Pink Floyd på OD

7 december 2015 22:01 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

I lördags tog vi taxi till universitetet, detta inte bara på grund av vädret. Vi var båda finklädda, hustrun i en mixad kreation, bland annat långkjol, från talmanseran, jag iförd frack.

Anledningen till detta var det Stor-OD som skulle följa OD-konserten i universitetsaulan vi nu i första vändan var på väg till. Jag nämner det här mest för att få anledning att också skriva, att de som går på ODs konserter själva väljer den klädsel som faller dem i hågen, passar deras garderob och smak och så vidare.

ODs capricer – det här var en av dem – utmärks av att inget program finns tillgängligt vare sig före konserten i fråga eller under den – det publiken bjuds blir, steg för steg, en överraskning.

Också i ett annat avseende skiljer sig capricerna från vanliga OD-konserter. OD, Orphei Drängar, är en mycket anrik uppsaliensisk manskör, än i dag, trots det djärva steget att välja en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, till sin chefdirigent, fortfarande en manskör med en sådans repertoar, genom åren förstås gradvis förnyad och breddad, det senare också med inlån från kompositörer från andra delar av världen, länder som för övrigt också OD har gjort konsertturnéer till – OD hör till de mest kända svenska kulturyttringarna runt om i världen.

Manskörsrepertoaren, både den traditionella och den normvidgande, fanns förstås med också den här gången. Bachs ”Air”, John Taveners (1944-2013) ”O Beauty of the Divinity”, Luigi Dallapicollas (1905-1975) ”Estate” (1932) med flera.

Hela konserten startar manskörsaktigt med ”Vintern rasat”, men den känns till en början skruvat felplacerad inte bara med tanke på den årstid vi just nu befinner oss i. Kören tågar in genom stora ingången bakom oss, sången går i moll, och kören anförs av Döden.

Fast när denne någon väl uppe på scenen öppnar kistan processionen har medfört och därur plockar en trombon som han börjar spela på, går det upp ett ljus för mig. Och när han börjar spela är saken klar. Jag lutar mig mot hustrun och viskar: ”Nils Landgren”.

Nils Landgren är musikaliskt fantastiskt begåvad och mångsidig och hinner sen under konsertens gång bevisa det flera gånger om. Allt ifrån Lennon-McCartneys ”Blackbird” i begynnelsen till hommagen à Frank Sinatra, aktuell inte bara genom den dylanska hyllning – det är 100 år sen Sinatra föddes – jag nyligen skrev om. Själv begrep jag gesten så fort jag hörde ”Strangers In the Night”, och så fick vi ju också höra ”Something Stupid” och ”Come Fly With Me”.

Som underhållare hade man städslat imitatören Rachel Mohlin, som jag själv främst har hört i radio. Aulapubliken gillade henne – skrattade och applåderade – men jag tyckte för egen del att hennes imitationer, den här gången av Lill-Babs och sen främst och återkommande av Leif G W Persson, den senare i skepnad av en för ändamålet skapad syster, Birgitta G W Persson, faktiskt var lite för grova. (Jag vill tillägga att jag har träffat Leif G W men inte känner honom närmare.)

Det bästa i meningen mest innovativa har jag sparat till sist. Jag hör till dem som har Pink Floyds dubbel-CD ”The Wall” i en av mina skivhyllor, kände därför till och med igen den vita mur som byggdes upp på universitetsaulans scen. Och jag medger att jag inte bara blev häpen utan musikaliskt tagen av att få höra OD göra en fantastisk version av deras ”Another Brick In the Wall” (1979), dessutom ytterligare ett par Pink Floyd-låtar, ”Astronomy Domine” från debutalbumet ”The Piper At the Gates of Dawn” (1967) och ”Shine On You Crazy Diamond” från ”Wish You Were Here” (1975).

Vid den efterföljande middagen uppe i Uppsala slott sa jag till flera av de omkringsittande, att Pink Floyd vid en OD-Caprice är något av det mest innovativa och spännande som har hänt på länge.

Middagen, ja.

Till förrätt serverades matjessill, varmrökt lax, renstekstartar med löjrom, prästost och dillbröd.

Till den dracks öl, och de som ville kunde beställa in snaps. Vi bad om lättöl eller alkoholfritt alternativ och fick var sin alkoholfri Carlsberg, faktiskt god och med riktig ölbeska. Sen fick vi till påföljande rätter alkoholfritt vin och en dito avec.

Som huvudrätt serverades hjortmedaljonger med trattkantarellsås, örtstekt potatis och rotsaker samt rönnbärsgelé.

Av efterrätten åt jag, som är diabetiker, lite vanilj- och våffelparfait men avstod från den varma såsen på höstens frukter.

ODs fester är sympatiska i det avseendet att man har sin egen hustru som bordsdam, men jag talade naturligtvis också med damen på min vänstra sida, Anna Uhlén. Hon är läkare, så det tedde sig naturligt att med henne prata en smula om att jag och hustrun på gamla dar hade beslutat oss för att, efter helt egna hälsoöverväganden, inte dricka något starkare än lättöl.

Stor-OD, som hustrun med make får delta i eftersom hon är så kallad moster i OD, är en ganska märklig fest, där en mycket stor del av gästerna har sångliga gåvor, som de också utnyttjar. Mästerliga dirigenter, utöver Cecilia Rydinger Ahlin även hennes make Folke Ahlin och så förstås Robert Sund, leder. Till ny moster i OD valdes den nya ärkebiskopen, Antje Jackelén. Under middagen delades det även ut stipendier till OD-ister och hölls tal. Den främste bland talarna var, i år som alltid, den fantastiskt spirituelle Hans Dalborg. Hans gyckel – hans middagstal innehåller alltid också sådana element – drabbade i år framför allt Miljöpartiets kvinnliga språkrör, miljöminstern och vice statsministern Åsa Romson. Lite väl hårt, tycker jag, fast jag egentligen inte är någon vän av Miljöpartiet.

Intresset för sång och musik förenar annars på ODs sammankomster människor med ganska skilda samhällsuppfattningar och samhällsfunktioner. Mitt emot mig hade jag till exempel landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt med känt förflutet i Moderata samlingspartiet. Och Birgitta hade på sin högra sida Marcus Wallenberg, son till Marc Wallenberg.

Vid kaffet efteråt, som serverades i annan lokal och med fri placering, kringgärdades vi snart av människor, flera av dem verksamma i den kyrkliga sfär där Birgitta och jag inte hör hemma. Men det intressanta var att flertalet av dem som drack kaffe med oss visade sig dela våra politiska värderingar, inte bara vårt intresse för musik.