Melodikrysset nummer 10 2018

I går eftermiddag var det en man från en datorfirma här för att försöka fixa min strejkande dator. Han har varit här tidigare och vi känner honom som en duktig datatekniker, men den här gången gick han bet – fick lov att ta med datorn till deras verkstad. Kanske får jag tillbaka den i lagat skick på tisdag. Annars hoppas jag åtminstone få texterna jag förvarar i den, så att jag kan föra över dem till en ny burk.

Under tiden får jag låna hustruns dator – det är i hennes arbetsrum jag också har lyssnat och löst dagens melodikryss.

Krysset var inte särskilt svårt i dag. Eftersom det är mellofinal i kväll, blev det också i dag många mellobidrag, och eftersom de flesta av dem var från mellon då tävlingen fortfarande handlade om att vaska fram låtar, som kunde tänkas bli schlager, mindes jag också vad låten hette, vem som sjöng och annat sådant.

Dagens kryss började med ett bidrag ur årets melodifestival, ”Det finns en väg” med Jonas Gardell. Den här låten skulle knappast ha vunnit European Song Contest, men nog var den bättre än flertalet tävlande låtar i kvällens final.

Å andra sidan är resultaten i ESC svåra att förutse. ”Det gör ont”, i dag på engelska som ”It Hurts”, med Lena Ph, blev sexa i ESC 2004, detta trots att den mycket lättare än Gardells fastnar i melodiminnet.

Lars Berghagen vann Mellon 1975 med ”Jenny, Jenny”, men trots – somliga säger på grund av – att han sjöng låten på engelska i ESC, gick det inte så bra.

Berghagen är ju en hygglig sångare och låtskrivare i sin genre, men Eva Dahlgren, som i Mellon 1980 sjöng sin ”Jag ger mig inte”, kom bara på sjunde plats – det är inte säkert att just musikalisk förmåga fäller utslaget i den här tävlingen.

Och Amy Diamond, som ju har deltagit flera gånger, floppade 2008 med ”Thank You”, kom på åttonde plats.

Och för att fortsätta på melodifestivaltråden: I mellon 2004 tävlade den från USA till Sundsvall på grund av kärlek avflyttade LaGaylia Frazier med ”It’s In the Stars”, som inte var alldeles lätt att känna igen i Lennart Palms tappning.

Till Anders Eldemans återkommande grepp hör att spela kända låtar men med sång på finska. Alltså spelade han i dag åter Marjatta Leppänen i ”Sellainen mies”, den som, när Lill Lindfors sjöng den 1967, hette ”En sån karl”. Fast här skulle vi minnas början av texten, ”Han går som en karl”-

ABBA-anknutet material förekommer ju ofta i Eldemans kryss. I dag fick vi höra ”The Winner Takes It All” fast instrumentalt (James Last). Så klart är Benny Andersson en av upphovsmännen.

Blues och närbesläktad musik förekommer alltför sällan i Melodikrysset, så i dag vill jag tacka Anders Eldeman för ”Going Down the River” med Doug Seegers.

Och det var väl allt för i dag-

En film om blodig maktkamp

Jag har i TV sett Shekhar Kapurs (regi) film ”Elisabeth” (1998) med Cate Blanchett som drottning Elisbeth I av England, en roll som hon spelar fullständigt lysande. Manusförfattaren, Michael Hirst, tar sig i och för sig en del friheter i förhållande till den historia (andra halvan av 1500-talet) som utgör bakgrunden till det som skildras i filmen, men görs på ett så intressant sätt, att jag gärna överser med det.

Det här är ett skede i Englands och Skottlands historia, ja även i Frankrikes och Spaniens historia, av maktkamp mellan länder och regioner men också mellan konkurrerande religiösa grupperingar och rent personliga strider mellan människor som stred om makt och pengar, även om man förklarade sig ha ädlare motiv. Det som gör den här historien så obehagligt spännande är att det inte går att förutse nästan någons handlingar.

Också den passionerade kärlekshistoria Elisabeth har med Sir Francis Walsingham (Geoffrey Rush) ändar i att hon ser att han har mindre ädla motiv för att närma sig henne, och efter att ha avvisat två framstående företrädare för två stormakter på andra sidan kanalen, beslutar hon sig för att leva ogift – kanske bäst så i den värld den tidens drottningar levde i.

Och till det här kommer alltså skildringar av blodigt försvarskrig, fängslanden och avrättningar. Allt var verkligen inte bättre förr.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2018:

”Många bor själva
i Simrishamn”

Ystads Allehanda

* * *

”Många dog i bräder 2007”

Sundsvalls Nyheter

(Det vanligaste är väl annars att man dör innan man hamnar i likkistan.)

Andra chansen – varför då egentligen?

Nej, jag har inte fått min dator fixad. Vår datakunnige son, som var på besök i går, försökte men gav upp. I dag har vi ringt den datorfirma vi brukar anlita, när någon av datorerna trasslar. Men hustruns dator funkar, tack och lov.

Sonens, hans hustrus och deras små döttrars besök i söndags gjorde, att jag då inte fick tid att skriva om Andra chansen i den pågående omgången av Melodifestivalen.

Men uppriktigt, varför de här bidragen skulle få en andra chans kändes som en gåta när jag nu tvingades lyssna till dem en gång till – bättre hade de ju inte blivit sen sist. Låtarna fick tävla i par, men varför just den som vann duellen vann begrep jag egentligen inte – TV-tittarnas val följde inte något begripligt mönster. Varför till exempel den vulgära ”In my cabana” med Margaret vann över ”Cuba libre” med Moncho är något för mig helt obegripligt. Att Renaida och ”All the Feels” vann över Olivia Eliasson och ”Never Learn” är i alla fall mer begripligt. Att Felix Sandman och ”Every Single Day” vann över Mimi Werner och ”Songburning” är möjligen en effekt av att han har haussats av så kallade schlagerexperter i tidningarna. I sista omgången vann Méndez med den lite sega ”Everyday” över Sigrid Bernson med ”Patrick Swayze”, och mig kvittar det – båda låter lika illa.

Och eftersom ingen av de tävlande melodierna har någon melodi med utsikt att fastna i melodiminnet, försökte man kompensera detta genom att artister (?) och dansare särskildes med hjälp av olika färg på kläderna, så kanske var det här egentligen en kläd-, ljus- och rökfestival.

Om ni i det här stycket tycker som jag är ju risken uppenbar att ni kommer att möta någon som säger att xxx med yyy var väl ändå bra?!

Då tycker jag att ni ska säga följande: ”Sjung den!”.

Melodikrysset nummer 9 2018

Den här veckan har inte varit mycket att hurra för. Jag har hostat och hostat, haft snuva och aningen feber också, och till slut gick jag till Vårdcentralen. Där ordinerades jag en stor flaska Mollipect, som bland annat innehåller efedrin, och den har jag nu tagit enligt förskrivning – jag vill ju inte smitta ner Ella och Sofia som i morgon kommer och hälsar på farfar och farmor.

Det här besöket har också fått mig att läsa och skriva recensioner av ett antal fina barnböcker jag har lagrat för att vid lämpligt tillfälle ge de båda yngsta barnbarnen. Ni kan själva läsa om de här böckerna här på bloggen.

Som om detta inte vore nog har jag dessutom drabbats av datorproblem – förhoppningsvis får jag hjälp av sonen, Matti, i morgon. Att jag över huvud taget har lyckats publicera de nämnda texterna om barnböcker har jag hustrun att tacka för – jag har fått låna hennes dator. Det är vid den jag sitter också nu.

Eldeman har ju de senaste gångerna följt Melodifestivalen i spåren, och dagens omgång med de bidrag som har fått en andra chans sändes följaktligen från Kristianstad.

Jag kan inte påstå att det kryss som sändes därifrån var särskilt svårt – den enda fråga jag inte kunde mer eller mindre spontant var en med signaturen till en TV-serie som ljudillustration. Jag ser praktiskt taget inga TV-såpor, men i det här fallet hade jag till slut alla bokstäver utom den allra första, så den efterlysta serien måste vara Ally McBeal.

Då hade jag alltså löst den allra sista av en hel mängd melodifesivalsfrågor – 2009 sjöng Molly Sandén ”Så vill stjärnorna”.

Nu är ju deltagande i Melodifestivalen inte någon garanti för att en låt automatiskt ska ingå i den svenska hitskatten – och inte heller det bidrag från 2013, ”C’est la vie” med Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist, det som spelades allra först i dag, lär hamna i den svenska schlagerhimlen.

Och hur många minns fortfarande ”Upp över mina öron”, 1989 med Orup och Anders Glenmark?

Siw Malmkvist förekom för övrigt ytterligare en gång, den här gången med ”Alla andra får varann” 1960. Fast hon sjöng den först i ESC – i den svenska Melodifestivalen 1960 sjöngs den av Östen Warnerbring.

Även dansband har förekommit i melodifestivalerna. Dansbandsmusik är inte mycket att dansa till, tycker jag – men naturligtvis finns det enstaka dansband som lyckas med enskilda låtar. Något exempel på det senare är inte ”En blick och någonting händer” – Lasse Stefanz deltog med den i Melodifestivalen 2011.

Då svängde det mycket mer i ”Not a Sinner, Not a Saint” med Alcazar 2003.

Och även om jag brukar skälla på det mesta i melodifestivalerna nu för tiden, detta helt enkelt för att låtarna där aldrig i helvete kommer att bli schlager, kan också jag hitta undantag som bekräftar regeln. Jag är ingen Måns Zelmerlöw-beundrare, men utan tvekan har hans ”Cara mia” från 2007 det där lilla extra, som fäster sig i melodiminnet.

Hur som helst – förr gjordes de riktigt bra låtarna av en kompositör och en bra textförfattare, ibland som i fallet Lasse Berghagen och ”Teddybjörnen Fredriksson” av en enda upphovsperson. Och då minns man för evigt att Fredriksson hade en nos.

Jag är i princip för att det som är avsett att bli en schlager ska ha svensk text, sjungas på svenska. Men det är inte alltid som översättningar blir lika bra som originalet. Lill-Babs’ ”Mina kärleksbrev dem vill jag ha igen” (1961) är väl OK, men nog är originalet, ”I’m Gonna Knock On Your Door” med Eddie Hodges ett strå vassare.

Men i dag spelade Eldeman en låt som slog också den (och dessutom allt annat han spelade), ”All of Me”. Den finns i ett otal mycket hörvärda insjungningar och inspelningar, med Ella Fitzgerald, Anita O’Day, Bill Evans, Frank Sinatra, Miles Davis, Sammy Davis, Sarah Vaughan… Och till och med i en finsk inspelning på dragspel är den värd att lyssna på-

All of Me

All of me, why not take all of me?
Baby, can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I’ll never use them
Take my arms, I want to lose them

Your goodbye left me with eyes that cry
Tell me how can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

All of me, why not take all of me?
Can’t you see I’m no good without you?
Take my lips, I want to lose ’em
Take my arms, I’ll never use them

Your g-g-goodbye left me with eyes that cry
How can I go on, dear, without you?
You took the part that once was my heart
So why not take all of me?

När mamman växte i anden och blev stark

När jag 2017 i ett bokpaket från En bok för alla får ”Den andra mamman” med text och bilder av Viveka Sjögren och som vanligt kollar när och på vilket förlag boken först gavs ut, ser jag, att den kom 2007 på Kabusa förlag.

Kabusa var ett litet förlag med ambitiös utgivning, och att jag skriver i imperfektum beror på att jag har läst att förlaget dess värre har gått i konkurs.

”Den andra mamman” är en till både form och innehåll udda barnbok, en karaktäristik som inte är menad som kritik. Redan de agerande i den här historien är intressanta som exempel på det utanförskap som präglar livet för en ganska stor andel av dem som i dag bor i Sverige. Varifrån familjen i den här historien – en mamma och två barn – kommer får vi inte veta, men mammans huckle och ovilja att försöka tala bristfällig svenska markerar tydligt deras utanförskap.

Döttrarna klarar sig bättre i sin nya svenska omgivning; de går i skolan. Ändå uppstår det kommunikationsproblem, när skolan ska ha utflykt till havet, till en badstrand. Varken mamman eller hennes flickor har någonsin varit på en badstrand, och ingen av dem vet egentligen hur man tar sig till den här stranden, dit också mamman vill följa med. Så lite på gehör hittar de en busslinje som kanske går åt rätt håll. Mamman skickar fram äldsta flickan för att fråga chauffören, och hon frågar då om bussen går till havet, håller också fast vid ändamålet när chauffören testar olika tänkbara mål.

Nå, det verkar lösa sig – lillasyster Nina får plötsligt syn på havet, och de kliver av.

På vägen mot havet korsar de en hage med en väldig tjur som går där på bete. Barnen flyr för sitt liv, men av mamman har det plötsligt blivit en djärv tjurfäktare som möter tjuren med en färggrann sjal.

Sen följer de en stig ner till stranden, en väldig och folktom strand med ett ännu väldigare hav att skåda ut över. Ingen annan syns till, men de stannar hela dagen där på den fantastiska stranden.

När de kommer upp på vägen och hittar en busshållplats, hoppas de först att det ska komma en buss, men det gör det inte. De hittar en bortkastad eller tappad busstidtabell men kan inte tolka den. Och till slut tar mamman åter ner dem på stranden.

På stranden bygger mamman ett sovtält och tänder en eld. Nina är trött och vill höra en saga. Då tar mamman fram den hittade busstidtabellen och låtsas läsa en saga, en om en liten flicka som älskade att flyga med drakar.

Nästa morgon då det har börjat blåsa lite, gör mamma en drake av en sjal och får den att flyga!

Och när de sen får syn på en kvinna som promenerar med sin hund, firar mammans nyvunna mod och självkänsla en triumf: Hon skickar inte äldsta dottern utan går själv till den strandpromenerande kvinnan för att fråga om vägen.

En spökhistoria

Då och då hittar man en barnboksförfattare som man tidigare inte har läst men som är värd att hitta nya läsare eller kanske snarare nya åhörare. Jacques Duquennoy är ett exempel, och den bok jag nu har läst heter ”Spökoperationen”, En bok för alla, 2017 (översättning Annika Lundeberg och Birgitta Fransson, Bonnier Carlsen, 2004, i franskt original ”Opération Fantôme”, 1998).

Det här är en mycket rolig historia, inte alls hemsk, och den går utmärkt väl att läsa för ganska små förskolebarn.

Många av de åkommor och olyckor spöket Henri råkar ut för är väl kända för de unga åhörarna och deras jämnåriga kamrater, och alltsammans tacklas med en stor portion humor. Vårt spöke får först mässlingen, sen gulsot, och så får han en gren i huvudet och bryter strax därefter armen.

Men sen händer något som är mycket ovanligt bland spöken: Han somnar mitt i natten, och hans spökkompisar kan inte väcka honom. Så de tar honom till spöksjukhuset och han undersöks där av spökdoktorn Bobo.

Och där blir Henri opererad av Bobo, men lugn – det ser inte ett dugg farligt ut. Mycket mer intressant än Henris öppnade mage är det som doktor Bobo hittar där. Han fiskar upp en väckarklocka utan visare och letar sen upp de försvunna visarna nere i magen och sätter tillbaka dem på klockan. Klockan ska vara där – det är den som reglerar Henris dygnsrytm.

Henris mage sys ihop, och efter en stund kommer beviset på att operationen har lyckats: Väckarklockan ringer, och Henri vaknar pigg och glad.

Fast sen visar det sig att den där klockan ibland ringer vid helt olämpliga tillfällen.

Vad ska man ha en potta till?

Catarina Kruusval är en barnboksförfattare – hon gör både bild och text – som jag också tidigare har läst och skrivit uppskattande om. Till de böcker jag har berömt hör ”Lilla Tulla vill inte” – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En bok för alla har nu (2017) gett ut en ny upplaga av ”Lilla Tulla får en potta” (ursprungligen utgiven 2001 av Eriksson & Lindgren). Det är en härlig bilderbok för de allra yngsta, de som just håller på att tränas i att använda potta i stället för att kissa och bajsa i blöjan.

Nu är ju barn ofta ganska vanebundna. Så när Tullas mamma visar dottern den fina nya potta hon har köpt och berättar vad den ska användas till, blir svaret ”Tulla behöver blöja!”. Och så prövar hon ett antal alternativa användningsområden för den: pall, torn, dockhus. Hon sätter också pottan på huvudet och säger ”Tullas fina hatt”.

Men mamma är listig: köper en liten leksakspotta åt Tullas docka. Och nu blir Tulla intresserad. När dockan nu sitter på sin lilla potta, vill ju Tulla göra likadant. Och sen sitter de där på var sin potta, och det går bra, säger lilla Tulla till sin mamma.