Melodikrysset nummer 18 2013

Jag är stort fan av Tintin: har alla albumen och har sett alla filmer – har även gett dem till först barn, sen barnbarn. Ändå kände jag inte igen det filmledmotiv som spelades i dagens Melodikrysset – men tre ledbokstäver ledde mig till slut till rätt svar.

Lika svår för mig i dag var den fråga som illustrerades med ”All About the Money” med Meja. Jag har förvisso hört henne, men jag hade ingen aning om att hon var så stor i Asien, främst tydligen i Japan har jag nu läst mig till. Men även här ledde mig ledbokstäverna relativt lätt till rätt världsdel.

Och för att också ta den tredje och sista frågan jag hade lite svårigheter med: Chris Rea – i dag med ”Josephine” – är inte någon artist som jag ständigt lyssnar på.

Inte för att jag har massor av plattor med Elton John heller, men ”The One” hade jag betydligt lättare att förknippa med rätt artist.

Resten var rent av lätt, för mig alltså.

”Skomakar Anton” har spelats in av många, men i dag hörde vi den med Alf Robertson.

Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen” var lätt att känna igen, även om vi i dag fick höra den på finska med Arvi Tikkala.

Och ”Mamma är lik sin mamma” lät oss Anders Eldeman i dag höra på tyska, dock som vanligt med Siw Malmkvist.

Samma gamla könsroller fanns också i Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma”, som skulle leda oss till det försvunna myntslaget öre.

Inte fem utan ”Tre Gringos” har vi hört både med Just D och Thorleifs.

Från gringos är inte steget långt till ”Bröderna Cartwright”, en enkel men ganska rolig västernserie jag gärna såg en gång i världen. Jag har sett någonstans att den här serien tydligen är på väg att göra comeback på bred front.

Enkel, med slående melodi, är också ”Yes We Have No Bananas”, på svenska ”Vi har inga bananer”. Visste ni att Karl Gerhard gjorde en tidig svensk version av den?

Och så avslutar vi dagens svarsredovisning med ”Cabaret”, i filmversionen sjungen av Liza Minnelli. Musiken, för scen och film, skrevs av Fred Ebb och John Kander, men jag skulle vilja rekommendera också originalhistorien, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, en suverän roman om en politisk och kulturell brytningstid.

Två majnummer

Under samlingen på Vaksala torg inför Första maj-tågets avmarsch blir jag uppvaktad av en man som säljer FiB Kulturfront. Jag förklarar att jag redan har köpt det nummer han säljer, och han frågar då intresserat vad jag tycker.

Jag berättar att jag själv har en bakgrund som mångårigt FiB-ombud, fast på femtitalet, och att min egen syn på vad Folket i Bild är eller borde vara för evigt är präglad av det slaget av familjetidning, politiskt radikal men med läsning för hela familjen och framför allt en myckenhet skönlitterärt material, noveller och följetonger. Jag tillägger också att jag inser, att FiB Kulturfront med den ganska blygsamma upplaga tidningen i dag har knappast skulle orka med att bära kostnaderna för ett sådant kvalificerat litterärt material, illustrerat av de bästa tecknarna. Men en större bredd i innehållet skulle jag önska. Jag har ingenting mot tidningens vänsterpolitiska engagemang, men som journalistisk produkt känns den för ensidig – den känns inte som en familjetidning.

Det nummer av FiB Kulturfront, som såldes på Första maj, har nummer 4 2013. Passande nog för ett Första maj-nummer finns där en artikel om vår tids daglönare, del 1 i en ny serie artiklar om de tillfälligt anställda. Annat som ges utrymme är det växande antalet ensamkommande flyktingpojkar och Palestina.

Den kanske bästa artikeln i det här numret är Kerstin Ekströms långa rapport om den resa till Spanien barn till frivilliga i spanska inbördeskriget geomförde 75 år efteråt. På det här sättet får man del av ett svenskt och några amerikanska öden. Fast jag hoppas att det är en olycklig slump att samtliga, vars öde skildras, var kommunister – kommunisterna som slogs för den spanska republiken var många, men det fanns ju också andra som slogs mot den framvältrande spanska fascismen.

Ett par litterära smakprov bjuds vi också på i det här numret. Halvtidsförfattaren och förläggaren (Murbruk förlag) Kalle Holmqvist intervjuas, och i anslutning till det publiceras ett par korta utdrag ur två böcker som han själv har skrivit, ”Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet” och ”Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675”.

Majnumret av Vi (5 2013) är dubbelt så tjockt, och där finns som vanligt mycket av olika slag att välja på.

Mycket läsvärd är Karin Thunbergs intervju med Ann Petrén: Det här är inte veckotidningsflams utan ett intressant porträtt av skådespelerskan på scenen och människan utanför scenen.

Läsvärd är också Ingemar Unges intervju med den bokaktuelle Julian Better, som började sitt liv i Stalins Gulag.

Jag gillar också ett udda resereportage från Ísland.

Vi innehåller en hel del recensioner av skönlitteratur, men jag har tidigare efterlyst regelbundna skönlitterära bidrag. Nu under Vis pågående jubileumsår tillgodoser tidningen i viss mån detta önskemål, men de författare som har inbjudits att lämna bidrag har ålagts begränsningen att skriva på temat ”Hundraåringen”. I det här numret tillgodoser Anna-Karin Palm detta önkemål genom att leverera en text om sin farmor. Den är utan tvekan läsvärd, men frågan är om det är en novell.

Röda fanor förlegad symbol?

Jag har aldrig missat Första maj allt sedan jag som tonåring började delta i demonstrationerna, på den tiden för min del i Sundsvall.

Oftast har jag därefter demonstrerat i Uppsala, men under Birgittas ministertid följde jag och barnen några gånger med när hon skulle tala på andra orter i Sverige. Under senare år har vi ibland, när vi har bott i Öregrund, åkt in till det närbelägna Gimo och demonstrerat där. Vid några tillfällen, när framför allt Birgitta men även jag har haft hjärtproblem, har vi inte orkat gå i tåget men har deltagit i mötesdelen.

I år är vi åter lite piggare, så vi beslöt oss för att gå med också i tåget, givetvis SAP-LO-tåget, som gick från Vakasala torg till Odinslund, så som det också gick när jag en gång i världen var student och ordförande för Laboremus.

När vi åkte buss in till centrum, hejdades bussen av dagens första Första maj-tåg, Vänsterns, imponerande långt bland annat på grund av att det lockar många flyktinggrupper. Lite senare, när vår samling pågick framför Musikens hus, såg vi ett annat tåg marschera in mot centrum: Kristdemokraterna demonstrerade också i år, med Lars Adaktusson som uttolkare av Livets Ord.

Enligt Upsala Nya Tidning var båda de nämnda tågen något större än vårt, men mitt intryck var ändå att vårt tåg i år var större än det ibland har brukat vara. Kanske har det att göra med den nu-får-det-vara-nog-stämning som sprider sig i landet. Dessutom talade för oss tidigare inte kända personer med Birgitta om personliga sådana skäl för att sluta upp i Första maj-tåget.

Det var fin stämning i tåget, och deltagarna skanderade under ledning av högtalarförsedda anförare paroller mot borgerlig politik och för socialdemokratisk. Bakom oss gick också vår dotter Kerstin och våra barnbarn Viggo och Klara, Viggo dock utan det Första maj-märke morfar hade köpt åt allihop. Möjligen förstod han inte vitsen med årets märkliga Första maj-märke, detta trots att han är ganska slängd på datavärlden. Men vad tänkte de som utformade det här Första maj-märket på? Förstår de inte att många av de äldre, en stor grupp i Första maj-tågen, undrar över varför de ska bära ett märke, som ser ut att föreställa rosornas krig?

I Svenska Dagbladet och Expressen finns uppgifter om att Stefan Löfvens medarbetare, när Expressen ville fotografera Löfven framför några röda fanor, ingrep med motiveringen att ”det är en förlegad symbol”. Löfven borde välja medarbetare med lite större förstånd – annars kan det gå som i Danmark.

Den dagen de röda fanorna försvinner, är det nog slut med Socialdemokraternas Första maj-firande. Fast då kommer jag den första maj att ställa mig, till att börja med om nödvändigt ensam och så länge benen kan bära mig, med en röd stormduk någonstans på en offentlig plats. Och jag är säker på att allt fler sedan kommer att flockas runt mig, till slut så många att vi har väckt Första majs vårstormsande till liv igen.

Uppe i Odinslund lyckas Birgitta och jag till slut hitta var sin ledig stol att sitta på – vi behöver sittplats. Men naturligtvis reser vi oss upp och sjunger med både i den inledande ”Arbetets söner” och den avslutande ”Internationalen”.

Där emellan lyssnar vi på talen. Först ut är Inga-Lill Sjöblom från LO-distriktet, och sen talar SSUs förbundssekreterare Ellinor Eriksson, personligt och bra.

Huvudtalare är Thomas Bodström, född i Uppsala, där hans far Lennart Bodström – för övrigt också närvarande vid mötet – var studentfackligt aktiv på den tiden då jag kom till stan.

Thomas’ Första maj-tal var ledigt och agitatoriskt, och det innehöll bara sådant som socialdemokrater av alla schatteringar är eniga om, dessutom det som vi är ännu mer eniga om, nämligen att den borgerliga politiken på område efter område har gjort bankrutt. Publiken uppskattade också, med långa applåder, hans stenhårda angrepp på Sverigedemokraterna.

Jag hade tänkt bjuda vår demonstrerande familj på middag efteråt, men det visade sig, att Klara redan hade fått Kerstin att lova ha picknick i skogen på Stabby gärde.

Hade barnbarnen varit med, hade vi säkert hamnat på en kinakrog, men nu hamnade vi till slut på en av de få vanliga restauranger som var öppen på eftermiddagen Första maj, Stationen, och åt där dijongrillat kalvrack. Inte så tokigt.

Melodikrysset nummer 17 2013

I dag innehöll Melodikrysset inte mindre än tre frågor med anknytning till Disney-filmer. Svårast av dem var väl ”Thats What Friends Are For”, sjungen av gamar – fast här skulle vi skriva gam i singularis. Sen skulle filmtiteln, ”Djungelboken”, ge oss miljön, djungel. Betydligt lättare var det att identifiera scenen ur ”Askungen”, där möss och fåglar hjälpte Askungen med att fixa en snygg klänning att gå på prinsens bal med. Och så hörde vi Bruno Winzell som prinsen i ”Snövit”. Disneys studior har gjort mycket skräp under senare år, men de här filmerna är, fastän de innehåller avvikelser från de litterära förlagorna, klassiker i sin genre.

Anders Eldeman spelade i dag en låt med den eurovisionsschlageraktuelle Robin Stjernberg. Hans Idol-bidrag ”California King Bed” gjorde mig ännu mer övertygad om att han är ett stolpskott.

Också Caroline af Ugglas deltog i den senaste Melodifesivalen, men hon är helt överlägsen som artist, även om ”Nothing Left To Say”, som spelades i dag, inte hör till hennes allra bästa låtar.

Fin poesi signerad Bo Setterlind hittar man i ”Drömmens skepp”, nättre tonsatt än sjungen av Staffan Percy.

Av svenska artister håller jag Eva Dahlgren högt. I dag hörde vi hennes ”Jag klär av mig naken” i en inte fullt så bra instrumentalversion.

Ytterligare en dam som inte gick av för hackor var ”Fia Jansson”, en låt som ursprungligen hördes i Emil Nordlanders klassiska revy ”Den förgyllda lergöken”.

Ulf Peder Olrog var det som gjorde ”Nig och kuta runt”, också det en låt som det fortfarande spritter om.

Mer hörvärt svenskt: ”Pojken på månen” med Richard Wolff som fick inleda dagens kryss.

Näst sist i dag hörde vi ”There Goes My Everything” med Elvis Presley, men den svenska textversionen, ”Han är min sång och min glädje”, signerad Pelle Karlsson, är faktiskt också slagkraftig.

Generellt var inte dagens kryss särskilt svårt, men jag gissar att en och annan kan ha haft svårt att identifiera ”Sugar Man” med Rodriguez, men en del av krysslösarna kan ha sett honom i samband med oscarsgalan. Annars har nog Sixto Diaz Rodriguez varit mer känd i Sydafrika än här och hemma i USA.

USA är, som framgår av det här exemplet, ett mångkulturellt samhälle – man kan ju som ytterligare exempel anföra att Bob Dylan ursprunligen hette Zimmerman i efternamn. Att identifiera Dylan via ljudillustrationen måste annars ha hört till det allra lättaste i dag. Själv publicerade jag sången, ”Blowing In the Wind”, både i original och i svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Våren i Öregrund

Våren har kommit till Öregrund, även om det ännu inte är särskilt varmt. Snön har smält, men det är inte vattensjukt, eftersom vårt relativt nytillsedda dräneringsrör fungerar. Fjolårsgräset är tovigt gult eller brunt, men Birgitta har börjat kratta och också plocka undan nerfallna kvistar och grenar i området nere vid grinden.

Nyss kom glasmästaren. Han ska byta ut drivhusfönster som snön krossade i vintras.

Vårsolen har fått rabatterna att börja blomma. Nu lyser krokus och snödroppar där, och de allra första scillorna har också slagit ut.

För första gången i år har Birgitta hängt ut tvätt på klädstrecken nere bland krikonträden – jag var tidigare i dag ute och tog in skjortor, kalsonger och strumpor som hade hunnit torka.

Fast nu ska vi göra en tur in till Uppsala. Det är konsertkväll.

OD med vårsånger och en hyllning till den bortgångne Eric Ericson

I lördags var jag och Birgitta på ODs vårkonsert. Plötsligt kändes också begreppet vårkonsert berättigat, inte bara för att den innehöll ett knippe sånger som Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kahlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”) och Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

”Att begrava en levande människa” – läs Anna-Lena Lodenius!

Anna-Lena Lodenius har den 20 april 2013 på sin blogg publicerat en text som slår det mesta jag har tagit del av: omskakande, gripande, om en gammal människa – en mycket känd svensk sångerska – som har fråntagits all den rätt hon borde ha att råda också över den allra sista delen av sitt liv.

Läs den här texten, ”Att begrava en levande människa” – länk till Anna-Lenas blogg finns här intill.

Melodikrysset nummer 16 2013

Jag tycker det är kul när Anders Eldeman blandar genrer hej vilt. Det ger utmaningar, olika för olika kategorier av lyssnare/melodikrysslösare.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

När det går undviker jag privata detaljhandelsföretag

Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg i Uppsala. Vi har nu lyckats skjuta upp det definitiva beslutet i ett år, men omsättningen måste öka ganska mycket för att butiken definitivt ska vara räddad. Den här veckan, då vi är inne i stan för att skicka barnbarnen till skolan, går både jag och Birgitta i tur och ordning till Konsum och handlar. Men det kommer att bli svårt att nå det uppsatta målet, om inte många andra hjälper till. Går det ändå till slut åt helvete, kommer jag säkert att åtminstone delvis åka buss ner till Uppsala C oh handla i den nya stora konsumhallen där. Och halva året bor vi ju i Öregrund, där Konsumhallen är störst och obestridligt bäst, också har flest kunder.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.

En olycka kommer sällan ensam

Jag har ju berättat om min fallolycka i Göteborg, när jag en natt på väg från kongresshallen till hotellet i mörkret inte la märke till en höjdskillnad och plötsligt fullkomligt handlöst föll ner på stenläggningen. Det är bättre nu, men det ömmar fortfarande på vänstra sidan av bröstet, när jag ligger i fel läge i sängen.

Det märkliga är att Birgitta nu har råkat ut för en nästan identisk fallolycka. I söndags var vi på syskonmiddag på Birgittas sida hos hennes bror Gunnar och hans fru Annica i Åkersberga – vi åkte först tåg till Upplands Väsby oh blev där hämtade i bil av Birgittas yngste bror Ragnar. Vi gjorde ett uppehåll vid kyrkogården i Vallentuna, där Ragges fru Gunnel anslöt. Vi hade nämligen kommit överens om att före syskonmiddagen se till Anna Britas, mor till den dahlska syskonskaran, grav. Birgitta hade för ändamålet köpt årets första blommande penséer, och hon lyckades också, med viss möda och en del hjölp av Ragge, få ner en rad i jorden närmast gången.

Sen bar det i väg till Gunnar och Annica i Åkersberga, där vi också mötte syster Karin med make Hasse.

Den här syskonmiddagen blev, liksom sina föregångare, mycket trevlig, med god mat och så förstås minnesbilder och tankeutbyte om det ena och det andra.

Det var i själva finalen det hände.

Vi var på väg till Hasses och Karins bil – de hade lovat skjutsa oss till Upplands Väsby – när Birgitta missade det allra sista steget på den lilla trappa som leder från huset ner till trottoaren. Jag var redan på andra sidan bilen, när det hände, så jag såg inte hur det gick till, men plötsligt låg Birgitta på trottoaren, blödande från pannan och med ett par sår i vänstra handen.

Alla hjälptes åt att få henne på benen, och inifrån huset hämtades hjälpmedel att göra rent såren med och en kompress att sätta över såren i pannan.

Nu var det inte längre tal om att skjutsa oss till Upplands Väsby – Karin körde oss i bil ända hem (och hon och Hasse kom sen också med in på en kopp kaffe plus Kerstins goda hembakta kakor).

Det blev en tidig kväll efter det att Birgitta hade sett om blessyrerna ytterligare.

I dag har hon också varit på vårdcentralen, egentligen för reguljär provtagning, men samtidigt fick hon såren i pannan ytterligare rengjorda och omsedda.

Det är fan att bli gammal.