Röda fanor i medvind

På rätt många håll i landet tycks de socialdemokratiska Första maj-tågen och de åtföljande mötena ha dragit mer folk än vad som har varit vanligt under senare år. Mitt Uppsala är traditionellt en dålig demonstrationsstad, men i år blev Socialdemokraternas tåg störst igen, slog den riksmarsch KD har börjat arrangera där på arbetarrörelsens traditionella högtidsdag. Jag tror det är symptomatiskt: Det finns, valåret 2010, ett behov av att visa att det får lov att vara nog nu; den borgerliga alliansregeringen ska väck från makten i höst.

När jag tar del av riksmedias rapportering från Första maj-firandet, slås jag av att det som saknas i rapporteringen är bredden. Å andra sidan finns det en, från medias sida förmodligen oavsiktlig, vinst med det här: Det faktum att media koncentrerade sig på att bevaka Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V) har lett till att den rödgröna oppositionen verkligen har fått ut några verkligt centrala delar i sitt valbudskap.

Mona Sahlin gav besked om att skatteklyftan mellan pensionärer och förvärvsarbetande ska halveras för att sedan, steg för steg, försvinna. Av opinionsundersökningarna har det framgått att det borde finnas många fler röster för de rödgröna att att hämta bland pensionärerna, och det här borde rimligen bidra till en sådan valeffekt.

Mona Sahlin kunde också meddela att taket i A-kassan kommer att höjas, om de rödgröna vinner valet.

Lars Ohly fick genom sitt Första maj-anförande bland annat ut att en röd-grön regering kommer att öka investeringsstödet till nya hyresrätter.

(Jo, det fanns fler rödgröna vallöften i Första maj-talen: höjt bostadstillägg till pensionärer, sänkt skatt för arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga, bevarade rotavdrag med mera. Men som gammal opinionsbildare kan jag vidimera, att det allra viktigaste, när man ägnar sig åt politisk kommunikation, är att verkligen lyckas med att få ut några få men viktiga löften.)

Själv åkte jag från Öregrund till närbelägna Gimo, en klassisk bruksort, för att demonstrera – där var Birgitta Dahl huvudtalare. Också där var deltagandet både i tåget och vid mötet riktigt bra.

Som Första maj-tal betraktat var Birgittas anförande ovanligt: det handlade till att börja med om det socialdemokratiska partidistriktets förestående 100-årsjubileum. Birgitta är ordförande i jubileumskommittén, men det var knappast av bekvämlighet hon knöt an till den historik hon har skrivit för den bok som ges ut till 100-årsjubileet.

Nej, hennes syfte var politiskt; hon ville visa att socialdemokratin, i vårt län liksom i landet i övrigt, under de här hundra åren har förvandlat Sverige
– från fattighus och klassamhälle till folkhem,
– från översittarstat till folkstyre,
– från trångsynthet och tvång till mångkultur och respekt,
– från manssamhälle till jämställdhet,
– från utvandrarland till invandrarland.

Hennes anförande präglades av stolthet över den samhällsomvandling socialdemokratin har lyckats genomföra men också av oro för vad som nu pågår i vårt land:

”Den borgerliga allians, som nu styr landet och många kommuner och landsting, gör nu allt för att riva folkhemmet, välfärden och gemenskapen. Vi är i rasande fart på väg tillbaks till det orättvisa samhälle, där barn med olika bakgrund går i skilda skolor, där rika människor kan köpa sig bättre sjukvård, äldreomsorg och bostäder, där gamla och sjuka och arbetslösa får det allt sämre. Vi är inte längre pådrivande och respekterade i det internationella samarbetet om fred och miljö.”

Socialdemokratin har i sin långvariga praxis som samhällsbyggare visat, att förutsättningen för att samhället ska utvecklas verkligen inte är ett tillstånd, där människan är människans varg. Självklart måste vi ge frihet åt individen att utvecklas efter sina egna önskemål och förutsättningar, men inget gott samhälle kan finnas där det inte också råder jämlikhet och solidaritet mellan människor.

Det tror jag att allt flera inser, inte minst efter det att vi nu har haft borgerlig regering i snart en mandatperiod. Det budskap som förmedlades från talarstolarna Första maj, av Birgitta och många andra, står i samklang med de bästa strävandena under de senaste hundra åren i vårt land, att förvandla klassamhället till en välfärdsstat, präglad av arbetarrörelsens klassiska värderingar frihet, jämlikhet och solidaritet.

Melodikrysset nummer 17 2010

Jag var alltså i Gimo och förstamajdemonstrerade i dag: lyssnade bland annat till min hustru, en person med stor talang för agitation.

De två sånger vi sjöng där till blåsorkester, ”Internationalen” och ”Arbetets söner”, förekom inte i dagens kryss, men Anders Eldeman avslutade, dagen till ära, med en kampsång av Povel Ramel.

Fast den hade han ingen fråga till.

Efter att ha bjudit min förstamajtalande hustru på vårlunch satte jag mig, så här lite i efterskott, och löste krysset. Det innehöll faktiskt några frågor, som jag för min del tyckte var lite knepiga.

Allra knepigast tyckte jag allra sista frågan var, den med sjuttiotalaren, men när jag hade fått Pepe Jaramillo och hade googlat, bekräftades det jag var inne på: Visst hette den där låten ”Love Is In the Air”.

Också dagens filmmelodier kändes lite knepiga.

”Avatar” har jag för egen del inte sett men känner till, så när jag hade fått ett antal ledbokstäver, föll svaret på plats. Sen kunde jag ju kontrollgoogla och fann då att Leona Lewis i den sjunger James Horners ”I See You”.

”Jalla Jalla” känner jag bättre till men mindes för den skull inte spontant – fick googla igen – att det var Daniel Lemma som gjorde ”If I Used To Love You”.

Plácido Domingo däremot kände jag igen på rösten. Det var han som sjöng ”Noche Azul”.

Från Spanien över till Portugal: dagens kryss började med ”Ring ring” på portugisiska. Den blev en hit med ABBA, men den kom bara på tredje plats i Melodifestivalen 1973.

I Melodifestivalen 2004 tävlade E-type, det vill säga Bo Martin Erik Erikson, med ”Paradise”, men den kom bara på femte plats.

Också Amy Diamond har tävlat i Melodifestivalen, dock inte med ”Up” som vi fick höra i dag.

Den gode Anders Eldeman har en viss tendens att återvända till låtar han tidigare har spelat som melodikryssillustrationer.

Dick Frymans, Sven Paddocks och Åke Söderbloms ”Två små fåglar på en gren” har vi hört förut i krysset, men den här gången skulle vi identifiera något ur växtriket i melodititeln.

Per Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med, har också förekommit tidigare. Men för att krångla till det lite, skulle svaret på frågan var låten utspelar sig den här gången skrivas i bestämd form, staden.

Den där förvillelsetaktiken, att inte i exakt samma form använda det eftersökta ordet i texten eller titeln, brukade sig Eldeman av ytterligare ett par gånger i dag.

Vi fick höra Jules Sylvain-melodin ”Anna, du kan väl stanna”, där det underbara rimmet ”vinet och apelsinet” förekommer, men den eftersökta sydfrukten skulle här skrivas i pluralis, apelsiner.

Och det efterfrågade förnamnet i Irving Berlins första stora hit, från 1911, ”Alexander’s Ragtime Band” skulle här alltså skrivas Alexander.

Och så här den stora demonstrationsdagen passar det väl bra att ta farväl med ”Adios Amigo”, 1961 en stor hit med Jim Reeves.

Fast krysskamraterna är ju så många, att det egentligen inte passar att ta farväl i singularis.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikryssandet uppskjutet på grund av Första maj-demonstration

Som ni som läser mig någorlunda regelbundet väl anar, är jag i dag förhindrad att lösa Melodikrysset under ordinarie sändningstid.

Det är ju Första maj, och jag har allt sedan tidiga tonår haft för vana att demonstrera den här dagen. I dag ska jag göra det i Gimo, där min egen hustru är huvudtalare.

Men sen, när jag får tid, kommer jag att försöka lösa Melodikrysset och som vanligt berätta vad jag har kommit fram till.

Återkom gärna då!