomen Keskusta (Centern) går upp från 19,5 procent i juni till 20,9 procent nu. Det här uppsvinget är desto mer anmärkningsvärt mot bakgrund av att partiet i 2011 års val bara fick 15,8 procent.

Återstående partier är alla med i den sittande regeringskoalitionen.

Vihreä liitto (Gröna förbundet), som i valet 2011 fick 7,3 procent, var i juni uppe i hela 9,0 procent och får nu 8,8 procent.

Svenska Folkpartiet, som i valet 2011 fick 4,0 procent och 4,2 procent i junimätningen, sjunker nu till 3,9 procent.

Och Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, som i valet 2011 fick 4,0 procent och i junimätningen 3,8 procent, sjunker ännu mer, till 3,4 procent.

Sommar i P1 med Bea Uusma

Bea Uusmas efternamn tyder på att hon har estniskt påbrå, och vid en hastig nätkoll får jag fram att åtminstone hennes far är est. Jag får också fram något som jag redan visste, att hon har en syster, Martina Haag, som även hon är skönlitterär författare. Nätkollen visar också att hon har varit gift med Henrik Schyffert, som inte bara har framträtt på socialdemokratiska arrangemang utan också har deklarerat att han är sosse, dock något radikalare än det parti han stöder, vilket i dag inte är någon helt unik ståndpunkt. Om Bea Uusmas egen politiska ståndpunkt vet jag inget, men jag noterar att hon i sitt Sommar-program i dag spelade ”Borgarsvin” med Doktor Kosmos.

Bland det övriga hon spelade fanns låtar med Stakka Bo, Tityo, Nåid & Fleshquartet, Timo Räisänen, Nina Ramsby (en outgiven låt!) och Madonna.

Hennes sommarprat handlade nästan helt om André-expeditionen 1897, då ingenjör S A (Samuel August) André, Nils Strindberg och Knut Frænkel i luftballong försökte ta sig till Nordpolen men tvingades nödlanda och efter oerhörda strapatser till slut ändå gick under. Sidotemat om Nils Strindberg och hans kärlek Anna bara varierar och fördjupar den här historien.

Om den här arktisexpeditionen gav Bea Uusma 2013 ut den August-prisbelönade boken ”Expeditionen: min kärlekshistoria”, som har sålts i en mycket stor upplaga. Bland de mycket entusiastiska läsarna finns min hustru, som också har köpt exemplar av boken att ge bort i present.

Bea Uusma berättade utförligt om sina egna försök att på plats, inte bara genom läsfrukter, rekonstruera, vad som egentligen hände med Andrés strandade lilla besättning. Och som framgick av programmet har hon inte heller efter det att hon fick boken om André utgiven släppt andréprojektet: Hon vill slutgiltigt veta till exempel vad som bokstavligen tog livet av de här tre äventyrarna. Med det här projektet har hon gått längre än de flesta skulle vara beredda att göra, och då tänker jag inte bara på hennes egna arktisexpeditioner; hon har, för att kunna tränga tillräckligt långt, utbildat sig till läkare och är nu – som ett slags sidoeffekt av sitt monomana intresse för André – praktiserande sådan.

Jag tror inte på nationalkaraktärer, men jag kan inte hjälpa att det i mitt huvud dyker upp en sådan, som tillskrivs ester: Eesti jonn. Den som besitter den här förment estniska egenskapen är oböjligt egensinnig, på gränsen till tjurskallig. Grundtanken bakom den här nationalkaraktären är förstås att esterna, trots århundraden av förtryck och främmande herravälde, ibland låtsades foga sig men egentligen aldrig i grunden gav upp.

Sommar i P1 med Steve Angello

Steve Angello är DJ och housemusikproducent, men för egen del känner jag mest till honom som en tredjedel av den nu nedlagda men mycket framgångsrika gruppen Swedish House Mafia.

I början av sitt Sommar-program spelade han ett par låtar med den här gruppen, och sen avslutade han med en egen, ännu inte släppt låt, men jag måste erkänna att nästan allt han spelade (med undantag för Kent och Stevie Wonder) var okänd mark för mig. Ta det här som en bekännelse, inte ett avståndstagande.

Ändå rymmer det här ett problem: Även om Steve Angellos musik lockar nya och yngre lyssnare till åtminstone det här programmet, stänger många av de äldre lyssnarna av programmet efter en kort stund eller slår aldrig på radion. Jag tror fortfarande att det musikaliskt blandade programmet (med utrymme för att spela en och annan personlig käpphäst) bäst svarar mot syftet med ett program av Sommars slag.

Det är klart att Steve Angellos sommarprat innehöll väldigt mycket om hans musikaliska karriär och inriktning, också om hur han – med stöd egentligen bara av modern – valde musiken som sin egen väg.

Fadern förlorade han i relativt tidig ålder. När han var 14 sköts hans pappa till döds i Aten, där de då bodde.

Han visade också upp en sympatisk mänsklig sida i berättelsen om hur två små döttrar fick honom att trappa ner och också att sluta dricka alkohol.

Hans livsinställning är medkännande men mycket individualistisk. Han berättade ganska utförligt om sitt omfattande välgörenhetsarbete för utsatta människor runt om i världen – det här handlar verkligen inte om någon tiokrona i en rödakorsbössa. Men jag kommer också i håg en artikel i DN förra året om hur han krävdes på 3,7 miljoner i skatt och om att han då inte hade lämnat någon inkomstdeklaration på två år. Hur det sen gick med det här vet jag inte. Jag är tidningsläsare, inte anställd vid Skattemyndigheten.

Melodikrysset nummer 31 2014

Jag råkade ut för ett häftigt blodsockerfall i natt – jag är diabetiker – och försov mig sen, så hustrun hjälpte mig med en behövlig frukost som jag har satt i mig i början av Melodikrysset. Jag har tagit ett extra glas äppelmust (Coop Prima) också för att få upp blodsockret.

Det var mycket Ted Gärdestad i dag. Vi hörde till exempel den mycket kända ”Angela”.

Men ytterligare två frågor var knutna till honom.

Bo Kaspers Orkester gjorde hans ”Sommarlängtan”.

Svårare hade jag det med vem som gjorde hans ”Oh vilken härlig dag”, men det var Markus Krunegård.

Men det är klart att det blev lite Evert Taube i krysset också. ”Så skimrande var aldrig havet” fick vi höra i dag.

Detta leder oss osökt över till ”Krutgubbar”, i det senare fallet en TV-serie, ur vilken vi fick höra ”Who Do You Think Your Are Kidding, Mr Hitler?”.

Och dansbandsälskarna – jag är inte en av dem – fick sitt med Thorleifs, som efter bästa förstånd exekverade Agnetha Fältskogs ”Jag var så kär”.

Sen måste det ju vara något ur Melodifestivalen också.

Det blev en låt som var bättre än den lyckades i Eurovision Song Contest. Den skrevs av Bobbie Ericson och Beppe Wolgers och framfördes i den svenska uttagningen av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i den europeiska finalen var det Monica Z ensam som sjöng, på svenska, ”En gång i Stockholm” och inte fick en enda poäng. Det blev redan då, 1963, bråk om det här med på vilket språk sångerna ska framföras – många länder hade nu gått över till engelska. Monica ville uttryckligen att man skulle hålla sig till sitt eget språk, så otur var det inte fråga om.

Om otur handlade däremot Hasse Alfredsons ”Han satte foten i en potta”.

Dagens andra barnvisa handlade om borgmästar Munthe, och i den förekommer det bland annat en halter häst.

Det var mycket få utländska bidrag i dagens kryss, dock var inte ”Wake Me Up” med Avicii ett av dem. Bakom Avicii döljer sig nämligen Tim Bergling.

Cher, i dag med ”Believe”, är dock garanterat osvensk, amerikan med armeniska och indianska rötter.

Och så fick vi ett stycke norsk musik till livs, ”Anitras dans” av Edvard Grieg, grovt förvanskad av Charlie Norman ansåg många norrmän när det begav sig, härlig musik tyckte jag, när jag hörde ”Anitras dans boogie”.

Sommar i P1 med Gunilla Palmstierna-Weiss

Jag har på olika sätt nuddat vid men aldrig personligen träffat dagens sommarpratare, Gunilla Palmstierna-Weiss. Jag har läst böcker av hennes make, Peter Weiss, och också sett en uppsättning av hans ”Marat” i Stockholm. Jag var under lång tid vän med Peters första hustru, Helga Henschen, och har också träffat deras dotter Rebecca (ursprungligen Randi). Jag känner till Gunillas familjebakgrund, till exempel att hennes farfar var den socialdemokratiske ministern Erik Palmstierna, och hennes konstnärliga verk framför allt som scenograf och kostymtecknare. Och jag har Gunilla Palmstierna-Weiss’ relativt nyligen utgivna självbiografi, ”Minnets spelplats”, nära 400 sidor, rikt illustrerad och lika intressant skriven som hennes rika liv förtjänar.

Gunilla Palmstierna-Weiss berättelse om sitt liv, dessutom väl artikulerad och disponerad (märk att den här damen är över 80 år), innehåller mängder av saker som är intressanta för en vid publik. Ta som exempel avsnittet om barndomsåren med flykten undan nazisterna till Rotterdam, där kriget hann i kapp henne och hennes bror – att hon trots att hon hade judiskt påbrå klarade sig med livet i behåll hade hon en svensk diplomat i Berlin att tacka för, berättade hon.

Men också hennes berättelse om hur hon från en ingen-position slog sig fram till teaterns rampljus var intressant, och nu tänker jag inte främst på hennes teatersamarbete, inte minst utomlands, med maken Peter Weiss. Hennes uppkäftighet mot Ingmar Bergman, som sen ledde till ett mycket fruktbärande konstnärligt samarbete, var det en njutning att få ta del av.

Även hennes musikval var avancerat, långt över genomsnittet i Sommar, och hade ofta direkt anknytning till det hon talade om – att hon spelade Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” kan nämnas som exempel på det senare.

Det var påfallande mycket klassisk musik, sådant som ”Johannespassionen”, ”Figaros bröllop” och ett tema i fiss-moll av Robert Schumann (med en rolig historia till) – men också en Bach-fuga i D-dur med The Swingle Singers.

Och så fick vi höra så vitt skilda verk som ”Seeräuberjenny” med Lotte Lenya och ”Ain’t Got No Heart” med Mothers of Invention.

Barnbarnssommar

Det har varit nästan osannolikt varmt nu i juli, men sommaren infann sig på riktigt först när man hörde ljudet av lekande barn ute i trädgården.

Matti och Karin stannade en extra dag på Öland, eftersom deras lilla Ella var så förtjust i alla djuren på bondgården, där de hyrde en gäststuga. Men sen kom de med Ella till hennes farfar och farmor i Öregrund, och den här gången fann Ella sig genast till rätta: började blåsa de såpbubblor farfar hade köpt åt henne och kände helt uppenbart väl igen sig i vårt sommarhus, där hon var både i påskas och i midsomras. Hon mindes var leksakslådorna och barnböckerna stod – i barnboksbeståndet fanns den här gången en ny bok, en antologi av Katarina Kruusval – så snart kom hon också med böcker till farfar och farmor och ville att vi skulle läsa för henne.

Matti och Karin och Ella gjorde förstås utflykter till badviken i Tallparken – havsvattnet där har i högsta grad badtemperatur. Men Matti pumpade också upp den ganska stora men grunda bassäng vi förvarar i en bod och fyllde den med vatten. Och så riggade han nere vid vår uteplats upp den textila riddarborg jag en gång i världen köpte åt Viggo och Klara, Kerstins båda barn, numera skolbarn.

Mot slutet av Mattis, Karins och Ellas vistelse här anslöt Kerstin och hennes barn, så nu blev alla rum och sängar fulla med råge. Att handla och laga mat åt så här många tar tid och kraft, men samtidigt kan ju farfar/morfar och farmor/mormor runt det stora köksbordet bokstavligen se meningen med livet.

Det var också roligt att se hur kul lilla Ella tyckte det var att få vara tillsammans med de större kusinerna. Långa stunder var de ute och lekte tillsammans – sprang omkring på bergknallar och i snår, kröp in i riddarborgen, åt bär från bärbuskarna och bigarråträdet; Ella och den snart nedskvätta Klara badade vid ett tillfälle i den uppblåsbra bassängen med klädena på. Och så gick allesammans till Tallparken och badade. En dag åkte alla utom Viggo till Norrskedika på loppis.

När Matti och hans familj hade åkt hem till Stockholm, stannade Kerstin och hennes barn kvar. De regelbundna utflykterna till Tallparken fortsatte. Kerstin tog med sina barn till sina egna gamla smultronställen, sådana som Floras trädgård och det café som förr hette Lundeborgs.

Mot slutet av deras vistelse här kom det regn, efterlängtat framför allt av mormor Birgitta, som hade börjat bli ängslig för att torkan skulle skada hennes odlingar.

Men det gjorde inget, tyckte barnen. Uppe på vinden fanns det bland annat gamla Smurf-album.

Nu när alla har åkt och det är bara jag och mormor/farmor kvar här, är det förstås lugnt och tyst, och vi kan återgå till vårt vanliga vardagsliv på landet.

Men det är inte så dumt med liv och rörelse och barn och barnbarn heller.

Sommar i P1 med Henrik Stenson

Om någon trodde att botten för årets Sommar redan var nådd – jag tänker närmast på gårdagens sommarprogram – blev han eller hon grymt överkörd med dagens program med golfproffset Henrik Stenson. Någon invänder kanhända, att jag i det fallet inte är något sanningsvittne, eftersom jag är ointresserad av sport. Men sommarprogrammen ska väl rimligen vara gjorda för en bred publik, så att effekten inte blir att de sportintresserade lyssnar på program som liknar sportsidor och filatelisterna får sitt med stämplar och tandningar och allt?

Det här programmet innehöll golf, golf, golf, så att man till slut trodde att den här Stenson hade en liten golfboll sittande överst uppe på halsen.

Tänk om han kunde ha berättat något intressant till exempel om sitt och familjens liv i Dubai. I stället tvingades vi lyssna på anekdoter från golfens värld, dess värre inte ens roliga.

Nu blev det bestående minnet att han läste ur ett manus.

Ibland kan man som recensent jämna ut hårda omdömen om det talade innehållet genom att lyfta fram musikvalet. Men i det här fallet drunknade sådana som U2 och Bruce Springsteen i popskvalet.

Sommar i P1 med Caroline Winberg

Jag känner över huvud taget inte till dagens sommarpratare Caroline Winberg – jag är inte intresserad av modeller och mode, läser aldrig Vogue och Elle och ser varken ”Top Model Sverige” eller något annat i TV3. Den enda aspekten av allt det här som får mig att reagera är att hon rekryterades och åkte utomlands vid en så tidig ålder som 16 år.

Någon riktig styrsel på sitt eget liv verkar hon inte ha haft. Gymnasieplanerna, att bli civilingenjör, tycks mest ha haft att göra med utsikterna att tjäna bra med pengar, och då spelade det väl ingen roll att byta till modell, om det gav ändå mer stålar. Byter manlig partner gör hon flera gånger under programmets gång, men bortsett från en drulle som gör henne med barn, vilket tvingar henne till abort (han är otrogen också), flimrar de här killarna bara förbi. Och inte är hon riktigt rustad för att leva det här flackande livet heller – sömnlöshet och annat leder till ett veritabelt sammanbrott.

Det tråkiga är att hon inte heller med det här lyckas väcka några känslor hos mig, lyssnaren, dock med ett undantag: den känslofyllda (på gränsen till gråt) kärleksförklaringen till den, trots hennes motstånd, alltid stöttande styvpappan – hennes biologiska pappa smet redan när hon var jätteliten.

Hon avslutar sitt program med att till styvpappan spela ”God Only Knows” med The Beach Boys.

Hon spelar också The Rolling Stones, Guns ’N’ Roses och Håkan Hellström, men annars ligger hennes musikval – mycket hip-hop – en bit från mitt.