New York, New York!

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Melodikrysset nr 37 2008 – inget kryss från min sida nästa vecka

Dagens melodikryss sändes från Motala, och som så ofta när det görs inför publik var det inte särskilt svårt.

Jag kan tänka mig att en och annan kan ha haft besvär med namnet på en av de många amerikanska blues- och soulsångarna, men med hjälp av alla ledbokstäverna bör det inte ha varit alltför besvärligt att lista ut, att den som sjöng ”Stand By Me” var Ben E King.

I andra fall kunde man få god hjälp av att regelbundet ha lyssnat på och löst Melodikrysset. Nino Rota är en kompositör av filmmusik, som Anders Eldeman gärna återvänder till; i det här fallet hörde vi musik ur ”Gudfadern”.

Och har vi inte hört också Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma” på tyska förut?

Några melodifestivalmelodier var det förstås också med. Vi hörde ”Upp över mina öron” med Anders Glenmark (AG) och Tomas Orup Eriksson från 1989 och ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark från 2007. Och hela krysset inleddes med ”För kung och fosterland”, som Magnus Uggla sjöng 2007.

Som mina läsare vet, är jag ingen fan av dansbandsmusik. ”Det är du, det är jag, det är vi” med Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars fick mig inte att ändra uppfattning.

Östen Warnerbring är då en sångare jag normalt håller högre. Men just ”Det måste va sången och glädjen”, som vi hörde i dag, tycker jag inte hör till det bästa han har gjort.

Då var det mer fart över ”Sofia dansar go-go”, som vi i dag hörde med Mats Olssons orkester men som vi väl ursprungligen (i Sverige vill säga) hörde med Stefan Rudén.

Men ännu bättre var ”Snabbköpskassörskan”, åtminstone i sin ursprungliga version med Göran Ringbom, den med den kärlekskranke manlige kunden som ideligen ställde sig i kö framför kassan i snabbköpet, mest för att åter igen komma nära den underbara snabbköpskassörskan. (Jag passar på att hälsa till kassörskorna i Konsum, Öregrund, Annika, Jessica, Marina och Siw.)

Lite rameliana fanns det också i dagens kryss och då från en annan typ av butik, en uraffär. ”Det är de små små detaljerna som gör det” skulle få oss att tänka på var alla klockorna kom ifrån, ett urmakeri.

Sen är det bara en uppgift kvar att redovisa. Vi hörde Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunga ett potpurri på gamla schlager: ”Ett glatt humör”, ”Säg det med ett leende”, ”Bättre och bättre dag för dag”. Den orkester som spelade var BAO, Benny Anderssons orkester.

Det leder mig vidare till något som ligger en smula utanför Melodikrysset, i vart fall dagens upplaga.

I morgon bitti åker jag och hustrun i väg till New York. Eftersom Birgitta fyller år – 71 – den 20 september, har jag morgonfirat henne i dag, med böcker, filmer, CD, blomsterlökar och så en bukett röda gladiolus plus egenhändigt gjorda smörgåsbakelser. Men i New York ska vi, på själva födelsedagen, se Björns och Bennys ”Mamma Mia” på Broadway, och efteråt ska jag bjuda födelsedagsbarnet på middag.

Jag nämner det här av en speciell anledning: Nästa lördag befinner jag mig på Manhattan, så då blir det för ovanlighetens skull inget melodikryssande från min sida.

Men mina kära läsare är som vanligt välkomna att för egen maskin utbyta åsikter om rätt svar här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vackert till vardags

Jag har en serie födelsedagar framför mig, Birgittas, Kerstins och Viggos. Kerstin fyller år först, men henne ska vi fira tillsammans med Viggo, vars födelsedag ligger sist i raden. Birgittas födelsedag infaller under den New York-resa, som vi startar på söndag.

Birgittas födelsedag blir nog trevlig: Vi ska se ”Mamma Mia” på Broadway, och sen ska jag bjuda henne på middag. Men för att jag ska slippa släpa med presenterna till New York, får hon dem i morgon,

Och även om vi ska fira Viggo och Kerstin först efter New York-resan, har jag ansträngt mig för att hinna handla deras presenter innan vi åker.

Det betyder att jag har gått en hel del i olika slags butiker i centrala Uppsala de senaste dagarna. Bland annat har jag varit inne i butiker som säljes porslin och glas, sådana som Duka och Cervera, även Åhléns.

Visst finns där ett och annat köpbart – men jag slås också av hur dyra till exempel ”finglasen” från våra berömda glasbruk är. Jag kollar priset på en glasserie vi har och tycker om och finner, att sex ganska små glas av en viss typ kostar nästan 2.000 kronor. Nå, vi behöver för närvarande inte mer av just de här glasen.

Jag går runt utan bestämd avsikt, hoppas bara få syn på något med det där lilla extra: en glasvas, ett porslinskrus, ett prydnadsföremål eller något liknande. Och jag slås då av att jag tycker att nästan allt jag ser är så intetsägande, ibland rent av fult.

Vi klarar oss nog ändå: vårt hem är fullt av vackra saker, inköpta under sent femtiotal, under sextiotalet och under det tidiga sjuttiotalet. Kaffe- och tekoppar jag köpte som fattig student är fortfarande vackra, hett åtrådda på nätet och i butiker för begagnat porslin. Många vaser och prydnadsföremål köpte jag då och då som presenter till Birgitta, från det att vi från mitten av 1960-talet bildade par. Det rör sig i stor utsträckning om saker som tillverkades av Gustavsberg och Rörstrand samt av finska Arabia; även vårt lokala Uppsala-Ekeby åstadkom en del vackra och köpvärda saker.

Det intressanta var att mycket av det här kunde köpas till ett ganska måttfullt pris på köksavdelningen i kooperationens varuhus Forum. Mina inkomster var en bråkdel av vad de kom att bli senare, men jag hade ändå råd att handla där. Även mina föräldrar, som aldrig hade det fett, köpte till exempel en kaffeservis från Gustavsberg på Forum i Sundsvall. Kooperationen hade en devis som jag tror löd ”Vackrare vardagsvara” och tillverkade själv en hel del av det som salufördes via de egna varuhusen. Många av tidens bästa svenska formgivare arbetade för Gustavsberg.

Vår dotter Kerstin har på sin blogg – länk finns här intill – under lång tid då och då publicerat bilder och text i en serie med the- och kaffeserviser samt thekannor; hon har läst konsthistoria och är starkt designintresserad. Många av de här föremålen härstammar från just den här perioden. En banal förklaring är förstås att hon har fotograferat föremål som finns dels i vår lägenhet i Uppsala, dels i vårt sommarhus i Öregrund, givetvis också hemma hos henne själv. Men jag vet också, att hon liksom jag tycker, att mycket av det som tillverkades under den period jag har angivit faktiskt hör till det förnämnsta i svensk designhistoria.

Naturligtvis finns det även i dag vackert designade varor i det här segmentet, men då företrädesvis i nischbutiker. Den som söker den här sortens vackra vardagsvaror i butiker, tillgängliga för en stor allmänhet, kan – alltför ofta – känna sig blåst.

Varför blev det så här?

Melodikrysset nr 36 2008

Generellt tyckte ja dagens melodikryss var lätt. Fast på en punkt svek mig mitt minne. Jag kände så väl igen melodin som spelades som illustration till vågrätt 14. Men vad heter den? Eftersom det sökta ordet bara har två bokstäver och börjar på o, måste svaret nästan bli om. Men jag kan alltså inte belägga det. (En läsare hör genast av sig och skriver att det rör sig om ”Börja om från början” – och nu kommer även jag i håg.)

För mig var starten lätt i dag, eftersom jag förr hörde mycket på Manhattan Transfer och också själv har deras insjungning av ”Chanson d’amour” på skiva.

Inte heller nästa dubbelfråga var svår. Vi hörde gitarristen Janne Schaffer spela ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad (TG).

En kär gammal bekant i dagens melodikryss var Mats Paulson. Honom hade jag en del kontakter med när jag arbetade med min ”Joe Hills sånger” – Mats har nämligen gjort en LP med Joe Hills sånger och brev. Dagens ljudillustration tackar jag särskilt för, eftersom jag befinner mig på en av de orter som nämns i texten:

Fredriks gånglåt

Text och musik: Mats Paulsson

Här kommer Fredrik gångande
i sommarens sköna land,
med vindfläkt i sitt blonda hår
och felan i sin hand.
Och efter kommer spelemän
i gula vadmalsben
med nyckelharpor glödande
i aftonsolens sken.

Välkommen sköna sommarkväll
med dans på daggvåt äng.
Hör nyckelharpan tonar nu med
surr i varje sträng
med låtar ifrån Tierp,
Öregrund och Hallstavik.
Vi ämnar oss till Gräskö
och till sommarnattsmusik.

Och Fredrik håller takten
när vi far på böljan blå
och fast vi lämnat fastland nu
så ska musiken gå.
Nu samlas folk på bryggorna
och när vi kommer fram
så hälsas vi med mat och dryck
av Björn och Eva Damm.

Välkommen sköna sommarkväll…

Eftersom jag inte är idrottsintresserad, borde jag normalt ha haft svårt att klara frågan om den sjungande idrottsmannen. Men ledbokstäverna ledde mig till Ricky – Ricky Bruch har även vi som inte läser sportsidorna hört talas om. Och kontrollgooglingen visade att han mycket riktigt har sjungit in ”Mej fångar ingen brud”.

Jag förföljs av Linda Bengtzing, som jag verkligen inte är någon fan av. Hon var med i förra veckans melodikryss, och i går kväll såg jag henne (förlora) i Diggiloo. Och i dag var hon med igen, nu i par med Markoolio (Marko Lehtosalo), i ”Värsta schlagern”.

Själv föredrar jag nog riktiga gamla schlager, som Jules Sylvains ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Fast visst får man skoja med musikgenrer. Som när M A (Mauro Antero) Numminen sjunger ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”.

I dag varvade verkligen Eldeman gammalt med nytt. Tjugotalsvalsen ”Ramona”, fortfarande mycket spelad i den ångradio jag växte upp med, följdes av Annie Lennox med ”There Must Be an Angel”.

Alla har vi väl sett filmer med komikerparet Helan och Halvan, Oliver Hardy och Stan Laurel. Färre har väl hört Oliver Hardy sjunga, här ”Lazy Moon”.

Desto fler har säkert lyssnat på Bruce Springsteen och Jerry Lee Lewis, för det mesta dock var för sig. Här hörde vi dem tillsammans i ”Pink Cadillac”.

Sen var det bara dagens barnanknutna fråga kvar. Det norska sagospelet för barn vi hörde ett utdrag ur är Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus”, som också finns som bok, även på svenska. I Hackebackeskogen lever somliga på nötter, vilket här skulle skrivas i ental, nöt.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pensionärsliv, i början av september

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.

Avbrott på internetuppkopplingen + sensommaraktiviteter

I söndags kväll, när vi kom hem efter en utflykt till Stockholm, slutade plötsligt internetuppkopplingen att fungera. Under måndagen gjorde jag upprepade försök att få i gång förbindelsen med omvärlden igen, men till slut ringde jag Telia, vars svarsrobot konstaterade modemfel – DSL-lampan lyste mycket riktigt inte. Det märkliga var att det hade varit mycket fint väder hela söndagen, ingen åska alltså som sist när vi tvingades byta modem. Men det var förstås bara att ringa till det serviceföretag i Östhammar vi anlitar.

I dag anlände reparatören med ett mytt modem. Bara för att konstatera att det gamla modemet nu fungerade som vanligt. Han hade varit hos en annan person med teliauppkoppling i vår närhet och där kunnat konstatera samma sak: Även deras internetuppkoppling hade varit borta men fungerade nu plötsligt. Reparatören trodde att felet låg hos Telia. Men det är ju meningslöst att ringa dit, när man bara får tala med en robot.

Jag, ständigt skrivande person, kände förstås svår abstinens under avbrottet. Fast i går var jag en stor del av dagen i Uppsala för säsongens första kommunala sammanträde, ett med kulturnämndens bidragsutskott. Vi träffade representanter för Skådebanan och Konstfrämjandet, besökte också Konstfrämjandets nya, nedbantade lokaler.

För egen del tycker jag att de här båda främjandeorganisationerna fortfarande har en stor uppgift i att framför allt försöka intressera nya och ovana grupper för scenkonst i vid mening (numera också till exempel musik) respektive bildkonst.

Annars har jag blandade känslor inför den sammanträdeskvarn, som nu åter börjar snurra. Jag är allt mer inställd på att leva mitt liv här i Öregrund, ett liv som är helt fokuserat på tvåsamhet, lite trädgårdsarbete, lite TV, musik, böcker och så förstås datorn. Att åka härifrån lockar inte.

Men det är klart att jag, som vanligt plikttroget, kommer att infinna mig på alla sammanträdena. Och det är klart att jag ställer upp för att passa Viggo och Klara när deras föräldrar, Kerstin och Bo, behöver assistens.

I söndags var vi i Stockholm och hälsade på sonen, Matti, och hans sambo Karin. De har flyttat från Årsta till hjärtat av Söder. Våningen är fin, kunde vi konstatera vid vårt allra första besök där. Jag hade med mig en bukett, plockad tidigt på morgonen i vår trädgård i Öregrund: dahlia, höstanemon och fackelblomster. Vi fick god lunch och dessutom lyssna på en nästan färdigmixad ny låt av Matti och med hans band – särskilt intressant var det att han hade använt den mandolin som har varit först min pappas, sen min döde bror Mattis; nu hade han stämt den som en gitarr.

Under eftermiddagen var vi ute och gick på Söder. Till de här trakterna har jag, medan jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, haft många ärenden. Jag hade läkare och tandläkare i Folksam-huset. ARE Idé 2, socialdemokratiska partiets reklambolag, hade lokaler på Blekingegatan, mitt emot anrika Pelikan, där jag på den tiden då och då åt lunch med Paul Söderström, Tor Lindmark och de andra. Vår promenad förde oss förstås runt i det som i dag går under benämningen Sofo, South of Folkungagatan.

Och längre upp, åt andra hållet, såg jag plaketten om Greta Garbo, också den litterära skylten över min gamla kompis Agneta Pleijel, samt fick Peter Jöbacks våning utpekad för mig.

Till Söder är det lätt att från Centralen ta sig med tunnelbana. Jag skulle gissa att våra besök hos Matti och Karin kommer att bli tätare nu än när de bodde i Årsta.

Men nästa och framför allt större resmål blir New York.

Melodikrysset nr 34 2008

Jag hade ett häftigt men övergående anfall av illamående i natt, så det var kanske tur att OS buffade fram Melodikrysset ett par timmar, så att jag fick en chans att återhämta mig. Åtskilligt i dagens kryss fordrade koncentration och eftertanke, om man ville lösa det rätt, så det var tur att jag tog det lugnt på morgonen, också en liten tupplur. Annars hör jag till kategorin som blir sur när OS-sändningarna tränger undan annat som jag mycket hellre vill lyssna på i radio eller se i TV.

Men helt idrottslöst var ju heller inte Melodikrysset. Det avslutades med Ricky Martins fotbolls-VM-låt, ”La copa de la vida”/”The Cup of Life”. (Nej, jag är inte intresserad av fotboll heller.)

Anastacia, här med ”Heavy On My Heart”, brukar jag heller inte ägna mig åt, men henne klarade jag med hjälp av ledbokstäverna.

Det sista gällde också Agnes (Carlsson) med ”Emotional”, och att jag hade hamnat rätt blev tydligt, när det sen också förekom en annan Agnes, vars namn gick in i den andras. Här var jag nämligen på min mammas gata: Vi hörde ledmotivet ur filmen ”Agnes Cecilia” från 1991. Jag gillar mycket Maria Gripes böcker och har skrivit om dem, bland annat om ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”, ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Där hittar du förresten också en text som jag har skrivit om ”Trollkarlen från Oz”, dels filmen där Judy Garland spelade Dorothy och sjöng ”Over the Rainbow”, dels Frank L Baums bok som filmen bygger på.

Och går du vidare under Kulturspegeln, fram till Sångtexter, hittar du där Cornelis Vreeswijks fina ”Jag hade en gång en båt”. Där kan du också läsa om den låt som Cornelis skrev sin svenska text till.

En fråga som jag inledningsvis hade problem med var den där Johnny Prestons ”Running Bear” var ljudillustration. Vad hette den på svenska, och vad hade den svenska titeln för byggnadsanknytning till Öland, som av ledbokstäverna att döma måste vara svaret? Jo, på svenska hette låten ”Långe Jan”.

Det där med att höra en låt på ett annat språk – ett knep som Anders Eldeman ofta tillgriper – och sen försöka komma ihåg den svenska titeln eller texten kan vara knepigt. I dag handlade det inte ens om att komma fram till en svensk titel eller text. Eldeman spelade ”Comme d’habitude” med Mireille Mathieu, men i stora delar av världen torde den vara mer känd i den språkversion Frank Sinatra använder, ”My Way”.

Evergreen, trots att den skrevs så sent som 1961 (av Henry Mancini och Johnny Mercer), är också ”Moon River”, som jag gissar att även yngre melodikrysslösare känner till efter att på DVD ha sett filmen ”Frukost på Tiffany’s” med Audrey Hepburn. Eldeman frågade om något stort – månen – som också kunde bli detta, nämligen halv.

Bland de yngre krysslösarna är nog inte ”Rialajazzen” lika känd. Riala ligger i Norrtälje kommun, och Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf skrev låten.

Ännu äldre är ”Det var dans bort i vägen”, som tonsattes av Helfrid Lambert 1899. Texten är ännu lite äldre, från 1891, men eftersom det var Gustaf Fröding som skrev den (den publicerades i ”Guitarr och dragharmonika”), är den säkert mer känd än ”Rialajazzen”. Till det senare har säkert också Sven-Ingvars’ inspelning av den bidragit.

Engelska flottan har inte bara siktats vid Vinga utan också i tidigare melodikryss. Den gången var det Ada som efterfrågades. Nu hade turen kommit till Beda. Lasse Dahlquist heter upphovsmannen.

Olle Adolphson hör verkligen till de svenska trubadurer och låtmakare jag tycker mycket om; jag saknar honom. I hans ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” är det grabbarna med sitt sjuhelsikes humör som går till Tegelbacken för att skipa rätt.

En fråga kvar, också den en kär visklassiker. Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson) skrev ”Tess lördan”, som vi här hörde i en version med skådespelaren Åke Grönberg, saknad även han.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En text från hjärtat

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin. De och deras barn, Viggo och Klara, förekommer ofta på min blogg.

Viggo har just börjat i sexårsverksamhet i Kerstins och våra övriga barns låg- och mellanstadieskola Domarringen i Svartbäcken i Uppsala.

Bo önskar på sin blogg Viggo allt väl i skolan – och minns samtidigt sin egen skolgång, med allt från framgångar till dystrare saker. Det är en av de finaste texter jag har läst på länge, en text från hjärtat. Läs själva här!

Och lycka till i skolan, Viggo!

Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn

Melodikrysset nr 33 2008

I dag blev inledningen på mitt melodikrysslösande dubbelt kaotisk. Jag hade glömt att köpa Aftonbladets TV-bilaga och köpte sen i stället den betydligt sämre TV-Guiden. Den visade sig dock innehålla alldeles fel melodikryss.

Men det blev inte bättre efter det att jag hade letat reda på fredagens vanliga Aftonblad. Även där visade sig kryssåtergivningen vara defekt.

Till slut – men då hade vi hunnit en bra bit in i krysset – fick jag tag på ett korrekt kryss i dagens Upsala Nya Tidning. Där fick jag starta med att föra in svar jag hade antecknat och försöka hinna i kapp.

Nå, jag löste krysset i alla fall. Även om amerikanska R.E.M., som var svaret på den avslutande frågan, inte hör till det jag brukar lyssna på.

De inledande frågorna, för att gå tillbaka till dem, gick in i varann.

Vi hörde Carl Jularbos ”Nya värmlandsvalsen” med Carl och Ebbe Jularbo samt Nisse Lind.

Nya bildade sen senare delen av Sonya (Hedenbratt), som tillsammans med Sten-Åke (Cederhök) sjöng Lasse Dahlquists ”Oh, What a Big, Big Boy”.

Det var över huvud taget många svenska schlager i dagens melodikryss, både gamla och nya.

Från gamla fina ”I en grönmålad båt”, där man förstås ror, tog vi ett skutt över till GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – och Orups ”Den andra kvinnan”.

Vi hörde Ernie Englunds ”Gotländsk sommarnatt”, en landsplåga under radioeran; ”Gotländsk sommarnatt” skulle få oss att tänka på ruiner, inte raukar som jag först gissade.

Av betydligt yngre årgång – från Melodifestivalen 1995, där den sjöngs av Jan Johansen – är ”Se på mig”. Fast här försökte Anders Eldeman förvilla oss genom att låta Eja Kantola sjunga en finsk version, ”Mä katsen luon”.

Ett alldeles speciellt minne har jag personligen av Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, som innehåller fortsättningen ”och gör mig till kung”. Min kusin Kreete älskade den, och en av hennes sonsöner sjöng den därför på hennes begravning, i kyrkan, à capella. Kreetes aska spreds sen i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, på den estniska nordkusten.

Evert Taube fanns med i dag också, bland annat med ”Möte i monsunen”. På begravningar är väl hans ”Nocturne” vanligare än ”Ta mig till havet”.

Filmversionen av ”De tre musketörerna” från 1993 har jag definitivt inte sett. Jag har heller aldrig hört ”All For Love” med Sting, Rod Stewart och Bryan Adams. Filmtiteln tog jag genom klassikerkunskap och med hjälp av ledbokstäverna, och sen har jag förstås kontrollgooglat.

Jag har flerfaldiga gånger bekänt, att jag har rasande svårt att minnas radio- och TV-signaturmelodier. ”Goofus” med Les Paul har man ju hört, men vilket radioprogram, som slutar klockan tio, har den som signaturmelodi? Jo, för helskotta, ”Ring så spelar vi”, som föregår ”Melodikrysset”!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.