Strunt är strunt om än i gyllne trosor

5 februari 2018 15:53 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Ser man till den yttre inramningen – sådant som ljus- och rökeffekter, dansare med mera – var den första omgången av Melodifestivalen, den i Karlstad, riktigt hygglig, men det är mer än man kan säga om sångerna i tävlingen. Att någon av dem, ens vinnaren som var professionellt framförd någonsin skulle kunna bli en schlager är uteslutet, Testa själva: Finns det något av bidragen som har fastnat så pass mycket i melodiminnet, att ni skulle klara att återge melodin?

För egen del är jag road också av populärmusik och minns deras melodier och åtminstone delar av refrängtexterna sen åratal. När jag senast köpte, kollade och skrev om en sångbok av den här karaktären, mindes jag spontant alla melodier utom någon enda.

Så för vilka görs egentligen Melodifestivalen numera? För ungar som vill klä ut sig och härma de något större barnen i TV? De där som har lyckats bli Idoler med hjälp av TV.

Det skulle vara intressant att få ålderssammansättningen på dem som röstar fram rangordningen i den här tävlingen. Statistiskt är gruppen som röstar med all sannolikhet inte representativ för genomsnittet av befolkningen, och nu talar jag alltså inte bara om ålder, även om många just av de äldre inte ens klarar att ta sig till telefonen förrän omröstningen är över.

Ett bra exempel på att också helt utommusikaliska faktorer spelar in för vilka som efter första omgången finns kvar i tävlingen är Edvard Blom, som i ”Livet på en pinne” visade, att vad han nu än kan, så är det inte att sjunga.

Det kunde, åtminstone förr i världen, Kikki Danielsson. Men att hon, sannolikt för att stryka den äldre publiken medhårs, släpades upp på scenen för att framföra ”Osby Tennesse”, var en illgärning – måtte hon inte supa ner sig efter det här fiaskot.

Att också Kamferdrops åkte ur tävlingen med detsamma känns mer OK. De framträdde i masker och pyjamas.

De låtar som gick vidare till andra chansen – ”Patrick Swayze” med Sigrid Bernson och ”All the Feels” med Renalda – tilltalade säkert den ungdomliga publik som söker idoler att identifiera sig med. Men jag, en gammal man, känner ingen dragning till unga flickor som sexponerar sig.

Skickligare var faktiskt John Lundvik, som gick direkt till final med ”My Turn”. Men minns någon melodin?

Vann gjorde den i förhand tippade vinnaren Benjamin Ingrosso, och det inte bara på grund av familjepåbrå – han har faktiskt scentalang. Men det betyder inte att heller ”Dance You Off” är just en schlager.

Melodikrysset nummer 5 2018

3 februari 2018 15:37 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag hade fått för mig, att dagens kryss skulle sändas en timme senare, så jag sträckte ut frukosten och tidningsläsningen till fram mot elva – bara för att då inse att Melodikrysset just hade sänts. Men Melodikrysset finns ju också på nätet, så det var bara att sätta i gång då i stället. Och särskilt svårt var det inte heller, kanske för att det rörde sig om en direktsändning från Karlstad, där den första deltävlingen i Melodifestivalen äger rum i kväll.

Jag hoppas som vanligt på att de låtar som får tävla i Melodifestivalen ska ha schlagerkaraktär: ha en melodi, särskilt refräng, som genast fastnar i minnet och framföras av artister som klarar att göra sig gällande utan tekniska och andra helt ovidkommande effekter.

Dagens melodikryss rymde mycket av det jag för min del fordrar av en schlager.

Det inleddes med en låt som 1991-1993 låg 71 veckor på Svensktoppen, och även om dansbandsgenren rymmer mycket skräp, skåpar ja inte ut Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars som både lyckades med att få folk att dansa och fick dunderhits med låtar som ”Två mörka ögon”.

”Sommarnatt” (1990), i dag med Lennart Palm men i original med Snowstorm, har jag inte riktigt samma förhållande till, men också den har fastnat i mitt melodiminne.

Jag kan förstå Anders Eldemans längtan efter varmare väder (särskilt som han i dag sände från ett torg i Karlstad), men eftersom ”Sommar” (inspelad 2001) var ytterligare en låt i samma anda, ser jag den som en besvärjelse. Som hjälpredor för att få slut på vintern använde han Idolerna, ett gäng gengångare från popscenen, Lalla Hansson, Tommy Blom, Lennart Grahn och Svenne Hedlund.

”Flickor bak i bilen” är en legendarisk svensktoppslåt med Siw Malmkvist, en landsplåga 1959. Då var det fortfarande ingen som pratade om någon energikris, och det var självklart att bilarna skulle finnas överallt och gå på bensin. Missförstå mig nu inte – själv har jag aldrig ens skaffat mig körkort.

Ted Gärdestad är ju filmaktuell just nu, så även de som inte minns hans ”Satellit” från Melodifestivalen 1979 har haft en chans att se filmen om hans allt för korta liv. I dag hörde vi ”Satellit” i dansbandstolkning med Ingmar Nordströms.

Ännu tidigare, i Melodifestivalen 1971, förekom ”Michelangelo (men så svara då)”, ett verk av Bengt Palmers och Björn Skifs.

Varken Christer Sjögren eller Lotta Engberg hör till mina personliga favoriter i schlagervärlden, och jag förstår inte heller varför Eldeman hade valt att spela deras gemensamma insjungning från 2012 av ”Don’t Let Me Down”. Det jag mest uppskattar Lotta Engberg för är hennes sataniska utlämnande av Christer Sjögren i hennes Sommar-program, det där hon berättade om deras kärleksaffär, som ändade i att hon för hans skull lämnade sitt äktenskap, medan han fegade ur.

Från vårt grannland Norge (fast egentligen från Vitryssland) kom 2009 års ESC-vinnare, Alexander Rybak. Han gjorde stor succé med ”Fairytale”.

1982 kom den filmversion av ”Annie”, där titelrollen spelades av Aileen Quinn. ”Annie” gjordes också som musikal, men ursprungligen var den en tecknad serie, ”Little Orphan Annie”, skapad 1924 av Harold Grey. Jag minns den fortfarande med saknad – jag läste den en gång i världen i Aftonbladet, under en epok då tidningarna fortfarande var intresserade av serier.

Därmed är vi inne på filmspåret, och vi fortsätter då med ”Kärleksexpressen” från 1932. I den förekom en sång om sådant vi alla behöver: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men också någonting att älska och att hålla kär:

Någonting att äta, någonting att dricka

Text & Musik: Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström), 1930

Mänskan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi

Om man skulle pruta av
något upppå sina krav
blev det mera harmoni

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan där den ändå aldrig är

Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär

(Mellanspel)

Jag säger: Någonting att ”bolobapdidubaba”
och någonting att ”duludipubababupi”
och någonting att älska och att hålla kär är ”dupipidubabadidudadadi”

Varför ska man ”bolobapdidubaba”
efter guld och ”duludipubababupi”
efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

(Tal:)

Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås.
När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka
och någonting att älska och att hålla kär.

Sen är det bara en fråga och låt kvar, ”Vill ni se en stjärna?”, känd och älskad i Zarah Leanders insjungning och med svensk text av Berco (Bernt Carlberg) 1930. Fast i original var den tysk, ”Wenn der weiße Flieder wieder blüht”, en sång skriven av Franz Doelle, och inspelad med Richard Tauber 1928. Bercos svenska version blev en stor succé i Zarah Leanders insjungning. Leander hade under naziåren i Tyskland stora scen- och skivframgångar i Tyskland och fick sen sota för detta, men ingen har säkert lyckats reda ut om hon drevs av mer än karriärskäl att uppträda just i Tyskland. Kanske var hon en politisk oskuld, driven av karriärlust – men jag har också sett obekräftade uppgifter om att hon skulle ha åtagit sig uppdrag för Sovjetunionens räkning. Bland dem hon senare i livet samarbetade med fanns den politiskt radikale Karl Gerhard.

Palmepriset 2017 till Hédi Fried och Emerich Roth

1 februari 2018 18:23 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Olof Palmes minnesfond delar allt sedan 1987 – året efter Palmes död – varje år i anslutning till hans födelsedag, den 30 januari, ut ett pris till någon eller några som har verkat i hans anda. Prissummans storlek, 100.000 USD, är resultatet av en insamling, dit utöver arbetarrörelsens organisationer många enskilda människor, inte bara hans partivänner, och även företag har skänkt pengar för att hedra hans minne. Vem eller vilka som ska få årets pris bestäms av minnesfondens styrelse.

Bland pristagarna hittar man till exempel Kofi Annan och Cyril Ramaphosa, men listan av pristagare innehåller personer av vitt skilda kategorier med vitt skilda engagemang och från många olika länder.

Årets båda pristagare bor och verkar båda här i Sverige, men den ena, Hédi Fried, är född i Rumänien, och den andre, Emerich Roth, är född i Sevius i det dåtida Tjeckoslovakien (i dag Vynohradiv i Ukraina). Båda har fasansfulla erfarenheter bakom sig, Hédi Fried från Auschwitz och Bergen-Belsen, Emerich Roth från fem olika koncentrationsläger. Båda har tagit som sin uppgift att berätta för dem som slapp uppleva det här och för nya generationer om hur det var utsättas för det här och hur det var att bara genom en lycklig slump hamna bland dem som inte miste sitt liv i gaskamrarna.

I en tid då bruna och svarta rörelser åter växer känns det extra angeläget att hedra två överlevare som kan berätta om en tid då Europas kvarvarande demokratier var öar i ett hav av totalitära stater.

De två pristagarna fick förstås möjlighet att själva tala till oss som var med vid utdelningen av årets Olof Palme-pris i Andrakammarsalen i Riksdagen, men just för att prisceremonin genomfördes där, vill jag gärna vidarebefordra denna passus i det tal ordföranden i palmefonden, Pierre Schori, höll inför prisutdelningen:

”Dessvärre är inte heller vårt eget land undantaget sådana negativa strömningar, ja, till och med i denna riksdag som hyser ledamöter solkade av ett rasistiskt förflutet, stundtals beväpnade med järnrör, och som gör skillnad på människor och talar om medborgare i termer av svenskar och inte ’riktiga’ svenskar. – – – Dessa förnekande krafter är inte demokratiska och bör heller inte kallas så.”

Det finns mycket mer, värt att citera, i Pierre Schoris tal till pristagarna, men ni kan ju själva på nätet gå in på Olof Palmes minnesfond och där läsa hela talet.

Jag ska inte referera hela prisutdelningsceremonin, bara kort nämna att Anders Ygeman hälsade oss välkomna och att priset i år, eftersom Lisbet Palme hade blivit krasslig, utdelades av Olofs och hennes äldste son, Joakim Palme.

Vi fick också lyssna till ett panelsamtal med pristagarna samt riksdagsledamöterna (s) Laila Naraghi och Magnus Manhammar (båda sitter i Palme-fondens styrelse). Samtalet leddes av kulturminister Alice Bah Kuhnke, som bekant miljöpartist.

Panelsamtalet inramades av musik som vi förknippar med judisk kultur: Vi fick lyssna på Stahlhammer Klezmer Classic Trio, det vill säga Semmy Stahlhammer, violin, Isabel Blommé, cello, och Miriam Oldenburg, dragspel. Jag gillar klezmer – har det både på skiva och har varit på klezmerkonsert i till exempel Carnegie Hall i New York.

Sen blev det avslutande mingel i sammanbindningsbanan. Vi fick ett glas vin – alkoholfritt för min och Birgittas del – och lite tilltugg. Men allra roligast var det att möta de människor som var där, de allra flesta sådana som fortfarande hyllar socialdemokratin som folkrörelse i gammaldags bemärkelse.

Mot just den bakgrunden skulle det kännas helt fel att avslutningsvis förvandla den här texten till ett Gala Peter-reportage.

Därför nöjer jag mig med att nämna några gamla arbetskamrater från mina år på 68an: Berith Andersson, Leif Karlsson, Gunnar Stenarv, Björn Wall, Inga-Lena Nau och Lena Finnman.

Och så en gammal kompis från Laboremus och Studentfilmstudion, senare Stockholms-Tidningen och Expressen: Jonas Sima. Fast skälet till att han var med här var nog ett uppdrag han fick av mig inför tioårsminnet av Olof Palmes död: Han gjorde en fantastiskt bra film om Olof Palme, ”Vilja gå vidare”.