En lite vidare familjegemenskap

Omständigheterna har gjort att jag och Birgitta på äldre dar åter lever i en lite vidare familjegemenskap. När jag och min hustru blev allt mer skraltiga, erbjöd sig vår dotter Kerstin att ta hand om oss: sköta veckostädningen och laga middag även åt oss de vardagar då också hennes båda barn bodde här hos oss. Eftersom Kerstin själv numera är bagare och därför har mycket tidiga morgnar, hjälper morfar och mormor i gengäld till med att väcka hennes barn, Viggo och Klara, med att komma upp och komma i väg till skolan. Numera är vi sålunda en tregenerationsfamilj.

Och vi är verkligen en större gemenskap. I går kom Kerstin hem med en ny stekpanna, eftersom hon var hjärtligt less på den gamla och repade teflonpanna vi har i vårt kök. I dag, när Kerstin hade varit ute på stan med barnen för att köpa nya höstskodon åt dem, visade Klara stolt upp sina nya dojor för morfar, sen även mormor när hon hade kommit hem från en klassträff i Stockholm. När Annas Ella förra veckan var hos morfar Bengt och hans fru Inger på höstlov, var först jag och Birgitta, sen Kerstin och hennes barn bjudna hem till dem på middag. Och i lördags ordnade Kerstin middag för den här storfamiljen här hos oss: bjöd på mycket välsmakande minipizzor, som hon själv hade bakat.

Kerstin gör också heder åt sitt efternamn, detsamma som mitt. Här om dan bjöd hon på en fullkomligt ljuvligt god vardagsmiddag, hemlagad till alla sina delar: potatismos, köttbullar, gräddsås, inlagd gurka, rårörda lingon – själv valde jag, eftersom jag är diabetiker, i det senare fallet Önos’ konstsötade lingonsylt.

Jag känner mig också allmänt i mycket bättre form igen. Operationsärret efter installationen på Akademiska av den nya pacemakern håller på att läka, och plötsligt klarar jag att gå ärenden ute på stan utan att ständigt behöva stanna och vila.

I dag var jag med min tantvagn på Coop nere vid Uppsala C och handlade. Tyvärr lossnade ena hjulet, nu för andra gången, dock dess bättre först här hemma i hallen.

Men jag får väl köpa mig en ny tantvagn.

Melodikrysset nummer 44 2014

I dag spelade Anders Eldeman i Melodikrysset några låtar och artister som jag inte kan påminna mig att jag ens har hört talas om.

Sedan jag hade snappat den troliga låttiteln, ”Drive All Night”, och till slut bara hade första bokstaven i artistnamnet kvar att lista ut, kom jag efter mycket googlande fram till att han hette Dion, närmare bestämt Dion DiMucci. Nä, honom har jag inget som helst minne av.

Peter Jöbacks insjungning av ”Livet är en schlager” hade jag också svårt att placera, sannolikt för att jag inte har sett, inte heller hört, just något ur Jonas Gardell-muskalen ”Livet är en schlager”.

En smula lättare var det faktiskt att komma på vilka som sjöng ”Best Song Ever” – här var det ifyllda hjälpbokstäver som fick mig att skriva in svaret One Direction.

Anna Bergendahl har jag nog bara hört i Melodifestivalen 2010, men det räckte i alla fall för att jag skulle klara att identifiera ”This Is My Life”.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset har man viss hjälp av att Anders Eldeman har en tendens att återvända till kända spår.

Han har till exempel en stark dragning till James Bond-filmer, och den filmmusik vi i dag hörde var mycket riktigt hämtad ur ”Dr No”.

Och ”Top Gun”, ur vilken vi i dag hörde ”Take My Breath Away”, har väl varit med förr den också?

Då tror jag en del krysslösare hade mer besvär med att identifiera dagens klassiska stycke, hämtat ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”.

Och då ligger det väl nära till hands att redovisa svaret på den aningen mer moderna scenklassikerfrågan. Vi hörde Billie Holiday sjunga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess”.

Sommaranknytning, fast svensk sådan, har också Gideon Wahlbers ”Svinnsta skär”.

Och vad vore Melodikrysset utan ännu fler sånger om kärlek? Till den kategorin får vi väl räkna Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Andra vänder sin lust till det som går att äta. Ett exempel på detta är Thore Skogmans ”Plättlaggen”, som ju vid framställningen av plättarna kräver en spis.

Till sist har jag sparat en kär gammal melodi, Muscrat Ramble, i dag med Cacka Israelsson. Kul att höra honom igen – det var länge sen.

Melodikrysset nummer 43 2014

Bytet av pacemaker på Akademiska har gett mig livslusten tillbaka – jag känner mig upprymd av att den där viktiga pumpen åter går som den ska. Och tack alla ni som har kommit med uppmuntrande tillrop.

I morse sov jag fram till starten av Godmorgon världen i P1, och efter en långsam njutningsfull frukost med tre morgontidningar kände jag lust att, en dag för sent, lösa Melodikrysset.

Så här jag på banan igen. Med Elton John utropar jag ”Home Again”.

Veckans för mig enda riktigt svåra fråga var den om namnet på en TV-serie – jag ser nästan aldrig på sådana, allra minst sådana som går i TV 4, så det var inte ledtråden om en exotisk ö utan två ledbokstäver jag fick till som hjälpte mig på traven. ”Lost” heter tydligen den här serien.

Eftersom jag, barnslig som jag är, inte kan tänka mig en julafton utan Disney i TV och jag dessutom har sett hela hans version av ”Askungen” ett antal gånger, hade jag däremot inga som helst svårigheter att känna igen musiken från partiet då mössen ses sy den balklänning som kommer att göra Askungen till kvällens prinsessa. För att förvilla oss lite fick vi i dag höra melodin med Gävle symfoniorkester.

Men jag har favoriter också i mer närproducerad barnkultur. En av dem är norrmannen Alf Prøysen, som skulle ha fyllt 100 i år, om han fortfarande hade levat. I dag spelade Anders Eldeman en av hans barnvisor som inte är lika spridd som en del annat av honom här i Sverige:

Teddybjørnens vise

Jeg er en gammal teddybjørn så snill som bare det,
og hver gang jeg skal brumme litt, begynner jeg å le.
Det har jeg lært av Marian, d’er hun som eier meg,
og ingen kan vel tøyse sånn som Mariann og jeg.

Når Marian har lagt meg, og jeg vet at det er kveld,
så brummer jeg en vise jeg har diktet av meg selv,
og visa kan jeg synge på en gammal melodi
fra dengang jeg var storgevinst på Sirkus tivoli.

Det var et veldig tivoli med lamper og musikk,
og jeg var syk av lengsel hver gang karusellen gikk.
Jeg tenkte: Jeg vil håpe den som vinner meg i kveld,
har penger nok t’å ta meg med å kjøre karusell.

Så kom ei lita jente bort, og det var Marian,
med fullt av blanke penger i ei brun og lita hånd.
Hun kjøpte mange lodder, og jeg tenkte: Nei, å nei,
så moro det skal bli å kjøre karusell med deg.

Men plutselig så kvakk jeg i, for vet du hva hun sa?
”Nå har jeg ingen penger mer, men jeg er like gla’.”
Jeg brummet da jeg hørte det og tenkte; Isj a meg,
da vil jeg heller vinnes av en rikere enn deg!

For mange kjøpte lodd på meg, til slutt en gammel mann,
og aldri har jeg sett så mange penger som hos ham,
men enda var’n sparsom, og jeg tenkte: For et hell!
Han sparer slik at han og jeg skal kjøre karusell.

Og da jeg skulle trekkes, vet du hvem som vant meg da?
Jo, det var han med pengene, og spør om jeg var gla’!
Nå får jeg kjøre karusell! Men vet du hva jeg fikk?
Et gråpapir rundt magen før han tok meg med og gikk.

Jeg ble’kke pakket opp engang, han la meg på et kott.
Og jeg som trodde rike bamser hadde det så godt!
Da hadde det vært bedre å bli vunnet av en venn
som ikke eide penger, men som elsket en igjen.

Slik lå jeg lange ti’er, men en dag tok han meg ned
og la meg bak i bilen sin og kjørte til et sted.
Ja, det er nesten underlig at sånt no’ hende kan,
for den som pakket opp meg det var lille Marian.

Og han var hennes bestefar og tok henne på fang.
”Nå skal du få en teddybjørn i fødselsdagspresang!”
Og Marian var ellevill, hun danset og hun sang,
og jeg fikk snurre rundt og rundt for aller første gang.

Og siden har jeg snurra nesten mere enn jeg vil,
for Marian er ikke den som lar meg ligge still.
Og sløyfa mi har Tassen spist, og håra skreller a’,
Men det gjør ingen verdens ting, jeg brummer og er gla’.

For hvis jeg mister større ting, som hue eller ben,
tar Marian en hyssigstump og syr dem på igjen.
Og det er mye bedre enn å legges vekk et sted
med silkebånd om halsen sin – og aldri være med.

Jag har aldrig träffat Prøysen personligen, men jag blev tidigt bekant med hans verk bland annat genom gamla Folket i Bild, vars ombud jag var i unga år. Och sen har jag skaffat mycket Prøysen åt våra barn.

När jag, långt senare, blev de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, var jag ofta i Oslo på sammanträden och valvakor och sessioner med Nordiska rådet. Då passade jag alltid på att kamma igenom skivaffärerna i jakt på prøysenskivor jag inte hade, och på ett av Arbeiderpartiets landsmöten hittade jag på ett bokbord en fyrbandsutgåva av hans sånger. Prøysen var en kär medarbetare i partiorganet Arbeiderbladet, och på Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid hans sånger unisont – alla kunde dem utantill.

Förlåt denna långa utvikning, men mitt nyrenoverade hjärta slår extra för Prøysen, hans visor och även prosa.

Jag tar mig friheten att fortsätta på det här spåret.

Under en alltför kort tid startade och drev den svenska arbetarrörelsen ett eget skivbolag, a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland dem vi gav ut fanns nästan allt av och med den mångbegåvade skådespelaren Allan Edwall, som också visade sig vara en mycket talangfull vismakare. I veckans Melodikryss fick vi höra hans ”Kom”, fast med Östen Eriksson, känd från gruppen Östen med resten. Hans Allan Edwall-CD heter ”En rektig kär”.

Carl Anton (Axelsson), som vi i dag hörde i hans fina ”Om maskros och tjärdoft”, har jag dels mött uppe på den socialdemokratiska partiexpeditionen, då han var där för att träffa Mona Sahlin, dels hört på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Om jag nu fortsätter med ”I rosenrött jag drömmer”, tror ni väl att jag ska komma med något mer politiskt. Men Gustaf Torrestads insjungning kom redan 1948 då jag bara var en pojke, och den här sången hade inga politiska förtecken. Senare lyssnade jag också, och lärde mig uppskatta, den på franska, ”La vie en rose”, sjungen av Édith Piaf. Fast i dag hörde vi den i en instrumentalversion.

Ännu äldre, från 1937 (på film; på skiva kom den 1938) är ”Han hade seglat för om masten”. Den sjöngs då av Harry Brandelius, men i dag fick vi höra den i en lite för hurtig dragspelsversion med Veikko Aaremuinen.

Den sägs ha utländsk förlaga, men det har definitivt Gyllene Tiders ”Marie i växeln”: Mickey Japp’s ”Switchboard Susan”, inspelad 1979 av Nick Loewe.

Dagens melodifestivalare var ”Främling”, som Carola vann med 1983 och som sen kom trea i Eurovision Song Contest.

Internationell framgång har ju också Ace of Base haft med ”All That She Wants”.

Vi får väl hoppas att det senare också gällde den dam Katy Perry sjunger om i ”I Kissed a Girl (And I Liked It)”.

För egen del vill jag inte bli kysst av någon karl.

Men andra får förstås handla efter sin personliga läggning.

Nu vet jag vad det är för fel på mig – och det viktigaste är redan åtgärdat

Intagningen på Hjärtkliniken på Akademiska blev överraskande snabbt lyckosam.

Inte bara hjärtats utan också pacemakerns sätt att fungera undersöktes: Jag fick, så gott jag nu kunde, marschera fram och tillbaka i en lång sjukhuskorridor, och jag behövde inte ens göra hela mitt ålagda pensum, innan kvinnan som med något slags mätapparatur på avstånd kontrollerade, hur mitt hjärta fungerade vid lite ansträngning, hade slutsatsen klar: Min pacemaker höjde inte alls hjärtats tempo vid ansträngning. Den konstant låga nivån indikerade, att min nu ganska många år gamla pacemaker helt enkelt måste bytas ut.

Så i går skjutsades jag i min sjukhussäng i väg till operationsavdelningen, jag fick lokalbedövning och den gamla pacemakern, som till och med hade någon skruv lös, plockades ut och ersattes med en ny.

I dag kollade en läkare att den fungerade som den skulle, och sen skrevs jag helt enkelt ut.

När jag frågade om de två andra krämpor som läkaren, som först undersökte mig också konstaterade fanns, sa dagens chefsläkare att den nya pacemakern med all säkerhet skulle klara av att också pumpa mina lungor rena från det vatten, som röntgen mycket riktigt hade konstaterat fanns där. (Därmed blir jag förhoppningsvis av med den hosta jag har besvärats av bland annat i vissa sänglägen.)

Det tredje besvärande onda jag också har drabbats av, det som har lett till att det gör ont i höger stortå och att högerfoten svullnar så att den inte går att få ned i en normal sko, konstaterade redan den första läkaren jag träffade, att det sannolikt rör sig om gikt. Det behandlar man av naturliga skäl inte på Hjärtkliniken, men dagens utskrivande läkare försåg mig med cortisontabletter som räcker över helgen och skrev ut flera för en tiodagarskur. Och framför allt skulle han skriva en remiss till min nya husläkare, sannolikt då med ett förslag om vad det kan röra sig om.

Så nu finns det hopp om ett normalt liv igen!

* * *

Några iakttagelser från den korta vistelsen på Akademiska:

Personalen är både effektiv och vänlig. Man träffar ganska många i olika funktioner, människor som att döma av hudfärg och idiom har icke-svenskt ursprung. Under operationen, utförd av en svenska, med vilken det visade sig att jag hade gemensamma bekanta, pratade vi om det vettlösa i att på grund av deras ursprung/etniska bakgrund försöka avvisa människor som är beredda att göra en insats i och för vårt samhälle.

Maten på sjukhuset har utvecklats – blivit mer individuellt valfri – sen jag sist vistades på sjukhus. Dock önskar jag mig mer varierat mjukbröd (särskilt till frukost) och mer av färska grönsaker.

Något för mig nytt – detta inte menat som någon invändning – var att både män och kvinnor placerades i den trebäddssal där jag placerades. Viss men inte total avskärmning kunde man åstadkomma med hjälp av skärmar.

Kylan sprider sig i kroppen

I går följde jag för första gången på länge inte med Birgitta till arbetarekommunens möte. Orsaken är inte politisk utan fysisk. Jag mår allt sämre.

Möjligen är jag samtidigt drabbad av olika saker, men kroppen är ju en enhet, där det ena ofta är beroende av det andra.

Men vi kan ändå spalta upp det.

Höger fot har åter svullnat upp så att jag har svårt att få på skon, också att gå. Jag har fått olika råd av två olika läkare. Den första föreslog stödstrumpor, den andra att det kunde vara artros, som man kan mota med en viss typ av hårdsulade skor – men dem jag köpte kan jag nu på grund av svullnaden över huvud taget inte få på mig. Läsare av min blogg föreslår gikt, men då måste man få en läkare att skriva ut medicin, Allupurinol.

De återkommande fotproblemen sätter förstås också ner min kondis.

Men sannolikt har jag också något problem med hjärt/lungkomplexet. Även när jag går korta sträckor, måste jag med ganska korta mellanrum stanna till och vila – det känns lite grann som att jag tappar andan. Det här händer ideligen när jag, numera utrustad med ”tantvagn” för varorna, går den ganska korta biten till Konsum i Öregrund för att handla. Och i dag, när jag var på Vårdcentralen i Svartbäcken, helt nära vår bostad i Uppsala, för att ta Waran-prov, var jag tvungen att ta buss dit och hem (två hållplatser).

Jag har varit på två hjärtkontroller sen i våras, och hjärtat går – fast numera med hjälp av pacemaker. Men min läkare, en lyssnande och uppmärksam man, tar nu – på torsdag – in mig på Akademiska för att bland annat undersöka, om det till exempel finns ett läckage som kan orsaka mina besvär.

Men kanske finns problemen även i lungfunktionen? Jag har under senare tid också drabbats av hosta, särskilt när jag går till sängs och då intar ryggläge. Jag har försökt mota detta genom att ta receptfri hostmedicin (Bromhexin Apofri) plus Ibuprofen Apofri 400 mg (mot smärta, feber och inflammation) strax före läggdags, vilket har gjort livet lite lättare för hustrun – men mitt lungproblem har det här inte botat.

Vidare: Jag har nu under lång tid besvärats av jättekalla fötter och händer. I förmiddags när jag var på Vårdcentralen för att ta Waran-prov, fick sköterskan först värma upp mina fingrar med en värmekudde för att få ut blod i mina vita och kalla fingertoppar.

Och ännu värre: Den här iskylan har nu en tendens att också sprida sig till resten av kroppen, till exempel överkroppen fastän jag har långärmad skjorta på mig. Jag fryser en stor del av dagen.

* * *

I natt – natten till onsdag – vaknade jag på morgonsidan, som vanligt av att jag var kissnödig. Dessutom kände jag mig, ovanligt nog, varm. Tog mig sen så småningom ut på toaletten där jag förblev sittande i något slags halvsovande tillstånd. När jag till slut lyckades ta mig upp igen, var jag törstig: Gick ut i köket och tog ett glas Ramlösa. Plötsligt kände jag mig också hungrig, troligen på grund av blodsockerfall, så jag skar mig en skiva påläggskorv. Sen gick jag och la mig igen, men det dröjde innan jag somnade om.

Melodikrysset nummer 42 2014

Som så ofta innehöll dagens kryss ett antal filmfrågor, flera av dem säkert knepiga för lyssnarna/krysslösarna.

Det är ju till exempel inte alldeles självklart att de yngre som löser Melodikrysset själva har sett ”Räkna de lyckliga stunderna blott” från 1944, den som Jules Sylvain gjorde titelmelodin till.

Per Åhlins och Beppe Wolgers’ ”Dunderklumpen” från 1974 är en underbar film, men man måste kanske ha haft barn i rätt ålder eller själv ha varit barn då för att känna igen jätten Jorms sång.

Allting som man har personliga referenser till är ju lätt att känna till. Själv har jag haft en Bette Midler-period, så jag har mycket med henne, även ”The Rose”, på skiva – i dag skulle vi översätta den till svenska, Rosen. Jag nämner den här, eftersom den också ingår i en film med samma namn.

Och när vi nu ändå är inne på det här ämnet, kan vi väl ta ytterligare en i samma krets: ”Alpens ros” skulle ge oss kryssordet alp.

Som vanligt hade Anders Eldeman också med några frågor med anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Clas-Göran Hederström vann Melodifestivalen 1968 med Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek banne mej”. I Eurovision Song Contest kom Hederström på femte plats.

Och Martin Stenmarck sjöng ”När änglarna går hem” så sent som i Melodifestivalen 2014.

Stenmarck kan väl vara OK, men själv föredrar jag vida Håkan Hellström, som vi i dag hörde i ”Äntligen på väg”.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” finns i många insjungningar på olika språk, och frågan är om jag själv inte sätter den med M A Numminen allra främst. Men Lill-Babs, med efternamnet Svensson, har sjungit in den på svenska också, och då sjöng hon: ”Det är en itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, en prickig baddräkt där midjan är bar.”

Från förr minns jag också Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket med vita snören”. Den blev ju sen en stor hit med Sven Ingvars, i och för sig vida bättre än den version vi i dag hörde med The Spacemen – men själv föredrar jag Owes original. Långt senare har jag för övrigt också lärt känna Owe personligen, liksom min hustru utnämnd till hedersupplänning.

Men jag delar mina musikaliska gracer. Det är klart att Ebba Grön och deras ”800 grader” också finns i min skivsamling.

Det senare gäller också både Lill Lindfors och Bo Kaspers orkester, alltså var för sig. I dag hörde vi den förra sjunga den senares ”Hon är så söt när han sover”. Fast när Lill sjunger den, sjunger hon ”Han är så söt när han sover”.

Och tro det eller inte: Även Rufus Wainwright finns i mina skivhyllor (liksom andra delar av hans musikaliska familj). I dag hörde vi honom i ”Out of the Game”.

Och sen var det bara ABBA kvar, passande nog med ”So Long”.

Min egen hälsa är för övrigt nära So Long. Jag klarar bara att gå kortare sträckor – sen måste jag stanna och vila – och just nu har jag på nytt ont i och kring höger stortå. I natt gjorde det så ont att jag fick ta två värktabletter.

I går var jag på diabeteskontroll på Vårdcentralen och hade hyggliga värden, men hjärt-lungkomplexet är det sannolikt något fel på. I slutet av kommande vecka kommer jag att bli inlagd på Akademiska för analys och förhoppningsvis åtgärd, så jag kanske reser mig igen, för att citera en känd låt.

Men om jag är kvar på Ackis nästa lördag, lär det inte bli något melodikryssande då för min del.

Melodikrysset nummer 41 2014

I dag hotade Anders Eldeman med att Melodikrysset skulle vara knepigt. Det kan det ju ha varit för andra, men själv hade jag – kanske för att det här krysset innehöll ganska många äldre låtar och artister – inga större svårigheter med att lösa det. Googla har jag bara behövt göra för att kunna komplettera med korrekta faktauppgifter som årtal.

Vi kan ju börja med de filmanknutna frågorna.

Jag har ”Pilsnerboxen” och har skrivit – se Kulturspegeln, Film – om ”Pensionat Paradiset” med Thor Modéen i huvudrollen. Ur den hade ljudillustrationen, ”En äkta mexikanare” med Modéen, hämtats.

Ännu äldre, både som låt (1929) och som filmmelodi (1930), är Irving Berlings ”Puttin’ On the Ritz”. Många minns den säkert i insjungning av Fred Astaire (1946), men det finns också senare, hörvärda versioner.

Jag har sett Jönsson-ligan-filmer, däremot aldrig den danska varianten där den har fått namn efter Olsen.

Chuck Berry gjorde sin ”School Days” (”Ring Ring Goes the Bell”) 1957, när jag gick i gymnasiet – jag kommer snart att skriva om ett 3 CD-set med Chuck Berry-låtar. Men i dag fick vi höra den med en annan mycket långlivad skivhjälte, Cliff Richard.

När Paul Anka sjöng in ”Diana” (1957), var jag alltså själv gymnasist, och när jag efter studentexamen 1958-1959 gjorde lumpen i Sollefteå, sjöngs den fortfarande av en av mina lumparkompisar vid en kompaniafton.

Jo, vi lyssnade på rockmusik på den där tiden också – temat de äldre och deras musiksmak är mig välbekant från mina egna yngre år. Britta Borg slog för övrigt redan 1948 en brygga tvärs över generationsgränserna, med ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll”.

Till svunna tider, fast bara till 1966, förde oss i dag också Tom Jones tillbaka med ”Green, Green Grass At Home”, i Stikkan Anderssons svenska översättning ”En sång en gång för länge sen”.

Cornelis Vreeswijk har min hustru valturnerat med, men det är inte därför jag har alla hans skivor. Cornelis hade ett mycket brett musikaliskt register men gjorde också många politiska texter, till exempel ”Jag hade en gång en båt”, i original ”Sloop John B”. Också den här cornelistexten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – där finns också skivtips.

I politiska sammanhang – på valturné med Olof Palme – har jag också mött Monica Nielsen, som vi i dag hörde i ”Ulla Winblad i Fiskartorpet” med Pierre Ström som upphovsman. Pierre träffade jag senast i samband med en releasekonsert för en ny skiva med Jan Hammarlund; jag har skrivit om det här här på bloggen.

Däremot känner jag inte Thorsten Flinck, vilket inte har att göra med att hans kompband i Melodifestivalen 2012 hette Revolutionsorkestern. Det hindrar inte att jag tyckte, att hans melodifestivalbidrag, ”Jag reser mig igen”, signerat bland andra Ted Ström, var utmärkt.

Ska man klara Melodikrysset, måste man varje år se Melodifestivalen, inklusive alla deltävlingarna. Annars kan man inte klara att det var Elin Lanto som 2010 tävlade med ”Doctor, Doctor”.

Men ska jag vara helt ärlig, tilltalas jag mer av den musik som nu återstår att redovisa, skriven av Jacques Offenbach och hämtad ur ”Orfeus i underjorden”, 1858.

Melodikrysset nummer 40 2014

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Om flykten från Estland i Missionskyrkan i Östhammar

Jag hade – av en slump samma dag som hustrun var inbjuden till Riksdagens högtidliga öppnande – ombetts att i Missionskyrkan i Östhammar tala om flykten från Estland.

Den stora strömmen av estniska flyktingar, sammanlagt in emot 30.000 människor, kom till Sverige hösten 1944, det vill säga för 70 år sedan. Jag var för egen del sju år gammal då – jag är född 1937 och är nu alltså själv 77 år gammal. En del av de här esterna fortsatte, skrämda av baltutlämningen (män som hade kommit till Sverige iförda tysk uniform, vilket kunde ha ganska olika förklaringsgrund, lämnades på rysk begäran ut till Sovjetunionen) och av att Sverige återlämnade flyktingbåtar som ryssarna med viss, pervers rätt (båtarna var nationaliserade under den första sovjetiska eran) hävdade var stulen statsegendom. Jag minns fortfarande med sinnesrörelse hur min mamma stod på gårdsplan i Juniskär söder om Sundsvall och grät, när pappas egenbyggda båt – vår livlina – bogserades i väg. Men pappa byggde själv en ny motorbåt!

Jag berättade också om Molotov-Ribbentrop-pakten, som prisgav Estland åt ryssarna, sedan om först den ryska, sedan den tyska ockupationen och sist det sovjetvälde som esterna tvingades leva under i ytterligare ett antal årtionden.

Som många andra hade min pappa under den första ryska eran blivit inkallad till Röda armén men hållit sig undan (på vår farstuvind, där man inte ens kunde sitta upprätt), detta verkligen inte för att han heller var någon tyskvän. Jag kan i sammanhanget nämna att han (och även mamma) när de så småningom fick svenskt medborgarskap under hela sitt liv röstade på Socialdemokraterna.

För den svenska publik som hade samlats i Missionskyrkan i Östhammar berättade jag om saker som få människor här i landet dess bättre själva aldrig har behövt uppleva: om en morbror som återvände till Estland när Röda armén åter trängde in och då föll på östfronten, om en annan morbror som stannade i Finland där han hade gift sig och fått två barn, vilket han trodde skulle skydda honom från utlämning i fredsslutet, men icke, om flykten över ett stormigt hav från först Estland till Finland, sedan över ett lugnare hav till Sverige, om andra, ibland i överlastade båtar, som aldrig kom fram, om hur det var att hamna i en totalt främmande språkmiljö (även om man, som jag, hade lärt sig läsa vid tre års ålder), om alla dessa ester som i dag finns överallt i det svenska samhället och som ganska snart blev integrerade i sitt nya samhälle, där de (vi) för övrigt aldrig hade tänkt stanna – vi ville ju tillbaka, till Estland, om det bara gick.

Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.

* * *

Vad som var extra roligt med det här mötet i Missionskyrkan i Östhammar var att det i publiken fanns ett antal ester och estlandssvenskar, somliga liksom jag själv gifta med svenskar. Många av dem som kom hit under den där dramatiska tiden kom i land på upplandskusten och blev kvar här.

Sändningsuppehåll

I söndags kväll funkade plötsligt inte datorn här i Öregrund längre. Internetuppkopplingen var bruten.

I måndags ringde vi vår datorleverantör och servicefirma i Östhammar, och i eftermiddags var en av killarna därifrån här och kollade vad det var för fel. Det handlade inte om någon attack utifrån utan om en komponent, ett tillbehör, som hade gjort sitt av åldersskäl. När nu det här är åtgärdat, funkar datorn som den ska igen.

Under tiden har jag haft ganska svåra abstinensbesvär, men nu när allt är som det ska igen känner jag livsgnistan återvända, inte bara till datorn.