I trädgården

Vi bor ju nära det kalla havet, men de senaste dagarnas värme har verkligen kysst trädgården till liv. Grönskan är mer intensiv, även om långt ifrån alla blad på träden är fullt utslagna. Men rabatterna prunkar av tulpaner, och det numera väldiga bigarråträdet i slänten ner mot gatan har slagit ut i ljuvlig blom.

Värmen har också lockat ut mig i trädgården, och då inte bara till att dricka kaffe vid trädgårdsbordet.

Jag har börjat rensa igenom mina blomrabatter – i går klarade jag en stor del av mitt väldiga stenparti längs den stenlagda gången upp mot huset.

Min kondis är långt ifrån vad den var förr, och jag vågar inte fresta mitt klena hjärta med allt för tunga arbetsuppgifter, men att i lagom takt krypa omkring på knäna och rensa ogräs går bra.

Birgitta stretar också på, egentligen flitigare än jag, men hon orkar bara med korta arbetsetapper – sen måste hon göra paus och vila. Hennes hjärtproblem upptäcktes förra året, och hon har nu plågsamt länge fått gå på en stark medicinering, som sätter ner hennes naturliga ork. Men nu skymtar ljuset i tunneln: på fredag om en vecka ska hon till Akademiska sjukhuset för en hjärtkonvertering.

Bådas våra hjärtbesvär plus vår stigande ålder har fått oss att fundera mycket över hur vi ska klara vår väldiga trädgård under åren fram över. Borde man lägga igen arbetskrävande delar av den? Men det tar emot, oerhört mycket. Den här trädgården är vår ögonsten; bakom dess nuvarande prakt ligger mer än 40 års mödosamt och kärleksfullt arbete.

När jag fick min hjärtinfarkt och sen skjutsades i ambulans till Akademiska, var jag sysselsatt med höstens utomhusarbete i trädgråden: jag satte upp ringar av hönsnät runt fruktträden som skydd mot harar och rådjur. När det hände, återstod det mesta av den uppgiften plus att bära in trädgårdsmöblerna i boden, bära in några tunga, jordfyllda krukor in i tvättstugan med mera. Men efter alla år i Öregrund hittade vi en ung (och stark!) kille, son till en gammal bekant som hade hjälpt oss med annat, som kunde rycka in, och det har han sen fortsatt med, givetvis mot betalning.

Dock är just trädgårdsarbete i mer egentlig mening inte hans gebit, så vi har grunnat mycket på hur vi skulle kunna hitta någon kunnig och villig på det området. En annan bekant förmedlade en kontakt, och det här visade sig vara en perfekt person för den uppgiften. Han har jordfräs och kan därför snabbt vårgräva potatislandet, och han har dessutom kunskap om allt det som man behöver veta för att sköta en trädgård.

Han var här i går och tittade på vad vi behöver hjälp med; vi fick ett timpris och så kom vi överens. Det han ska göra omfattas av RUT-avdraget, så vi kommer att utnyttja det. Vi är inte längre i våra bästa år, har båda hjärtbesvär och behöver hjälp – våra barn bor alla för långt bort för att kunna vara till kontinuerlig hjälp, även om sonen och hans tjej nyligen var här och hjälpte till med bland annat beskärning.

Jag är motståndare till det generella RUT-avdrag som har införts, men självfallet har systemet med skatteavdrag för nödvändiga tjänster fog för sig, när det gäller äldre människor med arbetsförmågan nedsatt på grund av ålderdomssvaghet eller sjukdom.

Melodikrysset nummer 18 2011

Kylan håller på att släppa, men här ute vid kusten är det alltid kallare än längre in åt land – grönskan har alls inte kommit lika långt som till exempel inne i Uppsala. Men nya blommor slår ut varje dag. Till fredagskvällen här hemma plockade jag tre buketter ute i trädgården: en med påskliljor och körsbärskvistar, en med pingsliljor och så en med vårens första tulpaner.

Det är i sommarhuset i Öregrund vi bor nu och det närmaste halvåret. Kärt att i dagens melodikryss få höra Evert Taubes ”Vals i Furusund”, där man bland annat sjunger ”vi kom på kryss från Öregrund”. Den som i dag besjöng Ålandshavet blå var dock inte mäster Taube själv utan den legendariske radiomannen Bertil Perrolf, faktiskt också en riktigt bra sångare. Men skulle jag vilja höra den här låten eller något annat med Taube i original, har jag allt av honom i ett par boxar vid CD-spelaren/grammofonen på glasverandan.

En annan av dagens artister, Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes fina ”Kajsas udde”, har jag en personlig knytning till. Han sjöng nämligen vid den stora introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Och för att fortsätta på den personliga linjen: ”Dancing Queen” – som här skulle ge ordet dansa – ingick i ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” som jag tillsammans med Birgitta har sett på Broadway.

Också Björk, från Island, har jag sett och hört live, om än inte i just ”Play Dead”. Jag hade lyckats få plats just framför scenen, när hon i København tilldelades Nordiska rådets kulturpris – jag bevakade rådsmötet i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Jag har till och med sett och hört Karl Gerhard live, på en turné i regi av Folket i Bild, vars ombud jag var i Juniskär med omnejd i mina unga år. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”. Jag har själv skrivit en del om Karl Gerhard – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

”Bron över floden Kwai” har jag också sett, flera gånger – det är den värd. Den här spännande filmen ”kretsar kring en sådan konstruktion”, vägledde oss Anders Eldeman, och svaret är förstås bro.

En gammal goding i en annan genre är ”When You’re Smiling”, och det man ju gör där är ler. Den finns i många inspelningar, bland annat med Louis Armstrong.

Dagens kryss började för övrigt med en annan gammal goding, ”I Can’t Stop Loving You”. Också den har spelats in av flera framstående artister, lustigt nog till och med av en med lika många bokstäver i både förnamnet och efternamnet som den vi faktiskt fick lyssna på i dag: Ray Charles.

Från Ray är steget inte långt till Roy, i det här fallet = Anders Eriksson i Galenskaparna. Han och kompisen Roger (Jan Rippe) gjorde tillsammans ”Det ska va gott att leva”, en devis jag gärna instämmer i.

Och går inte det, får man väl bita ihop och ”Börja om från början”. Den låten låg Sven Ingvars på Svensktoppen med en gång i världen.

”Fame Factory” har jag asolut aldrig sett på, men Emil Sigfridssons ”Innan mörkret faller” mindes jag vagt från Melodifestivalen. Han sjöng den 2004, visade en googlesökning.

”Johnny Cash & Nina P” med Pernilla Andersson tror jag däremot att jag aldrig hade hört förut. Tydligen har hon nyligen fått Ulla Billquist-stipendiet. Det påminner mig om att jag borde lyssna mig igenom och här på bloggen skriva om den Ulla Billquist-box jag förra året köpte. Det blir säkert en längre bloggartikel om det, en text som jag sen lagrar under Kulturspegeln, Musik.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att intingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Last chorus: Ingegerd Lundeborg

I det Öregrund vi kom till 1969 var Lundeborgs konditori en oas av lokal kultur. Där doftade det av nybakt vetebröd från eget bageri. Var vädret vackert, kunde man sitta ute på kondisets grusbelagda innergård och fika.

På den tiden var vårt nyinköpta sommarhus fortfarande mycket primitivt, så på torsdagarna gick vi till badhuset bredvid Hasselbacken: badade bastu och tog oss ett dopp i badhusets lilla bassäng.

På hemvägen blev det en vana att göra ett uppehåll på Lundeborgs, sitta en stund med en kopp kaffe i uteserveringen; barnen fick då gärna en kall läsk och något gott till.

Barnens nyfikenhet väcktes också av den lekstuga som stod precis i kanten mot uteserveringen. Fru Lundeborg som vi så småningom kom på vänskaplig fot med – vi kallade henne aldrig vid förnamn, Ingegerd – tillät till och med våra barn att gå in i den här lockande lekstugan. Jag har aldrig frågat något av barnen Lundeborg vad de tyckte om det.

Så småningom såldes Lundeborgs konditori till nya ägare, och stället har därefter skiftat mycket i både inriktning och kvalitet – fast som på Lundeborgs tid har det ju aldrig blivit ens när det har varit som hyggligast.

Pappa Lundeborg är sen länge död, men mamma Ingegerd, född 1924, kom under senare delen av sitt liv att bo inte så långt från oss, i ett gult hus mitt emot Konsum. Och till det här husets trädgårdstomt flyttades också lekstugan från kondiset, till färgen lika gult som huset. Till att börja med mötte vi ofta fru Lundeborg, när vi var på väg till eller från Konsum. Vi inte bara hälsade – ofta blev det en liten pratstund över staketet.

Nu har man sedan länge inte längre brukat se fru Lundeborg på det här sättet, däremot ibland något av barnen eller deras respektive eller barn. Fru Lundeborg var sjuk och allt mindre rörlig.

När vi i år till påsk kom ut till Öregrund för årets sommarboende och som vanligt passerade fru Lundeborgs gula hus, var flaggan på halv stång. Anställda på Konsum bekräftade det vi redan anade: fru Lundeborg hade dött, faktiskt förolyckats i en fallolycka.

I dag hölls hennes begravning – för oss var det alldeles självklart att gå dit. Inte så att vi kände Ingegerd Lundeborg nära, men för oss var hon en del av det genuina Öregrund, som vi genom åren har kommit att älska och också, med tidens rätt, själva har blivit en del av. Så i morse var vi ute i trädgården och plockade var sin kistbukett: Birgitta pingsliljor, jag en blandade vårbukett. Och så gick vi till Öregrunds kyrka, belägen tvärs över gatan sett från det som fordom var Lundeborgs konditori.

Den här kyrkan, med sitt ljusa brädtak, sina höga fönster med ett generöst ljusinsläpp och sitt vackra kor, besöker vi normalt inte i samband med religiösa akter; oftare är vi där på någon sommarkonsert. Ingen av oss är troende, men när det gäller att hedra en avlidens minne, ska man naturligtvis respektera hans eller hennes tro. I det här fallet var begravningsakten nästan till hundra procent kyrkligt religiös, men även i en sån här akt kan man, om man som jag inte är troende, hitta lisa. I dag inleddes begravningsakten med Oskar Lindbergs mycket vackra ”Gammal fäbodpsalm”. I psalm 198, ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, med sitt budskap ”efter vinter kommer vår”, kan man ju främst ta fasta på rader där psalmisten ”besjunger våren, blid och stark / och livets alla under”, föregångna av ”fåglars kör i lund och mark”. Hit till Öregrund kommer ju vi och många andra för att få uppleva det som beskrivs i den här psalmens sista vers:

Snart alla fåglar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.

Ja, härlig är jorden, som det heter i dagens avslutande psalm, 297.

Andra må tycka detsamma om Guds himmel och sjunga om själarnas pilgrimssång. Men för egen del är jag tillfreds med att ha fått vandra genom de fagra riken på jorden och att se mitt tidevarv försvinna.

Påskens under

Påsken har sina magiska sidor, men i mitt fall har det inte med någon kristen tro att göra.

I går kom Matti och Karin hit på påskbesök. Birgitta bjöd på kvällste och varma mackor.

Långfredagen kom med grått och lite ruggigt väder, så där som man föreställer sig att det ska vara en långfredag. Men sen svängde vädret till strålande solsken. De båda unga och starka har varit ute och under Birgittas ledning rensat tomten från i stormen nedfallna tallgrenar och kvistar från asken nere vid vägen. Också syrendungen utanför sovrumsfönstret har befriats från de knäckta stammar snön åstadkom i vintras. Det nedfallna fågelbordet är upphängt i en av syrenerna igen.

I rabatterna ner mot vägen lyser krokusarna i kapp med solen. Tulpanbladen blir längre och längre. Om man tar en tur runt tomten, ska det nog gå att hitta en del lämpliga växter för morgondagens äggmålning.

På Konsum fick jag i går för det ändamålet av Annica och Marina en jättepåse med lökskal. Tjejerna på Konsum är mina vänner, och de har själva börjat ta efter: måla ägg på estniskt vis. Marinas mamma är för övrigt estniska.

Redan under mina barnaår i Estland lärde jag mig att färga ägg med lökskal, på ett sätt som är specifikt estniskt. Vi tog med oss seden till Sverige, och jag har sen färgat ägg på det här sättet med våra egna barn och, när barnen hade flyttat ut, tillsammans med Birgitta.

För det här ändamålet behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök. Vi brukar vittja löklådan i Konsum på skal, men tjejerna som jobbar där har nu i flera år hjälpt oss med att lägga undan lökskal i plastpåsar att ge oss, när vi kommer ut till stugan i Öregrund till påsk.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel eller hålslev och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Därefter öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Du kan se hur påskägg på estniskt vis ser ut på dotterns, Kerstins, blogg – här.

* * *
I dag lagade jag fisksoppa till lunch.

Snart ska jag börja förbereda långfredagsmiddagen. Det blir pepparlax och rökta laxfenor plus kokt potatis och sallad. Till efterrätt serverar jag jordgubbar med vispgrädde.

Matti har tagit med Karin på långpromenad i det Öregrund som är hans men inte Karins sommarland. Jag tror att han bland annat skulle ta med henne till Tallparken, ett vidsträckt ströv- och rekreationsområde (på somrarna med bad) ut mot Öregrundsgrepen.

Tillbaka i Öregrund

Så har vi, med allt vårt pick och pack, återvänt för ytterligare ett sommarhalvår i Öregrund. Att packa allt man behöver för drygt ett halvår har tagit sin tid, och i dag kommer vi inte att bli klara med att packa upp allt. Vi är ju äldre och skröpligare nu – har båda hjärtfel – så Birgitta hade avtalat med Öregrunds taxi om att, givetvis mot betalning, få hjälp med att bära ner allt bagage från lägenheten och sen få allt uppburet till vårt sommarhus.

Bland det första vi upptäckte när vi anlände var mängder av avbrutna och nedblåsta grenar på tomten. Några syrenstammar vid sovrumsfönstret har sannolikt knäckts tidigare, av snön, en del av den nedrasad från taket. Men även från den stora asken vid grinden och från andra träd har det ramlat ner grenar. När vi senare var på Konsum och bunkrade, hörde vi att det hade varit ett våldsamt blåsväder här. Någon av de närmaste dagarna ska jag gå runt på tomten och samla upp grenar och kvistar – de kommer att bli uppeldade innan säsongens eldningsförbud inträder.

Annars har den plötsliga vårvärmen gjort sitt i trädgården. Inte bara snödroppar utan också krokus och scilla blommar. Nere vid vägen lyser redan delar av gräsmattan scillablå.

Huset i Öregrund är vårt hem drygt halva året, och också att komma tillbaka till vår fina konsumhall här känns som att komma hem igen. Vi hälsar på dem i personalen vi möter och pratar lite längre med Mats och Marina, som vi betraktar som gamla vänner. Utanför kassan gratulerar vi föreståndaren till att Konsum nu har tagit över Posten. Det kommer att dra ännu fler kunder till det som redan tidigare var Öregrunds ledande och bästa livsmedelsbutik.

På Konsum köpte vi bland annat två stora buketter tulpaner. I huset har temperaturen redan stigit till behaglig nivå.

Det blir nog en glad påsk i år också.

Synkontroll och bokrea

I morse var jag, vid en för mig numera okristlig tid, kallad till den årliga synkontrollen på Akademiska sjukhuset. Högerögat har, sedan en oftast banal men i mitt fall fatal operation där, nedsatt syn, och eftersom jag har glaukom, grön starr, är jag – skrivande och läsande människa – naturligtvis angelägen om att synen inte ytterligare ska försämras. Framför allt gäller detta det vänstra ögat som jag numera främst förlitar mig på.

Men jag behöver inte vara orolig: synkontrollen visar att trycket i ögonen, givetvis med hjälp av ögondroppar, håller sig på en bra nivå, och inte heller i övrigt har det skett några påtagliga förändringar av min syn.

När man gör den här kontrollen får man pupillutvidgande droppar, så efteråt tror väl folk att de möter en gammal knarkare. Just det bekymrar mig inte, men det häftiga solljuset känns besvärande, bländar. Därför slinker jag in hos frisören innan jag fortsätter med mina övriga planerade ärenden. Jag behöver vila ögonen medan klippningen pågår, och för övrigt behöver jag klippa mig också.

Därifrån styr jag kosan till Swedbank. Jag ska fylla på förrådet av kontanter – jag är nämligen en inbiten kontantkund, och jag ska vidare till bokrean.

Akademibokhandeln/Lundeq ligger ganska nära, och vid det här laget har morgonruschen lagt sig. Damerna på Lundeq är påtagligt vänliga och hjälpsamma – möjligen har någon av dem läst vad jag här på bloggen skrev om hur de, under den här bokhandelns påtvingade nedgångsperiod, har gjort sitt yttersta för att visa serviceanda mot gamla kunder.

Så jag får snart ihop i stort sett alla böcker jag hade föresatt mig att köpa på årets rea, några fler till och med: Av Gidlunds fina nyutgåva av Carl Jonas Love Almqvists samlade skrifter rear Lundeq fler band än de som står i Aakdemibokhandelns reakatalog. Och Almqvist är verkligen en författare jag har läst mycket av allt sedan gymnasietiden.

Åt mig själv har jag också köpt Thåströms ”Txtr”.

Mycken annan skönlitteratur blir det likaså, böcker av Anne Brontë, J M G Le Clezio, Marguerite Duras, Monica Fagerholm, Imre Kertéz, Toni Morrison, Alice Munro och Hertha Müller. Även en deckare blev det, Alexander McCall Smiths ”Livet på Scotland Street 44”. Den ska Birgitta få. Hon kommer förresten att få mycket av den övriga skönlitteraturen också, och så Anneli Jordahls bok om Ellen Keys långa och hopplösa kärlek.

Många av de här böckerna kommer förstås med ut på landet, dit vi flyttar ut runt påsk. Vi brukar ta med var sin försvarlig bunt olästa böcker, och så letar vi också i varandras förråd, när vi behöver ny läsning.

Med ut på landet fäljer även Håkan Svenssons och Kent Kastmans ”Äpplen i Sverige”. I den beskrivs 240 äppelsorter i text och bild. Riktigt så många har vi inte, men vi har faktiskt flera tiotal sorter i vår stora trädgård, och dem kan man aldrig få veta för mycket om.

Till lilla Klara, som fyller år snart, har jag köpt Christine Nöstlingers ”Mimi är inte rädd av sig”. Storebror Viggo ska få två Hjortfot-böcker, tyvärr bearbetningar, dock gjorda av den skickliga Maj Bylock.

Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

Gott nytt år – och ett bättre år för socialdemokratin!

När detta skrivs är det ännu långt till midnatt och till det nya året. Men vintermörkret är kompakt runt vår lantliga boning. Dock var jag nyss ute och försökte bryta mörkret: tände tolv marschaller på gårdsplan och längs gången ner mot grinden.

Inte så att vi väntar hit någon; i kväll kommer här bara att finnas ett gammalt par som har envisats med att leva ett långt liv tillsammans, i medgång så väl som i motgång. Men det gäller att hålla hoppets låga levande. ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!” som bådas vår vän Helga Henschen citerade på en affisch och i en bok, som jag var med om att producera.

Också nu skulle det behövas en Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, den organisation som bland andra Helga och jag var med om att organisera och leda på 1970-talet. Arma älskader parti! Naturligtvis har du gått vilse på vägen och förtjänade, med en så vilsen kurs och en så vinglig ledning, att få stryk. Men skam den som ger sig. Med nygammal politik, vänsterreformistisk, och med en klarsynt och visionär ny ledning kommer vi tillbaka.

Ett gott nytt och ett rödare år önskar jag er alla!

I snöriket

Jag genomför just nu en serie hälsokontroller. I morse var jag på hjärtkliniken på Akademiska och fick pacemakern kontrollerad – den och därmed hjärtat fungerar som de ska. Jag fick också lämna en rad blodprover inför ett nytt besök där efter trettonhelgen. Jag är även kallad till återbesök hos min husläkare hemma i Svartbäcken för en bred koll av hälsan. Men jag kan redan nu själv meddela att mina blodsockervärden i dag generellt ligger påfallande lägre än de gjorde för något år sen.

Från Akademiska tog jag mig ner till Uppsala C: köpte där tidningar och åt frukost; jag skulle nämligen infinna mig på Akademiska på fastande mage. Kallelsen från Akademiska hade haft som följd att vi inte kunde åka ut till stugan i Öregrund riktigt så tidigt som vi brukar inför nyår. Jag visste ju inte när jag skulle bli klar på sjukhuset, så vi hade inte kommit överens om att samordna vår utresa. Men när jag kom till 811ans hållplats, stod Birgitta där med sin packning och väntade även hon på bussen.

Det Öregrund vi anlände till är ett snörike. I parker och på vändplatser har plogbilarna skapat veritabla berg av snö, och jag har aldrig någonsin tidigare sett så mycket snö på vår tomt; längs gatan är det bitvis snö över staketet, så där som det var i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Till vår smala lycka – vi är ju gamla och skröpliga numera – hade Birgitta kommit överens med en yngre och mycket raskare man, bosatt här i Öregrund, om att – givetvis mot betalning – snöröja runt grinden och längs gången upp till huset. Det här har dess bättre inte behövt göras med skottning – vi äger en ganska kraftig snöslunga, som han har kunnat använda.

Medan huset värmdes upp till beboelig temperatur, gjorde vi de nödvändiga ärendena: gick först till Konsum och fyllde på i det ganska tomma kylskåpet och tog lite senare också en tur till Systemet. Vi hälsade på föreståndarna på båda ställena, och jag käftade som vanligt vänligt med Annica på Konsum.

Här i Öregrund känner vi oss hemma och välkomna.

Och Birgitta har, med hjälp av lite julsaker och några buketter på Konsum inköpta tulpaner, skapat en helgstämning, varmare än den som råder ute i den översnöade trädgården.

Böcker, skivor och videofilmer har vi också med oss.

Blek sol över ett höstligt Öregrund

Oktober går mot sitt slut. I natt blev det vintertid.

Ute skiner solen från en kyligt blå himmel. De gula löven i biggaråträdet utanför fönstret lyser, men jag vet ju att den här milda dagen bara är ett bedrägligt undantag.

Jag promenerar till Konsum för att köpa dagens tidningar, inget annat – eftersom vi inte kommer tillbaka till huset i Öregrund förrän i mellandagarna, gäller det att inte lämna något onödigt i kylskåpet. Vi kommer visserligen tillbaka till Öregrund redan på torsdag kväll men stannar då bara över kvällen; vi ska i rådhussalen berätta om de estniska flyktingar – bland dem jag – som kom hit i slutet av andra världskriget.

Jag har varit uppe på vinden och lagt ut råttgift. Vi har nu vid ett par tillfällen haft påhälsning av en mus i köksavfallsskåpet under diskbänken, så även där lägger jag råttgift. Vinden är full av bjälkar och svårforcerade gluggar, så det tar på mina usla krafter att göra det här. Jag passar också på att inför vintern sätta på ett litet stödelement i det slutna rum varmvattenberedaren är placerad i. Nere i huset drar vi förstås ner värmen till ett minimum, så pass att rören där inte fryser.

Birgitta, som är i bättre fysiskt skick än jag, sliter ute med att plocka in saker i förvaringsutrymmena. Några av de tyngre sakerna fick hon hjälp med i går av Roger, som också har lovat att med vår snöslunga göra gång från grinden upp till huset, om det skulle behövas inför vår ankomst i mellandagarna. Han hjälper också Birgitta med att täcka glastaket till växthuset med presenningar – förra året krossades det här taket av snön.

I morse var Bosse Andersson här med räkningen för restaureringen av Birgittas rabatt ner mot gatan och min släntrabatt. Det var ingen blodig räkning, men jag är glad över att vår ekonomi tillåter oss att ta hjälp med tunga saker, som våra åldrande kroppar inte längre orkar med.

Vi har varit här ända sen i torsdags för att göra de sista nödvändiga sakerna inför vinterpausen. Det vill säga, det mesta har gjorts av Birgitta. I går städade hon huset. I förrgår eldade hon, på den vanliga platsen utanför vår tallgrind, upp stora mängder kvistar, ja också några fällda träd. Det gäller att passa på när marken är våt och det inte blåser.

Birgitta fick snart sällskap och assistans av Filip, fyra, och Adrian, fem – Adrian hämtade till och med en egen såg för att kunna hjälpa till.

Adrian bor i ett hus ganska nära vårt, liksom vårt med tomtgräns mot Floraparken. Adrians mamma kom över till Birgittas brasa för att se till sonen och hans dagiskompis, och det visade sig då att hon är gift med en son till vår vän Inga-Lill, vars begravning vi var på för inte så längesen och som jag har skrivit om.

Smågrabbarna har varit tillbaka vid vår tallgrind, så jag tror att Birgitta har fått ett par nya små kompisar här i Öregrund. Någon ny spännande eldning blir det nog inte på ett tag, men vi har ju gunga och piltavla och en del annat, som är avsett för våra barnbarn, så vi kan nog tänka oss att ställa upp tallgrinden för besök också av små och vänligt sinnade andra besökare.