Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

Melodikrysset nummer 1 2011

I dag började Melodikrysset mycket lätt, med ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and the Comets. Jag var ju i tonåren på den där tiden när rocken kom till Sverige, i det här fallet med filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”, 1956).

Men det fanns också saker jag fastnade på. Det tog till exempel en oändlig tid för mig att komma på att den melodi – välkänd för mig – vi i dag hörde med Flaco Jiménez var den som Anita Hegerland hade framgång med på Svensktoppen 1970: ”Mitt sommarlov” hette den då.

Rihanna, ursprungligen från Barbados men nu verksam i USA, var det som sjöng ”Only Girl In the World”. Också det tog det en stund att komma på.

Den religiösa världen är väl inte direkt min, men det har inte hindrat mig från att lyssna också på musik med religiös anknytning.

Dit får man väl räkna musikalen och filmen ”Jesus Christ Superstar”, ur vilken vi i dag fick höra ”I Don’t Know How To Love Him”.

Åsa Bodéns förhållande till religionen vet jag inget om, men religiös anknytning har onekligen den organisation, YMCA, som i originallåten besjöngs på engelska av The Village People. För den svenska versionen stod Björn Skifs och Byfånarna.

Ett slags fläkt från den religiösa världen, fast bullersammare, har också ”Hard Rock Hallelujah”, som finska Lordi (Gud med finsk böjning) vann Eurovision Song Contest med 2006.

Och med den jämtländska brudmarsch vi dess förinnan hörde rörde vi oss väl också i en ceremonivärld, som åtminstone förr hade religiösa förtecken.

”Tro på mig” handlar däremot inte om gudsdyrkan. Vad Elvis Presley, som gjorde originalet, tänkte på framgår tydligare av den amerikanska titeln, ”Can’t Help Falling In Love”.

Till samma välkända tema i sångvärlden anknyter också ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”, likaså Evert Taubes Burns-översättning ”Min älskling du är som en ros”.

”La Bamba” är ju en välkänd och medryckande låt – men inte tyckte jag att den version vi hörde i dag, med Los Lobos, var den bästa av dem.

Och visst gillar jag Babben Larsson – som komiker. Men hennes insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” kunde jag ha varit utan.

Men man ska inte tjura. Man kan till och med bli uppmuntrad av att lyssna på en massa döda, som när Sune Mangs, Martin Ljung och Anna Sundqvist tillsammans gjorde Povel Ramels klassiska ”Ut i skogen ska vi gå” i TV-serien ”Semlons gröna dalar”.

Ack om det ändå vore sommar med gröna dalar!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trettondagskonsert och middag för Karin, 90

I höstas firade vi att Birgittas faster Karin Dahl blev 90. Jag har tidigare skrivit om denna märkliga kvinna: pedagog, beläst och radikal, vid denna höga ålder fortfarande engagerad i mindre lyckligt lottade medmänniskors rättigheter och välfärd.

Syskonbarnen Dahl med respektive plus vår Anna, som var en av idégivarna, uppvaktade Karin i musikens tecken: hon fick en trettondagskonsert i vårt Musikens hus i 90-årspresent. Det vill säga, konserten ägde rum redan på trettondagsafton.

Tanken var att vi som var med om den här presenten alla själva skulle vara med på konserten, och sen var samtliga bjudna på middag hemma hos oss. Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica var tyvärr upptgna på annat håll, men faster Karin omgavs av oss övriga: Birgitta och mig, Karin (jo, en till!) och Hasse, Ragnar och Gunnel och så alltså Anna och Enver.

Flera av de nämnda, bland dem Enver som själv är musiklärare, hade tidigare inte varit på vårt Musikens hus – de bor inte i Uppsala – så det var en upplevelse i sig för dem redan att se den här vackra byggnaden och från dess översta våning blicka ut över staden och dess ljus. Programmet, med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Karl-Magnus Fredriksson (baryton) och Miriam Treichl (sopran) som sångsolister, var sådant att det kunde tilltala en publik med lite olika kunskaper och förutsättningar, men det faktum att man spelade idel välkända nummer, till stor del ur operettrepertoaren, hindrade inte att det fanns inslag av virtuositet i både sångnummer och spel.

Som sagt, programmet var säkert utvalt med tanke på att det var fest och trettondagsafton: ouvertyrer och sångsolonummer (plus ett par duetter) spelades ur Mozarts ”Figaros bröllop”, Nicolais ”Muntra fruarna i Windsor”, Kalmans ”Bajadärerna”, ”Grevinnan Mariza”, ”Csardasfurstinnan” och ”Cirkusprinsessan”, Lehárs ”Giuditta” och ”Glada änkan” samt Strauss den yngres ”Läderlappen” och ”Zigenarbaronen”.

Alltsammans lättsamt och elegant, i några av numren dessutom med det slag av musikaliskt djup verket medger.

Hemma i vår fortfarande julpyntade lägenhet hade Birgitta förberett en bättre middag: som förrätt en gudomligt god skaldjurssallad och som huvudrätt köttgryta på kalv, kycklinglever och kantareller; dessutom serverade hon som mellanrätt lite av min estniska julsylta. Vi avslutade med mandelmusslor, hallon från Öregrund och så vispgrädde plus kaffe.

Hasse skjutsade hem faster Karin, innan han skjutsade hem vallentunaborna.

I dag använde jag en stor del av förmiddagen till att diska.

Bob Dylan som blues- och folksångare

Cynthia Gooding minns jag bland annat från Elektras och Folkways’ magnifika LP-samling ”The Folk Box” (EKL-9001, 1964). I början av 1960-talet gjorde Gooding, själv alltså folksångerska, en serie folkmusikprogram för den radikala radiostationen WBAI, och den 11 mars 1962 hade hon bjudit in den mycket unge Bob Dylan för att samtala med henne och sjunga. Alltsammans finns nu utgivet live på CD. Denna mycket tidiga dylaninspelning har fått sitt namn efter radioprogrammet, ”Folksinger’s Choice” (Left Field Media LFMCD 501, 2010).

Dylan, då fortfarande inte särskilt känd, kom från samma trakter som Gooding, men de kände ursprungligen inte varandra – dock hade de vid det här laget träffats, i samband med en av hennes konserter i Minneapolis.

Det intressanta och nästan sensationella med det här radioprogrammet är att Dylan i huvudsak sjunger sånger ur den traditionella blues- och folksångrepertoaren. Redan då hade han i och för sig börjat göra adaptioner och bearbetningar av andras låtar, så man ska inte låta sig förledas av att han ibland står som upphovsman, ibland som arrangör.

Här möter vi således en tidig version av hans ”The Death of Emmett Till”, vars text handlar om rasism i 1950-talets Mississippi, men i radiointervjun medger han, att han har lånat melodin från Len Chandler. ”Standing On the Highway” är bra deltablues, men den liknar åtminstone två låtar av Robert Johnson. ”Roll On, John”, här gjord som hörvärd blues, har vi tidigare hört som bluegrass med Mike Seeger. Och den avslutande ”Hard Times In New York Town” har en tydlig återklang av en låt som finns med på Harry Smiths berömda (och på CD återutgivna) Folkways-antologi ”Anthology of American Folk Music”.

Missförstå mig inte: jag vill inte anklaga Bob Dylan för någonting alls. Men hans musik var redan från början full av elegant utförda stölder, inlån och citat. I intervjun medger Dylan beredvilligt detta.

Annat på den här CDn med material ur radioprogrammet redovisas rakt som verk av andra. Och eftersom Dylan själv upprepade gånger har medgett sitt beroende av Woody Guthrie, är det kul att här få höra en bra insjungning av Guthries ”Hard Travelin’” med Dylan på gitarr och munspel.

Kul också att få höra Dylan göra en hel rad låtar av gamla bluesmästare: Bukka Whites ”Fixin’ To Die”, ”Smokestack Lightning” av Howling Wolf och ”Baby Please Don’t Go” av Big Joe Williams. Robert Johnson är redan nämnd.

Över huvud taget är det intressant och slående, hur påverkad den unge Dylan är av en äldre folkmusik- och bluestradition. På den här skivan hittar man till exempel både Jug Band-musik och en traditionell fängelseballad, upptecknad av Alan Lomax – även om den senare kom till Dylan via Ian & Sylvia, för övrigt rikligt representerade i min skivsamling.

Man får tacka sonen, Matti, som gav mig den här CDn i julklapp. Han förstår att den här CDn är full av amerikansk musik av det slag som intresserar hans farsa. Och som farsan kan en hel del om.

För dem som skaffar den här CDn kan jag – apropå namn som nämns i mapptexten – berätta att jag har ett antal av de blueskompilationer Sam Charters gjorde för Folkways i den amerikanska södern och att jag till och med har träffat Izzy Young – fast det var här i Sverige.

Melodikrysset nummer 52 2010

Dagens melodikryss var nummer 52 i 2010 års serie men sändes på nyårsdagen, alltså just i 2011 års begynnelse.

Anders Eldeman varnade för att det innehöll knepigheter, i mitt fall fall dock bara Britney Spears, eftersom hon inte hör till de artister jag brukar lyssna på. Jag ändrade inte inställning efter att ha hört henne i ”Out From Under”.

Vad lyssnar jag på då?

Stefan Sundström finns komplett i min skivhylla, så jag har förstås också senaste CDn – du hittar till och med recension ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst kände jag genast igen hans ”Boy Boy ville sjöman bli”.

Hasses & Tages revyer har jag på video och DVD, och Birgitta och jag såg på sin tid ”Glaset i örat” på scen. Det här lätt ekivoka numret heter ”Efter kaffet”.

Mera revy: vore jag lika gammal som Ernst Rolf vore jag död, men visst har jag många gånger hört hans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Den svenska texten skrevs 1917 av signaturen Karl-Ewert (Christensen), och den sjöngs alltså in, för övrigt i London, av Ernst Rolf. Det engelska originalet, från 1915, skrevs av Felix L Powell (musik) och George Asaf (text) och hette ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”.

Känd scenartist även här i Sverige var på sin tid dansken Max Hansen, som vi här hörde i ”Det måste vara underbart” ur operetten ”Värdshuset Vita Hästen” (1930) med musik av Ralph Benatzky och där Hansen spelade kyparen Leopold.

TV-serier är lite grann av vår tids operetter. En svensk sådan var ”Hem till byn”, som vi i dag skulle gräva fram ur minnet med hjälp av Jan Johanssons musik.

Ett slags hem till byn-känsla ger också en låttitel som ”Laxå”, vars amerikanska förlaga, ”Jackson”, dock är vida mer känd i den version som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde.

Det leder oss över till ytterligare en försvenskning. I Disney-kavalkaden på julafton, som jag naturligtvis såg även i år, finns ett avsnitt ur ”Djungelboken”, där Beppe Wolgers har lånat sin röst åt björnen Baloo. Men när vi, som här, hör Baloo sjunga, är det i stället Rolf Bengtsson vi hör. Vi talar nu alltså om den svenska versionen.

Thore Skogman skulle väl, om han hade levat och fått uppleva den sittande högerregeringen, ha utropat ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”, men nu var det ju hans ”Jämtgubben” vi hörde, som söker bot mot sin svåra förkylning på ett apotek. För övrigt befinner sig Thore, liksom för övrigt Beppe och Roffe, i sin himmel eller vart nu deras tro ledde dem.

Kay Pollak gjorde på tal om det en sevärd film med titeln ”Så som i himmelen”; Birgitta och jag såg den med uppskattning. I den förekom ”Gabriellas sång”, som sjöngs av Helen Sjöholm.

Jag uppskattar också Bo Kaspers orkester och tycker att deras ”Cirkus” är en hörvärd låt. För övrigt har jag allt sedan barndomen en i dag politiskt inkorrekt kärlek till cirkus, även cirkus med dresserade djur.

Evert Taube älskar människor i det här landet oavsett åsikter i övrigt, politiska och andra. Och det med all rätt. En av hans älskansvärda visor fick vi höra i dag, ”Linnea”. Till henne har visans jag skrivit ett brev och fått svar ”den nittonde i denna månad”.

Fast där är vi ju inte riktigt än.

God fortsättning så länge!

* * *

En läsare påminner mig om att jag tycks ha glömt bort att redovisa svaret på den allra sista frågan. Jo, så var det, och det var en ren lapsus. Vi hörde ”La Dolce Vita” med After Dark, således en Drag Show.

Det här var 2011 års allra första misstag. Det kommer säkert flera!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I snöriket

Jag genomför just nu en serie hälsokontroller. I morse var jag på hjärtkliniken på Akademiska och fick pacemakern kontrollerad – den och därmed hjärtat fungerar som de ska. Jag fick också lämna en rad blodprover inför ett nytt besök där efter trettonhelgen. Jag är även kallad till återbesök hos min husläkare hemma i Svartbäcken för en bred koll av hälsan. Men jag kan redan nu själv meddela att mina blodsockervärden i dag generellt ligger påfallande lägre än de gjorde för något år sen.

Från Akademiska tog jag mig ner till Uppsala C: köpte där tidningar och åt frukost; jag skulle nämligen infinna mig på Akademiska på fastande mage. Kallelsen från Akademiska hade haft som följd att vi inte kunde åka ut till stugan i Öregrund riktigt så tidigt som vi brukar inför nyår. Jag visste ju inte när jag skulle bli klar på sjukhuset, så vi hade inte kommit överens om att samordna vår utresa. Men när jag kom till 811ans hållplats, stod Birgitta där med sin packning och väntade även hon på bussen.

Det Öregrund vi anlände till är ett snörike. I parker och på vändplatser har plogbilarna skapat veritabla berg av snö, och jag har aldrig någonsin tidigare sett så mycket snö på vår tomt; längs gatan är det bitvis snö över staketet, så där som det var i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Till vår smala lycka – vi är ju gamla och skröpliga numera – hade Birgitta kommit överens med en yngre och mycket raskare man, bosatt här i Öregrund, om att – givetvis mot betalning – snöröja runt grinden och längs gången upp till huset. Det här har dess bättre inte behövt göras med skottning – vi äger en ganska kraftig snöslunga, som han har kunnat använda.

Medan huset värmdes upp till beboelig temperatur, gjorde vi de nödvändiga ärendena: gick först till Konsum och fyllde på i det ganska tomma kylskåpet och tog lite senare också en tur till Systemet. Vi hälsade på föreståndarna på båda ställena, och jag käftade som vanligt vänligt med Annica på Konsum.

Här i Öregrund känner vi oss hemma och välkomna.

Och Birgitta har, med hjälp av lite julsaker och några buketter på Konsum inköpta tulpaner, skapat en helgstämning, varmare än den som råder ute i den översnöade trädgården.

Böcker, skivor och videofilmer har vi också med oss.

Tröstsånger för socialdemokrater

Det ordnar sig alltid

Text: Fritz Gustaf (= Fritz Gustaf Sundelöf)
Musik: Fred Winter (= Sten Njurling)

Att lyckan kommer, lyckan går är allom välbekant
och att det efter regn blir solsken, det är också sant.
Är himlen grå, var glad ändå, du vet ju käre vän,
i morr’n så tittar solen säkert fram ett slag igen.

Det ordnar sig alltid
om man tar’t som det kommer,
man ska aldrig sörja.
Nej, se på mej!
Mot härliga tider
ska vi gå vad det lider
och livet ska börja
för dej och mej.

En fin affär i livet är att jämt ha gott humör.
Jag skrattar jag, om det den dag har hänt mig nån malör.
Ja, även om en åskby kom nån gång, vad gör väl det,
om sol man har i hjärta och i sinn, så går det med.

Det ordnar sig alltid…

Om du förstår att leva rätt och ej försmår ett skämt,
så har du solsken på din väg igenom livet jämt.
Är kassan skral, gör ej ett skal. Om man är humorist
tar man det lätt, ty hur det är, så vet man dock till sist:

Det ordnar sig alltid…

Den här sången framfördes av Sigurd Wallén och Bullen Berglund i filmen ”Lyckans gullgossar”, 1932.

* * *

Ett glatt humör

Text: Jokern (= Nils Perne)
Musik: Sven Arefeldt

Varför ska vi gå och önska guld och ära,
det är så tungt att bära
och blott besvär.
Söka att gripa lyckan fatt,
den är så nära
och du är mer än millionär.

Ett glatt humör
är mer än pengar,
mer än all världens rikedom.
På livets evigt gröna ängar
står alltid lyckan då i blom.
Ty om du ler mot hela världen,
ler hela världen som ett solsken mot dej…
I dina spår
vi går
och sjunger.
Vad kan man mera önska, säj?

Den här sången sjöngs in av Alice Babs 1940.

Bogart och Hepburn i en klassisk film

C S Foresters roman ”Afrikas drottning” (”The African Queen”, 1935) har jag aldrig läst, men om jag inte minns fel, lästes den av många andra killar som gick i realskolan samtidigt med mig. I vart fall var hans Hornblower-böcker mycket populära bland realskolekillar under den här perioden. Forester har också skrivit manus till filmen om kapten Blod.

Filmversionen, också den kallad ”Afrikas drottning”, gick upp på de svenska biograferna 1952. Det amerikanska originalet, ”The African Queen” med John Huston som regissör, premiärvisades i USA runt årsskiftet 1951-1952. Den fick en Oscar, dock inte för regi. Humphrey Bogart fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, rollen som den oborstade, skäggige och gindrickande ångbåtsföraren Charlie Allnut.

Den här filmen har två stora roller. Historien startar på en brittisk missionsstation i östra delen av dåvarande belgiska Kongo, och vi möter där till att börja med missionären Reverend Samuel Sayer (Robert Morley) som dock dör efter efter ett tyskt anfall på missionsstationen – den bränns ner, och kongoleserna som bor där förs bort – och så hans syster Rose (Katharine Hepburn).

Det här med det tyska anfallet måste förstås förklaras: Tiden för filmens handling är första världskriget, då Tyskland var i krig med bland andra Belgien och England. Tyskland hade vid den här tiden en koloni i östra Afrika, Tanganjika, det som i dag är känt som Tanzania. I det djungel-, flod och sjöområde (Victoriasjön) som filmens handling utspelar sig i, finns utöver de nämnda länderna (på den tiden alltså koionier) också den dåtida brittiska kolonin Uganda.

Charlie, alltså spelad av Bogart, är benägen att helt enkelt hålla sig undan tyskarna med sin båt: han kan alla vattenvägarna och har rikligt med proviant, däribland gin och rökverk, ombord. Men Rose, spelad av en Hepburn i långa kjolar och hatt, visar sig ha ett mer krutfyllt temperament än man kunde ana av den lätt sippa missionärsminen: Hon ger sig fan på – men hon skulle förstås inte ha uttryckt sig så – att sänka det skepp tyskarna patrullerar sjön med. Charlies ångbåt har nämligen en last dynamit ombord.

Men först gäller det att ta sig dit, vilket inte är så lätt – det vet ångbåtsägaren Charlie. Men genom skicklig navigering – även Rose lär sig så småningom styra den här skorven – och mycket tur – änglavakt skulle de religiöst lagda säga – tar de sig längs flodens vindlingar, genom livsfarliga forsar och faror i skepnad av krokodiler, myggsvärmar och iglar ända ner till flodmynningen, där sjöns vida vatten öppnar sig – men där också deras tyska båtmål patrullerar. Den tyska båten ska de sänka med hjälp av ett par på stället av dem själva tillverkade torpeder – och här blir filmen möjligen lite väl fantasifull.

Det sista gäller också upplösningen, när våra båda hjältar har tillfångatagits av de slemma tyskarna på patrullbåten. Just som de ska hängas (efter att först ha vigts av den tyske kaptenen!), går den tyska båten på vraket av den torpedbestyckade skorven, som exploderar och sänker det tyska fartyget. Varvid våra engelska hjältar börjar simma mot det som kan förmodas vara Ugandas kust.

Kanske har jag nu uttryckt mig alltför vanvördigt. För jag måste avslutningsvis säga, att ”Afrikas drottning” genomgående är en både spännande och välspelad film. Och bättre än den dramatiska avslutningen är egentligen det psykologiska spelet mellan filmens hjälte och hjältinna, ett slags kammarspel på flodångare: två individer av motsatt kön, i begynnelsen med mycket olika erfarenheter och livsstil, förs av omständigheterna samman, och så slutar det som det ibland slutar, med attraktion och förälskelse. I det stycket är den här filmhistorien inte alls orealistisk.

* * *

I filmens eftertexter – Birgitta fick den på DVD i julklapp av Anna – upptäcker jag namnet Theodore Bikel. Han spelade en biroll, en av tyskarna.

I min ägo har jag sedan 1968 en LP med Theodore Bikel och Cynthia Gooding, ”Young Man and a Maid: Love Songs of Many Lands” (Elektra EKS-7109, 1956, i europeisk distribution 1960 genom tyska Telefunken). Bikel, född i Wien 1924 men från 1938 bosatt i Israel, arbetade efter andra världskriget med teater i London och blev under 1950- och 1960-talen en känd skådespelare i USA, bland annat på Broadway. Han har också gjort många skivinspelningar.

Julkalas före femton personer plus en hund

I går, på juldagen, hade vi vårt årliga stora julkalas. Vi var femton personer plus en hund, så vi fick knappt plats runt det stora matsalsbordet, trots att samtliga dess extraklaffar hade tagits i anspråk.

Från relativt närliggande Bärby hage kom Kerstin och Bo med Viggo och Klara.

Från Stockholms Söder kom Matti och Karin.

Och från Rinkeby kom Anna och Enver och så Annas döttar Sara, Amanda och Ella. Plus hunden Sudden.

Dessutom hade vi bjudit Annas pappa Bengt med hustru Inger att äta julmiddag med oss. De bor ett stenkast från oss, vilket var mycket praktiskt när Anna var liten.

Alla utom Sudden skulle ha julklappar, så det blev sammantaget många paket och så småningom mycket papper, vilket senare Sudden gillade särskilt mycket. Främst försöker vi förstås hitta roliga saker åt barnbarnen, men också till exempel jag fick julklappar. Säkert förvånar det inte någon, när jag berättar, att mina presenter till största delen bestod av böcker, skivor och filmer – en och annan av dessa kommer jag säkert att berätta mer om fram över.

I år hade värdparets barn försökt underlätta för sina åldrande föräldrar genom att ta med sig bland annat läsk/vatten och ett och annat ätbart till julkalaset. Jag tror inte att någon av de övriga misstycker om jag särskilt nämner att Kerstin hade med sig egenbakt sursött estniskt matbröd.

De minsta barnen, Klara och Viggo, satt med och åt en bra stund men tröttnade sedan på de vuxnas prat och började plocka fram och leka med sina julklappar. Klara fick hjälp av sin pappa att packa upp sina båda smurfbilar, men jag såg sen, att hon också nådigast lät storebror Viggo leka med en av dem.

Vi vuxna fyllde på tallrikarna om och om igen, först med den traditionella julmaten, sedan med Birgittas rostbiff och hasselbackspotatis, och så avslutade vi traditionsenligt med mandelmusslor, sylt men framför allt hallon och björnbär från vår trädgård i Öregrund plus vispgrädde; det bjöds även på hembakade kakor och pepparkakor under kalaset.

Över alltihop svävade julens glada gemenskap och frid och ro. Jag tror inte att det sas ett ont ord om något eller någon under hela kvällen.

Till slut var det dags för de flesta att åka hem till sitt, men Matti och Karin stannade kvar över natten.

Matti har i dag hjälpt Birgitta att köpa en ny dator i stället för en som är mer än halvdöd av ålderdomssvaghet. Och inte nog med det: han är kvar och hjälper henne att installera den.

Så skulle tomten titta in en gång till i dag och fråga ”Finns det några snälla barn här?”, skulle jag utan minsta tvekan svara:

– Ja!

Melodikrysset nummer 51 2010

Vi väntar hit barnen med sina respektive och så förstås barnbarnen på stort julkalas. Julklapparna är uppsorterade på person, men det återstår, trots att julmaten är lagad, en hel del kompletterande matlagning och framdukning – fast själva julkalasbordet är redan dukat av Birgitta. Trots allt detta har min snälla hustru låtit mig lösa Melodikrysset som vanligt.

Som alltid är det så, för mig liksom för alla andra, att det som ligger lite utanför det man normalt själv brukar lyssna på är svårast.

Själv fick jag googla lite innan jag kom på att det var Bon Jovi som sjöng ”I Wish Everyday Would Be Like Christmas”. Bon Jovi kommer från USA.

”Well, Well, Well” med (Amee Anne) Duffy hade jag heller inte hört tidigare.

Nå, jag hade heller inte hört den specifika Ellington-låt som spelades, men i det fallet var frågan urlätt: låten spelades på vibrafon.

Det roliga med Melodikrysset är att det sätter ens musikaliska bredd på prov. I ena stunden får vi höra Janis Joplin sjunga ”Mercedes Benz”. I den andra spelar Anders Eldeman Bach för oss.

Johnny Bode fick vi i dag höra i ”Jul i främmande hamn” – det var tur att vi slapp andra av hans ganska märkliga intressen och åsikter.

Själv känner jag mig åsiktsmässigt mer befryndad med både Astrid Lindgren och Tage Danielsson, ur vilkas ”Ronja rövardotter” vi hörde ett sångparti. Och på tal om Tage, den gamle radikalen: Ni missade väl inte hans och Per Åhlins mästerliga ”Karl-Bertil Jonssons julafton” i går kväll?

Och för att fortsätta lite på den politiska linjen: I Povel Ramels ”Gräsänkling Blues” spelar huvudpersonen bort familjens hembiträde, Anna. Numera behöver man inte gå omvägen över spel för att skaffa sig ett hembiträde. Man helt enkelt köper henne – hon heter Rut. ”Ring, ring”, som ABBA sjöng. Det enda man behöver är ett nummer.

Lite långsökt tyckte jag frågan var till den gamla barnvisan ”Bonden och kråkan”. Det är klart att vi förväntar oss att en bonde ska odla, men något direkt samband med den vingliga färden till furuskog har ju inte detta.

Dagens kryss började för övrigt med något högst barnanknutet, ”Do-Re-Mi” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”, filmad 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.

Ytterligare en film förekom i dagens kryss, och vad tror ni det var för film om inte en James Bond-film? Nå, det är inte bara Anders Eldeman som tittar på bondfilmer. Den sång vi hörde, ”Underneath the Mango Tree”, var hämtad ur ”Dr No”.

Ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens allra sista fråga. Här tog det åter igen en stund innan polletten för min del ramlade ner. Det handlade om ett klassiskt stycke, tillskrivet både Mozart och Brahms – i Mozarts version heter den ”Schlaf, mein Prinzchen, schlaf ein” och är alltså en vaggsång, inte en julsång. Men här i Sverige blev den julsång på 1970-talet, när Siv Pettersson sjöng in den med titeln ”Låt mig få tända ett ljus”.

Och då passar det väl bra att avsluta med att tillönska alla mina melodikryssmedlösare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.