Ett land, delat av andra viljor än den egna

Estland försökte, förgäves, hålla sig undan kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen under andra världskriget. Men först prisgav Molotov-Ribbentrop-pakten Estland åt Sovjetunionen. Sen erövrades landet av Nazityskland. Och så slutade det med att landet åter slukades av grannen i öster.

De som kunde – bland dem min familj – flydde och hamnade oftast här i Sverige. Tiotusentals estniska män tvingades att slåss på den ena eller den andra sidan. Visst fanns det ester som var övertygade kommunister eller nazister, men flertalet av dem som hamnade i den ena eller den andra armén gjorde det inte på grund av politisk sympati. Själv hade jag två morbröder som ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén, så de sällade sig till de så kallade finlandspojkarna: bildade egna estniska enheter i den finska armén.

Min ene morbror återvände till Estland i krigets sista skälvande minut och försökte, när tyskarna gav upp Estland, tillsammans med andra likasinnade själva försvara sitt land mot den invaderande Röda armén – jag har läst hans brev till min mamma om det helvete han upplevde – jag minns att en god vän fick huvudet avskjutet – innan han själv stupade.

Sent i går kväll såg jag i TV en estnisk spelfilm från 2015, Elmo Nüganens ”1944”, lika sevärd som till exempel Edvin Laines filmatisering av Väinö Linnas ”Okänd soldat”. Dess många stridsscener är hemska, ibland vedervärdiga, aldrig heroiserande. Det senare är desto mer begripligt som ju en mycket stor del av soldaterna inte hade hamnat i den ena eller den andra armén av ideologisk övertygelse. Men den här filmen döljer verkligen inte heller, att det på båda sidor fanns män som stod i nazismens eller kommunismens tjänst. I ett avsnitt får vi se en representant för den ”estniska” regeringen stulta ut ur en bil och sen med fysisk möda ta sig fram till det segerrika estniska förbandet för att där hålla ett tal på temat att man nu har lyckats visa att även esterna är arier och sen försöka dekorera en av de stridande, som dock vägrar, med järnkorset. Och på den segrande sidan, i Röda armén, finns en estnisk officer, som försöker värva en annan est att bli angivare. I slaget om det sista tyska fästet på Ösel (estniska Saaremaa) tvingar det framgångsrika sovjetestniska förbandet några i tyska uniformer – tre darrande fjortonåriga grabbar, visar det sig – att med händerna i vädret komma fram ur sitt gömställe, och då beordrar officeren manskapet att avrätta pojkarna. När då han som ska leda arkebuseringen (samma man som vi har talat om ovan) vägrar, blir han skjuten. Men då rinner sinnet på en av mannarna, och han skjuter officeren.

Han som först blev skjuten på grund av ordervägran har kommit tillbaka till sitt hemland i ett Röda armé-förband. Han har tidigare visat den här klyvnaden. När han och hans förband var på väg att utplåna en motståndsficka, som visade sig också bestå av ester fast i tysk uniform, lät han de överlevande löpa till skogs. Under en till synes oändlig marsch på landsväg – flyende civilbefolkning så väl som militärer – dyker det upp ett stridsflygplan, som urskillningslöst skjuter på alla, och när en liten flicka inte har vett att ta skydd i den intilliggande skogen, räddar han henne i sista stund.

När Tallinn har intagits söker han upp en ung dam – hennes namn och adress finns på ett kuvert han tog till vara när han i strid dödade en man på den andra sidan – i tron att hon är den fallnes fästmö eller fru, men hon visar sig vara hans syster. Han vågar inte berätta, att det är han som har skjutit brodern, blir dessutom förälskad i henne och uppger för säkerhets skull fel efternamn.

I filmens slut kommer en av hans kamrater i förbandet hem till henne – den stora våningen är nu på känt sovjetiskt maner bebodd av en mängd människor – och överlämnar ett brev från den skjutne, han som alltså räddade de tre unga grabbarna.

Inte mycket hopp finns det i den här filmen. Men mitt i allt det hemska ändå mänsklighet.