Dansteater och drömspel

5 februari 2017 22:47 | Musik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Ísland: De vänstergröna har stärkt sin ställning

5 februari 2017 16:55 | Politik | Inga kommentarer

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 28,0 procent (- 1 procentenhet jämfört med föregående mätning)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 22,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,4 procent (- 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,5 procent (+ 1,6)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,3 procent (- 0,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 7,2 procent (- 1,5)
Viðreisin (Renässans) 5,3 procent (- 2,1)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Renäsans (och inte som i en mätning från ett annat institut Ljus framtid) som får minst stöd.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar, och så även Framstegspartiet. Piratpartiet och Socialdemokraterna backar.

Finland: Antti Rinne omvald till Socialdemokraternas partiordförande

5 februari 2017 16:14 | Politik | Inga kommentarer

Antti Rinne har ju under sitt ordförandeskap i Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) lyckats lyfta partiet till positionen som Finlands i dag största parti.

När då Rinne ändå på partikongressen får konkurrenter till posten som partiledare, skulle man ju kunna tro, att detta hade sin bakgrund i misstro mot hans sätt att leda partiet. Men eftersom jag i många år har följt SDP, också varit gäst på partiets kongresser, vet jag, att det här närmast är en finsk partitradition, ganska olik den ibland låtsade enighetskultur som råder på svenska partikongresser. I Finland var det kutym att ha flera kandidater, och att till exempel Erkki Tuomioja kandiderade och fick stryk hindrade inte att han fick mycket framstående poster i regeringen.

Därför har jag mest bara noterat, att den opinionsmässigt framgångsrike Antti Rinne även han fick utmanare inför partikongressen

Rinne vann omröstningen redan i första omgången – han fick 281 röster.

Tvåa kom Timo Harakka med 159 röster. Harakka är en känd mediaprofil och författare; han fick många personröster i det senaste riksdagsvalet.

Och trea kom kvinnoförbundets ordförande, Tytti Tupurainen, med 55 röster.

De här motkandidaterna ställde kanske upp för att positionera sig inför en kommande regeringsbildning under ledning av Socialdemokraterna.

Melodifestivalen, första omgången

5 februari 2017 15:23 | Media, Musik | 2 kommentarer

Jag har en bred musiksmak och gillar också mycket av det som med ett tyskt lånord förr benämndes schlager, alltså låtar som slog. Till det som utmärkte den här ganska vida genren hörde att folk som lyssnade nästan omedelbart lärde sig känna igen melodin och åtminstone någon del av texten, främst då refrängen. Texterna till de mest populära sångerna spreds med hjälp av texthäften eller genom återgivning i den tidens ungdomstidningar. Allt det här hade naturligtvis som förutsättning att melodierna var sångbara även för otränade amatörer och att texterna kändes nära för en bred allmänhet.

När melodifestivalerna och Eurovision Song Contest introducerades, var det den här typen av låtar som tävlade. Låtarna sjöngs av i sina respektive länder kända och älskade sångartister, och det enda lockemedlet därutöver var arr och instrumentval i kompet.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest har sedan fått en annan inriktning, på främst scenshow: ljus- och rökeffekter, dansare, kläder, alltsammans sådant som man inte kan ta del av om man lyssnar på låtarna i fråga i radio eller på skiva. En annan sida av det här är att låtarna har tappat en av schlagerns tidigare grundfunktioner, att melodi och åtminstone refräng lätt ska fastna i lyssnarnas minne, gärna kunna sjungas – ofta skraltigt, men ändå – av högst vanliga lyssnare.

Jag tror att ganska många av dem som följer min blogg och där har läst till exempel konsert- och skivrecensioner samt mina veckovis återkommande kåserier (med svar) om Melodikrysset har förstått, att jag är ganska bevandrad i olika slags musik och att jag verkligen inte föraktar det som förr alltså benämndes som schlager.

För mig får folk gilla det de behagar – alltså även det som dominerar dagens melodifestivaler – men själv skulle jag nog sluta se Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, om det inte vore för att åtminstone vinnarna då och då dyker upp i Melodikrysset.

Alltså såg jag första deltävlingen i går kväll.

Inte heller ”Her Kiss” med Boris René är någon klassisk schlager, men det var nog den låt som hade flest element, rent av refräng, som fastnade i musikminnet. Den gick åtminstone vidare till Andra chansen.

Av vinnarlåtarna var det ”Hold On” med Nano som hade ansatser till såna element.

Den andra finallåten, ”Wild Child” med Ace Wilder, var bättre rytmiskt än om man bedömer den efter melodin. Alice Gernandts höga placering hade nog också att göra med att stora delar av tittarna kände till henne sen tidigare.

Den andra Andra chansen-låten, ”Road Trip” med Det vet du, måste ha fått sin i övrigt obegripligt höga placering med hjälp av sina 120.000 följare på Youtube. Det vet du imiterar för övrigt Bröderna Marx i det att en av medlemmarna i likhet med Harpo låtsas vara stum.

Den enda låt som avvek i ett par avseenden var ”Mitt liv” med Charlotte Perrelli: Hon sjöng på svenska och använde en gitarr utan att ha alla de där andra kringattiraljerna omkring sig. Men hon åkte ut på en gång, dess värre ganska rättvist.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^