Norge: Ytterligare en mätning bekräftar den politiska trenden

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Norfakta har för Nationen och Klassekampen gjort en opinionsundersökning som publicerades den 11 februari.

Høyre 25,0 procent (- 0,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,7 procent (+ 0,9)
Venstre 3,9 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,6 procent (+ 0,8)
Senterpartiet 9,6 procent (+ 3,4)
Arbeiderpartiet 33,9 procent (- 3,9)
Sosialistisk Venstreparti 3,7 procent (- 0,5)
Rødt 1,6 procent (- 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (- 0,2)

Den här undersökningen bekräftar de viktigaste förändringarna under senare tid. Arbeiderpartiet backar medan Senterpartiet ökar.

SV och borgerliga Venstre och som vanligt MDG ligger under fyraprocentsspärren.

Føroyar/Färöarna på väg mot självständighet?

I Danmark ingår två till stora delar självständiga områden, båda öar, i riksgemenskapen: Det ena är Grønland, delvis koloniserat av norska vikingar redan på 800-talet, men i huvudsak bebott av människor som talar ett eskimåiskt-aleutiskt språk, ganska likt det som talas av människor med samma bakgrund i det näraliggande Canada. Grønland (på landets ursprungsspråk Kalaallit Nuunat) har cirka 56.500 invånare. Huvudstaden heter Nuuk. Grønland har sedan 1979 inre självstyrelse, och ett av de ledande partierna är socialdemokratiska Siumut (Framåt). Grønland har såsom varande en del av Danmark också representation i det danska Folketinget.

Nu ska det här inte handla om Grønland utan om en mer europeisk utpost till Danmark (liksom Grønland en gång bebott av norska vikingar – länge fanns ju en dansk-norsk union): Føroyar, på danska kallade Færøerne, i Sverige Färöarna. Føroyar är till den sammanlagda ytan mycket mindre än Grønland men har ändå 48.000 invånare, de flesta av dem ättlingar till de vikingar som en gång i världen bosatte sig där, på andra ögrupper och på den skotska och brittiska kusten. Men här har ett gammalt nordiskt språk bevarats intakt.

Føroyar har inre autonomi ända sen 1948. Landets politiska partier ligger ungefär som i övriga Norden längs den vanliga höger-vänster-skalan men med ett viktigt undantag. Partier med i grunden samma ideologi är ändå delade i två, ett som i princip vill behålla den nationella gemenskapen med Danmark och ett som vill ha full självständighet. Också landets socialdemokrater är delade på det här sättet. Den historiskt danmarksvänliga delen heter Javnaðarflokkurin (Jämlikhetspartiet) och fick i valet 2011 17,7 procent, vilket gav 6 mandat. Ordförande är Aksel V Johannesen. Det självständighetssträvande partiet heter Tjóðveldi (Republik eller Folkvälde) och fick 18,3 procent och 6 mandat. Ordförande är Høgni Høydal.

Jag ger detta som bakgrund till att man nu på Føroyar har kommit överens inte om ett utträde ur unionen med Danmark men om att den 25 april 2018 genomföra en folkomröstning om en författning, som möjliggör utträde ur unionen med Danmark.

För ett sådant beslut kommer nämligen en ny författning att behövas. Ett förslag ska behandlas av den lokala riksdagen, Lagtinget, i slutet av juli. Lagtinget finns i huvudstaden Torshavn.

Det kan också vara av intresse för läsarna, att både Føroyar och Grønland (Kalaallit Nuunat) i dag på egen önskan står utanför EU.

Scenshow – ja. Men schlager? Nej

Roger Pontare har ju tidigare lyckats väl i Melodifestivalen, men den här gången åkte han ut. I sanningens namn var väl heller inte hans låt den här gången lika bra, och hans klädsel à la jultomten verkar heller inte ha imponerat på TV-tittarna.

Deltävling nummer två imponerade över huvud taget inte på mig, detta eftersom inget jag hörde där kommer att fastna i mitt musikminne à la gammaldags schlager.

Mariette, den ena av de två tävlande som gick vidare till finalen, gjorde i och för sig ”A Million Years” klanderfritt. Låten var hygglig, men den har inte schlagerns grundegenskap att genast kroka fast i musikminnet – vilket man här kompenserar med hjälp av ljus och akrobatiska dansnummer.

Och den här gången omgavs alla sångframträdanden av effekter som eld, rök och dansare. De som skriver om den här tävlingen i tidningarna verkar alla ha accepterat, att Melodifestivalen numera är en scenshowtävling.

Säkert hjälper det att vara kändis i den del av publiken som är yngre än jag. Men Benjamin Ingrosso är känd också i äldre generationer, såna som är mer jämnåriga med hans morföräldrar, Christina Schollin och Hans Wahlgren. Om Ingrossos ”Good Lovin’” också kommer att bidra till familjeryktbarheten är väl mer tveksamt.

Lisa Ajax, hon med ”I Don’t Give a”, hade lockat publiken i förväg genom att berätta, att hon skulle kittla den genom att sjunga ”fuck” tio gånger i rad. När jag kollar hennes ålder – 19 – tycker jag att det här är mer infantilt än jag väntar mig av en person som faktiskt är myndig. Men hon ser ganska barnslig ut.

”Hearts Align” med gruppen Dismissed hade jag väntat mig mer av än det jag såg i TV – mina förväntningar hade att göra med att Ola Salo finns bland låtmakarna. Är de sexuellt obestämbara verkligen så många, att de kan avgöra den här tävlingen?

Melodikrysset nummer 6 2017

Jag skulle egentligen ha varit tvungen att skjuta på mitt melodikrysslösande i dag, eftersom sonen skulle ha födelsedagskalas hemma hos sig i Stockholm, men på grund av svår förkylning kunde jag inte åka, och eftersom hans barn också är förkylda, inställde då sonen dagens kalas. Vi skjuter på det tills alla berörda är vid god hälsa.

Med tanke på mitt tillstånd är jag glad för att dagens kryss, som jag alltså steg upp för för att lösa, inte var särskilt svårt.

Men vilka det var som gjorde det potpurri som spelades var svårt tills jag hade identifierat och sökt på till exempel ”Volare”. Jo, det var Gipsy Kings.

Jag ser mycket film – har också sett många Robin Hood-filmer – men jag har inte sett just ”Robin Hood – Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört temat ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams, som ju kommer från Kanada. Fast hade inte Anders Eldeman sagt att landet skulle skrivas på svenskt sätt, hade jag nog skrivit Canada.

Film, fast gjord för TV under sent 1970-tal, är också ”Pang i bygget”, i engelskt original ”Fawlty Towers”. Jag såg åtminstone några delar av den, när den gick i svensk TV, vilket väl förklarar att jag kunde identifiera signaturmelodin.

Dagens dansbandskvot fylldes av ”Till mitt eget Blue Hawaii”, ursprungligen med Vikingarna men i dag i finsk version, ”Sininen Hawaii”, med Erkki Junkkarinen.

Och när vi ändå är ute i världen och far, kan vi väl också ta ”När vi gräver guld i USA”, 1995 på skiva med GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt.

Och då måste ju rimligen även Benny Andersson få vara med. ”Sunny Girl” skrev han en gång i världen för Hep Stars, fast i dag hörde vi den med Anders Glenmark.

Dagens repris var väl främst ”My Way”, Paul Ankas mycket egensinniga engelska version av franska ”Comme d’habitude”.

Melodifestivalen är i gång igen. Fast jag har ännu inte hört något som i något avseende skulle kunna slå de tre bidrag som spelades i dag, inte ens ”En gång för alla” som sjöngs av Nina och Kim 2004.

Och det ska bli intressant att se, om något som kommer framöver kan tävla med Frans och ”If I Were Sorry” från 2016.

Att det skulle komma något i år som skulle kunna tävla med 2009 års vinnare, ”La voix”, och med Malena Ernmans sångförmåga förefaller helt osannolikt.

I dag går vi i mål med Lars Ekborgs utmärkta Tom Lehrer-tolkning ”Förgiftning”. Lehrer har jag allt av på skiva och i sångböcker. Ekborgs Lehrer-LP också.

Norge: Arbeiderpartiets tillbakagång inte så stor i ny mätning

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Respons Analyse har för Aftenposten, Bergens Tidende och Adressavisen gjort en opinionsundersökning som publicerades den 10 februari. Mätningen är gjord 6-8 februari.

Høyre 24,4 procent (+ 1,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,4 procent (- 2,0)
Venstre 3,8 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,6 procent (- 0,4)
Senterpartiet 9,1 procent (+ 2,0)
Arbeiderpartiet 34,8 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (+ 1,2)
Rødt 1,8 procent (- 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 2,3 procent (- 0,1)

Också i den här mätningen backar Arbeiderpartiet, men minskningen är inte lika stor som i några andra mätningar.

Senterpartiets opinionsmässiga uppgång bekräftas.

SV är över spärren, Venstre och MDG under den.

Ísland: De vänstergröna största parti i ny mätning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR, fördelar sig partisympatierna så här:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 27,0 procent (+ 5,0 procentenheter jämfört med föregående mätning)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 23,8 procent (- 0,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,6 procent (+- 0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 9,7 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,8 procent (+ 0,8)
Viðreisin (Renässans) 5,6 procent (- 1,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 5,3 procent (- 1,7)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Ljus framtid (och inte som i en mätning från ett annat institut Renässans) som får minst stöd.

32,6 procent stöder koalitionsregeringen, en mindre andel än de tre ingående partierna får tillsammans.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar enormt – det är nu Íslands största parti. Piratpartiet står still, Socialdemokraterna ökar lite och Framstegspartiet backar.

Norge: Senterpartiet upp och Arbeiderpartiet ner

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Ytterligare två opinionsmätningar visar nedgång för Arbeiderpartiet och uppgång för Senterpartiet, alltså en förskjutning inom samma rödgröna block:

Kantar TNS har för TV 2 gjort en opinionsundersökning som publicerades den 8 februari:

Høyre 22,1 procent (+ 2,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 2,2)
Venstre 3,4 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent ( 1,5)
Senterpartiet 9,9 procent (+ 1,5)
Arbeiderpartiet 33,2 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (- 0,8)
Rødt 2,0 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,8 procent (+ 1,9)

Norstat har för Norsk Rikskringkasting gjort en undersökning gjord 31 januari-6 februari och publicerad 8 februari:

Høyre 24,6 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,0 procent (- 2,2)
Venstre 3,4 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,8 procent (+ 0,7)
Senterpartiet 8,6 procent (+ 2,5)
Arbeiderpartiet 33,0 procent (- 3,1)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+ 1,0)
Rødt 1,1 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,1 procent (+ 0,7)

Det påtagliga i båda de här mätningarna är Arbeiderpartiets nedgång och Senterpartiets uppgång – märk att båda de här partierna finns på den rödgröna sidan.

Alla de små partierna lever farligt, vilken sida av blockgränsen de än befinner sig på.

Estland: Regeringsledande Centern störst, men också Reformpartiet, nu i opposition, har fått medvind i seglen

I valet 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Turu-uuringute AS har för ERR, Eesti Rahvusringhääling den 19-31 januari genomfört en partisympatimätning, som fångar in reaktionerna på den nya regeringen hittills:

Keskerakond (Centerpartiet) 31 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 25 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 10 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 9 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 7 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 6 procent.

Regeringsledande Centern är fortsatt största parti. Men det nu i opposition förpassade Reformpartiet ökar med 5 procentenheter, vilket kan ha att göra med att väljarna gillar bytet av partiledare – ny partiledare är Hanno Pevkur. Socialdemokraternas fall med 5 procentenheter kan ha att göra med att partiledaren, Jevgeni Ossinovski, har lagt fram ett bland många impopulärt förslag om mer restriktiv alkoholförsäljning och -reklam. Främlingsfientliga Konservativa Folkpartiet lockar 9 procent. Fria partiet verkar ha tappat väljare till Reformpartiet, varifrån stommen i partiet ursprungligen kom. Mycket besviken måste ledningen för det tidigare mycket större IRL vara – bytet av koalition verkar inte ha gett partiet någon ny vid i seglen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2017:

”Grannarna buntas ihop med en tyngd innan de släpps ut på isen och så småningom sjunker till botten för att sedan förbättra fiskarnas uppväxtmiljö.”

Nya Wermlands-Tidningen

* * *

”Anders Ygeman tar Säpo i förvar”

Rubrik i Folkbladet Västerbotten

* * *

”Polisen tar
allt mer kokain”

Rubrik i Skaraborgs Läns Tidning

Den berikande mångfalden

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.