Bob Dylan kring 1970

4 december 2015 13:40 | Musik | 2 kommentarer

1970 gav Bob Dylan ut två skivor, först dubbel-LPn ”Self Portrait”, fyra månader därefter LPn ”New Morning”. Hans kreativitet var under den här perioden enorm, och det finns från studioarbetet med de här plattorna mycket, som också hade varit väl värt att tas med på de här utgåvorna, både alternativtagningar och låtar som av någon anledning valdes bort.

Det här ratade – en del gjort på prov – men i de flesta fall mycket hörvärda materialet finns, tillsammans med ett par inspelningar gjorda inför LPn ”The Nashville Skyline” (1969) och ett par liveinspelningar från den livespelning Dylan och The Band gjorde på Isle of Wight 1969, utgivna på Bob Dylans dubbel-CD ”Another Self Portrait (1969-1971)” (CBS 4888 73487 , Columbia Legacy, 2013, distribution Sony), The Bootleg Series Vol 10.

Bland det aldrig tidigare utgivna kan man hitta mycket intressant, somligt faktiskt pärlor. Här finns traditionellt material som ”Railroad Bill”, ”Bring Me a Little Water”, ”House Carpenter” och ”Alberta”. Här finns material skrivet av andra artister som Tom Paxton (”Annie’s going to Sing Her song”) och Eric Anderson (”Thirsty Boots”).

Här finns också inspelningar tillsammans med andra artister som George Harrison (”Time Passes Slowly” och den härliga, tidigare outgivna ”Working On a Guru”) och den i Sverige sorgligt okände Happy Traum (”Only a Hobo”).

Bland hörvärda inspelningar av låtar skrivna av Dylan själv kan nämnas ”All the Tired Horses”, ”If Not for You”, ”I’ll Be Your Baby Tonight” och ”New Morning” och så ”Minstrel Boy” med The Band. Ytterligare två låtar är alltså inspelade med The Band, under ett turnéframträdande på Isle of Wight: ”Highway 61 Revisited” blev utmärkt också där, ”I’ll Be Your Baby Tonight” enastående.

Sammanlagt får man 35 låtar i den här utgåvan.

Mer om låturvalet och inspelningarna finns att läsa i det tjocka häfte som medföljer det det här dubbelalbumet.

2 kommentarer

  1. Det är spännande att få låtarna ”without overdubs”. Ofta tycker jag att ”råkopian” blir intressantare än den bearbetade versionen. Dylans röst kommer fram på ett annat sätt. Belle Isle, exempelvis, blir mer hudlös och berörande i den avskalade versionen. Dylan är en märklig artist, det mesta han tar i blir till guld.

    Comment by anita lindblad — 2015 12 04 16:15 #

  2. Till Anita Lindblad: En av de många intressanta sidorna med den här dubbel-CDn är just den experimentella attityden. Ibland gör han, som du är inne på, låtar i avskalade versioner. Men det händer också att han gör orkestrerade, i något fall till och med överorkestrerade versioner.

    Comment by Enn Kokk — 2015 12 04 17:02 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^