Jul med förhinder – men till slut ändå jul

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf Starks ”Kan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Melodikrysset nummer 51 2015

Anders Eldeman hade utlovat 100 procent julmusik i dagens kryss, men frågan är om ”Till österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet, främst förknippas med julen.

Nå, jag ska inte grumsa om det. Resten av det han spelade hade hur som helst mycket tydlig julanknytning.

Det märktes att det snart är ”Jul igen”, eller ”Juligen” som låten med Just D också etiketteras.

Även om katastrofer ibland antyddes. ”Vår julskinka har rymt” sjöng till exempel Åke Cato och Sven Melander. (Ni använder väl länken till Åkes blogg som jag har lagt ut här intill?)

Svårast i dag var, tyckte jag för min del, vad Dolly Partons och Kenny Rogers’ ”I’ll Be Home With Bells On” hette på svenska. Ledbokstäverna ledde mig till att jag borde välja den svenska titel Lasse Stafanz har använt, ”Jag vill hem till julen”.

Duetten om fred på jorden med Kalle Moraeus och Lisa Miskovsky hade jag faktiskt inte hört förut, men här hade jag lite hjälp av att jag läser Aftonbladet och då också får en del skvaller på köpet.

Anders Eldeman har, som alla vi andra, sina referensramar, och i dem ingår Band Aid. I dag hörde vi ”Do They Know It’s Christmas”.

Också Rod Stewart är en artist som då och då förekommer i Melodikrysset, detta inte sagt som en invändning. Hans ”Santa Claus Is Coming To Town” platsar väl i ett julkryss.

Och vad skulle ett sådant vara utan Alice Tegnérs tre gubbar från Pepparkakeland?

Evert Taube har även han besjungit nästan allt som får svenska hjärtan att klappa. Julgranen besjungs i ”Knalle Juls vals”.

Också tomten besjungs i mängder av julsånger, till exempel i den gamla schlagern ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, på svenska ”Jag såg mamma kyssa tomten”.

Därmed är vi redan inne på dagens avslutande spår: Många av de kända och älskade julsångerna har en utländsk förlaga.

”Jag drömmer om en jul hemma”, i original ”White Christmas” är ett av många exempel.

En del av de här inlånade julsångerna är rent av mycket gamla, också kända i original, så till exempel den engelska ”We Wish You a Merry Christmas” som har sitt ursprung från 1500-talet.

Jag har i dag medvetet valt att gå i mål med svaret på frågan vem som var med om att skriva ”Bella Notte”. Jo, Peggy Lee.

Detta för att få möjlighet att önska alla mina läsare en hjärtans god jul med en sång, hämtad ur disneykavalkaden på julafton, ett måste för att det ska bli jul:

Bella Notte

Lyrics from ”Lady and the Tramp”
Composed by Sonny Burke and Peggy Lee

Oh, this is the night, it’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies, they have stars in their eyes
On this lovely bella notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

This is the night
It’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies
They have stars in their eyes
On this lovely belle notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

Uppsala i världen

Innan vi skulle gå på den teaterbegivenhet vi hade fått en vänlig inbjudan till, gick Birgitta och jag på den lämpligt näraliggande fiskrestaurangen Hambergs för att äta middag, abborre.

Den förste vi fick syn på på Hambergs var den som hade skickat inbjudan till oss, teaterchefen Paul Kessel. Paul är en gammal vän, så vi hälsade hjärtligt och försäkrade, att vi var på väg till kvällens föreställning.

* * *

Kulturförvaltningen i Uppsala anordnade tillsammans med Reginateatern i dessa flyktingrestriktiva tider en kväll för öppenhet och sammanhållning, ”Uppsala i världen”.

Vi hälsades välkomna av Kulturnämndens ordförande, Peter Gustavsson (s), och i inledningen av andra delen av programmet talade liberalen Eva Edwardsson, andra vice ordföranden i Kulturnämnden. Dessutom fick vi ta del av ytterligare ett engagerat anförande av Peter Wallensteen från universitetet – själv känner jag honom ända från hans aktiva tid i Laboremus.

De agerande var alla vänster, även borgerlig vänster, och det är nog ingen tillfällighet. De som har sitt hjärta åt vänster kan inte stillatigande åse hur Sverigedemokraterna, till synes utan att ha något hjärta, ändå hycklar om att deras hjärta slår för Sverige.

Nu är ju det här inget nytt. Som Stefan Böhm, med stöd av läsning ur Ola Larsmos dokumentation av Bollhusmötet, visade, var det inte läge för att ta emot en handfull judiska flyktingar 1939 heller.

Raden av artister och ungdomliga amatörer som alla ville visa sin solidaritet med utsatta människor var imponerande, och de introducerades allt efter som av presentatörsparet Åsa Forsblad Morisse och Sam Kessel.

Jag kan inte räkna upp dem alla, men några måste få ett omnämnande: Coste Apetrea, Ronny Eriksson och Stina Wollter. Inte minst Stina Wollter var häpnadsväckande bra, som sångerska.

Men den som, med all rätt, fick de allra längsta applåderna, var Alina Kiric. Det hon läste ur sin debutroman, ”En svensk kändis” (2015) var i och för sig också bra, men det som tog andan ur oss i publiken var framför allt en poetry slam-skildring av det hon som flykting från etnisk rensning i Bosnien har upplevt, en upplevelse som i dagens värld dess värre varken är unik för henne eller för Bosnien.

Melodikrysset nummer 50 2015

Inget våldsamt svårt Melodikryss i dag.

Det jag kämpade längst med var en fråga vars melodikryssvar jag i och för sig genast kunde. Det är klart att en gammal melodiradiolysnare som jag känner igen ”Är du ensam ikväll”. Men det är klart att en populärmusiknörd som jag också vill veta allt om den finska version som spelades. Det här är ju en gammal Elvis-hit, ”Are You Lonesome Tonight”, och så småningom lyckades jag få fram, att bandet, Sleepy Sleepers, som sjöng den på finska, ”Ootko yksin sa nyt”, har gjort ett presleyalbum.

Annars brukar jag inte förvillas av att ett original, säg av Bob Marley, görs av några helt andra, säg Hot Pans. Det är lik förbannat fråga om ”No Woman, No Cry”.

Nu för tiden är det ju till och med en särskild genre att göra nya versioner av kända original – för det här finns till och med ett särskilt TV-program, ”Så mycket bättre”. Där gjorde, 2011, E-Type (Bo Martin Erik Eriksson) sin tolkning av Tomas Ledins ”Sommaren är kort”. Om det blev så mycket bättre vet jag inte.

Det senare kan väl också sägas om den version Sten & Stanley gjorde av Evert Taubes ”Linnea”.

För egen del har jag inget mot original, i dag till exempel ”Vara vänner” med Jakob Hellman.

Själv har jag hört både Sylvia Vrethammar och Cornelis Vreeswijk från scen. Det är väl inget fel på Vrethammars version av ”Deirdres samba”, men Cornelis gör själv sin svenska text bättre.

Cornelis höll ju till vänster, och det har även jag alltid gjort, dock med ett undantag. Fast då handlade det om trafikomläggningen, den enda gång i livet jag har röstat höger. Detta apropå att vi i dag fick höra Peter Himmelstrands ”Håll dig till höger, Svensson”.

I en sån fråga kan man inte pröva sig fram – man måste ta ställning och sen träna för ett nytt läge, kanske med en etyd, ett övningsstycke av Chopin, i bilradion.

Ibland blir Anders Eldemans kryss oväntat aktuella. Så sent som i går kväll såg och hörde jag Adele i ”Skavlan” – och så förekom hon och hennes ”Hello” också i dagens kryss.

Sist kvar att redovisa är nu svaren på tre filmanknutna frågor.

Vincent Youmans och Irving Caesars ”Tea for Two” förekom redan i ”No, No, Nanette” från 1925. Fast det Eldeman här ville ha är det korta svenska namnet på drycken, te.

Roberto Rossellini gjorde sin berömda film ”Rom – öppen stad” 1945. Musiken i den, som vi hörde en bit av, gjordes av Renzo Rossellini, som så vitt jag vet var hans bror.

Dumas’ ”De tre musketörerna” har filmats åtskilliga gånger, men den version, där tre musikaliska musketörer, Bryan Adams, Rod Stewart och Sting, tillsammans sjöng ”All For Love”, kom 1993.

Nästa lördag är det redan dags för julkrysset. Och jag som inte har handlat en enda julklapp än!

Pink Floyd på OD

I lördags tog vi taxi till universitetet, detta inte bara på grund av vädret. Vi var båda finklädda, hustrun i en mixad kreation, bland annat långkjol, från talmanseran, jag iförd frack.

Anledningen till detta var det Stor-OD som skulle följa OD-konserten i universitetsaulan vi nu i första vändan var på väg till. Jag nämner det här mest för att få anledning att också skriva, att de som går på ODs konserter själva väljer den klädsel som faller dem i hågen, passar deras garderob och smak och så vidare.

ODs capricer – det här var en av dem – utmärks av att inget program finns tillgängligt vare sig före konserten i fråga eller under den – det publiken bjuds blir, steg för steg, en överraskning.

Också i ett annat avseende skiljer sig capricerna från vanliga OD-konserter. OD, Orphei Drängar, är en mycket anrik uppsaliensisk manskör, än i dag, trots det djärva steget att välja en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, till sin chefdirigent, fortfarande en manskör med en sådans repertoar, genom åren förstås gradvis förnyad och breddad, det senare också med inlån från kompositörer från andra delar av världen, länder som för övrigt också OD har gjort konsertturnéer till – OD hör till de mest kända svenska kulturyttringarna runt om i världen.

Manskörsrepertoaren, både den traditionella och den normvidgande, fanns förstås med också den här gången. Bachs ”Air”, John Taveners (1944-2013) ”O Beauty of the Divinity”, Luigi Dallapicollas (1905-1975) ”Estate” (1932) med flera.

Hela konserten startar manskörsaktigt med ”Vintern rasat”, men den känns till en början skruvat felplacerad inte bara med tanke på den årstid vi just nu befinner oss i. Kören tågar in genom stora ingången bakom oss, sången går i moll, och kören anförs av Döden.

Fast när denne någon väl uppe på scenen öppnar kistan processionen har medfört och därur plockar en trombon som han börjar spela på, går det upp ett ljus för mig. Och när han börjar spela är saken klar. Jag lutar mig mot hustrun och viskar: ”Nils Landgren”.

Nils Landgren är musikaliskt fantastiskt begåvad och mångsidig och hinner sen under konsertens gång bevisa det flera gånger om. Allt ifrån Lennon-McCartneys ”Blackbird” i begynnelsen till hommagen à Frank Sinatra, aktuell inte bara genom den dylanska hyllning – det är 100 år sen Sinatra föddes – jag nyligen skrev om. Själv begrep jag gesten så fort jag hörde ”Strangers In the Night”, och så fick vi ju också höra ”Something Stupid” och ”Come Fly With Me”.

Som underhållare hade man städslat imitatören Rachel Mohlin, som jag själv främst har hört i radio. Aulapubliken gillade henne – skrattade och applåderade – men jag tyckte för egen del att hennes imitationer, den här gången av Lill-Babs och sen främst och återkommande av Leif G W Persson, den senare i skepnad av en för ändamålet skapad syster, Birgitta G W Persson, faktiskt var lite för grova. (Jag vill tillägga att jag har träffat Leif G W men inte känner honom närmare.)

Det bästa i meningen mest innovativa har jag sparat till sist. Jag hör till dem som har Pink Floyds dubbel-CD ”The Wall” i en av mina skivhyllor, kände därför till och med igen den vita mur som byggdes upp på universitetsaulans scen. Och jag medger att jag inte bara blev häpen utan musikaliskt tagen av att få höra OD göra en fantastisk version av deras ”Another Brick In the Wall” (1979), dessutom ytterligare ett par Pink Floyd-låtar, ”Astronomy Domine” från debutalbumet ”The Piper At the Gates of Dawn” (1967) och ”Shine On You Crazy Diamond” från ”Wish You Were Here” (1975).

Vid den efterföljande middagen uppe i Uppsala slott sa jag till flera av de omkringsittande, att Pink Floyd vid en OD-Caprice är något av det mest innovativa och spännande som har hänt på länge.

Middagen, ja.

Till förrätt serverades matjessill, varmrökt lax, renstekstartar med löjrom, prästost och dillbröd.

Till den dracks öl, och de som ville kunde beställa in snaps. Vi bad om lättöl eller alkoholfritt alternativ och fick var sin alkoholfri Carlsberg, faktiskt god och med riktig ölbeska. Sen fick vi till påföljande rätter alkoholfritt vin och en dito avec.

Som huvudrätt serverades hjortmedaljonger med trattkantarellsås, örtstekt potatis och rotsaker samt rönnbärsgelé.

Av efterrätten åt jag, som är diabetiker, lite vanilj- och våffelparfait men avstod från den varma såsen på höstens frukter.

ODs fester är sympatiska i det avseendet att man har sin egen hustru som bordsdam, men jag talade naturligtvis också med damen på min vänstra sida, Anna Uhlén. Hon är läkare, så det tedde sig naturligt att med henne prata en smula om att jag och hustrun på gamla dar hade beslutat oss för att, efter helt egna hälsoöverväganden, inte dricka något starkare än lättöl.

Stor-OD, som hustrun med make får delta i eftersom hon är så kallad moster i OD, är en ganska märklig fest, där en mycket stor del av gästerna har sångliga gåvor, som de också utnyttjar. Mästerliga dirigenter, utöver Cecilia Rydinger Ahlin även hennes make Folke Ahlin och så förstås Robert Sund, leder. Till ny moster i OD valdes den nya ärkebiskopen, Antje Jackelén. Under middagen delades det även ut stipendier till OD-ister och hölls tal. Den främste bland talarna var, i år som alltid, den fantastiskt spirituelle Hans Dalborg. Hans gyckel – hans middagstal innehåller alltid också sådana element – drabbade i år framför allt Miljöpartiets kvinnliga språkrör, miljöminstern och vice statsministern Åsa Romson. Lite väl hårt, tycker jag, fast jag egentligen inte är någon vän av Miljöpartiet.

Intresset för sång och musik förenar annars på ODs sammankomster människor med ganska skilda samhällsuppfattningar och samhällsfunktioner. Mitt emot mig hade jag till exempel landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt med känt förflutet i Moderata samlingspartiet. Och Birgitta hade på sin högra sida Marcus Wallenberg, son till Marc Wallenberg.

Vid kaffet efteråt, som serverades i annan lokal och med fri placering, kringgärdades vi snart av människor, flera av dem verksamma i den kyrkliga sfär där Birgitta och jag inte hör hemma. Men det intressanta var att flertalet av dem som drack kaffe med oss visade sig dela våra politiska värderingar, inte bara vårt intresse för musik.

Melodikrysset nummer 49 2015

Överlag tyckte jag inte att dagens Melodikryss var särskilt svårt, men det innehöll åtminstone en även för mig lite knepig fråga. Till råga på allt handlade det om en låt, skriven av Povel Ramel, som jag har allt av på skiva och i ett antal sångböcker. Det Anders Eldeman spelade var en inte så ofta spelad låt, ”Det regnar på vår kärlek”.

Det andra på riktigt knepiga i det här krysset var melodin som skulle leda oss till något gott ur växtriket. Att svaret måste bli blåbär fick vi ju en hint om genom det Mors lilla Olle-citat som förekom i den instrumentala ljudillustrationen. Men vilken var huvudmelodin? Eldemans tips om att det rörde sig om något, skrivet av Gideon Wahlberg, ledde mig till att på nätet hitta hans ”Jag har mitt eget blåbärsställe”.

Annars har jag ganska lätt för att komma i håg gamla schlager, både melodier, textfragment och titlar, sådana som ”Under Paris broar”.

Och en wienervals känner jag också igen, även om sådana knappast hör till dagen modedanser.

Svåra för mig är i stället ofta melodier, hämtade ur senare års melodifestivaler, låtar som alltför ofta saknar förmåga att fastna i mitt annars ganska väl fungerande melodiminne. Ett exempel ur dagens kryss är Anton Ewalds ”Natural”. Här fick jag gå till Googles artikel om den Melodifestival Eldeman nämnde som vägledning för att rätt namn skulle komma upp.

Dansbandslåtar är ju inte mitt bord det heller, och ”Lycklig”, som spelades i dag, var inget undantag. Men här var det ganska lätt att komma på att de som spelade var Sven Ingvars.

Annars är mitt lyssnande till populärmusik ganska spritt.

Jag lyssnar gärna på Lasse Dahlquist, till exempel hans låt om Jolly Bob från Aberdeen: ”Jolly ”Jolly Bob” var en glad sjöman som var från Aberdeen”.

Men jag har inget emot Pink (Alecia Beth More) heller. Det var hon som i dag sjöng ”Today’s the Day”.

Och Lars Winnerbäck har jag allt av på skiva. I dag hörde vi honom sjunga ”Köpt en bil”.

Därifrån kan vi gå vidare till ”Ack Värmeland – Värmland skulle det dock skrivas i krysset – du sköna”.

Bo Kaspers orkester är inte så dum den heller. I dag hörde vi dem i ”Sommaren”, en för övrigt allt för avlägsen årstid.

Och så går vi då i mål med veckans Taube, ”Nocturne”, även kallad ”Sov på min arm”.

För att ytterligare utöka den musikaliska bredden vill jag nämna, att jag senare i dag ska gå på ODs Caprice plus den OD-middag som följer. Att jag får gå på den senare beror på att hustrun är så kallad moster i OD.

Bob Dylan kring 1970

1970 gav Bob Dylan ut två skivor, först dubbel-LPn ”Self Portrait”, fyra månader därefter LPn ”New Morning”. Hans kreativitet var under den här perioden enorm, och det finns från studioarbetet med de här plattorna mycket, som också hade varit väl värt att tas med på de här utgåvorna, både alternativtagningar och låtar som av någon anledning valdes bort.

Det här ratade – en del gjort på prov – men i de flesta fall mycket hörvärda materialet finns, tillsammans med ett par inspelningar gjorda inför LPn ”The Nashville Skyline” (1969) och ett par liveinspelningar från den livespelning Dylan och The Band gjorde på Isle of Wight 1969, utgivna på Bob Dylans dubbel-CD ”Another Self Portrait (1969-1971)” (CBS 4888 73487 , Columbia Legacy, 2013, distribution Sony), The Bootleg Series Vol 10.

Bland det aldrig tidigare utgivna kan man hitta mycket intressant, somligt faktiskt pärlor. Här finns traditionellt material som ”Railroad Bill”, ”Bring Me a Little Water”, ”House Carpenter” och ”Alberta”. Här finns material skrivet av andra artister som Tom Paxton (”Annie’s going to Sing Her song”) och Eric Anderson (”Thirsty Boots”).

Här finns också inspelningar tillsammans med andra artister som George Harrison (”Time Passes Slowly” och den härliga, tidigare outgivna ”Working On a Guru”) och den i Sverige sorgligt okände Happy Traum (”Only a Hobo”).

Bland hörvärda inspelningar av låtar skrivna av Dylan själv kan nämnas ”All the Tired Horses”, ”If Not for You”, ”I’ll Be Your Baby Tonight” och ”New Morning” och så ”Minstrel Boy” med The Band. Ytterligare två låtar är alltså inspelade med The Band, under ett turnéframträdande på Isle of Wight: ”Highway 61 Revisited” blev utmärkt också där, ”I’ll Be Your Baby Tonight” enastående.

Sammanlagt får man 35 låtar i den här utgåvan.

Mer om låturvalet och inspelningarna finns att läsa i det tjocka häfte som medföljer det det här dubbelalbumet.

Dylan på många språk, även musikaliska sådana

Buda musique är ett franskt skivbolag, specialiserat på etnisk musik från olika delar av världen. Det här bolaget har också gett ut CDn ”From Another World – a tribute to Bob Dylan” (Buda musique 3758774, 2013, distribution Universal). Det är en skiva att skaffa både för dylanälskare och etnofans – jag har faktiskt aldrig hört något liknande.

Etnocentrisk är den verkligen inte. Den startar med ”All Along the Watchtower”, men den här versionen, gjord på Cuba av Eliades Ochoa, är inte bara på spanska utan låter också musikaliskt kubansk.

Tre dylanlåtar görs av grupper med hemhörighet i Europa – Rumänien (”Corrina, Corrina”), Ungern (”Blowing In the Wind”) och Makedonien (”Rainy Day Woman # 12 & 35”) – men de görs av zigenska band, och speciellt de två sistnämnda låter förbannat bra.

Asien är representerat av dylaninspelningar från Bengalen (”Mr. Tambourine Man”) och Rajastan (”Jokerman”) i Indien, Iran (”Every grain of Sand”), Myanmar (”I Want You”), Taiwan (”I Want You” på stränginstrument och flöjt) och Bhutan (”With God On Our Side”).

Av inspelningarna från Afrika överraskar en, gjord i Algeriet, av ”Man Gave Names To All the Animals” också genom sin längd, 9:49, men ett snäpp musikaliskt mer intressant är en egyptisk inspelning av ”Tangled Up In Blue”.

Och så vill jag avslutningsvis nämna också en helt underbar inspelning av ”Father of Night”, gjord av aboriginer i Australien.

Dylans låtar har jag här nämnt med sina engelska originaltitlar, men de sjungs alltså inte på engelska utan på respektive artists eget språk. Inte alla musikaliska tolkningar är heller kopior av Dylans.

Bob Dylan i Frank Sinatras skivspår

Jag är, som mina läsare vet, ganska svag för äldre tiders hits och schlagermusik. Det gör att jag inte blir det minsta förvånad över att också Bob Dylan känner en dragning åt det hållet, till och med har gett ut en egen CD i genren, ”Shadows In the Night” (Columbia 88875057962, 2015, distribution Sony Music).

Likväl blir jag mest förbryllad av den här skivan.

Varför har Dylan valt att sjunga in just de här låtarna ur The Great American Song Book? Jag skulle nämligen själv knappast ha fastnat för just det här urvalet.

Första låten, ”I’m a Fool to Want You”, ger mig viss vägledning: Den har bland sina upphovsmän Frank Sinatra. Och jag tror banne mig att Sinatra har gjort versioner av alla de tio låtarna på Dylans ”Shadows In the Night”.

Dylans problem här är att Sinatra och flera andra har gjort de här låtarna mycket bättre, låt vara att de ibland, till exempel i fallet den avslutande ”That Lucky Old Sun”, också i den här aktuella versionen blir hyggligt hörvärda.

Några av de låtar Dylan någorlunda lyckas med är alla skrivna av lyskraftiga namn ur musikhistorien: Jacques Prévert (”Autumn Leaves”), Oscar Hammerstein & Richard Rogers (”Some Enhanted Evening”) och Irving Berlin (”What’ll I Do”).

OK, det här är en kul grej. Men på dagens mycket skakiga skivmarknad hade knappast någon annan än Bob Dylan, och då på grund av att Bob Dylan har så många fans, fått göra en skiva som den här.

Julstädningen och döden

Vi har lejt hjälp med att städa lägenheten, bland annat efter det att dottern, Kerstin, och hennes två barn har flyttat till en egen lägenhet.

När man som vi är 78 år, tvingas man inse, att ens förmåga att klättra – vi har till exempel in emot 50 bokhyllor, och då har jag ändå inte räknat med hyllorna för deckare, barnfilm, kokböcker och trädgårdsböcker i sommarhuset i Öregrund – är begränsad.

Fullt så noggrant som förr, då jag själv alltid skötte bok- och skivhyllestädningen inför jul, görs det ju inte numera. Då plockade jag ut varje enskild bok och skiva och dammande av dem samt torkade ur hyllorna en i taget. Samtidigt placerade jag in nytillkomna exemplar i bokstavsordning. Numera ligger det böcker ovanpå andra i hyllorna, eftersom det inte finns rum kvar för nya hyllor. Gradvis inköpta och avlyssnade CD-skivor är staplade i travar ovanpå en av skivhyllorna i sovrummet. Filmhyllan i hallen med alla DVD- och VHS-filmer är fullproppad.

Det här med julstädningen sitter djupt i själen.

Jag är uppvuxen i en tid då städning var kvinnogöra, men i vår familj fanns det bara pojkar, tre stycken, så min mamma tog hjälp av äldste sonen, av mig, med julstädningen. Vartenda skåp skulle göras rent invändigt, varenda hylla dammas av, varje låda tömmas på sitt innehåll och torkas ur – sen skulle alla sakerna läggas tillbaka i ordning.

Det här sitter i trots att man själv inte längre orkar som förr.

Julstädningen känns viktigare än döden.