Åt helvete men utan musik

27 mars 2018 23:47 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

De senaste dagarna har Birgitta och jag ägnat oss åt att packa inför den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund. Vi bor där lite drygt halva året, fortsätter att åka ut dit över helgerna under också halva hösten. Vi har haft det här huset ända sen 1969, renoverat det med sikte på att kunna bo ute vid roslagskusten i princip året om, om vi skulle vilja det, också anlagt en mycket stor trädgård.

I år har vintern dröjt sig kvar ovanligt länge – det ligger kvar mycket snö i de här trakterna – så den trädgårdskunnige Henrik, som vi med ålderns rätt anlitar för tyngre jobb på tomten, har varit här och fixat en gång upp till huset. Även om vi numera har det mesta också i det här huset, finns det ändå jättemycket som måste packas inför flytten ut till sommarhuset och sen fraktas dit, i vårt fall – vi har båda fyllt 80 – med hjälp av stadsbud.

Birgitta ville göra huset beboeligt inför vår ankomst, så i måndags tog hon bussen till Öregrund, höjde innetemperaturen till beboelig nivå, handlade en del på Coop och så vidare.

Själv använde jag måndagen till att packa färdigt för att på tisdag kunna visa stadsbuden, vad som skulle med. Och så långt gick allting planenligt.

När stadsbuden hade åkt mot Öregrund med vårt sommarflyttlass, var jag på banken, Pressbyrån och Apoteket oc sen också själv klar att sätta mig på 811ans buss till Öregrund.

När jag med min rullväska klev av vid vår vanliga hållplats i Öregrund, var där som jag ju redan visste ganska mycket snö plus is på gatorna. Men rullväskan var inte tung, och solen sken.

Jag tog mig över närmaste tvärgata, och det var då det hände.

Jag ser dåligt, särskilt i bländande sol, och det gjorde att jag inte observerade höjdskillnaden mellan gatan jag sneddade över och trottoaren på andra sidan.

Alltså föll jag fullständigt handlöst, och det gjorde ont, förbannat ont.

Svårt var det också att ta sig upp utan något stöd.

Just då kom dock tre skolungdomar per cykel, stannade till och hjälpte mig upp på benen. Jag berättade förstås vad jag hade råkat ut för och tackade dem så mycket, när de frågade, om jag behövde mer hjälp. Och när jag sa att jag nu nog skulle klara mig hem, cyklade de vidare.

Men egentligen var det både si och så med min gångförmåga. Det gjorde ont vid vänster knä och i mellangärdet på samma sida, och ganska snart upptäckte jag att jag blödde från höger tumme. Då och då måste jag stanna och vila.

Men eftersom det inte var vansinnigt långt hem till oss, lyckades jag i alla fall ta mig dit, hittade också Birgitta nere vid grinden där hon pulsade i snön för att komma åt körsbärskvistar att ta med in och ställa i kruka.

Själv tog jag mig in: tvättade det blödande fingret rent men upptäckte också att jag hade blodiga skrubbsår på vänster knä. Och vad värre är – det gör djävulskt ont i revbenen på vänster sida, och jag hoppas att inget där är brutet.

Värken släppte inte heller, blev snarare hart när outhärdlig i vissa lägen. Ändå har jag lyckats packa upp det allra nödvändigaste i min packning, men jag medger att det har tagit oproportionerligt lång tid.

Men hustrun, till åren kommen även hon, har hjälpt mig, inte bara lagat mat utan sen också diskat, vilket skulle ha varit min uppgift.

Jag använder nästan aldrig värktabletter, men när jag fick ont i nästan alla kroppslägen efter att ha somnat framför Rapport, och insett att man i min belägenhet inte blir bättre av att somna i en Lamino-stol, följde jag hustruns råd och tog en Paracetamol-tablett.

Och lite lättare blev det, åtminstone för stunden.

6 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Å, så tråkigt! Fast det kunde ju gått värre också. -Man känner sig eländig och hjälplös när det händer sådant där. Hoppas värken ger med sig snart. Och bräckta revben gör de visst inget åt nu för tiden, de får självläka har jag hört. Det är ju bra att vara försiktig med värktabletter, men det är även en påfrestning för kroppen med för mycket värk. Hoppas du får sova något så när och att det är bättre i morgon!

    Comment by Dorothea — 2018 03 28 0:02 #

  2. Till Dorothea: Jag har varit på Vårdcentralen i dag och blivit besiktigad av först sköterska, sen läkare. De trodde båda att det rör sig om en revbensskada, men sådana behandlas ju inte, utan man får stilla den ibland till och med ökande värken – läkningen tar tre veckor – med tabletter.

    Jag har lyckats sova genom att ligga på motsatt sida, men det går alldeles förbannat långsamt med uppackningen av allt hitfraktat bagage.

    Som tur är får jag hjälp med svåra saker av hustrun, och sonen, Matti, som kommer på påskbesök med familjen, har också lovat att hjälpa till.

    Comment by Enn Kokk — 2018 03 28 16:47 #

  3. Sicket elände! Men det är lätt gjort, det tar en millisekund och sedan ligger man där. Det är bra att ta värktabletter regelbundet nu ett par dagar tror jag, det påskyndar nog läkningen om man kapar de värsta smärttopparna en del iallafall. Krya på dej, och glad påsk!

    Comment by Maggan — 2018 03 30 14:40 #

  4. Till Maggan: Det här kom naturligtvis helt oväntat, och en glad påsk blev plötsligt motsatsen. Men livet kändes ändå lättare att leva, när sonen och hans familj kom till Öregrund för en påskvisit. Inte minst barnbarnen har varit jätterara mot farfar.

    Comment by Enn Kokk — 2018 03 30 17:23 #

  5. Krya på dig Enn!

    Comment by Sören Forslund — 2018 03 31 21:01 #

  6. Till Sören Forslund: Jag lever ju. Men det jag lider av är plågsamt och tar ganska lång tid att läka.

    Comment by Enn Kokk — 2018 03 31 23:07 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^