Bob Dylan i Frank Sinatras skivspår
2 december 2015 16:40 | Musik | 2 kommentarerJag är, som mina läsare vet, ganska svag för äldre tiders hits och schlagermusik. Det gör att jag inte blir det minsta förvånad över att också Bob Dylan känner en dragning åt det hållet, till och med har gett ut en egen CD i genren, ”Shadows In the Night” (Columbia 88875057962, 2015, distribution Sony Music).
Likväl blir jag mest förbryllad av den här skivan.
Varför har Dylan valt att sjunga in just de här låtarna ur The Great American Song Book? Jag skulle nämligen själv knappast ha fastnat för just det här urvalet.
Första låten, ”I’m a Fool to Want You”, ger mig viss vägledning: Den har bland sina upphovsmän Frank Sinatra. Och jag tror banne mig att Sinatra har gjort versioner av alla de tio låtarna på Dylans ”Shadows In the Night”.
Dylans problem här är att Sinatra och flera andra har gjort de här låtarna mycket bättre, låt vara att de ibland, till exempel i fallet den avslutande ”That Lucky Old Sun”, också i den här aktuella versionen blir hyggligt hörvärda.
Några av de låtar Dylan någorlunda lyckas med är alla skrivna av lyskraftiga namn ur musikhistorien: Jacques Prévert (”Autumn Leaves”), Oscar Hammerstein & Richard Rogers (”Some Enhanted Evening”) och Irving Berlin (”What’ll I Do”).
OK, det här är en kul grej. Men på dagens mycket skakiga skivmarknad hade knappast någon annan än Bob Dylan, och då på grund av att Bob Dylan har så många fans, fått göra en skiva som den här.
2 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Den här inspelningen för mina tankar till Dylans Self Portrait (1970). Jag skrattar högt när jag lyssnar på den, eftersom inspelningarna är så fruktansvärt galna. Som när han lite småfalskt sjunger duett med sig själv i Simon & Garfunkels The Boxer. Eller när han skrålar till mexikanska Wigwam.
Den här inspelningen verkar vara en fortsättning på Self Portrait: låtar som kan ha betytt något för Dylan under livets gång, och som han nu – bara för att han kan, bara för att han har lust och bara för att han får – gör egna inspelningar av. Så roligt han måste ha haft! Jag har inte lyssnat på alla låtar än, men de är säkerligen inte tänkta att bli tagna på allvar.
Levande ikoner verkar få behov av att tänja rejält på gränserna till vad som är möjligt.
Comment by anita lindblad — 2015 12 02 18:40 #
Om man jämför med Roger Pontares CD som du fick av mig härom tiden kan jag föreställa mig en stor skillnad i framförandet av låtarna…eller?
Har ju inte hört Dylans grej ännu men man kanske kan få den i Julklapp av nån…?
Comment by Sjölandersurban — 2015 12 02 18:55 #