Melodikrysset nummer 46 2012

Nej, dagens melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste. Men varje kryss innehåller ju något man inte är så förtrogen med. Inte så att jag har något otalt med Markus Fagervall – jag känner till honom – men jag brukar inte så ofta höra på honom. Men helt omöjligt var det ju inte för den skull att, via de ledbokstäver man så småningom fick, identifiera Markus Fagervall. Låttiteln var ”If You Don’t Mean It”.

Madonna är ju superkänd, vilket inte betyder att just jag brukar lyssna på henne särskilt ofta. Också Justin Timberlake känner jag till, så där. Det gör att jag ganska snart, under lyssnandet på ”4 Minutes”, kan identifiera honom.

Just för att försvåra identifieringen, antar jag, spelar Anders Eldeman numera ganska ofta låtar ur TV4s ”Så mycket bättre”. ”Logiskt” är ju till exempel en låt av Petter – men det går ju inte in. Men sen lyssnar man på sången och känner plötsligt igen rösten: Det är ju Plura! Just för mig är det här inte världens lättaste, detta eftersom jag aldrig har sett ”Så mycket bättre”.

Tomas Ledin har jag förstås hört en hel del av genom åren – jag har till och med recenserat honom, så att identifiera honom via ”So Many Days” är inte särskilt svårt. Själv tycker jag att han ibland är riktigt bra, men inte alltid.

Och detsamma tycker jag om Östen Warnerbring. Men efter lite grävande i hjärnvindlingarna klarar jag att komma i håg att det var han som här sjöng ”De’ måste va’ sången och glädjen”.

Odelad glädje känner jag, när jag hör Arne Domnérus i Povel Ramels fina ”Följ mig bortåt vägen”. Arne Domnerus spelar ju altsax, men här skulle vi skriva det i pluralis, altsaxar.

Patrice HellbergsTed Gärdestads ”Han går som en karl” minns vi väl alla med Lill Lindfors. Fast i dag ville Adners Eldeman göra det lite svårare för oss genom at spela den på finska med Marjatta Leppänen.

Minst lika känd, redan en klassiker, är Ulf Lundells ”Öppna landskap” med en text som doftar svensk sommar. Att melodin har lånat några element ur en känd svensk skolsång, sjungen åtminstone på min tid i skolan, ”Hör hur västanvinden susar”, har säkert bidragit till sångens popularitet.

Den svenska sommaren står också i centrum för Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösöblomster” (1896-1914).

Och för att gå vidare på det spåret: Sommaren är ju en av ”De fyra årstiderna”, som Antonio Vivaldi skrev ett fortfarande inte bara spelat utan också älskat verk i fyra delar om.

Älskad, med rätta, är också Astrid Lindgren, så även Tage Dnielssons fina filmatisering av hennes ”Ronja Rövardotter”.

”Min kära lilla ponny” minns säkert många med Black Ingvars, men själv förknippar jag den fortfarande med dess upphov, Gullan Bornemark. Henne och hennes barn hörde vi ofta på skiva (och även i TV) när våra barn var små. Flera av hennes visor finner jag för egen del lite för präktigt pedaogiska för min smak. Nåväl, den här barnvisan skulle ge oss pluralen ponnyer.

En enda ljudillustration kvar, och i den hittar vi ett annat djur, fast i bestämd form, redan i inledningen. Här ska vi dock skriva djuret i singularis, obestämd form, get.

Geten i fråga är hämtad ur en Taube-klassiker:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i for av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades
in.

Klara får en kompis i huset

Klara, sju, och Viggo, tio, bor varannan vecka hemma hos morfar och mormor.

Visserligen känner de sig sen gammalt hemma här hos oss – har sängplatser i biblioteket, som de betraktar som sitt rum, och det finns även barnböcker och lådor med laksaker där sen gammalt – men deras hälftenflytt hit har medfört, att de också har tagit en del egna leksaker med sig. Dessutom har de en egen dator med sig för spel och annat de vill använda den till. Och i blblioteket/barnkammaren finns sen gammalt en extra TV med video/DVD.

De går kvar på sin skola, Domarringen – i själva verket är det kortare väg dit härifrån än från huset där de bor sen gammalt, numera alltså varannan vecka. Morfar och mormor ger dem frukost – choklad är viktigast – och skickar i väg dem tillsammans i rätt tid för att hinna till skolan. Deras mamma, vår dotter Kerstin, börjar jobba tidigt, men på eftermiddagen är det hon som hämtar dem på skolans Fritids.

Känner sig hemma hos morfar ochj mormor gör Viggo och Klara alltså sen gammalt, men i ett avseende är den här omgivningen ny för dem. Jo, de har skolkompisar som bor i vårt grannskap, men vad är det för barn som bor just här i vårt hus? Också några barnfamiljer i huset har frågat lite om Viggo och Klara, och i går kväll ringde det på dörren.

Det var Jenny Zaine, som bor lite högre upp i huset, och hennes dotter Ellen. Jenny känner vi lite – hon är bland annat med i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Också Ellen har vi väl hejat på, men vi är ju inte riktigt i samma ålder. Däremot går Ellen en årskurs över Klara på Domarringen, så hon tyckte att det nu kunde passa att hon och Klara lekte med varann. Det hade varken vi eller Klara något emot, så Ellen kom in, fick se sig omkring, och snart var leken i full gång. Sen blev det dags för middag, Kerstin nygräddade plättar och pannkakor med Kerstins egna sylter, dock Önos’ konstsötade äppelmos för mig. Efter middagen var Klara uppe hos Ellen en stund, innan det blev dags för kvällsrutinerna och så småningom läggdags.

I dag när jag var på Konsum köpte jag flera påsar godis och fyllde min gamla godisburk, den som jag själv inte längre får vittja, eftersom jag är diabetiker. Men man måste ju kunna bjuda barnbarnen och eventuellt också deras kompisar, åtminstone i morgon då det är lördag.

Och nu skickar vi barn till skolan på morgnarna igen

Som jag redan har berättat, har vi Kerstins barn, Viggo, tio, och Klara, sju, boende hos oss varannan vecka. Kerstin själv bor hos oss för jämnan ett tag fram över.

Kerstin håller också på att skola in sig till ett nytt jobb, på bageri. På bagerier har man tidiga morgnar, ibland supertidiga, så hon måste ge sig i väg innan det är skoldags för barnen. Fast det hjälper mormor och morfar gärna till med.

Så i morse var det vi som tittade in till barnen vid sjutiden på morgonen för att väcka dem. Det knepigaste med det är att morfar och mormor själva numera är lite ovana med så tidiga morgonvanor.

Barnen låg visserligen och drog sig lite, men upp kom de, klädde också på sig. Och så satt vi med vid frukostbordet, där barnen själva blandade till sin morgonchoklad. Stämningen var, trots den tidiga timmen, uppsluppen och trevlig. Och snart var det dags att börja ta på ytterkläderna och kränga på ryggsäckarna.

Morgonchokladen, i mitt fall med ett par limpmackor, och ryggsäcken minns jag från min egen skoltid oändligt långt tillbaka, på fyrtio- och femtiotalen. Jag hade lite längre väg till skolan, Nylands skola, just nedlagd har jag sorgset noterat.

Viggo och Klara har under sin hittillsvarande skoltid haft sällskap till skolan av någon av föräldrarna, och det är begripligt när man som de bor i en stad där åtminstone en del gator har mycket biltrafik. Men nu tycker Kerstin att de kan gå själva: dels är vägen hemifrån morfar och mormor kortare, dels har den enda tättrafikerade gatan de ska passera ett mycket effektivt trafikljus, inrättat just för skolbarnen; det slår om i stort sett på ögonblicket när man har tryckt, och lite äldre skolbarn agerar dessutom trafikvakter på ömse sidor av gatan på morgnarna.

Under min egen skoltid i forntiden skulle inga föräldrar ens ha kommit på tanken att följa barnen till skolan. Inte bara så att bilrafik på landsvägarna i våra trakter på den tiden var ganska sällsynt. Den tidens ungar ute på landet förutsattes klara sig själva – jag tror till och med att det skulle ha känts lite skämmigt om man hade haft en mamma – pappa jobbade ju och hade annat för sig – som hade följt en till skolan.

Det här gjorde förstås också att vi gjorde en rad äventyrliga saker på väg till och från skolan. Cykla utan att hålla i styret var bara en av de konster vi tränade – som tur var, var de flesta dikena inte våldsamt djupa. Vintertid var det sparkstötting som gällde. Särskilt hemfärden från skolan hade då ett roligt moment. Där vägen från skolan i Nyland mynnade ut på landsvägen från Kvissle till Juniskär, fanns en backe, vars krön kallades Ålunds tå efter den bondgård som låg i den där backen. Det här var en både brant och lång backe, så sparkstöttingen hann få upp avsevärd fart innan man hade kommit ner på den korsande landsvägen. På den skulle det verkligen ha kunnat ske allvarliga olyckor, om där hade förekommit tätare biltrafik. Jag har noterat att den där vägsträckningen senare har lagts om, så att det det inte längre är en så brant backe ner till den i dag betydligt mer trafikerade landsvägen mot Juniskär.

Men ibland valde vi vintertid att i stället åka skidor till skolan, till stor del för att kunna åka skidor på frukostrasten. Också då gick vår anlagda skidbacke tvärs över vägen, men det här var ju fråga om en ännu mindre trafikerad väg. Fast minst lika roligt med skidor till och från skolan var hemfärden, som då gick diagonalt över skog och berg, från Nyland till Flintåsen, bebyggelsen närmast efter Juniskär på vägen mot skolan eller, om man fortsatte rakt fram vid Ålunds tå, Döviksjön och Kvissleby. Det skidspår vi spårade upp för det här ändamålet hade åtminstone en ganska brant utförslöpa där det ibland kunde vara nog så svårt att stå på benen ända ner. Men oftast hade den snö man i de fallen hade fått på sig hunnit skaka av sista biten hem, där en intet ont anande mamma väntade med varm dryck, kakao som vi sa, te eller faktiskt inte så sällan kaffe.

Kaffedrickare har jag varit från mycket unga år. Det var då jag lärde mig älska kokkaffe.

Fars dag och sen syskonmiddag på Birgittas sida

Dagen började med att jag för ovanlighetens skull inte själv behövde göra i ordning min frukost. Dottern, Kerstin, som ett tag framåt bor hos oss och hjälper sina skruttiga föräldrar med både det ena och det andra, hade åstadkommit en fantastisk Fars dags-tårta, en smörgåstårta med bland annat havets frukter, dessutom helt professionellt formgiven. God var den också.

Sonen, Matti, ringde strax därefter. Han hade tänkt komma och hälsa på farsan i Uppsala, men han fick ändra sina planer, när han hade hört våra – jag återkommer strax till dem.

Av deras mor, min livskamrat, fick jag några böcker: ytterligare ett par av Karl Ove Knausgård, en sångbok och så Olaus Magnus’ berömda ”Historia om de nordiska folken”.

Efter farsdagsfirandet satte vi – Birgitta och jag – oss på Upptåget; vårt mål var Vallentuna, så vi blev hämtade i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Vi skulle alla hem till yngste brodern Dahl, Ragnar, och hans hustru Gunnel. På syskonlunch. Så strax efter oss anlände också den fjärde (i åldersordning tredje) i syskonskaran, Gunnar, och med honom hans fru Annica.

Gunnel och Ragge bjöd på en välkomponerad måltid, med älgstek som huvudrätt. Jag, diabetikern, syndade ockå lite, åt av chokladmoussen, eftersom Gunnel sa att den var mycket måttfullt sockrad. Fast sen, när jag efter hemkomsten mätte blodsockret, var det ändå på tok för högt.

Alla närvarande, samtliga numera pensionärer, visade sig för övrigt ha olika krämpor, som fordrade medicinering och försiktighet med det ena eller det andra. Så gissa vad måltidskonversationen handlade om!

Innan det hade hunnit bli särskilt sent bröt vi sedan upp och tog bussen till Upplands Väsby och sedan Upptåget till Uppsala.

Väl hemma kom, så snart vi hade kommit innanför dörren, Klara, sju, störtande och kramade om mormor och morfar. Själv hade hon just kommit hem från ett kalas – den här veckan ska hon och brorsan Viggo, tio, bo här hos oss. I morgon bitti ska morfar och mormor ge barnen frukost och se till, att de kommer i väg till skolan. Mamma Kerstins jobb på bageri börjar tidigt. Men det är sedan hon som hämtar barnen på fritids efter skolan.

Melodikrysset nummer 45 2012

Anders Eldeman sa inledningsvis, att han tyckte att förra veckans kryss var riktigt knepigt, men själv hade jag inga större problem med det. Däremot fanns det i dagens kryss flera frågor som jag fick klura en hel del över.

Jag har till exempel aldrig sett ”Flashdance” från 1983, varifrån Irene Caras ”What a Feeling” var hämtad.

Inte heller har jag lockats att se ”Arn” på bio, kanske för att jag aldrig har lockats av Jan Guillou, således inte heller av hans tempelriddarromaner. ”Snö” med Laleh har jag däremot faktiskt hört förut.

Fast allra svårast i dag, för mig i alla fall, detta eftersom jag 1968 knappast drogs till den typen av musik, var nog ”Tell Laura” – här gissade jag mig med hjälp av ledbokstäverna till sist fram till förnamnet, och sen tog jag internet till hjälp.

Adam Tensta har jag åtminstone hört i radio. Men det var hinten om en förort i namnet som ledde mig rätt. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Like a Punk”.

Till och med ”Värsta schlagern” hade jag till att börja med svårt att komma i håg, kanske för att Linda Bengtzing inte precis är någon av mina favoriter. Inte så att jag har Markoolio i skivhyllorna heller, men honom tål jag åtminstone.

Däremot finns Anne-Lie Rydé i min samling, knappast dock för att jag en gång har hört henne sjunga på ett socialdemokratiskt valmöte – jag har en del schlagermusik i min samling, även om den främst är inriktad på andra typer av musik. Rydé har jag på en kassett som förvaras på glasverandan ute på landet (Öregrund). Men till dagens kryss: även hon har nämligen sjungit in ”Sånt är livet”, som vi här i Sverige ju främst minns i Anita Lindbloms insjungning.

Därmed kan vi tämligen osökt gå över till Ingo och hans I love you, yes I do. Fast i Anitas fall handlade det ju inte om Ingo utan om Lennart Risberg Bosse Högberg.

I Melodikrysset får man räkna med så häftiga kast, att man ibland nästan blir knockad. Men en Ringens mästare kan man ju kalla även Richard Wagner.

Och då känns det väl naturligt att, liksom i själva krysset, fortsätta med operett, den här gången något vi har hört tidigare i kryssammanhang: Zarah Leander i ”Viljasången” (”Vilja Lied”) ur ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”) av Franz Lehár.

Ett slags klassiker, fast i en annan genre, är också Stephen Foster, vars ”Oh! Susanna” vi hörde i dag.

Och smått klassisk är väl också ”When You’re Smiling”, som finns i ett otal inspelningar med Louis Armstrong och andra. I dag skulle den här sången leda oss till verbet le.

Också Alla Pugatjova minns många av oss, åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit med på Jacob Dahlins tid. Jag kan inte ryska, men var det inte en miljon rosor Alla sjöng om?

”En sockerbagare här bor i staden” börjar Alice Tegnérs berömda ”Sockerbagaren”, den vi alla minns med Elsa Beskows illustration med ett bageri. Själv har jag en dotter som verkligen gör skäl för epitetet sockerbagare, och före jul kommer nog både hon och hennes barn, Viggo och Klara, att tillsammans med barnens mormor baka pepparkakor, så att det doftar härligt inte bara ute i köket.

Last chorus: Kjell Johansson

Kjell Johansson har gått ur tiden, 79 år gammal.

Det finns säkert många äldre män med namnet Kjell Johansson, men den jag syftar på kom från Sandviken, och jag träffade honom i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala 1960, samma vår som jag själv valdes till dess ordförande.

Kjell var inte av den där typen som armbågar sig fram till de glamourösa (och ibland välbetalda) posterna, men han gjorde intryck genom sin omutlighet och saklighet. Han var mer intellektuell än som framgick av ett ytligt besiktigande, dessutom radikal – det vittnade också ett par av talarna om vid dagens begravningskaffe. Dåtidens röda Laboremus passade honom, vilket inte ska misstolkas: Han förblev, i motsats till en del andra kamrater från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, socialdemokratin trogen, och han blev den trogen på grund av reformistisk övertygelse, inte på grund av karriärism. Men han var en radikal socialdemokrat, vilket bland annat hans intressanta valanalyser, grundade bland annat på socioekonomiska faktorer och klass, vittnade om – Kjell blev med tiden Uppsala arbetarekommuns främste valanalytiker.

I många år jobbade han träget på AMS, och det är så typiskt för honom att han först därefter gjorde det där som alla begravningsgästerna – vi var väldigt många, och ingen var där av plikt – främst mindes och hyllade honom för. När Kjell efter avslutat dagsverke på AMS blev pensionär, klev han in på partiexpeditionen och erbjöd sig att arbeta där ideellt – det finns såna människor i arbetarrörelsen! – under valrörelsen, och sen fortsatte han med det praktiskt taget fram till dess att han stupade.

Har arbetarrörelsen i Uppsala några bärare av sin själ, hörde Kjell Johansson utan några som helst tvivel till dem.

Det där med själen ja. Jag är ju själv inte religiös och trodde kanske förr i världen att Kjell Johansson inte var det heller, men begravningsakten ägde rum i Helga Trefaldighetskyrkan och innehöll bland annat två psalmer, som Kjell själv hade valt. Begravningen förrättades av Anna-Karin Hammar, och eftersom hon är Kjells och min partivän, gjorde hon full rättvisa också åt Kjells engagemang.

Kjell hade med tiden också engagerat sig i Broderskapsrörelsen och jag kan ana att det inte bara var tro som förde honom dit: broderskaparna förenar tro och solidaritet, och Kjell var en socialdemokrat som envetet stod upp för solidaritet med utsatta människor, till exempel flyktingar. Under sin sista tid i livet fick han den hjälp och omvårdnad han behövde av en flyktingkvinna han hade hjälpt; i kyrkan satt hon nu på det som brukar vara änkans plats.

Kistan flankerades av röda fanor, och sällan har våra röda rosor på kistan känts så på sin plats. När de sorgflorförsedda fanorna sänktes tre gånger inför kistan och när kistan sen bars ut anförd av de röda fanorna, kändes allting rätt.

Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.

Mitt nya liv

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.

Melodikrysset nummer 43 2012

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”Bä, bä, vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

Jo, gubben lever fortfarande

Om någon undrar varför jag har skrivit så lite den här veckan, kan jag berätta det nu: Jag har legat på Hjärt- och lungkliniken på Akademiska.

Jag har nu en längre tid haft en rad besvär – starkt nedsatt kondis, problem med att gå längre sträckor utan att ideligen stanna och vila, andningsproblem på nätterna, svullna fötter och underben – som jag berättade om för min husläkare, och hon remitterade mig till Ackis, som beslöt sig för att ta in mig för en rad prover, knutna till hjärt- och lungfunktionerna.

Man arbetade med olika teorier, bland dem också till min stora förvåning – detta eftersom jag aldrig någonsin har rökt – att jag kunde ha fått KOL. Man hittade också en lungskada, men när jag berättade om min svåra lunginflammation vid tre års ålder och alla hostor jag sen hade under hela min uppväxt, föreföll den läkare jag talade med benägen att tro att detta var en av orsakerna till mina senare problem. Men ett av mina akuta problem, vatten i lungan och även nere i extremiteterna, torde också ha med hjärtats nedsatta pumpförmåga att göra.

Så i dag skrevs jag ut med en rad nya mediciner, som delvis också ersätter gamla. Jag tar till exempel starkt vattendrivande mediciner, vilket inte är så trevligt, eftersom man ständigt blir kissnödig.

Dessutom måste jag från och med nu börja ta Waran, ett blodförtunnande medel som fordrar lång inkörningspriod för att effekten ska bli opitmal.

Eftersom man i ett sånt här kritiskt läge får kroppen totalgenomlyst, kom man också på att min diabetesmedicinering måste ändras. Inte så att jag har misskött min diabetes – tvärt om har jag med hjälp av piller före måltiderna och bra kost hållit mina sockervärden på en mycket hygglig nivå. Men nu upptäckte man att njurfunktionen hade gått ner, och eftersom diabetespillren tydligen inte är bra i det sammanhanget, får jag nu till större delen ersätta dem med insulininjektioner.

Det här är ingen fullständig redovisning av symtom, diagnosticerade orsaker och mediciner för det ena och det andra – men vid hemkomsten från sjukhuset blev det alltså något av en revolution i badrumsskåpet.

Mina erfarenheter av vården på Akademiska är mycket positiva. Det är klart att det också där finns en och annan slashas, men de olika kategorierna av pesonal är generellt mycket vänliga, effektiva och professionella.

Jag, som för egen del inte har läst biologi sen skoltiden i Sundsvall på femtiotalet, fick en mycket bra dialog med de läkare jag mötte och hjälpte nog själv till att identifiera mina problem genom sakliga beskrivningar. Som ett tecken på detta tar jag det faktum, att en kvinnlig läkare bad mig ställa upp som intervjuobjekt åt en medicinare under utbildning, en tjej som undersökte mig och ställde frågor på vilka hon fick svar med bakgrund på ett sätt jag tror att hon kommer att ha nytta av i sitt framtida yrkesliv.

Fast problemet är förstås att väldigt många av de patienter hon kommer att få ta hand om inte är tillnärmelsevis så verbarala som jag.