Melodikrysset nummer 52 2018

29 december 2018 17:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kom vi ut till vårt sommarhus i Öregrund och stannar här ungefär en vecka, alltså bland annat över årsskiftet. Här ute vid kusten är det mer vinter än i Uppsala. Trädgården är snötäckt – dock är gången upp till huset snöfri; förmodligen har vår trädgårdshjälpreda Henrik varit här med sin snöslunga. Men i övrigt såg man rådjurs- oh harspår lite varstans. Tur att vi i höstas fick höga hönsnät på plats runt våra båda nya estniska äppelträd. Äppelskörden på de äldre äppelträden blev riklig, och vi har fortfarande kvar av våra juläpplen trots att vi har ätit egna äpplen hela hösten.

Inomhus gick det hyggligt snabbt att få upp värmen. Vi har så här års en viss grundvärme på för att slippa frysa, när vi kommer ut under vintern, och för att klara att gå och lägga oss utan att bli mänskliga istappar.

Jag sover gott i den lantliga tystnad som präglar Öregrund så här års, men givetvis tvingas en gammal man som jag att ett antal gånger gå upp och kissa, och då gäller det att komma i håg var man är – vägen till toa här är ju inte identisk med motsvarigheten inne i stan. Men är man väl ute ur sovrummet, vägleds man ju av en viss nattbelysning. Jag hade satt väckarklockan på sju för att hinna göra mina morgonbestyr, bland annat koka kaffe för hela den kommande dagen, men spontanvaknade en kvart tidigare och beslöt då att gå upp och ta itu med dagen.

Så i dag har jag löst krysset i relativt piggt tillstånd, även om både sämre syn och sviktande hörsel ställer till en del djävulskap.

Jag tackar Eldeman för att vi i dagens kryss slapp ologiskt sammansatta dubbelfrågor – men är det verkligen musikkunskap att känna igen ”Fågeldansen”, spelad baklänges? (Jo, jag har själv dansat den i yngre dar, vet till och med att den ursprungligen kommer från Schweiz.)

Till det svåra i dag (alltså för mig, inte för dansbandspubliken) hörde ”Nu glittrar trädens kronor” med Elisa Lindström, som ajg veterligen aldrig har hört talas om.

Sten & Stanley känner jag i alla fall till, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört deras ”Nere i hamnen”. Amerikanska The Drifters känner jag likaså till, men jag tror att jag aldrig har hört deras original, ”Under the Boardwalk” (1964).

Jag har hygglig kunskap om barn- och ungdomsböcker, både för att jag har läst och recenserat många sådana och gett bort många till barn och barnbarn i mycket spridda åldrar. Nils Olof Franzéns böcker om Agaton Sax (sammanlagt elva< böcker, skrivna 1955-1978) känner jag förstås till, men jag har aldrig riktigt fastnat för dem. Eldeman har en viss förkärlek för musik som har blivit känd genom TV-serier, och det bereder mig ibland problem. "Törnfåglarna” från 1977 har jag åtminstone sett en smula av, när den visades i TV 1983, men jag har aldrig läst den bakomliggande boken. Filmtemat, ”Anywhere the Heart Goes”, skrevs av Henry Mancini och sjöngs av hans dotter.

Ted Ström, som jag har mycket av på skiva, skrev musiken till filmen ”Tre kärlekar”. Den gjordes 1989 av Lars Molin, som faktiskt har varit kommunalpolitiskt aktiv (s) i Östhammar, också gjort film här i Öregrund. Vi har träffats personligen , bland annat på en socialdemokratisk kulturkonferens.

Magnus Uggla har jag skivor med och av, och självklart har jag ”Jag mår illa” från 1989, i dag dock i Lennart Palm-tappning. Av hustrun fick jag förresten Ugglas nya bok i julklapp.

Men min musiksmak är vid – självklart gillar jag också Johann Sebastian Bach. Och inte nog med det: Jag har också Roger McGuinn spelandes Bach på skiva.

Rent amerikansk och dessutom rolig att lyssna på är Al Jolsons inspelning 1920 av George Gerswins och Irving Berlins ”Swanee” (1919).

Jag är ju i den ålder för vilken Max Hansen är en välbekant scen- och skivartist, så hans medverkan i Ralph Benazkys (kompositör) ”Värdshuset Vita hästen” klarade jag utan vidare, men jag strök sen den här frågan, eftersom jag felaktigt trodde at jag hade redovisat den i bloggtexten. Hansen sjöng tillsammans med Evy Tibell ”Det måste vara underbart”. Tack, Hans Wikell, för påpekandet!

Lite mer av upprepning tycker jag präglar Eldemans val av två i och för sig utmärkta kvinnliga artister.

I dag fick vi höra ”Vart du än går” med Lisa Nilsson.

Och sen avslutade han med Adele och ”Send My Love” från 2015.

Men själv väljer jag att avsluta med en i alla avseenden fantastisk maning, ””Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” Texten är skriven av Tove Jansson och musiken av hennes sambo, Erna Tauro. Den finns insjungen av flera olika artister, på flera olika språk, men jag undrar om inte väldigt många rankar Cumulus’ insjungning från 1965 mycket högt.

Jo, nu har dagarna mörknat länge, timme för timme och minut för minut.

Fast hav tröst. Håll modet uppe. Nu vänder det, och det vänder mot vår.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^