Sommar i P1 med David Hellenius

Det hjälper inte att David Hellenius uppenbarligen har blivit ett slags mediakändis. Själv vet jag nästan ingenting om honom – jag har till exempel aldrig sett tittarsuccén ”Let’s Dance”; i TV4 ser jag nästan bara nyheterna, och TV3 där han tidigare jobbade ser jag över huvud taget aldrig på.

När det gäller Sommar i radions P1, försöker jag låta bli att ha förutfattade meningar, och i den andan har jag lyssnat mig igenom även hans program i dag – ibland kan sommarpratare som man inte väntar sig något särskilt av ändå överraska en och ge en nya perspektiv. Men den här mannens grundattityd från unga år – att försöka bli Någon, en person som syns och känns igen, är mig själv djupt främmande, även om jag under mitt eget yrkesliv har rört mig även i den världen. Varför han har strävat dit förstår jag fortfarande inte efter det här sommarprogrammet, och min skepsis dämpas inte av att han mot slutet av programmet sjöng vanlighetens lov.

Mitt krav på sommarpratarna är att de ska vara personliga och dela med sig av händelser i sitt eget liv som väcker intresse hos oss som lyssnar. Och för att vara rättvis – det fanns faktiskt några sådana inslag även i det här programmet: Ett var skildringen av källarlivet i blivande hustrun Renée Nybergs hus, ett annat skildringen av dramatiken kring sonens födelse. Inte heller visste jag att han var nära släkt med Gunnar Svensson, ”Helmer Bryd” – det skulle jag gärna ha velat höra ännu mer om.

I motsats till i säsongens första program i serien spelades här väldigt många låtar – så många att rätt många av dem måste tonas av – och jag hade svårt att spåra någon musiksmak – jag lägger då betoningen på smak – i valet av låtar. Detta sagt trots att han uppenbarligen hade ansträngt sig för att hitta låtar med innehållslig anknytning till det han berättade om. Men ibland lyckades David Hellenius ändå hitta rätt. Bästa exemplet är väl det han spelade som komisk illustration till när han var undangömd i den påvra nedre regionen i Renée Nybergs hus: ”Då går jag ner i min källare” med Pierre Isacsson.

Sommar i P1 med Anja Pärson

Jag brukar lyssna på ”Sommar” i radions P1 och har de senaste somrarna också skrivit om sommarpratarna och deras program här på bloggen.

Eftersom jag är kapitalt ointresserad av sport – jag har till exempel aldrig läst tidningarnas sportsidor och ser aldrig sportsändningar eller matcher i TV – var det inte med några stora förväntningar jag började lyssna på årets första sommarprogram, det med Anja Pärson. Och programmets första del bekräftade alla mina fördomar. Den där instinkten att träna, träna och träna för att vinna i något så meningslöst som en idrottstävling ligger helt utanför min fattningsförmåga. Själv var jag i och för sig mycket duktig i skolan (om än inte i just idrott, där jag inte ansträngde mig för fem öre), och jag tror att jag också i dag på vissa områden besitter kunskaper som är ganska extraordinära, men jag har ärligt mer drivits av lust och nyfikenhet än av strävan att klå alla andra.

Men en bit in i Anja Pärsons sommarprogram fick jag belöningen för att jag ändå hade fortsatt att lyssna. Att i dagens Sverige komma ut med att man är homosexuell eller i vart fall bisexuell – vad jag förstod hade hon tidigare haft ett ganska lång förhållande med en man – är kanske inte så sensationellt som hon gjorde det till, men jag tyckte det var intressant att få ta del av hur det är att upptäcka en helt ny och okänd sida hos sig själv och lära sig bejaka den.

Anja Pärson hade mycket hon verbalt ville få ur sig, och följaktligen spelade hon heller inte våldsamt mycket musik i sitt sommarprogram. En del av den här musiken talade inte till just mig, men jag uppskattade att hon spelade en av mina egna favoritet, Ani Difranco (”You Had Time”). Med tanke på att hon under lång tid har bott i Monaco, är jag också förvånad över att bara en låt var på franska, ”Quelqu’un M’a Dit” med Carla Bruni.

Melodikrysset nummer 25 2012

Dagens melodikryss inleddes mycket passande med ”Calle Schewens vals” av Evert Taube, i dag dock i en version med sonen Sven Bertil Taube. Jag skrev faktiskt om den här texten, och återgav den, bara för ett par dar sen – bläddra ner ett par snäpp, får du se; där finns också lite om bakgrunden till visan. Jag håller för övrigt på med att ta mig igenom hela Taubes repertoar, både vid skivspelaren och här på bloggen.

Lätt för mig var också dagens Dan Andersson, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, som här skulle ge ordet timmerkoja. Dan Andersson var förr mycket sjungen inom arbetarrörelsen, så när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att ta med något av Dan Andersson. Det blev just ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Svend Asmussen förekom två gånger i dagens kryss, första gången med sin signaturmelodi, ”June Night”.

Vid det andra tillfället framträdde han tillsammans med Eric Ericson och hans kammarkör. Eric Ericson har jag upprepade gånger träffat i samband med ODs middagar på Uppsala slott, och till de båda bakom dagens ljudillustration, Astrid Lindgren och Georg Riedel, har jag ett långt förhållande. Astrid Lindgren var – trots Pomperipossa-debatten – socialdemokrat, så också Georg Riedel som turnerade för mitt parti. Fast intressantare i just det här sammanhanget är att de tillsammans har skapat några av de verkliga pärlorna i den svenska barnviseskatten. ”Katthultsmarsch”, den som i dag skulle ge oss ordet Katthult, hör väl inte till de allra mest kända samarbetena, men väl värd att höra är också den! Jag hoppas förresten att ni, liksom jag, i går kväll såg TV-programmet från Astrids gamla sommarviste Furusund med bland andra Georg Riedel, Malena Ernman, Tina Ahlin och Anna Sahlin, Anna i filmen om bullerbybarnen. Det här var verkligen intelligent och musikaliskt välljudande underhållning!

Ytterligare en av dagens frågor hade anknytning till Astrid Lindgren, ”Kattvisan” med musik av Lille Bror Söderlundh. Den förekom i den här versionen i den första av de två filmatiseringarna, ”Luffaren och Rasmus”, där Åke Grönberg spelade luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ännu en fråga hade anknytning till barnkulturvärlden: Vi fick höra ”Det var så roligt, jag måste skratta”, där det förekommer en trekantig gubbe. Den sjöng jag själv i småskolan. Det är den vidunderlige Lennart Hellsing som har skrivit texten, och Knut Brodin har tonsatt. Om Hellsing har jag alldeles nyligen skrivit i en text om sextiotalets barnböcker.

Dagens melodikryss var roligt eftersom det innehöll så få upprepningar. Charles Aznavours ”She” har visserligen varit med förr, men så vitt jag minns inte i Umberto Marcatos italienska version ”Lei”.

Kraftwerk, i dag med ”The Model”, har vi inte hört på länge.

Och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood har förvisso varit med i krysset, men väl inte med ”Summerwine”?

Jag har pesonligen inte sett den prisbelönta filmen ”Brokeback Mountain”, varifrån ledmotivet ”I Will Never Let You Go” hade hämtats, men jag minns den från en filmkrönika i TV. I den rider man på hästar, men det var nog inte det som var det intressanta med den: för många, särskilt i USA, var dess gay-cowboy-tema utmanande.

Sen var det bara ett par röster kvar.

Kaj Kindwalls har vi hört i otaliga popprogram i radio.

Och Ingvar Oldsberg, känd från TV men inte för sin sångförmåga, hördes misshandla – massakrera – ”I Can’t Stop Loving You”.

Glad midsommar, kära läsare och medkryssare!

Calle Schewens vals – men i övrigt ganska magert

Om den första CDn i den norska serien ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) innehöll många av Taubes pärlor, är dess CD 2 tunnsådd på sådana.

”Britta” (1943, Sonora 7133) är för all del hörvärd men lite för käck för min smak, och andra låtar som har tagits med på den här skivan – som ”Eldare på värmen” (1938, TONI E 321) och ”Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag” (1928, Columbia 8515) känns för skröneaktiga.

Men det finns också en riktig pärla på CD 2, ”Calle Schewens vals” från 1931, publicerad i bokform 1934 i ”Den Gyldene Fredens Folianter”. Den första skivinspelningen gjordes 1932 (Columbia DS 769), men Taube har också spelat in den på nytt 1936 (Columbia DS 949), 1952 (Cavalcade R-504), 1956 (Swedish Society Discofil 33124 B) och 1960 (BFB LP 103, återutgiven 1960 av Universal Music och 2006 av Universal Music Sweden). Från en radioinspelning 1959 härstammar den version som på skiva har utgetts av SR Records RELP 1278/9 och EMI CMCD 6204).

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube, 1931

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot oss ibland,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt,
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner, som gästa min ö!
Jag är både nykter och klok!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
han dansar till solen går opp!

De många grammofoninspelningarna vittnar om den här sångens popularitet, och den älskas med rätta både för sin valsmelodi och sin text om svensk skärgårdssommar.

Det fascinerande är att den dessutom är ett beställningsverk, skrivet när Evert Taube på ön Stora svansen i Stockholms skärgård av Albert Engström tvingades skriva en visa om den här miljön, Roslagens högsommarluft och småningom allt dunklare julinätter. Carl von Schewen, visans Calle Schewen, var en av medlemmarna i ordenssällskapet Pelarorden och sången priset för att få bli medlem i den här orden.

Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

I Evert Taubes värld

I vår skivsamling finns oerhört mycket av och med Evert Taube: LP-skivor med honom själv, inspelningar av hans sånger gjorda av olika svenska artister, bland dem hans son Sven Bertil Taube, i vårt musikbibliotek en hel avdelning med hans sångböcker. Och vårt bibliotek innehåller också några av hans skönlitterära böcker, ofta med reseminnen.

Evert Taube (1890-1976) är en av de stora svenska vispoeterna. Naturligtvis hade också han sina begränsningar, och naturligtvis hittar man även hos honom inlån från andra, material som han ändå har lyckats göra till sitt eget. Men häpnadsväckande många av hans sånger rymmer en skönhet, en kombination av text och musik, som söker sitt motstycke.

Det finns två stora CD-samlingar, en fullständig och en ofullständig, med Taubes alla visor som jag brukar släpa med ut till vårt sommarhus i Öregrund varje vår när vi flyttar ut till kusten. Det hör till sommaren att då och då sitta på glasverandan och lyssna på Taube.

Den ena, som jag ska återkomma till, är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, som jag nu ska skriva om, CD för CD – det finns sammanlagt åtta – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Men för all del, för den som till exempel söker en taubeljudkuliss till cognacen på sin glasveranda duger det här urvalet gott.

CD 1 i den här serien börjar i så fall lämpligt somrigt med ”Vals i gökottan” från 1936:

Vals i gökottan

Text och musik: Evert Taube, 1936

Fjärden ligger blank som ett nybonat golv,
solen går ur havet och häggarna doftar
och bofinken i busken, som sov klockan tolv,
vaknar nu och kvittrar, kvitt, kvitt, kvitt, kvitt.
Nu går vi i båten och skjuter ifrån.
Vi ska ro till Ängholmars blommande stränder
med frukost för oss bägge och med grammofon
ska vi fira gökottan ni och jag.

Hör, hör, hör göken, fröken, göken gal i väst!
Fröken, västergök är bästergök,
norrgök är en torr och tråkig gök,
men södergöken är dödergök
och östergöken han är tröstergök,
men fröken, göken gal i väster nu!
Hör ni inte göken nu?
Kuku!

Titta ner i vattnet så klart som kristall
löjorna och spiggen de spritta och sprattla
och taltrasten han sjunger i sportstugans tall
och där bort i vassen går gäddans svall.
Ljuvliga och strålande junidag,
se hur solen glittrar på träden och böljorna!
Änderna med ungar fly för årornas slag.
Tyst, vi ligger stilla ett litet tag.

Hör, hör, hör göken, fröken, göken gal i väst…

(Columbia DS 1003, 1937)

Den här sången, med sin smittande melodi, är ett av många exempel på att Taubes skärgårdspoesi är konkret och iakttagande, inte bara idylliska fraser.

Ytterligare ett exempel på detta är ”Vals på Ängön”:

Vals på Ängön

Text och musik: Evert Taube, 1943

Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår upp sina gröna små vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen, där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här!

Höstrågen böljar och vårsådden gror,
det doftar från blommande vallar.
Ekarna slöjas med ljusgröna flor
och frömjöl från granar och tallar
sprides med vinden.
Innanför grinden
prunka syrener i lila och vitt.
Solen den skiner,
höns och kaniner
skingras när unghästen kommer i skritt.
Kom snart, min vän, du som håller mig kär!
Sommar’n är här.

Livet blir skönt som en ros i sin knopp,
när glädjen, när sången får vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här.

(Sonora 7132, 1943)

Men Taubes egna erfarenheter och även hans vispoesi omfattade många andra landskap än bara det svenska:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube, 1957

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i många tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.
Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke som jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

”Den kallas lössjord”, sa jag, ”den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.”
”Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.”
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikedom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

(Columbia DS 1060, 1937)

Taubes äventyr i Latinamerika får vi anledning att återkomma till, men jag kan ju ändå nämna, att den här CDn också innehåller hans ”Den sköna Helen” eller ”Flickan i Peru” från 1921.

Till Italien, där han vistades i långa perioder, hade Taube ett lite annat och mer njutningsyllt förhållande. Ett gott exempel på detta är hans kända visa med nakna damer, häpnadsväckande frivol för att vara skriven 1938 – men damerna var ju amerikanskor, inte italienskor.

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Vackra kvinnor hade den här skalden öga för, och han föreföll inte heller att tvivla på sin egen förmåga att attrahera dem. Åt det senare kan vi le, men fastän jag har intellektuella invändningar mot den kvinnosyn som präglar sångtexten, finner jag den här sången ganska rar:

Rosa på bal (även kallad Fritiof och lilla jag)

Text och musik: Evert Taube, 1940

Tänk att jag dansar med Andersson,
lilla jag, lilla jag,
med Fritiof Andersson!
Tänk att bli uppbjuden av en så’n
populär person!

Tänk, vilket underbart liv, det Ni för!
Säg mig, hur känns det att vara charmör,
sjöman och cowboy, musiker, artist…
Det kan väl aldrig bli trist?

Nej, aldrig trist, fröken Rosa,
har man som Er kavaljer.
Vart jag än ställer min kosa,
aldrig förglömmer jag Er.

Ni är en sångmö från Helikons berg.
Åh, fröken Rosa, er linje, er färg,
skuldran, profilen med lockarnas krans,
ögonens varma glans!

Tänk, inspirera herr Andersson,
lilla jag, inspirera Fritiof Andersson!
Får jag kanhända min egen sång,
lilla jag, nå’n gång?

”Rosa på bal”, vackert namn, eller hur?
Början i moll och finalen i dur.
När blir den färdig, herr Andersson, säg,
visan Ni diktar till mig?

Visan om Er, fröken Rosa,
får Ni ikväll till Ert bord.
Medan vi talar på prosa
diktar jag rimmande ord.

Tyst! Ingen såg att jag kysste Er kind.
Känn hur det doftar från parken av lind!
Blommande lindar kring månbelyst stig…
Rosa, jag älskar dig!

(Sonora 4010, 1940)

”Linnéa” däremot är en enkel och vacker kärleksförklaring till någon som förefaller att vara i samma ålder som sångens brevskrivare:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Den här gången avslutar jag min taubeexposé med ”Nigande vals”. Lite gubbig är också den, men ändå ganska rar.

Nigande vals

Text och musik: Evert Taube, 1942

Här sitter gummor som ingen rubbar
och här står gubbar som gamla stubbar,
jag tror jag lubbar,
nej jag tror jag skubbar
med dig min jänta till nästa bal.
Bland sköna flickor blir gummor gröna
och gamla gubbar de börjar stöna,
men jag ska dansa med dig, min sköna,
så golvet gungar, sa Rönnerdahl.

Opp min lilla flicka! Än är du ung,
skynda dig att dansa, dansa och sjung
innan du också blir gammal och tung
dansa, min vän, och sjung!
Hjärtat, lungorna och levern mår bra,
om du dansar minst var åttonde da’,
glad och munter ska människa va’,
det vill vår Herre ha!

Våren ger blommor, sommarn ger hö,
hösten är kärv, vintern ett fördärv.
Skynda dig, min flicka sjung och var djärv,
innan de rosor vissna och dö
på din kind så varm och din unga barm
ännu blommar, lilla mö!
Hej, musikanter! Såg ni på den!
Såg ni hennes steg? Såg ni hur hon neg?
Å, nu tror jag alla gummorna teg!
Hoppsan! Här valsar Rönnerdahl än!
Sina femtio år fyllde han igår. Sjutton hans lilla vän!

(Sonora 9005, 1942)

Utan orkesteruppbackning hade det blivit bättre

Sångerskan och pianisten Shirley Horn, född 1934, kunde ha fått en längre karriär än hon fick, men en stroke ändade hennes liv 2005 – fast redan långt dess förinnan hade hennes diabetes tvingat henne att amputera ett ben.

Hon var ursprungligen en klassiskt skolad pianist, men pengabrist tvingade henne att avstå från den plats på the Juilliard School hon erbjöds. I stället slog hon in på jazz. Hennes spelstil har där jämförts med Errol Garners och Oscar Petersons – riktigt så personlig känns den emellertid inte.

Men hon var förvisso en duktig jazzpianist, dessutom sångerska. Den som kring 1960 upptäckte henne var ingen mindre än Miles Davis. Också Quincy Jones samarbetade med henne, reducerade henne dock till att vara bara sångerska.

Shirley Horns skiva från 2001, ”You’re My Thrill” (Verve 549 417-2), som ingår i CD-boxen ”Ladies On Verve”, 2007, distribution Universal, är dock för yvig för min smak, orkestrerad av Johnny Mandel; inte ens en klassiker som Irving Berlins ”I Got Lost In His Arms” tänder mig.

Däremot gillar jag en låt som görs bara med Horn (sång och piano) och hennes två ständiga följeslagare, Brian Bromberg, bas, och Steve Williams, trummor, ”The Best Is Yet To Come” och så ytterligare en där de nämnda har kompletterats med snyggt gitarrspel av Russell Malone, ”Why Don’t You Do Right?”. Ibland är det mer sparsmakade att föredra.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En film som gapar över alltför mycket men som ändå är sevärd

Hasse Ekman (1915-2004) har gjort oerhört många filmer, några av dem riktigt bra, somliga av dem ganska medelmåttiga. Men hans flit gav honom också rutin – även de av hans filmer som man inte är beredd att ge högsta betyg innehåller påfallande ofta element som gör att man, trots deras brister, mer ser till deras förtjänster.

Ett exempel på det senare är hans ”Jazzgossen” från 1958, verkligen Hasse Ekmans egen skapelse: han står för manus och regi och spelar den mycket dominerande huvudrollen som revydirektören Teddy Anker. I de övriga bärande rollerna får han gott stöd av Elof Ahrle i rollen som den före detta korvgubben Mille Bergström, som han gör till sin kompanjon, och även Maj-Britt Nilsson som revyflickan Karin Ingel, efter giftermålet med revydirektören Karin Anker, i sin senare karriär som sångartist Carina Anker.

Runt henne väver Ekman filmens i vissa avseenden för utdragna och lite för lite fördjupade intrig. Hon är, när filmen börjar, ihop med den mycket svartsjuke poeten och socialisten Erik Jonsson (Bengt Ekerot), vars naturliga miljö mer är Klara Folket hus, en miljö som är lika okänd för Teddy Anker som den nattklubb, Blue Heaven, Anker bygger upp är för Erik Jonsson. Karin lämnar Erik för Teddy – de gifter sig – men efter en utdragen kris i det ankerska äktenskapet lämnar hon honom och gifter sig i stället med Erik.

När Karin har gift sig med Teddy tvingar han henne att lämna baletten, men hon återvänder till scenen, nu som sångerska – ett av filmens mer påkostade sång- och dansnummer (dansarna är proffs) är ”I min blommiga blå krinolin”.

Därmed kommer vi också in på det som är både en förtjänst och en brist hos den här filmen. À la tidens amerikanska musikfilmer innehåller den en rad mycket representativa sånger och även artister från den mycket långa tid den omspänner, från 1922 till en bit in i andra världskrigets beredskapsår. Artisterna är också många: Sigge Fürst som Ernst Rolf, Karl Gerhard som sig själv, Alice Babs och Zarah Leander med ljudupptagningar från skivor plus många, många andra som vi schlagernördar kan identifiera än idag. Särskilt roligt är det att Ekman har filmat Karl Gerhard i så många av sina paradnummer, till exempel ”Den ökända hästen från Troja”.

Det sista leder oss över till en annan tanketråd: Även om filmens Teddy Anker framställs som en apolitisk underhållare, är dess skildring av trettiotalet och andra världskriget långt ifrån apolitiska. Säkert stämde detta också med Hasse Ekmans egna politiska värderingar – jag har från en mycket säker källa fått höra att hans son, Gösta Ekman, i ett socialdemokratiskt sällskap berättade, att pappa Hasse på valdagen uppfordrande brukade vända sig till sönerna med ett ”och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Till det den driftige Teddy Anker också företar sig är att producera den första svenska ljudfilmen och, som en bioinledning till den, en journalfilm, som fångar oerhört många av de stora händelserna både i Sverige och på den mörknande världsarenan. Den här journalfilmen hör till det som bidrar till att förrycka den filmiska rytmen i ”Jazzgossen”, men den gör, liksom de många sceniska och musikaliska inslagen, samtidigt den här filmen till ett intressant tidspanorama.

Anker går det med tiden allt sämre för, inte bara i det avseendet att hustrun alltså överger honom. Före skilsmässan har han hunnit bränna stora summor pengar på ett alldeles feltänkt projekt, att försöka lansera Karin som seriös skådespelerska. Sen går det utför också med det som är hans gebit, revyscenen: hans satsningar blir allt mer storvulna och kostsamma, så hans partner Mille hoppar av och öppnar café – Ankers revyscen går snart med svidande förlust, och han tvingas i konkurs.

I filmens slut är han beredskapssoldat ute i en vintrig skärgård. Till detta förband kommer då två beredskapsunderhållare, dels Karl Gerhard, dels hans exhustru som får framföra krigsårens stora schlager med Ulla Billquist, ”Min soldat”. Och se, hon hittar sin soldat igen, och eftersom hennes man, poeten, har stupat i spanska inbördeskriget, vittnar en kyss innan hon kliver ombord på transportbåten om att kärleken kanske på nytt har tänts. Rart men banalt.

Melodikrysset nummer 23 2012

Vill man sätta mig på pottan när det gäller Melodikrysset, ska man välja artister med anknytning till Idol, ett progam jag aldrig någonsin har sett. Men när det gällde dagens idolfråga, uppfattade jag i texten det som var titeln, ”Make You Feel My Love”, och vips ledde mig Google till Moa Lignell. Jag tror inte att jag tidigare ens har hört hennes namn, men hon sjöng tydligen den här låten 2011.

Också Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo har alla varit med i Idol, men dem – eller rättare sagt deras konstellation EMD – känner jag i alla fall till. De tävlade nämligen med ”Baby Goodbye”, som vi hörde i dag, i Melodifestivalen 2009.

Från Melodifestivalen 2000 minns vi ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, en i flera bemärkelser färgstark artist.

Och på tal om färger: vi fick också höra den gamla beatleslåten ”We All Live In a Yellow Submarine”, den som skulle ge oss ordet gul.

Detta leder oss tämligen osökt vidare till Uno Svenningssons ”Under ytan”. Fast för att göra det lite svårare spelade Anders Eldeman som så ofta en finsk version, ”Alla pinnan” med Isto Hiltunen. Nu kom jag i och för sig ihåg Svenningssons originaltitel, men faktum är att den finska låttiteln är en ordagrann översättning.

Om vi i stället går upp på ytan, hittar vi där Stig Olins gamla hit ”En gång jag seglar i hamn”.

Lite skeppssymbolik finns det faktiskt också i texten till ”Rolling In the Deep”. Den som sjöng var Adele, mer fullständigt Adele Laurie Blue Adkins.

Den var ny i krysset, men annars har ju Eldeman en tendens att köra repriser.

”The Elephant Song”, som i dag skulle ge oss ordet elefant, har till exempel varit med förr i krysset.

Och har vi inte hört ”Take Me Home Country Roads” med John Denver tidigare också? I vart fall behövde jag inte ledtråden till en amerikansk stad för att komma på hans efternamn.

Mycket Björn och Benny har det också blivit genom åren.

I dag startade krysset med ”Nu mår jag mycket bättre” med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO.

Längre fram i krysset fick vi höra Björns och Bennys ”Beatrice” med Sofia Källgren.

Melodikrysset brukar ju också innehålla en och annan klassiker, då och då av märket Karl Gerhard. Dagens fråga, med ”Jazzgossen” från 1922 som illustration, var kanske i lättaste laget.

Detsamma får man väl säga om dagens operafråga. Åtminstone jag kände omedelbart igen ”Aida” av Guiseppe Verdi, och jag tror nog att ganska många även av dem som i motsats till mig inte har sett den här operan vet, att den utspelar sig i Egypten.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.