Melodikrysset nummer 51 2018

22 december 2018 20:10 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Var rädd om arbetarrörelsen, Stefan!

22 december 2018 16:28 | Politik | 6 kommentarer

Jag hörde till dem som förordade Stefan Löfven till posten som ordförande för Socialdemokraterna. Inte minst gillade jag tanken att partiet då åter skulle få en ledare med arbetarbakgrund, i hans fall med fackliga meriter från If Metall, där han, när partiledarskapsfrågan blev aktuell, var förbundsordförande.

Jag är heller inte principiellt emot blocköverskridande politiskt samarbete, har till och med personliga vänner bland på sin tid framstående centerpartister, fler – gissar jag – än Stefan Löfven har.

Problemet i dag är, för att hålla oss kivar vid Centern, att detta parti i dag leds av ett gäng som i viktiga avseenden närmast måste betecknas som nyliberaler. Jag har tidigare här på bloggen publicerat Centerns ganska mörkblå kravlista i regeringsförhandlingarna, och uttryckt lättnad, när dessa sprack. Skulle Stefan Löfven ha gått med på ännu mer än han tyvärr gjorde, skulle socialdemokratin ha blivit ytterligare ett i raden av borgerliga partier.

Förhandlingar måste ju, för att leda till resultat, ge samtliga deltagare något, men att socialdemokratin bara skulle lägga sig för Centerns och Liberalernas krav är en helt absurd tanke. Inte heller centerpartister och liberaler som är för ett konstruktivt samarbete över blockgränsen gillat sina partiers ultimativa krav. Det har båda partierna fått betala för i de senaste opinionsundersökningarna. Övergångar till (S) från framför allt Centerpartiet men också i viss utsträckning från Liberalerna har lett till markant ökat stöd till Socialdemokraterna.

Men skulle de här nytillkomna väljarna verkligen stanna hos (S) om partiet tog på sig oket att genomföra en nyliberalt präglad politik? Och det kan bli mycket värre: Om inte (S)-ledningen tänker sig för, kan det den gör få väljare med hjärtat till vänster att i stället stödja Vänsterpartiet.

Jag känner sen gammalt LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson – vi var en gång i världen arbetskamrater på Socialdemokraternas centrala partiexpedition och har fortsatt en hjärtlig relation, vilket inte har som bakgrund att vi för den skull har identiska åsikter om allting, men just nu delar jag hans oro över var förhandlingarna med de båda mittenpartierna kan sluta. Alltså: hellre extraval än förändrad arbetsrätt – att släppa anställningsskyddet vore politiskt självmord.

De borgerliga har i regeringsförhandlingarna rest ytterligare ett krav, som om det förverkligades skulle ställa de närmast berörda, hyresgästerna och fastighetsägarna, åt sidan: fri hyressättning i stora delar av hyresbostadsbeståndet.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som är en klok person, gör i båda fallen tummen ner och får stöd av bland andra Byggnads’ ordförande John Lindholm.

Självfallet behöver en socialdemokratisk regering i dag ett bredare stöd även från anställda i tjänstemannayrken, men redan på min tid var inställningen densamma (och själv har jag skrivit in i två olika partiprogram en argumentation för att tjänstemännen i egenskap av löneanställda har gemensamma intressen med de i LO-fack organiserade arbetarna.

Men det betyder inte att det i grunden marxistiska klassperspektiv, som partinamnet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna speglar, i dag skulle sakna vikt och mening.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har, även i geografiskt närbelägna länder där jag har arbetat på partiuppdrag, brutit sina historiskt starka band, och detta är en av förklaringarna till det minskade politiska stödet till Socialdemokraterna i val.

Alltså: Gör vi som de ovan nämnda fackliga ledarna säger, har vi i ett eventuellt kommande val en chans att ytterligare öka i styrka.

Alternativet att vi dansar efter Mittens pipa innebär att vi raskt kommer att förlora väljare i LO- och hyresgästleden till Vänsterpartiet.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^