Danmark: Kommunalval i morgon, för somliga med neddragna byxor

I morgon, den 21 november, är det kommunalval i Danmark. Som på många andra håll varierar utfallet beroende på kandidater, vad partierna har lyckats åstadkomma rent lokalt, variationer i fråga om tillgång på bostäder och jobb, vallöften och ibland rent av utformningen av någon lokal valaffisch.

Allt detta går inte att väga in i landsomfattande väljarundersökningar, så vi får som vanligt nöja oss med rikspolitiska sådana.

Vi utgår därför som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 19 september publicerade Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 4,6 procent
Liberal Alliance 5,0 procent
Nye Borgerlige 1,3 procent

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 5,4 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

En rikspolitisk nyhet med anknytning till kampanjen inför kommunalvalet kan ha bidragit till att sänka mittenpartiet Alternativets stöd (som har varit högre i en del andra mätningar): Det har genom media kommit till allmänhetens kännedom att partiet inför en fest, med partiledarens, Uffe Elbæks, goda minne, bad (de manliga) deltagarna att sända in bilder på sina könsorgan. Uffe Elbæk har bett om ursäkt, men vad hjälper det – bilden av skämtnivån i Alternativet vittnar om dåligt omdöme.

Orkla köper Tjeckiens ledande producent av djupfrysta grönsaker

När norska Orkla för några dagar sedan fattade beslut om att sälja ett av sina ganska många danska livsmedelsföretag, skrev jag, att ett av de tänkbara skälen kunde vara att man ville ha loss medel för ett annat företagsköp.

Och nu bekräftas detta: Orkla köper Tjeckiens ledande producent av djupfrysta grönsaker, Agrimex. Agrimex är ett mycket modernt och automatiserat livsmedelsföretag och säljer 25 procent av sina produkter till storhushåll. Produktionsanläggningen ligger i Panenské Břežany norr om Prag. Råvarorna levereras av lokala tjeckiska bönder.

Köpet görs formellt av ett av Orkla Foods’ lokala dotterbolag, Hamé, det ledande livsmedelsmärkesföretaget inte bara i Tjeckien utan också i Slovakien. och företaget, som tillverkar patéer, färdigrätter, ketchup, sylt, grönsaksinläggningar och barnmat, säljer sina och systerföretags produkter även i Ungern, Rumänien och Ryssland.

Orkla Foods har sedan länge också en mycket stark position i Österrike.

Suomi/Finland: Storleksordningen mellan partierna märkbart förändrad

I valet 2015 till Eduskunta (Riksdagen) fördelade sig rösterna så här:

Suomen Keskusta (Centern), ett borgerligt och landsbygdsbetonat mittenparti, fick 21,1 procent.
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti, fick 18,2 procent.
Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ett populistiskt parti, fick 17,7 procent.
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett socialdemokratiskt parti, fick 16,9 procent.
Vihreä Liitto (Gröna förbundet), ett miljöparti, fick 8,5 procent.
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), ett vänsterparti, fick 7,1 procent.
Svenska Folkpartiet, ett borgerligt parti för den svenska minoriteten i Finland, fick 4,9 procent.
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), ett borgerligt parti med kristna värderingar, fick 3,5 procent.

Finland har under efterkrigstiden haft breda koalitionsregeringar, ofta över blockgränsen, men det här valet ändade i en borgerlig regering med Centerns partiordförande Juha Sipilä som statsminister och bestående bara av tre partier: Centern, Samlingspartiet och det här valets raket, Sannfinländarna.

Centerledarens, till lika statsministerns kantighet har lett till att Samlingspartiet har blivit större än Centern.

Sannfinländarna, vars popularitet har rasat på grund av att partiet inte har kunnat leverera det dess väljare hoppades på, har tappat jättemycket i stöd, och när partiledaren, utrikesminister Timo Soini, meddelade att han tänkte avgå, valde partikongressen den mer högerextreme Jussi Halla-aho till ny partiledare och den nya partistyrelsen fick samma profil. Det här ledde till att Soini och övriga sannfinländska ministrar och många riksdagsledamöter beslöt sig för att lämna sitt gamla parti och först bilda en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ), som sen ombildades till partiet Sininen tulevaisus (Blå framtid).

Socialdemokraterna, som i det senaste riksdagsvalet fick ett historiskt lågt resultat, bytte bland annat partiledare och lyckades genom profilerad oppositionspolitik åter bli stort, i vissa mätningar till och med Finlands största parti.

I de senaste opinionsmätningarna, den allra senaste genomförd 16 oktober-13 november av Kantar TNS för Helsingin Sanomat, har storleksordningen mellan partierna ändrats påtagligt.

Samlingspartiet är även i den här mätningen största parti, med Socialdemokraterna på andra plats. De gröna är större än regeringsledande Centern. Och Vänsterförbunet ligger snäppet över de numera rasiststyrda Sannfinländarna som stöds av 8,7 procent, medan Soinis ST i den här mätningen bara får 1,6 procent. Nedan återges fördelningen av partisympatierna i den aktuella mätningen.

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 21,4 procent (- jämfört med förra mätningen i samma serie)
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) 17,3 procent (+)
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 15,7 procent (-)
Suomen Keskusta (Centern) 15,1 procent (-)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 8,8 procent (+)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 8,7 procent (-)
Svenska Folkpartiet 4,4 procent (-)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,3 procent (-)
Sininen tulevaisus (Blå framtid) 1,6 procent (+)

Det här betyder att de tre partierna< i regeringen, där ett av dem nu alltså är Blå framtid, tillsammans stöds av 38,1 procent. Plus- respektive minustecknen ovan markerar i allmänhet små förändringar – den här nya storleksordningen har i det stora hela gällt sedan i somras. 2.434 personer har intervjuats.

Melodikrysset nummer 46 2017

Dagens melodikryss tyckte jag var ganska bökigt.

Meat Loaf, i dag med ”I’d Do Anything For Love”, har jag knappast alls lyssnat på.

Och Ozzy Osbourne känner jag mest till därför att sonen i yngre år lyssnade på artister och grupper av den typen.

För min del klarade jag däremot, lätt som en plätt, Edward Elgars ”Pomp And Circumstance”.

Dansband är inte precis mitt bord, men nog var det väl Lasse Stefanz vi i dag hörde i ”Judy”. Ursprungligen gjordes den känd av Elvis Presley, vilket dock inte betyder att den hör till hans mest kända låtar.

Och tyckte ni att det var lätt att identifiera Sanna Ekman i ”Det har ju fan inte hänt ett skit sen Elvis”?

Ulla Skoog har jag med uppskattning sett i TV, men det tog en bra stund att identifiera henne i det stå upp-nummer som Eldeman i dag spelade som ljudillustration.

”The Heat Is On” har jag på skiva med Agnetha Fältskog, men inte var det lätt att känna igen den i skånsk version, ”Värmen e’ på”, med Kusinerna från landet.

Harry Belafonte har jag massor av skivor med, således också hans insjungning av ”Island In the Sun”, men i dag fick vi tyvärr höra den med Bert Kaempfert.

Resten av låtarna kände jag igen utan vare sig invändningar eller svårigheter:

Nano med ”Hold On” hörde till de bättre i årets melodifestival.

”Vi äro musikanter” fick jag sjunga redan i småklasserna i Nylands skola (i det med Sundsvall senare sammanlagda Njurunda kommun), och numera hör jag den i ringdansen runt midsommarstången i Öregrund.

Ane Brun gillar jag; jag har henne både på skiva och har hört henne live vid en konsert anordnad av norska ambassaden i Stockholm. I dag hörde vi henne i ”How to Disappear Completely”, men det hoppas jag hon inte gör.

Och Karin Juel var en artist jag ofta hörde i radio under vår första tid här i Sverige. 1946 sjöng hon in ”En prästkrage i min hand”, och på den tiden fortsatte man att spela populära melodier och insjungningar i radio i åratal efter det att de hade spelats in.

Norge: Høyre klart störst

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Sentios undersökning för Dagens Næringsliv publicerades den 16 november. I mätningen, som genomfördes 7-13 november, tillfrågades 1.000 personer:

Høyre 28,2 procent (+ 3,0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (- 1,4)
Venstre 3,9 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (+ 0,8)
Senterpartiet 10,9 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 25,6 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 6,7 procent (- 0,5)
Rødt 3,0 procent (- 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent (- 1,1)

Høyre är fortsatt större än Arbeiderpartiet.

Venstre och Kristelig Folkeparti byter i den här mätningen plats med varann när det gäller att ligga under respektive över spärren.

Rødt är i den här mätningen aningen större än Miljøpartiet De Grønne.

Danmark: Rikspolitisk mätning före kommunalvalet

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 11 september publicerade Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 19,6 procent
Dansk Folkeparti 17,5 procent
Konservative Folkeparti 5,0 procent
Liberal Alliance 5,3 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 5,6 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Dansk politisk diskussion präglas just nu av det förestående kommunalvalet, men det här är alltså en rikspolitisk undersökning.

Orkla säljer danska K-Salat

Norska livsmedelsjätten Orkla säljer ett av sina danska dotterbolag, K-Salat, till danska Stryhns, en del av den norska koncernen Agra AS, som gradvis har expanderat, senast genom att köpa danska Jensen’s Køkken.

Stryhns är inriktat på leverpastej. K-Salat tillverkar påläggssallader, majonnäs, remouladsås, dressingar och potatissallad och har ett hundratal anställda. Ett sammanförande av de här båda företagen verkar logiskt, och kanske vill moderbolaget Orkla ha loss pengar för förvärv av andra företag.

I Danmark äger Orkla fortsatt till exempel Beauvais (ketchup), Den Gamle Fabrik (marmelad), Glyngøre (fiskkonserver), Bähncke (senap) samt de i Sverige kända FUN, Granngården och Risifrutti.

Norge: Arbeiderpartiet fortsatt tvåa, medan dess bundsförvanter ökar

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Kantar TNS’ undersökning för TV 2 publicerades den 14 november. I mätningen, som genomfördes 6-10 november, tillfrågades 972 personer:

Høyre 26,9 procent (- 2,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,7 procent (- 0,4)
Venstre 5,9 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 3,1 procent (- 0,1)
Senterpartiet 11,5 procent (+ 2,2)
Arbeiderpartiet 25,3 procent (- 0,1)
Sosialistisk Venstreparti 7,4 procent (+ 1,0)
Rødt 1,4 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 1,9 procent (- 1,5)

Høyre minskar men är fortsatt större än Arbeiderpartiet.

Venstre, som fick stödröster från Høyre för att säkra borgerlig majoritet, ligger här åter över spärren. Och Kristelig Folkeparti, som inte har valt sida, verkar ingen tro på – partiet har även i den här mätningen rekordlågt stöd.

MDG backar åter och ligger nu långt under spärren. SP och SV ligger över sina goda valresultat.

Suomi/Finland: Försäljning av spritjätten Altia under utredning. Skulle den ända i försäljning, bör svenska staten köpa Altia

Efter privatiseringen och styckningen av forna spritjätten Vin & Sprit, ägd av svenska staten, hamnade en del av de klassiska svenska spritmärkena (Renat, Skåne, Gammal Norrlands, Grönstedts cognac) i finska statens ägo: Altia, ett helstatligt bolag, känt bland annat för Koskenkorva och en rad fina bärlikörer, köpte Vin & Sprits svenska del (bortsett från Absolut Vodka som huvudköparen, franska Pernod Ricard, var ute efter) samt också en del av företagets danska tillverkning. Altia har också dotterbolag i Norge, Estland och Lettland.

Den sittande borgerliga regeringen i Finland föreslog privatisering av Altia och förslaget röstades igenom med rösterna 98-80. Den finländska riksdagen ville dock att man först skulle utreda frågan, bland annat hur en försäljning skulle påverka sysselsättningen i Finland.

Ser man till dagens opinionsläge, är det tveksamt om det verkligen finns någon majoritet för utförsäljning av Altia, och med tanke på att finländarna älskar nationaldrycken Koskenkorva, skulle en försäljning knappast öka den sittande regeringens popularitet.

Men skulle försäljningen ändå bli av, borde den sittande socialdemokratiskt ledda svenska regeringen köpa Altia och låta företaget bli stommen i ett pånyttfött V & S. Alltså bara i fall att – även finska staten är en lämplig ägare för ett företag i den här branschen.

En annorlunda men sevärd Robin Hood

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?