I hänryckningens tid

Jag brukar ju då och då skriva om vår trädgård här i Öregrund. Eftersom jag inte använder mig av bilder, får jag då måla i ord. Men eftersom dottern, Kerstin, har varit här, på återbesök i sitt barndomsland, har hon förstås tagit en mängd bilder och lagt ut på sin blogg. Så nu kan jag genom att länka plötsligt visa upp narcisser och kungsängsliljor och tulpaner – jo, några har rådjuren missat. Ni kan på det här sättet också ta er en titt in i Birgittas växthus och på hennes kryddland; det är lille Viggo som donar uppe på berget vid kryddlandet. Kerstin bjuder vidare på en vy med glasverandan på vänster sida och stora trädgården i fronten och så, omvänt, en vy nerifrån trädgården upp mot huset, med glasverandan i förgrunden. Du kan se hennes foton här.

Det har varit en helt fantastisk dag också i dag, pingstdagen. Birgitta har anlagt ännu ett land, den här gången mot berget bakom talldungen, där det förr stod en jättetrave gradvis ruttnande rivningsvirke, som Birgitta dock steg för steg har eldat upp. Till en remsa av det frigjorda utrymmet har Birgitta i dag fraktat kärrvis med kompostjord och där satt vita respektive gröna vinbär samt ett par kvittenbuskar. På ett annat ställe, mellan komposten och kryddträdgården, har hon – också här mot berget – planterat björnbär.

Inte heller jag har varit overksam i trädgården. Jag har befriat alla fruktträden från deras harskydd av hönsnät. Det tog större delen av eftermiddagen; vi har en stor fruktträdgård. I höstas, när jag var helt utslagen av ischias, fick vi hjälp med att sätta upp ståltrådsnäten av en lokal bekant, som då och då har gjort insatser av olika slag åt oss. Men nu var det befriande att kunna plocka bort näten själv – även om kondisen fortfarande är usel.

Men jag tog ett par pauser vid trädgårdsbordet, läste Sing Out! och pratade med hustrun som också tog pauser. Och så drack jag kaffe, lika nykokt som i morse tack vare min TV-kanna från 1950-talet. Jag älskar de här gamla TV-kannorna med deras ”bastflätning” av plast. De är både vackra och funktionella, håller kokkaffet hett i timmar.

Min ursprungliga TV-kanna gick åt helvete en gång när våra barn var små. Några av dem plus kusiner eller andra kompisar – jag minns inte längre – hade saft i den och lekte med den uppe på berget utanför tomten – där termosinnanmätet gick i tusen bitar. Den TV-kannan sörjde jag fullkomligt besinningslöst, ända till dess att min yngste bror Mikko löste problemet åt mig. Vid en jämn fördelsedag uppvaktade han mig med ett helt litet förråd av TV-kannor från 1950-talet, i olika former och färger, inköpta på loppisar och auktioner i en vid krets runt Gävle. Nu har jag TV-kannor fram till dess att jag lämnar jordelivet.

Kerstin tog förstås en bild av den av TV-kannorna som har blivit min favorit och som har tjänat mig troget i ett stort antal år. Du kan se TV-kannan här; bilden är tagen på glasverandan.

Birgitta var kvar ute i trädgården en stund längre än jag: spred ut gödning i landen.

Solgasset har förbytts i molningt väder, även om det fortfarande är ljumt i luften. Det ser ut att bli regn.

En känsla för det vackra

Det finns en tyvärr alltför alltför spridd fördom om politiker som makt- och penninggalna strebrar, mänskligt förkrympta och utan känsla för allt det fina som livet och världen rymmer. En och annan sådan finns det säkert också, men mitt livslånga umgänge med politiker har lärt mig, att de flesta av dem har väldigt många sidor, värda att lära känna.

I galareportagen från nobelfesterna och kungamiddagarna på den tiden då min hustru var talman fanns ofta bilder av hennes långklänningar, och det blev allmänt känt att hon hade sytt en del av dem själv och att andra hade kreerats i nära samarbete med hennes estniska skräddare Aino Kastberg.

Det senare hade kanske inte många trott om Birgitta Dahl, känd som en tuff och stridbar politiker.

Men alla vi som har lärt känna Birgitta – en del av oss har känt henne sen hennes unga år – vet att Birgitta har en väl utvecklad känsla för det vackra. Hennes hem har alltid präglats av detta; även vardagstingen i dem har varit valda med stor omsorg.

Jag är ganska säker på att mycket av det här är ett arv från hennes mor, Anna Brita Dahl, som var lanthushållslärare. Av henne lärde sig Birgitta laga god mat, sy, sticka, brodera – allt det som lite föraktfullt brukar avfärdas som kvinnosysslor men som snarare bör äras som traditionell kvinnokultur. (Att många av oss män ännu i dag inte behärskar de här konsterna lika väl är en annan femma.)

Hur som helst: man ser nästan aldrig Birgitta sitta framför TVn utan att också händerna är i gång. Då stickas det och broderas det.

När vår dotter Kerstin, som har ärvt sin mors och sin mormors känsla för det vackra, var här under pingsthelgen, tog hon en bild av några kuddar Birgitta har broderat. Bilden finns utlagd på hennes blogg; du kan hitta den här.

Birgitta brukar säga att hon efter pensioneringen har gått ner till heltid, och då syftar hon inte främst på sitt ständiga handarbetande, som hon ägnade sig åt också på den tiden då hon var riksdagsledamot, minister och talman. Nej, hon syftar på de många uppdrag hon efter pensioneringen har åtagit sig – för ingen alls eller ganska ringa ersättning, är det bäst att tillägga.

När ni har sett hennes kuddar på bild, tror ni då på att hennes uppdrag som ordförande i Hemslöjdens utbildningscentrum Sätergläntan och som ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) faktiskt kan ha med något annat än ekonomisk ersättning att göra?

Kerstin och Bo också i Öregrund

Jag har ju tidigare berättat, att barnbarnen – Viggo, fem, och Klara, tre – sen i onsdags kväll har varit hos morfar och mormor i Öregrund. I dag kom också deras föräldrar, Kerstin och Bo, på besök över dagen och för att hämta hem ungarna.

Dagen har varit fullständigt ljuvlig, ända sedan barnen väckte mig vid halv åtta-tiden. Redan då kändes värmen. Fåglarna kvittrade. Klarbärsträdet och krikonträden höll på att gå i blom. Dottern, Kerstin, tog när hon anlände en bild av härligheten och gången jag varje morgon vandrar ner och upp för att hämta morgontidningarna i brevlådan vid grinden – du kan se bilden här.

Så här ser dottern ut, när hon sitter på trappan med en kopp te och njuter av eftermiddagssolen och pingstaftonens blomprakt och intensiva grönska.

Hennes pappa stod för dagens matlagning. Till middag blev det grillat, vad annars en sådan dag. Efteråt satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med vispgrädde. Kerstin bjuder på en bild därifrån också.

Sen åkte familjen Kokk-Strömberg hem. Det blev tom i huset – men i sommar kommer barnbarnen tillbaka en hel vecka.

Mormor och morfar har därefter återställt ordningen – det är ju pingstdag i morgon.

Nu går jag ut till hustrun som redan sitter under plommonträden och väntar. Vi ska ta sommarens första glas utomhus.

Hänryckning på er, alla läsare!

Melodikrysset nr 19 2008

I dag var jag lite stressad, när jag löste Melodikrysset. Barnbarnen, Klara, tre, och Viggo, fem, är här, och mitt i krysset måste hustrun ta bussen till Östhammar: hon ska hämta ut beställda växter på Eds handelsträdgård och där hämtas upp av barnens föräldrar, Kerstin och Bo, som kommer hit i bil från Uppsala. Barnen är hur snälla som helst, men det är ändå svårt att upprätthålla koncentrationen.

Stressen gjorde att jag hade rejält besvär med en fråga. Jag kände så väl igen melodin men kom under programmets gång för mitt liv inte på vad det var. Ledbokstäverna antydde att det andra av de sökta orden borde bli ”naken”. Det första av de sökta orden borde bli ”av”. Först efter programmets slut kom jag på en melodititel som detta passar in på, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken”.

Eva Dahlgren ligger ju kvalitetsmässigt över mycket av det som oftast förekommer i melodifestivaler och på schlagertopplistor.

Det betyder inte att jag ser ned på allt som spelas där. Jill Johnson är en trevlig artist, och hon gjorde bra ifrån sig i Ted Gärdestads ”Oh, vilken härlig dag”.

Lika tänd blev jag inte på Patrik Isaksson i ”Under mitt tunna skinn”.

Det är väl så att de äldre schlager vi hör i Melodikrysset generellt känns kvalitativt bättre därför att det där har hunnit ske en selektion: Eldeman spelar gärna godbitarna; tiden har dragit en barmhärtig slöja över all smörja som producerades också förr i världen.

En sådan godbit i dag var Kai Gullmars ”Den gamla refrängen”, sjungen av den oförglömlige Max Hansen.

En annan var Jules Sylvains och Karl Gerhards ”Nu ska vi vara snälla”.

En tredje var Dan Anderssons sjömansvisa, den som börjar ”Hej och hå, jungman Jansson”.

Och så hörde vi Lars Lönndahls gamla hit ”Tänk att få dansa vid midnatt tango med den man har kär”.

Men man måste naturligtvis inte gå så långt tillbaka i tiden för att hitta låtar, som har hunnit bli evergreens. Ett exempel är väl ABBA-hiten ”Dancing Queen”, den som vi i dag hörde med Anni-Frid Lyngstad och The Real Group.

En annan modern klassiker är ”Time to Say Goodbye”, som vi här hörde med Andre Boccelli och Sarah Brightman.

En klassiker är utan tvivel också Beatles’ ”Help”. I det fallet hade dock Eldeman gjort sitt bästa för att förvilla lyssnarna: den lät, med hjälp av gitarr och bandoneón, som argentinsk tango. Om bandoneón kan du förresten läsa mer i den text som ligger närmast under den här.

Men för att återvända till svenska schlager: Jag måste bekänna, att jag inte är någon av Lasse Berghagens riktigt stora beundrare. Här sjöng Berghagen tillsammans med Jan Malmsjö sin egen ”Då är sommaren säkert här”. Den innehåller fina ansatser (”Då i syrenbersån njuter bror och jag av Ljunglöfs snus…”) – men i motsats till Eldeman tycker jag inte att det riktigt vill sig.

Mer förtjust är jag då i Hasse Alfredson – även om jag inte tyckte att dagens sång om livet på SL hör till det allra bästa han har åstadkommit.

En ljudillustration kvar. Dagens klassiska stycke var ”Pastoralsvit”, som Lars-Erik Larsson skrev 1938.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Morfar på heltid

Ibland kör det ihop sig samtidigt för dottern Kerstin och hennes man Bo. Då vädjar de förstås till morfar Enn och mormor Birgitta om hjälp med barnen – även Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret, ligger ju hyggligt nära Uppsala.

Alltså lovar vi att vara barnvakt från onsdag kväll till lördag. Jag tar första delen ensam – hoppar över ett gruppsammanträde i kulturnämnden – och så skippar vi båda kvällens konsert. Från och med i kväll finns också Birgitta här hos mig och barnen i Öregrund.

Bo kom med dem i går kväll. Klara hade somnat i bilen och var ganska grinig på grund av det plus av vad som kan tänkas vara en pollenallergi – det är svårt att få det undersökt just nu under pågående strejk i sjukvården. (OBS! Detta är ingen anklagelse. Jag tycker att sjuksköterskorna ska ha mer betalt.)

Men under middagen och sen Bolibompa stiger Klaras humör. Bo kan utan någon som helst dramatik skiljas från barnen och åka hem igen.

När mormor också är här, brukar vi läsa för var sitt barn, men det går ju inte om man är ensam, så morfar läser för båda barnen och låter båda välja böcker. Klara väljer Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”, som visar sig finnas på hennes dagis (och som jag nyligen skrev om). Viggo vill höra Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (som jag också nyligen skrev om). Och så avslutar vi med H A Reys ”Nicke nyfiken på rymdfärd”, som jag ursprungligen skaffade med tanke på Viggo men som nu faller även Klara i smaken.

När barnen därefter ska sova, visar det sig att Klara, nyss fyllda tre år, inte alls har lust att ligga ensam i sin mammas gamla rum. Första budet är att hon vill sova tillsammans med Viggo – och Viggo accepterar, snäll som han är.

Men det dröjer inte länge förrän Klara kommer uttassande och i stället söker sig bort mot morfars (och i vanliga fall även mormors) sovrum. På frågan om hon i stället vill sova hos morfar nickar hon jakande, och så får hon krypa ner i morfars säng.

För morfar är det ju egentligen inte sovtid på mycket lång tid än, och han försöker alltså få ytterligare några saker gjorda både i köket och vid datorn – men då kommer Klara uttassande igen. Alltså blir det till att, mycket i förtid, krypa ner hos Klara, till att börja med med Aftonbladets kryssbilaga i näven.

Det sista går bra. Klara är nöjd bara morfar ligger i sängen hos henne. Hon ligger och känner på blomrelieferna i den gammaldags tapeten i sovrummet, och så ställer hon vänliga och nyfikna frågor: Vad har du för märke på armen, morfar? (Det är ett märke efter klockarmbandet jag just har tagit av mig.) Vad är det där, morfar? (Det är håret på morfars bröst.) Och sen somnar hon tryggt.

Det här väcker minnen till liv av hur det var när morfar fortfarande var pappa till en annan sån här liten krabat, en flicka vid namn Kerstin. Under flera års tid kom hon alltid tassande från sitt rum längst bort från mammas och pappas sovrum, tvärs igenom en kolmörk lägenhet men utan att vara rädd eller gråta: rundade stora sängen och kröp ner hos sin pappa, la sig nästan alltid med huvudet på hans arm. Och sen somnade hon tryggt om.

Klara vill inte riktigt ha den sortens kroppsnärhet, åtminstone inte av morfar. Det ska vara lite avstånd. Men hon håller koll på att morfar finns där i mörkret: en liten hand på hans axel eller ett knä mot hans mage.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle få uppleva igen. Men nu får jag alltså åter uppleva en liten, liten flickas obegränsade förtroende.

Och nästa morgon, när jag kommer med välling till henne, ler hon som en sol mot mig.

Viggo, fem år, snart sex, är en stor pojke nu. När jag går upp vid sjutiden på morgonen, sitter han redan på köksgolvet och leker, tyst för att inte i onödan störa morfar och lillasyrran.

Och det finns grejer att sysselsätta sig med här. Ytterligare två nya saker har morfar skaffat inför det här besöket: En Pippi-docka, som Klara genast vill ha med sig i sängen. Och så en mekanisk hund, Fred, som skakar loppor av sig, om man drar honom i svansen.

Halv åtta, när också Viggo har fått macka och mjölk (han är ju stor pojke och dricker inte välling längre!), klär båda barnen på sig och vill gå ut i trädgården; det är sol och vackert väder. Just när morfar står och rakar sig, kommer de in igen och vill att morfar följer med och låser upp boden, där uteleksakerna finns – de minns allt här från förra sommaren. Men båda barnen klagar på att en fågel har bajsat på gungan, som finns i talldungen.

Vår trädgård är stor och härlig, med många buskar att gömma sig bakom och många bergknallar att klättra på. Förmiddagen fördrivs ömsom ute, ömsom inne.

Efter lunch vill barnen att morfar ska gå med dem på upptäcktsfärd ut i skogen. Med skogen menar de Floraparken, en vildvuxen allmänning snarare än park, belägen bortanför vår talldunge. Så morfar går med barnen ut i ”skogen”: går stigen bort mot stora stenen, sitter bredvid och hjälper ibland Klara, när det blir klättring på någon intressant bergformation. Viggo bär på en käpp, ett äventyrsfynd när man är i hans ålder.

Sen tar morfar med barnen på promenad bort mot skolan och förskolan, och barnen provar de många intressanta lekredskapen och kojliknande byggnader som finns där.

Därifrån går vi tillsammans till Konsum. Barnen tar förstås var sin egen liten vagn, där vi lägger VIKTIGA SAKER som mer mjölk och två sorters frukostflingor (var sin sort ska det vara!).

Därmed är mellanmålet givet: flingor med mjölk.

Sen vill Klara se en Mumin-film; Viggo sysselsätter sig själv.

Därmed får jag tid att skriva den här texten.

Men när jag nu går ut i TV-rummet för att kolla Klara, har hon somnat framför TVn i en egendomlig halvståeende/halvliggande ställning. Jag lyfter upp henne i sängen, och hon sover vidare.

Nu måste jag gå ut och kolla vad Viggo gör.

Och vid sjutiden i kväll kommer mormor!

I deklarationstider

Jag har använt en del av dagen till att deklarera åt Ordfront i Uppsala; det är min sista åtgärd som kassör i föreningen.

Jag hoppas att jag har fyllt i rätt – jag har ingen tidigare erfarenhet av att deklarera åt ideella föreningar. Men jag har åtminstone bemödat mig om att korrekt uppge alla element i föreningens ekonomi.

Min privata deklaration är numera desto enklare: jag skriver under en blankett med alla siffrorna ifyllda när jag får den.

Hustrun – för övrigt i dag avrest för några dagars UNICEF-möte i Barcelona – är den i familjen som har alla de krångliga sakerna i sin deklaration.

För några dagar sen nämnde hon, stolt, att hon dock inte hade gjort något pigavdrag.

Det här bör kanske förklaras.

Jag har här på bloggen fört en enveten kamp mot de där pigavdragen. Jag har också då och då berättat, att jag och Birgitta själva stretar på med de hushållsnära tjänsterna, städning, gräsklippning och annat.

Som ni kanske minns, hade jag i höstas och en bit in på det här året svår ischias: varje steg jag tog var plågsamt, och vardagssysslor som städning var omöjliga att klara av. Birgitta, som annars är van vid att vi delar på det mesta, fick ta hand om en orimligt stor del av vardagsslitet.

Men när också hon före jul fick rörelseproblem, blev situationen helt omöjlig. För första gången i vårt liv beställde vi julstädning från en städfirma respektive en fönsterputsfirma.

Resultatet blev helt OK, men räkningen blev också därefter – vår lägenhet inne i stan är mycket stor, och det var många städdetaljer vi ville ha utförda. Hur stor den sammanlagda räkningen blev kan göra detsamma, men den var kännbar också för ett par pensionärer med god ekonomi.

Likväl är vi principfasta människor: Vi är mot pigavdrag, och det skulle inte falla oss in att vältra över våra städkostnader på människor som har det betydligt sämre ställt än vi.

Melodikrysset nr 18 2008

Eldeman presenterade i dag ett melodikryss med hygglig bredd – en bredd som ibland brukar ställa till besvär för en del av krysslösarna. Själv klarade jag alltihop, på några punkter dock efter lite funderande.

Längst från min privata musiksmak låg kanske ”Don’t Get Me Wrong” med sjuttiotalsgruppen Pretenders. Med Eldemans lilla ledtråd bör det dock inte ha varit allt för svårt att komma på gruppnamnet.

Jag kan ju heller inte påstå att ”En gång för alla” från Melodifestivalen 2004 hör till det jag brukar höra på. Men Nina och Kim kom jag faktiskt ihåg från deras framträdande där.

Inte heller Eskobar brukar jag lyssna på. Men eftersom årets melodifestival ligger så nära i tiden, minns jag fortfarande dem och ”Hallelujah New World”. Men det går nog över.

Då ligger, för att vända på perspektivet, Sting mitt hjärta närmare. Här sjöng han ”Love Is the Seventh Way”.

Céline Dion med temat ur ”Titanic” (som jag fortfarande inte har sett), ”My Heart Will Go On”, har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Men här hade Eldeman varierat sig lite: Han ville veta om vi visste, att hon kommer från Kanada.

Från filmens värld kan vi gå över till TVns.

Vi hörde musik ur Staffan Westerbergs berömda (och av många orättfärdigt förtalade) 70-talsserie för barn, ”Vilse i pannkakan”.

Själv hade jag då till att börja med betydligt svårare att komma i håg, att H C Lumbyes ”Jernbanegalop” (fyndigt nog!) spelas som bakgrundsmusik till resorna i Ingvar Oldsbergs ”På spåret”. Eftersom hustrun och jag ser alla avsnitt vi kan av det här trevliga programmet, borde jag ha klarat det bums – men jag har ju gång på gång tvingats konstatera, att jag sällan lägger musiken i TV-serier på minnet.

Dagens två musikaler har jag själv inte sett – men de är för den skull inte obekanta för mig.

Visst har jag, som väl de flesta melodikrysslösare, många gånger hört Jan Malmsjö sjunga ”Vår bästa tid är nu”; för egen del har jag den till och med på skiva med honom. Han sjöng den i den svenska versionen av ”La Cage Aux Folles” (Harvey Fierstein efter Jean Poiret, Jerry Herman), som gick upp på Malmö stadsteater 1985.

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein gjorde den också filmade ”The King and I”, ur vilken vi här hörde ”Hello Young Lovers Whoever You Are” med Frank Sinatra. På svenska kallas den här musikalen ”Kungen och jag”.

Jo, som Eldeman påpekade, har det faktiskt funnits sångare som har varit ännu större än Frank Sinatra. Den han syftade på var Bing Crosby, här med ”Please”.

Mycket stora var också Andrews Sisters på sin tid. Till det de blev älskade för hörde ”Rhum and Coca Cola”, som här skulle ge rom. Men för att göra frågan svårare spelade Eldeman en Cornelis-text till den melodin; följaktligen hörde vi i stället Östen Warnerbring sjunga ”dricka hembränt och varm choklad / och sen kan du jojka bra”.

Mer traditionell var då Evert Taubes ”Albertina”, som vi sjöng mycket under min folkskoletid. Den börjar ”Där byggdes ett skepp uti Norden”, vilket gav svaret på Eldemans fråga om var tillverkningen ägde rum.

Sen har vi bara en fråga kvar, där svaret, något ur växtriket, också levererades av Evert Taube: ”Min älskling, du är som en ros”. Den är så fin, så jag tar hela texten:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube (efter Robert Burns, ”A Red, Red Rose”)

Musik: Evert Taube

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

* * *

Letar du efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Två sätt att möta våren

Sista april respektive Första maj mötte vi våren på två formellt skilda sätt. Ändå är gapet mellan de här två sätten att fira våren inte så stort som man skulle kunna tro.

I Öregrund var Lions Club arrangör för valborgsfirandet i och utanför Societetshuset. Brasan tändes på en flotte en bit ut i havet utanför Societetshuset, det såldes lotter till förmån för Akademiska sjukhusets barnfond och folk minglade utanför och inne i Societetshuset. Folk hälsade på och småpratade med varandra och hejade också på oss; i en så liten stad som Öregrund känner många varann. Innan det hela började på allvar, hann vi, medan solen gick ner i havet – jo, det sker på denna del av ostkusten – prata bland annat med våra gamla badstrandsvänner Mary och Lasse Lundh och med våra nya sommarbekanta Anna-Karin Hammar och Nina Edgardh Beckman. Men tro inte att det är bara sommargäster som går på det här evenemanget – bland dem vi hälsade på fanns många åretruntboende öregrundsbor.

Så sjöng Ö-kören in våren på Societetshusets veranda; senare återkom den inne i Societetshuset. Programmet bestod, helt naturligt, av många kända vårsånger för blandad kör, men på slutet körde den manliga delen av kören ett par bejublade nummer: Frank Sinatras gamla hit ”My Way” och så Hasses och Tages ”Stetsonhatt”. Det var festligt, folkligt och fullsatt. Körens ledare visade sig förresten vara mamma till Tomas Rudin, som jag vet att några av mina läsare känner.

Namnet Societetshuset kan lätt, antar jag, föra tanken helt fel. Det är bugning åt sekelskiftets mytomspunna badortsliv i Öregrund, men Societetshuset har i dag i sitt renoverade skick karaktären av föreningsgård, dit folk förlägger allt ifrån bröllopsfester till mer triviala sammankomster. I går serverades fika samt korv med bröd, och i ett hörn av dansgolvet spelade Lill-Bengts med vänner. Ni som har minsta kunskap om nöjesliv och umgänge på mindre orter i Sverige skulle omedelbart känna hemkänsla vid det här valborgsfirandet.

Birgitta hade ombetts hålla vårtalet, den här gången inte för att hon är sommarörgrundare och lokal kändis, utan för att hon är ordförande i Akademiska sjukhusets barnfond, en fond för intagna barns och ungdomars lek- och kulturbehov, viktiga led i terapin. Lions överlämnade 10.000 kronor till den här fonden.

Tacktalsdelen av Birgittas vårtal innehöll därför allvarliga betraktelser över barns och ungdomars levnadsvillkor i det svenska samhället, på många sätt avundsvärda i ett internationellt perspektiv – men också med sina luckor, som man alltså kan hjälpa till med att täppa till genom till exempel den här fondens verksamhet.

Men hennes vårtal handlade förstås även om allt det som gör att så många av oss, som från början är utsocknes, har sökt oss just hit till Öregrund och sen hållit oss kvar här. Och så läste hon, sin vana trogen, ett par dikter, den här gången av Harry Martinson och Erik Blomberg, ”Göksång” respektive ”Våren”.

Självfallet fanns det inga element av partipolitik i Birgittas vårtal i Öregrund – under sin talmanstid fick hon lång träning i att inte överträda gränserna för vad man får lov att göra, när man har valts till främsta företrädare för en folkrepresentation, bestående av många, delvis skarpt motstående meningsriktningar.

För de politiska lidelserna och övertygelserna finns ju då påföljande dag, Första maj, också den ett sätt att möta våren.

Birgitta hade ombetts att förstamajtala i Tierp, och vi blev hämtade här i Öregrund och sen skjutsade tillbaka hit av Erik Laaksos mamma Anna-Lisa Laakso, som bor i Östhammar; Anna-Lisa är gammal partiveteran och har således mött Birgitta tidigare, då Birgitta besökte Dalsland för ett möte. Anna-Lisa kör oss först kustvägen förbi Forsmark – på hemvägen tar hon vägen över Gimo och Östhammar, varifrån hon tar en mindre och vackrare väg än vår vanliga till Öregrund. Bilturerna väcker vårkänslorna: Här i norra Roslagen har björkarna än så länge bara en mycket skir, nästan dislik slöja av begynnande grönska. Men under dem och längs vägkanterna blommar vitsipporna som galna.

Vi är framme vid samlingsplatsen, Stora torget i Tierp, lite före utsatt tid, 10.30. Sen kommer, några i taget, demonstrationsdeltagarna, dessutom också bilar med fanor, banderoller och plakat. Det kommer partivänner även från andra delar av kommunen, till exempel Karlholm. Folk småpratar och hälsar, inte minst på Birgitta.

Och så formerar vi oss på led. Demonstrationen sätter sig i rörelse. Skutskärs blåsorkester går i täten.

Det är för all del ingen jättedemonstration, men när jag i dag, fredag, i UNT läser artikeln om demonstrationståget vi gick i, blir jag ledsen över att den där skildras på ett så negativt och uppenbart illvilligt sätt. Bilden, blickfånget, visar blåsorkestern och de första par demonstranterna på avstånd och med mycket tomma ytor runt om för att riktigt understryka rubrikens och artikeltextens huvudtes, det ljumma intresset.

Vi som gick med i tåget och sjöng med i ”Internationalen” och ”Arbetets söner” upplevde en helt annan värme och gemenskap än det som förmedlas i referatet. Alltsammans byggs under med formuleringar som ”Bland dem som fortfarande envist framhärdar i firandet är få under 40 år.”

Jo, arbetarrörelsen (liksom många andra gamla folkrörelser – dock inte nykterhetsrörelsen) har problem med en stigande medelålder bland aktivisterna; jag har själv skrivit om det här. Men rörelsen själv försöker med olika medel kämpa mot den här tendensen. Själva miljön för mötet, Gammelgården (en hembygdsgård med både grönytor, tak över åhörarstolarna och servering), var vald för att locka hela familjer att delta, och efter det politiska Första maj-mötet följde bland annat ett program för barn, Bodils minicirkus, med hundar, katter, en papegoja, en gris och en gås bland de uppträdande. Mycket uppskattat av barnen som satt i ring runt omkring och såg på och dessutom gav gåsen tal att räkna ut. (Den klarade matematiken med glans.)

Birgittas Första maj-tal var ett av de bättre jag har hört henne (och någon annan) hålla. Allvarsamt, genomgående om internationella utmaningar som miljöhot, krigshot, svält, prostitution och sexuella övergrepp, alltför många barns eländiga uppväxtvillkor. Här var hon rak och konkret i sina exempel, bland annat från Malawi, Indien och Kambodja, hämtade från egna fältstudier i hennes egenskap av ordförande i svenska UNICEF. (På den här punkten hade UNTs reporter mage att blanda in ett påstående att Birgitta skulle ha stött Pol Pots regim i Kampuchea – hon har aldrig någonsin varit kommunist eller Pol Pot-anhängare; det hon har bett om ursäkt för är att hon inte tidigt nog förstod vidden av det Pol Pots regim genomförde i det då slutna landet.)

Publiken däremot förstod det som UNT-reportern inte förstod eller ville förstå. Många kom fram efteråt och tackade för ett ideologiskt och starkt berörande tal. Det kom till exempel fram en äldre kvinna som presenterade sig själv som pensionerad präst och sa, att det här var det bästa tal hon hade hört i sitt liv!

Efter det här har jag lite svårt att hitta en naturlig övergång till det jag hade tänkt binda ihop den här texten med: två sätt att möta våren, både olika och ändå lika.

Jag startade med det folkliga firandet av våren i vår lilla roslagsort, Öregrund.

Folkligheten fanns också vid Första maj-firandet i Tierp, där det var färre deltagare (och framför allt färre sommargäster) men där deltagarna från olika norduppländska bruksorter inte på något nämnvärt sätt skiljer sig från öregrundsborna. Jag har redan nämnt fikat och varmkorven; Bodils minicirkus för de yngre är samma andas barn.

Sångrepertoaren var förstås olika: vårsånger på det ena stället, kampsånger på det andra. Men från Öregrund har jag nämnt ”My Way” och Hasse & Tage, och där börjar vi närma oss en gemensam nämnare.

Första maj-programmet i Tierp avslutades nämligen med en scenshow, 2 x Elvis. De två elvisarna på scenen heter Daniel Larsson och Stefan Wårdsäter, båda från Vendel i Uppland. En viktig roll spelar också Stefans fru Pia Wårdsäter, före detta landstingsråd (s): hon sköter nämligen ljudbordet och matar fram musiken till elvislåtarna som grabbarna sjunger.

Bortsett från ”In the Ghetto” är de här gamla elvishitarna knappast att hänföra till kategorin politiska sånger. Men jag vill nog våga mig på att påstå, att det här är arbetarmusik. Var det i USA och blev det i Sverige under 1950-talet. Och på de uppländska bruksorterna (och på många andra ställen) lever den här musiken kvar, har en fast folklig förankring.

Så helt halsbrytande är det inte, att vi sen – när elvisshowen är till ända – reser oss upp och avslutar med ”Internationalen”.

Sen tar oss Anna-Lisa i sin bil till Erik Laaksos och hans hustrus Stationskiosken Tierp X-press. Innan hon kör oss vidare hem till Öregrund, vill Erik bjuda oss på den mjukglass han säljer. Birgitta får en hel strut, men jag, försiktige diabetiker, nöjer mig med litegrann i en bägare.

Sen sitter vi utanför kiosken, pratar om dagen och njuter av vårsolen och mjukglassen.

Eriks skildring i text och bilder av Första maj i Tierp kan du läsa här.

* * *

På kvällen tittar vi förstås på den insamlingsgala TV 4 anordnar tillsammans med svenska UNICEF.

Insamlingen gav 25.673 nya världsföräldrar, vilket ger drygt 30 miljoner kronor årligen till UNICEFs arbete för utsatta barn världen över.

Mozart med Martin Fröst

Vi är ständigt i rörelse. Birgittas måndag är fullpackad av sammanträden. Själv måste jag in till Uppsala i ett mer trivialt men ändå nödvändigt ärende: Åsa på Folktandvården fullbordar den senaste tidens behandlingar genom att sätta in en ny krona i en av hörntänderna i underkäken.

Eftersom vi ska till Konserthuset i Stockholm tidigt på tisdag kväll, är det lika bra att stanna i stan över natten. Birgitta får dessutom på tisdag eftermiddag besök av en DN-journalist: hon är föremålet för en av två stora artiklar som kommer i Dagens Nyheter; den andre intervjuade är en person som både hon och jag läser med glädje, Sven-Eric Liedman.

Före konserthusbesöket måste vi hinna få en bit mat i oss. Det får bli på London på Bryggargatan, dit förr Annas flickor jämt ville gå, när vi var ute på stan med dem.

På Konserthuset ska vi på konsert med delar av Filharmonikerna. Kvällens program kallas ”Frösts Mozart” – klarinettvirtuosen Martin Fröst både dirigerar och är solist.

Före pausen spelas Mozarts ”Serenad i B-dur, Gran Partita”, Köchel 361, från 1784. Dess sju satser spelas här nästan helt av blåsare, bland dem klarinetter – men Frösts roll här är inte som musiker utan som dirigent.

Inget fel på det, men det är först efter pausen – i Mozarts ”Klarinettkonsert i A-dur”, Köchel 622 från 1791, som den här konserten blir så där översinnligt härlig – något så underbart har jag inte hört på länge, och med det senare avser jag både Mozarts musik – välkänd för Birgitta och mig genom åratals skivlyssning – och Frösts virtuosa spel, dessutom hans samspel med de övriga musikerna – här också bland annat stråkar – ur Filharmonien.

Publikens jubel, även vårt, kände inga gränser, och vi fick förstås också vårt efterlängtade extranummer: ett stycke svindlande vacker klezmermusik.

Efter en sådan här musikupplevelse känner man sig lyft i anden under flera dagar.

I morse åkte vi, fortfarande med musiken i huvudet, ut mot Öregrund, våren och faktiskt värmen. Trädgården prunkar: Scillorna bildar hjärtknipande mattor i gröngräset, i körsbärsträdgården har tusenskönorna börjat slå ut, rabatterna är plötsligt fulla av olika slags blommande narcisser.

Jag plockar in två stora buketter med påskliljor och andra slags narcisser.

Det är sista april, och snart ska vi ut och fira våren: Birgitta talar på Societetshuset, och det blir naturligtvis också brasa.

Och i morgon är det Första maj!

Birgitta talar förstås då med, i Tierp. Det blir avmarsch för tåget klockan 11.00 från Salutorget, och mötet hålls klockan 11.30 i Gammelgården.

Mer om Första maj i Tierp på Erik Laaksos blogg.

Melodikrysset nr 17 2008

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. En enda fråga var jag tvungen att googla på: Eftersom jag sällan ser TV-serier, slog jag på Cops och TV-serie och fick genast upp att ledmotivet ”Bad Boys” spelades av reggaebandet Inner Circle. Så lätt är det oftast att lösa Melodikrysset, om man själv inte kan svaret. Detta sagt som ytterligare en kommentar till den då och då uppflammande debatten om det berättigade eller förkastliga i att jag publicerar mina förslag till svar här på bloggen.

I övrigt klarade jag i dag samtliga frågor utan hjälp. Sen har jag förstås kontrollgooglat och på Google också hittat en del publiceringsvärda sidouppgifter.

Jag brukar ju ibland klaga över att melodifestivallåtar ofta tycks gå in i mitt ena öra och sen, utan att fastna i det som finns där emellan, lika raskt gå ut genom det andra, men den här gången hade Eldeman valt bidrag med schlagertycke, med vilket det just menas, att de snabbt fastnar i musikminnet.

Publikfavoriten Sanna Nielsen, här med sitt bidrag ”Empty Room” till årets melodifestival, har väl knappast någon krysslösare missat, antar jag. Inte jag heller.

Från 2008 års melodifestival hämtades också ”Just a Minute” med Henrik och Magnus Rongedal, som ju är tvillingar.

Py Bäckmans ”Stad i ljus” sjöng Tommy Körberg i Melodifestivalen 1988. Visste ni förresten, att Tommy Körberg också har sjungit in arbetarrörelsemusik på skiva och att Py skickade en av de finaste kransarna till Olof Palmes begravning?

Ur den något äldre svenska schlagerrepertoaren hämtades ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”. Det var väl Schytts som hade stora framgångar med den.

Till kategorin schlagerparodier får man väl räkna Byfånarna (Björn Skifs med flera) med låten om Åsa Bodén. Originalet, Y.M.C.A., gjordes av The Village People 1978 och blev en jättehit året därpå. Den efterlysta förkortningen står för Young Men’s Christian Association.

Rod Stewart har gjort stor succé med sina djupdykningar i den klassiska populärmusikrepertoaren. Bland annat har han sjungit in Cole Porters fina ”Night and Day”, som vi hörde här.

Till populärmusikklassikerna får vi väl också räkna Evert Taubes ”Den glade bagaren”, han som bodde i San Remo.

Sen återkom Evert Taube med ytterligare en melodi, ”Som stjärnor små”, en serenad till hustrun Astri. Här hörde vi den med deras son Sven Bertil Taube och Lisa Nilsson, på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

En annan gammal favorit – läs mer under Kulturspegeln, Musik – är Monica Zetterlund. Henne har jag träffat under socialdemokratiska valturnéer fordomdags. Men här sjöng hon inget politiskt – vi hörde Gustaf Frödings ”Elin i Hagen”, tonsatt av Torgny Björk.

Lasse Åberg alias Trazan intervjuade vi i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Sen dess har jag lärt känna honom lite närmare. Vi brukar träffas vid den årliga middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Han är, liksom min hustru, utsedd till hedersupplänning. Här sjöng han dock tillsammans med kumpanen Banarne Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” i djungelmiljö, där man ju förflyttar sig per lian.

Veckans filmfråga utgick från ”Doktor Zjivago”, ursprungligen en roman av Boris Pasternak; jag fick den i julklapp 1958, när den hade översatts till svenska. Filmen med samma namn är sevärd men lite mer romantisk. Filmens musiktema, ”Laras Theme”, syftar på den kvinnliga huvudfiguren, Lara, som för övrigt spelades av Julie Christie.

Slutligen den fråga som låg väl till för gamla radioter som jag: Vi hörde Paul Linckes ”Berlinerluft”, och då var det ju helt uppenbart att det efterlysta landet var Tyskland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.