Sommar i P1 med Mikkey Dee

Hårdrock och besläktad musik hör väl inte till det jag främst gillar, men genren innehåller en del som även jag lyssnar eller har lyssnat på. Alltså är inte brittiska Motörhead okända för mig, vilket jag skriver för att dagens sommarvärd, Mikkey Dee, spelade i bandet under perioden 1992-2015, nästan 24 år.

Mikkey Dee var torsdagens sommarpratare, men vem är han då? Han är självlärd trummis från Göteborg, och skrapar man lite på ytan, förstår man att Mikkey Dee är ett artistnamn för Micael Delaogiou, för att vara mer fullständig Micael Kiriakos Delaogiou, vilket pekar mot grekisk härkomst. Och jo, hans pappa är grek, men hans mamma var svenska.

Den här grabben blev redan när han var valp intresserad av att spela i band och satte själv ihop något som kanske kan kallas trumset, spelade också tillsammans med kompisar redan när han var sju-åtta år gammal. Eftersom det gick hyfsat, fick han sitt först riktiga trumset, och så gick hans mamma runt till alla i huset och kollade när det gick att spela. Det blev 20 minuter då och då.

Men grabben gav inte upp, och när han hade gått ut nian, fick gruppen han spelade i spelningar på skolor, i parker och så vidare.

Det blev mycket pop, men hans håg stod till hårdrock, så han och några andra bildade gruppen Geisha, som försökte slå sig fram i København. Det blev hårda dagar i usel boendemiljö, men så fick han 1987 ett nytt bud om europaturné med King Diamond. I stället hamnade de i USA, blev kända där och bandet blev lite av en succé.

Men han blev inte kvar länge i det här bandet. Han blev uppringd hemifrån: Mamma var dålig och skulle opereras. Hon hade tumörer och måste opereras. Han åkte hem, men när det såg ljust ut, tyckte även hon att han kunde åka tillbaka till USA. Fast när han väl var där, dog hon förstås, bara 44 år gammal.

Och så slutade allt i kaos. Bandet skingrades. Själv drabbades han av ryggbesvär med lång rehabilitering. Tjejen stack.

Men så vände allt igen. Han blev uppringd av Ian ”Lemmy” Kilmister i brittiska Motörhead, tillfrågades om att vara med och sa ja. Till att börja med ville Motörheads fans inte ha honom i bandet, och han mobbades men fick stöd av bandledaren och accepterades sen.

Bandledaren själv förde ett hårt liv – hans dryckesvanor gick inte ihop md hans diabetes – och till slut klappade han förstås igenom, vid 60 års ålder. Efter hans död tappade Motörhead geisten och slutade spela.

Mikkey Dee måste då hitta något nytt att försörja sig själv och familjen hemma i Göteborg, hustru och två söner, med, och han fick chansen att spela i tyska Scorpions för att göra en mycket längre historia kortare.

Den här historien är långt ifrån ointressant, men den är lite för fixerad vid berättarens, Mikkey Dees, eget liv.

När det gäller musiken, spelar han ganska mycket med band han själv har spelat i eller vars medlemmar han personligen känner. Bland det jag själv har hört och bland band jag känner till finns till exempel Deep Purple med ”Strange Kind of Women”, Hep Stars med ”Cadillac”, Thin Lizzy med ”Don’t Believe a Word”, Scorpions med ”Rock You Like a Hurricane” och så Motörhead med ”Ace of Spades” och ”Heroes”.

Jag gillar Motörhead mest, och när jag funderar över varför, kommer jag på en rimlig förklaring. Motörhead hade fans både bland hårdrockare och bland mods.

Sommar i P1 med Frida Hansdotter

Att jag inte förrän nu skriver om ”Sommar” med Frida Hansdotter har ingenting med mitt kompletta ointresse för idrott att göra. Jag har under ett par dagar haft datorproblem: fått utbudet av TV-program breddat, vilket fordrade koppling av TVn till datorn och till att börja med som sidoeffekt fick att datorn momentant slogs ut.

Jag försöker på inget sätt smita undan att hennes sommarprogram till mycket stor del handlade om idrott. Jag har googlat på henne och läst om hennes världscupsegrar, VM- och OS-medaljer och annat sådant, men själv är jag komplett ointresserad av allt som rör idrott och vad värre är: Jag har aldrig hört talas om den här unga damen, född 1985 i Norberg – även det senare är uppgifter jag har hittat på Google.

Men jag biter ihop och lyssnar mig igenom hennes sommarprogram, alls inte inställd på att göra ner, långt mindre håna henne. Människor har rätt att vara olika.

Ändå hittar jag i hennes ”Sommar” bara ett enda avsnitt som jag för egen del grips av, det om hennes mamma som alldeles för tidigt – hon dog 2012 – gick bort.

Och ganska självklart får vi också höra mammas favoritlåt, ”Brown Eyed Girl” med Van Morrison.

Det mesta av det andra med artister jag har hört, sådana som Jackson Five, Sabina Ddumba, Beyoncé Knowles, Aretha Franklin, Justin Timberlake, är OK, men jag har aldrig fått något personligt förhållande till deras musik.

Dock finns det en låt hon har valt, ”Like a Rolling Stone” med en artist jag har allt av och med på skiva, Bob Dylan, som gör att Frida Hansdotter får en guldstjärna i den himmel hon men inte jag tror på.

Sommar i P1 med Tom Xiong

När jag först hör Tom Xiong, alltså dagens Sommar-värd och helt uppenbart kines, tala, slås jag av att han talar umemål. Nå, i dagens värld har det skett de mest märkliga förflyttningar, och det visar sig att han är ett nästan extremt exempel på det.

Det framgår dock, fastän han är ung, att han inte är något adoptivbarn. Han kom till Sverige tillsammans med sina föräldrar, som för ett för dem mycket stort belopp lyckades ta sig ut ur Kina, där de hade upplevt både godtycke och tvångarbete och där de för egen del inte såg någon väg att ta sig ur fattigdomen. Och här hamnade den här familjen i Umeå.

Föräldrarna stretade och gnetade för att kunna ge sonen ett bättre liv.

Men sonen ville inte, och gjorde dem därmed besvikna, gå den långa och mödosamma vägen över formell utbildning. I stället ville han driva något eget och tjäna pengar.

Det hade han helt uppenbart sinne för, och det här förde honom vidare till kapitalismens förlovade land, USA.

Det gick hyfsat, men ändå blev han inte kvitt sin oro och sin ångest. Han hade turen att ha med sig flickvännen Erika, som peppade honom och fick honom att tro på sig själv. Och han lärde sig att titta framåt i stället för bakåt.

Och så kom han, kanske märkligt med tanke på hans familjebakgrund, att hitta affärsmöjligheter genom att etablera sig i Kina.

Han beskriver själv hur han upptäckte att Kina raskt hade utvecklat ett näringsliv som i viktiga avseenden hade kommit längre, hade en teknik och en konkurrenskraft som slog medtävlarna i USA och Västeuropa – områden där man har lyckats är till exempel taxi, mobiltelefoner, elbilar och snabbtåg. I Kina måste alla prestera, och unga människor drivs framåt. Det moderna Kina är en prestationskultur.

Det är inte lätt för utomstående att ta sig in på den kinesiska marknaden – ska man lyckas i Kina med dess extrema konkurrens, måste man handla nu, före alla andra.

Jag har själv tillsammans med min hustru, på den iden minister, gjort en ganska lång resa i Kina och där besökt en rad olika städer och miljöer, och jag tror säkert att landet sen dess har gjort stora teknisk framsteg och att landets väldiga miljöproblem, som på den tiden inte intresserade de makthavande, nu tacklas med hjälp bland annat av elbilar.

Men diktaturen består, vilket även Tom Xiong medger med tillägget att man inte måste tycka om allt, en ganska modest utvärdering. Och om förtrycket av minoritetsfolk inte ett ord.

Men tjäna pengar där kan man alltså, även om inte riktigt alla lyckas så väl som man kunde tro av den här radiorapporten.

Musiken i det här sommarprogrammet är jag inte kapabel att bedöma, eftersom Xiong inte spelar en enda låt som jag har hört eller någon artist som jag känner till från något annat sammanhang. Det närmaste jag kommer är att han spelar en del rap.

Min enda synpunkt är att det kunde ha varit intressant, om Xiong hade spelat också något som kommer från Kina. Nu illustreras hans återfärd till Kina med en rad amerikanska artister.

Sommar i P1 med Beatrice Fihn

Jag delar till 100 procent Beatrice Fihns negativa hållning till kärnvapenspridning och användande av kärnvapen, är dessutom i motsats till riksdagsmajoriteten för en snabb avveckling av den svenska kärnkraften. Vidare: Den norska kommittén för Nobels fredspris må ha gjort en del tabbar, men till dem räknar jag inte fredspriset 2017 till International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN, vars generalsekreterare Fihn är) för arbetet med att uppmärksamma de humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och att åstadkomma ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen.

Och trots att jag är en känd sosse har jag heller inget mot att Fihn kritiserar Stefan Löfven för att Sverige, trots att vårt land 2017 tillsammans med 121 andra länder i FN röstade för ett förslag i den andan, sedan inte har skrivit på/ratificerat ett förbudsavtal.

Jag vill vara mycket tydlig med det här, eftersom jag inte var våldsamt förtjust i Beatrice Fihns ”Sommar”.

Som många andra sommarpratare berättade Beatrice Fihn om sin egen bakgrund, sådant som uppväxten I Göteborg samt personer och händelser som inspirerade henne att bli den engagerade människa hon är, och det är lätt att hålla med henne, när hon står upp för mål som jämställdhet, asylrätt, en mer hållbar miljö och en bättre värld.

Problemet är att allt det här är osystematiskt utstrött över hela hennes programtid och att inte ens hennes huvudämne, kampen mot kärnvapen, får den framträdande roll och den stringenta behandling det förtjänar.

Den här bristen på koncentration beror möjligen på nervositet.

Den musik hon spelar innehåller förvisso ett och annat som känns välvalt, till exempel ”I’m On Fire” med Bruce Springsteen, ”Downtown Train” med Tom Waits, ”Break It Up” med Patty Smith, ”Wild Horses” med The Roling Stones och så Bob Marleys ”Redemption Song” med John Legend.

Problemet är att det här plus all det andra hon spelar mest känns som en ljudkuliss till hennes sommarprat och att hennes val av låtar främst verkar vara styrt av personlig smak och dessutom känns ganska ensidigt.

Men som en avslutande sammanfattning en utsaga jag gärna backar upp: Vi vinner – tillsammans är vi oslagbara.

Sommar i P1 med Inge Thulin

Kanske handlar det om okunskap från min sida<, men är verkligen dagens Sommar-värd Inge Thulin, VD i 3M Company (Post it-lappar, Scotch Tape och mycket annat) särskilt känd bland sina landsmän? Han blev det definitivt i och med avhoppet som rådgivare åt Donald Trump, men hur många, bortsett från andra i näringslivet, kände till honom dess förinnan?

Själv blev jag oerhört nyfiken på den här mannen och hans åsikter, när jag hörde att han skulle göra ett sommarprogram, så jag lyssnade mycket noga på det mn blev egentligen inte klokare på personen Inge Thulin.

Han berättar om sina föräldrar, pappa som var portvakt och mamma som var städerska<, vilket ju normalt här i Sverige borde betyda, åtminstone på den tiden, att de politiskt stod till vänster. Men det får vi inte veta något om, och både pappan och mamman dör tidigt. Inge tvingas, för att få en levnadsbana som ger honom ett hyggligt liv, att satsa på studier och lyckas, trots brist på pengar (men han arbetade bland annat som tidningsbud), ta sig uppåt socialt och materiellt. Samtidigt säger han sig ha arbetat på grundval av kamratskap, laganda och taktik, och jag gissar att det faktum att han tog sig fram med hjälp av egna prestationer och sitt eget sätt att vara gjorde honom mer användbar än de som bara var handelshögskoleutbildade. Alltså fick han snabbt jobb och gjorde sedan internationell karriär i Paris och Bryssel, Polen, Ryssland, arabländerna, Japan och Kina och slutligen USA, där han fortfarande bor. Den svenska hustrun nämns ett par gånger utan namn - det här sommarprogrammet är kemiskt rent från personliga referenser, men till exempel Lech Walesa och Boris Jeltsin – också jag har träffat den senare och grälat med hans fru vid en middag, given av ryska ambassaden – ägnas var sin story.

Inge Thulin fick stora rubriker när han offentliggjorde sitt avhopp från posten som rådgivare åt Donald Trump, vilket sen ledde till att Trump upplöste det råd Thulin satt i.

Fast lika intressant är det ju att samme Thulin var rådgivare också åt den demokratiske presidenten Barack Obama.

Och nej, jag har lika lie efter som före det här sommarprogrammet någon aning om vad han egentligen tycker.

Dock gillar jag att han har lagt ner mycket möda på att tryffera sitt ”Sommar” med musik, som hör samman med och belyser det han talar om.

Det första han spelar är Hugo Alfvéns ”Roslagsvår” med sång av Alice Babs. Bland det som sedan följer finns ”The Winner Takes It All” med ABBA, Hans Alfredson som ”Miljardär Malte Lindeman”, ”Sovjethymnen” med Alexanderensemblen (Röda arméns kör), ”Hier encore” med Charles Aznavour, ”Time To Say Goodbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli, Ry Cooder & Tomoko Kina i ”Subete No Hito No Kokoro Ni Hana O”, ”Ticket To Heaven” med Dire Straits och ”Goliat” med Laleh.

Varför Sveriges Radio inte har lyckats åstadkomma en korrekt skivlista är en gåta, och de lyssnare som inte har den musikorientering som den fordrar fick heller ingen hjälp med att i sändningen få upplysningar om artister och titlar.

Sommar i P1 med Anders Berglund

Jag känner inte Anders Berglund personligen, men det jag vet om hans musikaliska insatser, och det är mycket, väckte stora förväntningar inför dagens ”Sommar”, märkligt nog hans första. Just det faktum att han har så mycket att berätta bidrar tyvärr också till att det här sommarprogrammet mer får prägel av meritlista än av personligt vittnesbörd. Fast det kan ju också ha bakrunden att Berglund inte vill lämna ut sitt eget liv, och då är bristerna i programmet följden av ett personligt beslut.

Till någon del beror den här lite opersonliga hållningen kanske på att han allt sen mycket unga år har haft så lätt för sig. Han har fått spela och turnera, och eftersom han var skicklig och hade känsla för vad den ena respektive andra publiken ville ha, fick han ständigt nya erbjudanden och lyckades. Det blev allt från turnéer i folkparkerna till framträdanden i utlandet, så småningom i USA. I det sist nämnda fallet talar vi om hans mycket framgångsrika turnéer med Björn Skifs och Blåblus (i USA Blue Swede), som 1974 gav dem förstaplatsen på den amerikanska Billboard-listan. Om den här låten, som han spelar i tre versioner, får vi också en del roande fakta.

Just musiklistan i det här sommarprogrammet är suveränt väl gjord. Den är gjord av en man som inte bara kan sin tids populärmusik utan och innan – han har haft hand om musiken i 16 melodifestivaler – utan också själv har spelat ihop med många av de stora i genren, faktiskt också inte är främmande för helt andra typer av musik – bland det han spelar finns Eva Dahlgren och Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Esa-Pekka Salonen och så Gabriel Faurés ”Après un rêve”.

Hans låtlista innehåller även ”Fait accompli” av Björn och Benny med Tommy Körberg som solist, beatleslåten ”Can’t Buy Me Love” med Ella Fitzgerald, ”I Shot the Sheriff” (Eric Clapton), Quincy Jones (”For Lena & Lennie”), Jill Johnson med ”Crazy In Love”, Peter Lundblads ”Ta mig till havet” (som sjöngs av en sonson på min kusin Kreetes begravning – hennes aska ströddes sedan i havet utanför vår estniska kustby, Juminda, som vi båda lämnade som flyktingar under andra världskriget), ”The Moon, the Stars and You” med Nils Landgren och så Stevie Wonder med ”Sir Duke”.

Det skulle finnas mer att berätta om Anders Berglund, men jag slutar helt enkelt med ett ”Grattis på 70-årsdagen”.

Melodikrysset nummer 29 2018

I går kväll såg Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker från 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker på regissörens efternamn.

Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna få ut min recension av fredagens ”Sommar” på Google.

Och när jag till slut var klar och låste yttedörren för natten, såg jag att den stenlagda gången utanför var våt. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, såg jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, något efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgård vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vårt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje år i vår krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.

Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.

Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.

Är man i min ålder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).

Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.

Och under folkskoletiden på ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sånghäftet ”Stamsånger” lära oss sjunga sådant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar” är ett exempel.

Särskilt många nöjen stod inte till buds på den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” på bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fått Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.

Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.

Den enda lite knepiga frågan, för mig alltså, var vems låt Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”Så mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har något emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, så kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.

Evert Taube måste man ju, apropå sonen, också ha med något av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ”Så länge skutan kan gå” fast i Roland Cedermarks tappning.

Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att få höra något av av den här gamla sångduon.

Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.

Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men låten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls så pjåkig.

Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som låtmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 års val och skrev till och med en egen kampanjsång, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte på det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar på den socialdemokratiska partirosen.

För övrigt har också Sting, det vill säga Gordon Summer, en både bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.

Men låtar jag gillar kan låta ganska olika. Jag är också mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.

Sist kvar att redovisa är då svaret på den dubbla dubbelfrågan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans låtar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans på skiva. Några av de här låtarna, alltså skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.

Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?

Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.

Sommar i P1 med Maria Westerberg

Om Maria Westerberg, dagens värd för ”Sommar”, vet jag inget utöver det lilla jag har läst i radions presentation av henne. Hon är femti år men har varit konstnär i tretti, kåsör i ”Naturmorgon” i TV, ett program jag inte ser, och kåsör i Nya Wermlands-Tidningen som inte finns i områden jag bor eller har arbetat i.

Men tillnamnet ”Vildhjärta” låter vackert. Och hur försörjer man sig på träbitar man hittar i skogen?

Det här gör mig tillräckligt nyfiken för att lyssna.

Men att i ordets vanliga mening referera hennes sommarprogram går inte trots att jag är gammal journalist och just därför har lärt mig att föra anteckningar om det folk säger.

Mitt referat, för det finns ett sådant, består av en rad nyckelmeningar och signalord: Även när hon under sina skogsvandringar följer samma vanliga väg, hittar hon varje gång något nytt. Hon lockas att ta upp ett fallet löv, och sen ett till och sen ett till. Hon passerar storstenen. Nu går hon genom nötkråkans rike. Rätt som det är hittar hon en björkklyka, som det kanske kan bli något av. Annat är helt vanligt: hjortron, skvattram, harsyra – många lyssnare vet säkert inte vad harsyra är, men jag har ätit det många gånger. Trattkantareller också för att ta något annat hon nämner.

Och så filosoferar hon, använder aforistiska meningar.

Men någonstans i henne finns en gräns, en vägran att anpassa sig. Till och med med följden att hon är beredd att bryta eller pausa mänskliga kontakter. Någon stor vänkrets verkar hon inte ha. Hon värnar sig själv och sitt fria skapande. Miljöaktivist är hon också.

Vad lyssnar då en person av hennes typ på?

Till min glädje börjar hon med Lisa Ekdahl och ”Sakta, sakta”, och sen följer även Joni Mitchell och ”Big Yellow Taxi”.

Sin lust att handla efter eget huvud markerar hon med ”Du käre lille snickaerbo” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Men hon spelar också ett par tonsättningar av egna verk, spelade och sjungna av maken Johannes Söderqvist plus Frida Granström, som tillsammans kallar sig Hemjord (!). Särskilt ”Ett skri” är värd att lyssna på.

Sommar i P1 med Peder Fredricson

Jag medger att jag är fel person för att skriva om ”Sommar” med Peder Fredricson – jag hade ingen som helst aning om vem han var och varför han hade fått uppdraget att göra dagens sommarprogram i P1.

Detta har med all sannolikhet att göra med att jag aldrig läser sportsidor. Och det kan ju sägas vara något självförvållat, mitt eget problem. Men ”Sommar” är inte ett sportprogram för radio utan ett underhållningsprogram vilket betyder att det ska kunna roa, beröra och locka alla slags människor.

Sådana program görs ju också då och då av människor med bakgrund i idrottsvärlden – jag har själv hört lysande sommarprogram, gjorda av idrottare och sportjournalister.

Men Peder Fredricsons ”Sommar” var inte av det slaget, och jag förstod alltså inte, varför han hade fått uppdraget att göra det här programmet. Ett guld respektive ett silver i ett par tävlingar gör en ju inte automatiskt till en lämplig sommarpratare,

Han gör för all del ett försök att berätta om sin familjebakgrund, bland annat pappans försök att leda in honom på en mer målmedveten bana, men det mesta av det personliga, det som krävs för ett hörvärt sommarprogram, reduceras till namnen på hustrun och en av sönerna. Inte ens hästarna i detta program om hästsport kommer jag riktigt nära. Det mest personliga i det här programmet blir historien om hur hans kropp en dag inte längre pallar.

Till det här kommer att Fredricson berättar i ett rasande tempo och med punktmarkeringar som förutsätter att lyssnaren redan känner till honom och hans liv.Till och med musiken han väljer att spela präglas av detta tempo.

Jag gillar i och för sig att han startar med Fläskkvartetten och ”Innocent, men annars blir jag överraskad varje gång jag ens känner till en spelad artist eller grupp: Rod Stewrt, The Cardigans, Mando Diao.

Mest överraskad blir jag av att han spelar ”Jazz Suite No 2” ur Stenley Kubrricks ”Eyes Wide Shut”-

Den gillar jag, men egentligen var det något helt annat som två gånger berörde mig i det här programmet: varningarna för rasande skogsbrand i Södra Norrland.

Sommar i P1 med Jonas Waltelius

Jonas Waltelius blev utsedd till lyssnarnas egen sommarvärd 2018, kanske inte helt oväntat med tanke på vad han hade att berätta i dagens ”Sommar”.

Han var en helt vanlig lärarstuderande, skulle också gifta sig, men lördagen den 25 maj 2013 hände något som helt skulle förändra hans liv. Kompisarna hade ordnat svensexa, en helt nykter förklarar han.

Svensexan är utformad som en lektion i kampsport, och även om det inte är Jonas’ grej, ställer han upp. Men efter bara tio minuter tar alltsammans plötsligt slut. Han blir förlamad från övre delen av ryggen och neråt. Han kan inte längre gå, och vad värre är, förlamningen drabbar även händerna.

Livet är om inte helt slut ändå så förändrat att han inte kan fullfölja några av sina planer, till exempel börja arbeta på heltid som lärare och gifta sig med flickvännen Line.

Vem som helst som skulle råka ut för någonting liknande skulle ju bli tveksam om det kloka i att binda flickvännen vid de gamla planerna, men när Waltelius erbjuder fästmön hennes frihet, vägrar hon och håller fast vid honom. Och till slut gifter de sig trots hans oförmåga att ta det rimliga ansvaret, att dela på bestyren i det gemensamma hemmet.

Det här kallas kärlek, och även i det här fallet resulterar kärleken i ett barn, nu ettochetthalvtåriga Ebba.

När det gäller det fysiska handikappet händer inte särskilt mycket, men han får med läkarhjälp och operation i alla fall tillbaka rörligheten i ena handen.

Det i sin tur är förutsättningen för att han kan återvända till läraryrket, först jobba till 25 procent, sen till 50 procent.

Den här historien är en berättelse om glädje och sorg, om längtan och hopp, om vägran att ge upp.

Många har hjälpt honom, släkt och vänner och framför allt hustrun. Undra på att ”You’re the Inspiration” med Chicago spelades på bröllopet.

Också annat av det Jonas Waltelius spelade präglades av det hopp han har lyckats hålla vid liv: ”I Won’t Give Up” med Jason Mraz.

Värda att nämna är också Kent (”Utan dina andetag”), Queen (”Don’t Stop Me Now”) och den i mina öron mycket fina ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska bjönstammen.

Sista låten, riktad till dottern, sjöngs av en av mina gamla favoriter, Joni Mitchell: ”Both Sides Now”.

Men han spelade också ganska mycket som jag aldrig hade hört förut.