Pressgrodor

”Årets grilltrend är att krydda maken med grillrök. Smaksätt med örter och rosmarin – på kolen.”

expressen.se

Möte med Göran Greider

I går gjorde jag en utflykt till Uppsala igen.

Jag skulle gå på två olika evenemang, dess värre parallella, dess bättre i samma hus (Missionskyrkan).

Ordfronts uppsalaavdelning anordnade ett möte med Göran Greider kring hans bok ”Hagen”, som jag tidigare har skrivit om. Rubriken var ”Vad ska vi med naturen till?”. Ett hundratal intresserade åhörare hade infunnit sig.

Det var min uppgift att hälsa dem samt Greider plus Kjell Eriksson, som skulle delta i samtalet, välkomna. Jag berättade om det styrelsemöte vi hade haft, där idén dök upp om det här mötet: Kjell Eriksson var vid det tillfället, därtill inspirerad av en bok om grön terapi, starkt gripen av tanken om naturens och trädgårdens helande kraft, och så kom vi då på, att Ordfront ju faktiskt just hade gett ut en bok som tangerade ämnet, Göran Greiders ”Hagen”.

Före mötet satt jag i Missionskyrkans café och pratade med Greider om några av mina egna intryck av ”Hagen”; jag behöver inte upprepa dem här, eftersom de redan finns på bloggen. Jag tipsade honom också om rosengården i Wij trädgårdar, där han kan hitta rosor, som klarar klimatet i hans zon 5-trädgård. Han var för sin del starkt berörd av det fullständigt besinningslösa varghat han har stött på uppe i Dalarna. Vid mötet tog han upp samma tråd men betonade också, att de här människorna, som vill skjuta inte bara vargarna utan – verkar det som – helst också vargförsvararna, är en liten extremistgrupp.

En del om trädgårdsarbetets mödor och glädjeämnen blev det också. Greider interfolierade sitt anförande med uppläsning av textavsnitt och dikter ur boken.

Det slog mig att dikter, som jag nyss hade läst i ”Hagen” och som inte hade berört mig så starkt, nu genom Greiders uppläsning (med hans eget tonfall och med hans inlevelse i det han har skrivit) plötsligt gick rakt in i hjärtat.

När det blev dags för samtalet mellan Göran Greider och Kjell Eriksson (den senare inte bara deckarförfattare utan också tädgårdsmästare i många år), var jag tvungen att lämna detta möte för mitt andra, en trappa ner.

Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag sitter som Uppsala kommuns representant (genom kulturnämnden), hade årsmöte och, efter dess avslutning, konstituerande möte med den nya styrelsen.

Också Ordfront är en folkrörelse.

Efter årsmötet med folkrörelsearkivet värvade jag en av dem som hade varit med där som ny medlem i Ordfront.

Bli medlem du också! Bor du i Uppsala med omnejd, kan jag redan nu lova dig ett ordfrontmöte i höst med Yvonne Hirdman om hennes snart utkommande Alva Myrdal-bok.

Young vs Bush

Neil Young (född 1941, för övrigt i Canada) har aldrig hört till mina personliga husgudar. Men naturligtvis kan ingen, som är intresserad av 1960-talets amerikanska rockmusik, ha undgått honom, som medlem i först Buffalo Springfield, sen Crosby, Stills, Nash & Young. Han har genom åren gett ut mer än 40 album.

I likhet med många av sina generationskamrater har han ett levande intresse för politik, och när han nu gav ut en antikrigs- och anti-Bush-CD, var det självklart för mig att köpa den: Neil Young: ”Living With War” (Reprise 9362-44335-2, 2006).

Låt mig genast säga, att den, rent musikaliskt, inte tilltalar mig särskilt mycket. Det finns enstaka hyggliga låtar (som ”Flags of Freedom” och ”Shock and Awe”, en effektiv rocklåt), men oftast beledsagas sången av ett murrigt, malande ljud (”The Restless Consumer” är ett exempel); när jag hör titellåten ”Living With War” tänker jag till och med elakt, att det låter som ett jävla dansband. Greppet med en hundrahövdad kör är kanske inte så tokigt tänkt, men det hade varit ännu roligare, om det hade varit så pass mycket variation mellan de enskilda låtarna, att man kom ihåg dem.

Däremot är ”Living With War” textmässigt ett bra tillskott till min jättelika samling av politisk musik. Neil Young bärs fram av inget mindre än ursinne, och skottavlorna är USAs krig i Irak och den ansvarige, president George W Bush. Jag ska ge en rad exempel.

De allra första raderna på CDn, de tre första raderna i ”After the Garden”, anger tonen:

Won´t need no shadow man
Runnin´ the government
Won´t need no stinkin´ war.

Titellåten ”Living With War” fullkomligt mal sitt budskap:

I´m linving with war everyday
I´m living with war in my heart everyday
I´m living with war right now.

I ”The Restless Consumer” lyder omkvädet ”Don´t need no more lies”. Och en bit ner i texten heter det:

People from around the world
Need someone to listen
We are starving and dying from our disease
We need your medicine

How do you pay for war
And leave us dyin´?
When you could do so much more
You are not even tryin´.

I ”Shock and Awe” beskrivs den misslyckade krigsinsatsen i Irak – och vad den leder till för allt för många unga amerikanska grabbar:

Thousands of bodies in the ground
Brought home in boxes to a trumpet´s sound.

”Families” handlar förstås om hur familjerna där hemma upplever allt det här.

Ännu mer effektiv i det stycket är ”Flags of Freedom”:

Today´s the day our younger son
is going off to war…

Vad ska man göra då? ”Let´s Impeach the President”:

Let´s impeach the President for lyin´
And misleading our country into war
Abusing all the power that we gave him
And shipping all our money out of door.

—

Let´s impeach the President for spyin´
On citizens inside their own homes
Breaking every law in the country
Tapping our computers and telephones.

Och alternativet? Om det spekulerar Young i ”Lookin´ For a Leader”:

Someone walks among us
And I hope he hears this call
And maybe it´s a woman
Or a black man after all.

CDn slutar med att kören genom att sjunga ”America the Beautiful” i arrangemang av Neil Young hyllar ett annat USA:

O beautiful for spacious skies,
For amber waves of grain,
For purple mountain majesties
Above the fruited plain.
America, America,
God shed his grace on thee
And crown thy good with brotherhood
From sea to shining sea.

Och då är vi tillbaka hos den just nu ständigt aktuelle Pete Seeger igen. Han har gjort den här låten ännu vackrare – lyssna till exempel på CDn ”American Favorite Ballads Vol 1″ (Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002); låten är ursprungligen inspelad på LPn ”American Favorite Ballads Vol 4″ (Folkways FW 02323, 1961). Den finns med Seeger också på various artists-LPn ”Hootennanny Tonight” (Folkways FW 02511, 1959) – de här inspelningarna går att lyssna på på Smithsonian Folkways hemsida.

Hos Neil Young finns ingen direkt hänvisning till Seeger, däremot till två generationskamrater från 1960-talet. I mapptexten finns på slutet tack till medverkan, riktad till olika personer. Där finns, föga förvånande, följande: Inspiration Phil Ochs. Men också: Inspiration Bob Dylan.

Det senare är säkert i viss mening uppriktigt menat: den unge Dylan var en inspirerande politisk förebild för sina generationskamrater. Men kanske jävlas Young också med den Dylan av i dag, som i memoarerna försöker hävda, att han aldrig tog politisk ställning.

I ”Flags of Freedom”, låten om lillebror i familjen som ska i väg till irakkriget, finns en ännu tydligare adress till Bob Dylan:

Sister has her headphones on
She hears the music blastin´
She sees her brother marchin´ by
Their bond is everlasting
Listenin´ to Bob Dylan singin´ in 1963
Watching the flags of freedom flyin´.

Och som inte det vore nog: Young har också lagt in en munspelsslinga à la Bob Dylan i den här låten.

Utflykt till Wij trädgårdar

I 65-årspresent av sin bror Ragnar och hans fru Gunnel fick Birgitta en utflykt till valfritt mål. Inbjudan, som inkluderade en måltid, gällde även mig.

Av olika skäl har det dröjt, innan Birgitta hittade rätt tidpunkt och mål för den här utflykten. Nu var det i alla fall äntligen dags. Och Birgitta ville åka till Wij trädgårdar.

Ragge och Gunnel anlände i fredags kväll, och medan vi tog en tur runt trädgården – vår egen alltså – tände jag grillen och lät den få lagom temperatur. Jag hade tidigare under dagen blandat en het marinad, i vilken jag hade lagt bitar av nötkött, rökt karré, ett par sorters kryddkorvar, schalottenlök, grön paprika och hela champinjoner. Denna mix grillade jag sen i ett par stora halster. Till detta serverade jag, förutom bitar av stora baguetter, en sallad av grekisk typ, som följaktligen också innehöll bitar av fetaost.

Till det drack vi först en flaska californiskt Turning Leaf, som Ragge och Gunnel hade haft med sig. Sen, och till ostbrickan som var efterrätt, drack vi australiskt Killawarra. Inget av dem något märkvärdigt vin men hyggliga nog för en fredagskväll i goda vänners lag.

Ostbrickan angrep vi på glasverandan, där musikanläggningen finns. Nu fick även Ragge och Gunnel höra Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” (som jag ju redan har skrivit berömmande om); Gunnel är väl förtrogen med Pete Seeger sen hon under sin studietid bodde hos oss, närmare bestämt i det som i dag är mitt arbetsrum. Den här nya skivan blev en omedelbar succé även hos Gunnel och Ragge: Så fort Springsteen inledde med ”Old Joe Clark” började de dansa en variant av squaredance för två – de är folkdansare.

Nästa morgon bar det i väg. Vi åkte genom Johannisfors och Forsmark och så vidare norrut genom det vackra uppländska brukslandskapet. En del av vägen lyssnade vi åter på Bruce Springsteen sjungandes Pete Seeger.

Wij trädgårdar, som är en skapelse av Lars Krantz, ligger i Ockelbo. Även det här är gammal bruksmiljö (ett valsverk), inbäddad mellan skogar, berg och sjöar. Valet av plats är djärvt – och medvetet: När man har kommit till Ockelbo, är man redan en bit inne i Norrland, och orten och trädgårdsanläggningen ligger dessutom i zon 5.

Eftersom det som går att odla i zon 5 förstås går att odla också i vårt zon 4, hade Birgitta bespetsat sig på att inhandla särdeles härdiga växter – kryddor, rosor och också gärna en buske luktolvon – att ta med sig hem till trädgården i Öregrund.

Tyvärr har planterings- och växtförsäljningssäsongen där uppe ännu inte startat, så allt Birgitta fick med sig var ett antal påsar med fröer, som såldes i butiken i huvudbyggnaden. Lars Krantz själv, som Birgitta tidigare har träffat i andra sammanhang, kom fram och hälsade oss välkomna – men måste beklagande konstatera, att han ännu inte hade några växter att sälja. Birgitta får väl i stället e-handla via www.wij.se.

Den som vill läsa mer om Lars Krantz och hans Wij trädgårdar rekommenderas att läsa en artikel i nummer 5 2006 av Allt om trädgård, aprilnumret.

Eftersom det, precis när vi anlände, kom lite regn, startade vi med den av Ragge och Gunnel utlovade lunchen i den mycket fina restaurang, som drivs inom ramen för Wij trädgårdar; Pär Johansson, som driver restaurangen, har erfarenhet från bland annat Edsbacka krog.

Vi valde grillad ryggbiff med rostade champinjoner, syltade aprikoser, oxskysås och potatisterrine smaksatt med västerbottenost, en njutning både för gom och ögon. Till det drack vi vatten.

Efter kaffe på maten gick vi så en runda i trädgårdarna. Närmast entrén fanns en fantastisk rosenträdgård – besök den, Göran Greider, som ju också har sitt Hagen i zon 5! Förbluffande många rossorter klarar uppebart detta kärva klimat – det såg man just nu mest bara med hjälp av att rosenbuskarna närmast marken hade livskraftigt gröna grenar. Vi såg också ganska många rosor, som finns i vår egen trädgård, till exempel min norska Hurdalsros.

I köksträdgården fanns än så länge just inget att ta del eller lära av, utöver möjligen uppbyggnaden av landen.

Vi avslutade med att titta på den senaste anläggningen, Skogens trädgård, designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjäll, en enligt min mening mer märklig än vacker skapelse.

Så gick bilfärden söderut igen, ner genom Gästrikland. Helt enligt planen stannade vi till vid Västerbergs folkhögskola, där Birgittas och Ragges föräldrar under andra världskriget var folkhögskollärare, och där Birgitta också hann börja skolan, innan familjen flyttade vidare till Västerås. Vi gick också upp till det hus, där familjen Dahl bodde – tog bilder av huset och den vårgrönskande trädgården.

Här föddes lillebror i familjen, Ragnar. Alltså tog vi oss också vidare till Ovansjö kyrka, där lille Ragge döptes; vi var till och med inne i kyrkan och tittade på dopfunten.

(Ovansjö är för övrigt födelseort också för Per Gunnar Evander, icke obekant för läsare av denna blogg.)

På hemvägen lyssnade vi på dubbel-CDn ”Where Have All the Flowers Gone: The Songs of Pete Seeger” (Appleseed 1034, 1998), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome” och det projekt som väckte hans intresse för Pete Seeger och hans musik. Här får man sig två och en halv timme Seeger-låtar till livs med artister som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Richie Havens, Ani DiFranco, Bruce Cockburn, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, The Weavers, Odetta, Si Kahn, Donovan och många många andra. Och så stannade vi till invid ett stycke hagmark, där damerna plockade var sin bukett gullvivor.

Väl hemma igen fick vi i gång blodcirkulationen igen genom att ta en promenad runt Öregrund. Sen tog Birgitta fram av den sik hon hade gravat till den jubileumsfest hon i veckan hade med sin studentklass. Till det nykokt potatis och så, vad annars här i Öregrund, Gräsö Riesling.

När vi hade ätit hallon (gula, röda, även vildhallon) av fjolårets skörd på vår egen tomt, gick jag ifrån en stund och kollade mejlen och bloggen. Döm om min förvåning, när sitemetern noterade all time high, 521 besök vid 23-tiden, när vi gick och la oss. Flertalet av de besök jag kollade hade sökt på Google på ord som ”vissångare” och ”lutsångare”. Något i Melodikrysset, som jag på grund av utflykten för en gångs skull missade?

Helt fel hade dom i så fall inte hamnat, oavsett om dom fann exakt vad som sökte eller inte. Jag är en av visans vänner, om än inte medlem av Visans vänner.

Ebba Witt-Brattström slår tillbaka

Jag skrev nyligen om Ebba Witt-Brattström och svenskan.

I Dagens Nyheter (13 maj 2006) går hon nu igenom den debatt hennes första artikel i ämnet ledde till; många av hennes repliker till vedersakarna är härliga rundpallar, som visar, vilken benådad polemiker hon är.

Att jag återkommer till ämnet beror på att hon i sitt svarsinlägg själv knyter an till den tråd jag tog upp i min kommentar, hennes estnisk-tyska familjebakgrund. Det jag här citerar är samtidigt en utmärkt illustration till hennes bravur som polemiker; måltavlan är tvåspråkighetsexperten Kenneth Hyltenstam:

”Utifrån Hyltenstams resonemang om hur livsavgörande utvidgad modersmålsundervisning (det som tidigare kallades för hemspråk) är för en elevs `allmänna kunskapsinhämtande´, `identitetsbildning´ och kontakt med föräldrakulturen, skulle jag med min barndoms urusla köksestniska och knackiga sommarlovstyska i dag ha en begreppsbildning på nivå med apan Enzo i Kolmården. Men det har jag inte, tack vare den gamla kunskapsskolans svenskundervisning, med mer än dubbelt timantal än i dagens barnomsorgsskola.”

Två dar i Uppsala

Som ledamot i kulturnämnden får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen då och då genomför på stans olika kulturinstitutioner. Den här gången höll vi till på Den Lilla Teatern.

Avsikten med kulturfrukostarna – man dricker kaffe och äter ostfralla, på egen bekostnad vill jag tillägga – är att man, med musikalisk inramning, den här gången 50-årsjubilerande Musikskolans pianojazztrio (Hans Antehed, piano, Filip Boström, bas, och Joel Sandberg, slagverk), i lättsam form tar del av vad som är på gång i stans kulturliv, i varje fall den del av kulturlivet där kulturnämnden finns med på ett hörn. Det här fick vi oss till livs den här gången:

Mariette Manktelow berättade om vad som planeras inför Linné-året 2007. Aktiviteterna börjar redan i sommar – den som vill veta mer kan gå vidare till www.linneuppsala.se.

Därefter berättade Helen Karlsson och SU-EN, den senare konstnärlig ledare, om den internationella performancefestivalen ”Friktioner” i Uppsala den 15-18 juni 2006. Spännande och fullt av överraskningar!

Per Löfblad och Maud Nyberg presenterade verksamheten i värdinstitutionen, Den Lilla Teatern, som ligger på S:t Persgatan 22 i en lokal, som en gång i tiden hörde till Nymans verkstäder. Där håller Panikteatern, Teater Da Capo och Teater Spektaklet till – dessutom kan man där se en mängd bra barnteatergästspel. (Teater Spektaklet gör förresten, som ett inslag i linnéjubileet, barnteaterföreställningen – 5-11 år – ”Ordning i rabatten! sa Linné – allt om Flower Power”.)

Maud Nyberg och Ronald Brandel presenterade sedan också separat Panikeatern, som har Den Lilla Teatern som sin hemmascen men som, sedan 30 år tillbaka, tillbringar mesta delen av sin tid på turné till småorter över hela landet, som annars aldrig får se teater. Föreställningarna ges i bygdegårdar, Folkets Hus och vad det nu är för lokaler man kan tillhandahålla. Men när teatern väl kommer dit, kommer i stort sett varenda människa! Maud Nyberg berättade med halsbrytande liknelser om den svenska landsbygdens mysterier: en rondell utan tillfartsvägar, ett EU-projekt!

Kulturfrukosten avslutades med att Margareta och Per Löfblad från Teater Spektaklet gav smakprov ur ”Pompe”, ett dockspel fritt efter Barbro Lindgren för barn två till fyra år. Det är en poetisk, vacker och rolig föreställning – jag har tidigare sett den med lille Viggo, som också uppskattade den mycket. Den här gången fick den en avslutning i form av en vinkning till den för dagen vuxna publiken: Gammel-Geddan presenterade sig som Nikolai och utropade ”Till havs!”

Teater Spektaklets föreställningar hör till det bästa ni kan se i stan. Har ni inte barn eller barnbarn att gå med, så gå dit själva!

***

Efter kulturfrukosten promenerade jag till mitt tillfälliga hem på Idrottsgatan; jag gick promenadvägen längs järnvägen, eftersom förmiddagen var så betagande vacker. I Uppsala är träden, i motsats till träden i Öregrund, gröna. Syrenerna har blomknopp. Längs hela den här gång- och cykelvägen blommade gul nunneört.

När jag passerade min bror Mattis hus, såg jag att dörren till uteplatsen var öppen, så jag stegade dit och gav mig till känna. Sen satt vi en stund på uteplatsen och språkades vid.

***

Jag var tvungen att stanna ända till i dag i Uppsala, för jag hade tandläkartid. Strax före 11.00 infann jag mig på Folktandvården hos tandläkare Åsa, som skulle dra ut en tand som en förberedelse för ett titanimplantat senare i sommar. Hon och sköterskan kämpade med tanden i två timmar; jag sa efteråt, att jag tyckte synd om dem. Men ut kom den, bit för bit. Jag var på vippen att säga, att jag själv skulle ha använt korkskruv.

Fortfarande nersövd i käften satte jag mig på öregrundsbussen 13.20.

På eftermiddagen sov jag en stund, medan bedövningen släppte och hålet efter tanden ömmade lite.

Men under kvällen var jag i gång igen. Jag lyssnade på Neil Youngs anti-Bush-CD, som jag köpte, när jag var inne i stan.

Till den ska jag be att få återkomma.

Mer om Majakovskij

Bo Strömberg, som i motsats till mig kan ryska, påpekade, att texten till Bertil Goldbergs sång ”För full hals” knappast kan betecknas som en översättning av Vladimir Majakovkijs dikt ”För full hals”. Som jag skrev i mitt svar, förefaller Goldberg att snarare ha klippt, klistrat och skarvat. Teorin bekräftas också i mapptexten: ”Sångtexterna är utsnitt ur längre dikter, flertalet hämtade ur tolkningar av Ulf Bergström och Gunnar Harding.” Det här hindrar inte, att Goldbergs text är fräck, uppkäftig och mycket sångbar. För sången står Totta Näslund.

Den längre version, som Goldberg har utgått ifrån, finns i Vladimir Majakovskij: ”För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding” (Wahlström & Widstrand, originalpocket, 1970):

FÖR FULL HALS

Ärade kamrater
som lever efter oss!
När ni rotar
i dagens
förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske
också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar
någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades ”det pissljumma vattnets fiende
nummer ett”.
Vill professorn
ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta
om det där
ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare
medlem av langarkedjan,
som mobiliserats
av revolutionen
och sänts till fronten
från den fjolliga tanten
Fru Poesis
välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta
smärta
slött
och blött.
”Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blommar sött.”
En del låter dikten sakta strila
en del
tar hela munnen full
och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister –
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
”Trala-tralala, tjolahopp, tjolahej…”
En ringa ära
när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker
där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallickar
och syfilis.
Också mig
står agitpropen
upp i halsen
även jag
skulle kunna
snickra hop romanser –
och bli populär
och få fickan upp av rubler.
Men jag
behärskade mig
och trampade mina egna sånger
på strupen.
Kamrater efterkommande,
hör upp,
här talar
agitatorn
själve överhögtalaren!
Jag överröstar
alla poetiska bäckar som skvalar
klampar in
i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar
som en levande människa talar
till en annan människa
fylld av liv.
Jag skall komma till er
i en fjärran kommunistisk tid
inte som
Jesenins heoriska poesionduleringar.
Min dikt skall bryta väg
genom seklers bergmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers
skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som
det slitna myntet
till en myntsamlare,
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt
gräver sig mödosamt fram
genom sekler
förbi kraftfull
hård
och väsentlig
som en vattenledning
in i våra dagar
byggd för länge sedan
av romerska slavar.
I böcker
där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutförsedda rader,
lyft dem
med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla
men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte
van
att smickra;
och anstränger mig inte heller
att genera
någon ung pailjottlockig flicka.
Mina strofer är trupper
som paraderar.
Jag går framför fronten
och inspekterar.
Gjutna i bly
står mina dikter
beredda till strid
dessa modiga gynnare.
I stram givakt
sida vid sida
står rubrikernas
gapande gevärsmynningar.
Mina vapen
är av älskvärdaste slag
men beredda på
att anfalla med blodisande stridsrop,
och kvickhetens kavalleri
står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper
jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer
vartenda band.
Den som är fiende
till arbetarklassen
är sedan århundraden
fiende till mig.
Till den röda fanan
drogs vi i massor
av hungerdagar
och vanvettigt slit.
Varenda volym
av Marx
slog vi upp
som man slår upp
fönsterluckorna
hemma
men utan att läsa
förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod
och vilka som var våra vänner.
Det är inte Hegel
som lärde oss
vår dialektik
Den kom dånande
in i vår dikt
när borgarna flydde
för vårat kulregn
som vi en gång
hade flytt för deras.
Må ryktbara genier
släpas fram
i dystra likprocessioner
följda av änkor.
Min dikt skall dö
som en man i ledet
som alla namnlösa
framför borgarnas bastioner!
Jag spottar
på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater –
av samma folk –
och vårt enda monument
skall bli
den av striden härdade socialismen.
Efterkommande
kasta ut er metrev
i ett lexikon
och ur Lethes flod
ska ni fiska upp
resrer av ord
som ”blockad”
”tbc”
och ”prostitution”.
För er
som är friska och krya
har poeten
slickat upp tbc-loskor
med plakatens sträva tunga.
Med min långs svans av år
har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svansfossil.
Kamrat Liv
låt oss öka takten
låt oss gå igenom
resten av femårsplanen
med stora kliv.
Trots alla dikter
är jag pank som en lus
och jag har inte råd
med något flott möblemang
men förutom
en nytvättad blus
behöver jag
uppriktigt sagt
inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid
stiger fram
inför Centrala Kontrollkommissionen
skall jag
högt över huvudet
på alla politiska fifflare
som mitt bosjevikiska partibevis
hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.

***

Några ordförklaringar:

Mitrejkin och Kudrejkin, två numera helt bortglömda poeter.

Agitprop var den dåtida ryska beteckningen för politisk agitationsdiktning.

***

En reviderad version (måste man väl kalla det, eftersom Gunnar Harding är en av utgivarna) finns i Vladimir Majakovskij: ”Jag! Dikter i urval och tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt” (Wahlström & Widstrand, 1985, i pocket 1990), men det finns ju ingen anledning att återge den här, eftersom den är tillkommen efter det att Goldberg hade skrivit sin sångtext.

***

Med Vladimir Majakovskijs poesi kom jag först i kontakt 1958, när FiBs lyrikklubb gav ut urvalsvolymen ”Ett moln i byxor”. Titeldikten hade översatts av Werner Aspenström, och övriga tolkare var Göran Lundström och Ola Palmaer. Volymen inleddes med dikten ”Majakovskij” av Artur Lundkvist och av en essä om Majakovskij av Erwin Leiser.

Sen har jag skaffat mig fler böcker med tolkningar av Majakovskijs poesi, utöver de redan nämnda böckerna också Vladimir Majakovskij: ”Ett moln i byxor” (Bakhåll, 2002, ny översättning av Bengt Samuelson) och Vladimir Majakovskij: ”Om det där” (Bokomotiv, 1980, i tolkning och med efterord av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt). Dikter av Majakovskij finns vidare i ”Rysk poesi” (FiBs lyrikklubb, 1972, i urval och tolkning av Bengt Jangfeldt och Björn Julén) samt i ”Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky” (Bonniers, 1989, i urval, tolkning, med inledande essäer och kommentarer av Hans Björkegren och Lars Erik Blomqvist).

***

Vladimir Majakovskij (1893-1930) föddes i en rysk familj i den georgiska staden Bagdadi. När fadern hade dött 1906, flyttade resten av familjen till Moskva.

Redan under skoltiden drogs han till det socialdemokratiska partiet – han engagerades bland annat av 1905 års resning – och sällade sig till partiets bolsjevikiska gren. I Moskva deltog han i det revolutionära arbetet: häktades 1908 men släpptes på grund av sin ungdom; 1909-1910 fick han dock sitta i tukthus.

Tidigt drogs han också till och började utöva revolutionär konst, teater och poesi i de italienska futuristernas efterföljd. En inspiratör var författaren David Burljuk, som han 1911 träffade på Skolan för måleri, arkitektur och skulptur och som drog honom i riktning också mot litteraturen. Sina första bevarade dikter skrev Majakovskij 1912.

Så här karaktäriserar Gunnar Harding hans poesi i sin och Ulf Bergströms ”För full hals och andra dikter”:

Majakovskij ”hyllade kraften, tekniken och maskinen och gick till storms mot det mesta i den etablerade konsten. Hans dikter är dynamiska, explosiva, fyllda av djärva bilder, chockerande ordsammanställningar, vitsar, talspråk, orena rim. Det brakar och knakar i fogarna, men det håller ihop i regel.”

Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt skriver i inledningen till ”Jag!”:

”Tillsammans med några andra entusiastiska och begåvade poeter – Velimir Chlebnikov, Vasilij Kamenskij, Aleksej Krutjonych – började Majakovskiij 1912″ (i manifestet ”En örfil åt den offentliga smaken”) ”att propagera för den nya konsten, framtidens konst – futurismen. Kännetecknande för den ryska futurismen var nedrivandet av skrankorna mellan de olika konstarterna: de flesta både målade och skrev poesi i likhet med Majakovskij och Burljuk.

Futurismen revolutionerade poesin, formellt såväl som innehållsmässigt. Mot symbolisternas försök att skapa en musikaliskt harmonisk poesi ställde de brottet och disharmonin. Konsonanterna förklarades viktigare än vokalerna. Poesin måste stå i överensstämmelse med den nya tiden, med tempot i den moderna storstaden, med det unga seklets framtidstro och förhoppningar.”

1915 publicerade Majakovskij den ovan nämnda dikten ”Ett moln i byxor”, ett verk med influenser från en av de ryska futuristernas inspiratörer, Filippo Tommaso Marinetti; ”Ett moln i byxor” innebar ett stort genombrott.

Flertalet intellektuella hyllade den demokratiska februarirevolutionen 1917; bolsjevikrevolutionen i oktober samma år fick inte samma uppslutning. 1918 tog ändå Majakovskij och futuristerna ställning för den senare. Majakovskij hyllade Lenin och kommunismen och förstås den sovjetstat de skapade. 1921 publicerade han (utan författarnamn men ganska genomskinligt) revolutionsdikten ”150.000.000 är författare till dessa rader”:

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen – en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen – maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader.
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter.

Lenin kallade futuristerna för ”okynneskommunister” men begrep deras värde som agitatorer.

Efter Lenins död 1924 hårdnade också gradvis kulturklimatet. Från 1928 ändrade Stalin definitivt kurs på utvecklingen av sovjesamhället. Allt detta – den blodiga kollektiviseringen av böndernas jord, den hårdnande diktaturen, så småningom moskvarättegångarna – känner vi väl.

För Majakovskij blir det allt motigare, Premiären 1930 på hans pjäs ”Bastubadet” möts med invändningar – den anses vara obegriplig för arbetarpubliken. Under uppläsningar möts han, utöver av fler anklagelser för obegriplighet, också av beskyllningar för demagogi och överdrifter. I proletärförfattarnas organisation RAPP mottas han ”med kylig misstänksamhet” (Harding & Jangfeldt).

Havererade relationer till kvinnor bidrar till att göra honom deprimerad. Det långa förhållandet med den gifta Lili Brik – diktsviten ”Om det där” (1922-1923) är tillägnad henne – tar slut. Och när han morgonen den 14 april 1930 förgäves har vädjat till skådespelerskan Veronika Polonskaja att avstå från repetitionerna och stanna hos honom, skjuter han sig.

Självmord på grund av olycklig kärlek således? Jo. Men man måste också ha den politiska situationen i minnet, liksom att ”För full hals”, skriven december 1929-januari 1930, har formen av ett försvarstal inför framtiden (”Ärade kamrater i kommande sekler…”). Gunnar Harding avslutar sin inledning till boken ”För full hals och andra dikter” så här:

”Med bitterhet fick han uppleva hur han förvägrades kommunistiskt partibevis i motsats till mängder av obetydliga förmågor. Det är utgångspunkten för hans sista stora dikt För full hals. Förföljd och bespottad av sina samtida vänder sig Majakovskij här direkt till framtidens människor i ett sista eruptivt försvarstal. Den 14 april 1930 skjuter han sig sedan i sin våning i Moskva.”

Låt oss illustrera detta med att åter citera slutet av dikten ”För full hals”. För att få lite variation tar vi Gunnar Hardings och Bengt Jangfeldts version i ”Jag!”:

När jag stiger fram
för en ljusare framtids
Centrala Kontrollkommission
ska jag
över hopen
av politiska fifflare
lyfta
som ett polsjevikiskt partikort
alla hundra banden
av mina
partitrogna Samlade Skrifter.

***

Resten av Nynningens LP, senare CD, förtjänar också några ord. ”För full hals” är obestridligen skivans höjdarlåt. Mycket är hörvärt, somligt – till exempel ”Se så tyst det är i världen” med sång av Lollo Englund och med Tomas Forssell på dulcimer – är riktigt bra. Annat – som ”Neva” – popmusik under Nynningens normala klass. Rent textmässigt har jag invändningar mot ”Bolsjevikernas parti”, där ”partiets miljoner fingrar knyts till en enda krossande hand” – det var ju precis vad som hände under Stalin.

Och till detta var heller inte den av Majakovskij så beundrade Lenin utan skuld.

Hold the Fort / Godtemplarordens sång / Hållen fästet

Min dotter Kerstin Kokk arbetar på IOGT/NTOs centrala kansli. På sin blogg – länk finns här intill – publicerade hon den 9 maj texten ”Fram kamrater”, som jag inte kan motstå att publicera tillsammans med den kommentar, som jag lämnade på hennes blogg. Vi börjar med Kerstins text:

Jag fick en mejlfråga på jobbet igår från en kvinna som ville ha tag på Godtemplarordens sång, och hon ville helst ha tag på den som MP3-fil. Jag bad killen som har svaret på alla frågor om hjälp, Magnus Andersson, och naturligtvis var han inte svarslös. Jag vill ju inte undanhålla någon denna information, så hans mejl kommer inklistrat nedan, med länkar där man kan lyssna och ta del av noter. Särskilt första varianten låter helt galen. Hon som ville ha ljudfilen var mycket nöjd, kan jag tillägga.

Men först texten:

Godtemplarordens sång

Text: Johan Bergman
Musik: Philip Paul Bliss

Fram, kamrater, fram går fanans
blåa duk, framåt,
fram på vida vädjobanans
segerrika stråt!
Fram vår fria, stolta skara,
tusentalens tåg!
Bjud vart liknöjt missmod fara,
väck var duven håg!

Hör, i friska toner skalla
fältmusikens ljud!
Se standarens färger alla:
Fredens högtidsskrud!
Strid skall stå för fosterjorden;
strid för frid det är.
Hör, de ljuda, lystringsorden,
mönstras skall vår här.

Fördoms gamla fästen ramla,
deras herrar flytt,
vi åt nya tider samla
byggnadsvirke nytt.
Segerrikt hon växt, vår skara,
växt i alla land!
Överallt mot samma fara
tänd är stridens brand.

Hän mot Indiens sagostränder
stridens eko förs,
fjärran i de svartes länder
lösenordet hörs:
Ädla fältrop, låt dig höra
runt all världen vid!
Bort den makt som vill förgöra
sans och vett och frid!

Här är Magnus mejl:

Hej!

Musiken till Godtemplarordens sång/Fram, kamrater/Raise the Standard är skriven av den amerikanske väckelsekompositören Philip Paul Bliss; den lär vara hans mest populära melodi. Originaltiteln är Hold the Fort.

Jag har i hastigheten inte hittat någon MP3-fil, men däremot finns en lätt hysterisk MIDI-fil att lyssna på här:
http://www.pdmusic.org/bliss/ppb70htf.mid
En annan, mindre hysterisk men väl andäktig, MIDI-fil:
http://www.cyberhymnal.org/mid/h/o/l/hold_the_fort.mid
Och ännu en, mer i folkrörelsestil, kanske?:

http://www.fortunecity.com/millenium/rosieandjim/20/hymns/HOLDFORT.MID

Den sista ovan är nog den bästa MIDI-n.

Bo har kanske något program som kan konvertera MIDI-filer till MP3?
Annars duger det kanske för dem att lyssna på en MIDI-fil på datorn?
Jag förstod inte riktigt i vilket syfte de ville ha MP3-filen.

Library of Congress har digitaliserat notutgåvan från 1870, som finns här:
http://hdl.loc.gov/loc.music/sm1870.04736
Här finns några andra fina gamla notutgåvor i en samling i Milton S. Eisenhower Library vid John Hopkins University i Baltimore, som heter Lester S. Levy Collection of Sheet Music:
http://levysheetmusic.mse.jhu.edu/otcgi/llscgi60

Här har du annars sidor ur en fin gammal godtemplarsångbok, också från fantastiska Library of Congress:
http://hdl.loc.gov/loc.music/sm1882.12014

Till det lämnade jag den 10 maj följande kommentar:

Det här är hemskt roligt och värt en kommentar!

“Hold the Fort” har jag hört många gånger, fast i arbetarrörelsetappning – ytterligare ett exempel på den ömsesidiga påverkan mellan de två folkrörelserna.

Här är arbetarrörelseversionen, också den amerikansk:

HOLD THE FORT

We meet today in freedom´s cause
And raise our voices high;
We´ll join our hands in union strong
To battle or to die –

Hold the fort, for we are coming,
Union men be strong.
Side by side we battle onward,
Victory will come.

Look my comrades, see the union
Banners waving high;
Reinforcements now appearing
Victory is nigh –

Hold the fort…

See our numbers still increasing,
Hear the bugles blow;
By our union we will trimph
Over every foe –

Hold the forth…

Vem eller vilka som har gjort den här textversionen vet jag inte.

Hur som helst spelades den in på skiva av The Almanac Singers; den återfinns på LPn “The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways FP 85-1, 1955). Den här skivan kan också beställas i CD-överföring och avlyssnas på nätet – sök på The Almanac Singers under Smithsonian Folkways, till vilket länk finns här nedan. Något om The Almanac Singers:

Pete Seeger lärde, genom Peter “Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades “The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes “Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu! . Mer om The Almanac Singers kan du läsa på min blogg, till vilken länk finns här intill.

“Hold the Fort” ackompanjeras på skivan med The Almanac Singers av Pete Seegers smittsamma banjospel.

Pete Seeger är ju för övrigt extra aktuell just nu genom Bruce Springsteens pin färska CD “We Shall Overcome: The Seeger Session” (en härlig skiva, som jag tack vare Bo fick första dan den såldes i Sverige). Om den och mer om Seeger kan du läsa på min blogg.

Men åter till “Hold the Fort”: Arbetarrörelseversionen är äldre än The Almanac Singers. Jag har den i en skivinspelning med The Manhattan Chorus, gjord 1935. Jag vet inte mycket om den här kören, men den tycks ha varit knuten till det amerikanska kommunistpartiet. Det har jag inhämtat i en av mina guldgruvor, när det gäller amerikansk arbetarrörelsemusik, “Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs And The American Left 1926-1953″, som består dels av en jättelik bok från Bear Family, 1996, med essäer, sångtexter, bildtexter och diskografier av Ronald D Cohen och Dave Samuelson, dels av tio CD med det sångmaterial man refererar till. “Hold the Fort” återfinns på den allra första av dessa CD, “The Leftist Roots of the Song Revival” (Bear Family BCD 15720-1 JL).

Fast den sångtext, som har använts inom arbetarrörelsen, är rimligen ändå äldre. Jag äger en sen upplaga av IWWs (Industrial Workers of the World, Joe Hills organisation) lilla röda sångbok, där den finns med i innehållsförteckningen – men mitt exemplar är felaktigt med omkastade och saknade sidor, och bland det som saknas finns “Hold the Fort”. (Annars är boken föredömlig med angivande av vem som skrev texten och andra matnyttiga uppgifter.)

Men håll i er nu: Jag äger en raritet, “IWW:s sångbok”, svenska upplagan (inom parentes: Swedish Edition), utgiven av Stockholm Branch av MTALU n:o 510 av IWW, sjätte upplagan som är tryckt 1929. Här finns sången på svenska; jag återger den ordagrant med svengelsk stavning och allt:

HÅLLEN FÄSTET
(Hold the Fort)

Engelska Transportarbetarnas strejksång

För frihets sak vi mötts i dag,
Och höjer rösten för
Att hand i hand, med junions band.
Vi kämpar eller dör:

Hållen fästet tills vi kommer,
Förenta nu vi står.
Hand i hand vi kämpar framåt.
Segern skall bli vår.

Upp kamrater, se banéren
Fladdra högt mot skyn,
Hjälpen kommer, när vi önskar.
Sjung, kamrater, sjung.

Hållen fästet…

Våra skaror ständigt ökas
Giv signal till dem.
Med vår Union skall vi segra
Över fienden.

Hållen fästet…

Vilt och länge kampen rasat,
Stridd för älskad sak.
Solidaritet har segrat,
Jubla högt kamrat.

Hållen fästet…

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-10 12:21 #

Knallhatten

I den senaste sändningen från Seriebokklubben fanns en klassiker: Al Capps ”Knallhatten – Det väschta odjur som nånsin levat” (övesättning Bengt Sahlberg, Stars & Strips / Epix, 1996).

Serien ”Knallhatten” (i original ”Li´l Abner”) skapades år 1934; tecknare var Al Capp (1909-1979).

I Sverige blev ”Knallhatten” mest känd genom daglig publicering i Expressen (från och med 15 december 1946) – det var på den tiden då till och med kvällstidningar vågade publicera fortsättningsserier, en strip om dagen.

Knallhatten är sonen i familjen Yokum, en avkrokarnas avkrok någonstans i Appalacherna. Mamma Yokum, ständigt med en rykande pipa i munnen, är trots sin litenhet familjens överhuvud, Hon Som Bestämmer. Mot henne har pappa Yokum inte mycket att komma med. Sonen, Knallhatten, har en välbyggd kropp men ingen tankestyrka i paritet med muskelstyrkan.

Men han är snygg, och grannflickan Daisy Mae, en blondin à la Marilyn Monroe, försöker ständigt snärja honom till äktenskap. Fast han är inte särskilt företagsam, och det vill sig liksom aldrig.

”Knallhatten” tillhandahåller både äventyr och romantik – men också samhällskritik i populistisk tappning. Det senare manifesteras särskilt när Knallhatten, som i det här albumet (vars stippar gick i amerikanska dagstidningar 1945), hamnar i New York, en miljö som han, naiv som han är, inte behärskar. Al Capp har ett särskilt gott öga till kapitalister och överklass.

En central del av handlingen är en förväxlingskomedi à la Shakespeare (fast i mycket grövre, delvis bondkomisk form), där det evigt varandra missförstående kärleksparet Knallhatten och Daisy Mae får konkurrenter på var sitt håll.

Förväxlingskomedin avslutas så lyckligt det kan bli i ”Knallhatten”: Daisy Maes konkurrent ger upp och säger, i Daisys närvaro, till Knallhatten:

– Du är den mest tilldragande tölp jag har sett, men jag drar mej ur bilden. Ni två är vanvettigt kära i varandra!

Varvid Knallhatten utbrister:

– Ä vi?

Äventyret, där han jagas av två tjänare till sultanen av Mittistan – de vill halshugga honom av ett mycket märkligt skäl – är inte dumt det heller.

Trädgårdsrapport

För varje dag är det allt mer i trädgården som slår ut i blom.

Antalet blommande tidiga tulpaner ökar stadigt. Rådjuren har varit i rabatterna och betat, men det mesta finns kvar ändå.

I långa rabatten från grinden upp mot huset har en tuva vivor fått gula blommor.

Och vackrast av allt: i flera av rabatterna, också på några ställen i gräsmattan, blommar violerna.

Birgitta tycker att jag inte är klok som sitter inne så mycket vid datorn. I princip håller jag med. Men skrivandet är ett beroendeframkallande gift.

Efter middagen, och innan hon åter igen måste ta bussen in till stan för några dar, vill hon gå ett varv med mig i trädgården och visa allt hon har åstadkommit de här vackra dagarna. Och det är imponerande:

Hon har grävt bort klockorna i slänten bakom huset, fyllt på med ny jord och satt bland annat kungsmynta där. Den kommer förstås också att snabbt sprida sig.

Hon har gjort rent i och bytt jord i växthuset. Där har hon sått, både i den nyplacerade jorden där inne och i sålådor. Hon visar stolt, att vinrankorna är vid liv efter vintern.

I landet vid sittgruppen har hon bland annat satt lök. Där växer sedan tidigare sparrisen.

Och så har hon rengrävt stora delar av sin fina kryddträdgård, skyddat belägen mellan klippkammar. En del liljekonvaljer, som hade trängt in där, har förflyttats till allmänningen bortom talltungen.

Mellan alla dessa jobb har hon dessutom gravat sik för ett helt kompani, det vill säga återföreningsfesten med hennes studentklass på torsdag kväll.

***

Nyss syntes ännu solen som en eldröd boll mellan träden.

Nu är himlen rosa bakom de mörknande träden. Solen håller på att gå ned i havet. Jo, det är faktiskt sant, fast jag befinner mig på östkusten. Öregrund ligger på en halvö.