Hur gick det sedan?

Nej, det här handlar inte om Tove Janssons ”Hur gick det sen?”. ”Hur gick det sedan?” var den rubrik Tullinge socialdemokratiska förening satte på mitt och Birgittas gemensamma framträdande hos dem i onsdags kväll.

Vi startade med att, kort och var och en för sig, berätta lite om vårt politiska liv både före och efter pensionen – vi gick båda i pension efter valet 2001.

Birgitta, som brukar sammanfatta sitt pensionärsliv med att hon nu har gått ner till heltid, berättade om sina många nuvarande uppdrag: för kulturarvet, för miljön, för barnen, de två senare engagemangen också med globala trådar.

Själv tog jag upp främst två debattfrågor.

Dels EUs fortsatta och fullkomligt malplacerade sätt att lägga sig i frågor, där den nationella och demokratiska agendan fortsatt borde få råda, senast illustrerat av lavaldomen. På den här punkten hjälptes sen Birgitta och jag åt med att argumentera för att EU borde bringas att retirera och i stället borde bli smalare (koncentrera sig på verkligt gränsöverskridande uppgifter) och där spetsigare.

Dels den närmast pinsamma tystnaden från socialdemokratins sida i frågor som rör makt och ägande. Särskilt flagranta exempel på hur också socialdemokratin har retirerat från sin historiska linje, den enda garanten för en samhällsutveckling i jämlikhetens tecken, hämtade jag från 1990 års partiprogram, som jag var med och skrev:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade, att stora delar av partiet, långt innan 1990 års partiprogram år 2001 ersattes av ett nytt, hade börjat överge den här ståndpunkten, och sa, en smula sarkastiskt, att om det var någon i publiken som ville hävda, att alla friskolorna i stället hade lett till ökad jämlikhet, så var jag beredd att ta debatt.

Ingen av de närvarande föreföll att ha den ståndpunkt jag angrep. I stället argumenterade flera på min linje.

Hej då, Robert Sund!

I lördags eftermiddag var det dags att ta sig till Konserthuset igen, det i Uppsala alltså. Orphei Drängar gav en av sina sedvanliga vårkonserter. Konserthusets stora sal var fullsatt, och den här gången var konserten njutbar inte bara för örat utan också för ryggen – stolarna där är oändligt mycket mer bekväma än de i universitetsaulan, och man har också plats för benen.

Programmet, valt av avgående OD-dirigenten Robert Sund, var en höjdare.

Det började, som sig bör, med Carl Michael Bellmans ”Hör, I Orphei Drängar” och innehöll också annat traditionellt material för manskör: Herman Sätherbergs och Otto Lindblads ”Längtan till landet” (”Vintern rasat ut bland våra fjällar”), Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kuhlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”), Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”) och annat sådant. Men kören sjöng dessutom flera modernistiska sånger, även de mycket hörvärda, till exempel Edwin Brocks och Bob Chilcotts ”5 Ways to Kill a Man”, R Murray Schafers ”ur Magic Songs” och så ett verk av Anders Hillborg, som jag saknar alfabet för att här kunna återge titeln till.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – har blivit något av ett husband för OD och släpptes den här gången också lös i ett instrumentalt nummer, Hugo Alfvéns ”Roslagsvår”, ett stycke mycket svängig jazz i den här versionen.

Dagens två inlånade artister var fullkomligt suveräna, både som soloister och i samklang med kören.

Lena Willemark bevisade åter igen att hon är en Singing Witch; dessutom är hon spelman (fiol) – hon har förresten haft Robert Sund som en av sina lärare på Musikhögskolan. Hon fullkomligt excellerade i ”Vallsvit”, sju stycken med både traditionellt material, text och musik av Lena Willemark själv, arr av Lena och Ale Möller. Hon behärskade allt: solosång, sång i samspel med kören, kulning, fiolspel. Vid middagen efteråt – se mer nedan – gick jag fram till henne och uttryckte hela den beundran jag känner.

Och tro mig, Claes Janson, Uppsalas egen bluesman, var inte sämre han! En av den här konsertens absoluta höjdpunkter var hans framförande tillsammans med OD av Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – han tackade förresten Robert Sund för det perfekta och roliga arret genom att sjunga, att det var till Sund han hade förlorat hembiträdet Anna i poker förrgår natt.

Claes kom förresten fram till mig innan vi satte oss till bords för middagen – han och Lena Willemark satt två pers från mig och Birgitta – och sa, att han brukar titta in här på bloggen. Så han hade mycket riktigt läst vad jag tidigare har skrivit om hans framträdande på Regina-teatern.

Men jag tror att de övriga nämnda förlåter, om jag skriver att den här dagen ändå främst var Robert Sunds. Den här mannen har lett OD 1985-2008, 1985-1991 först som parhäst till Eric Ericson, en annan svensk körgigant. (Dess förinnan hade han 1970-1989 lett Allmänna Sången i Uppsala, också bland annat ingått i Kvintetten Olsson.) Robert har en härlig bredd: han behärskar både det traditionella och det modernt intrikata, har heller inget emot att körmusiken blandas med show och populärmusik. Han kommer att saknas av både OD och publiken men kommer säkert tillbaka på gästspel av olika slag. Och efterträdaren känner vi alla redan som en mycket duglig och begåvad kördirigent. Med Cecilia Rydinger Ahlin får manskören OD, grundad 1853, sin allra första kvinnliga chefdirigent.

Hur som helst fick Robert Sund vid konserten både hyllningstal och medalj och applåderades av en stående publik.

När vi sedan i buss färdades vidare till Stor-OD uppe på Uppsala slott – min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, är så kallad moster i OD – svepte bussen förbi Norrlands nation, inte bara för att Robert Sund ursprungligen kommer från Sandviken: På ytterväggen till Norrlands hade man hängt upp en jättelik vepa med bild av Robert Sund, 5 x 5 meter stor! Den kunde han se det första han såg på morgonen (det här var också hans födelsedag) från fönstret i bostaden på andra sidan Fyrisån. Redan har skämten börjat hagla om hyllningen av Kim Il-Sund.

Också på väggen i Rikssalen på Slottet, där Stor-OD (en galamiddag i frack och långklänning med mycket sång och garanterat roliga tal) genomfördes, hängde också Kim Il-Sund på väggen. Och inte nog med det: Ett porträtt av honom, en oljemålning, avtäcktes. Hans bild fanns både på ölunderlägget och på den chockladmoussebakelse med apelsinsallad och hallonsås, som vi fick till efterrätt. (Jag, diabetiker, åt upp bara själva Robert Sund.) Och allra roligast: Slottskällans bryggeri hade levererat ett öl med specialetikett (med bild av, ja gissa vem) och namnet Avslaget.

Till det senare fick vi lax- och nässelpaté med ungsbakad tomat, örtvinaigrette samt surdegsbaguette.

Det var inte dumt, vilket också gällde huvudrätten: ankbröst med tryffelsky, sparrisragu och råstekt örtpotatis.

Måltiden ackompanjerades hela tiden av dryckesvisor, så vackert framförda i stämmor att man förmodligen, om man vore helnykterist, skulle lockas att snabbt avfalla. Men skämt åsido, de här middagarna med OD liknar inget annat. Till stämningen bidrar för övrigt inte bara all sången utan också framför allt hedersordförandens, Hans Dalborgs, tal; han är spirituell och lärd, och en middagstalare med större elegans torde man få leta efter.

Den här sortens sammanhang och miljöer befann sig långt bort från den värld som var min under min studietid vid det här universitetet. På något sätt känns det som att akademien nu, efter alla dessa år, på min ålders höst har hunnit i kapp mig, och då tänker jag inte främst på sådant som att jag vid middagen hade det nuvarande rektorsparet tvärs över bordet och det förutvarande till vänster om mig. Jag är i dag beredd att erkänna, att den akademiska tradition, som vid mitt bord representerades av bland andra Robert Sund, Folke Ahlin och Cecilia Rydinger Ahlin (jo, de är gifta, och hon besegrade honom i den ädla tävlingen att få bli ODs chefdirigent), faktiskt är en viktig del av vårt kulturarv.

Och man ska i sammanhanget inte glömma bort att Robert Sund, för att citera honom själv, är en arbetargrabb från Sandviken. Som verkligen inte har glömt bort sin bakgrund.

När vi efter kaffet och cognacen – som vi intog tillsammans med våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren – gick ner för att dansa, fick vi en ny påminnelse om detta. För dansmusiken stod ett storband, och inte vilket storband som helst – Sandviken Big Band.

Den här sortens swingbetonade storbandsmusik är jag uppfödd med, och det var faktiskt hemskt roligt att få dansa till gamla godingar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Take the A-Train”.

Till min häpnad upptäckte jag också, att jag – efter mer än ett halvårs ischiaslidande – kunde dansa.

Som en oavsiktlig hyllning till den estniska fanan – jag i svart frack och vit frackskjort, Birgitta i en glänsande blå långklänning – gav vi oss ut i dansens virvlar.

Pastischer

Mitt skrivande är just nu inte i kapp med mitt eget liv.

I dag kom vi tillbaka till Öregrund efter en veckas sammanträden, kulturevenemang, tandläkarbesök med mera inne i Uppsala.

I Uppsala var det i morse, när vi väntade på bussen, mild vårvärme. Här ute vid kusten är det inte lika varmt. Solen skiner, men brisen från havet känns kylig.

Tomten är fortfarande vattensjuk efter det plötsliga snötäcket och sen snösmältningen, också efter regn. Det egendomliga vädret har åstadkommit en blomning i en enda röra. Krokusarna blommar fortfarande, men nu kommer också scillan i rask takt: tomten blir fläckvis intensivt blå. Och under den stora asken nere vid vägen, vårdträdet, blommar blåsipporna.

I torsdags kväll var vi åter igen på Konserthuset i Uppsala, på en av abonnemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Det ser ut att bli den sista för säsongen. Den allra sista i serien kommer vi att inte kunna gå på: Vi har lovat Kerstin och Bo att passa barnbarnen då; Viggo och Klara kommer ut till oss i Öregrund ett par dagar, eftersom deras båda föräldrar är borta i jobbet då. Nå, det är också roligt.

I torsdags förlade vi vårt uteätande till Konserthusets kombinerade kafé och restaurang. Sandwicharna med kyckling och bacon var goda, när vi äntligen hade fått dem. Dröjsmålet visade sig bero på att det var fel på det automatiska bongsystemet till köket. Själv ser jag fram mot att det när det blir varmare ska bli uteservering på plattan utanför Konserthuset, också mot att restaurangen får à la carte-meny, vilket ska vara på gång.

Konserten som sedan följde hade intressanta paralleller med en tidigare konsert som jag, inte fullt uppskattande, också har skrivit om: den inrymde musik av både Maurice Ravel (1875-1937) och Richard Strauss (1864-1949).

Den här gången utföll konfrontationen med deras musik bättre. Till det kan det finnas minst tre förklaringar.

En kan vara att samlingsrubriken för kvällens konsert var Pastischer. Begreppet innebär att det i samtliga tre framförda verk fanns stilmässiga inlån från äldre musik.

Richard Strauss’ orkestersvit ”Borgaren som adelsman”, opus 60, som bygger på Molières sceniska verk med samma namn, lånar följaktligen drag från barockmusiken. Kanske är det så att Richard Strauss som kompositör är mer lyhörd och anpasslig än originell?

Maurice Ravel, ofta etiketterad som impressionist, hade i kvällens verk, ”Le tombeau de Couperin”, också lånat drag från barockmusiken.

Den allra tydligaste pastischen tyckte jag dock att kvällens inledande stycke var, Edvard Griegs (1843-1907) ”Från Holbergs tid”, svit opus 40 för stråkorkester. Helt uppenbar var här Griegs ambition att även musikaliskt knyta an till den norsk-danske författaren Ludvig Holbergs tid (1684-1754). Mer barockmusik alltså.

Den här gången var det också helt uppenbart att kammarorkestern hade fått tillräcklig tid att under ledning av Johannes Gustavsson öva in programmet, och alla de särdrag som utmärkte de tre framförda styckena lyftes fint fram.

Själv vill jag särskilt framhålla konsertmästaren Nils-Erik Sparfs (violin) soloinsatser, men där fanns också åtskilligt annat att uppskatta.

Det här programmet kunde ju, särskilt med tanke på den sammanbindande tråden, ”Pastischer”, behöva lite extra presentation, och det fick vi också, med besked: Programvärd var Christer Åsberg, och han höll inför varje stycke något som nästan var ett litet föredrag, vilket man verkligen inte ska tolka som att det skulle ha varit för långt eller störande. Nej, hans framställning präglades av både spiritualitet och lärdom.

* * *

Nu har vi alltså, under hösten så väl som våren, gått på en hel, lång konsertserie med Uppsala kammarorkester. (Dessutom har vi gått på en rad konserter i helt andra genrer.) Vi är mer än belåtna och kommer nog att boka oss för ytterligare en serie för säsongen 2008-2009.

Melodikrysset nr 16 2008

Liksom uppenbarligen studiopubliken hade jag problem med titeln till låten skriven och framförd av Lasse Berghagen. Så småningom fick jag tre ledbokstäver, och med ledning av dem gissar jag på att låten heter ”Någon”. Men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört den.

Uno Svenningsson hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst var det han som sjöng ”Jag längtar efter värme”.

Nanne Grönvall har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, och jag såg henne också i Melodifestivalen 2005, då hon sjöng ”Håll om mig”.

Östen med resten gillar jag för deras respektlösa frejdighet. Här hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Också Göran Fristorp har jag hört en del på, även om han är en väl städad vissångare för min smak. Men visst kände jag igen honom här (där han sjöng tillsammans med Helen Sjöholm).

”Då hör jag fåglar sjunga / marken börjar att gunga” sjunger GES i ”Stanna världen en stund”. GES är Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt, och det är alltså efternamnsinitialerna som bildar gruppnamnet.

Dagens äldre melodier var alla melodikryssrepriser.

Vi hörde åter Stig Olins ”Jag tror på sommaren” men här förstås inte med sonen Mats Olin – det hade varit för lätt.

Vi hörde åter Zarah Leanders signaturmelodi ”Vill ni se en stjärna” – fast inte heller här förstås med sång.

Och så hörde vi åter Gunnar Wiklunds gamla hit ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” – men inte med Per-Martin Hambergs text. Då hade det blivit för lätt att lista ut att om detta inte hade hänt så skulle kvällen ha blivit mörk.

Slutligen dagens två filmfrågor.

Filmmusiken ur filmen från 2003 var tagen ur Quentin Tarantinos ”Kill Bill”.

Den tecknade långfilmen för barn var Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, där, i den svenska versionen, Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt”. En inte oäven låt – men jag kan inte låta bli att notera, att den som tror att H C Andersen är upphov till allt det där ni då och då ser på TV tar grundligt (som det väl ska heta i havssammanhang) fel.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vad händer med de kommunala arkiven i dessa privatiseringstider?

Jag sitter inte bara i kulturnämnden i Uppsala utan också i dess arkivutskott, dessutom också (via kulturnämnden) som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. I måndags var jag med på Folkrörelsearkivets styrelsesammanträde inför det kommande årsmötet. Och i går var jag på arkivkonferens i Västerås, ett seminarium för arkivmyndigheterna i Västerås, Uppsala, Eskilstuna och Örebro.

Trenden just nu är att kommunerna låter kulturnämnder eller motsvarande vara arkivmyndigheter. I Uppsala är det kulturnämnden som har den här uppgiften. I Örebro är det kultur- och medborgarnämnden, i Eskilstuna kultur- och fritidsnämnden och i Västerås kultur-, idrotts- och fritidsnämnden. Det här innebär, att man har lagt Stadsarkivet på respektive ort under nämnd nämnd, vilket kan synas naturligt utifrån det faktum, att stadsarkiven har uppgifter som man kan hänföra till begreppet kulturarv.

Det knepiga här är att medan flertalet uppgifter, som ligger på de här nämnderna är frivilliga åtaganden för kommunerna, får de – i och med att stadsarkiven läggs under dem och de därmed blir arkivmyndigheter – också lagreglerade uppgifter om hand.

På arkivområdet ställs då kulturnämnderna et cetera inför mycket speciella uppgifter:
De ska genom tillsyn, anvisningar och utbildning se till att andra kommunala organ – i andra avseende sidoställda dem, ibland också överställda dem – fullgör sina arkivuppgifter och i slutändan överlämnar sina arkivalier till Stadsarkivet.
De ska garantera rättssäkerhet: medborgarna måste kunna lita på att information och dokumentation, som de kommunala myndigheterna skapar kring dem, är tillgängliga för dem själva på kort och lång sikt.
De ska garantera insyn: medborgarna (och media!) måste, både på kort och lång sikt, ha insyn i de kommunala verksamheterna.
De ska genom dokumentation och bevarande överlämna ett kulturarv till kommande generationer.

Kring allt detta finns en rad både välkända och nya problem för politiker så väl som tjänstemän:

Lagstiftningen som reglerar det här är tydlig men tandlös när det gäller sanktioner. En av diskussionspunkterna vid västeråsseminariet var följaktligen, hur man får granskade objekt, till exempel nämnder, att leva upp till de krav som ställs i fråga om registrering, ordning, förvaring eller vad det nu kan vara. Samstämmighet rådde om att personalen vid stadarkiven, de som utför inspektionerna, inte ska dra sig för att föra upp fall av långhalning och tredskan till nämndens presidium, som sen kan gå vidare genom att bearbeta – gärna genom att påpeka att det rör sig om lagreglerad verksamhet, inte några fritt formulerade önskemål från kulturnämndens sida – den politiska ledningen för verksamheten i fråga.

En annan fråga som kom upp var det faktum att de nämnder som har ålagts arkivmyndighetsfunktionen har så breda uppdrag, att just arkivfrågorna riskerar att drunkna bland bibliotek, sporthallar, fritidsverksamhet och vad det kan vara. Jag berättade då, både inledningsvis och under grupparbetet, om den modell vi har valt i Uppsala: Kulturnämnden har där på olika områden inrättat beredande utskott, bland dem ett arkivutskott, bestående av två representanter för majoriteten och en för oppositionen. Stadsarkivarien och hennes medarbetare får därmed möjlighet till fördjupade och mer detaljerade föredragningar av aktuella problemområden. Denna fördjupade kunskap finns därmed inom både majoritets- och oppositionsgruppen, och arkivutskottets ledamöter kan då lämpligen vid gruppsammanträdena välja att ta upp särskilt viktiga kommande frågor. Nämndledamöterna från övriga deltagarstäder visade stort intresse för den här uppsalamodellen, och det skulle inte förvåna mig, om den sprider sig.

Ett annat aktuellt fenomen, privatiseringen av kommunal verksamhet, tog jag upp redan i seminariets inledning, och frågan drog sedan till sig stort intresse under seminariet. Tdigare har, med få undantag, verksamheterna inom skola, barnomsorg, vård et cetera drivits i kommunal egenregi, och arkivarlierna från dessa verksamheter har sedan hamnat i Stadsarkivet. Sedan har, för att ta bara ett exempel, människor som har tappat bort sina betyg – det här är oerhört vanligt! – när de till exempel sökte nytt jobb kunnat få en ny kopia från Stadsarkivet. Men som bekant åker i dag verksamheter i omgångar ut ur respektive in i den kommunala verksamheten; en del av dessa verksamheter försvinner, fastän offentligt finansierade, för mycket lång tid eller för evigt ur den sfär där kommunen själv är utförare.

Att de i dag allt flera privatskolorna också ska ha arkiverat elevernas betyg på Stadsarkivet tar medborgarna uppenbarligen för givet – men detta är alls icke reglerat, varken så att de obligatoriskt måste göra detta, hur dokumenten i avvaktan på detta ska ordnas eller förvaras eller hur den samlade hanteringen ska finansieras – stadsarkiven har ju för övrigt inte obegränsade resurser till sitt förfogande, om nu någon privat utförare plötsligt, i efterhand, skulle komma på idén att lämna in alla sina arkivalier i en stor och kanske tämligen oordnad klump.

Socialdemokratiska och borgerliga politiker kan som bekant ha olika syn på omfattningen av dessa alternativa verksamheter inom den gemensamma sektorn, men också närvarande borgerliga politiker tycktes vara överens om att man måste se den här frågan i ett medborgarperspektiv: Om en privatskola till exempel avslutar sin verskamhet eller rent av går i konkurs, måste man kunna rädda åtminstone ett minimum av arkivalierna, till exempel betygen, över till Stadsarkivet.

Det är, fastän alltför få kommunala beslutsfattare än så länge tycks ha tänkt på saken, redan nu möjligt att i avtalen med privata utförare reglera den här frågan – men det är förstås då också viktigt att redan från början reglera den ekonomiska sidan av saken. Fast ännu bättre vore det, om man kunde lagreglera arkiveringsskyldighet och arkiveringsleveranser till Stadsarkiven i samtliga verksamheter, som åtminstoee till sin majoritet finansieras med offentliga medel.

Det här blev dagens kanske mest intressanta debatt, men man bör slutligen också nämna en sak, som främst togs upp av de närvarande cheferna för stadsarkiven och deras medarbetare:

Trots gallring ökar volymerna i de offentliga arkiven ständigt. Digital lagring (som ju dessutom ökar tillgängligheten) minskar visserligen behovet av utrymme, men den ständigt pågående teknikutvecklingen kräver ny maskinell utrustning och en ständig teknisk uppdatering av stora mängder lagrade dokument – helt enkelt om man vill att de ska vara fortsatt tillgängliga. Pappersarkivalier kan ligga i årtionden på en nylla utan att skadas, förutsatt att klimatförhållanden och annat sådant är reglerade på ett tillfredsställande sätt, men hanteringen av dokument i digital form kostar ständigt nya pengar.

Det har åtminstone jag förstått, och det är således min uppgift som kommunpolitiker att göra inte bara mina kolleger i kulturnämnden utan också kommunens budgetansvariga medvetna om faktum.

* * *

Av politikerna från kulturnämnden i Uppsala deltog i seminariet, utöver mig själv (s), två moderater, Johan Ridenfeldt och Anna-Karin Westerlund.

Vidare deltog från Uppsala stadsarkivarien Ingegerd Ström samt medarbetarna på Stadsarkivet Richard Hallgren, Sara Håkansson och Karin Stigsson. De deltog alla aktivt i diskussionerna.

Melodikrysset nr 15 2008

I dag gick det trögt för mig, men till slut löste jag i alla fall hela krysset.

Det började med en fråga av en typ som jag har notoriskt svårt för, vilken TV-serie den spelade musiken kom ur – jag ser nämligen nästan aldrig TV-serier. Men med lite ledbokstäver kom jag så småningom på att låten måste komma från ”Mistrals dotter”. Så när vi i snabbgenomgången fick ytterligare en ledtråd, Nana Mouskouri, hade jag redan fyllt i rätt svar.

Inte blev det bättre av att jag till att börja med inte kom på första ordet i titel och refräng i den schlager som spelades därnäst. Men så efter en stund dök först ordet lyssna upp i musikminnet, sen att låten hette ”Lyssna till ditt hjärta”, så småningom också att det var Friends som sjöng den.

Att det länge knölade sig för mig berodde alltså på att jag inte från allra första början fick ledbokstäver. Sådana bidrar i hög grad till att man snabbt kommer på melodititlar, ord ur texter, kompositörer och annat som efterfrågas.

För mig lossnade det när jag fick höra Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” – och då var det ju lätt att räkna ut att motsatsen skulle bli stäng.

”Med hundra gitarrer” hette en gammal schlager som jag vill minnas att Sven Olof Sandberg (SOS) sjöng in.

Ytterligare en gammal goding var Jules Sylvains ”När en stjärna från himlen faller”.

Och visst har jag också hört Svante Thuresson sjunga ”Noaks ark”, som Noak ju byggde av trä.

Två svenska låtar lyckades jag lösa med hjälp av Google. Jag känner till (och har en smula lyssnat på) både Robyn och Marit Bergman, men just deras ”With Every Heartbeat” respektive ”No Party” hade jag tidigare inte hört.

Lättare var det då att bums identifiera Basshunter (Jonas Erik Altberg) med ”Boten Anna” – den har till och med förekommit i Melodikrysset tidigare.

Men dagens allra bästa poplåt var M A (Mauro Antero) Numminens obetalbara version av Lena Philipssons och Orups ”Det gör ont”.

De utländska bidragen till dagens kryss var inte särskilt svåra.

Neil Young har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så hörde vi en instrumentalversion av Frank Sinatras gamla paradnummer ”My Way”.

Allra sist spelades i dag ett stycke känd klassisk musik, Guiseppe Verdis ”Fångarnas kör”. Och de som sjöng där var förstås fångarna.

PS En läsarfråga gör mig uppmärksam på att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Den eftersökta klassiska kompositören var Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Förbannade rådjur!

Jag tar bussen tillbaka till Öregrund. Ju längre ut mot kusten jag kommer, desto mer snö är det längs vägen.

I trädgården ligger det också snö kvar, när jag kommer fram – men inte fullt så mycket som när jag för ett par dar sen åkte in till Uppsala. I gengäld har sjön som täcker stora delar av stora gräsmattan blivit ännu större.

Längs husväggarna har snön smält undan, och man ser åter blommande krokus och snödroppar, nu också scilla. Dess värre har även de tidiga tulpanerna skjutit upp ur jorden.

Dess värre eftersom de genast har blivit rådjursätna.

När jag en liten stund efter lunch tittar ut genom ytterdörren, ser jag ett rådjur på väg upp mot inre gårdsplan. Rådjuret ser inte det minsta skrämt ut, snarare stört eller förnärmat. När jag ryter till och klappar i händerna, masar det sig motvilligt bort mot syrengrinden. Jag får föra mera ljud innan det tar ett makligt skutt över grinden. Sen står det länge kvar uppe på berget innan det försvinner.

Efter en stund har jag ärende ut igen, och då står det två rådjur längst ner i vår stora trädgård. Jag tar på mig stövlarna och kastar snöboll efter dem, tills de försvinner någonstans på allmänningen bortom vårt staket.

Vi får nog tillkalla den kommunale jägaren igen för att skjuta rent. Han har hjälpt oss förr. Vi brukar få köpa rådjurskött av honom. När vi sen bjuder någon på rådjursstek, brukar min hustru säga, att vi bjuder på våra egna tulpaner.

Jag är inte mot alla djur. Nyss såg jag – med glädje – en ekorre pila över slänten utanför fönstret.

Och jag har genom åren satt upp ett stort antal holkar åt småfåglarna.

* * *

Nyss var jag nere i tvättstugan. Det första jag gjorde när jag kom ut till sommarhuset i Öregrund var att sätta i gång en maskin med nästan alla mina marimekkoskjortor. 60 grader ska det vara – då håller marimekkoskjortorna färgen bäst.

Nu hänger de alla på tvättstrecket ute i solen. Det doftar ren tvätt.

Väljer jag april?

Den norske diktaren Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) skrev 1868 en dikt, som gjorde stort intryck på mig, när jag först läste den:

Jeg velger meg april!

Jeg velger meg april!
i den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter –
i den blir somren til!

När jag nu läser om den, anar jag, att det är april som sinnebilden för förändring som gjorde sådant intryck på mig, när jag först läste den. Det gjorde jag under gymnasietiden i Sundsvall; den fanns i Gunnar Tideströms och Bernhard Tarschys’ litteraturantologi i tre delar för gymansiet, ”Dikt och tanke genom sekler” (C W Gleerup). Mitt exemplar är införskaffat 1956, samma år som jag i början av höstterminen i två veckor var på stipendieresa till just Norge. Men jag har också senare många gånger återvänt till den här dikten.

Dikten väljer jag nog fortfarande, men väljer jag april som årstid?

Det vete fan; det finns andra delar av året som jag är mycket mer förtjust i.

I år känns det särskilt svårt att ta april till sitt hjärta. Efter en i det närmaste snölös vinter har vi fått plötsliga återfall av kyla och snö. När jag här om dagen tog bussen från Öregrund in till Uppsala – åter för sammanträden och kulturevenemang – var trädgården täckt av snö. Men det är ju inte vinter heller. Lågt liggande delar av trädgården liggger under vatten, leriga, omöjliga att promenera på. Och snön som yr i luften blir i nästa stund till ett isande kallt regn.

Det är väl det som kallas aprilväder.

Melodikrysset nr 14 2008

Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan ”Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars ”Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ”Det händer” – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.

Efter denna osedvanligt långa omväg äntligen en redovisning av hur jag har lyckats med veckans melodikryss, nyss avlyssnat på webben. Även det senare tog mer tid än beräknat, eftersom jag inte begrep att den långa pausen mitt i berodde på bortplockade nyheter utan råkade gå ur programmet och alltså sen måste börja om från början.

En enda av dagens (eller rättare sagt lördagens) frågor låg en smula utanför min musikkunskapssfär. Jag har inte sett ”Ally McBeal” i TV (men känner förstås till serien) och fick därför googla för att få fram namnet på den sångerska som sjunger ”Searching My Soul”: Vonda Shepard.

Annars hade jag den här gången inga besvär ens med den senaste pop- och schlagermusiken.

Cardigans sjöng ”Give Me Your Eyes”.

Vi hörde också Ola Salo i The Ark sjunga sin vinnarmelodi i Melodifestivalen 2007 ”The Worrying Kind”, den som i Eurovision Song Contest hamnade på artonde plats, en enligt min mening mycket för låg placering.

Och visst kände jag igen After Dark i ”La Dolce Vita”.

Den lite äldre svenska populärmusiken representerades av Thore Skogmans ”Plättlaggen”, och använder man den, uppstår ju ofta os i köket.

Fast rent musikaliskt fanns det i dag med ett annat svenskt stycke, som är oändligt överlägset allt det hittills nämnda: ”Ta av dig skorna” med ljuv musik av Povel Ramel och en underbar text om mogen kärlek och om äpplen som faller med sorgsna dunsar; som medförfattare till texten har Povel Beppe Wolgers.

Från revyscenen kommer också ett ännu äldre nummer, från 1942, ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” av Karl Gerhard.

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Om Karl Gerhard kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

Det blev väldigt mycket operett och musikal i det här krysset.

Vi hörde musik – bland annat ”Låt oss liksom svalorna” – ur Emmerich Kálmáns ”Czardasfurstinnan” från 1915.

Och som det inte hade varit nog, fick vi sen höra musik ur ytterligare en Kálmán-operett, ”Grevinnan Maritza” från 1924.

Sen fick vi höra sång ur en filmad musikal från 1946, ”Annie Get Your Gun” med musik av Irving Berlin.

Ännu en filmfråga rörde förstås ytterligare en James Bond-film – Eldeman måste ha sett hela kollektionen. Den här gången hörde vi Rita Coolidge sjunga i ”Octopussy”.

Eftersom ett av de andra svaren skulle bli ”os”, fanns det väl en upprepning också i att fråga vad det är som besvärar i ”Smoke Gets In Your Eyes” (Jerome Kern, Otto Harbach, 1933). Jo röken förstås.

Kvar att svara på är väl då bara veckans barnvisefråga. I den lyder texten: ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade han som körde.” Och svaret på frågan vad det var som ingen kunde göra är förstås då köra.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På distriktskongress (s) i Tierp

Lördagen tillbringar jag och Birgitta på socialdemokraternas distriktskongress i Tierp. Jag måste alltså skjuta upp det melodikryssande som normalt hör till mina lördagsförmiddagsvanor. Nå, så småningom kommer krysset att läggas ut på webben.

Tillsammans med många andra partivänner från Uppsala åker vi med Upptåget från Uppsala C. Det är sällan passagerarna på ett tåg har en så massiv (s)-majoritet. Vi ägnar resan åt att läsa morgontidningarna, inköpta i Pressbyrån – vi har tidningarna omställda till Öregrund, där vi ju normalt bor så här års.

På distriktskongressen i Tierp lånar partistyrelsens gäst Marita Ulvskog – vi är gamla vänner, så hon har satt sig med mig och Birgitta – min Dagens Nyheter inför sitt framträdande inför kongressen. Ur P C Jersilds kolumn ”Dina pengar” hämtar hon siffror om det påstått mycket omfattande fusket i socialförsäkringssystemet. Jag citerar motsvarande avsnitt i Jersilds artikel:

”Hur var det då med fuskandet? Försäkringskassan börjar nu bli klar med sina granskningar. Beträffande föräldrapenningen har man hittat att 1,6 procent betalades ut fel. I denna siffra ingår också sådana utbetalningar som beror på missförstånd eller tekniska brister. För barnbidragens del ligger de felaktiga utbetalningarna på 0,22 procent. Dock blir dessa till synes blygsamma procenttal mer oroande om man omvandlar dem till reda pengar. Svinnet i föräldrapenningen är 229 miljoner, motsvarande förlust i barnbidraget landar på 50 miljoner.”

Men det handlar alltså om små belopp, om man jämför med vad som totalt betalas ut.

Bidragsfuskare går det bra att kontrollera, till exempel genom hembesök, konstaterar Jersild. När det gäller skatteflykt är myndigheterna däremot mer hjärtnupna – nu handlar det plötsligt om personlig integritet. Så här lyder avslutningen i Jersilds artikel (som Marita Ulvskog också citerar delar av):

”Beträffande Liechtenstein lär det finnas uppgifter ända från 1992 – men Skatteverket har tidigare antytt att man inte tänker gräva alltför djupt i det förgångna. Men om myndigheten – med regeringens goda minne? – ger kraftiga skatterabatter, kan ju hederliga skattebetalare få för sig att det här landet styrs av nollor. Ju fler nollor i det undanhållna beloppet, desto större benägenhet att se genom fingrarna med fusket.”

Under distriktskongressen genomförs också ett antal temaseminarier, och jag och Birgitta har valt att delta i ett med rubriken Konkurrensutsättning; det har Marita Ulvskog som inledare och Lena Rönnberg som samtalsledare.

Om ni trodde att detta seminarium befolkades av konkurrensutsättningsentusiaster, trodde ni fel. Jag konstaterade att flertalet inlägg gick ut på att hejda den pågående privatiseringsvågen. Senare under dagen tog kongressen också ett uttalande i samma riktning.

Över huvud taget kunde man av den här distriktskongressen bara dra slutsatsen, att det nu åter går en våg av radikalisering (i meningen socialdemokratisk traditionalism) genom socialdemokratin. Distriktsstyrelsen visade sig i sina motionsyttranden och i debatten lyhörd för detta, och i ett par fall då den inte gjorde det åkte den på välförtjänt storstryk. En motion med krav om demokrati i köparlandet som villkor för svensk vapenexport antogs, en annan om förändrade och skärpta villkor för start av friskolor likaså.

I slutet av kongressen höll fru Dahl från Svartbäcken i Uppsala för gästernas räkning ett litet anförande som var minst lika mycket en uppfordrande appell som det var ett tacktal, och så avslutades kongressen i sedvanlig ordning med att deltagarna tillsammans sjöng ”Internationalen”, varvid de – på socialdemokratiskt maner – höll varandras uppsträckta händer i refrängen.

Till Tierp kommer vi, vilket Birgitta också aviserade från talarstolen, snart tillbaka. Årets Första maj-talare där heter Birgitta Dahl.

Då kommer jag säkert också att åter igen träffa min bloggarkompis Erik Laakso, tidigare ordförande i Tierps arbetarekommun men vid den här kongressen ansvarig för en tillfällig filial till sin järnvägskiosk.