Melodikrysset nummer 12 2012

Det mesta i dagens kryss var välbekant, och därmed lätt, för mig – jag fick egentligen inga problem förrän med allra sista frågan. ”Fame Factory” är inte sådant som jag har ägnat min tid åt. Men eftersom svaret såg ut att bli Emil, kunde jag ju googla på ”Fame Factory” och Emil, och då hittade jag namnet Emil Sigfridson. Han har mycket riktigt sjungit in ”Will You Ever Know”.

Lite förbannad på mig själv är jag för att jag inte kommer i håg titeln på melodin som utspelar sig i Venedig. Men det James Last spelade tilldrog sig där, på kanalerna, och det vi skulle kunna var att man där förflyttar sig medelst gondol, till vilken också hör en åra.

Lite lurig när det gällde frågeställning och svar var frågan kring ”With Or Without You” med U2. Gruppnamnet skulle vi översätta till U två – men om man uttalar U2 på engelska, får ju U en annan mening.

Lite lurigt var det också att spela ”Varm korv boogie” av och med Owe Thörnqvist på norska, ”Varm pølse boogie”. Jo, nog var det Owe själv som sjöng. Jag har träffat honom åtskilliga gånger, har en hel del av honom på skiva och har varit på hans senaste show.

Vid samma tillställningar, middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – på Uppsala slott, brukar jag träffa också Lasse Åberg. Och naturligtvis har jag sett hans filmer, bland andra ”Sällskapsresan”, där melodin vi hörde, skriven av Bengt Palmers, hördes.

Längre ut på den politiska högerflygeln fanns Charlie Norman – jag har hört honom, och nu tänker jag främst på mellansnacket, på moderatstämma, när jag var journalist. Men inget ont om Charlie som spelman. ”Ett litet hus på vårat land”, som vi hörde i dag, hör väl inte till det bästa han har gjort, men jag har njutit av hans spel både live och till exempel i radioprogrammet ”Schooldays” under min egen skoltid på femtitalet.

Under min skoltid var också ”Vid Färjestaden” en välkänd sång. Men på den tiden fanns ju inte Ölandsbron, vilket ju också låttiteln vittnar om.

Under gymnasietiden i Sundsvall fick vi läsa åtskilligt av Carl Michael Bellman, och senare gjorde Fred Åkerström fantastiska insatser för att tolka Bellmans sånger för nya generationer. (Fred sjöng förresten på den jättelika introduktionskonserten för min sångbok 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus.) Men här var det inte honom vi hörde utan en ännu yngre uttolkare av Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”, Joakim Thåström i Imperiet – jag har också deras skivor.

Också Thore Skogman har varit politiskt engagerad – skrivit en politisk sång, ”Härliga värld”, och turnerat tillsammans med Sten Andersson (s) – men oftare skrev han ju och sjöng sånger av typen ”Plättlaggen”, den som i dag skulle ge oss ordet lagg.

Till och med Evert Taube har ju skrivit åtminstone en politiskt engagerad sång, ”Änglamark”, en plädering för att värna vår miljö. Men naturligtvis är även han mycket mer känd för sånger som ”Sjösala vals”, ur vars text vi i dag skulle erinra oss Orrberget, som i sin tur skulle ge oss det eftersökta ordet orre.

Benny Andersson sågs nyligen på barrikaderna i kampen mot att förstöra miljön vid Slussen i Stockholm. Men hans och Björn Ulvaeus’ låtar har väl knappast brukat ha politisk tendens, även om ju deras ”Chess” utspelar sig i en blockuppdelad värld. Ur den hörde vi i dag ”I Know Him So Well” med Barbra Streisand. Här skulle vi också kunna att hon kommer från USA.

Ur ”Trollmors vaggsång” – ”När trollmor har lagt sina elva små troll” – går väl inte något politiskt att utvinna. Men jag har faktiskt under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen en gång hyllat en kollega på organisationsavdelningen med en egenförvanskad textvariant, där vederbörande ”har lagt alla ombudsmännen och bundit fast dem i svansen”.

Sen är det väl bara Loreen och ”Euphoria” kvar. Jag är inte jätteentusisastisk, men åtmintone refrängen sitter ju kvar i musikminnet, så lycka till!

Röda fanan ska mot seger gå. Och en halv seger i konstmuseifrågan

Birgitta och jag var på Uppsala arbetarekommuns årsmöte i går, ett möte som liknar många andra i sitt fack.

I fallet Uppsala är kanske ändå själva mötesplatsen ovanlig: Sen Folkets hus gick i konkan och byggdes om till galleria, har arbetarekommunen oftast sina möten i Missionskyrkan, i går i dess stora samlingssal med altarbild och allt. Där återupptogs också en gammal mötestradition inom arbetarrörelsen: Man ska sjunga kampsånger på mötena. Så med stöd av pianoackompanjemang av Erik Lundberg inledde vi med ”Arbetets söner” och avslutade med ”Internationalen”. För min del blev det här för andra gången på kort tid i just Missionskyrkan – förra gången sjöng vi de här sångerna på ett möte i Missionskyrkans egen regi.

Under årsmötet invigdes också arbetarekommunens nya fana, röd till färgen som sig bör. Och vad passade då bättre än att unisont sjunga sången om den röda fanan, den som i italienskt original heter ”Bandiera rossa”. Jag kan den sedan gammalt – jag hade med den både i italienskt original och i svensk översättning i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Båda texterna plus en alternativ översättning av Lars Forssell hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och där finns också en intressant kommentar från Lars Forssells son, Jonas Forssell.

Jag är inte ombud i representantskapet och brukar normalt inte yttra mig i debatterna, men jag är en mycket flitig mötesdeltagare. I går fanns emellertid en motion till årsmötet i en fråga jag brinner för, frågan om nytt konstmuseum i Uppsala, så jag gjorde ett undantag.

Jag har ett långt förflutet som kulturpolitiker i Uppsala: blev efter kommunalvalet 1966 invald i alla nämnder och styrelser som sysslade med kulturfrågor och lämnade det sista av dessa uppdrag, som ledamot av biblioteksstyrelsen, först när det nya (nuvarande) stadsbiblioteket stod klart. När jag sen efter alla år på Socialdemokratiska partistyrelsen gick i pension, föreslog mina kamrater i Svartbäckens socialdemokratiska förening, att jag åter igen skulle gå in i kulturnämnden, så jag har i två perioder, fram till senaste valet, fortsatt att arbeta med vår stads kulturpolitik och den här gången haft glädjen att se ett annat kulturpolitiskt projekt som vi diskuterade redan vid decennieskiftet 1960-tal och 1970-tal, Musikens hus, komma till.

Redan på den tiden fanns dock ytterligare ett, ännu i dag inte realiserat, kulturpolitiskt mål: Uppsala borde också bygga ett Konstens hus.

Sedan dess har vi fått leva med provisorier, det senaste förlagt till Uppsala slott. Besöksstatistiken där talar sitt tydliga språk. Det här museet drar betydligt färre besökare än motsvarigheter i ofta betydligt mindre städer, och jag är helt övertygad om att detta har sin grund inte i museiledningens kompetens utan i konstmuseets läge: Slottet (och museet) ligger högst uppe på en kulle, och den branta backen upp dit har inte bara jag, en snart 75-årig man med hjärtproblem, problem att ta sig upp för. Och framför allt: den här placeringen gör det helt osannolikt att nya och museiovana grupper, många av dem socialdemokratiska kärnväljare, letar sig fram till konstmuseet. Sen hjälper det inte hur vackra skisserna över det till stor del i borggården nedgrävda tänkta nya konstmuseet än ser ut. Konstmuseet måste placeras i de centrala delar av stan där folk spontant rör sig och där de, ibland av stundens impuls, kan lockas slinka in.

Det här var jag alltså uppe på arbetarekommunens möte och sa, tillade också att man inte ska inbilla sig att slottsalternativet kan bli avsevärt billigare för skattebetalarna – kanske blir det över huvud taget inte billigare.

Och se: det uppstod en livlig debatt i den här frågan, som inte alls visade på någon majoritet för styrelsens ställningstagande i motionsutlåtandet, att välja slottsalternativet. Så i slutet av debatten gick styrelsens föredragande, Erik Pelling, upp och modifierade styrelsens utlåtande över motionen till att, utöver slottsalternativet, också hålla öppet för andra lösningar. Nu hoppas jag på en balanserad bedömning i fullmäktigegruppen.

Middag för gamla departementsgänget

Ett tecken på att Birgitta under sin tid som minister lyckades skapa ett väl fungerande arbetslag är att hon och flera av hennes forna chefstjänstemän, däribland flera av hennes statssekreterare, fortfarande umgås. De brukar äta middag tillsammans, och då deltar förstås också makor och makar – det är så jag kommer in i bilden.

I går var det vår tur att stå för värdskapet.

Tyvärr är det förkylningstider, så det blev ett visst manfall, vilket å andra sidan var bra med tanke på Birgittas snart kommande hjärtoperation. Vi fick alltså återbud från Rolf och Monica Annerberg – Rolf var en av statssekreterarna, och även Monica arbetade på departementet – och även från Kerstin Heden.

Men Kerstins man Håkan Heden, som var den som arbetade på Miljödepartementet, kom, liksom Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, så också det nuvarande landshövdingeparet i Västerås, Ingemar och Ingrid Skogö.

Under samlingen i vår lägenhet tittade gästerna på vårt milt talat väldiga bibliotek, på vår stora skivsamling – Bob Dylan diskuerades senare under middagen på den högra bordskanten – och på konst och konsthantverk som finns i vårt hem.

Under middagen diskuterades egentligen förbluffande lite politik – om man inte dit räknar hungerkravallerna runt om i Sverige under första världskriget, händelser runt unionsupplösningen och min familjs öde under andra världskriget. Vi pratade också om allt från vårt Musikens hus till Melodifestivalen.

Birgitta hade, vägar jag hävda, lagat en superb middag.

Den började med vattenkastanjer insvepta i bacon, liggande på en bädd av sallat. Till det här drack vi vitt vin.

Till huvudrätt serverades stekt ankbröst med apelsinsås, hasselbackspotatis, sallad och creosa, en gudomligt smakande röra av tomater, färsk gurka och ättiksgurka, ett par paprikor, en röd lök, kapris, hackad persilja, dragon, dijonsenap, rödvinsvinäger och matolja. Det här hade fått stå och dra och ta smak i flera dagar i kylen, och det serveras alltså kallt till de varma bitarna av ankbröst och den varma hasselbackspotatisen. De flesta råvarorna till den här middagen är köpta i vårt Coop Konsum vid Torbjörnstorg, men ankbrösten hittade Birgitta i en liten lantmatsbutik på andra sidan Svartbäcksgatan, en butik som säljer lokala och ekologiska produkter.

Till huvudrätten passade det förstås bäst med rött vin.

Och så avslutade vi med min äppelkaka à la estnisk rabarberkaka, serverad med vispgrädde, starkt bryggkaffe och Tokaj Aszu.

Innan gästerna lämnade för kvällen hann det också bli en och annan calvados eller cognac.

I dag har vi ägnat oss åt att diska.

I september möts det här gänget igen, då på landshövdingeresidenset i Västerås.

Arbetets söner och Internationalen unisont sjungna i Missionskyrkan

I går kväll var Birgitta och jag inbjudna till Missionskyrkan för att i en mötesserie där, ledd av Lars Lindberg, berätta om nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen med tonvikt på deras musik.

Lars Lindberg inledde med att ställa frågor om vår personliga bakgrund, så jag fick berätta om både mina estniska rötter och om hur jag kom att dras till socialdemokratin. Birgitta berättade om sin, även politiskt, brokigare familjehistoria.

Birgitta har ju erfarenhet av båda de här folkrörelserna, men eftersom jag skulle koncentrera mig på arbetarrörelsens musik, berättade hon, när det gällde musiken, mer om nykterhetsrörelsens musiktradition.

Jag hade valt att som exempel på arbetarrörelsens musik berätta mer om de två mest använda sångerna, ”Internationalen” och ”Arbetets söner”, där ju den första är intressant också genom sin originalitet: en dikt som illustrerar centrala tankegångar i marxismen och dessutom med specialskriven musik. ”Arbetets söner”, som har text skriven av samme man som översatte ”Internationalen”, Henrik Menander, är typisk i ett annat avseende för tidiga arbetarsånger: den lånar sin melodi från en på den tiden ofta i skolorna sjungen sång, Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms ”Vindarnas kör”. Jag gav också exempel på en rad andra liknande musikaliska stölder.

Båda sångtexterna – jag delade också ut ”Internationalen” i dess fullständiga form – innehåller dessutom element av ett slag, typisk för sin tid och dess motsättningar, men måhända av känsligt slag för troende kristnas öron. Men jag berättade mer om detta – använde bland annat Joe Hill som exempel – och jag tror att jag lyckades få också dem i publiken som själva inte känner någon politisk sympati för socialismen att förstå bakgrunden till den här animositeten.

Så vi avslutade med att, unisont och till pianoackompanjemang, tillsammans sjunga ”Internationalen” – första och sista versen, precis som i dagens arbetarrörelse – och ”Arbetets söner”. Sånt kan man göra i en kyrka som håller den fria tanken och respekten för andras övertygelser högt!

Vi får väl se om Loreen hittar till Baku

Det blev alltså Loreen som vann schlagerfinalen med ”Euphoria” med dess öh-öh-öh-refräng. Fast hon verkar ju inte veta var Baku ligger, så det återstår att se om hon verkligen lyckas ta sig till Eurovision Song Contest.

Det gick ju inte så bra för de två svenskspråkiga bidragen, ”Mirakel” med Björn Ranelid och Sara Li och så ”Jag reser mig igen” med Thorsten Flinck. I det senare fallet la jag märke till skillnaden mellan hur de utländska juryerna respekive de svenska röstande la sina röster, och här anar jag de små språkens förbannelse: ska man fullt ut se ett tävlingsbidrags kvalitéer, måste man också förstå texten, särskilt om den som i det här fallet är meningsfull.

Nu kunde man förstås klara det här problemet också utan att tvinga alla att sjunga på engelska. Man skulle ju kunna ha Eurovision Song Contest-regler som föreskrev, att artisterna måste sjunga på sitt eget språk – i så fall kunde man ju texta översättning vid utsändningen. Det borde ju också bidra till mer av kulturell särart hos tävlingsbidragen.

Mozarts Requiem med Uppsala musikklasser

Ett evenemang med Uppsala musikklasser förde oss till Musikens hus för andra gången den här veckan.

Fördjupad musikundervisning hör till det jag anser det självklart att skolan ska erbjuda. Att resultatet av denna musikundervisning inte är av intresse bara för klasskamrater och familjemedlemmar fick vi bevis på i lördags. När Wolfgang Amadeus Mozarts ”Requiem” (1791) spelades vid en eftermiddagskonsert i Musikens hus, var musikerna mycket kompetenta och sångsolisterna – Karin Roman, sopran, Ivonne Fuchs, mezzosopran, Karl Rombo, tenor, och Jakob Högstrröm, baryton – högst hörvärda, men jag tror att de allesammans förlåter mig, om jag främst framhåller den ungdomliga kören: Uppsala musikklasser 9A ochg 9B samt årskurserna 1-3 i Katedralskolans fördjupade musikundervisning. Och dirigenten, David Anstey, måste ha lagt ner ett avsevärt jobb på att få proffsen och de ungdomliga amatörerna att låta så bra tillsammans.

Mozart arbetade med sitt ”Requiem” under senare delen av 1791, det år han dog, och hann aldrig fullborda sitt verk. Det finns spekulationer om hur mycket av detta ”Requiem” som egentligen skrevs av Mozart och hur myckket som kan ha tillagts av Franz Süssmayer. Hela sanningen lär vi aldrig få veta, men nog låter i mina öron ”Requiem” tillräckligt mycket Mozart för att tillskrivas honom.

Liksom när jag ett par dagar tidigare i samma lokal lyssnade på Bachs ”Matteuspassionen”, hade jag även i det här fallet vissa problem med den religiösa texten, men i det här fallet är originaltexten på latin, som jag visserligen läste i femtiotalets gymnasium men som jag inte har underhållit tillräckligt mycket för att spontanförstå – svensk textversion fanns i och för sig i programhäftet.

Men för den välljudande musikens och det musikaliska samspelets skull får jag väl leva med textrader som ”Vredens stora dag är nära / Elden skall då allt förtära”.

Melodikrysset nummer 10 2012

Som väl mina läsare har noterat, lyssnar jag på mycket olika slag av musik. Det är inte genre utan kvalitet som avgör vad det blir.

Den här kvalitetsselektionen gör att det naturligtvis uppstår luckor i mitt musikkunnande. Alltså får jag svårigheter när Anders Eldeman spelar låtar och artister hämtade ur ”Idol”, ett TV-program jag konsekvent har vägrat att se. Det är väl förklaringen till att namnet Amanda Fondell först inte säger mig någonting, när jag googlar på låten som spelades, ”All This Way”.

Men kvalitet och sångerskor som verkligen är bra känner jag igen. Ett exempel är Anna Ternheim som vi hörde sist i dag, i ”Walking Aimlessly”.

Den där kvaliteten finns också hos First Aid Kit, som just nu ligger etta på Svensktoppen – det av Eldeman efterlysta ordet är lista – med ”The Lion’s Roar”. För den som är road att läsa mer: Jag skrev nyligen mycket uppskattande om deras senaste CD – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Ljuv musik har gjorts av musikskapare i högst olika genrer och mycket olika generationer. Ett exempel är Evert Taube, vars ”Maj på Malö” (som i visan ses ro) vi i dag fick höra i en fin version med Sophisticated Ladies.

Povel Ramel är en annan musikskapare, som har gett oss många låtar att glädja oss åt. Ett exempel är ”Underbart är kort”. Den finns i olika insjungningar, men jag är säkert inte ensam om att sätta Monica Zetterlunds allra främst.

Nästan bedövande många hits åstadkom också ABBA. Ett exempel är ”Ring, ring”, som i dagens kryss skulle leda oss först till en telefon och sedan till telefonens uppfinnare. Eldeman ville ha svaret Graham Bell, och då får han väl det, även om det finns andra förslag på vem som egentligen ska ha äran. Eller skulden: så som folk tjattrar överallt i dag, önskar man ibland, att telefonen – i vart fall mobiltelefonen – aldrig hade uppfunnits.

Livet kan nämligen levas i ett lugnare tempo. Så jag instämmer livligt i budskapet ”Lilla snigel akta dig”. Inte för att jag vill ta den lilla snigeln utan för att jag sjunger långsamhetens lov.

Eftersom jag har haft barn hemma under ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-eran, minns jag förstås också, när vi nu är inne på barnkultur, den här TV-serien med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.

På den tiden gick ju också barnprogrammen i de vanliga två TV-kanalerna, så små och stora fick samsas och turas om. Eftersom pappa och mamma varje dag ville se Rapport, lärde sig också barnen att känna igen det här programmets TV-signatur.

Dansband är ju inte riktigt min grej, men eftersom jag genom åren har lyssnat mycket på Svensktoppen, har jag ju hört ett och annat också i den vägen. Och det har förstås funnits dansbandslåtar som har platsat väl på Svensktoppen. Ett exempel på det, från 1973, är den hurtiga ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” med Schytts, som var en av dagens ljudillustrationer.

Men det gjordes hurtiga låtar långt tidigare. Ett exempel är Karl Wehles ”Någonting att äta, någonting att dricka”, som blev populär bland annat genom filmen ”Kärleksexpressen” från 1932. Åtandet och drickandet ledde väl till det Eldeman ville ha till svar, att de blev mätta.

Ytterligare en melodi, Jules Sylvains ”En stilla flirt”, hade filmbakgrund, i filmen med samma namn från 1939. Den har genom åren gjorts med många olika artister, men i filmen var det Tutta Rolf som sjöng. I krysset använde Eldeman en inspelning med Anita Lindblom.

Och apropå gamla filmer: Jag hör till dem som ganska ofta på måndags- och tisdagseftermiddagarna ser äldre filmer i TV 1. Ett antal av dem har jag skrivit om, liksom jag då och då skriver om filmer jag ser på DVD eller bio. Gå upp under Kulturspegeln, Film, och kolla.

Matteuspassionen i Musikens hus

Birgitta har, på grund av sina hälsoproblem, missat två konserter i rad i abonnemangsserien i Musikens hus.

Vi brukar ju kombinera konserthusbesöken med att äta ute på restaurang, men när jag har tvingats gå ensam på konserterna, har jag inte känt för att gå ut och äta alldeles ensam. När hon nu åter kunde gå med mig på torsdagskonsert, återgick vi till våra vanor och valde att inleda kvällen med att äta middag på Amazing Thai i deras nya lokaler. Det blev Pad kaprao bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök och så förstås ris. Servitrisen frågade oss om vi verkligen ville ha så stark mat, men det var ju bland annat för det kryddstarka vi valde den. Vi sköljde ner den med riojavin.

Därifrån gick färden alltså vidare till konserthuset vid Vaksala torg. Där bjöds det på en helkväll med musik av Johann Sebastian Bach (1685-1750): den magnifika ”Matteuspassionen” från 1729.

Jag är musikälskare men inte troende, så jag har vissa problem med att förhålla mig till det här verket. Hela texten fanns återgiven i programhäftet. Min hustru valde att följa den även läsvägen under hela konserten – hon kan liksom jag tyska allt sedan skoltiden, så hon behövde knappast den intilliggande svenska översättningen – men även jag, som ofta blundade medan jag lyssnade, snappade ju ändå upp mycket av innehållet med hjälp av min skoltyska.

Fast även om jag alltså har intellektuella och andra invändningar mot textinnehållet, fylls jag av musikens skönhet och omväxling: det rörde sig i det här fallet om ett fantastiskt fint genomfört växelspel mellan Uppsala kammarorkester, sångsolisterna och körpartier framförda av St Jakobs kammarkör, alltsammans under suverän ledning av dirigenten Gary Graden.

Allesamman bidrog till ett väl inövat samspel, och ljuv musik uppstod. Jag är verkligen imponerad.

De tidigaste skivorna med Joan Baez

Den som, redan under det tidiga sextiotalet, tipsade mig om Joan Baez var min vän och Laboremus-kamrat Hans O Sjöström. En gång när jag var och hälsade på honom i hans studentrum på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, visade han mig en artikel i en amerikansk tidskrift. Den handlade om en fantastisk ny amerikansk sångerska med delvis mexikanskt påbrå, Joan Baez. Jag gick till vår dåtida skivguldgruva Siewerts på Svartbäcksgatan, och om Baez inte redan fanns inne, skaffade de hem skivor med henne. Det var inte alls svårt – hennes amerikanska skivbolag, Vanguard, hade europeisk distribution via österrikiska Amadeo.

Häpen och tagen lyssnade jag på Baez, och sen var jag fast. Jag har oräkneliga skivor med henne, både LP och CD, i min samling.

Där finns förstås bland annat det som brukar betraktas som hennes debut-LP, ”Joan Baez” (Vanguard VSD 2077, 1960, senare också som CD, VMD 2077).

Nu finns den också med på dubbel-CDn ”Songbird” (Not New Music NOT2CD387, 2011). Ljudåtergivningen är utmärkt, men jag är lite besviken på den knapphändiga informationen. På ursprungsskivan skrev skivbolagschefen Maynard Solomon en mycket instruktiv text om sångmaterialet på skivan, ballader från både USA och de brittiska öarna, andliga sånger med mera – Baez kom ju lite senare att bli en politiskt engagerad sångerska, men om man inte räknar ”House of the Rising Sun” till den genren, vilket man i och för sig med en vid definitiion kan göra, så innehåller Baez’ debut-LP främst traditionellt material. Därmed inte sagt att jag har invändningar mot det Baez valde att sjunga på den här LPn: ”Silver Dagger”, ”East Virginia”, ”All My Trials”, ”John Henry”, ”Henry Martin” och andra.

Genomgående slås man av hur vacker den unga Joan Baez’ röst var.

Hon ackomapnjerade sig själv på gitarr. På sex av låtarna fick hon dock assistans av ytterligare en gitarr, spelad av ingen mindre än Fred Hellerman, känd bland annat från The Weavers. Hans medverkan noteras på den nyutgivna CDn – ursprungs-LPn innehåller dock en lista på de låtar, där han medverkar.

Men den nyutgivna dubbel-CDn har en annan fördel: CD 2, ”Folksingers ’Round Harvard Square”, innehåller tio spår från sin namne, ursprungligen utgiven redan 1959 av Veritas Records, XTV-62202/3. Här har man tagit med sju spår, där Baez sjunger ensam, två där hon sjunger tillsammans med Bill Wood och ett där hon sjunger med Wood plus Ted Alevizos.

Urvalet av låtar med Baez solo liknar det man återfinner på den egna första LPn; möjligen tycker jag att hennes både sång och gitarrspel känns friare i ett par av låtarna, ”Oh, What A Beautiful City” och ”Sail Away Ladies”, men framför allt är det ju roligt att komma ett år längre tillbaka i hennes då fortfaradne mycket unga karriär.

Stämsången med de båda herrarna funkar – men de är faktiskt inte i hennes klass. Men jag hör henne ändå gärna sjunga ”Careless Love” tillsammans med Bill Wood.

Jag kan ju också passa på att nämna att jag i min musiksamling har hennes tidiga ”The Joan Baez Songbook” (Ryerson Music Publishers, INC, a division of Vanguard Records, 1964). Där hittar man texter, noter och ackord.

Underhållning – men vart tog meloditävlingen vägen?

Tävlingen heter ju Melodifestivalen, men hur många kom egentligen i håg just melodierna till de låtar som i går fick en andra chans? Själv kom jag i håg koreografi och utförande och dräkter och effekter, men inte var det alltså melodierna som hade fäst sig i minnet.

Till viss del förstår jag ändå logiken i publikens sätt att rösta. Top Cats’ rockabillylåt ”Baby Doll” var bättre än Dynaztys hårdrockslåt ”Land of Broken Dreams”, och Timoteijs ”Stormande hav” bättre än Andreas Johnsons väl rutinmässiga ”Lovelight”. Inte heller är jag förvånad över att Top Cats till slut vann över Timoteij och gick till final.

Fast sen blev det knepigare.

Inte för att jag ger mycket för Youngbloods ”Youngblood”, men varför några röstar på ”Sean Banan” med Sean den förste Banan är, mätt med musikaliska mått, helt obegripligt.

Lotta Engbergs och Christer Sjögrens ”Don’t Let Me Down” var i och för sig en av de få låtarna i den här tävlingen, som hade en smula schlagertycke, men jag känner också sympati för den delen av tittarna/lyssnarna, som röstade fram Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern till final – deras ”Jag reser mig igen” vann sedan, mycket rättvist, över Sean Banan.

Sammanfattningsvis: De underhållningsartade delarna av den här tävlingen kommer säkert ni liksom jag i håg. Men vart tog meloditävlingen vägen?