Ett återbesök i den sommar som inte längre är

Vi har inte varit i Öregrund på ett par veckor nu.

Men eftersom väderleksutsikterna såg lovande ut, tog vi i förmiddags buss 811 ut till vårt sommarviste vid kusten.

Bussen åkte längs vägar, kantade av gula björkar, och höstsolen lyste upp både dem och en och annan lönn vars blad flammade i rött. Under färden läste jag först en rad artiklar om litteraturpristagaren Alice Munroe – vi har ett par av hennes böcker, och nu kommer jag att köpa ännu fler – men sedan njöt jag av landskapets skönhet.

Också vår trädgård skiftar nu i olika nyanser av gult. Inomhus får hösten effekten att det blir ljusare: den lummiga grönska som sommartid omger huset har inte bara gulnat utan också glesnat. När vi sitter vid köksbordet och äter vår lunch, rykande varm ungersk gulaschsoppa, kan man relativt obehindrat se gatan utanför staketet och de skolbarn som går hem efter veckans sista arbetsdag.

Medan Birgitta är i Konsum och handlar, går jag en runda i trädgården. Jag har med mig en plastbytta, och den fyller jag med goda ätäpplen. Men många av fallfrukterna är förstås fågelhackade eller anfrätta på något annat sätt. I morgon ska jag sortera: spara respektive slänga. Och jag ska också plocka av ätmogna äpplen från träden. Vinteräpplena spar jag nog till ett lite senare besök.

Birgitta är ute nu och höstansar en av sina blomrabatter.

Senare, när det skymmer, kommer hon säkert in med några buketter av de höstblommor, som fortfarande blommar.

Själv ska jag läsa en stund; jag närmar mig slutet i Sofie Oksanens ”När duvorna försvann”, en roman om Estland under först ryskt, sedan tyskt och därefter åter ryskt ok och om vad allt detta gjorde med en del allt för svaga eller anpassliga människor. Sofie Oksanen är halvestniska men skriver på finska, så kanske är hon ämnet för en finsk nobelpristagare i litteratur. Fast ett sådant pris är inte aktuellt än på länge. För att få det, måste man ha en större del av sitt livsverk bakom sig, och hon är ju fortfarande så ung.

Melodikrysset nummer 39 2013

Jag är, trots att jag ser mycket TV, urusel på TV-signaturer. Den som i dag skulle leda till en mycket lång programtitel klarade jag till slut genom att ha fått ihop tillräckligt många ledbokstäver. Svaret skulle bli Anslagstavlan.

Därmed hade jag också fått fem bokstäver av sammanlagt sju till den programsignatur som spelades för ordet längst ner till vänster i krysset. Svaret måste bli Skavlan! Sån är jag alltså: ser praktiskt taget alltid på Skavlan, men jag mindes inte signaturen ens när jag hade kommit fram till svaret. Själva programmet hör dock till de mest angelägna i TV. Jag såg också gårdagens program och tyckte, att detta hörde till de bästa i serien: Jonas Gardell är alltid kul att höra på, även om han pladdrar på lite för mycket. Den norska violinvirtuosen Arve Tellefsen har jag hört live bland annat på norska ambassaden, och det var intressant att få komma honom in på livet på ett ännu mer personligt sätt. En hjärtskärande barndomshistoria delgav oss Jessica Andersson (som jag för övrigt tidigare på kvällen hade sett i den roliga musikleken Doobidoo). Och så slutade programmet med en lång intervju med en kvinna som berättade om krigets och kaosets Syrien – hennes namn kan jag för ögonblicket inte minnas eller hitta.

I övrigt hade jag inga större svårigheter med det här krysset, även om till exempel ”Tobakshandlarvisa” inte hör till det allra mest spelade med Helen Sjöholm och BAO.

Jag har till exempel allt av Beatles på skiva, så några större svårigheter att känna igen ”Here Comes the Sun” har jag inte. Här ville dock Eldeman ha en svensk översättning, sol.

Också alla Cornelis Vreeswijks skivor, åtminstone de svenska, har jag i min skivsamling, så visst känner jag igen hans ”Brev från kolonien”, den där den unge berättarens kompis har en fickkniv i sin mage. Melodin Cornelis använde är ”Timmarnas dans” ur Amilcare Ponchiellis opera ”La Gioconda”. Men Cornelis hade nog närmast lånat den från Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Faddah” från 1963.

Därmed är vi hur som helst inne på klassisk musik, svårt för många melodikrysslösare, dock oftast inte för mig.

Jag har till exempel på Operan sett Giacomo Puccinis La Bohème, skriven 1896 – men det var inte då jag såg den.

Och därefter ligger det väl nära till hans att gå över till Eros Ramazotti och ”Dove c’e musica”.

En klassiker, fast i en annan genre, är ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ytterligare en klassiker är ”As Time goes By”, som vi minns från filmen ”Casablanca” från 1942. Den förekommer i en känslig scen där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hör den med pianisten Sam (”Play it again, Sam”), spelad av Dooley Wilson.

Vissa artister, även unga sådana, och vissa melodier fastnar omedelbart i ens hjärta och musikminne. En sådan är Miss Li, Linda Carlsson, och hennes ”Oh Boy”. Henne har jag förresten hört live vid en socialdemokrfatisk partikongress i Göteborg.

Den staden leder oss osökt vidare till Håkan Hellström och hans hit ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, förstås en passande låt i dag, när Melodikrysset sändes från Bokmässan. Den besökte jag själv på den tiden då jag satt i Kulturnämnden i Uppsala. Bokmässan är kaotisk, men den innehåller sina guldkorn.

Själv tillbringar jag den här veckohelgen i Öregrund: På söndag gör vi vår höstinflyttning till stan, så en stor del av lördagen ska jag ägna åt att packa. Så i kväll skulle det säkert passa att spela ”Two Sleepy People”, skriven 1938 av Frank Loesser och Hoagy Carmichael; Carmichael är en av min hustrus favoriter från yngre år. I dag hörde vi den med Bob Hope och Shirley Ross.

”Hamlet”, efter en idé av William Shakespeare

Jag har sett åtskilligt av William Shakespeare på scen, har hans dramer både på svenska och engelska och har läst en del böcker om Shakespeare och hans dramatik; jag påminner mig på rak arm – eftersom jag då och då har använt den som referensbok -Gustaf Fredéns handbok till Sveriges Radios shakespeareserie 1960, i vilken ”Hamlet” ingick.

Ändå beklagar jag, nu när jag har sett Linus Tunströms uppsättning av ”Hamlet”, publicerad 1601 och av allt att döma skriven någon gång under peridoen 1599-1601, att jag inte hade Britt G Hallqvists översättning till hands, när jag såg föreställningen. Den här uppsättningen skiljer sig nämligen drastiskt från Shakespeares original: helt uppenbart i fråga om miljö och tid – men också texten är i den här scenuppsätningen bearbetad av regissören och Armin Kerber. Exakt hur mycket är svårt att veta utan att göra direkta textjämförelser, men utdraget ur Barack Obamas tal vid mottagandet av Nobels fredspris i Oslo den 10 december 2009 härstammar inte från William Shakespeare.

Att förlägga handlingen i ”Hamlet” till ett slags modern amerikansk vildavästernmiljö, där man förflyttar sig med bilar och duellerar på motorcyklar, i båda fallen i stället för hästar, och där man använder skjutvapen i stället för svärd, tar förvisso andan ur oss i publiken, men varför kunde man inte, som i originaldramat, låta dramat utspelas i Danmark – Hamlet var dessutom i Shakespeares original på väg att föras till hans eget hemland England. Om tanken är att vår tids publik berörs mer av en starkt moderniserad miljö, tror jag den är fel. Shakespeare talar till oss genom tid och rum.

Också musiken är vald med tanke på en nutida publik. Men i hur hög grad tror den på andar och zombies, viktiga delar av dramats handling?

Till Linus Tunströms försvar kan anföras att han – mycket skickligt – mer spelar på vår, publikens, känsla och intuition än på vår rationella förmåga att se och analysera. Bitvis är det här, sett så, en lysande uppsättning, men den har sina risker: Jag hörde publiken skratta högt flera gånger åt de gags de såg på scenen – men i grunden är ju ”Hamlet” knappast någon komedi.

Men åter igen, trots alla invändningarna är det här en mycket intressant föreställning.

* * *

Birgitta fyllde 76 i fredags och fick då av mig en mycket stor och vacker blombukett, och eftersom vi efter lördagens teaterpremiär tänkte åka vidare till sommarhuset i Öregrund, sparade hon omslagspapperet, slog in buketten på nytt och lämnade sen in den i teaterns garderob för förvaring tillsammans med ytterkläderna.

Efter föreställningen fick vi igen kläder och bagage – men någon blombukett fanns där inte längre. Det visade sig att garderobspersonalen hade trott att den var avsedd för hyllningen av skådespelarna efter premiärföreställningen.

Tablå!

Och väl bekomme. Fast eftersom buketten inte hade någon särskild adress, undrar jag förstås vem det var som fick Birgittas födelsedagsbukett.

En smula fulla i skratt gick vi själva vidare till krogen China Garden på hörnet mot busstationen, som serverar inte bara kinesisk utan även japansk och thailändsk mat. Vi valde biff med röd curry, starkt kryddad, god och mättande.

Melodikrysset nummer 38 2013

Jag har haft en ensam tidig lördagmorgon. Hela huset sov, men själv vaknade jag, eftersom det var melodikryssdag, som vanligt vid sjutiden: borstade tänderna, rakade mig, duschade, klädde på mig, åt två smörgåsar med skinka respektive västerbottensost, båda med skivor av färsk gurka, drack fil, juice och kaffe och kollade sen alla mina länkar på internet.

Dagens melodikryss var inte alltför svårt.

Om jag tar det först, som ligger lite utanför det jag brukar lyssna på, började krysset i dag med The Supremes och ”Baby Love” – men naturligtvis har jag hört både The Supremes och ”Baby Love” förut.

Aningen svårare – för mig alltså – var ”Waka Waka” med Shakira.

Annars innehöll det här krysset egentligen ingenting som jag inte har hört förut och tämligen omgående kände igen.

Evert Taubes ”Maj på Malö” (1943) har jag, med lite bakgrund, också återgett texten till – läs ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel har följt mig genom livet, så inte förvillar det mig, att Gunwer Bergqvist i dag sjöng hans ”The purjolök Song” med den annan text.

Både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald hör till mina gamla favoriter, och jag har förstås många gånger hört deras ”A Fine Romance” skriven av Jerome Kern 1936.

Detsamma gäller ”April In Paris”, speciellt i Glenn Millers version. (Jag lärde mig dansa till musik bland annat av Miller och Armstrong, när jag gick i dansskola i Sundsvall under min realskoletid.) Låten skrevs 1932 för musikalen ”Walk A Little Faster” av Vernon Duke och Yip Harburg. Jag har förresten skrivit om Yip Harburg, en amerikansk radikal, i annat sammanhang.

Viktor Sund och Oskar Merikanto skrev ”Där björkarna susa” redan 1913, vilket inte hindrar att den långt, långt senare har förekommit på Svensktoppen.

Jag har det mesta av Hasse och Tage, så skulle jag inte känna igen ”Bedårande sommarvals” av Hans Alfredson och Tage Danielsson, även om den – som i dag – sjungs av Edda Magnason i stället för Monica Zetterlund? Edda spelar ju Monica i en långfilm som jag och Birgitta ska gå och se snart; jag har redan köpt CDn med Eddas Monica-covers.

Och för att totalt byta genre: Också Igor Stravinsky och hans balett ”Eldfågeln” är bekanta för mig. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Hasse Ekmans filmatisering av den här baletten, med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna.

Gamla schlager kan jag också hyggligt.

Det är klart att jag minns Carli Tornehaves insjungning av ”Under ekars djupa grönska” – i dag skulle den ge oss ordet ek.

Detsamma gäller ”Är det så här när man är kär när man är liten”, stor hit med SOS, Sven-Olof Sandberg 1938. Den spelades fortfarande ofta i radio när jag växte upp under efterkrigstiden. Det är sånt begreppet evergreen syftar på.

Thomas G:son har man väl knappast kunnat undgå, om man har tittat på melodifestivalerna. Bland det vi hörde som exempel i dag fanns ”Tango, tango” (”Tängo, tängo” som den sjöngs), ”Evighet” och ”Jag reser mig igen”.

Och sen var det bara Eldemans älskling Lasse Berghagen kvar – och för all del: jag låter mig gärna fångas av sommarnostalgin, när han sjunger ”Ja, det var en kväll i juni”.

Ack, vore vi där igen, nu när jag kan se igen.

I dag ska hustrun och jag till exempel se ”Hamlet” – det är premiär på Uppsala stadsteater.

Klassiker plus pipor och klockor i Musikens hus

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester började lovande.

I programhäftet benämndes denna första konsert ”Pipor och klockor”, detta sannolikt för att en modern svensk tonsättare, Daniel Börtz (född 1941) den här gången gavs ett rejält utrymme före pausen. (Ofta inleds konserterna i den här serien med relativt korta verk av moderna kompositörer.) Börtz’ ”Pipor och klockor” tar hela 20 minuter att spela.

Kvällens solist var flöjtisten Per Gross, och han kompletterade mycket förtjänstfullt i det här stycket orkestern i övrigt.

Det gällde förvisso också för det som var den första konsertdelens tyngdpunkt, Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Konsert för sopranblockflöjt i G-dur”. Det är en underbar konsert – jag har hört den många gånger på skiva och kan varje ton i den – och vår kammarorkester under ledning av Paul Mägi samt flöjtsolisen gjorde den full rättvisa.

Den här konserten hade annars inletts av en något mindre ensemble ur kammarorkestern, utan dirigent men med kvällens konsertmästare, violinisten Bernt Lysell, som ledare: Carl Philip Emanuel Bachs (1714-1788) ”Symfonia i G-dur”, ett förhållandevis kort stycke för att vara en symfoni. Den här kompositören var på sin tid mer spelad och känd än sin i dag så berömde far, Johann Sebastian Bach. Men också den här musiken i sitt snabba tempo var väl värd att höra.

Franz Schubert (1797-1828) har jag lyssnat mycket på genom åren; Birgittas mini-LP med ”Forellkvintetten”, en av de ganska få skivor vi hade i början av vår relation i mitten av 1960-talet, är nästan sönderspelad. (Vi har senare skaffat den på CD också.)

Som symfoniker är Schubert mer ojämn, och detta präglar också hans ”Symfoni nummer 4 i C-moll”, kallad ”Den tragiska”. Den pendlar mellan dur och moll, och det är ibland svårt att veta, vad Schubert egentligen ville uttrycka med den här symfonin, som också har lite svårt att hitta sin ändpunkt. Bäst gillade jag för egen del andantesatsen.

* * *

Också vår Anna, bosatt i Rinkeby, har skaffat sig abonnemang på höstens och vårens konsertserie med Uppsala kammarorkester. Jag nämner detta för att inspirera andra i stockholmsområdet att upptäcka kulturlivet i Uppsala. Det går att åka SL-tåg mellan Stockholm och Uppsala, och sen ligger vårt konserthus vid Vaksala torg, på östra sidan om järnvägsstationen. Ännu närmare är det till Uppsala stadsteater, under ledning av Linus Tunström – Stadsteatern ligger vid Kungsgatan, snett över Järnvägsparken, alltså på västra sidan om järnvägen.

Melodikrysset nummer 37

I dag ska vi fira tre generationer på en gemensam födelsedagsfest, Birgitta, som fyller år (76) först 20e september, vår dotter Kerstin, som i går fyllde 44 i går, och så hennes son Viggo, som fyller 11 den 25 september. Jag har köpt ingredienser till den födelsedagsmiddag jag ska laga – även Anna och så Matti och hans familj kommer – plus blommor och presenter. Så nu gäller det att raska på med melodikryssredovisningen.

Svårast i dag tyckte jag Solomon Burke var. Jag har ingte lyssnat mycket på soulmusik, och jag kunde alltså inte klara honom med hjälp av ”Dont You Feel Like Crying”.

Det tog också en stund innan polletten föll ner när det gällde Clint Eastwood och ”Gold Fever”. Jag har nämligen inte sett filmen.

I övrigt tyckte jag för min del att det var ett relativt lätt kryss.

Jag är till exempel tillräckligt gammal för att minnas en annan mycket mer spelad filmmelodi, från 1954, ”Three Coins In the Fountain”, en titel som här skulle ge oss det svenska räkneordet tre- Fast själv minns jag att vi i min ungdom hade roligt åt den svenska varianten ”En slant i fontänen” med dess dubbeltydighet.

”Hem till gården” hade jag åter en smula besvär med. Jag brukar ju inte se TV-såpor, inte den här heller – men signaturmelodin hör ju ändå till de mer välkända.

Tecknad film är jag däremot ganska bra på.

Så visst har jag sett ”Familjen Flinta” – ”The Flintstones”, där familjeöverhuvudet (?) heter Fred.

Och jag är, också i egenskap av seriefan så väl som matinébesökare, väl bekant med Hacke Hackspett, i original Woody Woodpecker.

Och när vi nu är inne på barnsligare domäner: Vi hörde Robyn Carlsson sjunga om världens bästa Karlsson, Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Melodin har gjorts av mästaren Georg Riedel.

Också Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus har gjort mycket bra material för barn. I dag hörde vi dem i ”Flytta noga tjo tjo”.

Det nästan rimmar på ett annat av dagens frågesvar, ”Wake Me Up Before You Go Go”, på sin tid en stor hit med Wham!

En hit fick också Lill Lindfors med ”Du är den ende med svensk text av Bo Setterlind, i original med titeln ”Romance d’amour”.

Van Morrison fick en hit med ”Have I Told You That I Love You?”, som också Rod Stewart senare har sjungit in. Den görs ofta som duett, också med en kvinnoröst. Det tycks i själva verket ha varit ”Something Stupid” med Frank och Nancy Sinatra – jag var lite stressad på grund av förestående familjekalas, som jag skulle ordna. Men ordet som efterlystes var ändå en duett.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med mer kärlek, fast till mamma: Al Jolson sjöng ”Mammy”.

Håkan Nesser på installationsmiddag. Plats: Uppsala slott

Man kan kanske fråga sig, varför Håkan Nesser, ursprungligen närking, numera med hus på Gotland men också under långa skaparperioder bosatt i England eller ännu längre bort liggande metropoler som New York, utses till hedersupplänning. Men han bodde ju mycket länge i Uppsala – var under sin tid som högstadielärare bland annat svensklärare åt våra barn – så varför inte? Så i går kväll var det middag för honom på Uppsala slott.

Vi var där eftersom Birgitta är hedersupplänning, och dessa får ta med sina respektive till de här sammankomsterna. Således åtföljdes Håkan Nesser också av sin hustru Elke.

Hon satt under middagen bredvid värden, landshövding Peter Egardt, och mitt emot dem satt Håkan Nesser bredvid värdinnan, Lena Egardt. Jag satt nära Håkan, hade min bordsdam Sigrid Kahle, emellan, så jag kunde både följa delar av deras samtal och själv prata lite med Håkan – jag känner honom en smula sen gammalt.

På min vänstra sida hade jag Carl-Gustaf von Ehrenheim och mitt emot mig Stig Strömholm. På vår bordsända satt också Carl-Göran Ekerwald, nu på gamla dar sambo med min bordsdam, vidare författaren Elsie Johansson, som jag en gång i världen har publicerat, samt Anna Dalborg och Inger Åberg, hustrur till hedersupplänningaran Hans Dalborg respektive Lasse Åberg, som alltså satt vid den andra bordsändan, dessutom Anders Wall, vars hustru Charlotte alltså satt vid andra bordsändan. Min hustru satt mellan Hans Dalborg och Hans Alsén. Vid den andra bordsdelen satt också – fast naturligtvis åtskilda – paren Owe Thörnqvist och Berit Gullberg och Cecilia Rydinger-Alin och Folke Alin samt Knut Knutsson, känd från auktionsprogram i TV.

Som ni ser är det här en församling som spänner över allt från lärdom till underhållning, från litteratur till näringsliv, från politik och ämbetsmannavärld till musik. Och det här leder verkligen inte till middagar med bara pliktskyldiga samtal. Ljudnivån stiger snart, delvis också med hjälp av vin, till nivåer som gör det svårt för till exempel min inte helt purunga bordsdam att uppfatta vad som sägs. Årets nye hedersupplänning förväntas hålla ett bordstal, och det klarade Håkan Nesser med både humor och glans. Men det här är som ni förstår en mycket alert församling, van att framträda inför publik, så även min bordsdam berättade en personlig historia med en underton av allvar, och så småningom äskade Berit Gullberg tystnad och berättade en vansinnigt rolig historia i vilken bland annat Evert Taube figurerade.

Den middag vi bjöds på hade uppländsk touche. Som förrätt serverades laxtimbal med löjrom från Mälaren. Varmrätten var lammfilé med rotfrukter, rödvinssås och grönsaker – åtminstone några ingredienser i den här anrättningen kom enligt värdinnan från slottsträdgården.

Sen blev det buffé med ostar från Skogsbackens mejeri utanför Enköping samt bröd från Kråkvilan i Örsundsbro plus marmelad. Och allra sist blev det punchparfait med Slottsbär.

Vid kaffet efteråt i en intilliggande lokal satt vi vid mindre bord, och nu kom Håkan Nesser och satte sig bredvid mig och Birgitta. Bland annat var han intresserad av att prata om min IB-bok, som han hade läst.

Vi hann dock inte så långt, förrän det blev dags för kvällens musikaliska undehållning: Andrea Geurtsen sjöng, ackompanjerad på piano. Det visade sig, att Peter Egardt utan att känna till något personsamband därmed hade engagerat en gammal bekant till Håkan Nesser, från tiden då han undervisade i vår stadsdel. Andrea, som då gick i musikklasserna, var en av hans före detta elever! Jag kan intyga att mötet mellan de här två, efter många år, blev mycket hjärtligt och ytterligare höjde stämningen.

Efteråt pratade också jag med Andrea – jag har tidigare här i bloggen berömt henne för en musikteaterföreställning på Reginateatern i Uppsala, och jag känner också hennes far, Kees Geurtsen, som jag kamperade ihop med i kulturnämnden i Uppsala, vars ordförande (S) han var.

Vädrets nycker

Under måndagen för en vecka sen drabbades Öregrund av något för årstiden mycket ovanligt: plötsligt var trädgården och gatan utanför täckta av ett vitt täcke – det såg ut som efter en vinterstorm. Dess förinnan hade ljudet från radion i köket dränkts av ett kulspruteliknande smattar mot köksfönstren. Det som förorsakade detta var en intensiv hagelstorm.

Det tog flera timmar innan det här istäcket försvann.

Nu är det sedan flera dagar mycket vackert väder – vi har något som känns som sommarvärme.

Men hagelstormen vållade stora skador i trädgården. De blommande krassarna och en del annan höstprakt försvann. Äpplen slogs ner. Krukväxter Birgitta hade ställt utomhus skadades.

Men vädret är underbart igen. Vi får se hur länge det varar.

Melodikrysset nummer 36 2013

Dagens kryss var bitvis svårt, åtminstone för mig som inte har sett de många filmer som förekom.

Naturligtvis har jag hört Susanne Alfvengren sjunga ”Som stormen river öppet hav”, men jag har aldrig sett filmen den förekom i, ”Om kärlek”, 1986.

”ET” känner jag förstås till, men jag har faktiskt aldrig sett filmen och kände därför inte heller omedelbart igen musiken. Men när jag väl hade hamnat rätt, var det förstås inte längre svårt att komma på svaret, UFO.

Disneys ”Snövit” har jag däremot sett, Men för att göra det lite krångligare spelades i dag filmmusiken à la Beethoven.

Eftersom jag nästan aldrig ser på TV-såpor, har jag aldrig heller följt ”Skärgårdsdoktorn”. Men filmmusiken verkade vara av Stefan Nilsson, så jag googlade och kom fram till att han hade gjort filmmusik till ”Skärgårdsdoktorn”.

Melodifestivalerna följer jag, men ofta glömmer jag melodierna där redan innan programmet är slut.

Men Linda Bengtzings ”E de fel på mig” från Melodifestivalen 2010 minns jag i alla fall fortfarande.

Och Sonja Aldén, som 2012 tävlade med ”I din himmel”, hör till de hyggligare sångerskorna i den här allt mer mediokra tävlingen.

Härifrån är det inte långt till Jenny Silver och Candela, som vi i dag hörde i ”Galen”. Fast det vi i dag skulle kunna var att Silver förr i världen hette Öhlund.

För egen del är jag ju en radiot från ångradions tid, vilket väl bidrar till att jag känner igen gamla slagdängor som ”Amanda Lundbom”.

Av samma skäl är jag väl förtrogen med Ulf Peder Olrog – känner till exempel genast igen hans ”Violen från Flen”.

Och hur många gånger har jag inte i radion lyssnat på Tre Knas och hört deras associativa humor i ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”.

Till radiofavoriterna under fredagsmorgnarna under skoltiden hörde ”Schooldays” med Charlie Norman. I dag hörde vi honom gå lös på en gammal schlager, ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fast Cornelis Vreeswijk har jag allt av i skivhyllorna. Där finns förstås också hans ”Jag hade en gång en båt” från 1965, och jag vet förstås, att den i original heter ”Sloop John B” och att den bland annat har spelats in av The Beach Boys, som vi förknippar med att surfa.

Och så har jag en gigantisk Bob Dylan-avdelning i skivhyllorna. Där finns också hans ”Tempest”, på vilken man hittar ”Pay In Blood”, som spelades i dag.

Ísland – ett kärt återseende

Jag har genom åren besökt Ísland minst ett tiotal gånger: i samband med val och Nordiska rådets sessioner där, i samband med de isländska socialdemokraternas kongresser och i sällskap med Birgitta på officiellt besök där. Det innebär att jag har sett inte bara Reykjavík utan också de flesta andra delar av landet.

Ísland är ett fascinerande land: En del av Norden men beläget halvvägs till Amerika. Med ett nordiskt språk, så gammalt och så väl bevarat – nya ord och begrepp skapas på gamla ordstammar, importeras inte som lånord – att det kan vara svårt att förstå för oss övriga i Norden. Med en natur så olik övriga Nordens: aktiva vulkaner, glaciärer, gejsrar, ett delvis sterilt berglandskap men också bördiga dalar med jordbruk och boskap, ibland inplanterad lövskog – och så fantastiska blålila fält med alaskalupin, som har spritt sig längs vägrenar och i de nedre delarna av fjällen. Med människor som är utflyttade nordbor men med ett märkbart inslag av också ett keltiskt arv: nordiska vikingar rövade helt enkelt med sig irländska kvinnor. Med cirka 320.000 invånare, av vilka 120.000 bor i huvudstaden, Reykjavík; landsbygdsbefolkningen bor inte i byar utan på glest utspridda gårdar. Med ett förvånansvärt milt klimat med tanke på landets nordliga läge – golfströmmen gör att vintrarna blir ganska milda.

Mycket mer skulle kunna sägas om denna nordiska utpost i nordväst. Något av detta ska jag berätta i anslutning till intryck från min senaste resa till Ísland, 24-31 juli.

En rundtur runt hela Ísland

Den här resan var en 75-årspresent till mig från Birgitta, och tanken med både den och den tidigare östersjökryssningen var att jag skulle få återse stora delar av det som var mitt arbetsfält under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Just återseendemomentet var ett problem – jag hade växande synproblem på grund av en tilltagande grå starr – så även min allt knackigare fysiska kondition. Därför fastnade vi för en guidad bussresa runt hela Ísland. Det här visade sig fungera bra för mig, dock med undantag av inte helt strapatsfria utflykter till fots från bussen, som av naturliga (av naturen betingade) skäl inte alltid kunde köra ända fram till eller in i utflyktsmålen. Jag tröstade mig med att jag redan tidigare hade sett det som var målen för fotvandringarna. Sålunda hoppade jag över en utflykt till Mývatn-området med dess lavafält med svavelosande och hett vatten, och jag avstod också, eftersom jag mindes vägen dit, från att gå upp till det väldiga vattenfallet Gullfoss. Valskådningen fick också vara för min del – jag har varit på sådan under ett besök på Grønland.

Men i övrigt fungerade resan som den skulle, möjligen med undantag för att vi ibland hade svårt att uppfatta den isländske guidens vägledning (på norska) via en knackig högtalaranläggning.

Reykjavík

Från flygplatsen Keflavik är det ganska lång väg till huvudstaden, Reykjavík. Ankomstdagen innehöll bara en programpunkt – på vägen till hotellet i Reykjavík, Hótel Plaza, stannade vi till vid Blå lagunen för en simtur – jag ska återkomma till det. Sen kunde vi själva välja program.

Lunch, en utmärkt sådan, åt vi på närbelägna Fish company, på deras gårdsservering. Middag åt vi senare på en favoritrestaurang från tidigre resor, Laekjarbrekka. Dit återvände vi också vår sista kväll i Ísland, när vi hade gjort rundturen runt hela ön. Laekjarbrekka är en gourmetrestaurang med många isländska specialiteter – vi åt både fisk och lunnefågel där.

Eftersom vi båda har sett det mesta i Reykjavík, ägnade vi det mesta av vår tid där åt att gå i affärer. Birgitta letade bland annat efter tröjor och annat i isländskt ylle åt barnbarnen.

Priserna, med sina många nollor på slutet, i isländska affärer ter sig först avskräckande, men åtminstone nu efter krisen för den isländska kronan är de reellt inte lika höga som förr.

Vi tog god tid på oss för den delvis backiga promenaden längs affärsgatan Bankastraeti och dess fortsättning Laugarvegur (Lögarvägen – den leder mycket riktigt till ett av de stora baden); vi tog fikapaus på café Tiu dropar. Medan Birgitta, på sin eviga jakt efter isländska ylleprodukter och garn, gick upp längs Skolavördustigur, satt jag på en bänk i solskenet och vilade benen.

De många turistmålen i Reykjavík hoppade vi över, eftersom vi båda har sett dem tidigare. Men sista dagen på rundturen besökte vi ändå den märkliga restaurang Perlan, var uppe i dess snurrande kupol, och jag tog bilder – ett slags flygbilder från relativt låg höjd – över hela Reykjavík.

Jag var inne i en stor skivbutik på Laugarvegur och frågade en av killarna där – jag försökte alltid tala svenska i affärer och på hotell men var nästan alltid tvungen att övergå till engelska – om där fanns några politiska skivor på isländska, till exempel från valkampanjen för inte så länge sen, men han trodde inte att det hade gjorts några sådana skivor i Ísland. Så skivutbytet av islandsresan blev en dubbel-cd med traditionellt isländskt material; jag köpte den på ett museum norröver.

Sista dagen i Reykjavík försökte vi också förgäves få tag på den kråkbärssylt vi tillsammans med våfflor och vispgrädde vid ett par tillfällen hade fått till kaffet under resan. Men Birgitta hittade en del intressanta örtkryddor och örtsalter längs vår resrutt, så lite för köket i Öregrund blev det ändå.

Bad på isländskt vis

Ísland klarar en mycket stor del av sitt varmvatten och uppvärmning genom vatten från heta källor – stora delar av det här ölandet befinner sig som sagt på vulkanisk mark. Det här sänker uppvärmningskostnaderna, men det har förstås också nackdelen, att det, orenat, osar svavel om det varma vattnet.

I de stora och generöst tilltagna offentliga badanläggningarna använder man sig förstås också av det här naturligt uppvärmda vattnet, och utöver simbassänger hittar man där också så kallade hot spots, runda bubbelbad med stege ner i det mycket varma vattnet och så sittplatser i vattnet längs bassängväggen. De här bubbelbaden brukar läggas tre i rad, med stigande värmenivå – att starta med den hetaste bassängen är inte tillrådigt.

Redan på väg in från flygplatsen till Reykjavík stannade vår buss till vid den berömda Blå lagunen, kallad så för att dess värme är som Söderhavets och för att vattnet är så intensivt blått.

Sen jag var där sist – det är rätt längesen nu – har det här badet moderniserats betydligt: vattnet är inte längre så svaveldoftande, och bottnen i bassängen har täckts. (Jag minns en gång när jag var där tillsammans med de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna och den dåvarande danske partisekreteraren Steen Christensen obetänksamt dök ned i ”lagunen”, med påföljden att han fick otäcka rivsår av de skrovliga lavastenarna i bassängens botten.) Vi hade anlänt till ett Ísland i mycket vackert sommarväder, så vi satt sen ganska länge i var sin solstol och njöt av solen.

Det här badet har anlagts mitt ute på ett lavafält och får sitt varma vatten – 36-39 grader – året om från geotermiska källor, en del av dem på 2.000 meters djup.

Det finns en ”Blå lagun” även i Jardbödin på norra Ísland, och även den besökte vi när vår buss hade fört oss vidare på vår rundresa. Också där stannade vi och badade, och här luktade vattnet mer av svavel.

Ett dramatiskt landskap med lavafält, vulkaner, gejsrar och glaciärer

Det isländska landskapet, med sina lavafält, vulkaner och gejsrar som då och då sprutar upp hett vatten, är mycket dramatiskt; höjdskillnaderna gör att där också finns mäktiga vattenfall.

I den här resan ingick förstås bland annat Dimmuborgir i norra Ísland, ett område där för övrigt delar av filmen ”Bröderna Lejonhjärta” spelades in.

Till Mývatn med dess ångande lavafält följde jag alltså inte med den här gången, men jag och Birgitta gick åtminstone en bit in i den grönskande dal, omgiven av höga bergssidor, som kallas Ásbyrgi.

Valskådningen, med start i Húsavík, hoppade vi alltså över, och i stället tillbringade vi tiden med att dels gå på museum, dels gå runt i lilla Húsavík: se hur människor bor och handlar – vi gick av en slump in i en konsumbutik och förstod att det var en sådan av att där fanns en del samnordiska konsumvaror. I en presentbutik köpte vi muggar plus en leksak åt de yngre barnbarnen, och som lunch handlade vi fish and chips ur ett hål i väggen nere i hamnen.

Den enda del av Ísland där jag och Birgitta inte tidigare har varit, östfjordarna, kom vi också till. Det här är ett berg- och fjordrikt landskap, förr lättast att nå mål i per båt. Nu finns det väg, ibland dock med rasrisk, och vägen har också delvis förkortats genom att man har byggt tunnlar. Vi passerar bland annat Djupivogur.

I sydost, nära Höfn, finns en del av det väldiga Vatnajökulls-området. Vi stannar till vid glaciärsjön Jökulssárlón och får göra en båttur med amfibiebåt i issörja och isblock bland flytande isberg – vi eskorteras av motorbåtar som röjer rännor i isen.

Det här landskapet är verkligen otroligt dramatiskt och omväxlande – i närheten ligger Skaftafell nationalpark, ett grönskande område nära Örfærajökull, också det en del av det stora glaciärområdet; här finns också den högsta bergstoppen i landet, 2019 meter.

Nu går resan genom den sydligaste delen av Ísland. Vi ser fler vattenfall, men det mest intressanta och nya blir nu lunnefågelskolonin på Reynisfjara, Íslands sydligaste punkt. De här papegojliknande fåglarna är förvånansvärt orädda eller dumma – de låter oss, och vi är sammanlagt ganska många, komma helt nära.

Under sista resdagen beöker vi det mäktiga Gullfoss – jag avstår alltså från att gå stigen upp, men jag har ju sett det här fallet förut. Ytterligare en anhalt är det geotermiska området kring Geysir, och vi får på relativt nära håll se de kaskader av hett vatten som sprutar upp ur marken; gejsern Stokkur sprutar upp heta vattenstrålar ungefär var femte minut.

Sista anhalten före Reykjavík är Thingvellir, där fria män samlades utomhus för ett slags tidig riksdag. Också där har jag varit tidigare.

Inne i Reykjavík finns numera den moderna riksdagen, Alltinget, men det har jag besökt så att säga i funktion.

* * *

Uppläggningen av den här guidade bussresan var i stort sett utmärkt – gav verkligen en bild av hela Ísland.

Fast jag skulle möjligen för egen del ha önskat få lite mer av isländsk kultur i programmet. Nu blev det inte mycket mer än att vår guide nämnde, att bussen, fast på avstånd, passerade Halldór Kiljan Laxness’ hem.