Melodikrysset nr 3 2008

Jag har nog gått i land också med veckans melodikryss, men det innehöll en del knepigheter.

Bland det jag för min del hade problem med fanns den svenska popsångerska som 1981 gjorde ”When It Comes To You”, men med hjälp av Google har jag kommit fram till att hon hette Elin, Elin Ruth eller egentligen Elin Rut Sigvardsson.

Sophie Zelmani, här med ”Yes I Am”, känner jag åtminstone till, även om jag inte har några skivor med henne.

Den avslutande frågan löste jag med hjälp av ledbokstäverna: svaret skulle bli undra. Men jag fick googla för att komma på de rader i Del Shannons ”Runaway” som skulle leda till svaret: ”As I walk along / I wonder what went wrong / with our love.”

Att Ellis var efternamnet på den amerikanske bluesartisten med albument ”Fanning the Flames” listade jag också ut med hjälp av ledbokstäverna. Men vem i helvete är egentligen den här B B King-inspirerade artisten? Jag har en jätteavdelning med amerikansk blues i skivhyllorna, och inte heller sonen – Matti Dahl, själv gitarrist och mycket kunnig på hur olika amerikanska bluesgitarrister låter – hade ens hört talas om Tinsley Ellis, som han, efter diverse googlande, visade sig heta. Svårt!

Klaus Wunderlich hade ersatt trumpeter med synth. Inte för att Eldeman frågade efter det, men jag tyckte det var förargligt att inte komma på vad det var som han spelade – särskilt som jag så väl kände igen det. Just nu är jag lite stressad – vi ska till Konserthuset i Stockholm i eftermiddag – och jag minns inte ens melodin längre.

Efter lite funderande kom jag på att ”Freedom Come, Freedom Go” i svensk dansbandsversion – här med Fortunes – kallades ”Hörru Rut”. Har inte Sten och Stanley gjort den också?

Popartistturnen sommaren 1987 har jag inte sett och hört, men här var det lättare att höra, att de som efterfrågades i ”I Want You” var Per Gessle och Eva Dahlgren.

Dagens första fråga, den som illustrerades av ”Leva mitt liv”, tyckte jag själv var ändå lättare: Det var Svante Thuresson, mannen med absolut gehör, som sjöng. Honom har jag inte bara hört på skiva utan också live, bland annat på ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Peter Jöback sjöng ”Varför, Gud?” ur musikalen ”Miss Saigon”. Den finns i våra skivhyllor, så det var inte alltför svårt för mig.

Veckans barnvisa, ”Här är polisen, som mitt i gatan står”, har jag själv sjungit, när jag gick i småskolan. Här skulle den ge yrkesbeteckningen på den som agerar i visan, nämligen trafikpolis.

Lika lätt, för mig åtminstone, var det att känna igen Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”, en av Harry Brandelius’ långlivade hits. I den sitter det en fiskargubbe och lagar nät.

En höjdare, både vad gäller texten och musiken, är Povel Ramels ”Underbart är kort”.

Slutligen konstaterar jag än en gång, att Eldeman har pippi på James Bond-filmer. Den här gången spelade han ”From Russia With Love” ur ”Agent 007 ser rött”. Jag har den själv som videofilm.

* * *

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Miriam Makeba i Musikens hus, Uppsala

Den sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba föddes 1932 och fyller om ett par månader 76 år. Hennes sångkarriär är lång och fantastisk, och hon fortsätter än i dag att turnera och spela in skivor.

Jag och Birgitta hörde henne live första gången 1966, på Berns i Stockholm. Att vi gick på konserten berodde på att vi då redan kände till henne väl och gillade henne ännu mer, musikaliskt så väl som politiskt. Vi hade båda varit och var fortfarande liksom Makeba engagerade mot apartheidregimen i Sydafrika, och vi tyckte mycket om hennes blandning av sydafrikansk musik, folkmusik från olika håll i världen samt influenser från bland annat swing och brasilianska rytmer. Vi hade skivor hon hade spelat in i USA men faktiskt också något hon hade spelat in redan när hon fanns kvar hemma i Sydafrika.

Under andra halvan av 1960-talet fanns hon ständigt närvarande i vårt liv. Skivorna blev fler och fler – jag räknar i dag i hyllorna till ett tjugotal LP och några EP. (Senare har samlingen utökats med ett tjugotal CD.) Hennes musik har alltid varit dansant, och när Birgitta på 1960-talet arbetade med seminarier på Hammarskjöldfonden här i Uppsala och hemma hos oss ordnade social evenings för deltagarna – flertalet var afrikaner, några också från Karibien – ingick inte bara afrikansk mat utan också afrikansk dans, oftast västafrikansk highlife, i programmet.

Men den låt som framför allt förstörde parketten i vårt vardagsrum var ”Pata Pata” med Miriam Makeba – damernas klackar var sylvassa, och golvet måste så småningom slipas och lackeras om. Vi spelade ofta också en LP med olika band från Sydafrika, ”Something New From Africa”, där de medverkande banden spelar en musik, som låter som en sällsam blandning av swing, spelamansmusik och omisskännligt afrikansak rytmer; ett viktigt instrument i det senare fallet är kwela-flöjt. En av höjdpunkterna på den här LPn är Jimmy Pratt & Lemmy Special med Miriam Makeba som sångerska i Duke Ellingtons ”Rockin’ In Rythm”.

Den skivan är utgiven 1959, men för Miriam Makebas del började det ännu tidigare.

Hon hade debuterat redan 1953, tillsammans med The Manhattan Brothers. Från 1958 sjöng hon i gruppen The Skylarks; dem hörde vi inte då, men för inte våldsamt länge sedan kom Birgitta hem från Sydafrika med en CD, där de här tidiga inspelningarna fanns återutgivna.

I slutet av 1950-talet inbjöds hon att sjunga i England och USA: gjorde till exempel stort intryck på New York-publiken med sina framträdanden på The Village Vanguard 1959. Eftersom hon inte stack under stol med vad hon tyckte om den hårdnande apartheidregimen hemma i Sydafrika, berövades hon 1960 sitt sydafrikanska medborgarskap och tvingades leva i exil i USA.

Där gjorde hon dundersuccé vid en gemensam konsert med Harry Belafonte på Carnegie Hall – konserten blev LP 1960 och sålde bra både i USA och här i Europa – den är en av våra egna tidiga Makeba-skivor. (Hon har även senare gjort en skiva ihop med Belafonte.)

I USA backades hon upp av tidens växande vänster, bland dem den store folksångaren Pete Seeger, som själv sjöng in och fick framgång med en av de låtar Makeba sjöng, ”Mbube”(i Seegers version ”Wimoweh”), vars text om det sovande lejonet hade politiska undertoner.

Hon drogs också personligen in i tidens radikaliserade amerikanska vänster: bildade par med Black Panther-ledaren Stokely Carmichael. När klimatet i USA hårdnade, valde det här paret att i stället bosätta sig i Guinea i Västafrika, där Sekou Touré återgäldade förtroendet genom att ge henne en plats i landets FN-delegation, vilket gjorde, att hon kunde vistas också i New York.

Hon gjorde skivor även under vistelsen i Guinea – på några av dem stavas hennes namn Myriam Makeba – och var under den perioden lite mer påverkad av tidens popmusik. Jag recenserade några av de här skivorna och minns, att jag inte alltid var förtjust i nytillskotten – vilket naturligtvis inte betyder, att jag någonsin har tyckt att hon inte skulle vara värd uppmärksamhet.

1990 erbjöd Nelson Mandela henne att återvända till Sydafrika, och även musikaliskt tycker jag att flytten hem har inneburit att hon har återvänt till sina rötter.

Trots stigande ålder har hon nämligen fortsatt att göra skivor och turnera.

När Birgitta upptäckte, att hon den 14 januari tänkte återvända till Uppsala – hon har varit här förr – skyndade hon bland de första att köpa biljetter till konserten i Musikens hus. (Birgitta var så snabb i vändningarna, att vi fick våra vanliga platser – i konsertserien alltså – långt fram i stora salen.) Och så fick jag biljetterna i julkilapp! Och i måndags var det alltså dags. Kvällen startade med att Birgitta bjöd mig på middag på Amazing Thai i Kvarnen ett stenkast från Musikens hus.

I Musikens hus var det festligt och fullsatt.

Och Miriam Makeba gjorde oss inte besvikna. Repertoaren var till övervägande del den som genom åren har gjort henne så stor – jag nöjer mig med att nämna två tidiga låtar, som även Pete Seeger med framgång sjöng när det begav sig, den redan nämnda ”Mbube”/”Wimoweh” och så ”Malaika”.

När den snart 76-åriga sångerskan gick in på och ut från scenen, märktes det på gången, att åren har slitit på henne. Men när hon väl kom i gång med sången: vilken röst, vilken rytmkänsla, vilken värme!

Att det höll hela vägen, ända till och med de två extranumren (det sista av dem bokstavligen framtvingat av publiken, när ljuset i salen redan hade tänts) får man väl också tacka det medverkande bandet – piano, synt, gitarr, bas, trummor och sax – för, liksom den uppbackande kören (två killar och en tjej) som även bidrog med solonummer.

Men Makeba – vilket fenomen!

När konserten kulminerade i ”Pata Pata”, upplevde jag något som jag knappast någonsin har varit med om tidigare. Publiken, visserligen blandad men med många i min egen ålder, stod upp: stora salen och läktarna kokade – alla dansade, rörde sig rytmiskt, klappade händerna. Numret slutade i ett applåddån som aldrig ville ta slut!

Då, och tidigare under kvällen när Makeba tackade oss som hade ställt upp mot apartheid, hade jag inte långt till tårarna.

Melodikrysset nr 2 2008

I går eftermiddag var Birgitta och jag på trettondagsmottagning hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. På kvällen hade vi middagsgäster: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel. Och lite senare i dag ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater: William Shakespeares “En vintersaga”.

Ibland är det mycket, men inte missar jag Melodikrysset!
Det bestod, som vanligt, av musik som jag är mycket hemma på respektive bara har en vag aning om. Men jag tror nog, att jag har löst krysset rätt.
Till det lättaste i dag hörde Evert Taubes “Nudistpolka”, som skulle ge beteckningen på en utövare, det vill säga nudist:

Nudistpolka (Den lycklige nudisten)

Text och musik: Evert Taube, 1954

Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

Inte heller var det svårt att identifiera Johann Strauss’ “An der schönen blauen Donau“. Den förekom ofta i radio förr i världen. Dessutom har Birgitta och jag för inte allt för länge sen haft en fin båtsemester på Donau, från Wien och nerströms genom många länder. Fast inte var Donau blå precis.

Lätt var det också, för en gammal radiot och Karl Gerhard-beundrare (se under Kulturspegeln, Musik!), att identifiera Karl Gerhards och Jules Sylvains “Nu ska vi vara snälla”.

Om några yngre lyssnare nu eventuellt inte klarade den frågan, måste de allra flesta ha haft desto lättare med dagens barnvisa, “Imse, Vimse spindel”.

Jag kan ju då ta några frågor, vars svar inte var alldeles självklara för mig, en man på 70 år.

Jag kan till exempel inte påstå, att jag brukar lyssna på pojkband, till exempel Westlife. Mycket riktigt har jag aldrig hört deras “Have You Ever?” från albumet “Back Home”. Men de har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag vill minnas att jag då ringde vår svärson Bo Strömberg och fick rätt svar. Så den här gången klarade jag dem, till och med innan frågan var ställd, med hjälp av hjälpbokstäverna. Sen har jag förstås kontrollgooglat.

Inte heller har Barry Manilow någonsin hört till de artister, som jag har brukat lyssna på; dock har jag förstås hört hans “Copacabana”. Barry Manilow fäste sig i mitt minne då han bestods med ganska hånfulla kommentarer i serien “Earnie”, som jag regelbundet läser.

Betydligt lättare var det då att lösa den ganska krångliga frågan om ett mansförnamn, som döljer sig i förnamnet på den kvinnliga artist, som tillsammans med Dolly Parton och Linda Ronstadt sjöng “To Know Him Is To Love Him”. Den finns på CDn “Trio, Vol 1″, och eftersom jag har “Trio, Vol 2″ med samma artister, vet jag att den tredje sångerskan heter Emmylou Harris. Hennes förnamn döljer mansnamnet Lou.

Jag gillar de här tjejerna mer än Joe Cocker, som vi i dag hörde i George Harrisons “Beware of Darkness”. Med det sagda vill jag ingalunda såga honom; jag bara rangordnade.

Vi går därefter över till den svenska populärmusiken.

Hela fyra kryssord skulle man få fram, om man mindes originaltiteln till den parodiversion som spelades. Eftersom Östen med resten hör till de grupper som kan vara kul att lyssna på, mindes jag förstås originalet: “Ge mig en kaka till kaffet“.

En melodi ur “Chess” gav en dubbelfråga: en av upphovsmännen till den här musikalen är Benny Andersson. Och den som sjöng var Anna-Lotta Larsson, en alls icke oäven sångerska.

Den tredje svenska populärmusikfrågan fick sitt svar i det radioprogram, som föregick Melodikrysset, Ring så spelar vi. Där spelades nämligen “Ålefeskarns vals” med Kjell Krage. Och det ålefeskarn fångar är förstås ål.

Jag har tidigare bekänt, att jag har hemskt svårt att minnas TV-signaturer. Så var det också i dag. Först när Eldeman gav ledtrådar till miljön i deckarserien från 1980-talet, kom jag på svaret: “Miami Vice“. Jag har sett den här serien, vilket en smula anknyter till den debatt som har förts med anledning av mitt senaste inlägg här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I Hate the Capitalist System!

Jag har tidigare skrivit om Joe Hill och hans sånger och om den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, Industrial Workers of the World (IWW), som han verkade i och skrev sina sånger för.

Men även efter hans tid hittar man i amerikansk arbetarrörelse starkt militanta grenar och en mycket radikal och vital kampsångstradition.

Från tidigt 1930-tal finns många bra sånger men få bra samtida inspelningar bevarade. Flera av låtskrivarna kommer från kolgruveområdet i sydöstra Kentucky; gruvarbetarna var ofta politiskt och fackligt militanta – till de områden, där till exempel IWW lyckades få starkt fäste, hör just gruvindustrin: Aunt Molly Jackson (med ”Ragged Hungry Blues”), hennes halvsyster Sarah Ogan Gunning (med ”I´m Going to Organize, Baby Mine” och hennes halvbror Jim Garland (med ”I Don’t Want Your Millions, Mister”, mest bekant genom The Almanac Singers insjungning), samt Florence Reece (med ”Which Side Are You On?”, som finns i många bra senare inspelningar med till exempel The Almanac Singers och Pete Seeger).

Bakgrunden till Sara Ogan Gunnings hårtslående sång ”I Hate the Capitalist System” är situationen i kolgruvedistrikten i det tidiga trettiotalets Kentucky. Ogan Gunning hade, när hon skrev sången, just förlorat sin mor och en baby, och hennes gruvarbetande man höll på att dö i tuberkulos.

En del av de nämnda sångerna finns bevarade i tidiga inspelningar, som dock inte låter så bra ens när de har förts över till CD i den fantastiska samlingsboxen (10 CD plus stor bok med historia, bakgrunder och sångtexter) ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953”, sammanställd av Ronald D Cohen och Dave Samuelson, Bear Family, BCD 15720 JL, 1996. De här inspelningarna är intressanta som tidsdokument – och sen rymmer samlingen massor av annan musik, som är jättebra också i teknisk mening.

Men för att göra den här och andra tidiga trettiotalssånger full rättvisa, bör man alltså välja senare och tekniskt bättre inspelningar. I det här fallet väljer jag att rekommendera Ogan Gunnings låt med Barbara Dane, som inte bara var en fin blues- och jazzsångerska utan också poltiskt mycket radikal: Tillsammans med förre Sing Out-redaktören Irwin Silber startade hon 1969 skivbolaget Paredon, som speglade tidens konfliktområden som Cuba, Angola och Vietnam. Paredons utgivning finns sedan 1991 tillgänglig genom Smithsonian Folkways i Washington. Barbaras skiva från 1973 hette också den ”I Hate the Capitalist System” (LP Paredon P-1014, 1973), och hela innehållet lever upp till titeln.

Den här sortens texter skrevs alltså i arbetslöshetens trettiotals-USA – och sjöngs fortfarande under det radikala 1970-talet:

I Hate the Capitalist System

Amerikansk text: Sarah Ogan Gunnings, 1931
Musik: Trad (”Sailor on the Deep Blue Sea”)

I hate the capitalist system,
And I´ll tell you the reason why:
It has caused me so much suffering,
And my dearest friend to die.

Well I know you are all wandering
What it has done to me.
Well I am going to tell you
That my husband has T B.

Brought on by hard work and low wages,
And never enough to eat,
From going cold and hungry,
With no shoes upon his feet.

My husband was a coal miner
Who worked hard and risked his life,
Just trying to support three children,
Himself, his mother and wife.

Well I had a blue-eyed baby
Was the darling of my heart,
But from my little darling
Her mother had to part.

While the rich and mighty capitalist
Goes dressed in jewels and silk,
My darling blue-eyed baby
Has died for the want of milk.

Well they call this the land of plenty,
And for them I guess it´s true,
For the rich and mighty capitalist,
Not for workers like me and you.

Well what can we do about it
To these men of power and might?
Well I tell you, Mr. Capitalist,
We are going to fight, fight, fight.

Elizabeth Gurley Flynn – The Rebel Girl

Jag nämnde i min artikel om Charlie Chaplins film ”Moderna tider”, där en känd IWW-sång – ”Hallelujah, I’m a Bum” – förekom, att flera av de ledande IWWarna, bland dem Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, trots att de egentligen var anarkosyndikalister, efter avrättningen av Joe Hill och i spåren av den repression mot IWW som följde, kom att bli kommunister.

Jag vill gärna berätta mer om det här.

En stor del av arbetarrörelsen i USA – inte bara IWW – och förresten inte bara arbetarrörelsens folk engagerade sig för Joe Hills sak. Resolutioner antogs. Brev avsändes till myndigheterna. Även folk utanför USAs gränser intresserade sig för fallet Joe Hill. Svenske ministern Ekengren i Washington försökte få en ny prövning till stånd. Till och med president Wilson telegraferade till guvernör Spry i Utah om ”grundlig omprövning”.

Bland dem inom IWW som engagerade sig för Joe Hills sak fanns den unga men redan kända Elizabeth Gurley Flynn (1890-1964). Hon blev IWW-organisatör i New York redan vid 17 års ålder. Hon träffade Joe Hill i fängelset under en enda timme i maj 1915, men Hill och Gurley Flynn hade en omfattande brevväxling. Joe Hill tillägnade henne sin sång ”The Rebel Girl”.

Den som är intresserad av kontakten mellan Joe Hill och Elisabeth Gurley Flynn och den här sången kan lyssna på henne själv på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill”, Smithsonian Folkways SF 40026, 1990). Där finns ett utdrag ur ett föredrag om Joe Hill och ”The Rebel Girl” hållet i november 1962.

Gurley Flynn växte upp i ett radikalt hem och läste tidigt den engelska feministen och författarinnan Mary Wollstonecrafts ”Försvar för kvinnornas rättigheter” och August Bebels ”Kvinnor och socialism”. Som 17-årig gymnasist deltog hon – som ombud! – 1907 i sin första IWW-kongress, och hon engagerade sig i organisationen bland annat som föredragshållare. I samband med striden för mötesfrihet i Spokane blev hon arresterad; rättegången gjorde henne bekant över hela landet som ”arbetarklasssens Jeanne d’Arc”. Hon hörde också till de aktiva vid Lawrence-strejken 1912, då hon bland annat sjöng Joe Hills ”John Golden och strejken i Lawrence”.

Joe Hill hade aldrig, innan han hamnade i fängelset i Salt Lake City, personligen träffat Elisabeth Gurley Flynn, bara läst om henne i IWWs tidning Solidarity. Men han hade i brev till redaktören för Solidarity föreslagit, att hon skulle användas för att agitera bland kvinnorna.

Joe Hills första personliga kontakt med Elisabeth Gurley Flynn har formen av ett brev från distriktsfängelset i Salt Lake City den 18 januari 1915, allså samma år då han skulle komma att avrättas. Han hade vid det laget varit fängslad i ett år och hade tydligen läst om att hon hade engagerat sig för hans sak:

”När jag ändå är i gång, vill jag tacka dig för ditt intresse för min situation men på samma gång berätta för dig att all denna uppståndelse för mig gör mig rent snurrig och jag är rädd för att jag får mer ära och uppskattning än jag verkligen är förtjänt av.”

Det här första brevet ledde till en intensiv brevväxling dem emellan och till en djup vänskap.

Hela brevet plus övriga brev dem emellan kan man läsa i original i Philip S Foners ”The Letters of Joe Hill”, 1965, och i svensk översättning i Ingvar Söderströms ”Joe Hill. Diktare och agitator” (Prisma,1970) och i samme författares”En sång kan inte arkebuseras” (Bäckströms, 2002).

Det aktuella brevet finns under titeln ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn” inläst på engelska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill”, Sonet SLP-20, 1968.

Den 13 februari 1915 skrev Joe Hill till Sam Murray i IWW: ”…jag har hållit på att arbeta på en sång som heter ’Rebellflickan’ (text och musik), som jag hoppas ska hjälpa till att få de kvinnliga arbetarna att sluta upp kring vår stora organisation…”

Kvällen den 18 november 1915, alltså några timmar innan han skulle skjutas, skrev han till Elisabeth Gurley Flynn: ”Du har varit en inspiration, och när jag skrev ’Rebellflickan’ var du med och hjälpte mig hela tiden. Då du gav idén, vill jag nu, då jag är borta, ge dig äran av den sången; och se till att du får tag på några ytterligare Rebellflickor som du själv, för de behövs och behövs i högsta grad.”

I början av maj 1915 sökte Elisabeth Gurley Flynn upp Joe Hill i fängelset. Det var första och enda gången de träffades. Elisabeth, som då var tjugofem år, hade redan åtta års organisationsarbete och agitation bakom sig. Då Joe Hill blev arresterad för mord, började hon genast arbeta för hans sak.

Melodin är en av sammanlagt fyra som Joe Hill har komponerat själv, inte lånat.

The Rebel Girl

Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915

There are women of many descriptions
In this queer world, as everyone knows.
Some are living in beautiful mansions,
And are wearing the finest of clothes.
There are blue-blooded queens and princesses,
Who have charms made of diamonds and pearl;
But the only and thoroughbred Lady
Is the Rebel Girl!

That’s the Rebel Girl, that’s the Rebel Girl!
To the working class she’s a precious pearl.
She brings courage, pride and joy
To the fighting Rebel Boy.
We’ve had girls before, but we need some more
In the Industrial Workers of the World!
For it’s great to fight for freedom,
With a Rebel Girl.

Yes, her hands may be hardened from labor,
And her dress may not be very fine,
But a heart in her bosom is beating
That is true to her class and her kind.
And the grafters in terror are trembling
When her spite and defiance she’ll hurl.
For the only and thoroughbred Lady
Is the Rebel Girl.

That’s the Rebel Girl, that’s the Rebel Girl…

Hazel Dickens har på CDn ”Don´t Mourn – Organize! Songs of Labor Organizer Joe Hill”, Smithsonian Folkways SF 40026, 1990, gjort en lätt bearbetning av Joe Hills text, som i ett modernt, feministiskt perspektiv kan te sig föråldrad, även om sången naturligtvis gör en viktig insats för att inlemma kvinnorna i den då företrädesvis manliga arbetarrörelsens kamp. Hazel Dickens är bluegrass-sångerska från Appalacherna och har spelat in en rad skivor tillsammans med Alice Gerrard. Dickens försvarar kvinnors och arbetares rättigheter, så hon är rätt person att tolka ”The Rebel Girl”. På den här skivan ger hon tillsammans med medlemmar ur The Johnson Mountain Boys bluegrasstouch åt Joe Hills då 75 år gamla sång.

När jag förberedde utgivningen av den kompletta utgåvan av Joe Hills sånger på svenska, bad jag Jacob Branting översätta den. Både Joe Hills original och Jacob Brantings översättning finns med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Rebellflickan

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915 (”The Rebel Girl”)

Det finns många slags kvinnor i världen,
det vet alla som sett sej omkring.
Några går där i lyxen och flärden
ibland dyra och kostbara ting.
Det finns kvinnor i siden och sammet
och de glittra som himmelens päll,
men den endaste kvinnan värd namnet
är en ung rebell.

Hon är ung rebell, hon är ung rebell,
i vår klasskamp lyser hon segersäll.
Hon ger kraft och mod i strid
när hon står invid vår sida.
Vi behöver er, vi behöver fler
när jorden får sin löneslavskartell.
Hon är stark i frihetskampen,
hon är ung rebell.

Hennes hand är väl sliten av jobbet
men det handslag hon bjuder är fast.
Under klänningen slår det ett hjärta
och det slår för vår arbetarklass.
Arbetsgivarna slutar med svamlet
när hon rest sej och gett dem en smäll,
för den endaste kvinna värd namnet
är en ung rebell.

Hon är ung rebell, hon är ung rebell…

En insjungning av Jacob Brantings svenska text, som kan vara värd att pröva, finns med Thorstein Bergman på hans och Monica Zetterlunds LP ”Folk som har sånger kan inte dö”, Brevskolan/YTF-50300, 1976. Ytterligare en hörvärd insjungning finns på Finn Zetterholms ”Joe Hill på svenska”, Intersound ISOLP 100-S, 1970, där jag skrev mapptexten.

Det finns också en alternativ svensk översättning av ”The Rebel Girl”, ”Kvinnan vår”, gjord av Rune Lindström, 1963.

Varken Elizabeth Gurley Flynns insatser, andras protester eller försöken att få till stånd en ny prövning gav dock något bestående resultat. De fällande domarna i de två lägsta instanserna stod fast. Dock fördröjdes verkställigheten till den 18 november.

Den 17 november 1915, kvällen före avrättningen, som ägde rum nästa morgon,
intervjuades Joe Hill av en reporter från Herald-Republican. Denne berättar bland annat följande. Reportern frågade:
– Hur ämnar ni förfara med era ägodelar, era småsaker och personliga
tillhörigheter…?
– Jag har faktiskt ingenting att förfara med, svarade Hillström. Vad småsaker,
minnessaker och smycken beträffar har jag aldrig brytt mig om sådant eller haft
några. Men jag ska göra ett testamente, och det ska jag klottra ner. Jag ska
skicka ut det i världen genom Ed Rowan och mina IWW-vänner.
Hillstrom satte sig så på kanten av sin brits och skrev ner sitt avsked till världen,
senare publicerat i nionde upplagan av IWWs sångbok, 1916:

My Last Will

Amerikansk originaltext (dikt): Joe Hill, 1915

My will is easy to decide.
For there is nothing to devide.
My kin don’t need to fuss and moan –
”Moss does not cling to rolling stone.”

My body? – Oh! – If I could choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,

Joe Hill

Jag lät Jacob Branting översätta den för min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1970):

Mitt testamente

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1915

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns intet att ge bort.
Det är ej stort att orda om:
”Bort går jag naken som jag kom.”

Så sprid min kropp som aska för
en lekfull vindil när jag dör,
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng.

Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få.
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor.

Joe Hill

En bra svensk version, dock av Ture Nerman 1951 (”Min sista vilja”) läser Monica Nielsen på sin och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, a disc BS 790109, 1979 – jag har skrivit mapptexten. Ytterligare några alternativa svenska översättningar finns av Signe Aurell (”Joe Hills testamente”), 1929 och Rune Lindström (”Joe Hills testamente”), 1963.

På morgonen den 19 november 1915 väcktes Joe Hill vid femtiden och ombads, hör och häpna, själv före avrättningen rengöra cellen med en långskaftad sop. Joe Hill försökte barrikadera dörren och använde kvastskaftet, som han hade brutit av, som vapen, men var förstås chanslös. Han hade tidigare själv valt skjutning framför hängning.

Vid sjutiden på morgonen fördes han med förbundna ögon ut på fängelsegården. Man band fast honom vid en stol. På bröstet sattes ett vitt pappershjärta som måltavla för exekutionsplutonen, fyra man med skarpa skott, en med lösa. Tio sekunder efter gevärssalvan förklarade en läkare, att Joe Hill var död.

Eftersom Joe Hill inte ville bli begraven i Utah, fördes hans kropp till Chicago. Vid begravningen var gatorna fulla av sörjande människor. Processen ut mot Graceland-kyrkogården var två kilometer lång. På Joe Hills egen begäran brändes hans kropp till aska. Askan lades i många små kuvert för att första maj året därpå spridas för vinden i alla amerikanska stater utom Utah samt många andra länder världen över, även Sverige.

* * *

Arkebuseringen av Joe Hill och de många samtida och brutala attackerna mot fackföreningsrörelsen bidrog till att ytterligare radikalisera IWW.

Elisabeth Gurley Flynn rörde sig, liksom IWWs ledare William ”Big Bill”
Haywood i revolutionär riktning; båda vistades efter ryska revolutionen i
Sovjetunionen, där Haywood blev kvar. Gurley Flynn kom tillbaka till USA och
publicerade där år 1973 sin självbiografi, ”The Rebel Girl. An autobiography.
My First Life, 1906-1926”. Vid sin död 1964 var hon ordförande i det
amerikanska kommunistpartiet.

Sofia Karlsson får mig att längta efter Skärmarbrink

När vi fyllde 70 år, uppvaktades vi av bland andra Leif Karlsson. Bland det vi fick fanns senaste CDn med Sofia Karlsson, ”Visor från vinden”, med en hälsning från henne själv. Leif är Sofias pappa, och han och jag var en gång i världen arbetskamrater på Socialdemokratiska partistyrelsen. Vi har haft kontakt allt sedan dess.

Sofia är ingen uttalat politisk sångerska; hon är en underbar sångerska i skärningsfältet mellan folkmusik, visa och singing-songwriting (även av ett lite modernare slag), och det räcker för mig. Men jag noterar förstås med tillfredsställelse, att både den nämnda CDn och hennes succéartade skivdebut ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” innehåller sånger, som fanns i min gamla sångbok ”Upp till kamp!”, som säkert fanns i hennes hem under uppväxttiden.

I kväll hade jag det stora nöjet att i TV se ett nästan timslångt program med henne. Många av sångerna finns på hennes båda CD, och vad jag har skrivit om dem kan du läsa här respektive här, så slipper jag upprepa mig.

Men TV-programmet innehöll också nytt material, bland annat sånger skrivna av henne själv. Åtminstone en av dem, ”Skärmarbrink”, fick mig att längta efter ytterligare en CD med henne.

Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag känner mig uppriktigt förvånad över den ilska somliga ger uttryck för över att jag publicerar det jag tror är de rätta svaren till Melodikrysset. Är det så mycket att bli upphetsad över, att kanske några som inte kan så bra själva också får delta i utlottningen av de där priserna, vilka de nu är?

Själv har jag i årtionden roat mig på lördagsmorgnarna med att lösa Melodikrysset – familjen och nära vänner vet, att man absolut inte får ringa mig då. Det här gjorde jag långt innan bloggarna var påtänkta och jag själv så småningom kom på att man på sin blogg kunde kåsera om sina mödor med veckans kryss.

Jag skulle tro att en del av dem som jag har lärt känna i kulturlivet eller i politiken tycker, att mitt intresse för Melodikrysset är kufiskt – och jag kan hålla med om att där spelas en hel del som knappast är av något bestående värde. Men jag lyssnar ständigt på mängder av olika slags musik – blues, jazz, folkmusik, world music, klassisk musik, opera, visor, rock- och popmusik, dansmusik, schlager – och vet, att alla dessa genrer rymmer både god och dålig musik.

Jag har aldrig ens varit inne på tanken att skicka in mina (relativt ofta) korrekta svar på frågorna i Melodikrysset. För mig är det här en rolig lek under förmiddagskaffet. Jag testar mitt eget musikminne och min associationsförmåga, tävlar inte med någon annan.

Den som har granskat etiketterna på min blogg har säkert märkt, att där saknas Idrott. Föga förvånande (för mig): Jag tog skolans gymnastik med lek och idrott med en klackspark, har aldrig gått på idrottsevenemang eller läst tidningarnas sportsidor.

På väggen till friggeboden här i Öregrund sitter en piltavla. Jag har genom att kasta en omgång pilar då och då blivit ganska duktig men blir varje gång någon gäst grips av tävlingsfeber lika fnissig över den där lusten att besegra andra. Själv tävlar jag bara med mig själv.

Det gick milt talat bra för mig i skolan. När jag hade tagit studenten i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, kom en av mina lärare och sa, att jag hade fått det årets bästa studentbetyg. Själv har jag aldrig brytt mig om att kolla.

Med den här livsinställningen är det ganska naturligt, att jag har tagit till mig den politiska åskådning, som framhåller värden som solidaritet och jämlikhet; jag har, som ni vet, sen unga år varit socialdemokrat. I det här ligger också, att jag ogillar kapitalismens ständiga tävlan. Jag tror till och med, att den befrämjar människornas sämsta sidor.

Själv har jag en helt annan människosyn: Människor är inte utbytbara och kan därför inte tävla med varann på samma fält. Jag vill bygga ett samhälle, som får människor att individuellt växa, i vilket också ligger att de kommer att bli olika varandra.

Ett samhälle där människor bringas att växa och bli individer måste i stället konstrueras så, att medborgarna med sina ganska olika förmågor ges uppgifter som passar dem, deras intressen, kunskaper och kapacitet, inte så att de tvingas in i tävlingssituationer, där många helt naturligt är fullständigt chanslösa.

Det jag pläderar för, och har pläderat för i hela mitt någorlunda vuxna liv, är demokratisk socialism.

Melodikrysset nr 1 2008

Eldeman sa, att dagens melodikryss var knepigare än det förra, och det håller jag med om. För min del blev det en hel del googlande, men jag tror att jag till slut har löst det rätt.

Jag höll på att få hjärnstillestånd redan på första frågan, den med fanfaren, men svaret på frågan vad man får uppleva efter den, måste rimligen vara film. Den där fanfaren körs väl på biograferna?

Även frågan om instrument och deras antal visade sig vara knepigare än jag först trodde. Instrumentet var trombon, det var enkelt; jag har ju hört den här låten i radio. Men hur många var de? Till slut kom jag på svaret, sjuttiosex. ”Sjuttiosex tromboner”, ”Seventy-six trombones”, fanns med i en musikal från 1957, ”The Music Man” av Meredith Willson, har jag googlat mig fram till.

Krysset innehöll också ett antal låtar och artister, som jag för egen del inte har något förhållande till.

Ett exempel är Agnes, här med ”Champion”. Hennes namn känner jag ändå till; visst har hon väl redan tidigare förekommit i Melodikrysset?

Inte heller hade jag tidigare hört ”It’s In the Rain” – men också Enya känner jag åtminstone till.

Det senare gäller även Ozzy Osbourne (man har väl haft barn i yngre tonåren i huset). Men tro för den skull inte, att jag tidigare hade hört hans duett ”Changes” med dottern Kelly – henne hade jag inte ens hört talas om.

Jag hade för all del inte heller hört Jonas Otter, men i det här fallet förstod jag, att den han sjöng duett med i ”When Love Says Goodbye” var Tone Norum – som jag däremot har hört förut.

Som en övergång till det för mig lätta kan vi ta svaret på frågan vem som sjöng ”Who Will the Next Fool Be”. Jo, Tom Jones, mycket riktigt en slitstark artist, för att citera Eldeman.

Ännu mer slitstark är väl Owe Thörnqvist, som jag till och med personligen känner. Och visst har jag hört hans ”Albin och Pia”, många gånger till och med.

Slitstark, just i Melodikrysset, är också Benny Anderssons ”Cirkus Finemang” med BAO. Den här textlösa låten hör rimligen hemma i ett tält, närmare bestämt ett cirkustält.

Slitstark var väl just det som Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” var. Den spelades i dag i en finsk version, men visst kommer vi ändå i håg den svenska texten, där han hade en nos av garn.

Allra sist tar jag i dag de frågor, som många yngre lyssnare kan ha haft svårigheter med.

Max Hansen var det som sjöng ”Åh, Louise”. Den är hämtad ur ”En förtjusande fröken”, och musiken är skriven av Ralph Benatzky.

Dagens operafråga skulle besvaras med Guiseppe Verdis ”La Traviata”.

Populärmusikklassikern, slutligen, var ”Säg det i toner”. Den förekom i en av de tidiga svenska ljudfilmerna, med samma namn och från 1929.

Sånger av Vysotskij med Fria Proteatern

Jag har tidigare skrivit om Dan Fägerquist och hans tolkningar av den ryske sångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980); den som vill veta mer om Vysotskij och hans sånger kan lämpligen söka på Fägerquist under Kulturspegeln, Musik, så slipper jag upprepa mig.

Dan Fägerquist har kvalitéer som vysotskijtolkare, men jag kritiserade honom för att ha politiskt friserat Carsten och Ola Palmaers mycket trogna svenska tolkning av Vysotskijs ”Vargjakten”.

Den finns nu, tillsammans med bröderna Palmaers övriga vysotskijtolkningar, tillgänglig i sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten” (Karneval förlag, 2007). I den ingår hela 48 sånger av Vysotskij, texter med ackord och noter (notskrift av Stefan Ringbom). Carsten och Ola Palmaer har skrivit två förord till boken, ett från 1986 (boken utgavs i sitt ursprungliga skick av Ordfront i samband med att Fria Proteatern först satte upp sin föreställning med sånger av Vysotskij på Scalateatern i Stockholm) och ett för den här utvidgade nyutgåvan. Bröderna Palmaer är mycket skickliga i sina tolkningar av Vysotskijs sånger, men de ger i de här båda förorden också en fullkomligt lysande introduktion till Vysotskijs sångskapande och den tid och det samhälle de tillkom i.

Med boken följer en CD med material ur Fria Proteaterns föreställning, jämfört med den tidigare skivversionen (CBS 1987) utvidgad med fyra sånger och tre talade inslag.

Men märk alltså, att boken innehåller långt fler sånger än de som finns med på skivan med Fria Pro.

Sammantaget är boken och CDn något av ett måste för oss som rör oss i skärningspunkten mellan musik, teater, poesi och politik.

Jag har tyvärr inte sett Fria Proteaterns föreställning, varken när den ursprungligen sattes upp eller när den relativt nyligen återkom. Problemet med alla liveupptagningar från teatrar är att den magi som skapas på scenen sällan fullt ut kan föras över till CD (som ju bara är en ljudupptagning). Missförstå mig inte – jag tycker att CDn är mycket bra, men jag anar, att teaterpubliken fick en ännu häftigare upplevelse.

Jag blir starkt medveten om det här, när jag läser Tofe Ellefsens entusiastiska recension i DN 1986. Hon noterar att Vysotskij själv var skådespelare och framhäver mycket riktigt Tomas Bolmes insatser på scenen. Och också jag faller till föga inte bara inför Vysotskijs text utan också Bolmes framförande i till exempel ”Balladen om barndomen” och ”De glödande bastun”, som båda har beskrivande, läs gärna teatrala inslag. Men jag undrar hur det skulle ha varit att dessutom se Bolme göra de här numren på scenen.

Ellefsen lyfter i övrigt fram främst Stefan Ringbom, ”tveklöst sångaren i det här gänget”. Också där är jag beredd att understödja hennes omdöme. Ringbom gör en utmärkt ”Vargjakten”, men jag skulle också vilja nämna ”Dina ögon är som knivar” (med Pär Lindblom på bluesmunspel), ”Kupolerna” (görs, trots att texten handlar om tsar Peters Ryssland, som bluesig rockballad) och inte minst ”Ninka”, en skitig och fantastisk kärlekssång i den ryska tjuvballadtraditionen.

Jag har i min förra artikel om Vysotskij skrivit om honom i hans egenskap av politisk dissident, och jag ska nedan återkomma till temat. Men man ska kanske tillägga, att hans perspektiv var mångfacetterat: han vågade se sovjetsamhället i alla dess aspekter.

Jag har själv hört ingermanländska vänner, som själva var med. beskriva tyskarnas belägring av Leningrad med alla dess fasansfulla aspekter: isande kyla, svält, kannibalism. Det är därför värt att notera, att den dissidentstämplade Vladimir Vysotskij i sin sång ”Jag växte upp under Leningrads belägring” (här sjungen av Elisabeth Nordkvist) närmast framstår som sovjetisk patriot.

Men dissident var han lika fullt, inte bara i ”Vargjakten” och ”Bodaibo”; ni hittar texterna i min förra recension under Kulturspegeln, Musik.

Jag ska nöja mig med att ge exempel från två av sångerna på CDn och i sångboken.

I ”Balladen om barndomen” berättar han om ”nätterna för längesen då landet var ett fängelse, / då var det en historisk tid, då var det en hysterisk tid, / de tog folk när de viskade, de tog folk när de älskade”.

Längre ner i texten hittar man följande replikväxling mellan två föräldrar: ” – Hur mår sönerna? Saknade, förmodligen stupade. / och dina? – En i Magadan och en i Vorkuta.”

Och så en bild ur vardagslivet:

Vitkas farsa bygger tunnelbanan
det är bättre där än i vårt hus.
Våran korridor tar slut mot muren
men en tunnel leder ut i luft och ljus.

Så långt barndomsminnena.

”Den glödande bastun” inleder Vysotskij med

Elda bastun! Låt ångorna blända mig,
bär mig långsamt bortom vett och förnuft!
Gör mig rusig och saligt förgiftad
med brännande, renande luft.

Jag ska sitta på översta laven
långt från mänskornas skitiga spel.
Elda väggen till glöd, värdinna,
elda tvivlet ut ur min själ.

”Jag vill glömma mig själv och mitt liv”, sjunger sångens jag, och han har skäl; han är en av de många, många som fördes till Sibirien:

I träsket och i gruvorna
åt vi stendamm och drack vår gråt.

– – –

Slå en skopa på de glödheta stenarna,
jag vill glömma mitt liv och mig själv.
Jag fick nog av de iskalla dimmorna,
ge mig dimma som bränner som eld.

Jag var oskyldig, jag blev benådad,
men vem ger mig tillbaka mitt liv?
Och jag piskar bröstet med riset
på mitt arv från en dyster tid.

Just den här insikten – att inga rehabiliteringar i världen kan ge de hundratusenden, ja miljoner, som i den ena eller den andra meningen berövades sina liv, deras liv tillbaka – skulle jag, via Vladimir Vysotskij, vilja förmedla till dem som tror, att det ena eller det andra slaget av ett ”högre” mål skulle kunna rättfärdiga att man offrar människor för att nå detta mål.

Djur i dur med Povel Ramel

Povel Ramel-fan som jag är sen unga år, har jag haft mycket att glädja mig åt sen nyårsafton och framåt. På nyårsafton sände TV 1 en mycket bra prat- och musikshow med Povel, ”Povel à la carte”, inspelad på Maxim så sent som våren 2007, alltså från det år då Povel dog. Povel intervjuades av vissångaren Stephan Lundin och gav sen, assisterad av Backa Hans Eriksson, bas, Mikael Ramel, gitarr, och Niklas Sundén, piano, samt – icke att förglömma – sig själv på piano, musikaliska och verbala smakprov från hela sin långa karriär.

Också Povels personrika och påkostade ”TV-persiflage” från 1976, ”Semlons gröna dalar”, har synts i TV, närmare bestämt i TV 2.

Själv tyckte jag ”Povel à la carte” var roligare, men jag missar sällan en chans att se och höra Povel Ramel.

I TV hörde jag nu Povel Ramel framföra också några av sina mindre kända alster, exempel på det märkliga sångmaterial som ingår i samlingen ”Djur i dur” (Pygmé musikförlag AB, 2001) – den hade hustrun med närmast profetisk framförhållning gett mig i julklapp. Den här samlingen, enligt underrubriken ”en oumbärlighet för barn i alla åldrar”, innehåller texter, noter och ackord – samt en CD (Pygmé CD 010925), där Povel med viss assistens av sonen Mikael framför alla de här egenartade sångerna, till formen – men bara till formen – en smula släkt med alla välkända barnvisor om björnar i blåbärsskogen, vita lamm och små grodor.

Av den här släktskapen ska man inte låta sig lura. De huvudagerande i de här sångerna är nämligen varken gulliga eller älskade; jag talar om ”Acke Asgam”, ”Garry Gråsugga”, ”Tviggie Tvestjärt”, ”Fulvia Fästing”, ”Kalle Kobra”, ”Rulle Råtta”, ”Lilla lustiga lus” med flera.

Någon gång, som i ”Låt leoparden vara kvar i leoparden”, kan texten ha ett budskap:

Låt leoparden vara kvar i leoparden!
Åsså låt ozeloten förbli ozelot!
Se till att varje utter
slipper strippa och få hutter!
Man blir butter varje gång man tvingas tänka på’t.

Men oftast handlar texterna om kryp som har svårt att vinna mänsklighetens sympati, till exempel tvestjärten:

Lilla Tviggie Tvestjärt sov i Mormors öra
In där kom ett finger för att göra killekill
Men örats gång var alltför lång och fingret alltför kort
För varje litet killekill drog sig Tviggie längre bort.

Obehagligt nog? Då har jag ändå inte citerat visorna om Kalle Kobra, Rulle Råtta, Fulvia Fästing och Acke Asgam.

De flesta av de här sångerna hör musikaliskt inte till Povel Ramels mästerverk – ”Rulle Råtta” skulle, tvärt emot det som Povel hävdar i sin introduktion, ha varit mycket långt från att vinna eurovisionsschlagerfinalen, om den hade lanserats där. I ett fall, ”Visa i Kråknedan”, använder sig dock Povel av samma fantastiska melodi som ingick i hans ”The Birth of the Gammeldans”. I ett annat fall, ”Har’u sett min lilla stumpert”, har melodin drag av tjugotalsjazz – men annars hör de här låtarna absolut inte till de många av Povel vilka snabbt har fäst sig i melodiminnet.

Någon gång, som i ”Till havsbandet”, kan Povels ordekvilibristik kring fiskar och fåglar föra tanken till slagnummer som ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, men också en poveldiggare som jag måste medge, att flertalet av de här sångerna mest känns bisarra. Jag noterar dessutom till min egen förvåning, att de har skrivits under Povels hela karriär – han måste alltså, ända från början, ha haft en dragning inte bara till det galna utan också till det makabra.

Däri, och också ibland i sitt sätt att själv ackompanjera de här sångerna på piano, är han en släkting till Tom Lehrer. Det är särskilt tydligt i två låtar, ”Acke Asgam” och ”Ge dem lite sympati”.

Povel Ramel var ju en man som friskt blandade olika musikaliska stilar och influenser, så varför skulle han inte ha kunnat inspireras också av Tom Lehrer?

Har någon annan varit inne på just det här spåret?