Melodikysset nummer 8 2013

På det hela taget tyckte jag att dagens kryss var lätt, med ett undantag – och här måste jag avslöja en lucka i mitt musikkunnande: Alina Devecerski har jag nog aldrig ens hört talas om, och hennes singeletta ”Flytta på dig” hade jag aldrig hört förut.

Deltävlingarna i Melodifestivalen följer jag, men jag kan inte säga att ”Begging” med Anton Ewald för den skull har fäst sig i mitt musikminne.

Jag vill inte påstå att Kikki Danielssons ”Bra vibrationer” – i dag framförd på engelska – som kom trea i Eurovision Song Contest 1985 är världens höjdarlåt, men den har den uppenbara fördelen att ha en refräng som är oerhört lätt att ta till sig och komma i håg.

Och genredriften i ”Värsta schlagern” med Markoolio och Linda Bengtzing är ju så utstuderad, att man därför kommer ihåg den.

Schlager ska vara just schlager, något som slår, så hårt att melodi och/eller text för evigt fäster sig i minnet. En mästare på att leverera sådant var Siw Malmkvist, som vi i dag hörde i ett potpurri, som bland annat innehöll ”Jazzbacillen”, ”Tunna skivor” och ”Mamma är lik sin mamma”.

Dagens kryss sändes från Vasaloppets Mora, och Anders Eldeman ansträngde sig för att knyta an också till sportvärlden.

Idrott hör inte till mina intressen, men Pernilla Wiberg känner jag i alla fall till, mer dock som skidåkare än som skivartist (”Privilege” från 1991).

ABBA-låten ”The Winner Takes It All” med Agnetha Fältskog som soloartist var dock knappast tänkt för skidlopp.

Björn Ulvaeus, som senare kom att bli en av de fyra abborna, fanns ju också med i Hootenanny Singers. De gjorde bland annat en annan av dagens låtar, ”Till min syster”, som genom sin upphovsman, Dan Andersson, hade anknytning till det Dalarna krysset i dag sändes från.

Dagens sändningslandskap till ära fick vi också höra Ludvika dragspelsklubb spela ”Den gamla dansbanan”, som vi i dag dock skulle nämna i pluralis, dansbanor.

Från mina egna gamla hemtrakter, Sundsvall, kommer Ingeborg Nyberg, som vi i dag hörde sjunga ”Barndomshemmet” (”Där som sädesfälten böja sig för vinden”).

När jag på femtiotalet lärde mig dansa, stod Glenn Miller och hans musik högt i kurs. Och jag har förstås skaffat hans klassiska inspelningar på skiva, bland annat ”In the Mood” som vi hörde i dag.

Och då går vi i mål med en annan gammal favorit, ”Over the Rainbow”. Den förekom i filmen ”Trollkarlen från Oz”. Den är en riktig filmhöjdare – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Röd het chili från Norrbotten

Före vårt besök i onsdags kväll på Reginateatern, åt vi middag på närbelägna Oasia på Drottninggatan – äldre uppsalabor vet att det här förr var Stadshotellets lokaler, där det också förstås fanns restaurang. Jag har varit där med partidistriktet och arbetarekommunen för måltider med inbjudna talare men också varit där och dansat med unga damer. (Jag var själv ung på den tiden.)

Nu rådde där stillsam frid, kanske beroende på att det var vardagskväll och ganska tidigt. Annars är den här ostasiatiskt inriktade restaurangen med sina många smårätter faktiskt väl värd ett besök.

Ur menyn valde vi båda dels två smårätter som passade att intas med ett glas vitt vin, dels två smårätter som passade att intas med ett glas rött vin.

Menyn på Oasia är indelad i underavdelningar som Himmel & Jord, Hav och Trädgård. Vi startade med skaldjur, brioche, pepparrotsmajonnäs och vattenkrasse och fortsatte sen med halstrade pilgrimsmusslor, blomkålspuré och baconcrisp. Och så avslutde vi med grissida, vit kimchi och chilibönpasta samt koreansk BBQ-kyckling, gurkkimchi och het sås.

* * *

Därefter gick vi till Reginateatern på Trädgårdsgatan för en kväll med Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” heter den show han turnerar med just nu, och där han assisteras av Benneth Fagerlund, piano, och Martin Tallström, gitarr.

Men det är ändå Ronny Eriksson som med sina sånger och de mellanliggande monologerna dominerar scenen. Till att börja med ser vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märks på idiomet – men fram på scenen träder gradvis en man som har både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis får både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kommer undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han vet vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsar till Birgitta som står i garderobskön, så när jag efter föreställningen köper hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågar han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar är att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag har kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglas den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på den norrbottniska landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klär av centerledaren så det inte blir ett Lööf kvar.

Musikaliskt innehåller den här showen ganska mycket country, ofta accentuerat med klanger av banjo, så till exempel i den inledande ”Långt från kusinerna i stan”, i sin grundhållning också långt från Stureplan.

Men ”Prat om”, som övergår i ”Om bränslepriset”, vetter, liksom det första av de båda avslutningsnumren, ”Ronny Erikssons mardröm” – jo, han är dylanpåverkad – åt talking blues. Och en riktig blueshöjdare – musikaliskt det allra bästa den här gången – är ”Vischan blues”, till innehållet en underbar kampsång för rätten att få leva ett liv i ens egen, inte marknadsdjävulens tjänst.

Vischan blues

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

I dag så ska man ha om man ska ha det bra
villa i Djursholm eller på Lidingö
och jobba mitt i City i nåt företag
som rör sig i en internationell miljö
En liten gård på vischan
med några kor
kan ingen jävel leva på
Men ute här på vischan
sitter jag och min bror
och vi lever på ändå
Det känns rätt rätt
men känns det fel
så plockar brorsan fram
sitt gamla bälgaspel
ett spel som en gång varit Calle Jularbos
och jag jag letar fram
toapapper och en kam
sen delar vi en vischan blues

Behöver nån se över nånting i sin bil
så vet jag hur man gör som bilreparatör
jag byter brytarspetsar eller toppventil
men det är ingenting jag debiterar för
för ute här på vischan
kan man av en slump
i stället få en slaktad gris
den byter man på vischan
mot en oljepump
som byts mot en Rörstrands-servis
som man kan betala med
hos nån som har för mycket ved
och veden som man får den kan man byta hos
nån som är kapabel
att dra in en matarkabel
sen delar vi en vischan blues

Förmodligen så tjänar det väl ingenting till
Förmodligen är man en gammal idiot
Men när dom vill att man ska göra som dom vill
får man sån jävla lust att göra tvärtemot
Så vi stannar här på vischan
fastän dom har tänkt
att här ska ingen jävel bo
Vi stannar här på vischan
fastän dom har stängt
både koopera och postkontor
O rälsbussen har slutat gå
men vi har inte tänkt att åka med ändå
Det är redan alltför många som har rest sin kos
så om vi inte stannar
har våra grannar inga grannar
som kan dela deras vischan blues

”När jag var nio” gör han à capella, dock inte för att han är ensam kvar där ute på vischan.

Och hans ”Egentligen” har något kinesiskt över sig.

Mycket handlar om rötter. ”Gråtvals” handlar både om farsan och om kärva attityder (”Bit ihop nu pojk och spara dina tårar”, medan ”Far min” på ett muntert sätt berättar om en nedkomst – barnafödsel – i en eka på Lule älv.

Mycket är hårtslående politiskt. I ”Korv och makaroner” gisslar han kungahuset, vars medlemmar han vill rulla i tjära och fjäder. ”Det måste löna sig att vara rik” är en kampsång mot – formellt för – Moderaterna. Och i ”Å ena sidan” är det bland annat Annie Lööf som får sig en släng.

”Nu får ni ge er”, en historia som har sin begynnelse i Uppsala, är en predikan om vad det faktiskt innebär att vara människa.

Och så måste jag förstås nämna också avslutningslåten, en kär gammal vän: ”Lika bra att sluta drömma”, en sång om storvulna planer som lik förbannat slutar till exempel i Hudiksvall.

Den texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och vill ni höra sångdelen av ”Vad skådar mitt norra öga”, finns den på CD (Satellite Records SAT 06, 2012). Den är, för att citera omslaget, ”en levande inspelning från Söderhamn. Ronny Eriksson i lag med Benneth Fagerlund & Martin Tallström”. Skivan återger en livebandning gjord på Söderhamns teater den 20 september 2012.

Och så är mitt yngsta barn 40

Sonen – vårt yngsta barn – fyllde 40 i fredags. Då firade han födelsedagen ute med sin Karin – mormor och morfar satt barnvakt – och i lördags var det vännernas tur.

I söndags kom Matti och Karin och deras lilla Ella hit till oss i Uppsala för en födelsedagsmiddag med föräldrar och syskon. Syskonbarnssidan saknades – Viggo och Klara har sportlov och har tillsammans med pappa Bo åkt till farmor och farfar i Sollefteå, och Annas flickor var förhindrade; Ella som skulle ha kommit hade blivit förkyld. Men Anna själv var förstås här, och Kerstin bor ju för närvarande hos oss.

Matti ska bygga ytterligare en gitarr, och hans mamma och jag, som alltid har gillat och uppmuntrat hans musikalitet, gav honom en hygglig slant i 40-årspresent att köpa delar till gitarrbygget med.

Ens barn kan ju sins emellan vara ganska olika, och inget av dem brukar heller vara någon kopia av den ene eller den andra föräldern. Mellan Matti och mig finns i alla fall en utseendemässig likhet. Han är visserligen längre än jag, men liksom jag blond – ganska många som har sett ett foto av mig i yngre år i Hans O Sjöströms bok ”Klassens ljus” har slagits av likheten mellan mig där och Matti i motsvarande ålder. Också hans mor är musikintresserad, men jag tror att det finns fler musikaliska bryggor mellan mig och sonen. Och när han nu var här på vårt kalas med anledning av hans 40-årsdag, letade han genast fram en gemensam favoritskiva, Happy Traum’s ”American Stranger”, och spelade den.

Husets för närvarande alltså två damer, Birgitta och Kerstin, hade delat upp matlagningen mellan sig. Birgitta hade lagat en gammal favorit, citronkyckling med ris och currysås, och till den hade Kerstin mixat en gudomligt god sallad. Den tog jag av en extra gång – hennes randiga chokladmoussetårta med röda vinbär ovanpå – recept finns på hennes blogg – är tyvärr en förbjuden läckerhet för mig som är diabetiker.

Med hela tiden – gärna i festens centrum – var Mattis och Karins lilla Ella, ännu inte ett år men full av livslust och nyfikenhet. Hon är absolut inte rädd för oss som hon ju inte träffar regelbundet, ler soligt och har börjat säga ord. Och så har den unga damen god aptit och prövar gärna nya saker. På vardagsrumsgolvet hittade hon en tappad vindruva och åt genast upp den. Fast annars, berättade Matti, vill hon gärna äta samma sak som de stora, så det är tur att hennes föräldrar inte heller de hyser någon motvilja mot välling.

Ett tämligen obegripligt utfall i senaste schlagerdeltävlingen

Jag begriper ingenting av utfallet i den senaste deltävlingen i Melodifestivalen. Inte så att jag anser att det fanns någon låt som trots sina kvalitéer röstades bort – själv höll jag inte på någon. Men varför gick just de här två av låtarna direkt till finalen, varför fick just de här två andra en andra chans, och varför åkte den ena men inte den andra ut i slutomgången?

Förmodligen går det inte att ge något entydigt svar, eftersom de röstande är allt från barn till pensionärer och eftersom många, många av dem i sin tur är ganska omusikaliska och röstar mer på scenshow och efter kändisskap.

Ravaillacz – märk flirten med dansbandspubliken, men förstår den vad ordet betyder? – gick direkt till final trots titelns, ”En riktig jävla schlager”, hållning till hela tävlingen. Här spelade det förstås roll att kvartetten som sjunger den här låten, Tommy Körberg, Johan Rabaeus, Mats Ronander och Claes Malmberg, är kända för åtminstone den mognare delen av publiken, bland annat genom TV. Men skulle den här låten ha någon rimlig chans att vinna en alleuropeisk schlagertävling?

När det gälle den andra låten som gick direkt till final, ”Falling” med State of Drama, med sin urtråkiga musik, förstår jag över huvud taget inte skälen (skälet?) till deras framgång. Skedde det en fullkomligt enastående mobilisering i Borås med omnejd?

Caroline af Ugglas gick vidare till andra chansen med ”Hon har inte”. Jag har hennes Janis Joplin-tolkningar på skiva, och jag tyckte hennes ”Snälla, snälla” förra gången hon tävlade var riktigt bra – men den här balladen har lite för lite av egenart.

Varför ”In And Out of Love” med Martin Rolinski, ytterligare en låt utan karaktär och egenart, gick vidare till andra chansen öergår också det mitt förstånd.

”Heartstrings” med Janet Leon, som åkte ut i den andra omröstningen, var ju åtminstone en hygglig danslåt, och man hade lagt ner stor möda på sångerskans dräkt – i den här tävlingen smäller utommusikaliska detaljer högt – men det hjälpte alltså inte.

Hjälp mig, någon, att förstå hur svenska folket tänker.

Melodikrysset nummer 7 2013

Mycket melodifestivalmusik blev det i dag, kanske helt naturligt. Men jag kan ju inte påstå att de låtar Anders Eldeman hade valt att spela hör till de mest minnesvärda.

”E de fel på mig?” frågade Linda Bengtzing 2011, och det tycker jag nog.

”Trying To Recall” sjöng Marie Lindberg 2007, och det fick jag anstränga mig för att göra också.

Och rätt så små minnen har jag av av Nick Borgens ”Små minnen av dig” från 1994.

Också Tommy Nilsson har ju varit med i Melodiestivalen men inte med just ”Amelia” från 2005. Men den har å andra sidan varit med tidigare i Melodikrysset.

Å andra sidan innehöll dagens kryss också några saker som var helt nya för mina öron, tyvärr inget som lockade mig att vilja lyssna mer:

Il divo, som vi hörde i ”Regresa a mi” (”Unbreak My Heart”) lät för välpolerade i mina öron.

Och Barbie-sången i ”En vän är alltid en vän” var rena misshandeln av Cyndi Lauper’s ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Då föredrar jag vida Trazan Apansson (Lasse Åberg) och Banarne (Klasse Möllberg) i Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” (”En sockerbagare här bor i staden”).

Ytterligare två av dagens ljudillustrationer brukar räknas till barnrepertoaren fastän de inte skrevs som barnvisor.

Gustaf Frödings ”Tre trallande jäntor” tonsattes av Felix Körling, en av de stora i den svenska barnvisegenren.

Och den finlandssvenska ”Vem kan segla förutan vind?” ingick åtminstone på min tid i den sångrepertoar som förekom i skolan.

Från det svenska Finland kan steget tyckas vara långt till Australien, men just ”Down Under”, ett stycke reggaerock med Men At Work lyssnade jag också gärna på.

I ett annat fall med utländsk, här amerikansk, härkomst försökte sig Eldeman på sitt gamla trick att spela låten i fråga på finska. Alltså skulle vi identifiera vad som dolde sig bakom Pate Mustajärvis ”Synnyime lähtemään”. Jo, Bruce Springsteen’s ”Born To Run”.

Och så spelade Eldeman det som åter, om än i reviderad textvariant, är den tyska nationalsången, ”Deutschlandlied”, ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Charlie Chaplin hör ju till dem som i sin fantastiska ”Diktatorn” har angripit Tyskland under hitlerväldet. Fast i dag hörde vi hans tema – han var kompositör också – ur en annan mycket sevärd film, ”Smile” ur ”Moderna tider”.

Gå gärna upp under Kulturspegeln, Film, och läs mer om båda de här filmerna.

Valthorn, violin och ett lite ovanligt program

”Valthorn och violin” kallades Uppsala kammarorkesters torsdagskonsert, och de som med den äran trakterade dessa instrument var Fredrik Dickfeldt respektive Bernt Lysell. Dirigent var som oftast Paul Mägi.konsertmästare den här gången Klara Hellgren.

Konserten började med Jonas Olofssons (född 1987) prisbelönta ”Luci and the Garden”. Det här är ett stycke modern programmusik: dess Luci är Lucifer, alltså den ängel som Gud försköt, och i programhäftet fanns följaktligen en tolkningsanvisning. Jag som har svårt för musik som ska tolkas på det här sättet lyssnade mer på den bitvis fascinerande ljudbilden.

För mig är den engelska tonsättaren Ethel Smyth (1858-1944) lika obekant som den svenske nutidskompositören Olofsson, och på mig gav hennes ”Konsert för violin, horn och orkester” (1927) ett lite för splittrat intryck för att jag skulle omfamna det som helhet. Bäst gillade jag den långsamma satsen ”Elegy”.

Också i Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Symfoni nummer 1 i C-moll” (1876) är det andra satsen, andante, som tilltalar mina öron allra mest. Men jag har ofta lite svårt för Brahms, och också här fanns det partier som bidrog till ett splittrat intryck.

* * *

Före konserten gick jag och Birgitta som så ofta på restaurang – den här gången hade vi bestämt oss för att gå på näraliggande Katalin och äta middag.

Vi fastnade för schnitzel med persiljesmör, inlagd gurka och citron. Schnitzeln visade sig inte vara den konventionella stora utan bestod av två mindre, vältillagade skivor, och i en liten särskild bytta på tallriken fanns en mycket smakrik röra; däremot förekom det inga citronskivor med ansjovisfiléer och kapris, så som jag själv brukar laga till den. Till det drack vi ett gott Rioja-vin.

Lyckliga skitar under en rödare tid

När författaren och filmaren Vilgot Sjöman, född 1924, avled år 2006, skrev jag en minnestext över honom här på bloggen – den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Inte bara för att han var en av sin tids intressanta vänsterintellektuella.

Jag har själv haft också personlig kontakt med honom. När hans film ”Älskarinnan” (med Bibi Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna) 1962 gick upp på biograferna, ordnader vi i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus en filmafton: medlemmarna såg ”Älskarinnan” på bio, de flesta av oss den aktuellta kvällen, och sen samlades vi på Västgöta källare för att diskutera filmen med regissören själv närvarande. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s), när tidningen var en seriös fjortondagarstidning med en blandning av politik och kultur, recenserade jag ett par av Vilgot Sjömans självbiografiska romaner, och han erbjöd oss att publicera en jättelik artikel med färgbilder om Papua, vilket skedde i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december).

När jag i dag såg hans långfilm från 1970, ”Lyckliga skitar”, slogs jag av hur väl den här filmen fångar sin tid. Tidens öppna attityd till sex, framför allt bland de unga, fångas på kornet, och den här filmen speglar också mycket väl tidens vänstervindar.

Men inte nog med det – här finns en rad konkreta inslag, som väcker minnet av människor och händelser till liv.

Jag ser min gamla arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Pierre Schori tala enagerat på ett möte om Cuba.

Jag hör ”Guerilleros”/”Adelante” sjungas under en demo9nstration för Cuba – jag går genast till en av skivhyllorna och plockar fram skivan ”Himnos y marchas de Cuba” (Areito EPA 1058), inköpt på Konsums Kulturcirekln i ABF-huset i Stockholm för 5 kronor.

Jag noterar att bland de i filmen inte bara med musik medverkande jazzmusikerna finns till exempel Lasse Werner, med vars brorsa – han själv är död – jag här på bloggen har ventilerat åsikter både om Lasses jazzmusik och en hel del annat.

Just som tidsspegel är den här filmen över huvud taget lysnde: här finns både bunnies och demonstranter med röda fanor, både arbetsliv – filmens manlige huvudrollsinnehavare Karl-Inge ”Charlie” Svensson (Bernt Lundquist) är lastbilschaffis – och gatuteater.

Också filmens språk – dess repliker – känns äkta. Särskilt gäller det omdömet den kvinnliga huvudrollsinnehavarainnan Pia (Solveig Ternström), som snackar på ett sätt som tjejer med Pias bakgrund gjorde på den tiden. Kanske är det här ett resultat av att Vilgot Sjöman lät sina båda huvudrollsinnehavare medverka i utformningen av manus.

”Lyckliga skitar” är mycket präglad av det tidiga sjuttiotalet, i nästan alla avseenden:

Den sexuella lössläppheten markeras inte bara genom bunnyshowen och bilder av mer eller mindre nakna damer – i det stycket känns den passerad, men vi måste förstås i första hand se den som en tidsspegel. Man måste dock nämna att det finns ett långt bastuavsnitt med nakna män också i den här filmen.

Filmen präglas vidare av tidens vilsenhet i fråga om beständiga relationer mellan en kille och en tjej: Filmens Pia är med barn och får tillfällig bostad hos Charlie, men hennes bostadssökande drar ut på tiden och ger inget resultat, och så visar det sig att Charlie kanske också i själva verket har kommit till en punkt där han söker en mer fast livspartner.

I yrkeslivet som lastbiloschaffis på en liten firma hamnar Charlie, efter att inledningsvis ha känt viss tvekan mot cubaentusiasterna med deras mer intellektuella bakgrund, till slut på de senares ståndpunkt – bara för att i stället hamna i konflikt med chefen och få sparken.

I frågan om parrelationen får den här filmen ett ganska roligt slut. När Charlie kommer hem och upptäcker att Pia är borta, förstår han, att hon har åkt in på BB för att föda det väntade barnet, men i kaoset där blir det snart klart, att Pia också uppvaktas av en annan man, den riktige fadern, också han utrustad med blombukett. Så det ser dystert ut för Charlie – men i en avslutande sekvens får man se honom som agitator, i bakgrunden påhejad av Pia med barnvagn.

Som tidsskildring, också som politisk tidsskildring, tycker jag den här filmen fungerar väl. Men lite synd är det att man på slutet hör en version av ”Internationalen” på ryska. Det är en pampig inspelning, men just den ryska samhällsvarianten stod inte så särskilt högt under den där epoken.

Schlagerslaget, andra ronden

Eftersom Sina Samadi kommer från Iran, kunde han väl ha kallat sig för Shahen av Iran, men i stället blev det Sean Banan. Med ”Copacabana” förflyttade han sig nu i stället till en helt annan kontinent, och både scenshowen och den trallvänliga refrängen öppnade, välförtjänt, vägen för honom att gå direkt till final.

Direkt till final gick också Louise Hoffsten med ”Only the Dead Fish…”. Hoffsten har jag följt i stort sett från början, och jag har alltid gillat henne. Själv tycker jag visserligen inte att just den här låten hör till det allra bästa hon har gjort, men jag önskar henne gärna lycka till.

Också Richard Woolf och hans låtskrivare Tomas Andersson Wij är rikt företrädda i mina skivhyllor, och jag hade hoppats mycket på deras ”En förlorad sommar”, men den åkte ut. Och på sätt och vis kan jag förstå det: Den har den här tävlingens hittills överlägset bästa text, men det musikaliska uttrycket är för lågmält och otydligt för att fånga en stor publik.

Närmast befrielse kände jag över att den förhandshaussade ”Begging” med Anton Ewald åtminstone inte gick direkt till final. Det här är en låt, där det enda man kommer ihåg efteråt är dess ”ahoo”.

Då har jag betydligt lättare att förstå att ”Hello Goodbye” med Erik Segerstedt och Tone Damli tog sig vidarfe till andra chansen.

För min del hade jag inte gråtit om Anton Ewald hade slagits ut av Felicia Olsson. ”Make Me No 1” är visserligen som helhet tveksam, men den har åtminstone en hygglig refräng.

Slutligen måste jag ge Markus Larsson i Aftonbladet en eloge: Hans påpekande, att ”Make Me No 1″ är som klippt och skuren som tema i en James Bond-film, är på pricken rätt.

Men den åkte alltså ut. Fick den 007 poäng?

Melodikrysset nummer 6 2013

Som vanligt var det ett och annat även i dagens melodikryss som låg utanför mitt kunskapsområde, det vill säga utanför mitt personliga musiklyssnande.

Izabella Scorupco finns inte i min skivsamling, så hennes ”I’ll Write You a Love Song” hörde till det jag hade besvär med.

För min del hade jag det betydligt lättare med Edvard Grieg och Antonio Vivaldi, den senare också för allt det där vita som jag ser genom fönstret.

”Spanish Harlem” med Ben E King hör man väl inte så ofta numera.

Däremot har ju både Beatles och ”Here Comes the Sun” hörts i Melodikrysset ett antal gånger tidigare.

Detsamma gälle ”Do Re Me” ur ”Sound of Music”. Den senare har jag förresten relativt nyligen sett på Uppsala stadsteater. Den som är road av få veta mer kan gå in under Kulturspegeln, Teater, och kolla vad jag tyckte om den uppsättningen.

Som jag tidigare har berättat, har jag aldrig brytt mig om att se ”Så mycket bättre” i TV 4 men borde kanske göra det med tanke på hur ofta Anders Eldeman använder inspelningar hämtade från det programmet. I dag kretsade en dubbelfråga kring två av artisterna i programmet, två artister som jag har mycket av på skiva. Vi hörde Pugh Rogefeldt sjunga Miss Lis ”You Could Have It (So Muche Better Without Me)”. Miss Li heter i verkligheten Linda Carlsson.

Sen var det också flera melodifestivallåtar, och Melodifestivalen följer jag.

Krysset inleddes med ”Moving On”, som Sarah Dawn Finer kom sexa med 2009.

2003 tävlade Sarek med ”Genom eld och vatten”, fast i dag fick vi höra den som en i raden av Bamses dunderhits.

Melodifestivalgeneralen själv, Christer Björkman, vann Melodifestivalen 1992 med ”I morgon är en annan dag” – så hette den, även om vi i dag hörde den på franska.

Om vinnare handlade också dagens sista låt, ”We Are the Champions” med Queen.

Men det finns mästare även bland många av de kompositörer som man hittar lite längre tillbaka i tiden.

En sådan är Cole Porter. Ur hans ”Anything Goes” från 1934 sjöng Elaine Page ”I Get a Kick Out of You”.

Och Evert Taubes ”Sjösala vals” kan väl nästan varje svensk, även texten där de många blommorna räcker till en hel bukett.

Fast så här års är väl också Orrberget täckt av snö.

Invandring, ur ett annat danskt perspektiv

På sjuttiotalet fanns det ganska många danska skivor till salu i svenska skivaffärer. Vi lärde känna många danska sångare och sångerskor, utmärkta sådana, på deras eget språk. Ett exempel är Troels Trier, som jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1977, 27 januari:

Sånger om invandrare

Troels Trier har gjort LPn ”Arbejdsløs” (Sonet SLP 1715, 1976) med undertiteln ”Dansk fremmedarbejder i Sverige”. Materialet på plattan har ursprungligen gjorts för ett par TV-program om en dansk familj, som arbetslösheten hemma tvingar att flytta till Sverige, närmare bestämt till en bruksort i Dalarna.

Det har blivit en LP, som handlar om villkoren för många fler invandrare än de som kommer från Danmark; ”Og larmen fra ovnen lyder ligedan / hvad enten du kommer fra Brøndby eller Pakistan”.

I själva verket bygger kapitalismen ett Babels torn, som drabbar alla lika:

De kom med biler – kom med fly og kom med tog
Og det var tusind folkeslag og tusind sprog
Alle var fremmedarbejdere fra hvert sit land
Og det var ingen som forstod sin sidemand
Så arbejdsmarkedet var frit, frit og bevægeligt
Babylon – nu ska hele verden bygge
Det 20. århundredes guldgravere søger lykke.

Tro nu inte, att Troels Trier saknar humor! ”Ja – her har vi endelig råd til at være danske”, utbrister han i ”Mad og gæster”. Råd att köpa öl från København, snaps från Aalborg och grönländska räkor.

En extra ironisk poäng – kanske inte avsiktlig – är att musiken är den pop som möter gästarbetarna vare sig de finns i Sverige, Västtyskland eller Holland. Allt har inte urskiljbar egenart, men åtminstone några låtar, till exempel ”Doktor Velfærd – Doktor Arbejdsløshed” och ”Godmorgen” är riktigt bra.

Skivan rekommenderas framför allt till infödingarna här i landet.