Barnbarnssommar

Det har varit nästan osannolikt varmt nu i juli, men sommaren infann sig på riktigt först när man hörde ljudet av lekande barn ute i trädgården.

Matti och Karin stannade en extra dag på Öland, eftersom deras lilla Ella var så förtjust i alla djuren på bondgården, där de hyrde en gäststuga. Men sen kom de med Ella till hennes farfar och farmor i Öregrund, och den här gången fann Ella sig genast till rätta: började blåsa de såpbubblor farfar hade köpt åt henne och kände helt uppenbart väl igen sig i vårt sommarhus, där hon var både i påskas och i midsomras. Hon mindes var leksakslådorna och barnböckerna stod – i barnboksbeståndet fanns den här gången en ny bok, en antologi av Katarina Kruusval – så snart kom hon också med böcker till farfar och farmor och ville att vi skulle läsa för henne.

Matti och Karin och Ella gjorde förstås utflykter till badviken i Tallparken – havsvattnet där har i högsta grad badtemperatur. Men Matti pumpade också upp den ganska stora men grunda bassäng vi förvarar i en bod och fyllde den med vatten. Och så riggade han nere vid vår uteplats upp den textila riddarborg jag en gång i världen köpte åt Viggo och Klara, Kerstins båda barn, numera skolbarn.

Mot slutet av Mattis, Karins och Ellas vistelse här anslöt Kerstin och hennes barn, så nu blev alla rum och sängar fulla med råge. Att handla och laga mat åt så här många tar tid och kraft, men samtidigt kan ju farfar/morfar och farmor/mormor runt det stora köksbordet bokstavligen se meningen med livet.

Det var också roligt att se hur kul lilla Ella tyckte det var att få vara tillsammans med de större kusinerna. Långa stunder var de ute och lekte tillsammans – sprang omkring på bergknallar och i snår, kröp in i riddarborgen, åt bär från bärbuskarna och bigarråträdet; Ella och den snart nedskvätta Klara badade vid ett tillfälle i den uppblåsbra bassängen med klädena på. Och så gick allesammans till Tallparken och badade. En dag åkte alla utom Viggo till Norrskedika på loppis.

När Matti och hans familj hade åkt hem till Stockholm, stannade Kerstin och hennes barn kvar. De regelbundna utflykterna till Tallparken fortsatte. Kerstin tog med sina barn till sina egna gamla smultronställen, sådana som Floras trädgård och det café som förr hette Lundeborgs.

Mot slutet av deras vistelse här kom det regn, efterlängtat framför allt av mormor Birgitta, som hade börjat bli ängslig för att torkan skulle skada hennes odlingar.

Men det gjorde inget, tyckte barnen. Uppe på vinden fanns det bland annat gamla Smurf-album.

Nu när alla har åkt och det är bara jag och mormor/farmor kvar här, är det förstås lugnt och tyst, och vi kan återgå till vårt vanliga vardagsliv på landet.

Men det är inte så dumt med liv och rörelse och barn och barnbarn heller.