Den amerikanska sångvänstern och andra världskriget

4 april 2006 21:07 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Woody Guthrie var, åtminstone under en period, medlem av det amerikanska kommunistpartiets avdelning i Greenwich Village, New York. Tre fjärdedelar av The Weavers – mer om dem, om The Almanac Singers och om The Union Boys under Kulturspegeln, Musik – var kommunister: Pete Seeger, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Och de hade sällskap av flera inom den amerikanska sångvänstern – också andra intellektuella: författare, skådespelare – som räknade sig som kommunister eller åtminstone rörde sig i kommunistpartiets gränstrakter.

Det betyder inte, att Joseph McCarthy hade några reella skäl för sina förföljelser av de här vänstermänniskorna. De var inga landsförrädare. Och, om vi håller oss till sångarna: jag kan inte komma på någon enda sång som de har skrivit, som inte också skulle kunna sjungas av, säg, svenska socialdemokrater.

Varför blev de här människorna, eller åtminstone ansåg de sig vara, kommunister?

Det finns flera delförklaringar.

USA har visserligen haft socialdemokratiska partier – partier som har betecknat sig som demokratiska, reformistiska och socialistiska – men inget av dem har blivit en samhällsomvandlande kraft, ett stort folkrörelseparti, av det slag vi har haft i Skandinavien.

Detta kan i sin tur till stor del förklaras med det amerikanska valsystemet, som gör det oerhört svårt att etablera ett tredje parti. Dessutom har under vissa perioder Demokraterna, eller åtminstone starka demokratiska ledare, fyllt något av den roll socialdemokratin har haft till exempel här i Sverige; Franklin D Roosevelts New Deal är ett exempel. Men det betyder inte, att det demokratiska partiet – i mångt och mycket en koalition av ganska olikartade intressegrupper – generellt kan betecknas som socialdemokratiskt.

Historiskt har amerikansk fackföreningsrörelse heller inte varit en klassbaserad intresseorganisation av samma slag som landsorganisationerna i Europa. AFL var till exempel en organisation främst för yrkesarbetare, som skyddade skråintressen. Joe Hills anarkosyndikalistiska IWW var, bland annat, en reaktion mot det här: man organiserade outbildade lågavlönade arbetare, invandrare, människor med olika etniskt ursprung och så vidare. Och för att göra en utvikning framåt i tiden: som en följd av de förföljelser IWW utsattes för, emigrerade några av organisationens ledare till Sovjetunionen. En av dessa var Joe Hills sångmö, Elizabeth Gurley Flynn – som dock återvände och förresten perioden före sin död 1964 var ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.

CIO byggdes även det upp som en motkraft mot AFL, enligt industriförbundsprincipen, och det var följaktligen inom CIO som 1940-talets sångvänster verkade. Men numerärt riktigt stark blev heller inte denna gren av den amerikanska fackföreningsrörelsen; jämför med organisationsgraden i Sverige under motsvarande period. Det i sin tur har väl, bland annat, att göra med att amerikansk politik och lagstiftning inte precis har underlättat facklig organisering (medan det har varit tvärt om här i Sverige).

Om man ser på demokratiska partiet med dess historiska sydstatsarv, på hur stora delar av fackföreningsrörelsen (där den över huvud taget fanns) har rekryterats och på den råa och öppna rasdiskrimineringen, kan man få en viss förståelse för att en del svarta intellektuella som sångaren och scenartisten Paul Robeson och författaren Richard Wright drogs till kommunismen: den hade vackra ideal, och de befann sig långt från dess brutala praktik.

Och också vita intellektuella, till exempel inom sångvänstern, drogs alltså till de här idealen.

I de flesta fall ledde deras engagemang, med eller utan kommunismen, dem till att skriva sånger om jämlikhet, solidaritet och frihet från rasdiskriminering (och till att bli förföljda under mccarthytiden).

Men det finns också åtminstone ett exempel på att medlemskapet i kommunistpartiet fick dem att dra slutsatser, som de själva senare kände sig tvungna att ta avstånd från.

I början av andra världskriget fanns det i USA en ganska stark opinion mot amerikanskt deltagande i kriget. Till stor del bottnade den här opinionen i den klassiska isolationism, som fanns inte minst på högersidan i amerikansk politik. Man kunde ju tro, att den amerikanska vänstern, som under den aktuella tiden dessutom fick stark påfyllnad av judiska och andra flyktingar, skulle ha varit av motsatt uppfattning, men så var det inte. En starkt bidragande orsak var nonaggressionspakten mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland, signerad av utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop den 23 augusti 1939.

Detta ledde till samma ställningstagande från det amerikanska kommunistpartiets sida som till exempel från det svenska kommunistpartiets, att inte i onödan utmana Nazityskland, som ju var i pakt med Sovjetunionen. Och den sångvänster, som var med i det amerikanska kommunistpartiet, agerade efter partiets linje: USA borde hålla sig utanför kriget – ”the communist left supported a non-aggression policy towards Nazi Germany” (Ronald B Cohen & Dave Samuelson: ”Songs for Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″, bok till box med 10 CD, Bear Family, BCD 15720, 1996).

Alltså skrev man sånger med ett starkt pacifistiskt innehåll. I april 1941 spelade The Almanac Singers – vid detta tillfälle bestående av Pete Seeger, Lee Hays, Millard Lampell, Josh White och Sam Gary – in sex sångerer med denna tendens. De gavs i maj 1941 ut som LPn ”Songs For John Doe” (Almanac Records Album 102). (Under 1941-1942 sjöng också flera andra i The Almanac Singers: Carol White, Bess Lomax Hawes, Woody Guthrie, Agnes ”Sis” Cunningham, Baldwin ”Butch” Hawes och Arthur Stern; jag talar ovan om John Doe-skivan.)

Till Josh Whites gitarr sjöng de till exempel en text på ”Billie Boy”: ”Will you go to the war, Billy boy, Billy boy / Will you go to the war, charming Billy? / It´s a long ways away, they are dying every day, He´s a young boy and cannot leave his mother.”

Och en kommentar till Franklin D Roosevelts inkallelseorder den 16 oktober 1940 löd: ”Oh, Franklin Roosevelt told the people how he felt / We damned near believed what he said. / He said, `I hate war, and so does Eleanor / But we won´t be safe ´till everybody´s dead´.”

De här sångerna finns på CD nummer tre, ”The Almanac Singers March 1941-July 1941″ i den ovan nämnda boxen med den amerikanska vänsterns musik.

Nästa CD i serien, nummer fyra, heter ”Fighting the Fascist: 1942-1944″. Den börjar med åtta låtar med The Almanac Singers. Vad hade hänt emellan?

Givetvis det japanska anfallet på Pearl Harbor 7 december 1941. Men, faktiskt ännu viktigare i det här fallet, Nazitysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941.

Jag citerar Ronald B Cohen & Dave Samuelson:

”Germany´s abrupt invasion of the Soviet Union on June 22, 1941, halted sales of the John Doe, as well as Keynote´s recent release of Paul Robeson singing Spring Song, Harry Schacher´s pacifist poem set to music by Earl Robinson. `Well, I guess we´re not going to be singing any more of them peace songs,´ Guthrie remarked to Seeger.

`He was right of course,´ Seeger later recalled. `The day after the invasion, `The Daily Worker´ (amerikanska kommunistpartiets tidning – E K), which had been preaching peace hard for the previous year, suddenly had its headline, `All Aid to the Soviet Union´.”

Senare tog Pete Seeger avstånd inte bara från att han hade böjt sig för kommunstpartiet i just den här frågan utan också från att han hade trott på Stalin: ”Recently, scrutinizing his role in supporting non intervention at the time, Seeger stated: `Should I apologize for all this? I think so… At any rate, today I´ll apologize for a number of things, such as thinking that Stalin was simply a `hard driver´ and supremely cruel misleader.”

Sången ”Dear Mr. President”, Pete Seegers talking blues till banjo, är en direkt antites till ”Songs For John Doe”:

”Now, Mr. President
We haven´t always agreed in the past, I know
But that ain´t at all important now
What is important is what we got to do
We got to lick Mr. Hitler, and until we do
Other things can wait. In other words,
First we´ve got a skunk to skin.”

Nu ser The Almanac Singers en allierad i presidenten; 1944 hade det gått så långt, att Pete Seeger sjöng för presidenthustrun Eleanor Roosevelt – foto finns i den citerade boken. På bild finns också sångboken ”Songs of the Almanac Singers”, som på omslaget bland annat har militärer ur olika vapenslag och en kvinnlig truckförare, som gör sin krigstida plikt mot fosterlandet. Låtar som nämns på omslaget är ”The Belt Line Girl”, ”Round and Round Hitler´s Grave”, ”Deliver the Goods” och Woody Guthries låt om sänkningen av ett amerikanskt skepp, ”Sinking of the Reuben James” – rena beredskapspropagandan således.

En låt som förstås gjorde stor succé inte bara på skiva (Asch) utan också, först, i radio (den inledde radioshowen ”This Is War” den 14 februari 1942) var

ROUND AND ROUND HITLER´S GRAVE

Text: Woody Guthrie, Millard Lampell och Pete Seeger, 1942
Musik: Amerikansk trad (”Old Joe Clark”) i bearbetning av Woody Guthrie, 1942

Now I wish I had a bushel
I wish I had a pack
I wish I had old Hitler
With a rope aroound his neck.

Round and round Hitler´s grave
Round and round we go
Gonna lay that poor boy down
He won´t get up no more.

Mussolini won´t last long
Tell you reason why
We´re a-gonna salt his beef
And hang it up to dry.

The German army general staff
I guess they missed connection
They went hundred miles a day
But in the wrong direction.

I´m going to Berlin
To Mister Hitler´s town
I´m gonna take my forty four
And blow his playhouse down.

Hitler went to Russia
In search of Russian oil
But the only oil he´ll find there
Is a pot in which he´ll boil.

Now Mister Hitler´s traveling mighty fast
But he´s on a one way track
He started down that Moscow road
But now he´s coming back.

Noter till originalmelodin, ”Old Joe Clark”, hittar man i Pete Seegers ”American Favorite Ballads” (Oak Publications, 1961), gitarrackord i Peter Bloods & Annie Pattersons ”Rise Up Singing. The Group Singing Songbook” (Sing Out Publications, 1992), till vilken man också kan få smakprov på samtliga 1.200 inkluderade sånger på kassett eller CD.

En lysande CD, där ”Round and Round Hitler´s Grave” ingår med The Almanac Singers (i det här fallet Pete Seeger, lead vocal/banjo, Agnes ”Sis” Cunningham, dragspel, och så kör: Millard Lampell, Sis Cunningham, Arthur Stern och, troligen, Woody Guthrie) är ”That´s Why We´re Marching: World War II and the American Folk Song Movement” (Smithsonian Folkways SF 40021, 1996).

Den innehåller i övrigt ”You Better Get Ready” med Union Boys och Burl Ives, ”If You Want To Do Your Part” med Leadbelly, ”Move Into Germany” med Union Boys, Sonny Terry och Brownie McGhee, ”So Long It´s Been Good To Know You” med Woody Guthrie, ”Martins and Coys” med Union Boys, ”Mr Hitler” med Leadbelly, ”Sally Don´t You Grieve” med Woody Guthrie och Cisco Houston, ”Jimmy Longhi Story med Vincent ”Jimmy” Longhi, ”When the Yanks Go Marching In” med Woody Guthrie, Cisco Houston och Sonny Terry, ”The Fuhrer” med Josh White, ”Miss Pavlichenko” med Woody Guthrie, ”National Defense Blues” med Leadbelly, Sonny Terry och Brownie McGhee, ”Gee But I Want To Go Home” med Leadbelly, ”Looking For a Home” med Pete Seeger och ”Now That It´s All Over” med Pete Seeger.

Pressgrodor

4 april 2006 9:57 | Citat | 1 kommentar

”Död katt kördes ihjäl”

Dagens Nyheter

Kulturhelg

2 april 2006 16:15 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

I fredags kväll var vi på Reginateatern. En intressant upplevelse var publiken: markant yngre än och inte så uppklädd som på Stadsteatern. En stor andel var, gissar jag, studenter; vi träffade förresten – föga förvånande, med det ämne pjäsen hade – ett par tjejer från Laboremus och så Kristina Lindquist, på vars fars begravning jag var för ett litet tag sen och som, vad jag vet, är aktiv i Vänsterns högskoleförening.

Och så pratade vi med Gunnar Edander, som jag känner genom Helga Henschens Vänner; Gunnar har gjort fina tonsättningar av Helgas dikter och är aktiv i föreningen. Han är väl mest känd för att ha skrivit musiken till nu åter aktuella ”Jösses flickor”. Annars är en av hans specialiteter tonsättningar av svenska poeters verk. Han hade åkt till Uppsala för att se just den här pjäsen, med dess tema urspårad manlig sexualitet – mycket riktigt arbetar han just nu med Gustaf Fröding.

Reginateatern gav Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure”, ett mycket polerat ord för de uttryck den manliga sexualiteten kan ta sig. Pjäsen har producerats av Riksteatern i samarbete med Teater Västernorrland och Anna Lindhs minnesfond – det är intressant att fonden inkluderar även den här ämnessfären i sin antivåldslinje.

Ulf Dahlströms scenografi är genialiskt enkel: en bardisk, ordet ”Disco” i röd neon mot en svart bakgrund och några stolar.

På stolarna i baren sitter fyra män i olika åldrar, med olika social och i ett fall annan etnisk bakgrund. Pjäsen har formen av ett växelspel av minnesbilder, som ger glimtar av fyra manliga levnadsöden.

Äldst är läraren Nils (Ingmar Virta). Han ger oss en traumatisk och faktiskt ganska rar minnesbild av ett förförelseförsök han som pojke utsattes för av en äldre flicka. Den bild han ger av sitt äktenskap är hur 68-generationens experiment med fri kärlek övergår till ett äktenskap, fyllt av slentrian och tristess. Under en konferens i Moskva lockas han, av en ung dam som ”förstår” honom, vidare till en sexklubb.

Ung och naiv är Erik (David Weiss), som har skjutit upp studierna och i stället har bott ett tag i Thailand. Naiviteten består i att han uppenbarligen inte har begripit, eller vill begripa, att hans älskade unga thailändska är prostituerad.

Simon (Iso Porovic) är operaregissören som, för att besvärja själens furirer, beordrar upp en ung kille på rummet. Han för också resonemang om att man måste skilja på sex och kärlek.

Mats (Jakob Tamm) med sitt jobb på macken, med sin svaga jagkänsla och sin pojkgängstillhörighet är pjäsens mest tragiska gestalt. Den syn på kvinnor han har och inte minst det gruppvåldtäktsartade övergrepp på en ung prostituerad, av allt att döma ett offer för trafficking, han berättar om gör mig illamående.

”Pleasure” är alltså, trots sitt namn, en obehaglig historia, men den visar effektivt, att sex och kärlek – även om de naturligtvis inte är identiska – mår bäst av att vara förenade.

Det är beundransvärt att en kvinna, Lisa Langseth, har lyckats så väl med att krypa in den manliga sexualitetens mörkaste skrymslen.

***

På lördag efter lunch var vi på Upplandsmuseet; Birgitta skulle inviga den utställning av broderier, som hade lämnats in till Täcklebo broderiakademis tävling om guldnålen 2005. Att just Birgitta skulle inviga utställningen är inte särskilt långsökt: Hon är till exempel ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan och i Nordiska museets nämnd; Täcklebo broderiakademi har en egen ”låda” i Nordiska museets textilgalleri.

Det gick en våg av värme genom den stora vernissagepubliken, när Birgitta som en start på sitt invigningsanförande visade upp sitt eget allra första broderialster, den grytlapp hon vid fem års ålder gjorde åt sin mamma i mors dags-present. (Jag råkar veta åtskilligt mer om hennes förhållande till det som brukar kallas det kvinnliga kulturarvet: Hon stickar, broderar och syr ständigt, till exempel framför TVn eller på sammanträden. Åt mig har hon efter ett folkdräktsmönster stickat en fin estnisk fiskartröja. Den vackra tröja hon hade på sig vid invigningen var hennes eget verk. Och så vidare.)

Temat för akademiens guldnålstävling i fritt broderi 2005 var ”Strömmar”, således också temat för utställningen på Upplandsmuseet. Vid den omröstning, som genomfördes vid visningen i samband med akademiens rikskonferens 2005 i de två museer, som omger Motala ström, Arbetets museum och Stadsmuseet, vann inte oväntat Kerstin Stefansdotters från Hanstorp, Linköping, klassiska norrköpingsmotiv, YFAs gamla yllefabrik med den brusande strömmen nedanför, publikens gunst.

Jag kan väl förstå, att det här broderiet (nummer 35), med dess realistisk bild av Motala ström och miljön kring den, blev en publikfavorit, inte minst i Norrköping. Men guldnålen gick till ett annat, mer finstämt broderi (nummer 73) av Gertrud Järnehag, Sköndal, och det var väl värt sitt pris.

Birgitta berättade i sitt invigningsanförande om hur hon under sin tid som miljö- och energiminister lyckades förhindra en vattenkraftsutbyggnad i Motala ström och därmed ett kulturmord. Hon medgav att hon därvid i det tysta hade utövat ett visst ministerstyre, och publiken på Upplandsmuseet tycktes inte ha något att invända mot förfarandet.

Sin vana trogen använde Birgitta en god del av sitt invigningsanförande till att citera dikter, i det här fallet med strömmande vatten som tema.

Hon började med Harry Martinsons ”Strömkarlslåt” ur ”Natur” (1934): ”Kväll vid Stora kylans vattenfall. / Sjuka granar / risiga av evig vattenrädsla.”

Sen följde mer Martinson, ”Vågen” ur ”Vagnen” (1960) och ”Havsorakel” ur ”Cikada” (1953): ”Vi sjunker länge eller hastigt, beroende på hur strömmen är. / Men under det vi sjunker kan mycket som vi inte känner pressas fram. / Det oerhörda trycket förändrar allt.”

Så Gunnar Ekelöfs ”böljeslag” ur ”Sent på jorden” (1927-1931): ”blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar / för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland musslorna och tången”.

Därefter Harry Martinson igen, ”Vattenfallen” ur ”Nomad” (1931-1944) om ”de hetsande, vita vattenfallens ständigt överspända liv”. (Och vattenfall förekom förvisso som motiv på broderier, som ställdes ut.)

Näst sist kom en Bo Bergman-klassiker, som alla vi som gick i gymnasiet på 1950-talet kunde, många av oss utantill:

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN

Som klippt i sotat papper
står södra bergens kontur,
och Strömmen rullar med svarta
virvlar längst kajens mur.

Men över virvlarna spänner
månen sin blanka stråt,
och mitt i det blanka gungar
en fiskare i en båt.

Nu vevar han upp sitt sänke.
Låt se vad han får i kväll.
Det lyser i nätets maskor
som idel glimmande fjäll.

Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.

Poet vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Ur ”Elden” (1917)

Och så avslutade hon med en dikt av uppsalapoeten Carl-Erik af Geijerstam:

VATTEN

Du som stiger ner i vatten
överlämnar dig åt något
som kommer tätt intill dig
med andra rörelser än dina egna,
långt inne i vågen blir du buren av
detta
som är något annat än du själv,

överlämnad som i sömnen
åt andningens böljegång
med kroppen nersänkt
till sina stilla rörelser
i detta eftergivande
i detta alltid kommande och nära

Ur ”Öppenheter” (1981)

Utställningen omfattar 77 broderier, och man skulle vilja nämna och beskriva många, många av dem. Jag kan bara göra antydningar om rikedomen i den här utställningen. Kontrasterna är stora. Mot Kerstin Jacobssons, Linköping, abstrakta verk (nummer 59) kan man ställa Maud Karlssons, Norrköping, ljuva sommarmotiv med bäck, vita björkstammar och blommor (nummer 55). Mot Gunilla Bauers, Saltsjö-Boo, verk i en rosa-lila-blå, mild färgskala (nummer 74) kan man ställa Ingrid Palms, Halmstad, färgsprakande verk (nummer 44). Och så vidare. Gå själva till Upplandsmuseet på upptäcktsfärd!

Innan vi gick vidare till nästa anhalt, var vi också ett par trappor upp och tittade på den fina tapetutställningen, som jag tidigare har sett och skrivit om (Kulturfrukost på Upplandsmuseet, 1 mars) men som Birgitta hittills inte hade sett. På det här sättet fick även hon återse vår gamla halltapet med somriga bär från 1970-talet. På väg ut träffade vi åter museichefen, Håkan Liby, som hade läst min bloggtext om tapetutställningen och omedelbart hade förstått, vilken tapet vi hade haft hemma. Han berättade, att hans egen första bostad i Uppsala, när han kom hit som student 1969 (liksom våra lister i hallen) gick i modefärgen orange.

***

Från Upplandsmuseet gick vi vidare till Missionskyrkan, en viktig mötesplats i Uppsalas kulturliv.

I Missionskyrkan gavs ”Till ängeln med de brinnande händerna”, en scenisk konsert för kvinnoröster och fyra musiker med musik av Karin Rehnqvist. Huvudagerande var ”La Capella” under ledning av Karin Eklundh, en kvinnokör fullt i klass med berömdheterna OD, Allmänna sången och Uppsala akademiska kammarkör. Som sångsolist medverkade Susanne Rosenberg. Musikerna, som användes sparsmakat, ibland solo, ibland i parkombinationer, var Sarah Lindloff, flöjt, Backa Karin Eriksson, oboe, och så de båda cellisterna Leo Svensson och Anna Wallgren.

Framträdandet hade också en regissör, Svante Grogarn – verkets ritmässiga karaktär framhävdes inte bara av Missionskyrkans, för övrigt ovanligt vackra, kyrkorum med dess höga fönster ur vilka ljuset spelar och dess vita fond med sitt ovanliga krucifix, utan också med hjälp av ljussättning och körens koreograferade rörelsemönster.

Det bör tilläggas, att Missionskyrkan har mycket fin akustik.

Karin Rehnqvists musik, ”skriven för kvinnoröstens hela spektrum” (Karin Eklundh), är samtidigt både ultramodern och uråldrig. ”Till ängeln med de brinnande händerna” är ett av de bästa nya bidragen till den svenska körrepertoaren.

Texterna, i något fall reciterade, oftast sjungna, är nio dikter. Titeldikten ”Till ängeln med de brinnande händerna” är skriven av Björn von Rosen. Trots det här änglaanslaget uppfattar jag inte temat i de dikter Karin Rehnqvist har använt sig av främst som kristet, snarare då som det Karin Eklundh kallar för ”vår djupa längtan efter verkligt liv”. Märk också att änglarna i Lady Macbeths monolog ”The Raven Himself Is Hoarse” (”Korpen själv är hes” i Göran O Erikssons översättning) i William Shakespeares drama Macbeth är – mordänglar.

De uråldriga dragen i Karin Rehnqvists skapelse framhävs, utöver av drag i musiken, av texter som ”Det mörknar över landet” (samisk trad), ”Rys, hisna, skälf” ur 1695 års psalmbok och skriven av Lasse Lucidor, ”1600-tals-Dylan”, och så ”Ling, linge logen”, en vallvisa efter Lena Larsson från Ytterbyn i Bohuslän. (Den som vill lyssna på ”Ling, linge logen” i original, rekommenderas att skaffa ”Lena Larsson sjunger visor från Bohuslän” i Caprices serie Folkmusik i Sverige 14. Jag har den som LP, CAP 1179, 1979, men den finns säkert numera också som CD.)

Den där brinnande längtan efter liv, som Karin Eklundh skriver om, finns i hög grad hos Edith Södergran, som har fått låna ut två dikter, ”Ingenting” (ur Tidiga dikter ur ”Landet som icke är”, 1925) och inte minst ”Triumf att finnas till…” (ur ”Septemberlyran”, 1918): ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!”

Livsberusning hittar man också i Erik Blombergs

I DINA ÖGONS KLARA MORGONLJUS

I dina ögons klara morgonljus
mitt hjärta vaknar – allt är ljus

I dina läppars höga kärlekssång
min glädje brusar – allt är sång.

I dina händers mjuka fågelbo
min oro somnar – allt är ro.

Ur ”Jorden” (1920)

En, av mig mycket älskad, dikt återstår att nämna, Werner Aspenströms

MÄTARLARVEN

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

Ur ”Litania” (1952)

Efteråt tackade vi, entusiastiskt, Karin Rehnqvist, för det här mycket hör- (och även se-)värda verket.

***

När jag på söndag förmiddag börjar skriva rapporten om vår kulturhelg, lyssnar jag samtidigt, som vanligt, först på världsmusikprogrammet ”Klingan”, sen på visprogrammet ”Felicia”. I ”Felicia” spelas bland annat en låt från Totta Näslunds och Mikael Wiehes CD ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6). Den köpte jag själv för ett par dar sen och har börjat lyssna på. Till den vill jag absolut återkomma.