Viggo och Klara i Öregrund

6 augusti 2007 15:47 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I tisdags kväll i förra veckan skjutsade Bo ut Kerstin, Viggo och Klara till Öregrund. Han hade redan börjat jobba, medan Kerstin hade en semestervecka kvar, som hon tillsammans med barnen till största delen valde att tillbringa hos oss. Huset i Öregrund, visserligen senare till- och ombyggt, är Kerstins sommarviste ända sedan hon föddes, och också barnen – våra barnbarn – känner sig hemma här. Morfar välkomnade med en hel rad olika sorters grillkorv.

Vi har haft några fina sommardagar med barnen i centrum.

Alldeles i början råkade Klara ut för ett insektsbett och fick ögat alldeles igenmurat. Kerstin var på Vårdcentralen med henne för att konstatera vad det var. Nu har svullnaden gått tillbaka. Men hon har fått nya insektsbett och svullnader, är uppenbart känslig för sådant. Du kan se hur hon såg ut här. Kerstins bloggtext innehåller också bilder av barnen i vår trädgård och av det sandslott hon och Viggo byggde i Tallparken, där de var och badade tillsammans med Birgitta. Själv hade jag dan före varit i Sunnanöbadet med Kerstin och barnen.

En av kvällarna tog Kerstin med barnen på en strandpromenad, som innebar en nostalgitripp för henne själv och ett nytt äventyr för barnen: målet var Tallparken, och då även den del som ligger bortom nakenbadet och som under många år har varit vår familjs badberg. Hon visade barnen det förfallna skyttevärn bakom vilket vi har våra favoritplatser. När våra egna barn, bland dem Kerstin, var små, gick det här skyttevärnet (egentligen en del av en skjutbana) under benämningen Fästningen. Du kan se Kerstins bilder från Fästningen och av det för Ostkusten märkliga fenomenet solnedgång i havet här.

Under lördagen tog Birgitta med Kerstin, Bo och barnen på utflykt med sin båt, en liten snurra. Kerstin har lagt ut fina bilder från utflykten på sin blogg. Du kan se dem här.

Barnen tycker att vår stora trädgård är härlig. Där finns så mycket spännande att göra: smyga mellan buskarna, klättra upp och ner för små bergknallar, låtsas att en liten träd- och buskinhägnad yta dit bara en trång gång leder är en koja. I talltungen finns en gunga, i friggeboden en massa leksaker för bad och utelek. Viggo går omkring med båge och pil, helt ofarliga – pilen har sugkopp, och Viggo får i väg den bara någon meter. Klara gillar bigarråerna och vinbären. Hon leker också med små nerfallna äppelkart.

På kvällarna får mormor och morfar läsa godnattböcker för barnen.

Under loppet av ett par kvällar läser jag ut en kort kapitelbok för Viggo, den danske författaren Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Här finns vår läsning på bild.

Så här skrev jag om den i julnumret (nummer 21, 9 december) av Aktuellt i politiken (s) , när boken kom på svenska 1976:

”Julens roligaste bok är annars ’Gummi-Tarzan’ (Tiden, översättning Karin Naumann), fantasifullt både ritad och berättad av Ole Lund Kirgegaard. Tro det eller inte, men boken handlar om mobbing!”

Jag läste den på sin tid för min dotter Kerstin, och liksom hon gillade hennes snart femårige son den. Boken innehåller mycket som en liten kille kan identifiera sig med: de stora grabbarnas övertag, hur det är att nästan – men bara nästan – kunna läsa, hur det är att försöka lära sig cykla. Viggo gillade den våldsamma handlingen och de groteskt övertydliga illustrationerna, skrattade våldsamt och högt åt en del av replikerna, särskilt de där knappt tydbara utropen som fanns i pratbubblorna som hörde till illustrationerna.

Historien om Gummi-Tarzan kontrasterar vardagens tillkortakommanden mot den dag – den enda dag – häxan ger Ivan Olsen (Gummi-Tarzan), då alla hans önskningar uppfylls.

Men bokens sens moral är brutal: nästa dag är allting som vanligt igen.

Men Viggo är nöjd och till freds, somnar med huvudet mot min axel, när boken är färdigläst.

De här dagarna av närhet till barnbarnen är underbara. Morfar och mormor känner att de räknas. Ingen är naturligtvis som mamma, men också vi duger som hjälp och sällskap.

Varje morgon kommer Klara ut i köket, ler sitt soligaste leende mot morfar och ger honom en spontan jättekram: armarna runt hans hals och huvudet borrat mot hans kind.