Två sätt att möta våren

2 maj 2008 15:13 | Barnkultur, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Sista april respektive Första maj mötte vi våren på två formellt skilda sätt. Ändå är gapet mellan de här två sätten att fira våren inte så stort som man skulle kunna tro.

I Öregrund var Lions Club arrangör för valborgsfirandet i och utanför Societetshuset. Brasan tändes på en flotte en bit ut i havet utanför Societetshuset, det såldes lotter till förmån för Akademiska sjukhusets barnfond och folk minglade utanför och inne i Societetshuset. Folk hälsade på och småpratade med varandra och hejade också på oss; i en så liten stad som Öregrund känner många varann. Innan det hela började på allvar, hann vi, medan solen gick ner i havet – jo, det sker på denna del av ostkusten – prata bland annat med våra gamla badstrandsvänner Mary och Lasse Lundh och med våra nya sommarbekanta Anna-Karin Hammar och Nina Edgardh Beckman. Men tro inte att det är bara sommargäster som går på det här evenemanget – bland dem vi hälsade på fanns många åretruntboende öregrundsbor.

Så sjöng Ö-kören in våren på Societetshusets veranda; senare återkom den inne i Societetshuset. Programmet bestod, helt naturligt, av många kända vårsånger för blandad kör, men på slutet körde den manliga delen av kören ett par bejublade nummer: Frank Sinatras gamla hit ”My Way” och så Hasses och Tages ”Stetsonhatt”. Det var festligt, folkligt och fullsatt. Körens ledare visade sig förresten vara mamma till Tomas Rudin, som jag vet att några av mina läsare känner.

Namnet Societetshuset kan lätt, antar jag, föra tanken helt fel. Det är bugning åt sekelskiftets mytomspunna badortsliv i Öregrund, men Societetshuset har i dag i sitt renoverade skick karaktären av föreningsgård, dit folk förlägger allt ifrån bröllopsfester till mer triviala sammankomster. I går serverades fika samt korv med bröd, och i ett hörn av dansgolvet spelade Lill-Bengts med vänner. Ni som har minsta kunskap om nöjesliv och umgänge på mindre orter i Sverige skulle omedelbart känna hemkänsla vid det här valborgsfirandet.

Birgitta hade ombetts hålla vårtalet, den här gången inte för att hon är sommarörgrundare och lokal kändis, utan för att hon är ordförande i Akademiska sjukhusets barnfond, en fond för intagna barns och ungdomars lek- och kulturbehov, viktiga led i terapin. Lions överlämnade 10.000 kronor till den här fonden.

Tacktalsdelen av Birgittas vårtal innehöll därför allvarliga betraktelser över barns och ungdomars levnadsvillkor i det svenska samhället, på många sätt avundsvärda i ett internationellt perspektiv – men också med sina luckor, som man alltså kan hjälpa till med att täppa till genom till exempel den här fondens verksamhet.

Men hennes vårtal handlade förstås även om allt det som gör att så många av oss, som från början är utsocknes, har sökt oss just hit till Öregrund och sen hållit oss kvar här. Och så läste hon, sin vana trogen, ett par dikter, den här gången av Harry Martinson och Erik Blomberg, ”Göksång” respektive ”Våren”.

Självfallet fanns det inga element av partipolitik i Birgittas vårtal i Öregrund – under sin talmanstid fick hon lång träning i att inte överträda gränserna för vad man får lov att göra, när man har valts till främsta företrädare för en folkrepresentation, bestående av många, delvis skarpt motstående meningsriktningar.

För de politiska lidelserna och övertygelserna finns ju då påföljande dag, Första maj, också den ett sätt att möta våren.

Birgitta hade ombetts att förstamajtala i Tierp, och vi blev hämtade här i Öregrund och sen skjutsade tillbaka hit av Erik Laaksos mamma Anna-Lisa Laakso, som bor i Östhammar; Anna-Lisa är gammal partiveteran och har således mött Birgitta tidigare, då Birgitta besökte Dalsland för ett möte. Anna-Lisa kör oss först kustvägen förbi Forsmark – på hemvägen tar hon vägen över Gimo och Östhammar, varifrån hon tar en mindre och vackrare väg än vår vanliga till Öregrund. Bilturerna väcker vårkänslorna: Här i norra Roslagen har björkarna än så länge bara en mycket skir, nästan dislik slöja av begynnande grönska. Men under dem och längs vägkanterna blommar vitsipporna som galna.

Vi är framme vid samlingsplatsen, Stora torget i Tierp, lite före utsatt tid, 10.30. Sen kommer, några i taget, demonstrationsdeltagarna, dessutom också bilar med fanor, banderoller och plakat. Det kommer partivänner även från andra delar av kommunen, till exempel Karlholm. Folk småpratar och hälsar, inte minst på Birgitta.

Och så formerar vi oss på led. Demonstrationen sätter sig i rörelse. Skutskärs blåsorkester går i täten.

Det är för all del ingen jättedemonstration, men när jag i dag, fredag, i UNT läser artikeln om demonstrationståget vi gick i, blir jag ledsen över att den där skildras på ett så negativt och uppenbart illvilligt sätt. Bilden, blickfånget, visar blåsorkestern och de första par demonstranterna på avstånd och med mycket tomma ytor runt om för att riktigt understryka rubrikens och artikeltextens huvudtes, det ljumma intresset.

Vi som gick med i tåget och sjöng med i ”Internationalen” och ”Arbetets söner” upplevde en helt annan värme och gemenskap än det som förmedlas i referatet. Alltsammans byggs under med formuleringar som ”Bland dem som fortfarande envist framhärdar i firandet är få under 40 år.”

Jo, arbetarrörelsen (liksom många andra gamla folkrörelser – dock inte nykterhetsrörelsen) har problem med en stigande medelålder bland aktivisterna; jag har själv skrivit om det här. Men rörelsen själv försöker med olika medel kämpa mot den här tendensen. Själva miljön för mötet, Gammelgården (en hembygdsgård med både grönytor, tak över åhörarstolarna och servering), var vald för att locka hela familjer att delta, och efter det politiska Första maj-mötet följde bland annat ett program för barn, Bodils minicirkus, med hundar, katter, en papegoja, en gris och en gås bland de uppträdande. Mycket uppskattat av barnen som satt i ring runt omkring och såg på och dessutom gav gåsen tal att räkna ut. (Den klarade matematiken med glans.)

Birgittas Första maj-tal var ett av de bättre jag har hört henne (och någon annan) hålla. Allvarsamt, genomgående om internationella utmaningar som miljöhot, krigshot, svält, prostitution och sexuella övergrepp, alltför många barns eländiga uppväxtvillkor. Här var hon rak och konkret i sina exempel, bland annat från Malawi, Indien och Kambodja, hämtade från egna fältstudier i hennes egenskap av ordförande i svenska UNICEF. (På den här punkten hade UNTs reporter mage att blanda in ett påstående att Birgitta skulle ha stött Pol Pots regim i Kampuchea – hon har aldrig någonsin varit kommunist eller Pol Pot-anhängare; det hon har bett om ursäkt för är att hon inte tidigt nog förstod vidden av det Pol Pots regim genomförde i det då slutna landet.)

Publiken däremot förstod det som UNT-reportern inte förstod eller ville förstå. Många kom fram efteråt och tackade för ett ideologiskt och starkt berörande tal. Det kom till exempel fram en äldre kvinna som presenterade sig själv som pensionerad präst och sa, att det här var det bästa tal hon hade hört i sitt liv!

Efter det här har jag lite svårt att hitta en naturlig övergång till det jag hade tänkt binda ihop den här texten med: två sätt att möta våren, både olika och ändå lika.

Jag startade med det folkliga firandet av våren i vår lilla roslagsort, Öregrund.

Folkligheten fanns också vid Första maj-firandet i Tierp, där det var färre deltagare (och framför allt färre sommargäster) men där deltagarna från olika norduppländska bruksorter inte på något nämnvärt sätt skiljer sig från öregrundsborna. Jag har redan nämnt fikat och varmkorven; Bodils minicirkus för de yngre är samma andas barn.

Sångrepertoaren var förstås olika: vårsånger på det ena stället, kampsånger på det andra. Men från Öregrund har jag nämnt ”My Way” och Hasse & Tage, och där börjar vi närma oss en gemensam nämnare.

Första maj-programmet i Tierp avslutades nämligen med en scenshow, 2 x Elvis. De två elvisarna på scenen heter Daniel Larsson och Stefan Wårdsäter, båda från Vendel i Uppland. En viktig roll spelar också Stefans fru Pia Wårdsäter, före detta landstingsråd (s): hon sköter nämligen ljudbordet och matar fram musiken till elvislåtarna som grabbarna sjunger.

Bortsett från ”In the Ghetto” är de här gamla elvishitarna knappast att hänföra till kategorin politiska sånger. Men jag vill nog våga mig på att påstå, att det här är arbetarmusik. Var det i USA och blev det i Sverige under 1950-talet. Och på de uppländska bruksorterna (och på många andra ställen) lever den här musiken kvar, har en fast folklig förankring.

Så helt halsbrytande är det inte, att vi sen – när elvisshowen är till ända – reser oss upp och avslutar med ”Internationalen”.

Sen tar oss Anna-Lisa i sin bil till Erik Laaksos och hans hustrus Stationskiosken Tierp X-press. Innan hon kör oss vidare hem till Öregrund, vill Erik bjuda oss på den mjukglass han säljer. Birgitta får en hel strut, men jag, försiktige diabetiker, nöjer mig med litegrann i en bägare.

Sen sitter vi utanför kiosken, pratar om dagen och njuter av vårsolen och mjukglassen.

Eriks skildring i text och bilder av Första maj i Tierp kan du läsa här.

* * *

På kvällen tittar vi förstås på den insamlingsgala TV 4 anordnar tillsammans med svenska UNICEF.

Insamlingen gav 25.673 nya världsföräldrar, vilket ger drygt 30 miljoner kronor årligen till UNICEFs arbete för utsatta barn världen över.