Melodikrysset nummer 49 2018

8 december 2018 16:27 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 9 kommentarer

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.